Lave Malmgren Kongl. Artilleriet – dess kompetensuppbyggnad

Lave Malmgren

Överstelöjtnant Lave Malmgren är tidskriftens biträdande redaktör.

Kongl. Artilleriet – dess kompetensuppbyggnad

En pensionerad artilleriofficer har funnit en uppgift. Bland gamla (och för all del en hel del nya) böcker i ArtSS bibliotek med den ovärderliga bokskatt, som Svea Artilleriregementes officerskår har deponerat där.

Där fullgör jag nu ett projektarbete som går ut på att registrera alla våra böcker i ett datasystem – A 1 deposition, Artilleristyrelsens gamla bibliotek, böcker från flera av våra nedlagda artilleriregementen och kadettskola samt inte minst ArtSS egna böcker, gamla och nya. Biblioteket har nämligen genomgått en ansenlig förnyelse sedan skolans dugliga och dynamiska bibliotekarie, Erika Östling, fick hand om det.

Till vad nytta? Jo, det kan jag avslöja som sitter där nere i biblioteket och ser elever och andra officerare komma och gå. Jag

De tongivande artilleristerna för 300 år sedan insåg – precis som de gör nu – värdet, ja nödvändigheten, av kompetensutveckling hos dem som skulle hantera vapnet. Frågan är: Hade man bättre gehör hos statsmakterna på den tiden omkring sekelskiftet 1700, än vad truppslagets företrädare har idag?

upplever biblioteket och hela skolan som ett drivhus för kompetensutveckling och kreativitet. Jag hör initierade och engagerade samtal och jag ser hur tankar och planer formuleras i skrift vid bibliotekets datorer. Och här lånas och läses böcker, både våra egna och dem som Erika beställer hem från något annat bibliotek.

Det är en annan kultur än när jag var elev. Och jag är imponerad.

Så, förliden vecka, när det var riktigt lugnt på biblioteket – eleverna utvecklade sin kompetens på annat håll: i Älvdalen! – då hade jag kommit till några handskrifter. Prydliga handstilar men svårtolkade, en var på tyska. Har du läst det tyska alfabetet i skrivstil någon gång? Jag har gjort det –nu. Ambitiösa elever, tänkte jag, noggranna föreläsningsanteckningar. Men när var de skrivna? Jag letade efter årtal och namn.

G. G. A. hittade jag på några ställen. Och ett förnamn ”Johan” följt av ett efternamn som jag tyckte kunde se ut som Sjöblad. Men texten var på tyska så jag vågade inte riktigt tro på det. Så hittade jag återigen G. G. Med efternamnet Appellman utskrivet och årtalet 1699.

I Artilleriets historia kanske jag kan hitta någon uppgift som hjälper mig att tyda boktitlar och namn, tänkte jag, och gick till Artilleriet på Karl XI:s och Karl XII:s tid. Jo visst! Appelman fanns i personregistret och en av hänvisningarna gällde Sveriges första läroböcker i Artilleri. Författade av Gustaf Gabriel Appellman, Johan Siöblad, Niclas Rappe och Grundell omkring sekelskiftet 1700. Och här fanns nu i ArtSS bibliotek deponerade av A 1 dessa författares handskrivna förlagor till Artilleriets första läroböcker! Historiens vingslag! Det var stort!

Mitt arbete avstannade för några minuter. Historiens vingslag fladdrade vidare och landade 300 år senare i 20-hundratalets begynnelse. Nej, sannerligen, Artilleriets utveckling har inte avstannat! Här på ArtSS känner jag en stämning av dynamik och kreativitet. Kompetensutveckling helt enkelt.

Och vad är det då som det glunkas om i pressen? Att vi inte skulle behöva något Artilleriregemente i Kristinehamn eller Luftvärnsregemente i Halmstad? Att utbildningen av vårt amputerade artilleri och luftvärn skulle kunna klaras av i Boden eller någon annan garnisonsort?

Ja, lycka till med det! Det går säkert alldeles utmärkt, framför allt om vi slaktar patienten. Men har man tänkt sig att bibehålla kompetensen och rent av utveckla den, då vet jag var drivhusen för denna process finns. Då vet jag att vi inte kan avstå från de resurser som Artilleriet har byggt upp i Kristinehamn. Och jag skulle betrakta det som ett dubbelmord om man tvingade iväg Luftvärnet från Halmstad, där man nu efter den mycket smärtsamma omflyttningen från Norrtälje, äntligen har börjat finna sin form.

Den pensionerade artilleristen återupptar arbetet med att skriva in böcker i datasystemet. Ibland kan det kännas mera hoppfullt att syssla med det förgångna än med framtiden.