Civila tillämpningar lägger grund för framtidens telekrigföring

Vad väntar om hörnet när det gäller vidareutveckling av telekrigsvapnet? Artilleri & Luftvärn har bett tidskriftens flitige och prisade expertskribent, Robert Humeur, att göra ett försök att titta ”bakom hörnet”, det vill säga bortom 2025. Hur ser då miljön och möjligheterna ut för telekrigsvapnet?

”Mina tidigare texter i Artilleri- & Luftvärn har handlat om grundläggande principer för telekrig och en del om historik och utveckling fram till idag. Jag tänker inte försöka förutspå framtiden, men i alla fall ge en försmak på vad som är på väg. Man kan faktiskt påstå att framtiden redan är här; den har bara inte hittat sin militära tillämpning ännu. Mycket av det som i en militär kontext låter futuristiskt finns redan tillgängligt på den civila marknaden.

Trådlös överföring ökar markant

En tydlig trend är hur mängden data som överförs trådlöst ökar. En uppskattning är att mindre än 20 procent av all världens datatrafik under 2013 gick via trådlösa anslutningar, medan den siffran ökat till över 50 procent idag. Denna utveckling hänger ihop med den snabba utvecklingen inom radioteknik, där 5G-tekniken nu rullas ut runt om i världen. Detta i sin tur driver den civila utvecklingen mot mindre, kraftfullare och billigare lösningar för radiokomponenter, vilket i sin tur gör högpresterande teknik tillgänglig för fler industrier och privata aktörer. Beräkningskraften hos en dator är beroende av hur tätt man kan paketera transistorer. Gordon E. Moore formulerade 1965 sin hypotes att antalet transistorer per chipp skulle fördubblas vartannat år, en lag som i princip har visat sig stämma fortfarande. Detta betyder att datorer för varje år som går kan byggas allt kraftfullare, mindre och strömsnålare. Telekrigssystem är av princip data- och beräkningstunga, varför denna utveckling på den civila sidan kontinuerligt höjer ribban för vad som är möjligt att konstruera. Dessutom innebär det att kraftfull teknik blir tillgänglig för industrier som traditionellt varit för små för att kunna driva utveckling av kapabla militära system baserade på egenutvecklad hårdvara.

Öppen källkod

En annan tydlig trend är utvecklingen mot öppen källkod och öppna standarder. Inom mjukvaruindustrin har detta redan inneburit stora förändringar, där de som förstått att utnyttja möjligheterna är de som just nu lyckas bäst. Tydliga exempel är Amazon och Google, vars värde inte ligger i mjukvaran deras utvecklare tar fram utan i tjänster kopplade till den. Hela idén med öppen källkod kan bäst beskrivas med John F. Kennedys liknelse ”a rising tide lifts all the boats”, det vill säga genom att lyfta varandra så lyfter man även sig själv. Här står den militära industrin inför en stor utmaning; hur kan man garantera säkerhet och funktion i ett system som man inte själv utvecklar alla delar av? Även militära system går alltmer mot att använda system baserade på öppen källkod, men det ställer nya krav på hur mjukvaran sedan kvalificeras.

Utvecklingen inom artificiell intelligens går rasande fort, mycket driven av just principerna kring öppen källkod. I din mobiltelefon har du signalbehandlingsteknik tillgänglig som man på 1990-talet fortfarande såg som osannolik. Du kan be Siri uträtta alla möjliga uppgifter åt dig bara genom att prata med henne. Samma teknik skapar möjligheter att komplettera mänskliga signalspaningsoperatörer med automatiska assistenter som till exempel kan övervaka ett oändligt antal radiokanaler.

Nästa anhalt - rymden

Utvecklingen mot mindre, billigare, kraftfullare och strömsnålare teknik har även gjort att kostnaderna för att tillverka kompakta men kompetenta satelliter minskat dramatiskt. Dessutom har priset för att skjuta upp och placera satelliter i bana dramatiskt minskat och närmar sig nu motsvarande 10 000 kronor per kilo satellit. Detta i sin tur innebär att antalet kommersiella satelliter kraftigt ökar och att det redan finns möjlighet att köpa olika typer av information på den öppna marknaden. Exempel på tillgänglig information är fotografisk data i de optiska, infraröda och ultravioletta våglängdsområdena; något som används flitigt inom skogs- och jordbruksnäringen. Även högupplösta bilder från syntetisk aperturradar (SAR) finns idag att köpa från kommersiella leverantörer. En SAR-sensor ser obehindrat även genom moln och andra fenomen som begränsar sikten hos tidigare beskrivna optiska sensorer, vilket är särskilt kraftfullt i vår del av världen där detta annars är en klar begränsning. Upplösningen i samtliga beskrivna exempel är idag bättre än en meter och begränsas i första hand av legala skäl avseende exportkontroll; högre upplösning är tekniskt tillgänglig men spridningen begränsad.

Företag med egna spaningssatelliter

Satellitbaserad övervakning av det elektromagnetiska spektrumet har fram till för något år sedan varit förbehållet de militära stormakterna i världen, men även här finns det nu kommersiella aktörer. Det finns idag företag med egna signalspaningssatelliter, vars affärsidé är övervakning av fiskezoner genom positionering av fartyg som fiskar illegalt med sina transpondrar avslagna. Dessa företag erbjuder även andra informationstjänster kopplat till den satellitbaserade spaningsförmågan. Utvecklingen inom små obemannade flygsystem behöver väl knappast nämnas, drönare av olika slag och kapacitet går att köpa från ett stort antal leverantörer. Även riktigt kompetenta system med lång räckvidd, hög lastförmåga och lång uthållighet går att få tag på till ett förhållandevis lågt pris. Även militärt har teknikutvecklingen möjliggjort nya tilllämpningar. Hög prestanda och relativt låg kostnad har medfört ett ökande utbud av obemannade flygande telekrigsystem för engångsbruk. Ett exempel på operativa system är amerikanska ADM-160 MALD (Miniature Air-Launched Decoy), ursprungligen taget i bruk vid millennieskiftet. MALD får ändå sägas vara relativt dyr, men ett antal nya system med liknande förmågor växer nu fram och blir operativa i flera länder.

Ryssland moderniserar

Det får anses som allmänt känt att telekrig i rysk (och sovjetisk) doktrin länge setts som en integrerad del av krigföringen. Efter Sovjets sammanbrott förföll många system, men i samband med kriget i Georgien 2008 fick Ryssland en dyrköpt läxa i behovet av upprustning. Målet sattes att 70 procent av utrustningen skulle vara moderniserad eller utbytt till 2020, men bedömare i väst uppskattar att landet nu har nått 90 procent. Den minnesgoda läsaren minns exemplet i Artilleri & Luftvärn nr 2/2019, där förmågan till lokalisering av motståndaren beskrevs. Denna typ av förmåga, i kombination med kinetiska verkanssystem och mjuka metoder såsom störning och cyberangrepp, är väl utvecklad och övas regelbundet samt används operativt. Vittnesmål från både Ukraina och Syrien bekräftar förekomsten och effekten. Vi kan förvänta oss en fortsatt utveckling avseende rysk förmåga på området, där bland annat antalet små obemannade system kommer växa och deras möjlighet att agera koordinerat kommer öka (se även artikel om skenmålsanvändning i Azerbadjzan).

Skeldar är prototyp en till flygande spaningsplattform, i form av en obemannad helikopter. Skeldar används såväl militärt som civilt för olika uppgifter, exempelvis spaning och övervakning.

Svårt att lura samverkande system

Vad gäller icke-symmetriska aktörer har den civila teknikutvecklingen gjort kvalificerad teknik tillgänglig även för mindre terrororganisationer och kriminella nätverk. Positionering av motståndare, insamling av information och påverkan på kommunikationssystem går redan idag att åstadkomma för dessa. Vi kan räkna med att dessa förmågor fortsätter att spridas och utvecklas hos sådana aktörer. Moderna sensorsystem, särskilt system i nätverk, är svåra att vilseleda med telekrigsystem. Små, obemannade system som jag tidigare nämnt kan lura enstaka sensorer, men samverkande radarsystem tillsammans med andra sensorer är en helt annan sak. Teknikutvecklingen som varje dag sker omkring oss har möjliggjort militära tillämpningar som inte var rimliga för bara ett decennium sedan. Ett exempel på tillämpning av den teknikutvecklingen är Nemesis, ett system-av-system för att skapa synkroniserade telekrigeffekter i motståndarens sensornätverk. Programmet startades 2015 och en prototyp för prov färdigställdes 20181 . Det som är känt om programmet är att det handlar om att mogna befintlig teknik såsom svärmfunktioner, RF-komponenter och automatiska funktioner för uppdragsstyrning och verkan i flera domäner. I Nemesis ingår en flora av undervattensfarkoster (UUV), ytfarkoster (USV), drönare (UAV) och satelliter tillsammans med bemannade plattformar2 .

1 https://www.dacis.com/budget/budget_pdf/FY19/RDTE/N/0602792N_15.pdf 2 https://www.thedrive.com/the-war-zone/29505/the-navys-secretive-nemesis-electronic-warfare-capability-will-change-naval-combat-forever

Robert Humeur arbetar vid strategiavdelningen på Saab Surveillance med telekrig och sensorsystem. Innan Robert började på Saab 2017 har han många års erfarenhet av operativt användande av sensorer och telekrigsystem från Försvarsmakten. I sin tidigare roll som officer har han tjänstgjort i luftvärnet, flygvapnet och marinen i olika telekrigbefattningar och även varit utlandsstationerad som telekrigofficer.

Robert har en M.S. i Information Warfare från Naval Postgraduate School, Monterey, USA.

Autonoma system – en känslig fråga

Användandet av obemannade plattformar för utövande av dödligt våld är fortfarande kontroversiellt, även om fjärrstyrda drönare blivit en del av den accepterade krigföringen de senaste åren. Huvudsakligen sker dock detta användande med en människa i loopen, om än på avstånd. Tekniken finns för att låta dessa plattformar agera helt utan mänsklig inblandning, men tröskeln för att låta helt autonoma maskiner fatta beslut om våldsanvändning är fortfarande hög. När det gäller utspridning av sensorer samt insatser med icke-kinetiska verkanssystem så är helt autonoma system inte särskilt kontroversiellt. Nemesis är ett existerande exempel på ett sådant system-av-system med en stor grad av autonomi och vi kommer se ett ökande antal av denna typ av systemlösningar i operativt bruk i en nära framtid. Sammanfattande kan vi alltså räkna med att den civila utvecklingen inom IT och autonomi skapar ett avsevärt mycket mer komplext nätverk av sensor- och telekrigförmågor, såväl hos reguljära som irreguljära kontrahenter. En motståndare kommer ha tillgång till stora mängder av information avseende var vi befinner oss, vår verksamhet och kanske även våra intentioner. Vår förmåga att öva och verka i ett sådant scenario kräver en egen utveckling på området så att vi dels kan förstå förmågorna, men även presentera ett sådant hot mot en potentiell motståndare. Kravet på oss att kunna agera med låga signaturer, skenmål (inom många våglängdsområden inklusive skensändning) samt ett rörligt uppträdande kommer öka. Även ökade nätverksfunktioner hos våra radarsensorer bidrar till vår förmåga att möta en motståndare i ett framtida scenario. Endast genom att skapa osäkerhet hos motståndaren och få denne att tvivla på sin tillgängliga information kan vi behålla initiativet.