Debattartikel, replik från Håkan Hörstedt, chef för Luftvärnets Stridsskola
Utöka korträckviddig luftvärnsförmåga men inte med lätta och burna system Det värmer i hjärtat på en något mer ålderstigen luftvärnsofficer när våra unga kollegor ger sig in i diskussionen om hur det svenska luftvärnet ska utformas. Utrustad med goda argument och en röd tråd i tanken författade Viktor Öberg i nummer 3 2020 en artikel som jag anser behöver ett bemötande och förtydligande.
Viktor Öberg sätter fingret på några intressanta frågor, inte minst hur vi kan utöka den korträckviddiga luftvärnsförmågan. Hur skapar vi förmågor som kan skydda andra förband än med ordinarie luftvärnsförband? Den andra frågan som lyfts är hur vi ska hantera UAV-problematiken. Tyvärr avslutas artikeln med att lätta och burna system eller manpads (man portable air defence systems) som Stinger och vår svenska robot 70 är lösningar på problemet. Eftersom jag troligen idag är en av få nu aktiva luftvärnsofficerare i landet som 40
grundutbildats på föregångaren till Stinger, robot 69 (Redeye), och i mer än tio år utbildat på och truppfört rb 70- och rb 90-förband, vill jag hävda att manpads inte är lösningen på problemet. Argumentationen för Viktor är enkel. Det finns ett behov av att skydda förband och verksamhet. Hotet från UAV:er är ökande. Manpads är enkla att använda och kräver liten utbildning. Manpads är billiga att anskaffa och bidrar till en viss ökad tröskeleffekt om än liten. Artilleri & Luftvärn
