Utökad, korträckviddig luftvärnsförmåga men inte med lätta och burna system

Debattartikel, replik från Håkan Hörstedt, chef för Luftvärnets Stridsskola Utöka korträckviddig luftvärnsförmåga men inte med lätta och burna system

Det värmer i hjärtat på en något mer ålderstigen luftvärnsofficer när våra unga kollegor ger sig in i diskussionen om hur det svenska luftvärnet ska utformas. Utrustad med goda argument och en röd tråd i tanken författade Viktor Öberg i nummer 3 2020 en artikel som jag anser behöver ett bemötande och förtydligande.

Viktor Öberg sätter fingret på några intressanta frågor, inte minst hur vi kan utöka den korträckviddiga luftvärnsförmågan. Hur skapar vi förmågor som kan skydda andra förband än med ordinarie luftvärnsförband? Den andra frågan som lyfts är hur vi ska hantera UAV-problematiken. Tyvärr avslutas artikeln med att lätta och burna system eller manpads (man portable air defence systems) som Stinger och vår svenska robot 70 är lösningar på problemet. Eftersom jag troligen idag är en av få nu aktiva luftvärnsofficerare i landet som grundutbildats på föregångaren till Stinger, robot 69 (Redeye), och i mer än tio år utbildat på och truppfört rb 70- och rb 90-förband, vill jag hävda att manpads inte är lösningen på problemet. Argumentationen för Viktor är enkel. Det finns ett behov av att skydda förband och verksamhet. Hotet från UAV:er är ökande. Manpads är enkla att använda och kräver liten utbildning. Manpads är billiga att anskaffa och bidrar till en viss ökad tröskeleffekt om än liten.

Noggrann analys

Syftet, behovet och den militära operativa nyttan med nya tekniska system behöver nogsamt analyseras innan man beslutar om anskaffning. Nya moderna luftvärnssystem måste dimensioneras mot att kunna hantera en kvalificerad och högteknologisk motståndare under ett högintensivt väpnat angrepp mot nationen. System som inte på ett bra sätt möter den hotbilden och som inte fullt ut leder mot målbilden för luftvärnet är en lyx vi inte riktigt kan unna oss.Den passiva luftförsvarseffekten av luftvärnssystem är ett ganska outforskat område. Det är ytterst svårt att värdera hur en tänkt motståndare agerar utifrån blotta vetskapen av att det kan finnas manpads vid skyddsobjekten. Tveksamt om denna motståndare låter sig skrämmas, utan istället byter metod, möjligen till en dyrare, för att uppnå sin vilja.

Hotbilden och hotmiljö

En modern motståndare använder sig av en stor palett av metoder, vapen och vapenbärare. Det är inte orimligt att anta att en kvalificerad motståndare kringgår hotbilden från manpads genom att använda förarlösa luftfarkoster som kryssningsmissiler och UAV:er. Behövs pilotstyrda farkoster användas släpper man vapen antingen på högre höjd eller på avstånd utanför manpad-systemens räckvidd, vilket också indikeras av både svenska och utländska piloter på direkta frågor. Måste motståndaren flyga in över eller i närheten av förband med manpads sker detta med attackhelikoptrar och direktsamverkande flyg. Dessa luftfarkoster är utrustade för ändamålet med avancerade motmedel och skydd mot kinetisk penetration. Att stridsdelen från en manpad skulle ha verkan i målet på dessa farkoster är långt ifrån en självklarhet. En motståndare som genomför en militär operation mot Sverige är troligen benägen att ta vissa risker och accepterar sannolikt en del förluster. Öbergs referens till NATO-flygoperationer på Balkan under 1990-talet är därför inte relevant då det under sådana operationer ofta finns en nolltolerans mot egna förluster.

Att bygga ett luftförsvar

Det svenska landskapet gynnar snarare motståndaren än en manpadsoperatör. I de delarna av Sverige med ett något mer öppet landskap skulle med viss tvekan manpads fungera. Lågt flygande luftfarkoster kommer däremot att upptäckas för sent för att hinna bekämpas. Vidare utsätts skyttar för flera beslutsdilemman. Hur långt bort är farkosten, kommer jag att träffa? Vilken av de två svarta prickarna i horisonten som rör sig i uppåt 900 kilometer i timmen i tre dimensioner är motståndaren? Eller är det en egen sjuktransporthelikopter? Det får också anses nästan omöjligt att upptäcka en UAV med blotta ögat och bedöma avståndet till densamma. Samordningen av luftrum, som Viktor Öberg beskriver, är komplex. Ett modernt luftförsvar byggs som system av system och det finns krav på att delkomponenterna sitter ihop i en högre ledningsnivå för att uppnå en tillräcklig samordning. Detta för att optimera resursanvändningen och undvika vådabekämpningar. För att en luftvärnskomponent ska vara effektiv krävs förvarning, möjlighet till identifiering och en invisning till verkanssystemet som gör att man träffar rätt mål.

Ingen universallösning

Det finns ingen universallösning på luftvärnsfrågan, systemet behöver bestå av många delar som sitter ihop. Korträckviddiga system fungerar främst som ”målvaktssystem”. Dessutom, som Öberg mycket riktigt påpekar, tvingar korträckviddiga system upp motståndaren på höjd och gör denne gripbar för vårt jaktflyg och mer potent luftvärn. Detta förutsätter emellertid att de korträckviddiga systemen sitter ihop med övriga delar i luftförsvaret. Fristående manpad kommer troligen mer att lägga hämsko på det svenska luftförsvaret än att öka effekten, då risken för vådabekämpning inte kan anses vara försumbar.

Överstelöjtnant Håkan Hörstedt

inledde sin militära karriär med värnplikt vid Lv 4 i Ystad. Sedan 1996 är hans hemmaförband Lv 6 i Halmstad. Håkan Hörstedt har gedigen erfarenhet av robotluftvärn främst från robot 70- och 90- systemen. Efter att ha slutfört Försvarshögskolans tekniska chefsprogram arbetade han i drygt tre år på Högkvarteter som materielansvarig för luftvärnssystem. Därefter utsågs han till chef för 62:a luftvärnsbataljonen och tjänstgör nu sedan 2015 som chef för Luftvärnets Stridsskola. Håkan är en hängiven landsvägscyklist med ett stort engagemang inom cykelsporten och tränar så snart tid medges.

En amerikansk Stingertropp avfyrar en missil under utbildning i den amerikanska öknen. Foto US Army.

Kan fylla ett behov

Jag får ge Viktor rätt i att antalet potentiella skyddsobjekt för luftvärnet vida överstiger de förband och den förmåga vi har idag. Luftförsvars- och luftvärnsförmågan behöver ökas både i och utanför brigaderna, möjligen också tillföras förband som inte är luftvärnsförband. Här behöver ett växande UAV-hot särskilt tydliggöras och enkla system tillföras på bredden i FM. Utöver detta är det inte nödvändigtvis den korträckviddiga luftvärnsförmågan som behöver stärkas. Manpads kan å andra sidan ha en funktion att fylla, för de förband som uppträder bakom fiendens linjer och där samordningsbehovet är litet. Emellertid är manpads inte en modern lösning på moderna problem. Väl medveten om innehållet i det senaste försvarsbeslutet kan jag inte ur min strikt professionella syn argumentera för att manpads skulle tillföra någon som helst effektökning i luftförsvaret utan snarare invagga användaren i en falsk trygghet om sin egen skyddsförmåga.