6 minute read
Skifulness i Skäckerfjällen
SKIFULNESS I SKÄCKERFJÄLLEN
Text: Martin Nyberg / Fotograf: Emrik Jansson
Advertisement
Jag har fått förmånen att följa med på ett unikt topptursevent med namnet Get closer to Skäckerfjällen. Bakom eventet står Haglöfs, Addnature och SJ med syftet att öka medvetenheten om att hållbarhet och skidresor går att kombinera; genom att välja hållbar transport, boende, mat och prylar kan man minimera sin påverkan på klimatet. Platserna till resan auktionerades ut och summan över auktionernas utropspris gick oavkortat till POW (Protect Our Winters). Därför är det med lite bättre samvete vi vaknar efter en god natts sömn i tågets bekväma tvåbäddare, en timme innan beräknad ankomsttid. Gott om tid för en frukost i bistron, där jag också hinner bekanta mig med resans alla deltagare.
DAG 1 – STORMEN
I samlad tropp kliver vi av på Åre station där vår guide Jonte och fotografen Emrik möter oss. Vi delar upp oss i Jontes bil och en taxi, stuvar in packningen och börjar rulla mot Kolåsen. Alla har nervöst följt väderprognosen den senaste veckan, som har pekat på plusgrader i kombination med nederbörd och hårda vindar. Tyvärr verkar prognosen stämma för termometern i Jontes bil
visar på 8 grader när vi tar höger i Kallsedet, och regnet kommer som på beställning när vi kliver ur bilarna på parkeringen som mer liknar en nyspolad hockeyrink.
Desto skönare är det att komma in i den varma entrén på Kolåsens Fjällhotell där det luktar värmeljus och hemtrevligt. Anna och Micke Blyckert, som har drivit hotellet sedan 2003, hälsar oss välkomna med kaffe och kärleksmums i matsalen, det är ju ändå Alla hjärtans dag. Medan vi fikar ger Anna oss en introduktion i allt från hotellets anrika historia till den hållbarhetsprofil de har i dag. Hotellets mat lagas av Micke och råvarorna kommer från egen odling, egna djur och från noggrant utvalda lokala producenter. Jag blir verkligen berörd av Annas och Mickes genuina driv för hållbarhet och jag känner mig privilegierad att få vara en av deras gäster. Samtidigt dånar vinden utanför matsalens fönster och plötsligt måste Micke springa ut för att rädda några sopkärl som är på väg tvärs över hockeyrinken. ”Vinden är tillbaka och gårdagens pepp vid frukosten är inte lika närvarande. Jonte delar med sig av dagens planer, jag hör ’skogsåkning’ och ’puderrundan’. ’Det låter inte helt fel ändå, kanske lite mjukare snö utan skare’, tänker jag och tar sista tuggan av dagens första macka”
Resten av dagen tillbringar vi inomhus med en kort men heltäckande lavinutbildning, vi delar med oss av egna erfarenheter och för en stund blir stämningen allvarlig. Vinden utanför gör sig påmind, det känns som hela hotellet gungar, Jonte tittar ut och konstaterar att vi kör transceiversöket i morgon i stället. Resans första dag avrundas med fantastisk mat och skidfilm på projektorduk.
DAG 2 – LILL-ANJESKUTAN
Den passerande stormen ska ha nått sin kulmen i natt och i dag väntas bättre väder. Peppen märks kring frukostbordet, lunchmackor monteras och termosar fylls. Det varma vädret ställer till det och Fjällexpressen (skoter med släde för 8 pers) kan inte köra över isarna. Som tur är finns en plan B och vi får snällt låna bilar av hotellet och sköta transporten själva.
– Vem vill köra brandbilen? frågar Micke när vi är på väg från frukosten. Men jag måste visa hur man startar!
Försiktigt mumlar jag att jag nog kan tänka mig att
köra om ingen annan vill. Ingen annan vill, och 5 minuter senare sitter jag bakom ratten och söker med blicken efter knapparna till brandbilens sirener.
Vinden slår mot min vänstra kind när vi påbörjar klättringen uppför Lill-Anjeskutan. Allt är vitt och jag ser bara konturerna av personen framför mig. Med 70 höjdmeter kvar till toppen fäller jag upp kapuschongen för att få skydd, och samtidigt som jag krånglar för att stänga alla ventilationsöppningar får jag en stark känsla av välbefinnande. Jag uppskattar verkligen bergets kontraster, för bara en liten stund sedan gick hela gruppen samlad och småpratade till stighudarnas gnällande ljud mot Lill-Anjeskutans vindpinade snötäcke.
Väl uppe i mjölken på Lill-Anjeskutans topp funderar jag lite på exakt när vädret skulle bli bättre. De negativa tankarna avbryts av guidens röst:
– Hudar av! På med dunet och fyll på med energi!
Jonte har en tilltalande ledarstil. Rakt på sak, tydlig med en ständig närvaro och ödmjukhet. Hans värmländska ursprung kanske är en bidragande faktor till hela intrycket och jag känner mig trygg på fjället i hans sällskap.
Väderguden och guiden Jonte visar med hela handen, men på ett sympatiskt och varmt vis. Det visar sig att Jonte också kan tillskrivas rollen som vädergud för precis när vi ska börja åka ner i Strydalen tunnas mjölken ut och sikten blir bättre. Först visar sig Aahkantjahke med sin väldiga vertikala klippvägg och inom bara några minuter ser vi hela Strydalen. Åket ner är mycket bättre än förväntat, snön är mjuk och kall, vi tar sikte på Strydalens vindskydd och lunch. Stämningen är på topp och vi njuter av tystnaden och det mjuka eftermiddagsljuset hela vägen tillbaka ner till vägen.
DAG 3 – SKOGSÅKNING & PUDERRUNDOR
Vinden är tillbaka och gårdagens pepp vid frukosten är inte lika närvarande. Jonte delar med sig av dagens planer, jag hör ”skogsåkning” och ”puderrundan”. ”Det låter inte helt fel ändå, kanske lite mjukare snö utan skare”, tänker jag och tar sista tuggan av dagens första macka.
Dagens tredje macka intas på toppen av Stortuvan. Vädret är över förväntan, och nedgrävda i en snödriva njuter vi av att solen är framme. Snön är tyvärr sämre än förväntat, bottenlös slush täckt med ett krispigt lager av bristande skare, tänk en riktigt äcklig skumraket. Vi parar ihop oss två och två för att inte tappa någon i skogen, men risken känns minimal för skratten studsar mellan träden när vi med knäna som insats tar oss ner.
”Fostrande”, konstaterar vi och nickar till varandra, samtidigt som vi tänker på badtunnan som väntar på Kolåsen, och vi fattar ett gemensamt beslut att det får räcka för i dag, tar på hudarna och börjar skråa hem.
DAG 4 – DÖRRSVALEN
Yes! I dag ser förutsättningarna riktigt bra ut – klart väder med svag vind – och Fjällexpressen avgår efter frukost. Dagens plan blir Dörrsvalen och energin i gruppen är på topp när vi tar oss upp genom en fantastiskt fin björkskog. Träden känns spöklika, de är helt täckta av skägglav som liksom har fastnat pekade i den senaste stormens vindriktning. Förekomsten av lavar är som bekant en indikator på ren luft och med en stark känsla av tacksamhet tar jag två extra djupa andetag. Tankarna svävar i väg när vi börjar närma oss kalfjället och ett flygplan passerar på hög höjd, som en irriterande påminnelse från verkligheten. Jag går i kapp Allan som jag inte hunnit bekanta mig med än, vi klättrar jämsides och jag blir inspirerad av hans fokus på hållbarhet när han berättar om skidresorna med grabbgänget som sedan några år tillbaka ska ha så liten klimatpåverkan som möjligt.
Efter lunch är det 200 höjdmeter kvar och Jonte uppmanar oss att förbereda skarjärnen för att klara stigningen på den isiga bergssidan. Självklart har jag inte med skarjärnen, eftersom senast jag behövde dem var typ 2010. Så jag bootpackar upp och konstaterar att jag uppenbarligen har åkt för lite skidor i Jämtland. Lyckligtvis är jag inte den enda med skidorna på ryggen, alla tar sig till slut upp och vi lämnar isen bakom oss. Vi hinner med en till macka innan vi hudar av och äntligen får åka skidor. Snön är relativt snabb med lekfulla ränder av drev som vi tacksamt lägger svängarna i. Några glädjetjut blir det och sista biten ner genom ett glest skogsparti inbjuder till riktigt lekfull åkning innan åket väl tar slut nere vid vinterleden. Fika, hudar på, följt av det sköna lunket tillbaka till Fjällexpressen. Väl inomhus igen på Kolåsens Fjällhotell blir det snabbpackning och dusch. Taxin kommer om en timme och tack vare Anna och Micke hinner alla äta sig mätta innan vi rullar i väg mot Åre och nattåget som ska ta oss hem.
Det sköna med toppturer, förutom alla fikastunder, är att alla är närvarande och det finns tid för samtal och reflektion. Skidåkningen för oss närmare varandra, och genom att grunden för resan är hållbarhet har vi haft en utgångspunkt för att diskutera vilka val vi kan göra för att kunna fortsätta göra det vi älskar.
