Artilleri & Luftvärn
Artilleri-Tidskrift Nr 3 • 2005
Artilleri & Luftvärn
Artilleri-Tidskrift Tidskrift för artilleriet och luftvärnet Häfte 3 • 2005
Årgång 134
Leif Mårtensson Angående Artilleriklubben och museer...............................................................2 Tommy Nilsson Bandburet eldrörsluftvärn under 1940-, 50- och 60-talet ................................... 6 Börje Nyquist Vem behöver artilleri när vi har NCW, ett debattinlägg.................................... 18 Anders Carell Artilleriregementet i Kristinehamn 2000-2002 (Del 1 av 2) ........................................ 23 Artilleriklubben ............................................................................................... 35 Omslagsbild: Luftvärnskanonvagn försöksmodell 1943, se artikel på sidan 6.
Form och layout: Marie Thelander
ISSN 004 – 3788
1
Debatt
Leif Mårtensson
Överste Leif Mårtensson har varit chef för Wendes Artilleriregemente och är ordförande i Wendes Militärhistoriska Förening.
Angående Artilleriklubben och Artilleri-Tidskrift samt om artillerimuseer och WMF Artilleriklubben Klubben har idag mist sin betydelse. Det var ett bra inlägg från Stellan Jansson i nummer 2/2005. Kan klubben knytas till en ”arméklubb” vore det bra, eljest må den avvecklas.
Den nära kopplingen mellan truppslagen artilleri och luftvärn är liten. Den var tills 1942 naturlig eftersom luftvärnet utvecklades ur artilleriet. Detta gällde också någon generation ytterligare så länge gamla artillerister fanns i stort antal inom luftvärnet. Vapenmässigt och taktiskt är det inte mycket gemensamt. Bara att det i Artilleri-Tidskrift (AT) krävs temanummer visar detta. Dela på AT så att luftvärnet och artilleriet knyts till respektive regementes tidskrifter. Resurserna skulle ge dem ökade spridningsmöjligheter. Innehållet i AT idag 2
är smalt, det är oklart vad den vill uppnå och de aktiva mottagarna blir allt färre.
Om museer
Det är lätt att föreslå ett stort artillerimuseum, ett ”riksmuseum”. Det är ju bara att ha hittat en fantastisk byggnad och sedan förvänta sig att SFHM och andra tar vid. Byggnader finns över hela landet. Det krävs mer än så. En positiv inställning från kommunen är en bra början – inte att ha ”snackat med en positiv politiker”; det gäller alltid pengar och då måste partiet ge stöd och ha makt i kommunen! Enskilda politiker räcker inte. Något att tänka på innan man föreslår ett stort museum:
Artilleri & Luftvärn 1. Är husägaren beredd satsa på ett museum? Idag ställs stora krav på handikappanpassning, toaletter, säkerhet, reception etc samt eventuellt krav på bygglov och ändrad stadsplan. 2.Vem bekostar inredning? 3.Vem betalar löner? Det krävs museiproffs om det ska bli bra och publikdragande. Se bara hur ”militärmuseerna” runt landet ser ut – bedrövliga utställningar. Det är stapling av föremål vilka sedan inte rörs, eftersom man då stöter sig med den som byggde upp dem. De flesta har inte hängt med. Vi militärer är inte bra på att ställa ut för allmänheten. 4.Viktigast: Vem bekostar driften? Löner och hyror, sophämtning, försäkringar etc? Hur länge? Idag kostar oftast ett års drift ca vad punkt 1-3 totalt kostar. Entréavgifter räcker aldrig. Till sist: vem ska sköta om föremålen, fordonen, pjäserna etc? Anställda museiproffs krävs men de kan troligen inte så mycket om artilleri eller luftvärn och de blir alltid få. Således krävs en organisation bakom av idealitet med kunnigt och intresserat folk och som också rekryterar yngre människor.
Genom att jag hjälpt Armémuseum vid inventeringen landet runt av gamla kanoner mm, har jag därvid hört samma idéer – vi vill göra ett riksmuseum och det har ju aldrig någon tänkt på tidigare, och vi har massor av idéer om hur det ska se ut. Det märkliga är att man inte ens själva disponerar mer än en begränsad samling för att ställas ut. Den ska tas från
annat håll, serveras av SFHM, eller tas där det funnits naiva idealister som har samlat, restaurerat och ansträngt sig. De tråkiga ekonomiska problemen har inte penetrerats. Användbara museisamlingar ramlar inte ned från himlen. Det krävs hårt arbete av en stor arbetsstyrka om inte allt skall förfalla. Det krävs verkstad, specialkunnande med vettig åldersstruktur, knytning till ett levande regemente, god egen ekonomi, samt naturligtvis, ett samarbete med SFHM.
Om Wendes Militärhistoriska Förening, WMF
WMF har satsat på visningsbara studiesamlingar (inkluderande skyltning och guidning), allt i enkla byggnader vilka vi sköter själva. Vi har aldrig själva kallat detta för ett Museum. A 3 är det enda artilleriregementet som aldrig haft ett museum utan enbart samlingar. Ett modernt museum har 5-10 % utställt samt resten i förråd – d v s dessa kan till del eventuellt utnyttjas som visningsbara samlingar. Tillfälliga utställningar är ett måste för att dra folk, utställningar som byts ut regelbundet. Således krävs utöver själva utställningslokalerna ytterligare stora utrymmen. WMF försöker visa hela truppslagssystemet för rörligt artilleri med den tekniska utvecklingen från 1794: pjäser, fordon, sambandstjänst, eldledningstjänst, batteriplatstjänst, ammunition, underhållstjänst, underrättelsetjänst, etc. Till detta har vi ett arkiv. Dessutom kan vi göra uppvisningar med motorfordon och 3
Debatt med hästar, sexspann, vagnar, trossar mm. Via hemvärnet har vi också en egen musikkår i uniform m/Ä. Självklart skall dessa samlingar vara kvar i Kristianstad. Lån till tillfälliga specialutställningar kan ske. Vi planerar för tillfälliga utställningar inne i staden och då i samarbete med Norringarna från P 6. Även samlingarna i N Åsum blir bättre och bättre exponerade. Arbetsstyrkan är över 25 män och kvinnor, dessutom lika många i hästavdelningen. Vi har egen verkstad och goda förbindelser med Försvarsmakten, till exempel för besiktning av fordon. All viktig materiel är listad på SFHM/AM. WMF samlingar har klassats som nationellt viktiga i det första steget av de pågående museiutredningarna. I Boden finns motsvarande inriktning för fast grupperat artilleri. Utöver fortet Röd-
berget skall under 2005-2006 inrättas ett kommunalt garnisonsmuseum i Boden– sålunda inget specialmuseum för artilleri. Övriga artilleriregementens samlingar är lokala och knutna till det egna regementet eller garnisonen på platsen. A 6 ska ha en eloge för sin satsning på kopplingen till Jönköpings historia, men museet leds också av ett proffs, Sven Engkvist. Curt Johanssons förnämligt exponerade samlingar i Östersund bara packades ihop när lokalen togs och ingen gav stöd. Det finns också ett fint museum i Göteborg på Kviberg, huvudsakligen luftvärnsinriktat, vilket är naturligt eftersom Lv 6 var sist i tjänst där. Artillerisamlingarna är relativt små. (Jag klassar alla pjäser etc som står utomhus som prydnader.) Linköping, Karlsborg och Visby har garnisonsmuseer med artilleridel. WMF kan besökas enligt tider på hemsidan, www.wendisten.org, en hemsida tillsammans med A 3 kamratförening, Wendistföreningen. WMF är en självständig förening, men samarbetar med Wendisterna.
Till sist, luftvärnet …
Box 6042, 17106 Solna. Besök: Hemvärnsg.15 Tel:08 446 54 66 www.sporrong.se
4
Det är en skandal att Lennart Johanssons förnämliga samling plötsligt kastades ut från Ystad och bara packades ihop i Halmstad. Nu verkar det lossna enligt uppgift då detta skrivs (2005-07-01). Det skulle då kunna bli motsvarande samlingar av luftvärn i Halmstad som för artilleri i Kristianstad, rubricerade som visningsbara statliga samlingar. De båda truppslagens liv och föremål skulle då räddas inför framtiden.
2"3
"/,)$%
!LLTID RËTT EFFEKT 3AAB "OFORS $YNAMICS UTVECKLAR LUFTVËRNSSYSTEM SOM BEKËMPAR HOT FRÍN HÚG HÚJD TILL MARKNIVÍ I HELA HASTIGSHETSSPEKTRET OCH I ALLA VËDER
"/2#
$EN E GENERATIONEN AV 2"3 ËR DET MODERNASTE PÍ MARKNADEN INOM SIN KLASS s -ED DEN NYA ROBOTEN "/,)$% HAR 2"3 FÍTT ÚKAD RËCKVIDD OCH SMÍMÍLSFÚRMÍGA s $ET NYA CLIP ON SIKTET "/2# GER MÚRKERKAPACITET 3YSTEMET HAR OCKSÍ MODERN DIGITAL )&&
"!-3%
"!-3% ËR LUFTVËRNSSYSTEMET MED MÚRKER OCH ALLMÍLSKAPACITET -ED EN RËCKVIDD SOM GÚR DET KVALIl CERAT FÚR ATT SKYDDA OMRÍDEN AV SËRSKILD BETYDELSE 3AAB "OFORS $YNAMICS n ENGAGED IN PRE C I S I O N
3!!" "/&/23 $9.!-)#3 3AAB "OFORS $YNAMICS !" +ARLSKOGA 4EL &AX s WWW SAAB SE
5
COPYRIGHT #OMMONWEALTH OF !USTRALIA REPRODUCED BY PERMISSION
Artilleri & Luftvärn
Lvkv
Tommy Nilsson
Löjtnant Tommy Nilsson tillhör Luftvärnsregementet, är dessutom styrelseledamot i Svensk Pansarhistorisk förening. Uppsatsen är ett resultat av författarens intresse av pansarhistoria.
Bandburet eldrörsluftvärn under 1940-, 50- och 60-talet Inledning
Hotet mot stridsfordon från luften var inledningsvis litet på grund av dålig träffsannolikhet och verkan med den ammunition som fanns tillgänglig. Bomber var vanligen på cirka 8-12 kg, varav 30 % av projektilvikten bestod av sprängämne. För att få verkan i målet fordrades direktträff i vagnen, en möjlighet vilken med hänsyn till de enkla sikten som disponerades var liten. Under senare delen av 1930-talet började man använda raketdrivna projektiler. Det fanns även pansarbrytande ammunition till vissa kulsprutor vilka kunde ha ett genomslag på omkring 10 mm pansar vilket var fullt tillräckligt för dåtida stridsfordon, dock ej direkt i fronten på stridsvagnarna. 6
Skjutförsök på lätta stridsvagnar visade att en stor mängd vanliga blyprojektiler kunde få pansaret att kollapsa. En egenskap som pansar på denna tid hade var att det var mycket hårt och därför mycket skört. Ett typiskt flygplan från mitten av 1930talet var försett med fyra kulsprutor och kunde med en fem sekunders eldskur få omkring 150 skott i målet. Detta kunde i gynnsamma fall slå ut en dåtida lätt tysk stridsvagn eller stridsvagn m/37. Stridsvagnar försågs under andra världskriget med en utvändig kulspruta som man bland annat kunde beskjuta flygplan med, den hade oftast en kaliber av 7,62-8 mm eller, på amerikanska vagnar, 12,7 mm. Särskilda luftvärnsstridsvagnar, som man benämnde dessa fordon till att börja med,
konstruerades inte förrän under andra världskriget. Då de allierades flygöverlägsenhet blev för stor, tvingades tyskarna att utveckla de bästa typerna med flera lätta automatkanoner, i vissa fall upp till fyra. Man tog även fram ett antal vagnar på den allierade sidan, men där var behovet inte så stort.
Syfte och frågeställning
Syftet med utredningen är att undersöka varför man inte i Sverige anskaffade luftvärnskanonvagnar i större antal, inte såg över och anpassade luftvärnet i pansarbrigaderna när man samtidigt utvecklade ny brigadorganisation. Frågorna jag har ställt mig är • när började man diskutera bandburet luftvärn, • vilka beslutsvägar förekom, • när kom luftvärnskanonvagnen i bruk, • vilken organisation användes, • hur användes organisationen i verkligheten samt • hur tänkte man vidareutveckla det bandburna eldrörsluftvärnet. 1
Kungliga Arméförvaltningens Tygavdelning.
Artilleri & Luftvärn Källmaterial
Det material jag använt för att kunna svara på ovanstående frågor har varit protokoll från AB Landsverk, 1941 års pansarkommitté, KAFT1, Bofors, ett antal reglementen och anvisningar samt diverse böcker.
Beslutsläge på 1940-talet
Första gången man nämner möjligheten att använda bandburet luftvärn var i slutet av 19402. Man diskuterar möjligheten att utnyttja en kanonvagn även som luftvärnspjäs och man beslöt att AB Landsverk skulle utnyttja AB Bofors erfarenheter på vapensidan. Under 1941 begärde KAFT av Landsverk en offert på 1-10 st Anti exklusive vapen. Den vagnen hade under 1938 levererats i ett exemplar till Ungern, som senare tillverkade åtskilliga på licens. Vid denna tid diskuterades även pansarbrigadens organisation varvid bandburet luftvärn övervägdes.3 2 Protokoll AB Landsverk 1940-12-13 Svensk Pansarhistorisk Förenings arkiv. 3 1941 års pansarkommitte bilaga 2.
Luftvärnskanonvagn Anti. 7
Lvkv 1942 beställde KAFT av AB Bofors ett förslag avseende 20 mm akan4 m/40 med anordning för att monteras på ett mindre stridsvagnschassi, varvid man speciellt påpekar att den i första hand skall användas för luftvärn och kunna följa stridsvagns- och liknande förband. I juli 1942 genomgicks resultat från ett sammanträde på AB Landsverk avseende läget angående 20 mm pvlv bandlavettage, varvid man nämner att vagnen organisatoriskt skulle ingå i stridsvagnskompani varför framkomligheten skall vara lika god som för strv L-60. Här får KAFT MB 1 uppgift att svara för tornkonstruktionen och KAFT MB 3 för chassidelarna. I juli fastställde man också att vagnen inte skulle ha någon radio5. Under september diskuterades inom departementet hur man snabbast möjligt skulle få något resultat på utformningen av 20 mm pvlvvagnen. Vid detta tillfälle nämns två vapenalternativ, • två 20 mm akan m/40 samt en kulspruta i gemensam lavettage, • en 40 mm akan. Vid ett senare besök på AB Bofors konstaterades att man inte kunde färdigställa vagnen förrän i januari eller februari 1943. Eftersom man skulle skjuta med tornet gick det inte att konstruera i trä varför man lånade ett motortorpedbåtstorn från marinen i syfte att skynda på försöken, annars var risken stor att man lade ner projektet. Vid ett besök på Bofors i december besiktigades ovanstående torn inmonterat i stridsvagnschassiet var4 5
Automatkanon. Protokoll AB Landsverk 1942-07-09.
8
vid man genomförde skjutning mot olika mål. Man konstaterade att det inte var lämpligt att genomföra truppförsök med denna kombination, dessutom välte vagnen vid förflyttning från skjutfältet! Fortsatt diskussion skedde den 3 december på Bofors där ytterligare detaljer bearbetades. Under 1943 fortsatte utvecklingen av luftvärnsstridsvagnen (Lvstrv) och av Bofors beställdes 42 stycken 20 mm akan m/40 avsedda för ”lvstrv m/42”. Samtidigt beställdes en ny växellåda av Volvo. Den 9 juni gjordes en avrapportering angående de olika alternativ till lvstrv som nu fanns nämligen: • Tre 20 mm akan m/40 + två 9 mm kulsprutor i ett torn med parallellkopplade vapen och lagrade i ett L-60 chassi (strv m/40). • Enligt ovan avseende torn och chassi men med en 40 mm akan. • Två parallella 40 mm akan monterade på Landsverks Anti. Samtidigt nämns att antalet skulle vara 42 vagnar. I september föreslås anskaffning av sjutton 40 mm luftvärnsstridsvagnar. Enligt ”5-årsplanen” skulle 42 stycken 20 mm anskaffas. Efter gjorda försök vid Bofors under 1942 har man konstaterat att denna konstruktion inte var ändamålsenlig. Efter grundlig utredning och efterhörande av samtliga berörda parter har KAFT föreslagit chefen för armén att avgöra, varvid denne har fastslagit att inom kostnadsramen ska största möjliga antal anskaffas.
Artilleri & Luftvärn Man har fastställt att ett lämpligt antal blir sjutton och av AB Bofors har sjutton kompletta stridsvagnstorn med 40 mm dubbelakan m/36 beställts. Av AB Landsverk beställdes sjutton kompletta chassier till 40 mm luftvärnsstridsvagnar (tidigare benämnda 20 mm pvlvvagnar). Leverans skulle ske senast den 31 december 1944. Den 4 november bestäms att vagnen skall betecknas Lvkv m/436. Under 1944 bestäms den preliminära tilldelningen av Lvkv m/43, i mån av leverans, med fem vagnar till P 2, sex till vardera P 3 och P 4. Detta var en mycket optimistisk plan eftersom inga vagnar blev färdiga under 1944. Under 1945 föreslogs att AB Bofors skulle leverera torn till AB Landsverk med ett i oktober 1945, åtta i februari 1946 samt åtta i april 1946. Landsverk begärde den 14 december leveranstidsförlängning, brottades under 1946 med leveranssvårigheter och räknade inte med att kunna leverera det första chassiet för prov förrän i juli 1946, bland annat på grund av leveransförsening av växellådor. Den 17 juni 1946 anmäler AB Landsverk att man ej kan leverera några Lvkv förrän 6
Luftvärnskanonvagn m/43.
i september 1946 på grund av att metallkonflikten försenat leveransen med 5-12 månader samt att man dessutom ej kan få tag på arbetare. Den kontrakterade leveransen var fem under januari 1946 och tolv under februari. Verklig beräknad leveranstid blev nu fem i september 1946 och tolv under oktober. Under mars och juni 1946 levereras åtta respektive nio torn samt anmäls att Lvkv nr 1 beräknas vara klar den 20 november och nr 2 den 10 december.
Luftvärnskanonvagn.
9
Lvkv När man 1947 fick tillgång att göra tester konstaterade fordonsbyrån att vagnen inte uppfyllde de i kontraktet angivna kraven varvid man avbröt proven den 28 mars. Det man mest reagerade på var att vagnen inte kunde hålla angiven hastighet, vilket troligtvis berodde på för liten motor och i viss mån styrsystemet. Detta försökte man lösa bland annat genom att antingen minska vagnsvikten eller skaffa en större motor. Under april diskuterades hur man skulle gå till väga för att förbättra framkomligheten varvid en stor orsak till problemet var ökad vagnsvikt både på chassidelen och tornet. Man beslutade att montera in en ny starkare Scaniamotor, samt att minska vikten ca 500 kg med ändrad utrustning. Bandkonstruktionen var i förhållande till vagnsvikten smal varvid de lätt skar igenom vid styrning i blöt mark. I avvaktan på resultatet av ovanstående lades i princip arbetet på resterande 15 vagnar i malpåse. Efter genomförda nya tester kom man fram till att man, bland annat, måste bredda banden för att minska det specifika bandtrycket till 0,6 kg/cm2, vilket har inneburit att Lvkv m/43 är det enda stridsfordonet i Sverige med höger- respektive vänsterbandplattor. Förslaget efter dessa försök blev att färdigställandet av Lvkv skulle ske i två etapper. I första etappen levereras vagnen utrustad med 6-cylindrig motor, växellåda VL221, kopplingsstyrning och breddade band. Vagnarna skulle successivt lämnas
10
ut på trupp. Etapp två omfattar inbyggnad av ny motor och eventuellt även ny växellåda vilket görs i samband med vagnarnas första helrenovering och då också eventuella andra fel som framkommit rättas till. Uppgiften till AB Landsverk var att snarast färdigställa sexton vagnar för trupptjänst och den sjuttonde vagnen skulle användas för olika komponentförsök. Under december kommer det fram att man önskar montera in en Maybach 240 hk V12 motor i vagnen och samtidigt börjar man använda beteckningen Lvkv fm/43. Parallellt med övriga spörsmål bestämdes att man även skulle montera in en 20W radiostation i vagnen i en speciell utbyggnad bakpå tornet i samband med övriga modifieringar av vagnen. Under 1948 började man leverera vagnarna till förband, vagn nr 961 och 963 levererades till P 4 den 23 januari. Övriga vagnar levererades under 1948 utom nr 962 som levererades den 1 februari 1949. Nummerserien till dessa vagnar var 961-977. Det stora projektet nu var att skaffa fram Maybachmotorer i tillräcklig mängd för att montera in i vagnarna när dessa skulle renoveras. Motorerna (25 inkl reserv) skulle köpas från ett surpluslager i Tyskland. Om detta kunde genomföras skulle de Scaniamotorer som nu fanns i vagnen användas som reserv. De tekniska förutsättningarna för att montera in den nya motorn innebar att tornet måste höjas cirka 5 cm (istället för att luta motorn)
och dessutom ville AB Landsverk att man inte skulle utnyttja motorns fulla effekt till att börja med, för man ville först se hur andra komponenter skulle fungera. Härvid beslöts att KAFT skulle undersöka hos olika underleverantörer vad detta skulle innebära för deras komponenter samt att AB Landsverk skulle ta fram ritningsunderlag för det som behövde ändras på chassit. Den 24 maj 1948 beställdes 30 st Maybach V12 motorer typ HL 120 TRM med motorkoppling av Mercurybolaget i Göteborg (pris/st 4 000:-, fritt upplagt på kaj i Göteborg där besiktning skulle ske). Vid kontroll av tolv motorer som lossats i Halmstad den 20 juli konstaterades väsentliga brister, bland annat på generatorer, svänghjul och kopplingar.
Artilleri & Luftvärn Organisation
Den organisation som Lvkv m/43 skulle ingå i var till att börja med pansarbrigad 1943M. I framtida krigsorganisation skulle den benämnas pansarluftvärnspluton, vars uppgift i huvudsak är att skydda stridsvagnsbataljonen under förflyttning till och på stridsfältet. Den organisation som fastställdes var i ett fristående kompani benämnt pansarspecialkompani i pansarbrigaden där plutonen benämns bandluftvärnspluton.
Ett nytt projekt påbörjas
Under tiden som man arbetar med Lvkv fm/43 påbörjas ytterligare projekt med bandburet eldrörsluftvärn. Luftvärns-
Pansarbrigad 1943 M.
11
Lvkv inspektören har framfört starka önskemål om 40 mm lvakan i en självgående variant. Ett konstruktionsutkast har gjorts vid AB Bofors där den nya automatkanonen skulle användas (dubbel eldhastighet mot akan m/36) i ett 7 tons lavettage som man projekterat för andra pjästyper. Under ett besök vid AB Bofors meddelar företaget att Bofors föredrar att ta fram en lätt bandlavetterad 40 mm lvakan, och detta vill man göra i egen regi utan att använda de konstruktioner som finns hos AB Landsverk. Det tidsschema man skulle kunna använda som snabbast var en provvagn den 1 juli 1951. 1949 arbetades det med den av AB Bofors föreslagna 40 mm Lvkv fm/49 samt en luftvärnseldledningsvagn7 fm/49. AB Bofors offererade två Lvkv och en Lvev med beräknad leveranstid den 1 juli 1951.8 Under den vidare projekteringen engagerades AB Flygmotor med en luftkyld konstruktion. Vidare försökte man nu i de nyare stridsfordonen att standardisera så mycket som möjligt bland annat genom att använda komponenter som även används civilt. Med hänvisning till den offert som nämns ovan beställde KAFT konstruktion och tillverkning av två kompletta Lvkv fm/49 och en komplett Lvev fm/49 (Lvkv fm/49 utan torn och maskinriktningsaggregat). Vagnarna skall tillverkas med största möjliga skyndsamhet och levereras fullt färdiga senast under juli 1951. Pris för tillverkning av dessa är 1.000.000 kronor. Till denna summa tillkommer att KAFT bidrager 7 8
Lvev. AB Bofors skrivelse 5 maj 1949.
12
med ytterligare 100.000 kronor för AB Bofors åtagande att åstadkomma en svensktillverkad luftkyld fordonsmotor, närmast för Lvkv fm/49. Här jämfördes pris mellan en hjulburen tropp och en bandburen och kostnaden för den bandburna var drygt dubbelt så stor.
Beslutsläge och problem 50-talet
Beträffande Lvkv fm/49 nämns att den ska anskaffas i 49 exemplar med fördelning om åtta på varje pansarbrigad. Läget för denna vagn var i september att huvuddelen av ritningsunderlaget var klart och utsänt till berörda och man beräknade att chassit var klart om två månader. Motorerna skulle levereras från AB Flygmotor under hösten 1951. Däremot skulle växellåda och styrväxel börja detaljritas under oktober. Man bedömde att alla tre vagnarna skulle vara färdiga årsskiftet 1951-52. Därefter monteras tornen vilket skulle ta ca 2-3 månader. Härvid skulle man kunna lägga in en seriebeställning hösten 1952 och första leverans ske under 1954.9 Beträffande Lvkv fm/43 får AB Landsverk uppgift att snarast inkomma med yttrande angående ombyggnaden. Denna skall omfatta utbyte av motor till Maybach HL 120 TRM, och samtidigt samordna detta med ändring av tornet för att bygga in en ny och större radio (Ra 400), ändra förarluckan, byta imopumpens (hydraulpump) remspänningsanordning, bredda banden samt genomföra ett antal andra ändringar. Efter som detta är stora arbeten vill KAFT få dessa utförda hos tillverkaren AB Lands9
Protokoll vid AB Bofors den 14 sept. 1950.
Artilleri & Luftvärn verk. Detaljplan för ombyggnaden innebär att det skulle finnas maximalt nio vagnar under februari 1951 och åtta vagnar mars-juni 1951 vid Landsverk. I den framtida organisation bedömde man att lvkv också borde ingå, varför utvecklingen av Lvkv fm/49 fortsatte. Vid ett sammanträde vid AB Bofors i maj klarade man ut läget angående lvkv och var vid detta tillfälle färdiga med att ha kontrollerat tornets vikt, men man var inte klar med vagnens totalvikt och räknade med åtminstone ett års leveransförsening. Beträffande eldledningsvagnen önskade man att det fastställdes hur eldledningsutrustningen skulle utformas och tills det var klart föreslog AB Bofors att vagnen gjordes klar, men utan torn. I den framtida pansarbrigaden föreslår pansarinspektören 8 december 1950 att behovet av Lvkv uppgår till 275 nya vagnar och då organiserade i en pansarbrigad med ett luftvärnskompani om tre plutoner á fem vagnar samt i stridsvagnsbataljonen tolv vagnar. Dessutom skulle det organiseras en kårstridsvagnsbataljon där det skulle ingå fjorton Lvkv. 1952 fortsatte konstruktionen med färdigställande av de tre provvagnarna, men man konstaterade att förseningarna fortsatte, och man fick vänta på leveransen som nu bedömdes ske under våren 1953. Beträffande eldledningsvagnen börjar man fundera på om den skall tillverkas. De två vagnarna avsändes med en i december 1953 från AB Landsverk till Bo-
fors och en i januari 1954. Eldledningschassit skickades i ej färdigmonterat skick till P 4 i Skövde.10 Lvkv fm/49 genomgick prov under 1954 och var en utmärkt konstruktion med en mycket bra bandaggregatskonstruktion och kraftöverföring11. Vagnen blev ej serieanskaffad bland annat då den hade andra egenskaper än armén ville ha.12 Under resten av 50-talet höll man igång Lvkv fm/43 och fortsatte att använda den även när Centurion (strv 81) ingick i organisationen.
Beslut o planering 60-talet
Utvecklingen av anfallsförbanden, tillkomsten av förband som lättare kunde landsättas med flyg och möjlighet att från helikoptrar kunna skjuta pansarvärnseld, lägga ut minor, landsätta lättare artilleri och granatkastare mm, kom nu att innebära att man måste uppmärksamma våra pansarbrigaders luftförsvar på ett nytt sätt.13 Man måste nu samla luftförsvaret på ett helt annat vis, eftersom de dyrbara och svårersättliga pansarförbanden måste skyddas från luftanfall även på de lägsta höjderna. Innebörden av detta var att pansarbrigaderna måste få ett luftvärn med samma skydd och rörlighet som pansarförbanden. Det bandburna luftvärn som finns i pansarbrigadorganisationen vid 60-talets början är de i bandluftvärnsplutonen ingående tre 10 AB Landsverks leveransbok Svensk PansarHistorisk Förenings arkiv. 11 Bofors 350 år sidan 221. 12 Intervju med ing Sven Berge 1977-04-05. 13 Artilleri-Tidskrift häfte 3 1965 sid 55.
13
Lvkv Lvkv fm/43. Dessa har endast optiska möjligheter att fånga, identifiera och nedkämpa mål. Sambandsutrustningen och möjlighet att i tid få information om mål är mycket dålig. Behovet av bandburet luftvärn vid pansarbrigaderna har med hänsyn till den förnyelse av brigadens fordonspark, där nu även skyttesoldaten åker skyddad i en pansarbandvagn med samma rörlighet som stridsvagnen, gjort att brigaden kan användas på det sätt som står i AR II kapitel 4 moment 1 nämligen ”Pansarbrigad är främst lämplig för anfall i öppen terräng”.14 När nu pansarbrigaden kan använda sina bandgående kompanier för att snabbt kraftsamlas i olika riktningar, blir det en stor ansamling av fordon som fienden önskar bekämpa. Detta kräver ett starkt luftförsvar som bataljonerna då inte hade. De olika typer av operationer som man måste särskilja är när brigaden intar utgångsgruppering, genomför anfall och fördröjningsstrid samt marsch. Fordonet som då skall kunna skydda brigaden måste vara snabbt och lättrörligt, ha möjlighet att snabbt upptäcka identifiera och bekämpa mål. De möjligheter som Pbrig 63 hade att bekämpa fientliga luftfarkoster var endast de 20 mm automatkanoner som man hade på pansarbandvagnarna, vissa fordon med luftvärnskulsprutor samt det traktordragna brigadluftvärnskompaniet med 20 mm pvlvakan m/40. I början på 60-talet utvecklade man vid AB Bofors, på uppdrag av Armeförvaltningen, en pansarluftvärnsvagn (40 14
AR II 1963.
14
mm Plvv15). Denna vagn skulle sammanfoga Lvkv fm/49 och Lvev fm/49 till ett fordon.16 Denna vagn där AB Landsverk skulle leverera chassi beställdes som prototyp den 29 augusti 1960 och levererades i augusti 1963. Under sommaren 1963 genomförde man studier för bandgående luftvärn i Ast/Lv regi i trakten av F 10 Ängelholm. Vid utvärderingen av dessa försök kom man fram till att den radar som var tänkt på vagnen (endast eldledning) inte var tillräcklig eftersom det är svårt att från en central spaningsradar i tid överföra uppgifter så att vagnen får tillräckligt lång förvarning. Man ansåg det därför värdefullt om den kunde göras oberoende av central spaningsradar.17 Prototypen till Plvv benämndes av AB Bofors Vagn Eldledning AutomatKanon18 40x62. Vid konstruktion av vagnen skulle man använda om möjligt samma komponenter som till stridsvagn S. Det egentliga luftvärnssystemet var placerat i tornet och bestod av en modifierad eldledningsradar PE-453, kalkylator och en dubbel 40 mm pjäs med magasin. Vagnen skulle liksom den övriga stridsfordonsgenerationen kunna flyta. Besättningen som var tre man var samtliga placerade i tornet. Det antal vagnar som ingick i projektet var 52 med leverans av 20 under 1966, 20 under 1967 och 12 under 1968. Detta att jämföra med det behov av 275 vagnar som pansarinspektören ansåg Pansarluftvärnsvagn. Artilleri-Tidskrift häfte 3 1965 sid. 72. 17 KAFT Fordonsavdelningen Stridsfordonsplaneringen. Diskussion 17/6 avseende erfarenheter plvv-försöken 10-14/ 6 1963. 18 Telefonintervju Sievert Gustafsson Saab Bofors Support AB februari 2002. 15 16
Artilleri & Luftvärn var behovet den 8 december 1950. Efter genomförda försök under mitten av 60talet sköts projektet på framtiden och la-
des slutligen ned. Vagnen som sådan var bra men av ekonomiska skäl beställdes den inte.19
Luftvärnskanonvagn fm/49
Sammanfattning
Man kan efter att ha studerat de underlag jag gått igenom konstatera följande: • Behov av bandburet eldrörsluftvärn under 40-, 50- och 60-talet har funnits. • Utvecklingen på flygsidan har gått så fort att man inte hunnit med tillverka
Lvkv som kunnat bekämpa aktuella mål. • Under hela utvecklingstiden har luftvärnskanonvagnarna fått stå tillbaka för produktionen av andra pansrade stridsfordon, speciellt under 40-talet. • Eftersom detta har varit dyra projekt har inte pengarna räckt till.
Luftvärnets historia sida. 242, redaktör Carl Herlitz, Militärhistoriska Förlaget 1980.
19
15
Lvkv • Projekten hade, om de serieproducerats, varit av hög klass och väl fungerande. • Lvkv fm/43, som varit den enda som använts i organisationen, hade som största brist att den var ensam på strids-
fältet och saknade sambandsutrustning för att kunna verka där den behövdes mest. • Luftvärnet inom pansarbrigadens organisation har varit för undermåligt.
Ät Din lunch på Militärsällskapet! Du som är medlem i Officersförbundet och tjänstgör i Stockholm, ta för vana att då och då äta lunch på Militärsällskapet (servering vardagar kl 11.30 och 12.30). Är Du reservare eller civilanställd inom försvaret kan Du mot avgift bli medlem. Medlemmar har även möjlighet att disponera lokalerna för högtidsdagar eller andra sammankomster på kvällstid. Njut av den vällagade och rikliga maten och koppla av i den trivsamma atmosfären. Ta gärna med gäster. Adress: Långa Raden 8 på Skeppsholmen För bokning ring 08-611 60 92, 10.00-15.00 eller 08-662 62 54, fax 662 62 53 16
Artilleri & Luftvärn
)+ %' / 5PPGRADERING GER MER
&( " UPPGRADERAS TILL &( "$ , 'ENOM UPP GRADERINGEN LIVSTIDSF RLÛNGS PJÛSEN TILL JÛMF RT MED UTAN UPPGRADERING 0JÛ SENS TAKTISKA OCH TEKNISKA PRESTANDA KOMMER ATT F R BÛTTRAS I SË STOR OMFATT NING ATT DEN BLIR EN TOPPMODERN ARTILLERI PJÛS VID INF RANDET CA
.ËGRA EGENSKAPER
3KOTTVIDDEN ÛR KM MED DAGENS AM MUNITION OCH KM MED - %XCALI BUR #A MEDF RDA SKOTT VARAV CA STYCKEN I HELAUTOMATISKA MAGASIN !LL PERSONAL BElNNER SIG I PANSAR SKYDD I STRID "ESÛTTNINGEN KAN MINSKAS FRËN MAN TILL MAN BEROENDE PË AUTOMATISERINGEN OCH FORDONSMONTE RINGEN 0JÛSEN KAN K RAS PË VÛG UPP TILL KM H OCH mYGTRANSPORTERAS I DET NYA ! - mYGPLANET v%UROPAS (ERCULESv (UVUDDELEN AV &( " BElNTLIGA VAPENSYSTEM TILLVARATAS VILKET REDUCERAR ANSKAFFNINGSPRISET TILL CA AV VAD EN NY MODERN BANDGËENDE PJÛS KOSTAR
ZZZ ERIRUVGHIHQFH FRP
17
Debatt
Börje Nyquist
Börje Nyquist är före detta artilleriofficer och arbetar numera som produktchef på Bofors Defence.
Vem behöver artilleri när vi har NCW1, ett debattinlägg Ingenting är som förut
Det är en sanning som det är ganska lätt att skriva under på, i tider då Armén mer eller mindre utraderas och flyttlassen förbereds som bäst inom det som amerikanarna kallar KOS, Kingdom of Sweden. Jag tänker inte ge mig in i någon argumentation om förbandsnedläggningar utan i stället ägna mig åt en betraktelse över de argument och de åsikter som förfäktas i sammanhanget, allt i syfte att ingjuta mod i styrkorna eller vad det nu kan ha för syfte. Artilleriet har sedan Smålands Artilleriregementes nedläggning fram till idag fått dras med en ständigt minskande numerär. Ja – jag är medveten om att det bör1
Network Centric Warfare.
18
jade tidigare med bl a Göta Artilleriregemente men eftersom mina kunskaper inte sträcker sig så långt som till Kviberg lämnas A 2 utanför debatten. Det finns tveklöst godtagbara orsaker till vad som har skett. Man kan nog, utan att reta allt för många, konstatera att Artilleriets krigsförband, som organiserades enligt principen 66 R eller PB 63, hade fått ytterliga svårigheter att lösa uppgiften, i vart fall om den angripare som spelades upp verkligen hade anfallit. Trots allt måste man påstå att Artilleriet har genomgått en genomgripande förändring. Införandet av FH 77 gjorde det möjligt att kompensera en minskande numerär med högre effekt. Den större flexibiliteten i systemet stördes dock av en stelbent insatsledning där
Artilleri & Luftvärn tiderna för insats ofta var oacceptabelt långa sett mot de krav som restes av understödda chefer. Det här ledde sannolikt till en inställning som man tyvärr återfinner än idag, nämligen att artilleri är omständligt och tidskrävande. Det är oftast bättre att göra insats med stöd av direktskjutande förband eller varför inte med attackhelikoptrar eller missiler?
Idag levande gråhårsmän kan säkert erinra sig en del svårigheter i sammanhanget. Inte särskilt många hade gjort något ”på riktigt”. Det vill säga att övade gjorde man förstås, men helst var för sig. Att blanda in skarpskjutning med artilleri under pågående slutövningar skapade ovillkorligen konflikter för artillerisoldater som tillbringade dagarna med att vänta och nätterna med att låta bli att sova. Resultatet blev förstås att samövningar i större skala undveks och först under senare år har försöken i viss mån återupptagits. Artilleriet övade alltså självt i stor omfattning. Fördelningshaubitsbataljonerna började relativt tidigt med något som under många år skulle bli förborgat för oinvigda och inte minst debatterat ur ett områdesansvars perspektiv, nämligen artilleribekämpning. Artilleribekämpningen, ABEK, var något mystiskt, något verkligt tekniskt som tyvärr ofta ganska spefullt kommenterades av kamraterna från infanteriet. Förmodligen antogs det vara något lättare att bekämpa fientligt artilleri än att ägna sig åt det för tiden dominerande, nämligen understödet. Termen understöd fick långt senare en annan
innebörd som i princip tolkades som all verksamhet som inte hade med direkt strid att göra. Det fantastiska med ABEK är att idag talar alla om det. Låt vara att ordet inte används så ofta men trots allt vill jag nog påstå att det som varit dess kännetecken, nämligen konsten att bekämpa mål med hög precision och med hjälp av sensorer, har blivit något eftersträvansvärt. Det borde väl glädja en gammal bekämpningsofficer. Principiellt sett, ja. Men och nu kommer ett ganska stort men – om det nu är så att man äntligen har insett nödvändigheten av ett precisionsbekämpningssystem, varför hör man ändå belackare som tror sig kunna klara sig utan artilleri? Och varför har det varit ett så enormt stort intresse för bandvidder och andra kommunikationsteorier och ett sådant nära nog obefintligt intresse för verkan på senare år? Eller för att citera en engelsk skämtteckning där en soldat ligger nedtryckt i en skyttegrav med kulorna visslandes runt huvudet: “General Sir! With all respect for all that Net Centric Warfare Stuff, we could need some real rounds here!” Artilleriet tillförs en del “Real Rounds”. Bl a införs BONUS, en granat som mött allt större intresse på världsmarknaden. I varje fall från länder som USA och StorBritannien, två av de länder som kanske varit mest aktiva på världens arenor de senaste åren. Båda ländernas militära myndigheter hävdar med emfas att det behövs artilleri under operationerna. För som de säger: Vi behöver ett instrument 19
Debatt som kan leverera när våra soldater behöver eldunderstöd. SFM (Sensor Fused Muntion, läs BONUS) är nödvändigt för man har dessutom funnit hårda mål inom slagfältsvolymen. Vidare konstateras det att den banstyrda granaten Excalibur behövs snarast möjligt. Man vill ha förmåga att slå ut punktmål med precision på hela artilleriet skottvidd. Svenskt artilleri har detta i sina planer. Artilleriregementet med dess nuvarande och förutvarande chefer i spetsen har gjort en utomordentlig insats för att skapa ett av världens modernaste för att inte säga det modernaste artillerisystemet.
Frågan är bara om man är profeter i sitt eget land? I den inhemska debatten har man nogsamt försökt att undvika ord som bekämpning och verkan, åtminstone utanför en trängre krets. Och skulle någon
Excalibur.
mot all förmodan få för sig att debattera insatser inom NCW- sfären så inte är det artilleri som gör dessa, utan snarast andra framtidssystem som förmodligen inte kommer att vara leveransklara till 2008 utan betydligt senare. Klyftan mellan utländska uppfattningar och en del inhemska analyser är remarkabel. Det man oroligt frågar sig är om skillnaderna helt enkelt beror på omvärldsuppfattningar som är grundlagda på olika sätt? I de utländska perspektiven tycks den stridande soldaten sättas i centrum. Han behöver utrustning för att göra sitt jobb. I den inhemska finns det all anledning att misstänka att det i alla fall inte är det argumentet som styr. Artilleriets numerär är som sagt minskande. Men om Artilleriets planer kan följas är kvalitén på det nya autonoma pjässystemet och den nya intelligenta ammunitionen på en helt annan nivå än tidigare. Kan sedan resultatet av de ledningsstudier som genomförts omsättas i en praktisk doktrin och om man kan införa ett tekniskt ledningsstöd som verkligen stödjer både förbands- och bekämpningsledning, ja då har Sverige det artilleri som andra bara pratar om, och vi har det 2008. Det är inte Virtual Reality, det är Reality!
Substridsdel till Bonus. 20
Artilleri & Luftvärn
M00342
FH 77BW L52 Archer.
För Sveriges jägare sedan 1975. Nu levererar Aimpoint rödpunktsiktet CS till Försvarsmakten. www.aimpoint.com • info@aimpoint.se
21
22
Artilleri & Luftvärn
Anders Carell
Överste Anders Carell är chef för Arméavdelningen vid Högkvarteret.
Artilleriregementet i Kristinehamn 2000-2002 (Del ett av två) Förspelet inför Försvarsbeslut 2000
Kontrollstationer och ÖB-underlag Hösten 1998 lämnade ÖB1 sitt underlag till regeringen inför 1999 års säkerhetspolitiska kontrollstation. I underlaget beskrevs den framtida utvecklingen av Sveriges säkerhetspolitiska läge som mycket gynnsam. Sverige bedömdes inte längre hotat av att dras in i ett krig mellan stormakter. I och med 1999 års kontrollstation avskrevs invasionshotet som den dominerande grunden för totalförsvarets utformning. Ett invasionsföretag som syftade till ockupation av Sverige skulle, menade försvarsberedningen, inte vara möjligt att genomföra inom överblickbar framtid, förutsatt att Sverige hade en ”grundläggande försvarsförmåga”. Invasionsförsvaret skulle ersättas med ett insatsförsvar som skulle vara betydligt mindre till sin volym än ti-
digare, men ha hög kvalitet och därigenom vara allsidigt användbar för en mängd olika typer av insatser2. Insatsförsvarets storlek konkretiserades för första gången tydligt i det försvarsbeslutsunderlag som inlämnades av ÖB till regeringen den 19 maj 19993. För Arméns del innebar den betydligt mindre volymen bland annat en reduktion av antalet brigadramar från tretton till sex (varav två som aldrig kom att fyllas med förband), men framför allt en radikal minskning av Artilleriets krigsorganisation – från tjugotvå till fyra bataljoner. Samtliga artilleribataljoner beväpnade med FH 77 A och bandkanon skulle avvecklas, endast de krigsförband som var utrustade med FH 77 B skulle vidmakthållas. Regeringens proposition 1999/2000:30, Det nya försvaret. Förslag till framtida struktur för Försvarsmakten, Försvarsmaktens högkvarter, 1999-05-19, 23 200:65490.
2 3 1
Vid denna tidpunkt Ove Wiktorin.
23
Artilleriregementet
Sista skotten med bandkanon.
Den bärande idén med vald ominriktningsstrategi var att utnyttja den möjlighet det säkerhetspolitiskt gynnsamma läget gav, av vissa döpt till den ”strategiska timeouten”, att så snabbt som möjligt göra sig kvitt alla de system som inte bedömdes ha livskraft in i 2000-talet. Därigenom skulle, menade strategerna på högkvarteret, ekonomiskt utrymme skapas för förnyelse och utveckling. Johan Kihl, då generalmajor och ställföreträdande chef vid Högkvarterets Krigsförbandsledning, förklarade närmare i en artikel i officerstidningen4: ”För att skapa resurser för den nödvändiga förnyelsen har ÖB föreslagit att man under de närmaste åren skall ta en medveten risk genom att avveckla den materiel som inte har utvecklingspotential i framtiden. Detta kommer att medföra att vår försvarsförmåga nedgår i närtid, men att det samtidigt skapas förutsättningar för att påbörja uppbyggnaden av en försvarsmakt som på något längre sikt kommer att ha förmågan att tackla morgondagens krav.”
Men det var inte bara materielsystem som skulle avvecklas. För att skapa ekonomisk balans i ÖB underlag föreslogs också en kraftigt minskad värnpliktsvolym samt nedläggning av ett stort antal grundutbildningsförband. För arméns specialtruppslag – däribland artilleriet – innebar ÖB underlag per den 19 maj 1999 att utbildningen skulle bedrivas på en central utbildningsplattform. Om denna huvudplattform inte hamnade i Norrland skulle utbildningen också bedrivas vid ett mindre, nordligt detachement. För Artilleriet var ”Norrland” liktydigt med Boden.
Förkastat motförslag
Sommaren 1999 träffade jag cheferna för A 3, A 7, A 8 och A 95 för att diskutera situationen. Jag var nyutnämnd chef för Artilleriets Stridsskola och hade som sådan tagit initiativet till att utarbeta ett alternativt förslag för Artilleriets grundorganisation. Alternativet vilade på oron över de negativa konsekvenser vi ansåg att ÖB förslag riskerade få för artilleriets utveckling. Vi befarade att kompetensen inom funktionen indirekt eld skulle riskera att minska till en oacceptabelt låg nivå av flera skäl, men framför allt för att den totalt låga numerären av artillerivärnpliktiga riskerade bli underkritisk för att långsiktigt kunna rekrytera tillräckligt många artilleriofficerare med kvalifikationer för att utveckla funktionen mot framtidens krav. C A 3 öv Rolf Ohrlander, C A 7 övlt Sven-Åke Asklander, C A 8 öv Torsten Gerhardsson, C A 9 öv Birger Almlöv. 5
4
”Inga alternativ till ÖB:s förslag”, Officerstidningen, nr 6 1999
24
Artilleri & Luftvärn Vi ansåg också att kompetensen då det gällde samspelet och integrationen mellan artilleriet och övriga funktioner riskerade att avsevärt minska, bland annat av det enkla skälet att artilleriet inte skulle finnas representerat regionalt, och de långa avstånden skulle göra att samövningar försvårades och fördyrades. Dessa farhågor presenterade vi i en PM som vi tillställde både Försvarsministern och ÖB6. Självklart presenterade vi också en tänkbar lösning som höll sig inom ramarna vad gällde det totala antalet utbildningsgarnisoner och värnpliktiga. Vårt motförslag gick ut på att integrera artilleriet och ”mektruppslaget” vid tre av de kvarvarande garnisonsorterna samt där överföra utbildningsansvaret för bataljonsartilleriet till artillerienheten. Utöver detta skulle ca 500 värnpliktiga utbildas vid ”huvudplattformen för indirekt eld”. Vad avsåg indirekt eld skulle tyngdpunkten vid de integrerade förbanden ligga vid bataljonsartilleri och samordning av eld och rörelse på bataljons- och brigadnivå, medan tyngdpunkten vid huvudplattformen skulle ligga vid utveckling och förbandsledning av haubitsbataljon och ledning av funktionen på divisionsnivå. Ledningsmässigt ansåg vi det bli mest rationellt att betrakta den integrerade garnisonen som en produktionsenhet, d v s en gemensam utbildningschef med ekonomioch personalansvar för hela garnisonen. Funktionsledningsansvaret skulle dock åvila artillerihuvudplattformen. PM Med Artilleriet in i framtiden – även med ny Försvarsmaktstruktur, Cheferna för A 3, A 7, A 8, A 9 och ArtSS, 1999-09-20.
6
Vi menade att, om vårt förslag fick ligga till grund för Arméns grundorganisation, skulle det relativt ÖB:s underlag skapas bättre möjligheter att upprätthålla och vidareutveckla förmåga till samordnad organiserad strid och bekämpning på långa avstånd främst därför att • rekryteringsbasen till funktionen indirekt eld skulle breddas och möjligheten att hitta tillräcklig kvalificerad personal öka, även till internationella insatser, • utbildning och övning av och med funktionen indirekt eld på flera platser i landet skulle främja funktionens utveckling i form av erfarenhetsutbyte och stimulerande konkurrens, • utbildning och övning av och med flera funktioner på samma plats skulle främja utveckling vad avser samspelet mellan funktionerna och • en ”röd tråd” för funktionsutveckling på alla nivåer – från pluton till division – skulle kunna skapas och utvecklas. Vi ansåg inte förslaget vara särskilt radikalt. Pansarförbandens bataljonsartilleri hade alltid i modern tid utbildats av artillerister. Vid A 3 och A 7 utbildades bataljonsartilleri till MekB 7, MekB 8 respektive MekB 18. På P 5:s tid utbildades bataljonsartilleriet vid A 8. Innan A 1 lades ner utbildades där bataljonsartilleriet till MekB 9 och MekB 10. Vårt förslag väckte inte någon märkbar entusiasm hos beslutsfattarna. Försvarsministern tog sig dock tid att skriftligt kvittera att han nåtts av förslaget, men konstaterade kort att han inte ville föregripa den process som drevs av den s k ”dödspatrullen”, Ag GRO. Ag GRO var 25
Artilleriregementet en av departementstjänstemän och högkvartersofficerare sammansatt grupp. Ag GRO utgick från ÖB grundförslag, dvs att utbildningen av arméns specialtruppslag skulle bedrivas vid en central utbildningsplattform. Om denna huvudplattform inte hamnade i Norrland skulle utbildningen också bedrivas vid ett mindre, nordligt detachement. Detta innebar att om A 8 i Boden skulle väljas som huvudplattform skulle artilleri endast utbildas i Boden. Samtliga artillerichefer, även chefen A 8 efter viss tvekan, ansåg därför att ett val av A 8 var ett sämre alternativ. Valet av huvudplattform kom därför i realiteten att stå mellan A 3, A 7 och A 9. Vid denna tid var A 3 samgrupperat med P 2 och MekB 8 i Hässleholm, A 7 var samgrupperat med P 18 i Visby, A 8 grupperat i närheten av bland annat I 19/P 5, S 3, Lv 7 och Ing 3 i Boden och A 9 samlokaliserat med I 2, IB 2 och ArtSS i Kristinehamn. Vi insåg att våra artilleriregementes öden var starkt förknippade med respektive grannförband i garnisonen. Vi chefer inom Artilleriet valde att möta Ag GRO i samlad tropp. Vi bestämde oss tidigt för att inte låta oss ställas mot varandra, utan försökte istället med vårt alternativa förslag som grund plädera för en för Artilleriet, och som vi ansåg för hela Försvarsmakten7, bättre helhetslösning. Skulle vi tvingas att välja, skulle vi bara framhålla egna förbandets fördelar, inte försöka hitta nackdelar hos de andra. Att notera är att även Generalinspektören för Armén, Genmj Paul Degerlund, förordade en lösning som var snarlik vår, dock med artilleriutbildning endast på två platser utöver huvudplattform, se bl a minnesskriften ”Arméledning i förändring” sida 75. 7
26
Vid vår föredragning för Ag GRO inledde jag som ”neutral” C ArtSS och redovisade än en gång vår alternativa lösning. Ag GRO lät sig inte imponeras, och vårt förslag förpassades slutligen till papperskorgen. Samtliga av oss avtvingades ett ställningstagande – vilket förband skulle utgöra huvudplattform för Artilleriet? Samtliga förbandschefer stod fast vid vår interna överenskommelse, och framhöll skickligt sina respektive förbands fördelar, utan att med ett ord tala illa om konkurrenterna. Så kom turen till mig, chefen för Artilleriets Stridsskola. Även om jag inte vill överdriva min betydelse, fick jag en påtaglig känsla av att vara tungan på vågen. Jag förordade A 9 i Kristinehamn, främst på grund av förbandets, relativt de övrigas, centrala gruppering samt inte minst närheten till ändamålsenliga övnings- och skjutfält. Det var med blandade känslor vi lämnade föredragningslokalen på hotell Tapto i Stockholm. Vi var frustrerade över att vår alternativa lösning inte hade ägnats en seriös prövning, men vi kände också respekt för varandra därför att vi på ett renhårigt sätt hade pläderat för våra respektive förband utan att påtala våra konkurrenters brister. Ag GRO rekommendationer redovisades senare i Försvarsbeslutspropositionen8. ”…Regeringen anser att A 9 har de bästa förutsättningarna för att långsiktigt utbilda och öva artilleriförband och vill som skäl anföra följande. …Regeringen har vägt A 8
Regeringens proposition 1999/2000:30 sida 77.
Artilleri & Luftvärn 8 mot A 9 som båda kan utgöra huvudenhet för artillerifunktionen. För A 9 talar främst närheten till Älvdalens skjutfält och möjligheten till samövning med ett stort antal förband i södra och mellersta Sverige...”
Projektet – Artilleriregementet skapas
Uppgiften Den 21 november 1999 blev jag uppringd på min mobiltelefon av överste 1 Björn Andersson, då chef för genomförandeavdelningen vid Högkvarterets Grundorganisationsledning. Han orienterade mig om att jag skulle bli utsedd som projektledare med uppgift att organisera den kvarvarande artilleriorganisationen inför det kommande Försvarsbeslutet. Några dagar senare fick jag den skriftliga uppgiften från Högkvarteret9. Uppgiften löd: ”Organisera huvudplattform för Artilleriet i Kristinehamn. Uppgiften innebär utformning och förhandling av organisationen, bemanning samt överlämning av intagen organisation till utsedd chef senast 200006-30. Led samordning inom garnisonen som avser verksamheten from 2000-07-01. Uppgiften omfattar också att upprätta en tidsplan för genomförandet av projektet. Redovisa analys av uppdraget för C GRO före 1999-12-01” Inledningsvis var jag i ärlighetens namn tveksam till att åta mig uppdraget. Hur skulle jag kunna motivera mig själv och mina medarbetare att ta nya tag efter slak”Projektuppdrag – Organisera huvudplattform för Artilleriet i Kristinehamn“ (HKV 1999-11-25, 02 320: 74 046).
9
ten av Armén i allmänhet och Artilleriet i synnerhet? Jag sökte stöd i historien och i den franske generalen Fochs berömda telegram till Fältmarskalken Joffre i september 1914: ”Hårt pressad på min högra flank. Min center viker tillbaka. Omöjligt att manövrera. Situationen utmärkt. Jag anfaller”. Jag bestämde mig för att Artilleriet inte skulle lägga sig ner och dö – Artilleriet skulle, likt general Foch, anfalla! Vi skulle mentalt ta fasta på det positiva med ominriktningen – nu skulle den ekonomiska möjligheten skapas att ta ett rejält kliv avseende den tekniska och taktiska utvecklingen. Vi skulle framhålla den indirekta eldens inbyggda förmågor såsom hög effekt över stora ytor och stort djup, med stor precision och kort tid mellan målupptäckt och verkan. Vi skulle också framhålla att genom rimliga tekniska satsningar kunde alla dessa förmågor vässas för att utan tvekan passa in i den ominriktade försvarsmakt som ska ha förmågan att tackla morgondagens krav. Kort sagt, jag valde att tro på att Artilleriet – trots allt – hade en framtid! Arbetet med att skapa den nya Artilleriorganisationen startade. Efter en första analys av uppgiften skapades en projektorganisation med bred representation. Från Kristinehamns garnison deltog representanter ur A 9 och ArtSS, I 2/Fo 52, IB 2, 52. underhållsgruppen och arbetstagarorganisationerna (ATO). Från övriga landet deltog A 3, A 7 och A 8 med representanter. 27
Artilleriregementet Projektorganisationen och dess uppgifter dokumenterades i en projektplan10. Uppstartmöte i huvudprojektet med delprojekten genomfördes 1999-12-06 varvid också ATO deltog och informerades. Organisationen blev följande:
Projektledning
Projektledare: Öv Anders Carell, ArtSS Projektsekreterare: Övlt Lennart Gustafsson, ArtSS Bitr projektsekreterare: Övlt Bo Hansson, A7 Persch ”ny”: Mj Mats Almlöw, ArtSS Bitr Persch ”ny”: Mj Lars Gustafson, ArtSS Referensgrupp utgjordes av cheferna för A 3, A 7, A 8, A 9, och Artillerisektionen vid ArméC. Styrgrupp utgjordes av C I 2/Fo 52, C IB 2, C underhållsområde Bergslagen och SC I 2/Fo 52. Delprojekt Delprojekt 1, Garnison: Projektledaren. Delprojekt 2, Funktionsansvar: Övlt Stefan Lundqvist A 9. Delprojekt 3, Verksamhetsledning och ekonomi: Mj Bengt Sundell ArtSS. Delprojekt 4, Samordning/stöd/styrdokument: Mj Jan-Olov Ragnarsson IB 2. Delprojekt 5, Förbandsproduktion och skolutbildning: Övlt Magnus Stenström ArtSS. Delprojekt 6, Personal: Mj Mats Almlöw ArtSS. Delprojekt 7, Traditioner: Övlt Hugo Nystrand A 3. ArtSS 1999-12-06, 23 150: 60 505, ”Projektuppdrag – Organisera huvudplattform för Artilleriet i Kristinehamn”. 10
28
Delprojekt 8, MALoch lokalisering: Mj Bo Ivarson I 2/Fo 52. Under perioden 1999-12-06 till 200006-30 genomfördes en stor mängd möten och beredningar. Många var de frågor som måste ges ett svar innan projektet avslutades. De flesta frågor berörde på ett påtagligt sätt de enskilda medarbetarna, och gavs därför hög prioritet. Några exempel var: • förhållandet huvudplattform och detachement, • Arbetsordning (ArbO) och andra styrande dokument, • organisation och bemanning, • uppdragsförslag för år 2000, • lokaler och lokalfördelning, • personalinformation och rekrytering, • bemanningsuppdrag, • synen på rollen som artilleriets främste företrädare och • Artilleriets traditioner. Organisationen och Regementschefens uppgifter I slutet av mars år 2000 beslutade riksdagen enligt regeringens proposition ”1999/ 2000: 30 Det nya försvaret”. För Artilleriets grundorganisation innebar beslutet att A 3 och A 7 drogs in, A 8 reducerades till en bataljon ingående i utbildningsregemente Boden (I 19) och att Artilleriets verksamhet till huvuddel förlades till Kristinehamn, där ArtSS inordnades i Artilleriregementet. Högkvarteret styrde med uppgifter, organisatoriska ramar och personalramar. Personalramen hamnade – efter viss tur-
Artilleri & Luftvärn bulens – på 238 officerare (varav 11 i nivå 2/3) och 43 civilanställda. Vidare dikterades att officerare skulle användas för ”kärnverksamhet” och civila i högre grad skulle utnyttjas för de uppgifter som inte erfordrade särskild militär kompetens. Inom dessa ramar krävde vi – och fick – total organisationsfrihet. Givetvis blev de uppgifter som regementet förväntades lösa dimensionerande för organisationen. Enligt HKV skulle dessa bl a vara: • att kunna stödja HKV och OPIL/TK med projektansvar, funktions- och typförbandsutveckling samt studier och studieförsök, • att kunna stödja FMV med genomförande av materielförsök, • att kunna genomföra funktionsfältövningar, materiel- och metoddemonstrationer samt förevisningar, • att kunna utarbeta/utveckla publikationer, utbildningsmetoder och hjälpmedel, läromedel och reglementen, • att årligen utbilda yrkesofficerare inom ramen för MHS och FHS programansvar, • att årligen utbilda yrkesofficerare till befattningar inom insatsorganisationen (kompetenshöjande utbildning) samt genomföra fortsatt befattningsutbildning efter YOP, TaP och SP, • att stödja Arméns Taktiska Kommando (ATK) med studier, organisations-, metod- och materielförsök, målsättningsarbete samt reglementsarbete inom ramen för ATK typförbands- och typförbandsutvecklingsansvar, allt enligt uppdrag och efter beställning, • att upprätthålla ansvar i insatsorganisa-
tionen: – vidmakthåll en artilleriregementsstab med artilleriledningskompani, – vidmakthåll fyra brigadhaubitsbataljoner 77 B, – vidmakthåll fyra artilleriradarplutoner, – vara beredd organisera förband för nationella skyddsstyrkor, • att genomföra utbildning, ca 800 vpl årligen, • att upprätthålla beredskapsansvar, • att upprätthålla övrigt ansvar, bl a – ansvara för och utveckla övnings- och skjutfälten i Villingsberg, Horssjön, Älvdalen och närövningsfältet i Kristinehamn samt övnings- och skjutfälten i Örebro och Falun, – ge inriktning för utbildning och personalutveckling vid GU-bat artilleri i Boden, – ansvara för tillståndspliktig verksamhet, – stödja MD avseende kompetens för fysisk planering, – upprätthålla kompetens för yttre miljöfrågor enligt FörLed. Tidigt i arbetet konstaterade vi att det skulle kunna bli svårt att bemanna den nya organisationen. Utöver personal vid dåvarande Bergslagens Artilleriregemente skulle drygt 100 officerare med rätt kompetens stimuleras att välja Artilleriet, och därmed Kristinehamn som arbetsort. Kampen om dessa kompetenta officerare skulle komma att föras med Högkvarterets personalledning som för sitt uppdrag att avveckla övertaliga officerare disponerade ”verktyg” såsom avgångsvederlag, yrkesväxlingsbidrag och förtida pensioner. De enda ”verktyg” som vi disponerade var att erbjuda en intressant, 29
Artilleriregementet utvecklande och stimulerande verksamhet samt en organisation som möjliggjorde detta. Vi fastslog därför att organisationen skulle • möjliggöra kraftsamling till ”kärnverksamhet”, vilket vi definierade som genomförande av nationella och internationella insatser, utbildning av förband för insatsorganisationen samt – inte minst viktigt – utveckling av personal, metoder och materiel, • grundas på, som vi då uppfattade det, Försvarsmaktens nya verksamhetsidé som sätter ”insats och kompetens” i centrum och vilar på de tre fundamenten ”kompetens mot framtida hot”, ”grundorganisation” och ”insatsorganisation”,
• medge att all personal – Försvarsmaktens viktigaste resurs – känner en klar identitet med uppgiften och deltar i en offensiv utveckling av Funktionen Indirekt Eld, • säkerställa att yrkesofficerare i första hand arbetar med kärnverksamhet, och endast i begränsad omfattning nyttjas för administrativ stödverksamhet, • säkerställa att civil kompetens utnyttjas inom områden där kraven på militär utbildning är försumbara, • medge stimulerande, utvecklande uppgifter samt hög grad av delaktighet i utvecklingen inom kärnverksamheten för alla, officerare och civila, samt • medge ett flexibelt utnyttjande och anpassning till aktuell uppgift eller insats.
Artikelförfattaren framför Artilleriregementets kanslihus.
30
Artilleri & Luftvärn Organisationen av regementet tog form. Artilleriregementschef Ställföreträdande Artilleriregementschef Regementsledning Regementsstabschef Stabsavdelning Personalavdelning Verksamhetsledningsavdelning Insats- och övningsavdelning (22 off+10 civila)
GU-bataljon Bataljonsledning Skolkomp Ledn/sensorkomp Haubitskomp Haubitskomp Närskyddskomp Underhållskomp
ArtUtvEnhet Enhetsledning Samordnavd Sensoravd Ledningsavd Artbatavd
(93 off+1 civil)
(74 off+4 civila)
När vi betraktar vald organisation måste vi också påminna oss att de uppgifter den juridiska personen ”Chefen för Artilleriregementet” hade att lösa, vida översteg uppgifterna till ”en chef för ett kaderorganiserat krigsförband”, vilket ju var läget före 2000-07-01. Chefen Bergslagens Artilleriregemente hade uppgiften att utbilda krigsförband och upprätthålla viss beredskap. Dessa uppgifter åvilade nu Chefen för Artilleriregementet.
ArtSS Skolledning Lärar o pedavd Kursavd TaP YOP 3-4 YOP 5-6 ROP FackProgramavd (20 off+3 civila)
Utbstödenhet Utbstödledn Stridsvärdesavd HS-avd Skjutfältsavd
(11off+25 civila)
Chefen ArtSS hade uppgiften att genomföra den programbundna utbildningen (YOP 3-4, ROP och TaP) samt att lösa uppgifter inom ramen för funktionens utveckling t ex organisations- och metodförsök, materielförsök och reglementsarbete. Även dessa uppgifter överfördes till Chefen för Artilleriregementet. Chefen I 2/Fo 52 hade bl a uppgiften att administrera och utveckla övnings- och skjutfält, ansvara för att följa upp fysisk planering, ansvara för yttre miljö och 31
Artilleriregementet tillståndspliktig verksamhet. Dessa uppgifter skulle nu lösas av Chefen för Artilleriregementet. Rollen som främste funktionsföreträdare kan jämföras med den roll som tidigare Artilleriinspektören hade. Den rollen åvilade nu chefen för Artilleriregementet. Jämfört med ”det kaderorganiserade krigsförbandet” tvingades vi till en stor och hierarkiskt uppbyggd organisation. Nackdelarna var uppenbara, men kunde enligt min bedömning inte ”organiseras bort”. Vi försökte istället att motverka dessa nackdelar på främst tre sätt. För det första en tydlig rollfördelning mellan chefen och ställföreträdande chefen för Artilleriregementet. Ställföreträdarens roll var just att vara ”den närvarande chefen” med fulla mandat och befogenheter att samordna genomförandeverksamheten. För det andra tydliga mandat och befogenheter till huvudansvarsområdescheferna som lagar och förordningar medgav. För det tredje en ständig strävan att finna effektivare sätt att sprida och delge information och order, bl a genom att utnyttja modern informationsteknologi. Till viss del räknade vi med att införandet av ett effektivt verksamhetsledningssystem skulle komma att hjälpa till. Men det handlade också i hög grad om den enskildes ansvar: att förkovra sig i användandet av moderna IT-baserade hjälpmedel. 32
Artilleriutvecklingsenheten – den stora innovationen Den stora innovationen var skapandet av en relativt stor Artilleriutvecklingsenhet (Art-UE). Denna enhet hade två stora uppgifter: dels utbilda officerare och värnpliktiga inom artilleriets specialområden, dels utgöra ”motorn” i utvecklingen av funktionen indirekt eld. Enheten underindelades i en samordningsavdelning och i tre kompetensområden: Sensor-, Lednings- och Artilleribataljonsavdelning. Idén var att varje kompetensenhet skulle bemannas med en bred kunskaps- och erfarenhetsbas, allt ifrån ”systemledaren” med teknisk chefskurs, via ”mästare” och ”fackmän” med genomgånget fackprogram till specialister och ämneserfarna utbildare. Inom varje kompetensenhet skulle genomföras kompetensuppbyggande verksamhet i hela skalan studier, materiel- och metodförsök, reglementsarbete, officersutbildning och utbildning av värnpliktiga vid grundutbildningsbataljonen. Idén med en Artilleriutvecklingsenhet bemöttes inledningsvis med viss skepticism. ”Så hade vi aldrig gjort förr”, att låta så många arbeta vid en utvecklingsenhet istället för att ”vara på trupp”! För det första var det för mig självklart att riksdagens ominriktningsbeslut måste innebära att vårt arbetssätt, även på förbandsnivå – och särskilt på ett funktionsregemente med ansvar för utveckling – förändrades. Var låg annars trovärdigheten i att vi nu skulle börja bygga den ”nya Försvarsmakten” med nya och utvecklade förmågor med målbild år 2010? En funktion utvecklar sig inte av sig själv! Det krävs hårt och
Artilleri & Luftvärn målmedvetet arbete och att tillräckliga resurser avdelas. För det andra, ansåg jag, måste vi kapa leden i utbildningsarbetet om Försvarsmaktens ”akademisering” skulle kunna bli verklighet. I går lärde lärarna på ArtSS ut vad som stod i reglementet, ett reglemente som skrivits av reglementsgruppen som i sin tur fått underlag av ”forskarna” på ArtSS utvecklingsavdelning. Med vald struktur var det ”forskarna” själva som föreläste för studenterna vid YOP11, ROP12 och TaP13. Efter hand insåg fler och fler fördelarna med vald organisation. I tidigare organisation fanns få möjligheter att fortsätta arbeta inom ”kärnverksamheten” efter det att man ”blivit för gammal” för att utbilda värnpliktiga – den tiden kan komma fortare än många anar. I mitt fall klarade min regementschef ut för mig att jag var för gammal redan som 34-åring, efter mitt tredje år i kompaniledning. Det som återstod var att ta en kommendering eller att utbilda mig till ekonomichef, intendent eller någonting i den stilen. Med vald organisation hade den som önskade fortsätta med ”kärnverksamhet” betydligt fler alternativ, t ex som lärare på ArtSS eller som ”forskare” på ArtUE. Just ArtSS och ArtUE berättigade också till ett relativt stort antal befattningar på nivå 3. Nu var det plötsligt möjligt att vidareutbilda sig på chefskurs, bli överstelöjtnant och bo kvar i trakten!
YrkesOfficersProgrammet, från kadett till fänrik. ReservOfficersProgrammet. 13 Taktiska Programmet, från löjtnant till kapten. 11 12
ArtSS – från skjutskola till akademi En annan viktig pelare i det nya Artilleriregementet blev ArtSS, Artilleriets Stridsskola. Stora ansträngningar gjordes att nu realisera idéerna om en mer akademiskt betonad utbildning. Moderna hjälpmedel för bl a distansundervisning anskaffades och implementerades. Den enskilt viktigaste årgärden var att etablera Artilleriets bibliotek. Basen blev en deposition från Svea Artilleriregemente som kontinuerligt kom att kompletteras med modern facklitteratur om krigskonst i allmänhet och Artillerilära i synnerhet. Uppdraget till ArtSS utökades också till att svara för regementets interna befälsutbildning. På så sätt integrerades alla underenheter vid regementet, och vi åstadkom ett fritt flöde mellan grundutbildningsbataljonen, utvecklingsenheten och stridsskolan. De trickiga traditionsfrågorna En av de kanske trickigaste frågorna under förändringsprocessen var traditionsfrågan. Denna behandlades med varlig hand i ett delprojekt under ledning av överstelöjtnant Hugo Nystrand, A 3:s siste stabschef. ”Förankring” blev delprojektets ledord och uppslutningen bakom det slutliga förslaget i traditionsfrågan blev stor. Vi tog avstamp i tiden före 26 maj 1794, det vill säga den tidpunkt då Svenska Artilleriregementet delades i Svea, Göta, Wendes och Finska Artilleriregementet. Det nya regementets namn blev således ”(Svenska) Artilleriregementet”, vilket dessutom var logiskt för att betona regementets ställning som ”riksintresse” i den ominriktade Försvarsmakten. De fyra haubitsbataljoner som regementet utbil-
33
Artilleriregementet dade till insatsorganisationen benämndes Svea, Göta, Wendes respektive Norrlands Artilleribataljon. Grundutbildningsbataljonen blev traditionsbärare för Bergslagens Artilleriregemente och dess benämning således Bergslagsbataljonen. Regementets heraldiska vapen och valspråk återgick till 1794, lilla riksvapnet placerat på två korslagda kanoner och valspråket ”Ultima Ratio Regum”14. Mattan under granaterna blev röd – artilleriets ursprungliga färg. Presteruds herrgård – som under några år varit ”neutral” representationsmäss åt I 2/Fo 52, Värmlandsbrigaden och A 9 – blev åter artillerimäss, men nu inredd med minnesföremål från i stort alla tidigare artilleriregementen söder Boden. A 8 traditioner vårdades givetvis även i fortsättningen av Norrlands Artilleribataljon ingående i utbildningsregemente I 19. Wendes och Gotlands Artilleriregemente
14
Ungefär ”Konungarnas yttersta argument”.
34
sammanslogs i traditionshänseende med det nya Artilleriregementet. Dessutom kom minnet av A 1, A 2 och att A 6 bevaras vid Artilleriregementet . Med hjälp av dels en, vad jag bedömde, bärkraftig och utvecklingsbefrämjande organisation, dels en förankrad samsyn i de viktiga traditionsfrågorna, men också med hjälp av den utvecklingsbetonade verksamhet som låg framför oss genomförde vi rekryteringsarbetet, eller snarare arbetet med att stimulera tillräckligt många och tillräckligt kompetenta officerare att stanna kvar i Armén och Artilleriet. Och det gick över förväntan. Glädjande många duktiga officerare från Wendes, Gotlandsartilleriet, Norrlandsartilleriet och Värmlandsbrigaden och några ytterligare avvecklingsförband valde att tillsammans med bergslagsartilleristerna arbeta på det nya Artilleriregementet med säte i Kristinehamn.
Artilleri & Luftvärn
Artilleriklubben genomför under hösten möten i Halmstad och Boden Temat är Nordic Battle Group Cheferna för Artilleriregementet och Luftvärnsregementet kommer att kalla sin personal. Övriga som önskar delta meddelar övlt Bo Arvidsson, som kommer att sända ut information om platser och tider. e-post bo.i.arvidsson@telia.com telefon 0550-141 71
Alla klubbmedlemmar och andra intresserade är välkomna! Utnyttja detta tillfälle att bli informerade om och lämna synpunkter på ett aktuellt ämnesområde.
35
Artilleriklubben Artilleri-Tidskrift
Tidskrift för Artilleriet och Luftvärnet • Utgiven av Artilleriklubben Artilleriklubbens medlemmar erhåller Artilleri-Tidskrift utan kostnad.
Redaktör, ansvarig utgivare: Överstelöjtnant Lennart Gustafsson, Gulsippevägen 8, 589 35 LINKÖPING, tel 013-15 43 12 E-post: len_gus@hotmail.com Biträdande redaktör och annonsansvarig: Överstelöjtnant Lave Malmgren, Säter Änggården, 541 91 SKÖVDE Tel: 0500–461 761 E-post: lave.malmgren@swipnet.se Ekonomichef både i klubben och tidskriften: Överstelöjtnant Bo Arvidsson, Bjurtjärnsgatan 7, 681 33 KRISTINEHAMN Tel/fax: 0550–141 71. E-post: bo.i.arvidsson@telia.com Redaktionskommitté: Redaktör, bitr redaktör, ekonomichef samt representanter för Art öv Göran Mårtensson, Artilleriregementet, 681 82 KRISTINEHAMN tel 0550–350 14 och Lv övlt Björn Jacobsson, Lv-regementet, Box 1515, 301 80 HALMSTAD tel 035–266 38 01 Redaktionsadress: Post adresseras till redaktören enligt ovan, i ekonomi- och prenumerationsärenden till ekonomichefen enligt ovan.
Adress: c/o Övlt Bo Arvidsson Bjurtjärnsgatan 7 681 33 KRISTINEHAMN Ordförande: Överste Jan-Erik Jakobsson, Högkvarteret 107 85 STOCKHOLM Tel: 08–788 75 00 Sekreterare Överstelöjtnant Lars Mörrby, Högkvarteret 107 85 STOCKHOLM Tel: 08–788 75 00 Medlemsavgifter: Årsavgift Ständigt medlemskap
125 kr 1 000 kr
Medlemsavgifter betalas till Artilleriklubbens postgiro 5 47 31–5
36
Artilleri-Tidskrift bankgiro 833-4278
Prenumerationspriser: Inom Europa
180 kr per år
Utom Europa
240 kr per år
Lösnummerpriser: Enkelnummer
70 kr
vid köp av minst 10 ex 50 kr Dubbel-/Temanummer 90 kr vid köp av minst 10 ex 70 kr
©2005 Artilleri-Tidskrift Utdrag ur tidskriften får göras med angivande av källa.
ROLF & CO TRYCKERI AB, SKÖVDE 2005
Artilleriklubben
U
nder 2004 sker kvalificering och första leveranser av ett nytt mörkersikte, BORC, till RBS 70 för Finland och Australien. BORC är baserad på samma svenska IR-detektor som IR-sikte BIRC till RBS 56 BILL och IR-kamera FTI till det nya eldledningsinstrumentet. BORC hängs på det befintliga dagsiktet och ger skytten en IR-bild i det ordinarie okularet, därmed möjliggörande att RBS 70 även kan användas nattetid med bibehållna prestanda. Den nya teknologin gör att BORC blir mindre och med endast halva vikten mot dess föregångare. För mer information, kontakta oss på nedanstående adress
Posttidning B Artilleri-Tidskrift, c/o Bo Arvidsson Bjurtjärnsgatan 7, 681 33 KRISTINEHAMN