Artilleri & Luftvärn
Artilleri-Tidskrift Nr 1 • 2003
Artilleri & Luftvärn
Artilleri-Tidskrift Tidskrift för artilleriet och luftvärnet Häfte 1 • 2003
Årgång 132
Fredrik Johansson och Sven Ahlberg Robotsystem 97 – RBS 97 HAWK ..................................................................... 2 Mats Rostadius Nätverksbaserad bekämpning – en realitet .......................................................... 6 Niclas Nyström Informationskrigföring – Ledningskrigföring – Telekrigföring – Optronik ................. 9 Stefan Bratt Sista salvan med vårt fasta kustartilleri .............................................................. 20 Bengt Westerling Våra försvarsbeslut under 1900-talet var inte fel! .............................................. 24 Lave Malmgren Vad vet Bush och Blair som de inte avslöjar för oss andra? ............................... 26 Vårens möten med Artilleriklubben ................................................................ 25 ANMÄL DIG NU! Omslagsbild: Vårt gamla HAWK-system genomgår en ansiktslyfning, RBS 77 blir RBS 97. Den nya spaningsradarn UndE 23 från Ericsson kan, förutom själva spaningsfunktionen, sammanställa och distribuera luftlägesbild från flera olika underrättelsekällor. Se artikel sida 2-5!
Form och layout: Marie Thelander
ISSN 004 – 3788
1
HAWK
Fredrik Johansson Sven Ahlberg Kaptenerna Fredrik Johansson och Sven Ahlberg tillhör Luftvärnsregementet och tjänstgör vid Teknikkontor Luftvärn, RBS 23/97-avd, där de arbetar med utvecklingen av RBS 97.
Robotsystem 97 – RBS 97 HAWK Robotsystem 77 (RBS 77) har under ett antal år varit på gång att genomgå REMO och omvandlas till robotsystem 97. Detta har inte varit en helt spikrak process från tanke till färdig produkt, men nu börjar den ändå skåda dagens ljus. Om vi inleder med en liten tillbakablick så började planerna på att genomföra en modifiering av RBS 77 att ta form under tidigt 90-tal. Tanken var att merutnyttja utvecklingen av RBS 23 BAMSE. Det man skulle kunna samordna var UndE 23, TS 9000-anpassning, nytt måldataformat, hjälp med MMI-utveckling1 mm. Vad som krävdes för 77-systemets egen del var att ta fram en ny stridsledningsenhet för att inhysa skytt- och stridsledarfunktion samt nödvändig sambandsutrustning. Samtidigt tog FMV tillfället i akt att köpa in modifieringspaket för lavetter och belysningsradar, som fanns tillgängliga. 1
Människa-maskin interface dvs användargränssnitt.
2
Nu tog tyvärr inte utvecklingen av RBS 23 riktigt den väg som man då tänkte, vilket bland annat medförde att UndE 23 endast skulle tilldelas RBS 97. Dessutom försenades många av sidoprojekten kopplade till 23-utvecklingen. Även den egna utvecklingen drabbades av olika bakslag, de flesta skyller vi gärna på den amerikanska arméns byråkrati. Nu är projektet dock tillbaks på rätt spår och skall enligt nuvarande plan i huvudsak vara klart under 2004. Vad är då den stora skillnaden mellan RBS 77 och 97? Ja, det beror kanske på om man är mest taktiskt eller tekniskt inriktad. Taktiskt kommer man att ha möjlighet att transportera fler klargjorda robotar, varav hälften redan transporteras på lavetten (till skillnad mot 77-systemet där man är tvungen att plundra lavetten vid varje omgruppering). Ett digitalt gränssnitt införs (vilket medger större utspridning av lavet-
Artilleri & Luftvärn ter och belysningsradar vid gruppering) och en funktion tillförs för att kunna bekämpa flera mål samtidigt (med begränsad räckvidd). Dessutom är 3D-måldata från UndE 23 och dubbelriktad datakommunikation med andra eldenheter (23 eller 97) och UndE 23 ett stort lyft. För teknikerna är befriandet från PS-707 (den tidigare kombinerade spaningsradaroch stridsledningshytten), digitalisering av lavett och införandet av digitalt gränssnitt på lavett och belysningsradar stora förändringar, men vi tar det en sak i sänder.
kommunikationsutrustning. Själva hytten med innehåll tas fram av FMV med stöd av TeK Lv2 och Lv 6 medan programvaran och viss datorutrustning utvecklas i USA av Georgia Tech Research Institute (GTRI). Det är utvecklingen av denna programvara, som under projektets gång varit det stora problembarnet och orsakat stora förseningar. Efter senaste omstarten med GTRI som huvudleverantör har det dock gått mycket bättre. Ett antal delleveranser har utvärderats med gott resultat och slutleverans förväntas ske i början av 2004.
Belysningsradar PE-542 Stridsledningsenhet StriE 97 StriE 97 är en nyutvecklad enhet med plats för skytt och stridsledare. I grunden en radiolänkhytt 9002 som utrustats med två arbetsplatser med tillhörande dator- och
Här är det samma gamla radar som får en litet ny skepnad. De största greppen är 2
Teknikkontor luftvärn.
Belysningsradar PE-542.
3
HAWK
Robotskott med RBS 97. • att beräkningsenheterna för skjutparametrar nu blir en dator istället för rör, resolvrar etc (vi tar här steget in i 80-talet), • digitalt gränssnitt till StriE införs (fyrledarkabel istället för tung datakabel) och • LASHE-antenn införs. LASHE står för Low Altitude Simultanous HAWK Engagement, vilket skulle kunna sammanfattas som flermålsbekämpning på låg höjd. Detta kräver en särskild antenn med bredare sändlob, vilket möjliggör belysning av flera mål, vilket i sin tur gör det möjligt att bekämpa upp till sex mål samtidigt.
4
Lavett 97.
Artilleri & Luftvärn Lavett 97
Övrigt
Lavetten kommer till synes vara samma som förut. Under ytan är det dock inte mycket som är sig likt. I det närmaste all hydraulik är utbytt och de elektronrör och reläer som förut styrde lavetten är ersatta av en dator av samma typ som den i belysningsradarn. För att möjliggöra transport av lavetten med robotar pålagda har ett omfattande förstärkningsarbete fått genomföras. Det mest synliga tecknet på detta är att robotarna nu vilar på bommar i hela sin längd och att lavetten utrustats med stänkskärmar.
Förutom ovanstående huvuddelar pågår även en översyn av övrig systemmateriel, t ex laddbandvagnar och bromssystem på släp, samt multispektral maskering av utsatta enheter.
Underrättelseenhet UndE 23
Systemet använder sig av modern måldatabehandling i NBF-anda som medger mycket goda prestanda även i en komplex hotbild.
När man avlöser PS-707 kommer spaningsfunktionen att lösas av UndE 23 (se omslagsbild). Detta är naturligtvis ett oerhört prestandalyft för hela förbandet. UndE 23 är en ny radarstation från Ericsson, som förutom själva radarn (som är av 3D-typ) dessutom kan sammanställa och distribuera en luftlägesbild med information från ett antal UndE 23, EldE 23/97, PS-70/90, LuLIS, StriC etc. UndE 23 kommer dessutom att (tillsammans med EldE 23 och EldE 97) vara utrustad med en hotutvärdering/insatsplanering, vars uppgift är att hjälpa underrättelseledaren i arbetet att optimera insatsen av luftvärnförbanden i komplexa stridssituationer (när antalet mål överstiger antalet eldberedda eldenheter). Eftersom det i dagsläget inte är inköpt UndE 23 till något annat förband än 97förbanden, så kommer utnyttjandet av dessa stationer troligen att bli mycket stort de kommande åren.
Sammanfattning Sammanfattningsvis kommer RBS 97 att bli Sveriges mest potenta luftvärnssystem under de cirka tio år som återstår av dess beräknade livslängd. Det kommer att bli lättare att underhålla och medge större taktisk frihet vid gruppering och transport.
www.sporrong.se Box1701, 183 17 Täby Telefon 08-446 54 50 Telefax 08-622 66 72
5
Nätverk
Mats Rostadius
Major Mats Rostadius är chef för Ledning/Sensorkompaniet vid Norrlands Artilleribataljon, där han svarar för NBF och ett integrerat samarbete med luftvärnet avseende nätverksbaserade ledningssystem.
Nätverksbaserad bekämpning – en realitet! Förutom att understödja/förstärka manöverförbandens strid kommer uppgiften att bekämpa prioriterade mål (mål som är viktigare att bekämpa än andra i ett visst skede av striden) att vara väsentlig för artilleriet även framgent. För att uppnå verkan i målet har vi inom artilleriet kommit fram till en målbild av att den totala informationshanteringen av ett prioriterat mål max får vara 60 sek (exkl granatens flygtid), sedan måste verkställandet ha påbörjats. Medlet för att lyckas med detta har varit den s k ”Underrättelse- och bekämpningskedjan”, dock har artilleriet aldrig varit i närheten av att uppnå målbilden. Problemet har legat i att vi har haft för många ”informationshanterare” i kedjan innan skotten har avlossats från pjäserna samt att det är för långsam informationsöverföring. Detta sinkar hela processen och lägger på extra sekunder vid genomförandet. 6
Artilleriet redo för NBF? Vi behöver förändra hela förhållningssättet till bekämpning av prioriterade mål om vi över huvud taget skall lyckas komma i närheten av målbilden. Istället för ”Underrättelse- och bekämpningsKEDJAN” (där A sänder en underrättelse till B som vidarebefordrar till C som fattar beslut och skickar vidare till D osv) skapas ”Underrättelse- och bekämpningsNÄTVERKET”, dvs sensorer som levererar underrättelser i en nätverksmiljö som i princip realtidsuppdateras fortlöpande. Alla anslutna klienter har en gemensam lägesuppfattning. Kommunikationsbäraren i nätverket kan i dagsläget likställas med Telesystemet fast informationsutbytet styrs med TCP/IP (små datapaket) och allt informationsöverskott exkluderas av användaren. Detta skulle betyda att bekämpningsförbanden har tillgång till underrättelserna snabbare än om traditionell överföring av information används. Följaktligen skulle vi kunna leverera verkan
Artilleri & Luftvärn
7
Nätverk i målet snabbare. För att lyckas måste vi även utveckla planeringen av den indirekta elden och ordertabulaturen till bekämpningsförbanden så att förutsättningarna är klara redan på förhand. På detta sätt kan bekämpningar initieras snabbare och även ha tydliga rollfördelningar.
Grafiskt bekämpningssnitt Vid Norrlands artilleribataljon, och den bataljonsstab som utbildas, har det redan prövats ett grafiskt gränssnitt för att starta bekämpningar av prioriterade mål, UNISArt (UnderrättelseInformationsSystem för Artilleriet) i en nätverksmiljö. Gränssnittet, som är ett första steg till en ”FUM (funktionsmodell) bekämpningsapplikation”, gör det möjligt att få alla underrättelser om exempelvis prioriterade mål presenterade som symboler i en kartbild i ”realtid”. I och med att även bataljonens egna pjäser finns presenterade (erhålls via StridsLedningssystemBataljon, SLB) kan ”valbara pjäser” (dvs de som har rätt eldberedskap, drivmedels- och ammunitionsläge och dessutom når målet) knytas ihop med målet genom ett invisningsverktyg. Resultatet av invisningen blir att en eldsignalering automatiskt sänds direkt till de autonoma pjäserna. Med ett nätverksbaserat bekämpningsförfarande känns helt plötsligt visionen 60 sek + skjuttid realistisk.
Förändring ett måste 1 Övergå till IP-trafik mellan nätverksanslutna klienter för att få realtidsinformation om prioriterade mål.
8
2 Besluten om bekämpning av prioriterade mål skall ej enbart ligga på ”central nivå”, dvs i höga staber. Beslutsmöjligheterna måste vara så decentraliserade att den som bäst vet förutsättningarna för ”igångsättningen” av bekämpningen fattar beslutet. Idag kan det vara artilleribataljonsstaben, i framtiden den enskilda pjäsen. 3 Dela ut geografiska eldtillstånd i tid och rum för bekämpning av prioriterade mål. Artilleriet kan både ha understödja-/förstärkauppgift och samtidig ha uppgiften att bekämpa prioriterade mål. 4 Bekämpare i stabsbefattningar får mer en övervakande och samordnande roll, när flera olika bekämpningssystem skall samordnas. För att våra pjässystem skall ha möjlighet att överleva och samtidigt kunna leverera en optimerad verkan i målet måste vi förändra hela vårt förhållningssätt till bekämpning. Att en pansarbrigad eller pansarbataljon fortsättningsvis skall ha eldtillstånd för understöd av ett anfall är tämligen självklart. Men är det eldrören ur ett visst förband som skall ”ägas” eller är det tillgången till eld i målet som skall vara säkerställd? – Elden kan ju levereras av virtuella förband, dvs eldgivningssystem ur flera enheter som inte har någon given organisatorisk knytning.
Artilleri & Luftvärn
Niclas Nyström
Lt Niclas Nyström är elev vid Militärhögskolans Taktiska Program Luftvärn 02-03.
Informationskrigföring – Ledningskrigföring – Telekrigföring - Optronik Allt eftersom tiden har lidit har förmågan att hantera information kommit att bli den kanske viktigaste för en krigsmakt att behärska för att kunna utmanövrera sin fiende och på så vis gå segrande ur konflikter. Detta övergripande koncept som idag kallas informationskrigföring inrymmer en upptrappande skala, mellan angrepp och skydd, av ledningskrigföring, där telekrigföring ingår som ett ”trappsteg”. Undertecknad utgår från nedanstående definition av telekrigföring1: Militär verksamhet som utnyttjar det elektromagnetiska spektrumet för att bekämpa, förvanska eller exploatera motpartens inhämtning, bearbetning eller delgivning av information samt skydd mot för oss ogynnsamt utnyttjande av det elektromagnetiska spektrumet.
1
Vidare delas begreppet telekrigföring in i tre kategorier: • elektronisk stödverksamhet, • elektronisk protektion och • elektronisk attack. Det är huvudsakligen de två sistnämnda begreppen som kommer att avhandlas, dvs hur en fiende kan utsätta oss för elektronisk attack samt hur vi från vår sida kan vidta elektronisk protektion som motåtgärd. Vid TAP Lv genomförs varje år specialarbeten. I år har ämnena valts inom telekrigområdet. Elevernas specialarbete syftar till att utveckla studentens förmåga, att på ett systematiskt och akademiskt korrekt sätt (kritiskt tänkande), hantera ett komplext teoretiskt ämne samt självständigt planera och utföra detta arbete under längre tid.
”Telekrig”, sidan 18
9
TAP Lv uppsats System som verkar inom det optroniska spektrat Ultravioletta system De optroniksystem som arbetar inom det ultravioletta våglängdsområdet kan detektera strålning från ca 0,05 µm till och med 0,32 µm. Det är alltså inte egengenererad energi utan reflekterad strålning som detekteras, dock undantaget det ultravioletta ljus som genereras vid t ex avfyring av en robot. Det är med andra ord skillnaden i reflektionen mellan olika material som kan urskiljas. Det är i huvudsak olika typer av sensorer som arbetar inom detta våglängdsområde. Här återfinns kameror med UV-känslig film som används i kombination med filter för kameran. UV-kameror kan med fördel användas vid vinterförhållanden, eftersom det är enkelt att urskilja reflektion av ett objekt, t ex ett fordon, ur en yta av snö. Man kan även med hjälp av UV-sensorer skilja på olika typer av konsistenser av ett och samma material. Detta är i synnerhet användbart för att detektera förändringar i snölager uppkomna till exempel genom att fordon packat snön. Andra typer av sensorer är TV-system, bildförstärkare och robotmålsökare. Särskilt intressant bland övriga användningsområden är att robotskottvarnare arbetar inom detta område. I synnerhet vid avfyring men även vid förbränning av robotens drivmotor uppkommer UV-strålning som kan detekteras. I första hand används detta vid duellsituationer vid relativt korta avstånd. Den största anledningen är att räckvidden 2 3
”Telekrig”, sida 223 ”Teknisk hotbild 2015-2025”, sida 26.
10
av UV-detektering är begränsad. Den praktiska räckvidden som anges varierar från ”… som regel endast några hundra meter”2 upp till ”... någon eller några kilometer”3 Den senare källan uppger dock att framtida system beräknas behärska reaktionstider ned mot 0,1 sekunder och med mindre än 1° vinkelupplösning i bäring till detektionen.
Visuella system Spektrum för det visuella ljuset sträcker sig från 0,4 µm till 0,7 µm. Det motsvaras av ytterfärgerna lila eller violett till rött. Man kan relatera den ”färgkoden” till de angränsande våglängdsområdena. Jämför med ultraviolett med kortare respektive infrarött med längre våglängd. Bildförstärkare, film, TV-kameror, TV-målsökare och elektrooptiska kameror är exempel på optroniska system som arbetar enbart med det visuella ljuset (VIS). Räckvidden för dessa sensorer varierar naturligtvis till stor del beroende på hur mycket ljus som reflekteras eller sänds ut från de objekt som man avser spana mot samt omgivningens reflektion. Det torde inte vara någon överdrift att hävda att många av dessa system kan utgöra ett reellt hot på många mils avstånd under gynnsamma förhållanden. Utöver ovan nämnda sensorer finns även mera offensiva system. Dessa har tagits fram i främsta syfte att verka utan att vara dödliga. Två exempel på optisk ammunition är blixtbomber och pulserande ljus. I det första fallet bygger tekniken på att stridsdelen finns i en granat som skall landa nära målet. Stridsdelen fungerar genom att ett högexplosivt ämne komprimerar gas till
Artilleri & Luftvärn Våglängdsområde
Spektrum
Ultraviolett Visuellt Infrarött
UV VIS IR
0,05-0,3 2 µm 0,4-0,7 µm 0,7-30 µm
Violett, indigo, blått, grönt, gult orange, rött
Nära infrarött Termiskt infrarött
NIR TIR
2,0-14 µm
KV MV LV
plasma vid en temperatur så hög att gasen blir intensivt lysande. Den form av blixt som åstadkoms är mycket kraftig och sträcker sig över ett stort våglängdsområde, (från UV till IR). Dessa blixtbomber kan förblinda såväl trupp som optronisk apparatur. Dessa typer av vapen finns både som rundstrålande och med riktad verkan. Den senare liknar till stor del laservapen och kan leda till samma typer av skador.
2-3 µm 3-5 µm 8-14 µm
Dessa båda vapen kan skjutas med artilleri och fällas från flygplan, detta ger fördelen att de inte är beroende av fri sikt till målet; jämför med laservapen där så är fallet.
I fallet med pulserande ljus bygger tekniken på effekten av blinkande stroboskopljus. Effekten som uppnås kan liknas vid bländning, yrsel, illamående och i extrema fall epileptiska anfall. Den
11
TAP Lv uppsats största effekten nås då man utsätts under längre tid men det finns exempel från det civila som tyder på att det räcker med några sekunder för att effekt kan nås4.
okylda5. Detta innebär att den infraröda strålningen som inte kan uppfattas av ögat omvandlas till synlig bild (antingen för en operatör eller för ett system med eget referensbibliotek).
Infraröda system Alla kroppar som har temperaturer över den absoluta nollpunkten (-273°C) avger temperaturutstrålning. Den här typen av strålning har längre våglängd än det synliga ljuset. Populärt brukar man säga att IR-strålning är värme, men strålningen behöver inte vara alstrad av det betraktade objektet, utan kan vara reflekterad från ett annat objekt på samma sätt som ljus reflekteras. Det skiljer sig åt i litteraturen hur man avgränsar det infraröda området.
Den stora vinsten är att man genom detta erhåller en betydligt bättre bild i skymning och mörker. Bildförstärkare är exempel på optronisk utrustning som verkar över gränsen mellan VIS och NIR. För att förstärka ljuset för en bildförstärkare finns strålkastare som främst utnyttjas vid körning i mörker. Nackdelen med s k aktiv IR är att den lätt kan detekteras av en motståndare som disponerar bildförstärkare som verkar inom samma område.
De yttervärden som framgår är från 0,7 µm ända upp till 30 µm. Hela detta spektrum kan indelas på ett flertal olika sätt. Indelningen görs främst med hänsyn till hur de olika optroniska systemen konstrueras beroende på typ av strålning.
Nära infraröda system
En annan användning av aktiv IR är vid flygspaning i mörker. På flygplan som är utrustade med kameror med NIR-känslig film eller på annat sätt kan registrera den typen av strålning finns mörkerbelysningsutrustning t ex i form av NIR-blixt. Sådana fungerar som en blixt med visuellt ljus fast med NIR-ljus.
Sensorer som verkar i det nära infraröda området (NIR) kan arbeta på ungefär samma sätt som de som verkar i det visuella området, dvs systemen här kan detektera reflekterad strålning från ett objekt. Dock med tillägget att man även kan se egengenererad utsänd effekt. De sensoralternativ som är aktuella i dagens system är skannande eller stirrande, kylda eller
Ytterligare ett system är lågljus-TV. Enligt ”Telekrig” sida 225 kan dessa i gynnsamma fall ha en räckvidd på ca två kilometer. Robotskottsvarnare har en begränsad användningsförmåga, främst mot avfyrade lv-robotar då markklottret ofta är för starkt för att man skall kunna urskilja den NIRstrålning som alstras.
4
”Icke dödliga vapen en möjlighet eller ett hot”, bilaga 1sid 12; ”Efter ett japanskt barnprogram i TV i slutet av 1997 fick 650 barn föras till sjukhus. De led av illamående, ont i ögonen och orolig andning. I det program barnen tittat på förekom kraftigt blinkande ljus under några sekunder och rektionerna hos barnen skulle således kunna bero på detta.”
12
Termiskt infraröda system Den termiskt infraröda strålningen (TIR) spänner ungefär över våglängdsområdet 2,0 5
”Laserradar/IR/millimetervågsradar i målsökare”
Artilleri & Luftvärn µm till 14 µm. Detta område delas ofta in i kortvåg (2,0–3,0 µm), mellanvåg (3,0–5 µm) och långvåg (8,0–14 µm). Det är främst de två senare områden som används av optronisk apparatur som nyttjar TIRstrålning.
billigare att tillverka kan de införas i stort antal. En annan begränsning har varit upplösningen på den bild som alstras. Men i likhet med utvecklingen av de elektrooptiska kamerorna förbättras även dessa sensorer mycket fort och på bred front.
Här återfinns en mängd olika typer av sensorer, t ex värmekameror. De med kortare våglängd används med fördel under dagtid då solens uppvärmning av objekt återges tydligt. Bra sensorer erhåller ungefär resultat motsvarande vanliga svart/vita fotografier. De system som arbetar med längre våglängd fungerar bättre nattetid främst därför att det blir större skillnader temperaturmässigt mellan ett objekt och dess omgivning.
En sensor som kan leverera en bild med högre upplösning kan även förbättra förmågan att genom ett referensbibliotek särskilja fler typer av mål. Det leder till ännu ”smartare” vapen vilket gör att precisionen i användandet ökar. De olika typer av bildalstrande TIRV-kameror, (FLIR, IRV, IRSL7), som används vid t ex flygspaning är effektiva mot termiskt omaskerade förband och i synnerhet mot förband i rörelse med enkla värmesikten8. Det är dock viktigt att belysa den väderinverkan som påverkar IR-system. Prestanda för ett system beror till stor del på vilken mängd partiklar som IR-strålningen måste färdas igenom samt vilken storlek dessa partiklar har. Uttryckt i decibel per kilometer dämpar till exempel dimma 12 dB och snöfall 20 dB9. Det leder till att systemen jämfört med andra våglängdsområden (t ex radar) blir mycket mer väderberoende.
För att nå bättre verkan inom hela TIRområdet kombineras i många fall olika typer av sensorer. Äldre typer av IRmålsökare, så kallade retrikelmålsökare eller hotspot-sensorer, är relativt ”dumma”. De fungerar enkelt uttryckt så att de går mot den varmaste punkten i sin omgivning. En fördel är dock att de är enkla och billiga att tillverka. Den stora nackdelen ligger just i deras benägenhet att gå mot den varmaste punkten vilket gör dem mycket störkänsliga.
En betydande begränsning för användningsområdet av IRV-sensorer har varit kravet på att apparaturen i många fall måste kylas. Men de okylda sensorerna är enligt litteraturen på frammarsch6. Då dessa kan göras betydligt mindre än de kylda ökar även användningsområdena. Blir de dessutom 6
”Laserradar/IR/millimetervågsradar i målsökare”, sida 9/27
Laser ”Det som främst kännetecknar en laser (Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation) är att den genererar elektromagnetisk strålning med goda koherensegenskaper. Förutom hög grad av koherens, karaktäriseras laserstrålningen av väldefinie7
FLIR= Forward Looking InfraRed, IRV=InfraRed Vision, IRSL= InfraRed Line Scanner. 8 ”Telekrig”, sida 227. 9 ”Laserradar/IR/millimetervågsradar i målsökare”, sida 9/27 tabell 4-1.
13
TAP Lv uppsats rad riktning och hög effekt per ytenhet. Tillgängliga lasrar finns i våglängdsområdet från UV (0,2 µm) till FIR (<1000 µm).”10 Utan vidare fördjupning vill jag nämna att det finns olika metoder för att framställa olika typer av laserljus. Metoden skiljer sig främst med avseende på vilken typ av medium/material som används. Mer intressant är det att dela in laserljuset efter dess användningsområden. Här omfattar enligt min uppfattning den första rubriceringen det vanligaste militära användningsområdet av laser.
Laser som sensor *Avståndsmätande laser – Detta är kanske det vanligaste användningsorådet för laser inom den militära sektorn. Mängder av system finns i samtliga vapenslag och det används bland annat för eldledningssystem och målinmätning, t ex vid luftvärnskanon-
vagn 90. Genom att nyttja en pulserande laser erhåller man inte bara avstånd utan även kurs och hastighet på ett inmätt mål. En annan funktion för avståndsmätande laser återfinner man i de zonrör som finns i robotsystem 90. *Avbildande laser – Tekniken bygger till del på avståndsmätande laser men systemen alstrar en bild även genom att detektera intensiteten av reflektionen från olika material. Detta leder till att en tredimensionell bild kan skapas där även ett objekt kan urskiljas p g a vilket material det består av. Med anledning av att upplösningen kan vara så pass noggrann som 50 µrad (streck) i vinkel och kanske 10 cm i avstånd11 ger det möjlighet till måligenkänning baserat på 10 11
”Laserradar/IR/millimetervågsradar i målsökare”, sida 12/27 ”Laserradar/IR/millimetervågsradar i målsökare”, sida 14/27
En svensk IR kamera
14
Artilleri & Luftvärn objektets geometriska form. En fördel med dessa typer av system är att de är oberoende av t ex skuggbildning, rörelse och textur. Det är i synnerhet olika typer av flygburna sensorer som är dominerande inom detta område. *Avståndsselektiv laser – ”Genom att använda en pulsad laser som belysare och synkronisera den med en tidsstyrd mottagare erhålls ett system för avståndsupplöst avbildning.”12 Denna teknik medger att man kan ”se igenom” t ex moln, lövverk och maskeringsnät. Med denna typ av spaning kan man beroende på utsänd effekt och rådande väder nå effektiva räckvidder på upp till 40 km. En framträdande fördel med dessa system är möjligheten att kunna se signaturanpassade objekt genom att objektet kan friläggas från bakomliggande och framförvarande terräng. Denna förmåga leder till att siluetten på ett objekt tydligt kan urskiljas och således kan man genom databehandling även identifiera objekt. *Optiksökande laser – Tekniken bygger på att man belyser terrängen i syfte att detektera optik. Den verkan man når brukar kallas för ”cateye-effekt” (ungefär samma princip som att ett kattöga reflekterar ljus). Lasern går nämligen in i optiken och fokuseras enligt linsens egenskaper i fokalplanet, dvs där bilden erhåller skärpa. I många optiska system sitter det där t ex hårkors, streckplatta eller andra objekt som användaren vill ha i sitt optiska instrument. Det är på dessa detaljer som lasern reflekteras och faller ut genom linsen med samma vinkel som infallsvinkeln Det finns givetvis en begränsning i
hur stor infallsvinkeln kan vara för att ljuset skall träffa fokalplanet. *Laser för målanvisning – För att nämna två varianter så finns det system, som bygger på att invisning sker genom att det tilltänkta målet belyses med laser, som reflekteras i målet, varpå en lasersensor i vapnet styr mot den reflekterade strålningens tyngdpunkt. En annan metod är den som används vid robotsystem 70 och 90. Dessa laserledstrålestyrda vapen bygger på en mer direkt kommunikation med roboten och är mer störresistenta.
Laservapen Några av fördelarna med att kunna använda laser som ett vapen i sig är • kort tid till målet (ljusets hastighet), • multimålkapacitet och • med rätt utvecklad teknik ett näst intill ändlöst magasin. Några nackdelar som bör nämnas är • att fri sikt krävs till målet, • att räckvidden är väderberoende, • verifiering av verkan kan vara svår och • de höga kraven på inriktning och följenoggranhet. Laser kan efter effekten delas in i tre olika kategorier enligt nedan13: * LDZW (Laser Dazzle Weapons) – Laser i den här kategorin nyttjas för att tillfälligt störa ut en optisk sensor eller ett öga. Effekten kan jämföras med att bli bländad av en bilstrålkastare om natten. * LSDW (Laser Sensor Damage Weapons) – 13
12
”Laserradar/IR/millimetervågsradar i målsökare”, sida 14/27
”Icke dödliga vapen – en möjlighet eller ett hot”, bilaga 1 sida 9.
15
TAP Lv uppsats Här avses laser med sensorförstörande effekter. Det kan innebära att optronisk apparatur som förstärker en inkommande signal får helt eller delvis permanenta nedsättningar i funktionen. * LDW (Laser Damage Weapons) – Det är i litteraturen vanligt förekommande att det är den här typen av verkan som avses då man talar om laservapen. Här menas laservapen som är strukturförstörande dvs med så hög energi/effekt att de på km-avstånd kan bränna sönder yttre strukturer i form av flygplanskroppar, robotar och liknande. Enligt flera av författarna till refererad litteratur har intresset för högenergilaser för vapenverkan återkommit. Ett flygplansburet lasersystem (på en Boeing 747 – 400) utvecklas för bekämpning av ballistiska misiler14.
Motåtgärder vid lv-enheterna I boken ”Telekrig” (sida 273 – 278) beskrivs generella signaturanpassningsåtgärder. Med dessa som utgångspunkt och med tidigare beskrivna system som referens preciserar jag nedan åtgärder för våra enheter.
Ultravioletta området Då flygfotografering med UV-kameror främst sker på låg höjd innebär det att sidvinkeln till våra enheter blir relativt stor jämfört med höghöjdsfotografering. Detta innebär att sidorna på våra fordon blottas extra mycket. Då UV-spaningen är effektivast på vintern i subarktiskt klimat och oftast används under dessa förhållanden finns normalt även ett tjockt 14
”Teknisk hotbild 2015-2025”, sida 16.
16
snötäcke som kan användas i motsatt syfte. Detta kan utnyttjas av såväl eldenheterna som centralspaningsstationerna i syfte att minska denna blottade yta. För centralspaningsradarstationen, som normalt grupperar på eller i anslutning till plogade vägar, kan plogvallarna göras extra höga och den upplogade ytan så smal som möjligt. Eldenheterna, dvs bandvagnarna, kan nyttja samma princip men får kanske stå för utgrävningen av grupperingsplatsen själva. Rakt ovanifrån kan den avvikande UV-signaturen avsevärt dämpas med så enkla medel som att lägga snö på taket av respektive fordon.
Man kan genom god spårdisciplin i anslutning till grupperingsplatsen minska risken för upptäckt eller genom offensiv skenspårning förvilla en motståndare. Personligen förespråkar jag det första alternativet dels för av att det bör vara mer stridsekonomiskt, dels för att insatsen av skenspårning i ”orörd” natur måste göras väldigt omfattande för att nå avsedd effekt. God spårdisciplin omfattar bland annat att värn i anslutning till grupperingsplatsen i största möjliga mån grävs där vegetation erbjuder skyl från ovan, då de annars tydligt uppfattas som en cirkel av rektanglar. De i snön upptrampade vägarna till dessa värn bör också planläggas för att undvika det tydliga solfjäderformade mönster som annars kan uttydas.
Visuella området Det visuella ljuset kan man ganska lätt relatera till, eftersom det detekteras av våra egna ögon. Det finns dock en baksida av detta
Artilleri & Luftvärn mynt; man drabbas lätt av villfarelsen att bara för att man inte ”syns” (i dagsljus) blir man inte upptäckt överhuvudtaget. Med risk för att ”sparka in öppna dörrar” poängterar jag här vikten av att det som i stor utsträckning upptäcks i detta område är objekt som rör sig i förhållande till sin bakgrund.
utan att man förlorar dess funktion. Lysdioden i bandvagnarnas kompass bör täckas med kompasskyddet. På likriktarenheten i bv 2081 finns en kraftigt lysande diod som bör täckas över. Lamporna i de utvändiga anslutningsfacken på samma bandvagn bör vara släckta.
Vid våra respektive enheter avser jag här naturligtvis våra radarsensorer. Åtminstone vid EldE 90 bör man försöka maskera mikrovågsenheten. Jag vet att Baracuda har genomfört försök med dylika maskeringsnät. Om anskaffning kommer att ske vet jag dock ej.
Termiska infraröda området Inom detta område är utmaningen att i så stor utsträckning som möjligt temperaturmässigt ”smälta” in i omgivande miljö. I de allra flesta fall innebär det att undvika att utstråla värme.
De åtgärder för spårdisciplin som nämns ovan gäller här med, dock med tillägget att spår som är markanta och djupa (t ex av en bandvagn) bör få sina kanter ”hyvlade” för att minska skuggbildningen då solen belyser underlaget från låg vinkel.
Nära infraröda området Det mest frekvent förekommande hotet i det här området bedömer jag vara bildförstärkare. Den största effekten i förhållande till insats når vi här genom att undvika att själva sända ut VIS-strålning, dvs genom att hålla god ljusdisciplin. Här kan nämnas att en vanlig glödlampa avger ungefär två procent av sin energi i det visuella spektrat och övriga 98 procent i NIR- och TIR-området15. Fordon bör nyttja funktionen ”helsläckt belysning”, dörrar och luckor hållas stängda och tätade då det behövs. Lysdiodrarna på nätenheten vid rb 90 (som indikerar laddning mm) bör i största möjliga mån döljas
De delar på EldE 90, som jag genom egen erfarenhet vet detekteras tydligast med en TIR-kamera, är avgasröret när man genererar egen elförsörjning. Avgaserna kan med fördel ledas bort med hjälp av avgasslangen. Man bör dock vara noggrann när man väljer vart, eftersom avgaserna annars kan värma upp objekt i eldenhetens omgivning. En annan detalj som blir avsevärt mycket varmare än sin omgivning är släpringarna på vridbordet vid mikrovågsenheten. För EldE 70 är det i många fall skytten som är den tydligaste värmekällan.
De två sistnämnda kan med fördel maskeras med det tidigare nämnda maskeringsnätet från Baracuda. Detta finns i en ”ponchoversion” för skytten på rb 70 och kan även med fördel användas av andra, t ex post och målobservatör. Inte heller här känner jag till om anskaffning kommer att ske. Om dylika nät saknas kan TIR-signaturen minskas genom isolerande klädsel, t ex vindrock och vindbyxor. Avseende
15 ”Telekrig”, sida 275.
17
TAP Lv uppsats centralspaningsstationerna pågår försök av nyss nämnda företag med olika typer av fast tilläggsmaskering, bl a av hjulhus och avgassystem.
Laser För att bemöta det hot som laser utgör i form av sensorer av olika slag bör en kombination av ovanstående åtgärder för signaturanpassing vidtas. Det som kanske blir extra viktigt (med hänsyn till de ovan beskrivna avbildande och avståndsselektiva lasrarna) är att försöka omforma sina enheters yttre fysiska form. Detta är kanske särskilt viktigt vid centralspaningsradarstationerna som i en bildalstrande laserradar bedömt lämnar en mycket karakteristisk signatur. Vid längre tids gruppering kan masten på denna enhet maskeras genom att binda fast mindre träd längs densamma. Med anledning av att lövträd efter 2-3 dygn tappar stor del av sin maskerande effekt inom TIR-området bör barrträd (i synnerhet gran i norra Sverige) användas då maskeringen förväntas nyttjas lång tid.
Även om åtgärden inte helt kan utesluta upptäckt kan den bedömt försvåra identifiering för t ex slutfasstyrda vapen med någon form av referensbibliotek. Ett annat sätt att minska risken för upptäckt är att gräva ned sina enheter. Detta bör leda till att den tredimensionella bildens egenskaper inte kan utnyttjas för identifiering. Hotet att lokaliseras av optiksökande laser kan också minskas genom att ställa eldenhetens beredskapsriktning mot vagnen/sko18
gen i st f den bedömt troligaste inflygningsriktning. Fordonens belysning och reflexer bör maskeras med heltäckande materiel. I de fall då kikare används (t ex av målobservatören eller av posten) kan halva utblicksfönstret tejpas för i syfte att undvika ”cateye-effekten”. Detta borde även kunna göras på robotsiktenas utblicksfönster. Vid en sådan åtgärd försämras dock ljusinsläppet till kikaren/kameran. När eldtillståndsgraden tillåter bör utblicksfönstret på eldenheterna stängas. Dessa åtgärder kan naturligtvis även vidtas för att minska hotet av sensorförstörande laser. Här tillkommer även användandet av laserskyddsglasögon.
Resultat och slutsatser Denna avhandling visar att hotet mot våra enheter är komplext och mångfacetterat. Många typer av plattformar med olika typer av sensorer, i flera fall multispektrala, utgör ett stort hot i fråga om att bli upptäckt, lokaliserad och identifierad. Då vapnen dessutom utvecklas och blir billigare (kan massproduceras) samt med hjälp av navigeringsinstrument och slutfasstyrning blir allt mer ”intelligenta” ökar även hotet för bekämpning. Jag hävdar dock att detta hot går att minska avsevärt genom relativt enkla åtgärder. Om personalen vid enheterna besitter kunskaper om ovan beskrivna hot kan de med tillgänglig utrustning samt med tillfällig maskeringsutrustning vidta åtgärder som klart reducerar risken för att bli upptäckta, lokaliserade och identifierade. En rörlig strid, med i
Artilleri & Luftvärn tiden täta omgrupperingar, tillsammans med ovan föreslagna åtgärder bör bidra till att minska risken för bekämpning.
Med hänsyn till att hotet är multispektralt är det dock viktigt att man inte suboptimerar sina insatser, dvs att man inte bör lägga ner oproportionerligt stora insatser inom ett våglängdsområde i förhållande till de andra.
Sammanfattning På ett modernt stridsfält är telekrigsmiljön idag ett ofrånkomligt faktum. Det spektrum som presenterats i denna avhandling utgör endast en liten del av det område inom vilket vi måste kunna möta en motståndare. För att med relativt små åtgärder nå stora vinster bör utbildningsnivån på personalen i dessa avseenden vara hög. Utbildningen bör medge att praktiskt öva och se resultat under motsvarande förhållanden.
Det föreligger ett behov att utveckla VMS16 och att särskild personal vid förbanden följer den snabba teknikutvecklingen och kan stötta ovan nämnda utbildning.
Litteraturförteckning Försvarsmakten, 1997: Telekrig, Arlöv: Berlings (M7746-168001) Nilsson, Per, 1999: Försvarsmaktens funktionsplan för telekrigföring, del 1 (HKV beteckning 12 860:68453) Kindvall, Göran, Wiss, Åke1998: Icke dödliga vapen – en möjlighet eller ett hot? Stockholm, FOI (ISSN 1104-9154) Berglund, Erik 1998: Teknisk hotbild 2015 – 2025 – Delrapport 1 Teknikutveckling Stockholm: FOI (ISSN 1104-9154) Karlsson, Mikael, m.fl., 2000: Laserradar / IR / Millimetervågsradar i målsökare, en 16
Verkan- ocoh motmedelsystem.
19
Sista salvan
Stefan Bratt
Stefan Bratt är informatör vid Artilleriregementet.
Sista salvan med vårt fasta kustartilleri Klockan halv ett lördagen den 28 september 2002, dagen och klockslaget då det svenska, fasta kustartilleriet tystnade för gott. Då sköts de sista 93 skarpa skotten från en av vårt lands strategiska befästningar, Söderarms 12/70-batteri i havsbandet i höjd med Norrtälje i Stockholms norra skärgård. De tre Boforstillverkade 12 cm kanonernas avskedsföreställningen följdes av cirka 900 gäster, merparten personer som tjänstgjort vid låset till Ålands Hav.
tid utan att ha andats frisk luft, förklarar en av de forna battericheferna, major Hans Rosengren.
Skulle försvåra invasion Förutom batteriet vid Söderarm som bestod av tre pjäser fanns ytterligare fem lika moderna batterier runt om Sveriges kust i anslutning till Ystad, Helsingborg, Härnösand, Göteborg och Stockholms södra inlopp.
Söderarms fyr ligger på liten ö i havsbandet och efter ön är det fritt vatten ända fram till Åland. Spärren Söderarm började byggas 1936, då batterierna Söderarm, Långskär, Lerskär och Hamnskär och Harskär anlades. De nuvarande 12/70-batterierna var klara att tas i bruk 1976 och ännu fram till nedläggningen var de exempel på modern och snillrik fortifikatorisk byggnadskonst.
Nätet av kustbefästningar var en del av invasionsförsvaret. Det finns också anteckningar och annat autentiskt material, som ger vid handen att det fasta kustartilleriet gav forna sovjetgeneraler huvudvärk i planeringen av företag mot svensk mark. Framförallt var 12 cm kanonerna med sin avancerade eldledning, höga träffsäkerhet och en eldhastighet av 25 skott per minut ett problem för den presumtive angriparen.
– Fienden visste naturligtvis var vi fanns men han skulle ha fått allokera mycket stora resurser för att slå ut batterierna eftersom vi skulle ha kunnat försörja oss i en månads
– Vårt batteri har en räckvidd på nästan tre mil och det räcker en bra bit mot en fiende som kommer över havet. Dessutom skulle anläggningen tåla chockvågen från
20
Artilleri & Luftvärn
Avskedssaluten från Söderarmsbatteriet samlade omkring 600 deltagare.
Major Hans Rosengren, tidigare chef för eldledningscentralen förevisar den presentationsutrustning som fanns i operatörsrummet. 21
Sista salvan
Nu är sista skottet skjutet med de fasta kustartilleripjäser som skulle försvara Sverige mot en invasion från havet. Boforspjäserna ska nu styckas och säljas till högstbjudande som skrot. kärnladdningar, berättar Hans Rosengren efter att hans kollega, major Carl-Axel Stein beordrat den 93:e och sista sjömålsgranaten.
Lovordar prestanda Major Rosengren får instämmande kommentarer från kollegerna från fältartilleriet i Kristinehamn. Major Joakim Bloom är imponerad av batteriets kapacitet och utformning. – Denna skjutning är nog det häftigaste som jag kommer att få uppleva som artillerist. Jag är verkligen imponerad över pjäsernas eldhastighet. Överstelöjtnant Torsten Bergstedt, som under den sista skjutningen arbetade i en av pjäsernas ammunitionsdurkar, håller med. – Jag är mycket imponerad av Boforspjäsernas konstruktion och prestanda. De är utan tvekan ett under av mekanik, säger överstelöjtnanten och ger sig in på en lyrisk teknisk beskrivning av den mekanik som finns i själva ansättningsmekanismen. 22
En gammal kustartillerist, chefen för Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten (MUST), generallöjtnant Håkan Syrén hävdade i sitt anförande att nedläggningen har varit oundviklig: – Idag är de fasta kustartillerianläggningarnas pjäser 30 år gamla, om tio år är de 40 och föråldrade. Det finns helt enkelt inga mål att skjuta på med dessa kanoner, förklarade Håkan Syrén innan han bokstavligen tog ned skylten på en av Söderarmsanläggningens baracker, där han själv tjänstgjorde under några år på 70-talet. Han konstaterade också att det i år 100-årsjubilerande kustartilleriet lever kvar i dagens Amfibiekår – med ny teknik och taktik. – Målet att skapa frihet och integritet i vårt lands skärgårds- och kustområden kvarstår, men medlen för att nå detta mål har och kommer att förändras.
Fyra våningar Det är helt kompletta anläggningar som nu ska skrotas, tömmas på utrustning och se-
Artilleri & Luftvärn dan cementeras igen. Söderarms fyr håller istället på att omvandlas till en populär anläggning för mindre konferenser. Möjligheterna att göra delar av anläggningen till museum undersöks också.
funktioner, en mäss för 50 personer, förläggningar i en fyra våningar djup befästning, ett mindre sjukvårdsrum med kapacitet för enklare kirurgiska ingrepp, luftvärnskompanier, ett närskyddskompani mm.
Batteri Söderarm förfogade över två ledningsplatser med dubbla målradar-
Totalt var det cirka 600 personer som var krigsplacerade vid batteriet.
Svenskt Kustartilleri har tystnat för gott.
Söderarms fyr, en samling öar långt ut i havsbandet var i själva verket fylld med en av världens modernaste kustartilleribefästningar. Nu är den borta. Kvar blir en mindre konferensanläggning i privat regi. 23
Debatt
Bengt Westerling
Bengt Westerling är f d kapten i A 1 reserv.
Våra försvarsbeslut under 1900-talet var inte fel! I nummer 4 av Tidskriften för 2002 finnes intagen en redaktionell artikel med rubriken ”Försvarsbeslutet 2004 – en angelägenhet för Artilleriklubben?”, som måste föranleda en gensaga i vad gäller den inledningsvis tecknade bakgrunden. Författaren nämner, att Sverige fyra gånger under 1900-talet haft att ompröva sin försvarspolitik, och något senare anföres med historiens dom som bakgrund, att vi skulle ha valt fel alla gångerna; och till stöd för detta påstående synes ligga den tanken, att vi under hela århundradet ej skulle ha utsatts för något verkligt militärt hot. Till att börja med torde kunna anmärkas, att omprövning synes ha ägt rum fem gånger, nämligen också 1914 under påbörjat första världskrig. Beslutet innebar för hären – som det hette då vi fortfarande kunde tala svenska – väsentligen en förlängning av tjänstgöringstiden för de värnplik24
tiga, och för sjöförsvaret att byggandet av de tre Sverige-skeppen säkerställdes. De kommo att bilda kärnan i flottan ända fram på 50-talet och sägas ha tillmätts ej obetydligt värde för denna vid tyska bedömningar av Sveriges militära motståndskraft under andra världskriget; de synas med andra ord ha varit en god investering. Vad i övrigt gäller försvarspolitiken under början av århundradet, dvs under tiden före och under första världskriget, synes författaren glömma, att vi då hade gemensam gräns med ett av tradition expansivt och auktoritärt styrt Ryssland, som dessutom syntes ha övergivit tidigare tämligen välvillig behandling av Finland inom imperiet, samt vidare att på anda sidan Östersjön fanns Tyskland, världens på den tiden kanske främsta militärmakt med starkt expansiv inriktning och med en statsledning, som ej tycktes främmande för krigiska äventyrligheter. Redan vid krigsutbrottet visade sig
Artilleri & Luftvärn dessa förhållanden vara vådliga för Sveriges fred och säkerhet, i det att Tyskland fordrade att vi skulle mobilisera väsentliga styrkor vid gränsen mot Finland, dvs dåvarande Ryssland, medan Ryssland å sin sida förklarade en sådan åtgärd vara casus belli1. Senare under kriget tillkom dessutom den av situationen på Västfronten föranledda benägenheten hos västmakterna att finna möjligheter att genom att kringgå någon av flankerna komma åt Tyskland. Att den södra flanken kom att väljas genom det till sist misslyckade anfallet på Turkiet kan i någon mån ha betingats av de militära komplikationer, som ett val av den norra flanken kunde ha lett till, och här kan givetvis det motstånd de svenska och danska försvaren bedömts kunna erbjuda varit en faktor att beakta. Det synes sålunda ej finnas fog för påståendet, att Sverige inte upplevde något hot under denna period; och Bodens fästning liksom senare den s k F-båten byggdes väl ej helt utan anledning. Än mer förvånande är författarens ståndpunkt, att den upprustning, som påbörjades först 1936 men som gick alldeles för långsamt, tillkom i en situation då Sverige ej hade anledning att känna sig hotad. Författaren synes härvid ej beakta, att världens då för tiden starkaste militärmakter, Sovjetunionen och Tyskland, styrdes av diktatorer med starkt psykopatiska drag och en föga fredlig framtoning. Och dessutom motsäger författaren sig själv, när han i artikeln påpekar, att vi under andra världskriget 1
Krigsfall.
tvungos till ”ett antal föga hedrande eftergifter”. Vad skulle dessa ha motiverats av om ej tyska hot om militära åtgärder, därest vi ej voro beredda att giva efter? Författaren har dessutom bortsett från de allierades planer att komma Finland till hjälp under vinterkriget. Men i själva verket var det ju fråga om ett anfall på Sverige för att hindra malmexporten till Tyskland. Ej heller synes den fortsatta upprustningen under i varje fall början av det kalla kriget få författarens gillande, eftersom vi enligt hans uppfattning borde ha levat trygga under stormakternas kärnvapenparaply. Men en av stormakterna var just Sovjet, alltjämt diktatur och till en början styrt av en psykopatisk diktator, som utövade stark press på den forna östra rikshalvan – Finland vårt broderland, som tappert kämpat under vinterkriget och fortsättningskriget, ej bara för sig själva utan också för oss med ringa bistånd från Sverige, eftersom vi hade så litet att giva. Det enda av redaktören omnämnda beslut, om vars dåraktighet enighet kan råda, är det som fattades 1925. Och beklagligtvis tror jag, att omdömet i framtiden kommer att bliva lika hårt om det som tillkom 2000 och som är att befara 2004. Den gamla tesen ”Si vis pacem, para bellum”2 torde vara bortglömd av våra politiker.
Redaktören svarar. Jag ville i min ledare peka på tre tillfällen då Sverige hade anledning att radikalt ompröva sin försvarspolitik. 2
Om du vill fred så förbered dig för krig.
25
Debatt Omkring sekelskiftet 1900 och efter andra världskriget valde vi att förstärka vårt försvar. Utvecklingen under första världskriget och kalla kriget visade att några planer på angrepp mot vårt land inte förekom eller i vart fall inte aktualiserades. Efter första världskriget beslutades om en radikal nedrustning av vårt försvar, vilket visade sig vara ett utomordentligt ogynnsamt beslut med den utveckling som följde och ledde till andra världskriget. Om Sveriges utsatthet under första världskriget tycks Bengt Westerling och jag ha olika uppfattningar. Föreställningen om en rysk fara fanns förvisso. Hot bedömdes dessutom komma från Tyskland och Storbritannien. Men Folke Lindberg3 menar att föreställningarna om att Ryssland planerade ett anfall mot Skandinavien av allt att döma var helt ogrundade. Militära handlingar, som har offentliggjorts efter första världskriget, ger en klar föreställning om den ryska krigsplaneringen. ”Det är i dessa handlingar aldrig tal om någon offensiv mot Skandinavien.” Beträffande förmodade planer på att genom en kupp sätta sig i besittning av Bodens fästning skriver Folke Lindberg: ”Dessa farhågor visade sig ogrundade. I själva verket skulle ryssarna bereda oss mycket litet bekymmer under kriget.” 3
De tjugo första åren; uppsats i Svensk utrikespolitik under 1900-talet, utgiven 1958 av Utrikespolitiska institutet under redaktion av Lennart Hirschfelt.
26
Tysklands intresse för Skandinavien var att kunna stänga ute britterna från Östersjön. Detta uppnådde man genom att förmå Danmark och så småningom även Sverige att minera Östersjöutloppen i Bälten och Öresund. ”Men i själva verket gjorde Tyskland, lika litet som någon annan makt, aldrig något allvarligt försök att tvinga in oss i kriget.” Storbrittanniens intresse å sin sida var att ha tillgång till internationellt vatten i Östersjön. Därför ”skulle den från Londons horisont idealiska lösningen ha varit ett nordiskt försvarsförbund, ett neutralt block”. Då detta inte var någon framkomlig väg ”gjorde man vad man kunde för att främja ett närmande mellan Sverige och Norge”. Men några angreppsplaner tycks alltså aldrig ha övervägts. Poängen i mitt inlägg är således att våra spådomar om framtiden oftast har visat sig högst osäkra, och att risken för att välja fel när man bygger sina överväganden på olika framtidsscenarion är högst påtaglig. Det är ju också därför jag avslutar med att det är lättare att bära sitt ansvar om man har tagit i mer än vad man bedömer vara nödvändigt, än om resurserna inte räcker till när de behövs. Och denna uppfattning tror jag att Bengt Westerling kan dela även om han kommer fram till den genom ett annat resonemang.
Artilleri & Luftvärn
Artilleriklubbens årsmöte Väddö fredagen 16 maj 2003
Program 0750 Samling vid Tre Vapen, Banérgatan 62, för busstransport till Väddö * 0800 Avresa till Väddö 0930 Ankomst till Väddö, kaffe 1000 Visning (ev med skjutning) av bandpjäserna i Artdemoprojektet 1130 Årsmöte 1200 Gemensam lunch 1300 Erfarenheter av artdemoprojektet. Inledning och diskussion. 1400-1530 Återresa till Stockholm
* Transporter till och från Kristinehamn samordnas av övlt Bo Arvidsson, till och från Halmstad av Artilleriklubbens ordförande öv Jan-Erik Jakobsson Anmälan (helst skriftligt) senast onsdag 14 maj till Övlt Sören Möller, Bergsgatan 20 A, 761 42 NORRTÄLJE E-post soren.moller@swipnet.se Kostnad för hela dagen:80 kr
Artilleriklubbens vårmöte Luftvärnsregementet Halmstad Torsdag 5 juni 2003
Program 1530 Luftvärn och Atilleri inför försvars1700 beslut 2004 med tonvikt på Luftvärn Föredragshållare ur HKV Plats: Nya samlingssalen/aulan i skolhuset 1730 Samling på mässen 1800 Gemensam middag. Därefter frågor och diskussion.
Anmälan (gärna skriftligt) senast måndag 2 maj till Ann-Margaret Fernbrant Lvreg, Box 515, 30180 Halmstad 035-2663000 e-post ann-margaret.fernbrant@lv6.mil.se Prel pris för middagen 100 kr
Du som bor på Västkusten eller i närheten, passa på detta tillfälle att uppdatera din information om försvarets utveckling inför kommande försvarsbeslut! Unna dig samtidigt en kväll med kamratligt umgänge med klubbmedlemmar och luftvärnare på orten. Alla artillerister och luftvärnare, både ni som är medlemmar och ni som ännu inte är det, är välkomna!
27
Till sist
Lave Malmgren
Redaktören tillåter sig här några funderingar över moralen (eller omoralen) i angreppsplanerna mot Irak.
Vad vet Bush och Blair som de inte avslöjar för oss andra? Elden – främst granatelden – är det viktigaste medlet för strid. Det fick vi lära oss i reglementena som skrevs efter andra världskriget. Hur sant det var visste vi inget om. Det återspeglades i varje fall inte i fördelningen av resurser till artilleriet. Kanske var det inte ens sant. På 70-talet dök taktiker upp som talade om att ”hota ut” fienden. Det kanske var manövern som var – är? – det viktigaste medlet för strid. Vi upplevde – visserligen på betryggande avstånd, men i alla fall – Vietnamkriget, Sovjets in- och uttåg ur Afghanistan, Kuwaitkriget och så småningom USA:s ingripande i Afghanistan. Var det elden som var det viktigaste medlet för striden? Eller var det att avlöva vegetationen i Vietnam? Eller att kunna identifiera vem som var fiende eller eventuellt vän bland gerillatrupper och olika krigsherrar? Kuwaitkriget stämde bättre med regelboken – både med avseende på manövern, terrängen och avsaknaden av civila i krigszonen. Kraftsamling, överraskning och handlings28
frihet. Eld, rörelse och skydd. Allt gick att tillämpa. Det har också funnits många krig av, vad skall jag säga, mera primitiv karaktär. Som det mellan Iran och Irak. Rwanda med överspillningseffekter till både Burundi och Kongo. Tjetjenien. I Iran var barn ett av medlen för striden. I Irak var det gas, särskilt när det fanns anledning att misstänka en del av den egna befolkningen för bristande lojalitet. Just nu har vi Israel, där schaktmaskiner och självmordsbombare konkurrerar om rollen som viktigaste medlet för strid. Om ett nytt Irakkrig står på tur, vad blir då det viktigaste medlet? Precisionsvapen? Kärnvapen? You name it. Det är lätt att ondgöra sig över avsaknad av moral i krig. Svårare är att skapa ordning och rättvisa i vår mångkulturella och mångreligiösa värld med alla dess ekonomiska system och politiska preferenser. Ändå måste jag fråga mig: Vad vet Bush och Blair som de inte avslöjar för oss andra? Varför är det
Artilleri & Luftvärn så bråttom just nu att avväpna Saddam Hussein? Ekéus vapeninspektörer lämnade Irak för mer än ett halvt decennium sedan. Nu har FN äntligen enat sig om en ny uppsättning vapeninspektörer och Irak har godkänt dessas närvaro. Varför är USA och Storbritannien så otåliga att se resultat av inspektörernas arbete? Man skulle kunna tro att ländernas underrättelsetjänster har avslöjat att Saddam Hussein ligger i startgroparna för att skicka kärnvapen (eller mjältbrand eller sarin) till Amerikas och Europas storstäder. Om så skulle vara fallet – är detta hot större eller mindre medan vapeninspektörerna far omkring och inspekterar vapengömmor i Irak? Och hur stort skulle hotet bli om de kallades hem och angreppet sattes i verket? Det är lätt att inse nödvändigheten av att Saddam Hussein upplever hotet som överhängande för att han skall samarbeta med inspektörerna. Det är svårare att förstå att det land, som representerar modern tids urhem för demokrati, skall sätta sitt hot i verket. Men man kan också få känslan av att Bush med sin retorik och de genomförda förberedelserna håller på att måla in sig i ett hörn; att han rätt som det måste göra allvar av sitt hot för att inte tappa ansiktet. Kanske är det inte avväpningen som är den springande punkten. Man kan ana en annan avsikt, samma avsikt som man anade vid interventionen i Afghanistan. Och är det så blir man beklämd. Visst behöver världen olja men inte till vilket pris som helst. Massakern vid World Trade Center gav USA ett genomslagskraftigt argument för att starta
kriget mot terrorismen. Den världsstrategiska kartan med vänner, fiender och allianser har sedan dess ritats om på ett oanat sätt. Världen har – än en gång – visat sig vara allt annat än statisk. Det gick att legitimera interventionen i Afghanistan. Raseriet mot terrorismen räckte långt men det betydde nog också en del att det fanns en plan för freden. Frågan är om det går att få samma uppslutning bakom ett angrepp mot Irak. Jag tvivlar. Men om det skall lyckas vill vi nog veta vilka mål man vill uppnå, vilka medel man vill tillåta och inte minst hur man har tänkt sig att vinna freden. Det är nog sant att det viktigaste medlet för strid är elden och allt som hör till denna – artilleri, luftvärn, precisionsvapen, underrättelsetjänst, nätverk, ja, kanske t o m kärnvapen. Men det viktigaste medlet för krig är nog snarare en moralisk indignation. Ett väl underbyggt raseri över orättfärdigheter i världen. Är det den här gången Saddam Husseins illdåd eller USA:s brist på olja som skall väcka vår indignation? Eller vet Bush och Blair något annat? Nåväl, det kan ju hända att indignationen blir så stark att Sveriges Riksdag beslutar om stridande förband till en FN-insats. Det kan hända den här gången eller nästa eller någon gång i framtiden. Världen är som sagt inte statisk. De som skall verkställa Riksdagens beslut måste då fråga sig om samma Riksdag har avdelat sådana resurser (t ex till Artilleriet och Luftvärnet) att det har varit möjligt att utrusta våra förband med de förväntat viktigaste medlen för striden. 29
)+ %' / 5PPGRADERING GER MER
&( " UPPGRADERAS TILL &( "$ , 'ENOM UPP GRADERINGEN LIVSTIDSF RLÛNGS PJÛSEN TILL JÛMF RT MED UTAN UPPGRADERING 0JÛ SENS TAKTISKA OCH TEKNISKA PRESTANDA KOMMER ATT F R BÛTTRAS I SË STOR OMFATT NING ATT DEN BLIR EN TOPPMODERN ARTILLERI PJÛS VID INF RANDET CA
Bofors Defence
.ËGRA EGENSKAPER 3KOTTVIDDEN ÛR KM MED DAGENS AM MUNITION OCH KM MED - %XCALI BUR #A MEDF RDA SKOTT VARAV CA STYCKEN I HELAUTOMATISKA MAGASIN !LL PERSONAL BElNNER SIG I PANSAR SKYDD I STRID "ESÛTTNINGEN KAN MINSKAS FRËN MAN TILL MAN BEROENDE PË AUTOMATISERINGEN OCH FORDONSMONTE RINGEN 0JÛSEN KAN K RAS PË VÛG UPP TILL KM H OCH mYGTRANSPORTERAS I DET NYA ! - mYGPLANET v%UROPAS (ERCULESv (UVUDDELEN AV &( " BElNTLIGA VAPENSYSTEM TILLVARATAS VILKET REDUCERAR ANSKAFFNINGSPRISET TILL CA AV VAD EN NY MODERN BANDGËENDE PJÛS KOSTAR
ZZZ ERIRUVGHIHQFH FRP
30
Artilleri & Luftvärn
31
Artilleriklubben Artilleri-Tidskrift Tidskrift för Artilleriet och Luftvärnet • Utgiven av Artilleriklubben Artilleriklubbens medlemmar erhåller Artilleri-Tidskrift utan kostnad Redaktör, ansvarig utgivare och annonsansvarig: Överstelöjtnant Lave Malmgren, Säter Änggården, 541 91 SKÖVDE Tel och fax: 0500–461 761 E-post: lave.malmgren@swipnet.se Biträdande redaktör: Överstelöjtnant Lennart Gustafsson, ArtSS 681 82 KRISTINEHAMN, tel 0550-355 03 E-post: lennart.gustafsson@artreg.mil.se Ekonomichef både i klubben och tidskriften: Överstelöjtnant Bo Arvidsson, Bjurtjärnsgatan 7, 681 33 KRISTINEHAMN Tel: 0550–141 71 (bost) 352 06 (arb). Fax: 0550–350 31. E-post: bo.arvidsson@artreg.mil.se Redaktionskommitté: Redaktör, bitr redaktör, ekonomichef samt representanter för Art öv Göran Mårtensson, Artilleriregementet, 681 82 KRISTINEHAMN tel 0550–350 14 och Lv övlt Roland Jostrup, Lv-regementet, Box 1515, 301 80 HALMSTAD tel 035–266 38 01 Redaktionsadress: Post adresseras till redaktören enligt ovan, i ekonomi- och prenumerationsärenden till ekonomichefen enligt ovan.
Artilleriklubben
Ordförande: Överste Jan-Erik Jakobsson, Luftvärnsregementet, Box 515 301 80 HALMSTAD Tel: 035–266 30 01 Sekreterare Överstelöjtnant Sören Möller, Bergsgatan 20 A, 761 42 NORRTÄLJE Tel: 0176–145 09. E-post: soren.moller@swipnet.se Medlemsavgifter: Årsavgift Ständigt medlemskap
postgiro 19 09 19-1 bankgiro 833-4278
Prenumerationspriser: Inom Europa Utom Europa
180 kr per år 240 kr per år
Lösnummerpriser: Enkelnummer
70 kr
vid köp av minst 10 ex 50 kr Dubbel-/Temanummer 90 kr vid köp av minst 10 ex 70 kr
125 kr 1 000 kr
Medlemsavgifter betalas till Artilleriklubbens postgiro 5 47 31–5
32
Artilleri-Tidskrift
©2003 Artilleri-Tidskrift Utdrag ur tidskriften får göras med angivande av källa.
ROLF & CO TRYCKERI AB, SKÖVDE 2003
Adress: Artilleriregementet, Att: Övlt Bo Arvidsson 681 82 KRISTINEHAMN
"!-3%
!32!$ 2
!LLTID RËTT EFFEKT 3AAB "OFORS $YNAMICS HAR UTVECKLAT LUFTVÊRNSSYSTEM SOM KAN BEKÊMPA HOT FRÌN HÚG HÚJD TILL MARKNIVÌ I HELA HASTIG HETSSPEKTRET OCH I ALLA VÊDER 2OBOTEN "/,)$% KAN ANVÊNDAS I 2"3 2"3 OCH I !32!$ 2 $EN HAR KM RÊCKVIDD OCH KM HÚJDTÊCKNING %FFEKTEN ÊR HÚG ÊVEN MOT SMÌ MÌL
"/,)$%
$EN E GENERATIONEN AV 2"3 ÊR DET MODERNASTE PÌ MARKNADEN INOM SIN KLASS MED NYTT MÚRKERSIKTE "/2# OCH 0# BASERAD SIMULATOR UNDER UTVECKLING SAMT MODERN DIGITAL )&&
2"3
!32!$ 2 ETT AUTONOMT SYSTEM I m ERA FORDONSAPPLIKA TIONER ÊR VÊL LÊMPAT FÚR INTERNATIONELLA INSATSER 3YSTEMET HAR AUTOMATISK MÌLFÚLJNING OCH KORT REAKTIONSTID "!-3% ÊR LUFTVÊRNSSYSTEMET MED MÚRKER OCH ALLMÌLS KAPACITET -ED EN RÊCKVIDD SOM GÚR DET KVALIl CERAT FÚR ATT SKYDDA OMRÌDEN AV SÊRSKILD BETYDELSE
3!!" "/&/23 $9.!-)#3 3AAB "OFORS $YNAMICS !" q +ARLSKOGA 4EL q &AX s WWW SAAB SE AIR DEFENCE
DYNAMICS SAAB SE
Posttidning B Artilleri-Tidskrift, c/o Bo Arvidsson Bjurtjärnsgatan 7, 681 33 KRISTINEHAMN
®
www.jps-mainos.fi
AMOS Advanced MOrtar System
AMOS gives higher rate of fire, greater mobility and better ballistic protection than any other mortar system.
• • • • • • • •
Twin-barrel 120 mm concept High rate of fire Direct fire capability Rapid deployment Ballistic & NBC protection Low chassis loads Large amount of ammo on board Suitability for all standard 120 mm ammo • Full 360° traverse
Patria Hägglunds Oy • Naulakatu 3, FIN-33100 Tampere, FINLAND Tel. +358 3 3137 0040 • Fax. +358 3 3137 0041 www.patriahagglunds.fi • Email: patriahagglunds@patria.fi
Combining Forces Patria Hägglunds Oy is jointly owned by the Finnish Patria Industries Oyj and the Swedish Hägglunds Vehicle AB. Patria Hägglunds strengthens the capabilities of both Patria and Hägglunds to better meet customers´ requirements.
