Debatt Omkring sekelskiftet 1900 och efter andra världskriget valde vi att förstärka vårt försvar. Utvecklingen under första världskriget och kalla kriget visade att några planer på angrepp mot vårt land inte förekom eller i vart fall inte aktualiserades. Efter första världskriget beslutades om en radikal nedrustning av vårt försvar, vilket visade sig vara ett utomordentligt ogynnsamt beslut med den utveckling som följde och ledde till andra världskriget. Om Sveriges utsatthet under första världskriget tycks Bengt Westerling och jag ha olika uppfattningar. Föreställningen om en rysk fara fanns förvisso. Hot bedömdes dessutom komma från Tyskland och Storbritannien. Men Folke Lindberg3 menar att föreställningarna om att Ryssland planerade ett anfall mot Skandinavien av allt att döma var helt ogrundade. Militära handlingar, som har offentliggjorts efter första världskriget, ger en klar föreställning om den ryska krigsplaneringen. ”Det är i dessa handlingar aldrig tal om någon offensiv mot Skandinavien.” Beträffande förmodade planer på att genom en kupp sätta sig i besittning av Bodens fästning skriver Folke Lindberg: ”Dessa farhågor visade sig ogrundade. I själva verket skulle ryssarna bereda oss mycket litet bekymmer under kriget.” 3
De tjugo första åren; uppsats i Svensk utrikespolitik under 1900-talet, utgiven 1958 av Utrikespolitiska institutet under redaktion av Lennart Hirschfelt.
26
Tysklands intresse för Skandinavien var att kunna stänga ute britterna från Östersjön. Detta uppnådde man genom att förmå Danmark och så småningom även Sverige att minera Östersjöutloppen i Bälten och Öresund. ”Men i själva verket gjorde Tyskland, lika litet som någon annan makt, aldrig något allvarligt försök att tvinga in oss i kriget.” Storbrittanniens intresse å sin sida var att ha tillgång till internationellt vatten i Östersjön. Därför ”skulle den från Londons horisont idealiska lösningen ha varit ett nordiskt försvarsförbund, ett neutralt block”. Då detta inte var någon framkomlig väg ”gjorde man vad man kunde för att främja ett närmande mellan Sverige och Norge”. Men några angreppsplaner tycks alltså aldrig ha övervägts. Poängen i mitt inlägg är således att våra spådomar om framtiden oftast har visat sig högst osäkra, och att risken för att välja fel när man bygger sina överväganden på olika framtidsscenarion är högst påtaglig. Det är ju också därför jag avslutar med att det är lättare att bära sitt ansvar om man har tagit i mer än vad man bedömer vara nödvändigt, än om resurserna inte räcker till när de behövs. Och denna uppfattning tror jag att Bengt Westerling kan dela även om han kommer fram till den genom ett annat resonemang.
