JPOW21 utvecklar luftvärnets förmåga till interoperabilitet

Joint Project Optic Windmill (JPOW) är en luftvärnsövning som genomfördes för första gången 1996. Idag, 25 år senare och efter fjorton genomförda övningar, har JPOW utvecklats från ett småskaligt initiativ till den största luftvärnsövningen i Europa. En av JPOW:s svenska deltagare, överstelöjtnant Per Nordberg ger sin rapport om JPOW21.

”JPOW är en så kallad combined/joint-övning vilket innebär att det är en multinationell övning med alla försvarsgrenar som deltagare. I år genomfördes övningen med start första veckan i mars. Ansvaret att planera och genomföra övningen delas mellan Nederländerna och Tyskland. Själva övningsplatsen är den nederländska basen i Vredepeel.

Unikt tillfälle

NATO stöder med resurser för både planering och genomförande. Lv6 har deltagit i olika konstellationer sedan 2013. I år var det dags att deltaga även med materiel. Övningen genomförs i en simulerad miljö och de deltagande enheterna väljer själva om de vill deltaga med skarp materiel eller om man bara har med sig mjukvara. Övningen är indelad i flera faser där de två viktigaste är en konceptutvecklings- och experimentfas (CD/E) samt en genomförandefas (execution). CD/E-fasen som sker före genomförandefasen är ett unikt tillfälle som skiljer JPOW från andra, mer traditionella, övningar. Den möjliggör för deltagarna att testa sina system och genomföra experiment och försök i en kontrollerad miljö. Det man lärt sig i CD/E-fasen kan man sen ta med sig in i genomförandefasen och testa ytterligare. För att sen ta med erfarenheterna hem och kanske justera sina doktriner och handböcker. Övningen genomförs inom ramen av en Integrated Air and Missile Defence-operation (IAMD). Under genomförandefasen utsätts de deltagande enheterna för ett realistiskt och utmanande scenario som erbjuder bra träningstillfällen.

Utvärderingsteam

Att testa, misslyckas, lära sig från sina misstag, justera metoderna och prova igen ger goda utvecklingsmöjligheter. Utvärderingsresurserna under övningen är kanske det som mest karaktäriserar JPOW. Både rent tekniskt i form av loggning och inspelning av övningssekvenser, men även i form av de utvärderingsteam som arbetar för att utveckla deltagarna så mycket som möjligt. JPOW har, i princip, genomförts vartannat år de senaste 25 åren, dock med ett avbräck 2015 då skarpa operationer medförde att nyckelpersonal som krävdes för att organisera en fullskalig JPOW inte fanns tillgänglig. Men, för att inte tappa tempo samt för att träna upp ny personal så genomfördes en mindre övning i juli 2016 som kom att kallas Constructive Optic Windmill (COW). Omedelbart efter att COW genomförts påbörjades förberedelserna för JPOW17 som kunde genomföras enligt plan. JPOW utvecklas kontinuerligt, både gällande omfattning och deltagande nationer. Årets övning var dessutom länkad till en annan övning, NATO-övningen Steadfast Armour 21. Detta eftersom JPOW ger Natos högkvarter1 en bra möjlighet att öva delar av NATO:s koncept för Ballistic Missile Defense.

Överstelöjtnant Per Nordberg

började sin karriär som yrkesofficer som instruktör vid robot 70-pluton vid dåvarande Lv 7 i Boden. Efter studier vid det taktiskt programmet Luftvärn tjänstgjorde han som lärare vid LvSS officersprogram. Vid Lv 6 har han varit chef för stabs- och ledningsplutoner och robot 23-pluton, chef för ledningskompaniet och bataljonschef för Luftvärnsbataljonen fram till år 2020. För närvarande är han verksam vid LvSS. Han är gift, har tre barn och på fritiden ägnar han sig gärna åt kanotsport, sprint- och maratonpaddling.

Pandemiska störningar

Förberedelserna för JPOW21 var kantat av en del omplaneringar med anledning av den pågående pandemin. Grundplanen för övningen och målsättningen att genomföra en, för de deltagande enheterna, värdefull övning hade dock inte förändrats. De förändringar som skett har främst handlat om att några nationer dragit sig ur övningen samt att alla planeringsmöten efter augusti månad genomförts digitalt. Störst påverkan blev det när Tyskland drog sig ur övningen med anledning av covid-19, då övningsledningen tappade viktig arbetskraft. För svensk del var JPOW21 ett samarbete mellan Lv 6, FMV och Saab. Det fanns två tydliga syften med vårt deltagande. Det ena var av långsiktig karaktär, där vi helt enkelt vill få in en fot i övningen och bli inbjudna till fler JPOW. Det andra syftet var mer tekniskt och bestod i att verifiera LvC interoperabilitet avseende Länk 16. Det är FMV:s ansvar att verifiera och validera våra system innan de överlämnas till Försvarsmakten och under JPOW21 testades systemet med en nederländsk CRC som motpart2 .

1 Supreme Headquarters Allied Powers Europe (SHAPE) 2 Control and Reporting Centre (CRC)

Ingen resa

Även vår planering fick sig några törnar under förberedelsernas gång. Vid årsskiftet insåg vi som planerade det svenska deltagandet att det inte var helt säkert att man i början av mars skulle kunna resa till och från Nederländerna med anledning av covid-19. Alternativ planering inleddes och blev det enda alternativet. Vi fick delta i JPOW21 från Enköping i stället för i Vredepeel. För att kunna koppla upp sig mot Vredepeel nyttjades ett nätverk som kallas Combined Federated Battle Laboratories Network (CFBL Net). CFBL har använts inom NATO sedan 2002. Globalt finns det över 200 noder för CFBL varav en i Enköping. CFBL ger fantastiska möjligheter. Med en nod på plats i Halmstad i sinom tid, kommer deltagande i denna typ av internationella övningar att underlättas markant. Deltagande på plats, tillsammans med övriga nationer, ger naturligtvis mest, åtminstone för de individer som övas, i och med att man kan lära sig mycket av andra över en kopp kaffe mellan de olika spelmomenten. Men, med CFBL på hemmaplan kan vi välja vilka system vi vill transportera ner till kontinenten och vilka system som får stå kvar hemma. Det blir i slutändan både kostnadseffektivt och kan möjliggöra att beredskapskrav kan hållas även under en internationell övning. Nu börjar planeringen för JPOW23!

Helge Gard tar emot en modell av haubits 77 B efter den viktiga beställningen till dåvarande Bofors. Överlämnare är Bofors VD, Egon Linderoth.

Generalmajor HELGE GARD, 1929-2020

En av artilleriets tunga debattörer under 80- och 90-talet och en tidigare ordförande, tillika hedersmedlem, i vår förening, generalmajor Helge Gard är död. Han blev 90 år. Detta blir inte någon gängse dödsruna som redaktionen publicerar då jag, efter tämligen idogt letande, inte hittat någon som varit villig att skriva om Helge Gards karriär. Istället vill jag, om än något sent med tanke på hans frånfälle som var för ett drygt år sedan, ta tillfället i akt och skriva en mer personlig betraktelse av en general som de facto såg till att jag i slutet av 80-talet blev en av dåvarande Artilleriklubbens medlemmar.

En god informationskälla

Helge och jag stötte på varandra i samband med ett besök han gjorde i Bofors i slutet av 80-talet. Av någon anledning uppstod ett gemensamt tycke för varandra och vi lärde känna varandra lite mer. För min del blev det flera resor till Tre Vapen och ”audiens” hos generalen. Så här, när Helge nu vandrat vidare, kan jag avslöja att han i flera stycken var en mycket god informationskälla för mig och min dåvarande journalistiska gärning som lokalredaktör i kanonstaden Karlskoga. Jag fick mycket nyttig förhandsinformation om många intressanta saker, bland annat den uppmärksammade stödbeställningen av artilleriammunition och utveckling av Haubits 77 B, som Bofors fick order på. Stundtals hade vi kontakt varje vecka. Ett annat resultat av min goda relation till Helge Gard var att han en dag mer eller mindre beordrade mig att åka till Villingsbergs skjutfält för att delta i en av dåvarande Artilleriklubbens sammankomster med tillhörande middag. Men, protesterade jag; ”jag är inte medlem i föreningen”. ”Oroa dig inte, pojk – det fixar jag”, var svaret från Helge. Han höll vad han lovade och detta till ett antal överstars förtret eftersom jag med min, bitvis kritiska försvarsjournalistik, inte var på god fot med alla förbandschefer eller generaler i Högkvarterets korridorer. Jag minns särskilt dåvarande kustartilleriinspektören som förfasade sig med att yttra, när mitt medlemskap blev formellt känt; ”för sjutton (egentligen var ordbruket mycket mer kraftfullt), vi kan inte ha med en fullt verksam journalist i föreningen. Han kan ställa till med mer skada än nytta”. En uppmaning som inte fick något gehör av vare sig föreningens ordförande vid denna tid, just det - Helge Gard eller övriga i styrelsen. Sedan dess är jag alltså en trogen medlem och numera även hedersmedlem. Bäva månde inspektören…

Rättskaffens man

Helge som jag minns honom var en mycket rättskaffens man som stod vid sitt ord. Enligt mina kontakter var han uppskattad både som förbandschef och de sista åren innan pensionen som chef för dåvarande FMV:s huvudavdelning för armémateriel. I denna befattning arbetade han idogt och fick igenom ett antal, vid respektive tidpunkt, mycket kritiska beställningar för att svensk försvarsindustri, läs i första hand Bofors, skulle fortsätta att leva i god välmåga eller rent av överleva. Officerskarriären, som inleddes på Bodens regemente 1953 avslutad Gard med att 1982 utnämnas till generalmajor. Under åren 1980-1982 gjorde han från FMV ett mellanspel som förbandschef då han utnämndes till chef för Gotlands Artilleriregemente, A 7. Två efter att han slutat som regementschef valdes han också in i Kungliga Krigsvetenskapsakademien och var akademiens sekreterare under åren 1991-1996. Helge Gard var man med stor portion humor. Han berättade gärna historier i både informella som formella sammanhang. Helge lockade mig till åtskilliga goda skratt i hans umgänge. Stefan Bratt, chefredaktör och mångårig medlem i Artilleriklubben