Bazar Masarin Bilderbok 2017

ISSN 2002-1585

©Gabi Swiatkowska

Bilderbok 2017: 1

Bazar Masarin Det finns inga moraliska eller omoraliska böcker.

Böcker är bra eller dåligt skrivna.

Oscar Wilde

I refuse to lie to children.

I refuse to cater to the bullshit of innocence.

Maurice Sendak

Mejlkontakt:

red@bazarmasarin.se Webbsida:

www.bazarmasarin.se Facebook:

www.facebook.com/bazarmasarin/

©Marine Schneider

ŠKjerstiJohanne Barli

B

Bilderbok

ilderbok är ofta barnets första möte med bok och kan mycket väl vara dess första möte med konst.

Vuxna kan återvända till bilderboken - en kär återkomst till barndomens barnbok – för att skapa en ny familjetradition i högläsningen.

I vårt arbete som barnbibliotekarier har vi märkt att vuxnas återkomst till ”barnboken” vanligtvis betyder att de återvänder till sina favoriter från barndomen. Pettson och Findus har t.ex. varit storsäljare i bokhandeln sedan 1984.

När vi tittar på de bilderböcker som de stora bokhandelskedjorna köper in kan man tycka att tiden stått still de senaste tjugo åren.

Det är säkra kort som gäller, nostalgiprodukter, något som, om man tänker snällt, kan se ut som förmedlande av ett kulturarv.

Tänk om det såg likadant ut i bokhandelns urval vad gäller litteratur för vuxna?

För att bilderboken ska fortsätta att vara ett angeläget medium för våra barn tror vi att det är viktigt att de får möta det som är äkta och annorledes – det som i text och bild inkluderar berättande om annat än det som vi vuxna vill tillrättalägga och/eller gömma för barns öron och ögon.

Och glöm för all del inte att alltid låta garderobsdörren stå på glänt, så att det magiskt skimrande där bortom är en möjlighet.

I det här numret av Bazar Masarin försöker vi ge en bild av bilderbokens vara; textförfatteri, bildskapande, processer, tankar, erfarenheter, motgångar, uppgångar, utblickar, insikter, materialval, teknik, arbetsrummet, marknaden, kritikern, läsaren, bläddraren.

Välkomna till ännu ett spretigt nummer av Bazar Masarin.

Innehåll

En gång till/Angelica Öhrn

Intervju med Ulla Rhedin

1 3

Tara Books/Sara Odedina 7 Marit Törnqvist 17 Fam Ekman

23

Anna Clara Tidholm

33

Kjersti Johanne Barli

37

Marine Schneider

49

Laurent Moreau

59

Gabi Swiatkowska

69

Jöns Mellgren

91

Sara Gimbergsson & Anders Nyman/ Mia Juhlin

113

Emma Hahnqvist & Lina Ekdahl

131

Elin Heinö

137

Recensioner

139

Vang Nyman

161

Skribenter

163

K

an vi inte välja en annan bok?”

Så säger jag när minstingen sträcker fram kvällens godnattsaga. ”Vi läste ju den igår”, fortsätter jag. ”Och alla andra kvällar den här veckan.”

Det sista säger jag inte utan tänker bara.

Jag får en mycket konstig blick till svar. Det är ungefär som att jag skulle ha bett honom att kasta sin älskade nalle Rico i soptunnan. Ändå gör jag ett nytt försök. Jag sträcker fram handen mot bokhyllan, drar med fingret över ryggarna tills jag hittar något som jag hellre vill läsa. Jag drar ut boken och visar den för honom. ”Nä”, säger han. ”Den här.” ”Snälla”, försöker jag.

Han knuffar undan mitt val och sätter sig i mitt knä med sin bok i handen. ”Läs”, beordrar han.

Jag öppnar boken. Tankar som tänk om den skulle vara försvunnen i morgon dyker upp i mitt huvud och blandas med en röst som förebrående talar om för mig att Högläsning faktiskt är viktigt.

Det vet jag ju. Men vid vissa tidpunkter, som när barnen ska läggas och man själv är supertrött (komma) känns det ibland bara jobbigt att ännu en gång behöva läsa en bok som man läst hur många gånger som helst förut. Men jag sätter igång att läsa. ”Det var en gång…” Boken börjar faktiskt precis så.

Några uppslag senare får jag syn på något i ena hörnet. En skugga. Den har jag aldrig lagt märke till förut, men nu slår det mig: det är trollet, som alldeles strax ska dyka upp och förstöra allt. Sedan vänder jag blad och inser att det inte bara är en bladvändning. Det är ju faktiskt en ridå. Och trollet kliver fram!

Kanske är det den kvällen som jag upptäcker det som minstingen förmodligen har upptäckt för länge sedan. Att en bilderbok inte bara är en text med bilder till, utan så mycket, mycket mer. Det här var egentligen inte ny kunskap för mig, men ibland kan det vara stor skillnad på mellan att teoretiskt veta något och att förstå och känna detsamma.

Jag inser att bilderna inte bara är en upprepning av det som står i texten utan att de förmedlar så mycket mer. De både fördjupar och breddar berättelsen. Jag förstår att en bladvändning inte endast är en bladvändning utan att även den är en del av dramaturgin. Och då växer

1

berättelsen fram som ett samspel mellan texten, bilderna, mig som läser, han som lyssnar och även själva boken som medium. Det blir till en berättelse i många lager där det även finns något som lika mycket tilltalar en vuxen läsare med referensramar som barnet jag läser för.

Och när jag väl förstått det här blir läsandet något annat. Det blir en upptäcktsfärd som vi gör tillsammans. Vi kryper in i en bubbla, min lilla kille och jag och sedan svävar vi i den genom berättelsens förtrollade värld med badhus, troll och harar i prickig baddräkt. Vi upptäcker fler små figurer som inte nämns alls i texten. Den där lilla ankan som flög all världens väg när trollet gjorde ett jätteplask, jo den klarade sig faktiskt. Vargen som svimmar av skräck i kön till vattenrutschkanan, rockar senare loss på festen på sista uppslaget.

Men några kvällar senare plockar lillkillen plötsligt fram en annan bok. Sätter sig i mitt knä.

Beordrar: läs! Som att den föregående aldrig någonsin funnits. Men borde vi inte läsa den en gång till? Hade vi verkligen hunnit upptäcka allt? Till exempel det där lilla lammet som blir så lesset när trollet förstör. Vad hände med det sedan? Jag frågar om vi inte ska ta den ändå men får ett bestämt: Nej, till svar. Och då är det bara att lyda.

Så nu ger vi oss ut på en ny resa. Lillkillen och jag.

Vi funderar över kapsylsamlingar och var saker som tappats bort egentligen hör hemma.

Och kan vi hjälpa de som är borttappade att hitta hem igen?

Bilderböcker som mamman i texten faktiskt har gömt undan några gånger: Bockarna Bruse på badhuset av Gry Morsund Borttappad av Shaun Tan Gruffalon av Julia Donaldson Petit, monstret av Isol Hugo, Elak, blodtörstig och jättefarlig? av Mia Nilsson Kenta och barbisarna av Pija Lindenbaum

En gång till Text Angelica Öhrn

2

Intervju med Ulla

Rhedin

En person som ägnat sitt liv åt att stärka bilderbokens ställning och utveckla bilderboksteorin är Ulla Rhedin.

Jag träffar henne för ett samtal om bilderbokens ställning idag och om hur allting började en gång.

Intervju Karin Eggert

E

n person som ägnat sitt liv åt att stärka bilderbokens ställning och utveckla bilderboksteorin är Ulla Rhedin.

Jag träffar henne för ett samtal om bilderbokens ställning idag och om hur allting började en gång.

Sverige och hela Norden har en stolt, drygt hundraårig bilderbokstradition och en ytterst livaktig utgivning av moderna bilderböcker. Varför märks inte detta i tidningarnas litteraturbevakning? Bilderboken är barns första möte med konst.

Den behöver sin kritik för att utvecklas och för att ta barns världar på allvar. Samtidigt är den uppväxande generationens bristande intresse för läsning ett allt större problem. Men att skriva om bilderbok är svårt.

Den teori som våra litteraturkritiker vanligtvis är skolade i är mer text- än bildbaserad och

3

räcker oftast inte för att gälla som en seriös bilderbokskritik.

För att skriva om bilderbok för barn måste en förutom att kunna tolka både bild och text, och samspelet mellan dessa vitt skilda uttryck, också kunna sätta sig in i barnets föreställningsvärld.

Det är inte heller någon kompetens som ingår i utbildningarna för lärare eller bibliotekarier.

Kort sagt behöver vi uppmärksamma att bilderbokens komplexitet gör att den behöver en egen teori.

Ulla Rhedin är den enda person jag träffat som har utvecklat teori. Förutom att jag läst en del av det hon skrivit har jag också hört en del föreläsningar som hon hållit. Vid några kortare utbildningstillfällen har jag också lagt märke till att hon är en alldeles enastående lärare som lyssnar och på något sätt lyckas få igång mitt eget tänkande om bilderböcker.

Nåväl, det hela började på Högskolan i Karlstad när hon vid mitten av 1970-talet fick möjlighet att starta den första, fristående 20-poängskursen i barnlitteratur i landet, tillika den första uttalat tvärvetenskapliga kursen, Barn och litteratur som hon sedan ledde i olika former i drygt 20 år. Denna kurs ledde i sin tur till att hon 1980 började skriva bilderbokskritik i DN och ägna sig åt bilderboksforskning.

1992 kom hennes doktorsavhandling Bilderboken - på väg mot en teori. Sedan dess har hon varit en populär föreläsare och utbildare i hela Norden.

Förutom sin forskning har hon utbildat lärare, studenter, bibliotekarier och bilderboksskapare i Sverige och Norge - ofta i nära samarbete med en rad illustratörer.

2013 utgavs En fanfar för bilderboken där Ulla Rhedin var en av redaktörerna och författarna.

Under tre år samlades en grupp

Foto Bo Norvell

nordiska bilderboksentusiaster i Nordiska Akvarellmuseets regi för att formulera, tänka och skriva om bilderboken.

De medverkande – författare, illustratörer, forskare och kritiker - drevs av en önskan om att utveckla bilderboksteori ur olika bilderboksskapares synvinklar för att bidra till att kvalificera det professionella samtalet om bilderboken hos kritiker, förlagsredaktörer och alla andra som arbetar med konstformen bilderbok.

En annan drivkraft var att tillgodose behovet av texter som kunde användas på bilderbokskurser inom olika konsthögskoleutbildningar. I samband med utgivningen av En fanfar för bilderboken hölls heldagsseminarier på Akvarellmuseet och Konstfack. Seminariedagarna blev också en kontaktnätskapande samling för människor i Norden som på olika sätt arbetar med bilderbok.

4

Vad gör en bra bilderbok?

Har du några tips om vad man ska titta efter?

- För mig har begreppet “det konsekventa barnperspektivet” kommit att bli allt viktigare för den bilderbok jag sysslar med, d.v.s. den skönlitterärt syftande bilderboken. Det är ett bilderboksteoretiskt begrepp som vi utvecklade på 1980-talet för att beskriva en ny berättarhållning i barnlitteraturen - och som jag första gången skrev om i uppsatsen “Resan i barndomen” (1991) som varit tryckt lite varstans t.ex. i min antologi Bilderbokens hemligheter. Jag ser det konsekventa barnperspektivet som en estetisk utmaning för dagens bilderbokskonstnärer.

Kortfattat går det ut på att som pionjärerna Barbro Lindgren och Eva Eriksson i Max-böckerna och Vilda bebin-böckerna och Thomas och Anna-Clara Tidholm i redan sina tidigas-

te bilderböcker “ställer sig i barnets skor” när de skildrar “verkligheten”. Att läsa dessa böcker ger oss inblickar i hur barnet tänker, ser och uttrycker sig - man får se en flik av världen genom ett barns ögon och “hör” barnets röst när man högläser dessa böcker. Numera är denna konstnärliga berättarteknik glädjande nog mer spridd - det görs fantastiskt spännande bilderböcker både i Sverige och Norge, bilderböcker som vågar vara mångbottnade och existentiella och som kan tolkas på flera nivåer.

För mig är dessa moderna bilderböcker sanslöst spännande och glädjen är stor över många av de nya, unga bilderboksskaparna som utvecklar detta barnperspektiv vidare, säger Ulla Rhedin

Ni arbetade med begreppet den genuina bilderboken i Fanfaren. Kan du berätta mer om det?

-Ja, den genuina bilderboken är ett av mina tre koncept från avhandlingen och står för den smala sektor av konstnärligt syftande bilderböcker där texten och bilden ingår i oupplöslig förening tillsammans med det unika bokmediet, d.v.s. en bilderbok där text-bild-bok är oskiljaktiga. I Fanfaren försökte vi hitta ett bättre begrepp för detta, men det slutade med att jag till slut blev nedröstad. Men min modell för hur ett bilderboksberättande kan beskrivas blev trots allt en utveckling av begreppet. Den modellen befinner sig fortfarande i process för mig, jag bär den med mig som en struktur i alla mina kurser, i min forskning och i min praktik som bilderbokskritiker.

Vad är bra att tänka på om man ska skriva bilderbokskritik?

– I mitt kritikkapitel i En fanfar för bilderboken refererar jag till kritikern och översättaren John Swedenmark som har formulerat att en god kritiker måste kunna vara “urskiljande” och kunna göra ett “estetiskt tillägg” till verket för att det ska vara värt att kallas kritik.

Bra, eller verklig, kritik gör att verket hamnar i ett nytt ljus och aldrig mer blir detsamma.

För mig är arbetet med att skriva bilderbokskritik en stor utmaning, redan att sätta sig in en bilderbok är ett mödosamt arbete - jag måste invänta att boken öppnar sig och använder en rad metoder för att påskyn-

5

da denna process. Förutom flera veckors omläsningar “dekonstruerar” jag ofta boken genom att göra en storyboard för att få syn på dolda mönster och rytmer i textplaceringar, rörelse- och bildriktningar och kunna formulera “med vilken effekt” alla val är gjorda: språkliga såväl som visuella ifråga om komposition, färg och teknik. Min fråga är aldrig “varför” bildskaparen har gjort på ett visst sätt, i stället frågar jag “med vilken effekt” på mig som läsare bilden är gjord.

Har du lust att säga något om vad du tycker urskiljer en riktigt dålig kritik?

–I riktigt dålig bilderbokskritik behandlas bilderboken enbart utifrån sin text, det gemensamma bilderboksberättandet reduceras till texten. Bilderna ses som fristående och nämns möjligen i slutet som ett trevligt eller “kongenialt” tillskott.

Bokens materiella bidrag genom bläddring, papperskvalitet, format, typografi, d.v.s. själva “bokskapet”, nämns nästan aldrig. Det händer tyvärr ofta - inte minst också inom illustrerad vuxenlitteratur - att bilderna över huvud inte nämns. Mycket pinsamt!

Du hänvisar ibland till Jean Piaget utvecklingsteorier i dina texter.

– Eftersom mitt fokus i bilderboksanalysen är barnperspektivet har det alltsedan vi tillämpade Piagets utvecklingsteorier i barnlitteraturundervisningen i Karlstad varit naturligt för mig att använda Piagets glasögon, särskilt när det handlar om den

tidiga barndomen upp till tio år.

En ögonöppnare för mig blev boken The child´s conception of the world där Piaget bl.a. återger en femårings svar på frågan “Var sitter tankarna?” och barnet svarar “I öronen!” Döm om min häpnad när min egen femåring svarade ordagrant detsamma på min fråga.

Mina kollegor på barnlitteraturkursen kom från pedagogik, psykologi och sociologi så det blev många nya teoretiska glasögon för en humanist som jag, som kom från konst-film-teaterteorin och som först i efterhand hade kompletterat min utbildning med litteraturvetenskap. Förutom Piaget läste vi t.ex. Freud, Jung, Mead, Bruner, Adler och arbetade med dröm-, lek- och färgteori o.s.v. - min egen kurs blev mitt hemliga universitet!

Kan du ge exempel på hur man kan tillämpa Piaget?

– Barn i förskoleåldern har en fascinerande, egen logik som ger dem deras barnlogiska förklaringar. De tänker t.ex. inte kausalt utan finalt, d.v.s. deras varför-regnar-det-frågor handlar om nyttan eller meningen med saker och ting inte om orsaker. De är omnipotenta, animistiska, enormt egocentriska och har vad Piaget kallar “transduktiv logik”, deras associationer hoppar obehindrat hit och dit. Läs Eva Lindströms underbara Vilma och Mona spanar och smyger så ser du exempel på den.

Så länge de är under nio år gör de om allting de hör och ser, ingenting du säger kan egentligen överraska dem. Piaget kallade detta för “synkretism”.

Det ser vi i exempel på i Alice i Underlandet som ju handlar om en flicka som råkar ut för idel konstigheter utan att ifrågasätta dem. Det abstrakta tänkandet börjar utvecklas först i tolvårsåldern.

När barn ska välja bilderböcker så väljer de oftast sådant de redan känner till.

Föräldrar väljer ofta sådant som de själva läst. Har du några tips om hur man ska få barn att läsa nya bilderböcker?

– Barn väljer det de redan har sett, alltid det kända. Det är en sorts grundlag inom den traditionella gestaltpsykologin att vi strävar efter att slippa hamna i obalans. Därför är det ganska lönlöst att låta barnen välja böcker på biblioteket själva: alla väljer vad de redan känner till, nyss har läst eller har därhemma.

Förskollärare har en utsatt yrkessituation och även de tenderar att välja det som är välkänt för dem, sådant som de vet fungerar och som har hängt med från sin utbildning tjugo eller trettio år tidigare. När jag började ägna mitt liv åt barnlitteratur på 70-talet pratade vi allmänt om att tröghetslagarna är ca 50 år inom barnlitteraturen.

Vad är problemet med föråldrade barnböcker?

– Lennart Hellsing uttryckte det klokt som att det finns en viss tidpunkt för varje bok då den övergår från att vara litteratur för barn till att bli kulturhistoria för vuxna. Det handlar om både föråldrade ideologier, normer

6

och värderingar och föråldrad estetik.

Hur ser du på bilderboken idag?

– Trots en stor bilderboksutgivning kan det vara svårt att hitta bilderböcker att skriva om - dels för att jag inte kan recensera dem jag samarbetar med eller själv har utbildat – dels för att den riktigt kvalificerade och nyskapande skönlitterära bilderboken är ganska sällsynt.

Mycket av det som översätts är alltjämt försiktigt mainstream, sådant som förlagen redan har i sin utgivning och vet är säljande. Men nu kommer en ny generation bilderboksskapare fram i Norden och det känns faktiskt som om Sverige på sistone har börjat öppna sig mot övriga världen. Almapriset har hjälpt till att kasta ljus över barnböcker från olika världsdelar och kulturer och stimulerat till översättning av tidigare okända författarskap. Det är en fantastiskt rolig utveckling!

Bilderböcker för barn En fristående kurs på 30 högskolepoäng på HDK - Högskolan för design och konsthantverk vid Göteborgs universitet för yrkesverksamma illustratörer, fotografer och formgivare som vill utveckla idéer för en egen skönlitterär bilderbok.

Kursen består av fyra 2,5 dagars workshops under höstterminen. Under kursen arbetar deltagarna i olika kreativa processer och får utveckla sina idéer. En viktig del av kursen är att diskutera varandras projekt

och utnyttja det som händer i gruppen under träffarna.

Kursansvarig är Linda Holmer.

Huvudlärare är Gro Dahle, Linda Holmer och Ulla Rhedin.

Bilderboken och omvärlden Under hösten 2015 gavs den första fristående kursen om förmedling av bilderböcker riktad till bibliotekarier, pedagoger, kritiker, bokhandelsmedhjälpare, förlagsredaktörer, journalister och andra som vill förkovra sig i bilderboksmediet och de specifika uppdrag som olika förmedlingsuppdrag av bilderboken innebär. Kursen som är på 7,5 högskolepoäng löpte parallellt - och i dialog - med den större kursen Bilderböcker för barn. Den gavs i samverkan mellan HDK och Kultur i Väst, vilket denna gång innebar att kursdeltagare verksamma inom Västra Götalandsregionen kunde ansöka om visst ekonomiskt bidrag för vikariekostnad. Kursen syftar till att ge deltagarna djupare förtrogenhet med bilderboksmediet, teorier om relationen mellan text och bild och bok och mellan bok och läsare i olika åldrar. Den ges i form av workshops, föreläsningar och inläsning av teoretisk litteratur och avslutas med ett individuellt teoretiskt arbete/projekt som redovisas skriftligt.

Kursen planeras återkomma under hösten 2017. Anmälan öppnar på HDKs hemsida den 15 mars. Kursledare: Linda Holmer. Huvudlärare Linda Holmer och Ulla Rhedin samt gästlärare.

Tara Books:

Att skapa ett förlag

Översättning Susanne Sandström

7

Intervju ursprungligen publicerad

T

g av Gita Wolf

d i The Read Quarterly/Sarah Odedina

8

ara Books fyller tjugo år i år.

När jag startade förlaget för två årtionden sedan hade jag varken en klar affärsplan eller ett konkret manifest. Projektet var trevande och utforskande med endast en enda övergripande idé: att vidga synen på vad vi, speciellt i Indien, anser vara barnlitteratur. Jag ville också utforska visuella berättelser och hur ord och bilder samverkar. Så med hjälp av några kreativa vänner var det det här Tara Books satte igång med.

Redan från början kände vi att den rådande barnbokstraditionen i barnböcker (både till form och innehåll) behövde utmanas. I synnerhet i Indien fick ett begränsat urval av teman, stilar och återgivningar representera ”det som barn gillar” – och var därför också det som barn erbjöds. Men så som vi förstår det, handlade det om vad barn exponerades för. Vi betvivlade även att alla barn (till och med inom en specifik åldersgrupp) har samma smak och preferenser. Liksom vuxna är barn individer – några gillar sånt som är humoristiskt, andra gillar ett riktigt mysterium, några är allvarliga och andra är mer lättsamma. Det fanns alltså ett stort behov av ett genuint varierat utbud.

D

et är det vi har försökt åstadkomma under dessa tjugo år, och det är fortfarande vår huvudsakliga inriktning.

Samtidigt har Tara kommit att bli ett kollektiv med författare, designers/illustratörer och tillverkare av böcker som ägs av människorna som arbetar i och med det. Vi är elva personer på kontoret, och efter att i åratal ha varit verksamma i små hyrda hus har vi nu byggt ett eget som vi kallar Bokbyggnaden. Våra kontor ligger på andra våningsplanet och på första ligger en bokhandel och ett galleri där vi har utställningar, evenemang och workshops. Besökande konstnärer har målat muraler på väggarna och högst upp i huset har vi en studiolägenhet för konstnärer, författare och designers som kommer till oss för att arbeta i något projekt.

Bokbyggnadens rykte som en plats för de som älskar böcker och konst växer, och vi är glada över alla de besökare som kikar in.

Flertalet titlar framställs i huset, men vi samarbetar även med andra äventyrliga professionella från både Indien och andra länder.

Tara utvecklas genom samtal och samarbete, internt men också i mötet med andra – varje kreativ individ får oss att tänka i nya banor.

Så fick t.ex. ett högst slumpartat möte med en förtjusande silkscreentryckare oss att göra den första boken för hand, från pappret till tryck och bindning.

Den tryckaren ingår idag i Taras kärngrupp och har hand om hela produktionen. Samtidigt har hans screentryckeriverkstad, som Tara hjälpte till att starta upp, utvecklats till ett rättvisemärkt hantverkarkollektiv med tjugofem boktillverkare. Verkstaden ligger några kilometer från vårt kontor, och sköts som en självständig enhet som framställer böcker enbart för Tara.

Dessa boktryckares och bokbindares arbeten har medfört att Tara över tid blivit känt för sitt stora utbud av handgjorda böcker där hantverket pappret, trycket och bindningen ger läsaren en högklassig taktil upplevelse.

9

10

P

å grund av vår unika företagsstruktur kan vi erbjuda något som i själva verket är begränsade upplagor av konstnärsböcker, men till ett för den genomsnittlige bokälskaren överkomligt pris.

När vi började trycka och ge ut böcker 1995 fanns det nästan inga intressanta bilderböcker för barn i Indien.

Våra berättelser har i stor utsträckning tillhört en muntlig tradition och föreställningen om en litteratur för barn kom utifrån så indiska barnböcker var ofta inte i original. De var också mycket pedagogiska. Ett av våra syften var – och är det än i dag – att upphöja och uppmuntra njutningen i att läsa av lust. Alla vi som älskar böcker började en gång i tiden att läsa för att vi tyckte det var roligt. Här på Tara ser vi att det är speciellt viktigt att främja lustläsning eftersom de flesta föräldrar i Indien tenderar att vara tävlingsorienterade och ambitiösa när det gäller sina barn och därför inte är så intresserade av böcker som inte innehåller så mycket fakta. Att vi på Tara spjärnade emot den här ”marknadens visdom” innebar, och innebär fortfarande, ett risktagande men det är en risk som vi är villiga att investera i.

Två exempel på lättsamma och roliga böcker som vi ger ut är Alphabets are amazing Animals och Captain Coconut and the case of the missing Bananas.

Samtidigt har vi alltid varit intresserade av pedagogik – inte avseende traditionella ”faktaböcker, utan i utforskandet av mer komplexa och på samma gång tillgängliga förhållningssätt till ett lärande som inte skyggar för svåra samhällsfrågor. Vi vill att våra böcker ska återspegla våra egna etiska ställningstaganden vad gäller jämlikhet mellan könen, miljöengagemang och mänskliga rättigheter. Så vårt sätt att närma oss pedagogik är att rama in temat i en berättelse eller i ett resonemang, och ge läsaren idéer att fundera över, men även praktiska aktiviteter som leder till en mer nyanserad förståelse.

Ett bildningsområde som vi är speciellt intresse-

rade av att utforska är konst- och hantverksutbildning. För att vara ett ett land som är så färgrikt och visuellt spännande som Indien är nivån på vår visuella literacitet förfärlig. Det ges nästan inga bild- eller konstlektioner på landets skolor och de som ges är ofta tråkiga och fantasilösa.

Av all den konst som finns att uppbåda i Indien har vi alltid känt oss speciellt lockade av den mångfald former som härstammar från folk- och stamkulturer. Till skillnad från många andra delar av världen är dessa traditioner här inte begränsade till historien, och de konstnärer som utövar dem är i allra högsta grad våra samtida som har mycket att ge oss.

De kommer ofta från landsbygden eller från avlägsna samhällen, och deras bildvärldar håller fast vid vissa traditionella teman och återgivningsstilar. Från början målades konsten på golv och väggar i hemmen varför den till stor del kan sägas härstamma från vardagspraktiker: utsmyckningen av hem, offentliga platser eller kultplatser.

Med tiden började dessa konstnärer att måla på papper, och också att sälja sina verk.

Många av våra konstnärer kommer från fattiga och marginaliserade samhällen och innan de kom i kontakt med oss hade nästan ingen av dem någonsin läst en bok, och än mindre tillverkat en.

Vissa kunde knappt läsa eller skriva.

Men vi såg att de hade otroligt mycken begåvning, fantasi och intelligens – och, minst lika viktigt, de kom från en värld som var helt främmande för det indiska urbana medelklassbarnet.

Det här tyckte vi tillhörde deras främsta företräden, för förutom sin skicklighet så förde de också med sig, utan ansträngning, ett helt nytt sätt att betrakta världen på. vinnorna från Warlistammen från Maharashtra skildrar sin bys livliga aktiviteter i målningar på väggar, och gör specialmålningar vid rituella tillfällen. Formens ikoniska enkelhet och rörelse i måleriet låter sig överföras till mediet bilderbok – som i vår Do! vilken hämtade inspiration från traditionella väggmålningar.

K

11

D

en består av ett antal händelsebilder tecknade i Warlistilens stamkonst från Maharashstra i västra Indien.

Kvinnor från Bhilstammen i centrala Indien tecknar i ett typisk färgrikt och lättsamt måleri som använder prickar till allt och alla. Vi arbetade med Bhilkonstnärer i böckerna Visit the Bhil carnival och Tree Matters.

Innan vi började arbeta med de här konstnärerna hade indiska barnboksförlag inte använt sig av dessa traditioner i någon nämnvärd utsträckning.

Då, innan, tyckte man att illustrationer i ett slags disneyinspirerad tecknarstil var den som bäst passade barns smak. Man kan därför hävda att vårt arbete var ganska banbrytande, och i början bemöttes vi också med stor skepticism beträffande hur barn skulle reagera på så radikalt annorlunda visuella språk. Vi uppfattade aldrig det här som något problem eftersom det för oss framstod som om smaken i stort hade formats av det som fanns tillgängligt och överallt – hur kunde vi uttala oss om vad barn gillar, eller inte gillar, när de inte givits tillräckligt med valmöjligheter att själva avgöra?

Under tjugo års tid har vi skapat ett antal barnböcker tillsammans med konstnärer från folkoch stamkulturer vilka, både i berättelser och i bilder, visar på olika sätt att se på världen. Teman är tämligen varierade med allt från konstnärernas egna berättelser till samarbeten med författare med andra bakgrunder.

Om vi skulle nämna en gemensam förutsättning för Taras barnbokstitlar, så är det den att det står konstnären fritt att antingen måla sin egen berättelse, eller att tolka en annan berättelse eller ett tema i sin egen visuella tradition. På så sätt är hen också ”författare” till texten och skapar aktivt en innebörd. Och det innebär, i sin tur, att hen faktiskt spegelvänder den antropologiska blicken. Folk- och stamsamhällen beskrivs ofta av andra, och det är sällan vi ser att de får tala för sig själva. Genom att göra det möjligt gör vi gällande att deras förmågor och erfarenheter är

värdefulla och värda att bevara och föra vidare.

Vad är det dessa röster för in i barnens litteratur? Att exponera barn för en mångfald av perspektiv förefaller vara en lätt sak att göra, men det är i själva verket oerhört svårt och speciellt i dagens samhälle. Det känns som om vi idag har fler valmöjligheter än någonsin tidigare men om sanningen ska fram är mycket egentligen homogent – populära böcker marknadsförs över hela världen, tv-program sänds runt jordklotet, innehållet på internet finns tillgängligt över allt…det skapar en illusion av obegränsade valmöjligheter och ändå kan man se att alla dessa saker ofta härstammar från likartade, och ganska begränsade, källor.

Om man ser det från ett annat håll så är det marknaden, och media, som i stort sett bestämmer vad som kommer ut och vad som är värt att uppmärksamma. Det finns endast ett fåtal oberoende bokförläggare runt om i världen som vågar ta risken att ge ut genuint okonventionella böcker, och de kämpar för att överleva.

Och ett sätt för oss att införa radikalt skilda världsåskådningar är att arbeta med folk- och stamkonstnärer. Deras perspektiv är något helt annat än det någon av oss vanligtvis brukar se eller höra, och det handlar inte om att ersätta en vit figur med en brun. Utmaningen ligger i att inte konstruera dem som exotiska outsiders, eller som en nisch. Vi vill att de ska betraktas som våra samtida och jämlikar och att vad de har att säga är precis lika relevant som alla andra röster som vi lyssnar till varje dag. är en bok är lyckad så identifierar sig faktiskt läsaren med huvudpersonen, och om den huvudpersonen råkar vara en individ som normalt sett är ”osynlig”, eller inte är en del av läsarens vardag, då har boken potential att bli en förändrande kraft. På så sätt blir universalitet inte detsamma som en global enformighet utan mer en empati med dem som inte är som vi.

N

13

V

i tror att den här insikten betyder lika mycket för ett urbant indiskt medelklassbarn som det gör för ett barn med en helt annan bakgrund.

Och om vi betraktar det ur ett större förläggarperspektiv så speglar det hur vi ser på oss själva: vårt innehåll må ha sitt ursprung främst inom en indisk kontext men vi tror att de flesta av våra böcker överskrider sin fysiska plats och blir tillgängliga för läsare över hela världen. Det här är naturligtvis inte fallet med alla våra titlar – och vi behöver även böcker som har en rent lokal anknytning och relevans. Men på det stora hela så visar de goda försäljningssiffrorna för rättigheterna till våra böcker (vi har samarbetat med ungefär 87 förlag över hela världen till dags dato) att vi inte är ett smalt nischat förlag utan snarare är en aktiv del av den internationella förlagsverksamheten.

Och det är tämligen ovanligt i den indiska barnlitteraturens historia eftersom Indien alltid haft en tendens att importera fler böcker än vad vi sänder ut i världen.

Vad är det som får Taras böcker att färdas vida kring? De universella värderingar som böckerna genomsyras av är en bidragande orsak, men också det att vi lägger stor vikt vid att skapa en samtida formgivning och att göra det med kvalitet och med omsorg.

Helt klart är det så att en god formgivning spelar en avgörande roll i att formulera om det traditionella för den moderna läsaren.

15

Men för oss är formgivningen av våra böcker viktig även av andra skäl, och redan i förlagets startskede betonade en av våra medlemmar (som är formgivare) att formgivning inte bara handlar om att smycka en bok utan också om att bidra till skapandet av mening. Att utforska iden om ”formgivaren som författare” har varit ett pågående projekt, inte bara för att återge traditionell konst i ett mer samtida idiom, utan även som ett åtagande som är viktigt i sig. Vi experimenterar gärna med typografi och layout, utforskar för boken radikalt annorlunda former, för att tänja på gränserna för hur bokformgivningen ser ut.

Här ser vi att vi deltar i ett internationellt samtal kring boken och bokskapet.

Vår vision som förläggare har alltid byggt på dialog. Våra processer fortsätter att ske i samarbete och under resans gång - med både framgångar och misslyckanden - så har det viktiga alltid varit alla berikande samtal med människor. Vi har lärt oss mycket under den här resan.

Framöver ser vi fram emot ett antal böcker där vi samarbetar med unga japanska illustratörer och, tillsammans med dem, fortsätter vårt sökande: vilka möjligheter ser vi i en värld som i allt högre utsträckning domineras av storföretagen, hajp och homogenitetens trygga famn?

Vi är stolta över att tillhöra den lilla grupp av självständiga förläggare runt jorden som fortsätter att ta risken med denna utmaning.

Gita Wolf är författare och förläggare.

Hon startade Tara Books 1994.

Tara Books finns på instagram, på twitter.

Böckerna finns att köpa online, från bokhandel och på Amazon.

Foto Peter Beemsterboer

17

Marit Törnqvist

M

arit Törnqvist är en svenskfödd konstnär som är verksam i Nederländerna. I Sverige är hon känd bland annat för sina illustrationer av Astrid Lindgrens böcker och för scenografin på Junibacken.

I våras kom hennes bok Fabians Fest på svenska.

Jag ringde upp henne för ett samtal om barn, bilderböcker, flyktingar och barns villkor:

”

En sak vet jag: Man kan inte dölja svåra saker för barn. De blir lugnare av att man tar upp svåra saker än att man inte pratar om dem. Jag tror att man kan prata med barn om allt. När jag träffar barn tar jag dem på allvar och då börjar de öppna sig. I mina böcker vill jag lyfta det svåra men samtidigt inte låta lekfullheten försvinna. Och det måste alltid finnas hopp

Intervju Karin Eggert

Om jag säger att dina sista böcker, Fabians fest, Flickan som försvann och Större än en dröm handlar om mellanrum, vad säger du då?

- Jo det stämmer, om du med mellanrum menar något som är svårt att fånga. Sånt som ser tydligt ut, men som alls inte är det. Fabians fest ser enkel ut, men den handlar om att höra ett barn på riktigt. Hur känner ett barn när det fantiserar Hur möter vi vuxna det? När barnen fantiserar är det något som vi inte kan komma nära, något vi inte har koll på. Gränsen mellan verklighet och fantasi är inte så tydlig hos barn. I mina andra böcker vill jag också skildra mellanrum, kanske platser där bara poesin räcker till. Platser vi inte riktigt förstår.

18

”

Hur tänker du runt dina linjer? De är inte så tydliga?

- Jag försöker fånga en känsla. Inte en flummig känsla, utan en ganska kraftig känsla. Därför kan jag inte rita för tydliga konturer, då får jag inget utrymme för känslorna. Jag var i Japan i november och efter en av mina föreläsningar var det en konststudent som frågade mig om hur man ritar känslor.

Det är den svåraste och kanske viktigaste frågan jag fått. Att rita känslor är det svåraste som finns. Men jag försöker komma nära, genom att gå in i mig(mellanslag)själv, så djupt jag bara kan. Kanske är linjerna inte så tydliga, eftersom de skall lämna plats för barnets känslor.

Ur Fabians fest, Rabén & Sjögren 2016

Fabians fest handlar om en pojke som envist fantiserar för sin mamma om festen de ska på, medan mamman otåligt försöker leta reda på en festhatt och en ballong. När de kommer till festen är den precis som i Fabians fantasier. Mamman är först rädd men Fabian känner sig trygg och leder henne in i sin fantasivärld. Kan du berätta något om tillblivelsen av Fabians fest?

- Jag fick i uppdrag att göra en bilderbok till den holländska barnboksveckan. Det är mycket stort.

Det görs en kapitelbok och en bilderbok varje år med tanke på att locka barn till läsning. Boken trycks i mer än 50 000 exemplar och säljs till ett lägre pris än vanligt. Uppdraget är fritt. Men jag kände att jag ville göra en bok där barnen kände att det är deras bok. Jag ville skildra det som du kallar mellanrummet mellan vuxna och barn. Hur vi missuppfattar barn. Jag tänker att vi inte riktigt tar barn på allvar när de säger att de fantiserar. Jag skrev och ritade, skissade inte så mycket. Jag försökte att inte fastna så mycket i formen. Jag började spontant måla uppslaget med saftkanalen och sen byggde jag upp berättelsen runt den.

Jag försökte göra den lättsam men ändå med ett djup. Vi vuxna är rädda för det annorlunda i världen. Vi ser problem med det som sticker ut och det skapar ganska mycket problem. Barn är väldigt fria i sitt sätt att se på världen och dess möjligheter, och vi vuxna borde egentligen vara mer öppna för det. Jag träffade en vetenskapsman som undervisar på Princeton i USA som pratade om att barn mellan 8 och 10 år är gruppen som kan förändra världen med sitt fria tänkande och att vi måste bli bättre på att ta vara på det. Det är så många gånger vi begränsar barn. Varför?

Jag minns själv att jag hade en festklänning som barn som jag ville ha på mig jämnt. Men det fick jag inte. Varför? Jag hade bara på mig klänningen 3-4 gånger innan jag vuxit ur den. Vi vuxna får panik över allt annorlunda, man ser det nu också på reaktioner när så många flyktingar kommer och har andra sätt att leva och vara på än vad vi är vana vid. Men barn är så mycket mer öppna, de kan lätt leka med jämnåriga flyktingbarn. Vi borde lära oss mer av barnen?

21

Tänkte du något på maktstrukturer när du skrev?

- Nej egentligen inte. Men det handlar om att vuxna kan vara så inlåsta och upptagna av sina plikter och rutiner. Detta ger en massa problem när världen är i rörelse.

Jag umgås själv mycket med just flyktingar.

Det var när jag var på ett flyktingläger i somras som jag kom på idén om att ge ut svenska barnböcker på deras eget språk - arabiska - som ett sätt att välkomna dem i ett svenskt sammanhang. De här barnen kanske sitter halva sin barndom och väntar på ett papper, och vi vet alla hur våra barndomsminnen påverkar resten av våra liv.

Så vi tryckte 15 000 böcker av (Astrid Lindgrens bok) Sunnanäng med mina illustrationer och 15000 böcker av God natt Alfons Åberg av Gunilla Bergström. Sunnanäng är en ganska tung bok och vad jag märkte var att de syriska föräldrarna har en tradition där de pratar ganska mycket med sina barn om svåra saker, att kriget och döden är något som aktivt skall bearbetas.

Det jag upptäckt så här i efterhand med flyktingsituationen vi har idag, är att min bok Flickan som försvann, som kom 2005, handlar mycket om det som händer idag, om maktlösheten hos den stora gruppen som inte vet hur de skall hjälpa till och därför ger upp. Det är sådant vi konfronteras med idag och jag måste på något sätt ta ställning till det i min egen bok. I dag håller jag på med en antologi för flyktingbarn i Holland, (också den på arabiska).

Hur tänker du på att få ett barnperspektiv?

- Jag testar aldrig böcker på barn utan försöker gå in i mig själv och känna hur det var. Jag var själv ett barn som tänkte mycket, som inte accepterade saker för lätt. Jag letade efter böcker som var sorgliga och svåra. Därför gillade jag Astrid Lindgren. Sunnanäng var en favorit, det var svårt, men samtidigt euforiskt.

En sak vet jag: Man kan inte dölja svåra saker för barn. De blir lugnare av att man tar upp svåra saker än att man inte pratar om dem. Jag tror att man kan prata med barn om allt.

När jag träffar barn tar jag dem på allvar och då

börjar de öppna sig. I mina böcker vill jag lyfta det svåra men samtidigt inte låta lekfullheten försvinna.

Och det måste alltid finnas hopp.

I Holland kan det vara ytligt ibland och väldigt jordnära.

Finns det några avgörande skillnader på bilderbokens roll i Holland i Nederländerna och Sverige?

- Kanske. Jag ser mina bilder med både svenska och holländska ögon. Jag har rest mycket och jobbat med barn över hela världen och jag vill att de ska fungera i alla länder. Jag funderar mycket på det här och försöker nå över de lokala begränsningarna.

Man brukar ju säga att det mest individuella är det mest universella och det är vad jag försöker hitta.

- Ja utseendet, alltså figurerna i svenska bilderböcker är mer karikatyrer. I Sverige jobbar man mer med överdrifter i bilderna. Jag har ibland svårt för det eftersom jag inte blir berörd när barnen inte ser ut som barn.

Annars är de svenska bilderböckerna mer filosofiska än de holländska. Det filosofiska och känsliga i berättelser i Sverige krockar på sätt och vis med bilderna. Naturligtvis finns det undantag.

Jag själv befinner mig på en ö mellan Holland och Sverige.

Gör detta utanförskap dig till en bättre konstnär?

Foto June Witzøe

FAM EKMAN Intervju Susanne Sandström

F

am Ekmans bilder är, i nordiskt bilderbokssammanhang, avant garde.

Det har de varit från första början då när Vad ska vi göra med lilla Jill? kom ut och gjorde väsen av sig. Gjorde intryck och avtryck så att andra ville följa.

Fam Ekman har fortsatt att skapa egensinniga, humoristiska, vackra, intressanta och förunderliga bilderböcker. Det är bilderböcker som inte gör sig till och till ”barnböcker” utan som självständigt utforskar historien och sin samtid och som inte åldersbestämmer sina läsare.

Att öppna pärmarna på Ekmans bilderböcker är som att öppna en chinese box – där finns mångtydighet med referenser till andra texter (de klassiska sagorna!) och bilder (konsthistorien!).

24

Fam Ekman tillhör mina favoriter bland bildberättare mycket på grund av hennes narrativa förmåga; bildvärldarna är inte bara estetiska de tycks även rymma existentiellt viktiga teman .

Och det blir så tydligt, i intervjufrågorna, att jag är en läsare som söker utvinna från Ekmans böcker; tolka och leta efter (bi)betydelser, ja kanske t.o.m hitta ett svar. Kanske är det just därför - att Fams bilder tillåter så många lager och nivåer av läsningar - som både barn och vuxna tilltalas .

Och det som utläses behöver ju inte alls finnas där per se, att det var Fam Ekmans intentioner.

Men att det är öppet, att det är möjligt - det gör Fam Ekman.

I

några av dina böcker tycker jag mig se återkommande teman: de kan handla om ensamhet, utsatthet, rädsla, oro, bristande omsorg, att ge sig av/lämna, göra resor i det inre/yttre (utvecklas). Men också att det där finns ”det ordnar sig och blir bra”, att saker och ting ”läker”.

I Vad ska vi göra med Jill tycker jag att det är tydligt att barnet inte riktigt ses (förstås) av de vuxna och att barnet hanterar det genom att leka och genom att gå in i fantasivärldar. Föräldrarna ger Jill en gåva – inträdet till konsten! Konsten blir ett verktyg som hjälper barnet att ”överleva” sin barndom.

Maurice Sendak har någonstans någon 25

gång sagt att barndomen är hemsk, ensam och full av rädslor och ångest- något barn överlever… Jag läser naturligtvis in som vuxen, jag har ett ”vuxenperspektiv” men kan det vara ett ”barnperspektiv”?

- Varför det inte är helt lätt att svara på frågor om mina böcker, är för att jag inte bestämmer mig för att göra en bok om t.ex. ensamhet!

När jag gjorde Lilla Jill, var det för att jag ville se om jag alls kunde göra en bilderbok. Sen blev det som det blev. Och i efterhand kunde jag ju dessutom se vad det handlade om, och de som skriver om den efteråt ser förstås också.

Numera vet jag mer, och försöker balansera mellan tanke och känsla, - till en viss grad jobbar ju boken själv också med vad den vill och inte vill.

I jämförelse med många andra bilderböcker så kan man säga att dina bilderböcker inte har ett uttalat barntillvänt uttryck? De utmanar bilden av vad, och hur, en bilderbok för barn ska vara. Eller kanske är det mer riktigt att säga vad vuxna anser att bilderböcker för barn ska vara? De är inte inställsamma, lättillgängliga eller behagfulla - och det är något positivt menar jag. Du överlåter åt (barn)läsaren att se, att tyda det som finns där i bild och text. Att använda sina egna(kulturella) referenser. Kanske ser barn helt andra saker än vuxna? Och kanske ser de samma? Som vuxen läsare finns det mycket att hämta i dina böcker, både en vuxentematik i berättelsen (uttryckt i bild 26

och text) och referenser till historiska, sagohistoriska och konsthistoriska att begrunda. Hur tänker du kring begreppet ”barnperspektiv”? Är dina bilderböcker skapade för barn? Är barn en ”målgrupp” i första hand eller hur tänker du?

- Man kan kanske tycka att jag struntar i barnen, men så är det inte. Men för mig är det inte naturligt att skilja mellan barn och vuxen, själv känner jag mig som båda delar! Sannolikt passar mina böcker för vissa barn och vissa vuxna. Men visst, en del retar sig på att det är för vuxet. Var, får jag väl säga, man har nog vant sig vid det här laget.

Själv hyllar jag mångfalden, så att man kan välja mellan olika uttryck.

Sen kan man ju fråga om man måste klassifisera. Vill gärna att det ska heta bilderböcker, alltså inte barnböcker, - så att vem som helst kan ta för sig. Själv var jag barn i ett hem som hade både konstiga böcker med teckningar i för vuxna och böcker för barnen.

Vilken roll har bilderboken? För barn? För sin omvärld? Hur ser du på bilderbokens framtid?

27

- Jag är ingen pedagog, och kan inte svara på frågan om vilken roll bilderboken har, eller bör ha, mer än att jag önskar att den ska finnas kvar – för evigt!

Kombinationen text/bild är oöverträffbar!

Själva processen, att skapa ett enhetligt verk där bild och text samverkar – hur ser den ut för dig? Vad gör texten? Vad gör bilden? Hur talar de till varandra? Hur kommer berättelsen – och då tänker jag berät-

telsen som verkar i både text och bild - till dig? Vilka utmaningar möter du? Hur gör du bok?

- Att göra en bok är för mig att först försöka komma fram till en historia, och den bör innehålla mycket som de kan göras bilder till, sen får texten inte bli för genomtänkt och färdig , för det måste finnas massor med ”space” att fylla, annars blir det ett tråkigt jobb!

Sen delar jag upp den i passande delar, och går 28

i gång med bilderna. Men så går det förstås inte alltid till! Det kanske blir just tråkigt, då måste jag vända på alltihop och tänka om.

En gång gjorde jag massa bilder först, och skrev i hop det hela till slut. Det blev en jättefin bok, faktisk! ( finns dock inte på svenska)

Vilka bilderböcker, eller berättelser, minns du själv från din barndom? Har de påverkat dig som bilderboksförfattare?

betydelse i människors liv. Alla intressanta, spännande kulturella referenser i dina böcker - hur går dina tankar/idéer kring det?

Som vuxen läsare vill jag utforska, gå vidare - Jag minns massor av böckerna om Pippi förstås in i bilderna och in i (konst)historien. Jag , och andra av Astrid Lindgrens, (tills jag flyttade tänker att det finns något där att hämta. från Sverige 1954), en bok om en prickig kanin, Och som vuxen läsare hämtar jag något och Elsa Beskov…. högst personligt där – och jag är övertygad Men vi hade mycket tavlor hemma, dåtidens om att också barn relaterar till dessa refekonstnärer, som har betytt väldigt mycket. renser på något sätt? Vad är dina tankar?

Pappa hade smak för både det naiva och det surrealistiska, som har präglat mig.

- Mer och mindre medvetet stoppar jag in lite av varje här och var, en lek det med.

Du pekar i några av dina böcker på offentli- Och så tror jag att ni har formulerat det helt rätt ga institutioner som biblioteket och museet, när ni skriver: ”barnboksformatet är en behållare du tycks visa på konstens (och litteraturens) som passar för det jag vill och måste förmedla. ” 29

Du tycks hämta stoff från ”klassiska” sagor men placerar det i nya sammanhang ochändrar på så sätt både förlopp och karaktärer. Din senaste bok Möte vid fågelbadet (Magikon Förlag), där en resolut Gullefjun möter den Fula ankungen och ”lives happily ever after” - berätta om den?

- Om Møte ved fuglebadet kan jag säga att jag satt vid mitt arbetsbord och tittade ut på ett par måsar som slagit sig ner på taket mitt emot, retsamt, eftersom de förde ett förskräckligt oväsen, men interessant också, och rart, att följa dem hela vägen till det blev nya små måsar som skulle föra oväsen nästa år!

Hur som helst gick tankarna däromkring efter30

som jag bestämt mig för att flytta också,- det ena gav således det andra….

Kalla mej farbror Alf, Urax 2012

Foto Linda Gren

Intervju Karin Eggert

A

nna- Clara Tidholm har revolutionerat den svenska barnbilderboken med exempelvis böcker som Knacka på och bokserien om Ture.

Hon har vunnit priser i Sverige och utomlands. I höstas kom hennes bok Vem kan räkna alla stjärnorna? som handlar om ett barn som leker med en app.

Vi intervjuade om boken.

Hur kom du på idén till Vem kan räkna alla stjärnorna?

Boken heter Vem kan räkna alla stjärnorna?. Men den handlar inte särskilt mycket om stjärnor.

Däremot finns det väldigt många frågetecken i boken. Handlingen är enkel: Ett barn sitter i soffan med sin katt och sin Ipad. Pappa har sprungit 33

ner till affären för att handla något. Barnet leker med en app, en sån där vanlig med frågor och räknande av ballonger och bananer.

Men något konstigt händer med appen. Plötsligt är barnet självt inne i appen och helt andra frågor ställs. Sen kommer pappan tillbaka.

Boken kommer ur en bild-och-formidé.

Jag tänkte på hur mycket barn använder läsplattor, spelar spel, leker med appar och tittar på film. Och Ipaden har ju ett visst format. Så boken bygger på det formatet. Som en bit in i boken öppnas upp och den där ramen sprängs. Det blev väldigt mycket en bild-bok. Och därmed en bok för ganska små barn, tror jag. Lite text, men bild att gå in i. Och frågor att fundera på.

Anna-Clara Tidholm Kan du berätta lite om processen?

När man börjar i bild blir det en annan process än om man börjar med ett manus, en berättelse.

Det blir spännande att utforska genom bildberättande. Jag har inte sett bilderböcker som leker med appar och barns Ipad-användande. Så det blev en utmaning att prova, om det kunde bli en bok av det. Det är en ”vanlig” bok i den meningen att det är en bok, på papper, med text och bild.

Jag har jobbat på liknande sätt med småbarnsböcker där berättelsen ofta är mer underordnad.

Det kan då vara bra att ha utgångspunkten i en bildidé eller formidé, kanske jobba med text och bild parallellt. Det är helheten det handlar om, att få det att bli en bok.

34

Har du stött på några hinder mot genomförandet av den här idén? Vilka då?

De flesta hinder sätter jag nog upp själv… Jag kan bli osäker på om det jag gör verkligen fungerar som barnbok. Jag gör en dummy och visar.

Att få respons och kommentarer kan vara värdefullt. Däremot kan det vara svårt att testa en dummy på barn – det ser ju inte sådär ”färdigt” och fint ut.

Från förlaget kom vissa invändningar mot att barnet i boken sitter ensam hemma med sin Ipad. Jag gissar att man fruktar reaktioner från oroliga föräldrar, typ ”barn ska inte ensamma hemma och skärma”. Så jag la till katten. Och texten blev mer lugnande med en tydlig markering av pappans snara återkomst från affären.

Fast, jag tyckte ju inte att bokens budskap var att

barn ska vara ensamma hemma med sin Ipad.

Och det verkar inte heller vara speciellt synd om det här barnet.

Har du några farhågor om mottagandet av boken?

Några förhoppningar?

Jag har fått fundera rätt mycket över vad jag vill säga med den här boken. Jag hoppas att boken inte tolkas som oro för barnens användande av digitala media.

Det jag vill visa på är att barn fortfarande i de flesta fall har det mesta inne i huvudet, inte i datorn eller i läsplattan. Barnet i boken går in i sin egen värld när appen hänger sig. Och den är mer spännande än appen. Jag vet att barn ägnar för mycket tid åt datorn eller Ipaden och att det är ett problem för många föräldrar.

Faktiskt kan jag ibland vara glad över att det bara fanns teveapparater när jag själv hade barn…

Men det digitala går faktiskt att använda till vad som helst. Att många appar är bildmässigt torftiga och mallade är ett problem som hänger ihop med den starka kommersialiseringen.

Det skulle kunna finnas fantastiska, fantasifulla och tankeväckande appar – om finansieringen fanns .Min bok är inte ett avståndstagande från digitala media, mer ett försök att visa på att det som finns i spelen och apparna inte nödvän digtvis också uppfyller barnens hjärnor.

35

Hur definierar du bilderbok?

För mig är bilderboken en speciell konstform som uppenbarligen går att utforma och utveckla på hur många sätt som helst! Man tror kanske att en bilderbok består av text som är bildsatt, men för mig är det inte riktigt så. Och om jag gjort en sådan bok ibland har resultatet inte blivit så väldigt lyckat.

En bilderbok består av tre delar: Text, bild, bok.

Bilden kan förstärka och utvidga texten. Texten kan vara en stark berättelse och ha ett intressant språk som är härligt att högläsa.

Men korta, enkla texter kan också fungera som vägvisare och ledsagare in i bildvärlden, som i Vem kan räkna alla stjärnorna?.

Begreppet ”bok” verkar kanske konstigt men för mej står det för formen och helheten som i sig består av många olika delar: Format, typografi, omslag fram-och-baksida, pappersval, ja bokens speciella kvalitet.Och som jag tycker kunde utvecklas mycket mer, våra svenska bilderböcker skulle kunna vara mycket finare än vad de är!

Vilka möjligheter tror du det interaktiva kommer att innebära för bilderboken?

Det finns en del försök att göra appar av bilderböcker. Men inte så mycket tvärtom. Jag tror att interaktivitet kan vara en kvalitet, speciellt i böcker för de små barnen.

Jag gillar småbarnsappar som inbjuder till lek – och man kan faktiskt leka tillsammans med en del appar. Även bilderböcker kan anknyta till lek och det förvånar mig att inte fler böcker gör det. Kanske beror det på att vi vuxna är så dåliga på att leka…

Här finns mycket att utveckla och vi kan nog lära oss en del av digitala media.

Hur vill du göra skillnad med den här boken?

Jag vill nog detsamma som med alla bilderböcker jag gör: Fånga barnens intresse och få de oundgängliga vuxna högläsarna att bli engagerade i boken. Jag har också en ambition att försöka att få in mer av barnens egen verklighet i en bilderbok. Frånvaron av läsplattor, mobiler och datorer i barnböckerna kan bli lite konstig. Läsande och böcker värderas just nu högt, medan dataspel och annat digitalt nedvärderas.

Just idag läste jag om en ny app som föräldrar kan installera på barnens läsplattor. Den heter ”Läs upp!” och fungerar som ett lås på läsplattan. Först när barnet läst ett kapitel i en bok som ingår i appen och besvarat vissa frågor öppnas låset på läsplattan.Detta beskrivs som läsfrämjande, men för mig framstår det mest som rätt unken gammal barnuppfostran.

36

Vet du någon mer som håller på med något liknande projekt?

Detta att införliva barns verklighet mer i böckerna tror jag många är intresserade av. Apor som kör lastbil är kul men böcker som beskriver barnens liv och miljöer behövs. T.ex. är nästan alla barn i Sverige på ”dagis” – men hur många dagisböcker finns det? Ett jätteviktigt projekt just nu är att skapa barnkultur som speglar den värld barnen lever i, jag kan inte se något föraktligt ”politiskt korrekt” i det. Men jag tror yngre bilderboksskapare än jag grejar den utmaningen bättre.

Hur kommer man kunna få tag på boken? Lansering? Bokhandel, bibliotek? ”Vem kan räkna alla stjärnorna?” kommer finnas i bokhandeln och förhoppningsvis på bibliotek.

För att böcker ska spridas och komma till användning är vi beroende av alla de förmedlare som finns: Barnbibliotekarier, förskolepedagoger, lärare, kritiker och bokbloggare… Bilderboken behöver vuxna för att nå fram till barnen!

Kjersti Johanne Barli Intervju Susanne Sandström

Vem är Kjersti Johanne Barli?

Jeg er illustratør, bosatt i en leilighet på Oslos østkant med samboer Kristian. Opprinnelig er jeg fra Midt-Norge, født og oppvokst i den lille grenda Ness i Verdal. Jeg jobber med blyant, blekk, collage, gouache og akvarell. I tillegg jobber jeg med keramikk, der jeg lager skulpturer og brukskunst i steingodsleire.

Så jeg er kunsthåndverker også. Og kunstner. Og en aspirerende forfatter! Min første bok utkommer i løpet av det nærmeste halvåret. Jeg liker å ta på meg disse forskjellige hattene. Jeg har også hattene datter, søster, barnebarn, samboer, venn, dyrevenn, rytter og mange flere. I tillegg er jeg fostermor!

Jeg og min samboer er fosterhjem gjennom FOD, Foreningen for omplassering av dyr.

For øyeblikket har vi en liten rødhåring ved navn Lukas boende hos oss. Han er en katt.

38

Hur började du?

Jeg har alltid trivdes godt i eget selskap, og satt mye på rommet mitt og tegnet hester som liten.

Pappa kopierte opp tegningene for meg slik at jeg kunne dele de ut til mine klassekamerater for at de skulle fargelegge – jeg var mer selvgod på tegnefronten da enn jeg er nå. Egentlig ville jeg bli dyrlege. Jeg skulle spesialisere meg på hester, bli sykt flink og reise rundt til staller i hele verden. Aller helst skulle jeg jobbe i vesten i USA, hvor jeg kunne bo på en ranch og bruke fritiden til å ri lange turer i westernsal på min helt egen Quarterhest. Det var planen fra barndommen og gjennom ungdomsskolen, men så tok tegningen over og jeg gikk formgivning på videregående. Jeg tenkte at som illustratør og tegner kunne jeg arbeide med og lære om mange forskjellige tema, og det er fremdeles min hovedmotivasjon. Nå har jeg en master i illustrasjon fra Kunsthøgskolen i Oslo. Jeg tegner ikke så mye hester mer, men desto mer av andre ting.

Hur ser din arbetsplats ut?

Jeg har et kontor på 4 kvadratmeter hjemme i leiligheten. Kontoret ligger ikke langs leilighetens yttervegger, og har derfor ingen vinduer, med unntak av et lite vindu plassert litt høyt på veggen ut mot stuen. Det høres rart ut, men det er egentlig ganske fint. Jeg kaller det for hula.

Heldigvis har jeg et huleboergen, og det kommer godt med her. Min favorittårstid er dessuten vinteren, så mørket og kunstig lys plager meg ikke, tvert imot. Inne i hula har jeg et stort L-formet skrivebord langs to av veggene. Inntil skrivebordet står en stol med hjul.

På skrivebordet har jeg fire krukker med pensler og tusjer og fargeblyanter og linjaler og saks og limstifter i, en scanner, en macbook, en ekstern skjerm, to små høytalere, et tastatur og en mus. Jeg har to skrivebordslamper, i tillegg til en vegglampe midt over kortsiden av L-en. Over skrivebordet har jeg flere hyllerader i form av en bokhylle og trebokser stablet oppå hverandre. I hyllene står flere krukker med tegneredskaper, tuber med maling, en radio, blekk og mindre skulpturer, i tillegg til norske og svenske billedbøker, bøker om troll og fabeldyr, tegneserier, bøker om japansk blomster- og hagekunst, kunstbøker og kunstnerbiografier.

Veggene rundt og i hyllene er dekket av egne og andres tegninger, små lapper og notater.

39

I vinduskarmen ut mot stuen står åtte av mine krukketroll, en serie keramikkskåler/-skulpturer jeg har laget. Innholdet på selve skrivebordsoverflaten inkluderer ofte minst fem bøker som er relevant for det jeg jobber med til enhver tid, samt løse ark med skisser og notater, et skrivebordsunderlag, kopper med malevann, blekk, palett, pensler og en notatbok.

Hur ser din (kreativa) arbetsprocess ut?

Den er faktisk tekstdominert. Jeg har fremdeles ikke møtt noen andre illustratører som skriver så mye som meg gjennom en prosess.

Jeg skisser veldig lite. I den grad jeg sitter igjen med skisser er de kun feilslåtte forsøk på å utføre den endelige tegningen. Jeg jobber gjerne assosiativt med tekst i starten, hvor jeg skriver ned alle ideer jeg kommer på rundt tema. Deretter renskriver jeg ideene, før jeg til slutt utfører tegningen. Forleden lærte jeg at Iben Sandemose heller ikke skisser, da ble jeg litt lettet. Man ser jo kollegers skissebøker som er fulle av tegninger. Mine er fulle av tekst. Det er det som funker best for meg. Hva selve utføringen tegningen angår så tegner eller maler jeg på papir, klipper, limer, scanner og komponerer/fargelegger litt digitalt. Som oftest.

Var hämtar du inspiration från i ditt arbete? Vad påverkas du av?

Folketro er en uutømmellig kilde til inspirasjon for meg. Alt fra våre troll med mosegrodde neser til Japans Yokai'er. Og naturen. Jeg er takknemlig overfor Theodor Kittelsen, Erik Werenskiold, Elsa Beskow, Tove Jansson og Astrid Lindgren, som lot meg vokse opp i skoger fulle av troll, nøkker, huldrer, vetter og magi. Jeg er særlig inspirert av dette i arbeidet med boken jeg er i gang med nå. Og naturen. Skogen er fremdeles et like herlig, mystisk og skummelt sted som det var i min barndom, og bare det å tenke på den setter fantasien min i gang. I byen inspireres jeg av folk jeg ser, bruddstykker av samtaler jeg overhører, hunder på luftetur, arkitektur og skulpturer.

Og ikke minst naturen i byen. Den ulmer under asfalten og bryter seg opp. Eller kommer som enorme nedbørsmengder som fører til flom og trafikkstans. Eller som vind som blåser skilt og folk over ende. Jeg liker at naturen ikke lar seg kue eller undertrykke.

Drömjobbet (som konstnär/illustratör) – hur skulle det kunna se ut?

Drømmejobben er å kunne lage bøker på fulltid.

Billedbøker, tegneserier og andre bøker. Det kan godt variere mellom å være solojobb, og jobb i samarbeid med for eksempel en forfatter.

Og en redaktør eller to. Jeg sitter på så mange ideer til prosjekter jeg gjerne vil gjøre.

Har du någon favorit bland andra illustratörer/bilderboksmakare? Vilken bok läste du som barn?

I tillegg til Norges Theodor Kittelsen, er Sveriges Jockum Nordström og Finlands Tove Jansson store favoritter. Jeg skulle ønske jeg ble eksponert for Nordströms bøker om Sailor och Pekka da jeg var barn, men jeg leste i det minste bøkene om Janssons mummiunivers. Den boken som står klarest for meg, og som nok var veldig formende for meg, er Astrid Lindgrens Alle vi barna i Bakkebygrenda (Bullerbyn). Det var faktisk i denne boken jeg først ble introdusert for Nøkken. Jeg identifiserte meg veldig med Lisa. Jeg husker at jeg var veldig misunnelig på rommet hennes, hvor hun hadde et stort bord med stoler rundt. Rommet er i det hele tatt veldig vakkert beskrevet og illustrert i boken.

Vad arbetar du på just nu?

Nå jobber jeg med min første bok! Det er kjekt.

Den utkommer på Forlaget Fanfare, og handler om det norske fenomenet Bygdedyret.

Bygdedyret er en sosial mekanisme som har som mål å holde folk innenfor en sosial gruppe eller samfunnsklasse på plass. Det fikk sitt navn av forfatteren Tor Jonsson på Norges landsbygd på 40-tallet, men har nok eksistert som fenomen mye lengre enn det. Bygdedyret kan på mange måter sies å være jantelovens vaktbikkje. Bygdedyret er summen av mange stemmer som hvisker og tisker – et hårete beist som lusker i skyggene og passer på at ingen

48

skiller seg ut fra flokken uten at det får konsekvenser.

Min interesse for å jobbe med denne tematikken springer ut fra et relativt uskyldig møte med bygdedyret på en fest i hjembygda for noen år siden. Jeg var hjemme på juleferie og ble invitert på en fest med gamle venner, hjemme hos en gammel kompis. Jeg tok med meg en vinflaske og fikk et vinglass i hånden da jeg kom inn. Kvelden forløp rolig, med musikk, prat og etter hvert tilløp til dans. Stuen fyltes av mennesker, en god del jeg ikke kjente. Utpå natten kom en fyr bort til meg og ville stille meg et spørsmål. Det lød «er det fordi du bor i Oslo at du drikker vin av vinglass?» Jeg hadde aldri sett denne mannen før, men han visste at jeg var utflytter, og likte ikke mine fjonge vaner. I august 2014 åpnet min første soloutstilling Er det fordi jeg bor i Oslo? på Grønland i Oslo.

Jeg har jobbet med denne tematikken i fire år nå, og boken blir en reise gjennom min forskning. Den skal inneholde historier om bygdedyret fortalt av folk fra hele Norge.

Fenomenet dukker stadig opp i media, hvor noen hevder det er utdødd, mens andre igjen mener det fremdeles herjer vilt. Lever bygdedyret fremdeles? Kan det fremdeles oppleves like drepende? Hva er bygdedyret i dag, kontra det det var før? Og er dette fenomenet noe som er forbeholdt den norske landsbygda, eller har det blitt med oss inn til byene? Boken blir sjangeroverskridende; en slags illustrert skjønnlitterær sakprosabok, som søker svar på disse spørsmålene. Det er spennende.

Jeg er Livet, Text Elisabeth Helland Larsen Magikon 2015

Marine Schneider Intervju Susanne Sandstrรถm

Who is Marine Schneider?

What does your workspace look like?

She is a 25 years old illustrator from Belgium, who recently graduated from art school with a degree in illustration. She is passionate about everything related to picture books : making them, reading them, collecting them. Apart from that, she is a world traveler, endless gatherer of treasures found at flea markets, music lover, and chocolate eater. She tries to walk the earth with the eyes of a little child, seeing the extraordinary in the ordinary and making her discoveries find their way into her drawings.

Funny you ask, I am currently in the process of moving to a new appartment and my workspace just looks like a bunch of banana boxes piled up.

But in general, it is pretty messy (although I tidy it up at the beginning of every working day). A lot of paper cut outs on the floor, a lot of paint stains on the table, and especially a lot of things on the wall : inspiration from artists I like, sketches, color palettes, quotes or words I found and cut out from newspapers,... One of my most beloved posession that lives on my wall : an old sardine box label that I found in a flea market in Oslo on a winter day. Just anything that can trigger my imagination. There is always music in my studio, and usually a coffee cup or two.

50

Jeg er Livet, Text Elisabeth Helland Larsen Magikon 2015

53

Can you describe your (creative) working process?

If I am working on illustrating a book, I receive a text from a publisher or a writer. I will read it many times, trying to grasp the feeling of it, picturing an atmosphere in my head. I immediately start having pictures coming up, but I try to stay away from the sketchbook for a while to let the ideas sink in. Chances are, I will then think about it day and night. Then I open a brand new sketchbook (a favorite thing of mine), and start doodling around. If there is a main character, I try to find its form : is it a girl, a boy, an animal, a shape ? Does it have to look comforting, silly, scary ? For me, it’s usually quite a challenging part of the work. Then I make a storyboard, which will probably change as I go further along in the process. I communicate with the publisher and the writer, to exchange ideas and get feedback.

It will still be a while before the final illustrations are done, as I do everything by hand – nothing is digital, which means that if I make a mistake, I have to start over. Once a drawing is done, I put it away for a while and come back to it with fresh eyes. If I am still happy about it, then good, but if not, I will work on it some more. Recently, I have starting to write my own stories, and the working process is a little different then. I have ideas that I translate into words, and ideas that I translate into images. Then I try to put them together and build something that makes sense.

Where do you get your inspiration from?

What are you influenced by?

I am very inspired by the North in general. The cold, the colors of frost, the architecture of a remote norwegian village, the shapes of the mountains of eastern Iceland. I love nordic litterature and many of my favorite illustrators/artists are from Scandinavia or beyond. To name a few : Eva Lindstrom, Klara Persson, Tove Jansson, Mari Kanstad Johnsen and her sister Åshild, Jockum

54

Nordstrom. I am very inspired by inuit art, and to go even further away, by japanese and korean illustrators. One of my biggest inspiration is my little 4 year old cousin who draws like a genius green polkadot cows and men with oversized heads.

Challenges? Which are they?

I think my biggest challenge is to try to stop controlling everything in my drawings and allowing my images to be more free en less « static».

Sometimes, a sketch is much more alive than a drawing that I have worked on for 10 hours.

I would like to incorporate quick sketched in my more final illustrations, even if the proportions or the perspective is totally wrong. There is a kind of energy in sketches that you often loose when you draw the same thing until you get it exactly right.

Dream project – what would it look like?

My dream project would involve making a picture book and travelling. I would travel around to places that inspire me, and maybe have a character that travels with me and tells its story. I would sketch the places I go to and the people I meet, and I would include them in the story. It would be sort of a travel journal but through the eyes of a made-up character. It could be a book that introduces children to many different cultures and way of living, without being the usual geography book. I see it as a long journey – a year, maybe more ? Writing this really makes me want to pack a bag and go !

In general, I am very inspired by my travels, and I see it as a part of the working process. I need to see new things, new colors, new shapes, breathe the air of new places. I need to feel like I have something to say, otherwise what is the point ?

Jeg er Livet, Text Elisabeth Helland Larsen Magikon 2015

Do you have a favorite illustrator/picturebookmaker? Which books from childhood do you remember (and cherish)?

I have named a few already but if I could only choose one, I would choose Tove Jansson. She was a brilliant woman, her books are extraordinary and her life is fascinating. The Moomins are incredible because I think they speak to little children as much as to adults. She introduces deep themes to children, which to me is very important, but she does it in such a way that it is still accessible and funny. I was recently reading a Moomin book in the tram in Brussels and I was laughing out loud, and I am 25.

If I had to choose one favorite illustrator, I would probably choose Klara Persson. Or Joanna Hellgren. Or MÊlanie Rutten (a very good fellow belgian illustrator !). You see, I can’t possibly choose one, I have a thousand favorites, because there are so many extremely talented people out there.

From childhood, I remember the Tomi Ungerer books, especially The three robbers which was a little scary to me but that I loved nonetheless.

My family and I lived close by a building which had three towers that looked like the hats of the three robbers. Our mom used to say that the robbers lived there, and I remember believing every word of it. I got so excited everytime we passed by!

What are you currently working on?

I just finished the sequel to Jeg er Døden, which is called Jeg er Livet and that came out in november. It is written by Elisabeth Helland Larsen and published by Magikon Forlag. I am very happy with the result. Apart from that, I am starting to work on a book that I will write as well as illustrate. It involves a long winter night during wintertime, and an extremely oversized bear. I will say no more !

57

58

Laurent Moreau Intervju Susanne Sandström

Who is Laurent Moreau – illustrator, Picture Book maker, author of books for children?

- I’m a designer, I express myself in and through drawing and painting. I use several ways to do this : personal drawings and paintings in sketchbooks, in picture books, commissioned illustration works for posters design, newspapers, book cover artwork ... I enjoy to do all these different things.

How did it all begin? What was it that got you started ?

What is it that keeps you going on, moving ahead, wanting to create? Influences?

Like almost all people, when I was a young boy, I drew a lot.

But, growing up I never stopped! When I was in high school I started to do some zines with friends. At the same time, I returned to my youths spaces of libraries.

I said, ”whaou, some of these books are very amazing! I think my drawing style might fit in this kind of book!

Later, I went to HEAR (Haute École des arts du Rhin), a great art school in Strasbourg, France, where I studied in the illustration section.

After graduation, I continued to make zines and silkscreen prints and I started to publish some drawings and picture books. This is how I beacame an illustrator!

I love creating things, it’s like a need.

Today, many things influence me. But these things may change everyday... People, music, human feelings, nature, naïve art, contemporary art are things that inspire me.

60

I often start the day drawing a little for myself in a sketchpad and check my mail over a cup of I like to draw in sketchbooks. For me, sketchcoffee. Then, I work on personal projects or on books look like pictures books. commissioned work. There are days when I work In my sketchbooks I use the pages to create short well, days where I’m happy, and then there are stories and comics, and I make illustrations. I days in which I feel less satisfied… There are love to design projects, stories across multiple days of pleasure and days of doubt… Like it is for pages. everyone I think!

Why Picture Books?

Your working process? Where, when and how? Order or chaos? What kind of material/media do you use; most often; what do you prefer? How does choice of material/ technique affect the outcome? Do you have any no-nos?

I draw a lot in sketchpads - ideas, research, personal drawings, that later on become useful for my book projects. I try to be spontaneous and keep it quite simple and free. Anyway, I draw first of all for myself, before thinking those images will be seen by others.

I work almost all the time only by hand, I’m not so at ease with the computer… So, I draw with pencils, I paint with gouache, I cut, I paste… I like being spontaneous, I like the gesture, the line…

I share a studio with other artists.

61

From beginning to end, creating a Picture Book – how do you do it?

This is not really extraordinary… For book projects, I begin by thinking about possibilities for stories. I draw sketches of characters and I make some research. I imagine several scenarios.

I usually think about the text and the drawings simultaneously.

After drawing all the sketches and setting the course of the story, and after receiving the advice of my editor, comes the time to work on the final illustrations. I make color illustrations tests. At the moment, I work often with gouache, which over time has become my main technique.

Finally, a professional scans my illustrations, to obtain the best possible result for printing.

Do you see yourself as an illustrator, as an artist or as an author of childrens pictorial books? Maybe you are all that? Maybe your images are not confined to children? If so – does your gaze alter (does it?) and then accordingly also your images and texts in specific ways?

Yeah! I think I’m all of that. I think I try not to really make a difference. For example, when I work on a childrens book I don’t think about the children who will read the book. My style is appropriate for childrens books but I hope my illustrations are not confined to children.

What are your thoughts about your books being translated to other languages? Do you consider that your intentions with your creation (the entirety of the book with text and images cooperating) may be gone missing?

I’m very glad that my books are translated to other, several, languages! It’s a big honour!

I know sometimes the text is adapted. But it does 62

not bother me. It’s normal I think!

Sometimes with English publishers, some illustrations must be modified. Once we had to remove a gun. It’s a shame… Because my story was not about weapons, it was not violent at all, not at all!

Which books did you meet in your childhood? Which ones, which one, stayed with you and why do you think it did?

I don’t have many memories of books I read in my childhood. I remember just three. The first is by Alain Grée, a famous old french illustrator whose style I really like. The second one is by Richard Scarry, a very famous american illustrator of the 50s. The last one is Le grand jour de Bonny by James Herriot and illustrated by Ruth Brown.

As a child I loved watching all the millions of details in the books of Richard Scarry and Alain Grée. And I was blown away by the landscapes of Ruth Brown. I think that love for details and scenery is always present in my illustration works now.

What are you currently working on?

Right now I’m working on a new book project with a lot of landscapes and details!

It’ll be a real picture books. Like old books of encyclopedic images. It’s a huge work.

63

64

Vad tänker du på? Rabén & Sjögren 2012

Après, Helium 2013

Infinit

Gabi Swiatkows 69

who is? … hmmm. That is a tough question because I am not sure I identify myself as anything or anybody in particular.

I am mostly aware of two hands in front of me, and occasionally a pair of feet - presumably my own. what does my workspace look like

ty and Me. Text Kate Hosford, Carolrhoda Picture Books 2012

ska Intervju Susanne Sandström

70

My work space very much depends on what it is I am working on at the moment. I’m a big fan of a floating office.

In the initial stages of a project that I otherwise refer to as the “Scribble phase” I tend to move around a lot.

I do have my “permanent” favourite spots which I documented for this interview .

During the scribble stage I tend to keep my working situation mobile enough so that if necessary I can get work done even in the passenger seat of the car.

The floating offices (working spots) around the house: I love working in the kitchen.

It lends casual air to the process and is close to the fridge.

Workspace two steps away from the kitchen.

Casual air still a factor + can watch the three hundred bird baths I so obsessively set up.

It might be interesting for some of you to know that I try and change the water in the bird baths at least every two days. This is to: 1) prevent an outbreak of bird diseases 2) keep the mosquitoes from reproducing.

71

I call it Zak’s balcony. (Zak is my daughter). It’s got the best sun exposure.

The “official” office - the only working spot in the winter months. Currently overloaded with ongoing- but-on-pause projects in a seemingly disorganised fashion. Come November the space on the desk will be cleared out and prepared for work on color finishes.

72

there is a fifth working spot - but I’m not showing it.

Scribble process 1

2

There’s not much mystery to the scribble process. I am fairly sure that everyone engages in some sort of scribble activity in their daily routine, like for example, writing a phone number or listing an item on a shopping list.

As far as I’m concerned - this should happen on a piece of paper, preferably an already rejected fragment (a piece of cat-food packaging, tissue, etc) - adds to the nostalgic value reminiscent of pre-digital era.

That way there’s a high probability of misplacing the scribble and adding to one’s dose of drama, which - let’s be honest - we all secretly crave.

Being a professional - I have evolved to an Official Scribble capacity and tend to perform on proper pages of a notebook or loose (whole, unripped) white paper.

Fine example of scribble is a note composed of both, visual and written marks.

73

I have several to present: scribble 1: marks the start of The Secret Life of Books scribble 2: for a B&W T-shirt design (look at image1 for the finished product) scribble 3 and 4: for my current project TWELF I get a bit of wiggle-room in terms of the workspace with what I call “B&W one-offs” (single image projects).

Sadly, I can’t do them in the car.

I can, if pressed, execute them in a restaurant (ex: image 5,6), but am more at ease in one of my floating offices.

4

3

5

6

1

3 The image n1 is a good example of a one step from scribble to finish, which is how it usually works with the single image-B&W projects. image 1: a T-shirt design image (right): a logo for an opera-house association in Terraube FR - TerrOpera.

75

4 image 3: a christmas gift for my accountant, who keeps me from financial destitute. image 4: T-shirt designs for the band “Tildon Krautz�.

The Secret Life of Books To move onto the more complicate projects: The Secret Life of Books - was conceived and realised in all of my floating offices as well as multiple additional workspaces.

It took the entire house to accommodate the production, also - my neighbour’s garage (or the ingredients in it - to be precise) and the underbelly of the Army Plaza Brooklyn Library in NY. The Secret Life of Books (I refer to it as BB- project. BB stands for Brooklyn LiBrary - it works in my head) was created expressly for the NY Brooklyn Library.

It is a story of a boy name Tildon who finds an extraordinary book in a library - a book that once opened, pulls one in - literally. Tildon ends up inside the book.

The idea was to create a different ‘reading’ experience. Present a story in an entirely new

77

framework, something that was not a book - but was not a media/Video format either.

The story begins with flat images (comic strips) and transforms into 3-D (three-dimensional) sculpted images contained in a box.

The Exhibit is currently packed up and stored in a secret place (the basement of Kate Hosford’s house), waiting to be unveiled and read again.

examples of flat images

the transitional image - where the story turns 3-D

The Secret Life of Books

examples of the three-dimensional pieces

currently working on

85

TWELF is what I am currently working on.

It’s an immense project even if done in B&W. It is a mystery story that takes place in the US in the 80’s. For now.

It involves three protagonists: two boys and a girl.

In execution it is closer to a graphic novel, though not entirely faithful to the format.

86

It is still largely in the scribble phase, consequently I am running about with a bunch of folders and envelopes containing bits of paper with well… scribbles mostly.

I am very excited about TWELF, in fact, it very much falls into “my dream project” definition.

Latest book How the Queen Found the Perfect Cup of Tea is the latest book I illustrated.

Written by Kate Hosford (the author of Infinity & Me).

It is a charming, fun story about a …. Well - if we get into it profoundly - the real value in life.

The book is coming out in the spring of 2017 and I am not sure how much I am allowed to disclose so… I’ll risk with two images.

Infinity and Me, Text kate Hosford Carolrhoda Picture Books 2012

Jöns Mellgren Intervju Susanne Sandström

D

u presenteras ofta som författare, filmare och illustratör. Vi skulle vilja lägga till konstnär, kreatör och konstruktör?

Om du presenterar dig och ditt arbete – vem är du?

Jo, men författare, filmare och illustratör är ganska bra - det täcker in de tre huvudsakliga yrkestitlar jag kan kapa åt mig. Sen arbetar jag som bildmakare både ”platt” - alltså med pappersoriginal, oftast i collageteknik - och ”tredimensionellt”, det vill säga då jag bygger modeller, dockor och ibland kostym för mina filmer.

Efter en lång period med collagebilder - som krävdes till Jätten från havet - längtar jag nu efter att få bygga saker i tre dimensioner.

Jag har gjort ett par illustrationsjobb med byggda och avfotograferade modellbyggen, bland annat ett för ett reportage om ebola i Sierra Leone, som jag blev nöjd med.

Har haft tanken att göra en bilderbok på det viset, men hittills inte hittat en berättelse där det känts rätt.

91

Det är - ta i trä - rätt ”oneurotiskt, jag litar på min egen förmåga att generera berättelser.

Sen krävs förstås ändå mycket arbete, och jag är mån om att mina berättelser har flera bottnar.

”

Har alltid själv både skrivit manus och illustrerat mina böcker. Jag gissar att jag hamnat i ett fack som en sådan person som vill göra allt själv. Vilket inte nödvändigtvis stämmer.

Tja - vad mer? Privat är jag rätt ospännande. Har - med småbarn och mycket jobb - inte tid att odla några udda intressen eller liknande.

Hur började allt för bildskaparen, och kanske främst för bilderboksskaparen Jöns Mellgren? Vad satte i gång dig tror du? Vad fortsätter att sätta i gång dig?

Influenser? Saker i din omvärld? Musik? Andra konstnärer?

Från allra första början handlade det säkert mycket om att det fanns personer omkring mig som försörjde sig som bildskapare. Min moster (Susanne Fredelius) är exempelvis tecknare. Så det var något jag tog för givet att jag skulle kunna jobba med redan som liten.

Sen blev det en del av min identitet under uppväxten att vara den som var ”duktig på att rita”.

Just det där med duktigheten är något som jag stångas mot nu - jag är ju tekniskt driven, men vill att bilderna ska vara så enkla som möjligt, och inte utstråla ”hög svårighetsgrad.”

Hur kan din arbetsprocess se ut? Vad händer där?

Var/i vad börjar processen (influenser, påverkan, omvärld/uppdrag)?

Vad (media, material) brukar du mest, vad föredrar du? Finns det några nonos?

Jag är lyckligt lottad på det viset att jag kan hoppa rätt bekymmersfritt från text till bild och tillbaka igen. Så jobbar jag när jag utvecklar mina bilderböcker. Manus och bildsekvenser om vartannat, tills jag har en samling skisser med korresponderande text.

För själva grundidén, startpunkten för ett projekt, är det likadant. Jag fyller skissböcker med textfragment och bilder. Förr eller senare är det något som växer från ett fragment till en berättelse.

Det är - ta i trä - rätt oneurotiskt, jag litar på min egen förmåga att generera berättelser. Sen krävs förstås ändå mycket arbete, och jag är mån om att mina berättelser har flera bottnar.

93

Vad gäller arbetet med själva bilderna har jag i två senaste böckerna gjort färdigt pappersoriginal, som jag sen justerat så lite som möjligt i datorn .

I boken innan dess - ”Rufus i Underjorden” jobbade jag mycket mer i Photoshop för att göra färdigt bilderna.

Problemet med det är att det kan bli svårt att sluta - det går alltid att lägga på en textur till...

Från ax till limpa – en bilderbok hur går det vanligtvis till? Hur gör du?

När jag har en färdig text och ett antal skisser för samtliga sidor/uppslag i boken brukar jag samla på mig visuella referenser - dels inspiration vad gäller estetik men också konkreta detaljer från olika miljöer.

Jag tecknade mycket hus runt om i stan inför Jätten från havet. Man kommer på saker då - som att en stad inte består av färdiga hus, utan att det pågår byggen och reparationer här och var - sådana saker.

Sen gör jag oftast karaktärsdesign lite slarvigt, det är en svaghet - jag borde lägga mer tid på det arbetet. Och sen färdiga illustrationer. Fram till de två senaste senaste böckerna brukade jag göra varje bild helt färdig innan jag började på en ny. I och med Sigrid och Natten bytte jag arbetsmetod och började göra detaljerade teckningar för samtliga illustrationer innan jag gjorde färdigt dem i färg. Det var ett sätt att hålla ihop boken visuellt.

95

Vilka tankar, idéer har du kring mediet bilderbok?

Vad gäller samverkan text och bild, vad gäller målgrupp, vad gäller utveckling/framtid?

Det är roligt med ambition i både form och innehåll. Många bilderböcker behandlar allvarliga och viktiga ämnen, men det finns färre böcker som dessutom är stilmässigt och för den delen omfångsmässigt ambitiösa.

Vad gäller samverkan text och bild är jag rätt instrumentell - sägs exakt samma sak i text och bild så plockar jag oftast bort det från texten.

Fast inte alltid - ibland får tydligheten vinna över elegansen.

96

(En sak som min redaktör påpekade var att när ”Rufus” trillar ned i underjorden - genom en öppen gatubrunn - står det ingenting i texten om vad som sker, det syns bara i bild.

Hon menade att en författare som skrev manus först och sen lämnade över till illustratör inte skulle göra så.)

Du arbetar som text/illustratör till bl.a. bilderböcker, du arbetar som filmare...Ändras din blick, och då även bilder och text, efter medium och efter målgrupp?

Finns det något påtagligt flöde mellan de båda?

Jag har numera en regissörs blick även som illustratör - det är väl det mest konkreta jag kan peka på.

Jag byter ofta ”kameravinkel” i mina illustrationer, lägger mig nere på marknivå eller hissar upp ”kameran” i luften för att kunna teckna hustaken uppifrån. Bland annat.

Jag har haft indelningen att jag gör bilderböcker för barn och film för vuxen publik - men nu ska jag göra en animerad kortfilm baserad på Sigrid och Natten, så det luckras upp.

Vilka böcker växte du upp med? Vilka, eller vilken stannade kvar – och varför?

Oj! Några favoriter från barndomen: Crictor av Tomi Ungerer, Krabban Konrad av Bill Peet och Historien om Någon av Egon Möller-Nielsen och Åke Löfgren.

Och en konstbok med målningar av Brueghel den äldre - Dödens triumf och så vidare.

Jag var fascinerad av skelett och döden, något jag plockade upp med boken Rufus i underjorden - även om just den boken kanske blev lite väl ”snäll” rent bildmässigt.

Vad arbetar du på för tillfället nu när projekt Oleg är färdigt?

En animerad kortfilm baserad på Sigrid och Natten, samt två nya bokprojekt - ett kortare och ett jäääättelångt som kanske blir en trilogi. Lite för tidigt i arbetet för att jag ska kunna avslöja några detaljer.

Sådär, det var det.

99

Jätten

från havet

Coloursketch_ Oleg_ cover

Coloursketch_ Oleg_

” 101

Jag tecknade mycket hus runt om i stan infö Man kommer på saker då - som att en stad in och reparationer här och var - sådana saker.

Coloursketch_ Oleg_ cover

ör Jätten från havet. nte består av färdiga hus, utan att det pågår byggen

”

102

sketches_ Oleg_underwater

103

Underwater

104

sketches_ Oleg_ running

Running

sketches_ Oleg_ growing

105

Growing

106

107

sketches_ Oleg_ trapped

Trapped

113

Barndomens skog & tecknandets kraft Mia Juhlin är barnbokshandlare på Bokskåpet i Göteborg.

I reportaget besöker hon illustratörerna Sara Gimbergssons och Anders Nybergs ateljéer och blir varse olikheter i deras arbetsprocesser.

Reportaget har ursprungligen publicerats i Barnboksbildens vänners medlemstidning Solägget

Intervju och text Mia Juhlin

E

fter ett fint kvällsmöte på Bokskåpet med besök av flera författare och illustratörer, kom vi in på hur bilderböcker växer fram och hur spännande det är att det är så stor variation på hur arbetet går till.

Vad är det som gör att skapandet ser ut som det gör och vilka faktorer påverkar själva arbetsprocessen? Uppväxt, inspiration, livets tillfälligheter, utveckling av olika tekniker, frihet i bildskapande mellan författare/illustratör/förlag… ja, det var många olika betydelsefulla omständigheter vi kom in på.

114

Det hela kändes så otroligt fängslande att fundera kring, så det utmynnande i besök hos två Göteborgsbaserade illustratörer som fick berätta om sin bakgrund och om sitt bildskapande i sin vardagsmiljö. Det visade sig att det var alldeles speciellt roligt att få följa med in i Sara Gimbergssons och Anders Nybergs världar, två mycket olika illustratörer med helt skilda tillvägagångssätt men med samma passion för att skapa bilder.

Det kändes spännande att få glimta in genom dörren till två barnboksillustratörers vardag.

D

Sara Gimbergsson

et var en regnig morgon i januari som jag begav mig hem till Saras mysiga hem i Långedrag. Nyfiken mötte jag en hjärtlig och varm Sara som glatt delade med sig av sina tankar kring alla mina frågor som aldrig verkade att ta slut.

Saras bakgrund

Sara är uppvuxen i Ludvika och kommer från ett kreativt hem, där både mamma och pappa alltid varit intresserade av konst. Hennes pappa byggde en keramikugn i källaren i det hyreshus de bodde i, och där skapades det mycket kreativt i lera, hela egna världar byggdes upp. Sara som 115

alltid har älskat att teckna under sin uppväxt, byggde gärna scener från illustrerade klassiker, som hon älskade att läsa. Ett tag funderade hon på att slå sig in på konstnärsbanan men det blev bildlärare som hon utbildade sig till i Umeå.

Första jobbet fanns i Göteborg och flyttlasset gick hit. Hon trivdes dock inte riktigt i bildlärarrollen utan begav sig in i reklambranschen där hon stannade i 7 år och lärde sig verkligen allt från grunden. Men när Sara fick sin första son Erik så var det svårt att hålla sig framme i en karriärsinriktad bransch.

När nästa son Isak låg i Saras mage var det jobbigt för Erik att hantera alla känslor kring hur det

116

är att få ett syskon och han hittade på en låtsaskompis, Rally-pojken. Sakta men säkert växte det fram en figur inom Sara och som i en uppenbarelse kom idén om att göra en bok om denna Rally-pojke. När hon berättade för Erik om denna idé, så svarade han glatt – ”ja, gör det!” och detta var avgörande för Sara. En bok om Rally-pojken fick det bli!

Sara som tidigare mest arbetat med olja började göra akvarellbilder till historien, kopierade upp dem till ett häfte till pojkarna… och det var som det brann till inom henne! Känslan av att det blev så bra samtidigt som det var det roligaste hon skapat, gjorde att hon producerade en dummy och skickade in till flera förlag. Det förlag som tackade ja först var Eriksson & Lindgren och 1999 kom Saras första bok i tryck.

Nästa bok kom relativt snabbt, Trollmor, men sedan blev det svårare. Tredje boken Kim och Katt gavs ut på Bonnier Carlsen. Rabén & Sjögren hade tackat nej till boken men tyckte att Saras bilder skulle passa så bra till ett manus de hade av Lillian Edvall och bad henne att illustrera det.

I och med detta samarbete, boken Kaninen som ville fylla år, så kom det stora genombrottet och första recensionen blev en hyllning i DN. Sedan dess har det blivit ett 40-tal böcker, många priser och Sara är nu med i Svenska Barnboksakademien sittandes på stol nr 16.

Barndomens skog

Sara illustrerar främst böcker som andra skrivit, även om hon ibland också skriver egna texter som hon bildsätter. Bilderna är det som ligger henne närmast om hjärtat. ”Visst är det roligt att prova sig fram och låta en bok växa fram genom egna beslut men det är bildskapandet som är drivkraften för mig” säger Sara.

Det är precis som med skrivande en process att arbeta fram illustrationer. Ibland går det lätt, ibland får man hålla på att jobba om flera gånger.

Ofta börjar processen för Sara med att karaktären i boken växer fram som en bild. En enkelhet i berättandet brukar ge inspiration för Sara med att arbeta med texten. Det är viktigt att få upp mentala bilder, ibland kommer de fort men ibland måste man jobba på det. ”Det är alltid spännande att jobba med det som finns mellan raderna”, tycker Sara.

Vi återkommer flera gånger till skogen under vårt samtal. Skogen som idé och symbol. Barndomens skog som stor inspiration och drivkraft. ”Bilderboksskapandet är som att vandra i en 117

skog, en skog där jag hela tiden vill se nya platser och upptäcka nya gläntor”, säger Sara.

Med erfarenheten har oroligheten från förr över att göra fel, försvunnit. Otåligheten har ersatts med en känsla av att våga göra om och försöka att göra bilden ett snäpp bättre. Det behöver inte gå snabbt. Det får ta sin tid. Sara känner med detta att bilderna också blivit bättre med tiden.

Och drivkraften att ständigt prova att göra nytt är mycket stark. Påhittigheten kommer ofta helt av sig själv. Det som Sara är stolt över i sina bilder är humorn, ömheten och fantasifullheten.

Inspiration hittar Sara annars mest hos andra illustratörer. Inte på det sättet att hon känner att hon vill efterlikna någon annan, utan mer för att hitta en känsla av vilken väg hon vill gå.

Att få inspiration till att hitta nya uttryck inom sig själv. Just nu är Kitty Crowther, Lillian Brøgger och Beatrice Alemagna stora inspiratörer.

Men dessa förändras över tid. Eva Eriksson var en stor förebild i början av Saras bilderboksskapande.

118

Det som hon söker just nu är det som ger frihet att våga skapa något helt nytt. Att släppa det som bara skall vara fint. Att spränga och vidga ramarna, att det inte blir för trångt. Att våga bli mer egensinnig och mindre väluppfostrad.

Just nu är det oftast olika författare som kontaktar Sara med en text som de vill att hon skall illustrera. Hon skissar och så skickar de in till olika förlag. På så sätt är ju ramarna redan satta när själva boken skall göras. Ibland kan det kännas lite problematisk och ibland inte alls. På idéstadier känner Sara att idéer kan krocka men under ett uppdrag har hon aldrig varit med om detta.

Olika förlag har olika grader av frihet. En del redaktörer vill gärna styra på detaljnivå, andra släpper helt fritt. Det som fungerar bäst är när det finns ett förtroende för redaktören och det blir en kreativ process. Då inspirationen inte blir dödad utan då det känns att boken växer fram till något fantastiskt under rätt vägledning.

Teknik

Sara gör allt för hand. Inget i datorn. Mest använder hon akvarell blandat med gouach. Denna teknik började hon med då hon gjorde en bok om Carl von Linné för Natur och Kultur.

Färgsättningen är mycket viktigt. Ibland kan hon göra om olika färgvarianter på omslag upp till 20 gånger. Oftast blir det ju inte samma känsla i trycket. Undantag finns. Över tid har inte Sara ändrat sin teknik men hon känner sig friare nu. Det är sällan hon behöver rita om när hon väl ritat på akvarellpapper. Däremot går det att skölja bort färgerna och göra om.

Det ger en frihet att den möjligheten finns. Att färgerna kan ändras utan att man behöver börja om från början. Men man måste hela tiden vara beredd på att man kanske förstör en illustration, men man måste våga för att utvecklas och prova nya vägar. Det går också att klippa ut för hand och klippa in i nya bilder för att pröva sig fram (ungefär som de som jobbar i dator).

Sara har alltid suttit hemma och illustrerat. Visst har det funnits tider då hon har funderat på att sitta med andra i en ateljé, men nu känns det inte aktuellt. ”Det passar mig att jobba hemma och ha tillgång till att gå och prova idéer när andan faller på” säger Sara.

När barnen var små jobbade Sara mycket kvällar hemifrån medan hon nu mest arbetar dagtid.

119

Samarbetet med författare och sammankomster som t ex med Barnboksnätet, ger ändå arbetskamrater.

Hur kan en arbetsdag se ut? ”Jag kan känna mig lite seg på morgonen. Oftast börjar jag med en promenad, därefter frukost och runt klockan 9.00 sätter jag mig vid arbetsbordet. Det kan dröja ytterligare några timmar innan jag kommer igång och blir varm i kläderna.

Ibland blir det lite fika. Runt klockan tre brukar det komma en dipp. Ibland kan det bli en liten arbetsstund lite senare på dagen men oftast blir det lugna kvällar nu för tiden.”

Korta frågor & lite kuriosa: Vilken bok är du mest nöjd med?

Vilse, Lilla frö och Vad drömde du om? Tycker om bilderna, teckningarnas linje och färgerna.

Vilken bok har varit jobbigast att arbeta med?

Pelé, kaká och jag var krävande. Det tog tid att hitta det rätta bildspråket. Att uttrycka karaktärens lust och glädje till fotbollen och listskrivandet i samklang med den faktiska svärtan som ligger i berättelsen.

Vilken av dina böcker har sålt mest?

Boken om Carl från Linné som såldes i ca 7-8000 exemplar Vilka saker kan du inte vara utan i ditt skapande?

Kladdpaletten (ett viktigt akvarellpapper som finns till hands lite vid sidan av) och ljuslådan är ett måste. Jag skissar alltid där först.

Har du något drömprojekt?

Jag vill bara göra fler nya bra bilderböcker utifrån nya fina texter!

Vad håller du på med just nu?

Nu håller jag på med två stycken småbarnsböckermed egen text och bild, som skall komma ut på Lilla Piratförlaget 2017 – Kian och Katten samt Loppan Lus (som är ett arbetsnamn).

Bild: ur Lilla Frรถ

120

Mille och den stora stormen. Text Lena Arro, Opal 2016

Rebus bygger en skog. Text Lena Arro, Opal 2015

D

Anders Nyberg

agen efter mötet med Sara Gimbergsson, vandrade jag en blåsig dag genom Slottskogen mot Majorna där Anders sedan 20 år tillbaka delar ateljé med två fotografer.

Ett lika varmt bemötande fick jag där, i denna gamla postlokal med mycket rymd och högt i taket. Ett ställe där man riktigt kände att kreativiteten flödade.

Som barn läste han mest serier, Tintin var och är en stor favorit som bidrog till att det var just serietecknare som Anders tidigt kände att han ville bli. Även faktaböcker lästes en hel del, och Den gyllene serien minns han med glädje.

Via en folkhögskola i Värmland så kom Anders i 20-årsåldern till Göteborg och gick på HDK, där han tog sin examen i grafisk design efter att ha tillbringat ett år vid Nordiska Konstskolan i Karleby i Finland. Även om Anders har ritat så länge han kan minAnders bakgrund nas så var det inte självklart att det var just teckAnders barndoms stad är Arvika. Han säger sig nandet som skulle stå i fokus. Musiken är en stor inte ha något direkt konstnärligt påbrå, men del av hans liv – han spelar gitarr, lite trombon han tecknade mycket med sin pappa under och sjunger i kör – och det kunde lika gärna blivit sin uppväxt och fick på det sättet uppmuntran. den musikaliska banan som stått i centrum.

Morföräldrarna ägde en färgaffär så det var lätt När Anders gick ut från HDK 1988 så följde en tid att få material därifrån. Även närheten till papdå han gick runt med sin portfolio, men ganska pans hobbysnickarverkstad har legat till grund snart började han sin fortfarande aktiva karriär för ett skapande i trä som han fortfarande hålmed att illustrera läromedel. Första boken var ler på med. De mest detaljrika och fantastiska träskulpturer av olika slag finns på plats i ateljén. ett läromedel i franska.

123

Tillsammans med barndomsvännen Per Gustavsson hyrde han till en början ett rum på en reklambyrå och använde deras dator. Under tiden gjorde de båda också illustrationer till Kamratposten.

Anders har nu gjort ett 30-tal bokhandelsböcker, mestadels faktaböcker, och ett oändligt antal läromedel. Carl von Linné-plaketten fick han år 2000 för sin bok Nyfiken på naturvetenskap tillsammans med Hans Persson

Tecknandets kraft

När Anders får texterna han skall illustrera försöker han hitta någon form av dramatik, en gnista som tänder något och som kan skapa rätt stämningar. Något visuellt utmanande.

Att jobba med filmiska scener är något som han alltid tycker är kul. Tecknandet kan komma av sig själv och arbetsprocessen sätts nu för tiden igång för det mesta utan några större problem. ”Det är alltid roligast i början och i mitten, alltid 124

knepigast att avsluta”, säger Anders.

Men det skall tilläggas att det inte alltid har varit så lätt. Han berättar att han tycker att det är ett ganska svårt yrke att vara illustratör och att det har tagit lång tid att bli den tecknare som han vill vara.

När det gäller inspirationskällor betonar hansnabbt att det framför allt finns något i själva skapandet som är drivet. ”Tecknandet i sig är för mig min stora inspiration”, säger Anders.

Ju mer jag pratar med Anders desto mer inser jag att hans arbete är hans livsstil. Genom arbetet tar han sig igenom livets olika faser, tecknar sig igenom båda glada och svåra stunder. Det finns inte något motstånd utan tecknandet finns alltid där.

Men visst finns influenser som ger näring till skaparandan. Under studietiden, på 80-talet, var det mycket serier som gällde.

Den alternativa serietidningen Galago och amerikanska undergroundserier gjorde starkt intryck.

Men det var först när han slutade försöka hitta ett manér som passade in i den bildvärlden, som han hittade sin egen stil. På senare tid har japansk animation, i synnerhet Miyazakis filmer med den kärlek till tecknarhantverket man kan se där, inspirerat.

Några andra mycket betydelsefulla serieskapare och konstnärer för honom är Mattotti, Mignola och Moebius.

Det finns också en stor lust att följa upp och spana in nya olika illustratörer och deras bloggar, inte för att efterlikna utan för att hitta nya influenser. Även science fiction i stort är en del av det visuellt utmanande som Anders gärna återkommer till. ”Jag tycker att läsandet är viktigt för att det utvecklar ens förmåga att skapa inre bilder” säger han. ”Det är kanske därför jag gillar bland annat science fiction så mycket, för att det utmanar läsaren att skapa helt nya världar”.

Anders jobbar uteslutande nu på uppdrag, i dagsläget med Bonnier Carlsen och Liber, och jobbar inte fram skisser tillsammans med författare som Sara.

Han har samma redaktörer som han känner väl och har förtroende för. De sköter sedan så gott som allt. Friheten är stor och han känner att han får utlopp för sina tankar. Ofta handlar det om halvårsvis projekt, vilket ger en skön känsla av att se och låta saker växa fram över tid. Författarna till böckerna han illustrerar har ha n ibland mycket kontakt med, ibland ingen alls.

Att arbeta i ateljé har alltid varit den huvudsakliga arbetsplatsen, även om han arbetar en del hemma också. Det finns ljusbord i köket och skapandet kan fortsätta på kvällar och helger, men då oftast med egna projekt och inte med de olika uppdrag han har.

Teknik

Nu för tiden gör Anders sina illustrationer nästan alltid i datorn. Han tycker det är extremt praktiskt, både för att ha en kontroll över bilden samtidigt som den digitala processen ger en flexibilitet och trygghet i skapandet. Man slipper reprosteget och färgerna blir alltid som man tänkt.

Färg tycker han generellt är svårt och känner sig mer som tecknare än konstnär. ”När jag började jobba mer digitalt var det som något släppte, något hände och allt blev bättre”, säger Anders. Noggrannheten i illustrationerna, som han tycker är så viktig framför allt i faktaböckerna, kom mer till sin rätta.

125

Hur kan en arbetsdag se ut?

”Mina arbetsdagar kan se väldigt olika ut men oftast börjar jag vid nio och vid sex-tiden brukar jag vara hemma igen. Det bästa är när jag kan arbeta utan avbrott. Den bästa dagen är den som är tråkigast att beskriva”, säger han med glimten i ögat.

Korta frågor & lite kuriosa: Vilken bok är du mest nöjd med?

Mystiska platser. Det var en njutning att göra från början start till mål, en fascinerande process.

Vilken bok har varit jobbigast att arbeta med?

Jordens tuffaste djur. Jag hade svårt att hitta tonen och gjorde om omslaget hur många gånger som helst.

Det var sista boken som jag blandade photoshop och analogt tecknande, nu känns det lättare att 126

arbeta bara i photoshop.

Det var den första boken i en serie med lättlästa fakta som nu känns inarbetad och kul att göra.

Vilken av dina böcker har sålt mest?

Så funkar det utan tvekan. Boken kom förra året och är nu uppe i ca 25 000 sålda exemplar.

Vilka saker kan du inte vara utan i ditt skapande?

Penna, papper och dator.

Vad håller du på med just nu?

En bok om rymden som heter Resan till planeterna tillsammans med Peter Ekberg.

Och på egen hand Fantastiska flygplan.

Så designar jag affischer till Haga Motettkör, kören jag sjunger i.

Har du något drömprojekt?

Jag skulle vilja jobba med ett skönlitterärt projekt där jag kan få med allt jag gillar att rita som t ex segelfartyg, rymdskepp, astronauter och kanske dinosaurier i samma universum. Något spännande och visuellt generöst.

Bild: Ur Jordens mystiska platser, Bonnier Carlsen

Resan till planeterna Text Peter Ekberg, Bonnier Carlsen 2016

Emma Hanquist

I

llustratören Emma Hanquists och författaren Lina Ekdahls gemensamma bilderbok Vi smular och härmar en gök vann Castorpriset 2016.

Den charmade omedelbart läsare och kritiker.

Vi har intervjuat dem om deras gemensamma arbete med boken.

131

Foto Emelie Asplund

Lina Ekdahl Intervju Karin Eggert

Emma Hanquist Jag är nyfiken på hur du har jobbat med de olika hemmiljöerna. Vad utgick du ifrån?

– Jag hade ganska mycket tanken i huvudet av de olika hemmen som jag själv lekte i när jag var liten. Hos mina klasskamrater var jag ena dagen hemma hos någon med stora fönster och tjusiga möbler och andra dagen hos en familj med kaotisk bohemstil med kläder och saker överallt, för att den tredje dagen leka i ett lägenhetshus där alla barnen i familjen delade på samma rum.

Jag tycker att det är viktigt att få in klassperspektivet, vilket egentligen inte förändrar barnens lek i grunden, men det är olika kulisser som barnen befinner sig i.

132

Det är en bilderbok som löser upp jaget och tiden.

Det handlar om ett vi och olika årstider finns på uppslagen. Hur arbetade du med att få det att ändå upplevas som en helhet?

– Det kan ju vara svårt när man har en poetisk text att utgå ifrån, att hitta en egen berättelse i den. För att förstärka detta upplösta, kom jag på idén med att illustrera olika årstider, så att det ännu mer blev en övergripande berättelse snarare än en specifik.

Sedan använde jag mig utav återkommande detaljer, karaktärer och färger för att på så sätt skapa en helhet.

Hur såg arbetsprocessen ut?

– Lina hade ett nästintill färdigt manus som hon skickade till mig, som vi sedan gemensamt bröt ner till 12 uppslag. Vad som skulle stå på vilken sida. Därefter gjorde jag, tillsammans med min man Anders (som är bättre på grafisk design än vad jag är), en skisslayout för texten.

För mig var det viktigt att texten skulle ha ett regelbundet sätt att läsas på, eftersom texten i sig innehöll många återkommande element.

Det kändes också lättare för mig att skissa upp bilderna när jag hade en textyta att förhålla mig 133

till, så att de två delarna skulle upplevas som en helhet även inledningsvis i processen.

Därefter gjorde jag enkla idé- och kompositionsskisser, mestadels svartvita linjeteckningar - som sedan förfinades ytterligare och sedan slutligen gjordes om till dessa kollagebilder det blev.

Färgerna ändrade jag kontinuerligt under hela processen tills jag kände mig nöjd.

Vad var det något som du upplevde som speciellt svårt i skapandet av de här bilderna?

Hundarna på bilderna, är det några du känner?

– Nej, jag har faktiskt ytterst få hundar i min närhet, vilket ytterligare försvårade det här med – Det var väl kanske initialt att hitta min egen röst i berättandet. Jag tyckte ju att texten var fan- Spider. Jag bildgooglade många olika hundraser, och valde slutligen dem som rent bild- och tastisk, men ville också möta det med alla mina personlighetsmässigt kändes passande på de bildliga perspektiv och åsikter. olika uppslagen. Även där var det viktigt att ha När jag väl hade kommit på bildidéerna kändes med olika raser, inte bara för att de också skulle det inte lika svårt längre. Kanske att Spider var skapa en mångfald, men även ha med klassperden största utmaningen. Jag har, konstigt nog, spektivet. Det finns ju dyra och mindre dyra aldrig ritat hundar förut. hundraser.

134

Lina Ekdahl Får man fråga om du har något favorituppslag?

Kan du berätta om idén bakom boken?

– Jag tycker om husvagnsuppslaget väldigt mycket. Det var ett av de första jag arbetade fram och jag tycker om ljuset och värmen inuti vagnen och det kalla mörka utanför. Det är också väldigt roligt att få jobba med så mycket detaljer.

Och lägga in såna saker som att det sitter ett barn under bordet och killar lillebror i soffan.

– I många år har jag tänkt på att jag skriva en barnbok, men det har aldrig blivit av.

Så såg jag den här tävlingen om Castorpriset.

Hon har illustrerat mina dikter och gjorde affischen till min pjäs ”En katastrof till trädgård” som gick på Masthuggsteatern i Göteborg.

Så jag frågade henne om vi skulle göra en bilderbok. Jag hade en idé om att skriva utifrån ett vi.

Vilka tekniker använder du i boken?

– Allting är gjort digitalt i Photoshop, även om jag har använt mig utav analoga delar.

Många strukturer är inscannade papper, kollage osv som jag har använt i olika blandningslager.

Det har också gjort att jag har kunnat använda mig utav återkommande detaljer, såsom att barnteckningen på andra uppslaget (som för övrigt är en originalteckning som min man gjorde som barn) återkommer stort på väggen som en skugga på sista uppslaget. Det är såna detaljer som jag inte förväntar mig att någon annan ska lägga märke till, mer än att det är en kul sak för mig själv.

Vilka bilderboksberättare har du själv inspirerats av? Jag tycker mig se släktskap med Kaj Beckman och Stian Hole i bilderna. Vad säger du om det?

– Ja, verkligen! Jag har kanske inte aktivt inspirerats av just dem, men ser tydliga likheter oss emellan. Stian jobbar ju också mycket med att det digitala ska upplevas analogt eller clashen där emellan medan Kaj har detta handgjorda naturmyller och spännande detaljrikedom som jag också uppskattar i en bild.

Personligen är jag väldigt förtjust i Eva Lindströms böcker, även om våra stilar skiljer sig åt en hel del och även systrarna Adbåge som lyckas fånga väldigt mycket vardagsdetaljer i sina bilder. Även Klara Persson och Mari Kanstad Johnsen är några jag inspireras av stil- och färgmässigt i sina härliga figurer och flytande persektiv.

135

Varför ville du skriva om ett vi?

– Det är så mycket jag idag och därför ville jag skriva om ett vi. Jag längtar efter viet. Jag ville skriva om ett vi där alla får vara med, alla olika familjekonstellationer, olika åldrar, olika bakgrund, från skilda samhällsklasser. Men jag ville inte skriva någon på näsan.

Jag var inspirerad av den japanska författaren Julie Otskuas roman Vi kom över havet som just skriver utifrån ett vi.

Hur kom boken till?

– Jag skrev texten först och sen kom bilderna.

Jag strök något efterhand. Emma tog fasta på och förstärkte de olika miljöerna i sina bilder.

Där finns villor, husvagnar och höghusområden.

Hur länge jobbade ni med boken?

–Under sommaren 2015 Det är ett tydligt och konsekvent barnperspektiv i boken. Hur har du jobbat med det?

– Jag utgår ifrån mig själv. Jag känner mig rätt nära barnen. Det börjar där jag hittar lusten och sen fortsätter det utifrån det. När det börjar bli klart så kan jag skönja vad det är för bok jag skrivit. Det skiljer sig inte särskilt mycket från mitt andra skrivande, poesin och dramatiken.

Men det har betydelse att jag fått barnbarn. Jag läser barnböcker nu igen och har uppmärksammat vad jag tycker är bra och vad jag tycker saknas.

Det är en fin rytm i boken. Hur gör du för att få till rytmen när du skriver?

– Jag har alltid upplevt mig själv omusikalisk, men att jag har en rytm inom mig. Det tror jag beror på att jag ofta bearbetar genom att läsa högt. När det finns en rytm i språket så sätter det sig i kroppen. ”O no, suckar vi.

On no, baby blue O no, baby baby blue, Spider blue Rädda oss Spider baby blue”

Det finns inga vuxna i boken?

– I texten finns ju de vuxna med. Men Emma valde att inte ha med de vuxnas ansikten i bilderna och de tycker jag är bra. De vuxna är endast med med sina armar och megafoner.

Det är många böcker där vuxna inte är med, exempelvis Nils Karlsson Pyssling det ger en speciell frihet för barnen i berättelsen – Det har jag inte riktigt tänkt på. Tycker också det är fint när de vuxna är med. Det är ju så det ser ut, vi finns med, kring barnen.

Det finns en sådan ordglädje i boken? Hur når du dit?

Något mer?

– Jag prövar mig fram. Får lust att tex, som i den här boken, använda mig av engelska. Tror inte det blir svårt för barnen, det är ofta med på noterna, det blir mer som en ramsa, en melodi, ett sätt att använda språket och orden.

Det skall sitta rätt, kännas rätt, men det behöver inte nödvändigtvis vara rätt. Man måste våga skriva något som alla kanske inte ”förstår”.

– Det finns en hund som heter Spider med i boken. Han heter alltid Spider, men det är olika hundraser på varje uppslag.

Det diskuterade vi hit och dit, men jag tycker att det är roligt att det fick vara så.

Det är fruktansvärt roligt att samarbeta med Emma. Att bolla och utforma något tillsammans med någon som har sånt absolut gehör för färg, form, humor och allvar.

Varför tror du att det är inriktat på att man ska förstå idag? Tror du det har med trygghet att göra?

–Jag vet inte, kanske att man själv blir nervös om man inte förstår. Att man inte bara kan lita på att barnet kan få en upplevelse.

Men det är egentligen ganska så konstigt. Man förstår ju inte naturen, men man kan uppleva den på andra sätt, det kanske sätter sig i kroppen.

Har du några förebilder bland barnboksskaparna?

–Lennart Hellsing, Thomas Tidholm, Barbro Lindgren, Tove Jansson. Särskilt Vem skall trösta Knyttet? En känsla av ensamhet som finns i den att man också kan känna sig ensam i ett vi, men att man också kan vara sig själv i ett vi.

Jag tycker om det, och upplever att det är precis så det är, man är både ett jag och ett vi. Båda sakerna kan vara underbara och förskräckliga. I uppslaget med texten ”Utsikt från toppen av en ek” (föregående uppslag) vet man ju inte riktigt om barnet valt att sitta ensam och titta på, eller känner sig utanför.

136

Elin Heinö

L

ikt många andra bildmakare så gillar jag att jobba lager på lager. Och allra helst lager på lager på lager på lager... Med akvarell, pastell, blyerts, fotografier och tusch.

Jag klistrar och klipper mycket och ofta gör jag delar av en bild klara som jag sedan i datorn sätter ihop till en helhet.

Kattparadiset är en illustration till Ingrid Jönssons text Tant Karna, Katten och Khalil som är en sagoberättelse med ett nutida bilderbokstänk.

Finns med i antologin Bokhundens värld som är utgiven på Musikantens förlag.

137

139

Recensioner Flykten : Anna Jonsson • Småkrypsboll: • Jennie Wangel • Färgernas ljud: Jenny Green • Mulegutten: Anna Nygren Vem kan räkna alla stjärnorna: • Anna Rosengren • Den lilla trädgårdsmästaren: Freja Arvidsson Gammelmormor, Daisy och döden: • Elin Heinö • • Rakt mot hindret: • Jennie Wangel • • Tio över ett: • Karin Eggert

140

Flykten

Francesca Sanna

Text Anna Jonsson

S

om barn bodde jag på en gård i en by i Västerbottens inland. På nyheterna rapporterades det om krig runt om i världen och filmerna som spelades i TV-rummet var ofta krigsskildringar. Med ängslig röst frågade jag min allvetande pappa om det kunde bli krig i Sverige? Han svarade ja.

Jag har ett starkt minne av att jag därefter stod i mitt fönster på andra våningen och blickade ut över den ensliga grusvägen och föreställde mig hur pansarvagnarna kom rullande nedför vägen i vår lilla idylliska by.

Flykten av Francesca Sanna handlar om en vanlig familj som bor i ett land vid havet. På somrarna leker de på stranden. Sedan kommer kriget, här i form av ett mörker med stora händer som krossar och försöker gripa tag.

141

Allting förändras och hemska saker sker.

En dag tar kriget pappan. Mamman i familjen och de två barnen, varav en är berättarrösten, hör talas om ett land där de kan vara trygga. De börjar planera för sin flykt. Det blir en lång och mödosam resa.

Detta är en berättelse om människors erfarenheter av flykt, av att bli drabbade av krig, en bok som förhoppningsvis kan skänka förståelse och som bör läsas av både barn och vuxna, därför att många vuxna inte heller förmår ta in att det skulle kunna handla om den egna familjen, att det skulle kunna drabba vem som helst. En bok om vad som sker när människor måste lämna allt bakom sig.

Francesca Sanna använder sig av blandteknik i sina illustrationer. Färgsättningen går i dova och mättade toner med inslag av starka signalfärger.

Hennes stil känns unik och det finns ofta flera dimensioner i bilderna. Natten är till exempel inte bara mörker utan även en överdimensionerad vakt

som hotfullt dominerar bilden. När mamman ropar åt barnen att de måste skynda sig att fly från gränsvakterna, kan vi se att barnen stannat upp för att studera en larv. Det gör ont i hjärtat.

Dessa utsökt vackra bilder med sin detaljrikedom och fantasifullhet utgör i vissa fall en sådan kontrast till det sakliga och hemska som berättas i texten att det fruktansvärda förstärks.

Som när familjen packar allt de äger och tvingas säga adjö till alla de känner och in i bilden träder alla de främmande djur som finns i det nya landet. Det är på sätt och vis som ett sagoäventyr, bara det att det är verkligt och utan slutet ”de levde lyckliga i alla sina dagar”. Dock är slutet ändå fyllt av hopp. Fåglarna på himlen flyttar precis som människorna, fast de inte behöver passera några gränser. Kanske hittar familjen ett nytt hem precis som fåglarna. Sista bilden visar hur de åker på de stora flyttfåglarnas ryggar och blickar mot framtiden.

Flykten är en utmärkt bok att läsa tillsammans med barn för att diskutera och skänka förståelse för vad som händer i världen.

Förståelse för människors erfarenheter och att vi alla är lika, både stora som små. Läs den tillsammans med en treåringar för att vidga deras världsbild eller bearbeta egna upplevelser, eller med mellanåldersbarnen som lättare kan sätta sig in i andra människors perspektiv.

Ge den i present till alla du känner. Jag önskar att jag hade fått läsa den när jag var liten och försökte ta in detta lilla ja som min pappa svarade.

Utgiven på Rabén & Sjögren, 2016

Småkrypsboll

Tove Pierrou & Joanna

E

Text Jennie Wangel nligt SBIs rapport över 2015 års utgivna barn- och ungdomslitteratur, så handlar flera böcker om det stora och det lilla. Flertalet av dessa böcker handlar om fascinationen för småkryp och om att upptäcka det som är så litet att det missas av de flesta.

Just detta handlar Tove Pierrous och Joanna Hellgrens bilderbok Småkrypsboll om.

Huvudpersonen Omko ska spela fotbollsmatch.

Det är lite motvilligt. Peppande storasyskonet Amina tar fram lyckoskorna som hon själv har gjort mål med, och den påhejande mamman stresspinglar för att komma iväg på cykeln.

Laget samlas, visselpipan blåser av och matchen är igång. Det knuffas och det trängs. Omko tycker inte om det. Istället för att rikta sin uppmärksamhet på bollen får Omko syn på en liten, liten sak. Ett småkryp! Och det måste räddas!

Försiktig bär han bort snigeln som måste komma undan de många trampande fötterna. Då kryper en skalbagge fram och plötsligt ser Omko insekter överallt på fotbollsplanen. Skorna får fungera som ett bärande skepp åt de små. Mamman är supernöjd med Omkos insats, för från läktaren ser det ut som att Omko kämpar stenhårt.

Tove Pierrou (född 1980) är bosatt i Belgien där hon jobbar med Eu-frågor och kommunikation.

Med bilderboken Småkrypsboll debuterar hon som barnboksförfattare.

Joanna Hellgren (född 1981) är illustratör och serietecknare. Hon har tidigare illustrerat bilderböcker av bland annat Moni Nilsson och Åsa Lind.

2010 belönades hon med Urhundenplaketten för sitt seriealbum Frances del 1.

143

Och det är det som är så finurligt fint i denna bok.

Det blir tydligt att det finns olika perspektiv på tillvaron.

Det är en bok som med fördel kan läsas om och om igen eftersom läsaren kan upptäcka nya infallsvinklar. Och såväl små som stora kan få ut något av historien. Småkrypsboll fungerar utmärkt som samtalsbok kring det fantastiska i det lilla, det som finns i naturen, detaljerna i närheten, om olika intressen, om olika viljor och om att gå sin egen väg. Boken tar också fint upp livets enkelhet och småskalighet.

Och kanske är det just som ett behov av motsats till att världen är så stor, som det allra minsta behöver lyftas fram. Att få zooma in på det vardagsnära. Med Joanna Hellgrens hastiga fladdriga penseldrag kombinerat med små detaljrika streck, bilder i grönt, orange och brunt, som flörtar lite med femtiotalets bilderboksvärld,- blir det både fartfyllt och intimt på samma gång.

Varje bild är som en affish och Hellgren lyckas skapa spänning genom att variera fokus mellan uppspärrade pupiller och svajande träd.

Man liksom känner Omkos korviga strumpor hasa ner och man kan nästan höra de panikfyllda insekterna fly ut ur bild.

Hellgren

Småkrypsboll tilldelades 2015 års Snöbollenpris för bästa bilderbok.

I den svenska barnboksutgivningen lyser fortfarande den etniska mångfalden med sin frånvaro.

Här är det tillfredställande tvärtom. På ett befriande sätt gestaltas olikheten som en likhet.

Helt enkelt bara som en avspegling av vår vardag. Jag ser fram emot fler samarbeten, mer Omko och mer småkryp!

Utgiven på Natur & Kultur, 2015

144

Färgernas ljud

Jimmy Liao

Ett fyrverkeri som slocknar efter att pärmarna slagits ihop Text Jenny Gren

N

är Färgernas ljud av Jimmy Liao dimper ner i min brevlåda har jag redan skaffat mig höga förväntningar på boken. Liaos bilderböcker har gjort succé, inte bara i hans hemland Taiwan, utan i hela Asien.

Flera av böckerna har letat sig ut och förtrollat läsare i både Europa och andra delar av världen.

På svenska har vi tidigare stött på Stjärnenatt och Skogens hemligheter som båda utstrålar magi och fantasifullhet.

Färgernas ljud kom ut på svenska i mars 2016 på förlaget Mirando bok och är ett frosseri i fantasi och färg. När jag stryker med handen över pärmen upptäcker jag också att titeln är taktil.

Det känns smart och välkomnande att aktivera flera av läsarens sinnen, speciellt som boken berättar om hur världen kan upplevas när man inte har tillgång till synsinnet.

Färgernas ljud handlar om en blind flicka som kliver ner i tunnelbanesystemet och tar oss med på sina resor kors och tvärs genom staden. Ibland åker hon utan mål för att utforska världen, ofta känner hon sig ensam och längtar efter någon som väntar på henne. Ibland åker hon fel, ramlar och önskar att hon skulle finna lyckan.

Det tar en stund innan jag förstår varför flickan åker omkring mellan tunnelbanestationerna.

En bit in i boken får jag reda på att hon söker efter något att hoppas på, drömmer om att världen ska förstå att hon är mer än vad hon ser ut att vara. På så sätt blir resandet en slags symbol för alla människors sökande efter sin identitet och sin plats i samhället.

När hennes sökandet presenterats återkommer det genom hela boken. Det är stundom vemodigt och längtande och ibland till och med hopplöst, men mitt i alltihop är flickan lycklig över att få uppleva hur vacker världen är när hon reser genom tunnelbanesystemet.

Bokens bilder täcker hela uppslagen och det är främst genom bilderna som känslorna förmedlas. Ibland är de suggestiva och med mystiska varelser som betraktar flickan i bakgrunden, men oftare färgrika och glädjefyllda fantasier om världen.

145

När jag först börjar läsa Färgernas ljud tycker jag det känns lite bakvänt att boken berättar om en blind flickas upplevelse genom bilder, där ju synen är det enda aktiva sinnet, men allt eftersom jag läser förstår jag vilka bilder det är jag får se. Bilderna av världen och de fantastiska tunnelbanestationerna är den flickans föreställning av världen. Det är inte så som världen upplevs genom synsinnet, utan så som hon upplever världen genom sin kropp. På så sätt är boken en inbjudan för oss seende att få ta del av en icke seende människas upplevelse av världen. Det blir en resa som är fylld av längtan och vilsenhet, men även mycket glädje. När det känns som värst, när hon har gått vilse, åkt fel, längtat efter högläsning, sökt efter lyckan och ramlat omkull gång på gång kommer ett uppslag där hon på bilden balanserar på lina högt över tunnelbanetåget, och texten till bilden lyder ”Det är en farlig stad och jag är alltid beredd att ge mig av. Men jag dröjer mig kvar; allt är så förunderligt vackert!”

Uppslaget får mig att tänka bokens inledande diktcitat av Wistlawa Szymborska: ”Vilket tur man har som inte vet så noga i vilken värld man lever.”

Flickans tunnelbaneresor är betydligt mer spännande än vad mina brukar vara, och i några av bilderna påminns läsaren om hur tunnelbanestationerna ter sig för de seende: På ett uppslag sitter flickan med ryggen mot läsaren. Där har vi alltså inte tillgång till hennes blick på världen och bilden visar tunnelbanan precis så tom och fantasilös som den är för de seende.

De fantasifulla varelserna är borta, de underliga passagerarna syns inte till, och jag tänker att flickan i boken onekligen har tillträde till en vackrare stad än den som de seende rör sig i.

Som ni förstår är det bilderna som är Liaos stora styrka. Det är i bilderna som fantasin, vemodet, ensamheten, tröttheten och glädjen finns. Det är i bilderna jag vill vara.

På ett uppslag ligger flickan på en strand som egentligen är ryggen på en val, på en annan skymtar en drakes svans förbi i de ensamma hörnen av tunnelbanesystemet.

I de ständigt passerande tågen finns allt från änglar och cirkuselefanter till exotiska fiskar och dystopiska robotar. Dessa förunderligheter pågår runtomkring flickan i exploderande färger och mönster, allt medan hon rör sig mellan tunnelbanestationerna. ed varje bilduppslag följer en kort text, men medan bilderna vrider till perspektiven för läsaren är textraderna ganska alldagliga.

Flickan funderar på vad hon skulle vilja se om hon återigen fick en skymt av världen, och hur det egentligen ser ut när molnen sakta byter form på himlen. Texten kompletterar bilderna, men det är bilderna som drar det största lasset när det gäller att skapa poesi i boken.

Jag unnar flickan de färgrika tunnelbanestationerna och hade önskat att hon i någon av bilderna kunde finna det hon längtar efter. På ett av de sista uppslagen står det att hon vill hitta ”det rödaste äpplet”, och på bilden vandrar hon längst en gråtrist trottoar och äpplet ligger alldeles intill henne, men hon går förbi utan att se det. Här upplevs boken som retsam. Samtidigt tänker jag att det kanske är så för alla, oavsett synkapacitet, att om vi bara hade stannat upp hade vi upptäckt att det vi önskar oss finns alldeles intill oss.

I nätbokhandlarna är Färgernas ljud klassad som en för 9-12 år, men förlaget kallar boken för en ”allåldersbok” och det med rätta. Det känns omöjligt att sätta en ålder på vilka människor som uppskattar mystiska, suggestiva och fantasieggande och vackra bilder.

Trots att allt gott jag nu skrivit om Färgernas ljud, lägger jag ihop boken och känner mig lite besviken. Den nådde inte in till mig som andra bilderböcker kan göra. Jag behåller inga funderingar och inga nya perspektiv på världen.

Kanske beror det på att jag saknar en historia i boken.

M

146

Den börjar så lovande med den korta texten ”Det året då skyddsängeln tog farväl av mig, vid nedgången till tunnelbanestationen, hade jag börjat förlora synen.”

Här anar jag början på en berättelse, men sedan följer uppslag på uppslag av flickans olika resor och det dröjer länge innan jag förstår var boken faktiskt handlar om. Om berättelsen hade tagit mig hårt i handen från början och lett mig genom resorna och upplevelserna hade jag kunnat sjunka djupare in i boken. Nu saknar jag något att hänga fast vid, en utvecklingskurva eller tydligare samband mellan bilderna som kan motivera varför de sitter i den ordning som de sitter.

Visserligen kopplar bilderna an till varandra genom små detaljer. På alla uppslag har flickan en liten vit hund i hasorna, på ett uppslag plockar hon äpplen i ett enormt träd och i nästa uppslag har hon äpplena i en korg. På ett uppslag är hon ledsen och ensam i regnet, medan hon i nästa inte kan minnas varför hon nyss var så ledsen.

Men det räcker inte för mig och frågan om vad jag ska hänga upp min läsning på, vad som utgör själva berättelsen, kvarstår. Jag märker att jag under läsningen nollställer mig inför varje sida och läser uppslagen som om de vore fristående från varandra. En förväntan på ett tydligt berättande blir bara förvirrande.

För mig är Färgernas ljud en bok med spännande och egensinniga bilder, och jag kommer minnas berättarglädjen i varje enskild bild och nöjet att sitta och betrakta varje uppslag.

Men jag hade hoppats bli berörd på ett helt annat sätt.

Utgiven på Mirando 2016

Mulegutten

Øyvind Torseter

Monster, människor och hjärtan

Mulegutten är en norsk bilderbok som vunnit Norska Kritikerpriset för bästa barn- och ungdomsbok 2015.

Boken är inte översatt till svenska. Vi lät vår medarbetare Anna Nygren läsa.

Text Anna Nygren

J

ag måste börja med att erkänna – jag saknar expertis när det gäller norska bilderböcker. Jag känner framförallt till Gro Dahles och Svein Nyhus böcker – och kanske ännu mer de debatter som de väckt.

Alltså kopplar jag norsk bilderbokskonst till kontroversiella ämnen och debatter om vad en bilderbok kan eller bör vara, och i förlängningen vad en kan och bör prata med barn om, och hur.

Det är frågor som onekligen engagerar. Som för tankarna vidare till ämnen som var gränsen går mellan att skydda eller vårda och att stänga in, begränsa eller omyndiggöra, vilka känslor och upplevelser som är tillåtna och möjliga när, och när ett barn blir en vuxen, eller en människa, inte bara blivande människa utan hel.

Så. Sammanfattningsvis, jag tänker mig att grannlandets bilderböcker ska öppna upp en avgrund av existentialism. Det kan beskrivas som höga förväntningar. Øyvind Torseters Mulegutten är något helt annat, och samtidigt inte. Boken, som i år nominerats till Nordiska rådets pris för barn- och ungdomslitteratur, baseras på sagan Risen som icke hade noe hjerte på sig, och är en sorts kombinerad bilder- och seriebok. Som med så många andra sagor saknar denna knappast grymhet, äckel och våld.

148

En kung har sju söner. De ska gifta sig med prinsessor. Den yngsta (Mulegutten) får stanna hemma medan de äldre rider iväg för att hitta prinsessorna. Prinsessorna hittas men oturligt nog blir både prinsbröder och prinsessor förstenade av en jätte (i Torseters version ett troll), och Mulegutten (i originalsagan kallad Askeladden) ger sig iväg för att rädda dem.

Tillsammans med sin häst träffar han på massa olika djur, som leder honom fram till trollets bo.

Trollet håller en sjunde prinsessa fången, hon ska hjälpa Mulegutten att döda trollet, och befria bröderna. Och det är här jag fångas. För att döda trollet måste Mulegutten ”knuse hjertet” på trollet. En handling som försvåras av att trollet inte har sitt hjärta inuti kroppen. För att kunna krossa trollets hjärta måste det först hittas. Vilket inte är så lätt och prinsessan måste lura trollet att berätta det för henne. Det lyckas till slut, hjärtat mosas, ur det växer ett träd upp, försteningen släpper och alla kan komma hem, gifta sig och bli lyckliga.

Jag känner spontant: Lite ointressant med saga, eller är det en ointressant saga?

Jag ändrar mig, kul med saga! Här finns spännande motiv – min uppfattning om spännande motiv som: monster, organ och kroppsdelar och dessas placering i relation till kropp samt häst-och-pojk-relationen.

Jag kommer nu att ta mig igenom reflektioner kring dessa i omvänd ordning, men först något om bild.

Torseters bok är fruktansvärt fin. Att illustrera en saga är, precis som att skriva om den och redigera, adaptera, inte enkelt. Vilken stil förmår göra sagan rättvisa, förändra den, komplettera den? Här är bilderna ömsom skira och komiska, ömsom expressiva och intima. En sedan kan vara alldeles svartklottrad med vita versaler, ett skrik från trollet: ALDRI I LIVET! Andra sidor är pastelliga och mjuka. Mulegutten är extremt enkelt tecknad, han är bara en stor näsa, prickar till ögon, små spetsiga öron, alldeles vit, som en skiss, seriefigursaktig. Men vissa miljöer är istället otroligt detaljerade, pilligt målade växter med slingriga rotsystem. Ändå finns det en helhet och harmoni. Jag njuter. Hittar detaljer i det enkla

och enkelhet i detaljerna. Det är snyggt på ett ibland fulsnyggt sätt. Kul och avväpnande. Och det är bilderna som får mig att tycka om boken.

Får mig att känna saker. För berättelsen och texten lämnar mig mer tveksam.

Mulegutten och hans häst gör sällskap med andra pojk-häst-par. Från Don Quijote och Rosinante via C.S. Lewis Narnia-bok Hästen och hans pojke, till Lucky Luke och Jolly Jumper, för att nämna några.

Jag har under en längre tid studerat hur flickors relation till hästar skildrats i litteratur, och i en jämförelse mellan flickors och pojkars hästrelationer blir det tydligt att det finns en skillnad. Om jag generaliserar något. Flickor känner kärlek, så starkt att de vill dö, en kärlek som de också måste kämpa för och försvara (inför andra, inför sig själva). Flickors relationer till hästar finns

i böcker som genrebestäms som hästböcker, skrivna för flickor. Pojkar har hästar som sidekicks, roliga, mer okomplicerade relationer, relationer som är beskrivna i litterära klassiker och i mainstreamäventyr. Muleguttens häst är pojkens lite fegare och försiktigare sida, en Lille Skutt-figur där pojken får vara Bamse.

Men också en figur som kommer till undsättning när så behövs. Över lag är Mulegutten en sådan pojke (den yngsta, den som lätt borträknas och som gömmer sina oanade talanger) som använder sig av vänskap och listig snällhet för att vinna. Han sluter olika allianser med djur på vägen, och på slutet hjälper de honom att besegra trollet – han behöver bara tänka på dem så kommer de till undsättning. Jag tycker det är spännande, hur djur görs i text, och hur relationerna funkar, i relation till tid, plats och berättelse.

I trollet härbärgeras mellanrummet mellan monster och människa. När det kommer hem till sin grotta, samma dag som Mulegutten kommit dit, känner det lukten av ”mannebein”, och det luktar vidrigt för trollet. Trollet måste alltså ta avstånd från människor, eftersom människor luktar så illa (det kan påpekas att prinsessan uppenbarligen inte luktar människa – vad gör det henne till?). Men så finns det något som gör trollet sårbart, och, så att säga mänsklig. Det är hjärtat. Genom att krossa hjärtat kan trollet dödas. Det är mycket symboliskt. Det knyter också an tydligt till hur exempelvis vampyrer (inte minst populärkulturella sådana) måste spetsas just rakt genom hjärtat för att dö. Det tycks vara något med monstrets hjärta. Ett hjärta som knyter monstret till människan och därmed till döden.

Trollet här har inte sitt hjärta i kroppen (ett faktum som aldrig förklaras – hade det kunnat vara en uppdatering till sagan? – är det av fri vilja som det plockat ut sitt hjärta, för att bli mindre sårbar, eller har någon annan plockat ut det för att hindra trollet från att känna?). Först gäller det alltså att hitta hjärtat. Det är den lilla pojken som hittar det, i syfte att döda. Jag tänker på den film som gett mig flest mardrömmar, Indiana Jones och de fördömdas tempel, scenen där den onda sliter ut hjärtat ur kroppen på en oskyldig person, håller upp det i luften, skilt från kroppen, och skrattar rått. Jag tänker på hur naket ett kroppslöst hjärta är, hur Mulegutten håller

trollets hjärta, hotar förstöra det om trollet inte gör vad Mulegutten vill, och förstör det.

I Torseters version växer det, ur det söndertryckta hjärtat, fram ett träd. När jag läser originalsagan ser jag hur det där är så att hjärtat är (i) ett ägg. Här finns alltså flera symboliska livsstarter, ägget och det växande trädet. Som att ur monstrets hjärta, föds det nya livet.

Här finns gott om stoff för funderingar, existentiella fall. Men jag upplever att det inte riktigt tas tillvara. Det är lättare att acceptera och bara flyta med än att ifrågasätta eller tänka vidare.

Jag upplever det som en sorts tomhet. Dock en tomhet med potential att fyllas.

För att knyta an till mina inledande reflektioner, blir det här relevant att fråga sig – vem är barnet i den här texten, vilka möjliga identifikationsytor finns det? Är barnet Mulegutten, den lilla modiga personen, som räddar folk och fixar saker – även när det innebär att mosa hjärtat på folk? Är barnet prinsessan, som trots att hon i Torseters version fått en superhjälteliknande utstyrsel ägnar dagarna åt att vänta på räddningen, bedyra sin kärlek till trollet och samtidigt hjälpa Mulegutten att döda honom (är detta listighet? desperation?)? Är barnet trollet, som av någon anledning fått ett hjärta som hamnat utanför kroppen, som dör när hjärtat dör, i ensamhet, elakhet och

utan vänner?

Till skillnad från exempelvis Roald Dahls SVJ, är inte Torseters troll stort och vänligt, det är stort och elakt. Monstret förblir monster. Och det är först när det dör som det kan vara något annat – bli ett träd, bli liv. Vad händer om en (som läsare, som barn) då känner sig mer som monster än som räddande prins eller prinsessa?

Jag menar inte att jag tycker att alla onda bör bli goda, men jag saknar kanske ett perspektiv som ifrågasätter originalsagans sätt att med våld utöva godhet.

Utgiven på Cappelen Damm 2015

Vem kan räkna alla stjärnorna?

151

Anna Clara Tidholm

Text Anna Rosengren

A

nna-Clara Tidholms böcker brukar göra det. Något öppnar sig och låter en snudda vid det där Stora Någonting. I Hanna Huset Hunden (2004) öppnas en hissnande lucka in till människans mörker, och fram väller det oroliga och övergivna som en dag bara kan komma och flytta in hos en, liten som stor.

I den lika till synes enkla som geniala Hela natten (2014) är det nattens mörker som öppnas upp för de allra minsta. Solen går ner och upp med samma absurda självklarhet som att en pingvin dyker upp däremellan.

Texten är enkel och konstaterande och bilderna suveränt exakta i sitt uttryck. För mig är de ”fula” på samma sätt som mina teckningar alltid var ”fula” i jämförelse med de ”fina” teckningar som andra barn lyckades rita. Bilder som Anna-Clara Tidholms kunde på så sätt rädda livet på en, åtminstone ibland.

Böckerna tycks liksom bara ha blivit som de blivit. För att det är så världen går till på nåt sätt.

Detta väldigt okonstlade sätt att berätta gör det enkelt att komma och gå i Anna-Clara Tidholms böcker. Och att vilja komma tillbaka, igen och igen.

Kanske tycker jag att titeln Vem kan räkna alla stjärnorna? lovar lite väl mycket; istället för att antyda flaggar den liksom för en slags öppning till världsalltet och dess mystiska varande.

Jag läser baksidestexten.”Tim sitter i soffan med sin katt och sin surfplatta. Han har hittat en ny app som plingar och pratar. Den är rolig, men börjar bete sig märkligt. Vad är verkligt och vad är fantasi?” Va?

152

Det där gränslandet mellan verklighet och fantasi brukar väl Anna-Clara Tidholm snarare utforska tillsammans med barnet, inte peka ut att det står i något slags motsatsförhållande till varandra? Med viss tveksamhet läser jag boken. Och blir bara så besviken. Boken är platt. Berättelsen konstruerad. Inte ens bilderna är uttrycksfulla utan mest bleka och tråkiga.

Anna-Clara Tidholm har velat göra en bok som innefattar ett vanligt inslag i barns vardag.

Surfplattan. Hon har velat peka på den som ett positivt element. Det är väl gott så, även om jag inte spontant hurrar för böcker med ett entydigt uppdrag. Men det stora problemet är att surfplattan inte tillför någonting. Den blir till en slags portal för barnets fantasi. Jaha. Det ligger väl i själva surfplattans natur? Är det appen som är verklig? Jag fattar inte.

Jag läser boken flera gånger, inget händer.

I ramberättelsen finns inte ett uns av den dynamik mellan text och bild som brukar prägla Anna-Clara Tidholms berättande. Men kanske finns det ändå en spänning i berättelsen som utspelar sig däremellan, en nerv som slår an.

Jag läser boken högt och då händer det äntligen någonting. Boken vidgar sig flera decimeter på uppslag som förut varit slutna. Samma filosofiska frågor som verkat banala i min tysta läsning får plötsligt liv och leder mig in i bilden.

I det talade växer texten och bilden ifrån varandra och bildar en plats där jag kan sväva fritt över bilvägarna och fundera över vart alla är på väg,

Utgiven på Alfabeta 2016

Den lilla trädgårdsmästaren Text Freja Arvidsson

S

om liten besökte jag olika växthus ibland. Jag och mina föräldrar. Jag älskade växthusen. När den tunga klibbiga luften och de höga träden, med sina stora mörka blad, slöt sig om mig som ett tätt tryggt rum. Jag letade mig ofta längst in i växthusen för att kunna gå vilse, om så bara för en stund.

Inte se glasväggarna. Inte taket. Inte se mina föräldrar eller några andra människor för den delen. Jag kunde låtsas vara mindre och att det täta, varma runt omkring mig var en gigantisk, riktig regnskog.

I Emily Hughes bok Den lilla trädgårdsmästaren bor en liten trädgårdsmästare i en gigantisk trädgård. Med stora, ringlande växter och färgglada blad går läsaren in i bokens bilder för att vara där en stund. Det finns mycket att titta på.

Trädgården är trädgårdsmästarens stolthet. Den är hans hem. Det är här han äter, bor och mår bra.

Liksom människan är liten i jämförelse med naturen, är trädgårdsmästaren liten i jämförelse med sin stora trädgård. Han hinner inte med det arbete som trädgården kräver för att må bra.

Och om trädgården inte mår bra, kan inte den lilla trädgårdsmästaren må bra. Han sliter. Kämpar med tistlar som argt växt upp ur marken och med torkande blommor som inte hinner vattnas.

Trädgårdsmästaren är för liten, han springer tills han inte orkar mer och helt uppgiven somnar han och sover en utmattad sömn.

Berättelsen kommer till sitt slut och jag har gått runt i bilderna ett bra tag. Då trädgårdsmästaren somnat kommer hjälp utifrån. Trädgården tas om hand och återhämtar sig och när trädgårdsmästaren vaknar igen är allt så blommigt och grönt och oändligt. Jag slår mig ner i skuggan av en sockerärta.

Utanför boken är det högsommar. Min lägenhet är kvav. Allt annat än oändlig. Jag har precis kommit hem från en veckas semester där det fanns ett landskap av sanddyner, rosor, gräs och vass.

153

Emily Hughes

Havshorisonten utanför sovrumsfönstret såg målad ut men det gick att gå ut i den, att bli omringad av dessa dyner och av vassen. Det gick att känna sig sådär liten, som i växthusen eller som i Emily Hughes bilder.

Jag som trodde jag hade glömt hur.

Utgiven på Rabén & Sjögren, 2016

Gammelmormor, Daisy och döden Text Elin Heinö

B

ortsett från löss och fästingar är nog djur som dör något som jag är överdrivet känslig för. Som många barn grät jag floder när en myra eller nyckelpiga bragdes om livet och hade diverse ritualer för mig för att mildra sorgen. Framförallt minns jag en gång när jag hade trampat på en skalbagge och undrade hur det skulle gå för familjen nu när skalbaggepappan hade gått bort (det var den största baggen jag sett så självklart var det en pappa).

Och likt Daisy i Gammelmormor, Daisy och döden som under ett besök hos sin äldre släkting trampar på en liten näbbmus hon måste begrava, så anordnade jag givetvis en ceremoni med sång, hemmagjord kista, träkors och hela kitet åt pappa Bagge.

I många bilderböcker gestaltas en mormor eller farmor ofta med käpp, tantklänning, massor med rynkor och vitt hår. Ofta kan man då som läsare uppleva att det har hoppats över en generation – att bilderna istället visar mormors mor eller farmors dito.

För nog är det många barn idag vars mor- eller farföräldrar inte sitter i hammocken, dricker saft och äter bullar, utan faktiskt fortfarande jobbar, färgar håret med henna, äter sushi och tränar på gym.

Det speciella med denna bok är att det just är en gammelmormor som skildras. Och då känns alla rynkor – likt årsringar på ett träd, det vita håret och käppen mer på sin plats – även om det i och för sig var många år sen jag såg en äldre person med käpp sen rullatorerna såg dagens ljus.

155

Gammelmormor, Daisy och döden är utgiven på Urax förlag som startade 2012 med en utgivning som hittills har visat att de värnar det konstnärliga uttrycket. Kvaliteten hålls inte tillbaka av alltför uttalade riktlinjer.

Geffenblads illustrationer är mjuka och böljande till sin karaktär. Det finns inte tillstymmelse till någon stelhet i ansiktsutryck eller rörelsemönster, som man ibland ser i andra bilderböcker.

Kontakten mellan Daisy och gammalmormor känns varm, trovärdig och kärleksfull.

Bilderna har dessutom ett konsekvent barnperspektiv boken igenom. De gestaltar på pricken flickans upptäckarglädje när hon plockar hallon och trär smultron på strå, hennes sorg när hon begraver den lilla näbbmusen och hennes lugn när hon vilar med huvudet i gammelmormors knä. Även i texten återfinns barnperspektivet:

Anna Ehring & Lotta Geffenblad

”Du kan väl sjunga något för den. Det brukar man göra på begravningar”, säger gammelmormor. Jag funderar en stund, sen sjunger jag första versen på ”Nu tändas tusen juleljus”. Inte för att det är jul precis, men jag tycker att den är så vacker.”

Språket är dock onödigt omständligt ibland. Till exempel skriver Ehring: ”Jag väljer vilka blommor vi ska ha och fast jag lärt mig att jag inte ska göra det får jag plocka dom rätt ur rabatten.

När en mus är död så går det bra”, när det istället skulle gå lika bra med: ”Man ska inte plocka blommor ur rabatten, men när en mus är död går det bra.”Det är synd för när rytmen i en text haltar drar det ner helhetsintrycket.

Ett mindre tillkrånglat språk hade dessutom bättre givit rättvisa åt barnets ofta mer direkta kommunikation och därigenom ytterligare förstärkt barnperspektivet. När saker är självklara

behöver de ju inte alltid förklaras.

Ytterligare ett exempel på en mening som hade kunnat förenklats är: ”Jag hittar på att näbbmusen heter Glittra Elvira Persson.” Då man som läsare förstår att musen inte hade något namn innan Daisy gav henne ett hade det inte behövts skrivas ut att ”hon hittar på”. Detta ger snarare en knäpp på näsan åt läsaren. Som barn är man ju ofta också så inne i det man gör så ger man den döda musen ett namn så är det inget man tycker att man ”hittar på”. Då heter hon ju så!

Gammelmormor, Daisy och döden är vad författaren Maria Nikolajeva har kallat för en ”symmetrisk bilderbok”, dvs en bok där text och bild i princip säger samma sak och det uppstår en redundans. Bilderna visar ofta precis just det man kan läsa i texten, som t.ex när Daisy trampar på något mjukt kan man läsa ”Jag skriker till och råkar klämma sönder ett hallon i handen, så det ser ut som blod på fingrarna.” Samtidigt som illustrationen visar just en hand med hallonmos på.

För att skapa en större dynamik mellan text och bild hade man här kunnat stryka delar av texten och enbart i bild visat den ”blodiga” handen.

Något Ehring däremot behärskar mycket bra är att på ett avdramatiserat vis skildra döden Musens död kallar gammelmormor för ”den lilla döden” och sin egen och andra närståendes framtida död nämner hon som den ”stora döden”. Just detta avsnitt när Daisy och gammelmormor ”övar på döden”, som den äldre kvinnan kallar det när begravningen av den lilla näbbmusen är över, är ett av böckernas starkaste.

Boken ger, utan pekpinnar eller klichéer, läsaren insikten om att uppskatta det vi har.

Att det bästa livet har att erbjuda oftast är de allra enklaste saker. Som att sitta i solen och dricka saft med någon man tycker om. Saft med flugor i.

Utgiven på Urax 2016

Rakt mot hindret

M

Text Jennie Wangel

I

ungdomsboken Rakt mot hindret handlar kampen inte bara om att ta sig över det där höga hinderhoppet på hästbanan, utan också om att övervinna rädslan för att våga prata, ställa de svåra men nödvändiga frågorna och ta sig över tystnaden.

I Malin Erikssons senaste bok, Rakt mot hindret utgiven av Opal förlag 2016, får vi följa huvudpersonen Jo under några omtumlande veckor på våren då just tystnaden, eller det som inte sägs, har en avgörande roll. Jo, eller Johanna som hon egentligen heter, växer upp med en ensamstående mamma i Örebro. Mamman är rolig med en fladdrande konstnärssjäl, men man anar ett lynnigt humör bakom.

Det är i alla fall inte så gott ställt i den trånga lilla ettan. Hyrorna missas att betalas in, kläderna är begagnade, mobiltelefon saknas. För allt sådant kostar och för den teaterdrömmande mamman gäller det att vända på slantarna. Framför allt är det omöjligt för mamman att förverkliga Jos stora dröm om att få ta ridlektioner. För att kunna vara nära hästar hjälper hon till i stallet, främst med att rykta och värma upp hästen Tim åt ridtjejen Ebba. Men när hyran missats en gång för mycket blir de vräkta och det finns inget annat alternativ för dem än att packa ihop och flytta hem till mormodern i Åsen.

Flytten är högst motvillig från bådas sida. Mamman, som en gång har gjort sig fri, vill absolut inte tillbaka till det perfekta hemmet med slätstrukna spetsgardiner och inte heller Jo, som rycks upp från allting bekant och framför allt från stallet och Tim. Jos mamma verkar dock inte ha någon förståelse för dotterns enorma saknad av hästen. Hästar är nämligen ett förbjudet ämne i hemmet. Det är som en stängd port man inte får öppna. Varför vet inte Jo. Mormor är däremot

157

glad åt flytten och tar emot dem med öppna armar. Och hos mormodern börjar sanningsbollen rulla och en mängd hemligheter kommer fram i full fart.

I Åsen finns till Jos förtjusning också en ridskola.

Där hittar hon snabbt ridskolevännen Lena som genast vill att hon ska vara med i deras tävlande lag. Mormodern uppmuntrar Jo att rida till mammans ilska. Så kommer då sanningen fram om varför det pyr av svarta känslor mellan mamman och mormodern och varför hästar har varit så tabubelagt.

Det är ett smart upplägg där historien växer fram genom återblickar från gamla dagboksanteckningar, undertoner i samtal, gömda saker från mammans barndom och från gamla filmklipp. På så vis låter författaren läsaren ana hur det ligger till redan innan korten läggs på bordet.

Rakt mot hindret handlar om att inte kunna kommunicera och om hur hemligheter från barndomen påverkar vuxenvärldens relationer. Om ensamhet, utsatthet, om att vilja förstå, eller bristen på förståelse och förlåtelse och om ansvar. Och såklart handlar det om längtan efter hästen - det är ju ändå en hästbok - och om att få vara i stallet. Hästintresserade får helt klart en extra bonus i och med hästvärlden och alla dess begrepp, men till och med jag blir intresserad av ridsport.

Det märks att detta är författarens självklara värld. Malin Eriksson växte upp i stallet, hade egen häst och tävlade, och som ung ryttarinna upplevde hon även ridsportens baksida med prestationshets, klasskillnader och orättvisa villkor på nära håll. Rakt mot hindret behandlar just detta; idrott som lust och hets. Om en pushande föräldra-, och vuxenvärld, som ju tyvärr finns

Malin Eriksson inom alla sporter. Författaren ger oss bitar från hästarenorna där konkurrensskrikande mammor hetsar sina ångestkräkande döttrar till bristningsgräns. Och hon gör det trovärdigt och hela tiden med en spännande underton.

Hästar, eller djur, är ett genomgående tema i Malin Erikssons författarskap. Bakom sig har hon nio barn- och ungdomsböcker som alla är hästböcker, utom två som handlar om hundar.

Produktionen består av både lättlästa för nybörjarläsaren och kapitelböcker. Hon är även skribent och seriemanusförfattare till tidningen Min Häst.

Jag tycker om den här boken. Det hade lätt kunnat bli för många spår i handlingen men författaren rör sig bekant mellan olika teman och väver ihop allting på ett trovärdigt sätt.

I en intervju från Barnens bibliotek, berättar Malin Eriksson att hon har en ny berättelse på gång för barn mellan nio och tolv som handlar om prestationsångest och barnfattigdom. Det måste ha ändrats under skrivprocessen för målgruppen nu är snarare tonårsflickor på högstadiet, och även för en del gymnasister skulle jag tro.

Språket är enkelt med korta raka kapitelindelningar, men utan att bli banalt. Trist nog finns det i boken en del språkliga fel som jag tycker stör läsningen. Det är onödiga små missar som inte borde ha förbisetts av förlagets redaktörer. Och är det bara en känsla, eller har korrekturfelen faktiskt ökat under senare år? Ett stort plus däremot för den snygga layouten med collageomslag designat av Anna Winberg, som gör rättvisa åt bokens innehåll.

I andra ungdomsböcker, där tonårsflickor har det svårt, kan jag tycka att det ibland har saknats en annan slags vuxenvärld.

Här representerar mormodern den vuxenvärld som inte har sett, eller av olika anledningar inte velat se, men som kliver in och tar sitt ansvar när det blir tydligt att det faktiskt behövs. För mormodern blir det en andra chans, en möjlighet att få rätta till, göra om och göra bättre. Under loppet av dessa veckor mellan sportlovet och våren med begynnande sommarkänslor, växer alla tre generationskaraktärer, var och en på sitt sätt. Mamman med sina känslostormar och brist på föräldraansvar, mormodern med sin fasad och tonåringen Jo med sin längtan efter att få följa sitt hjärta. Och de växer alla just på grund av att de äntligen pratar med varandra. Liksom skingrar alla frågetecken och lyssnar till varandras viljor, rädslor och längtan. Mormodern, mamman och dottern förstår alla att det inte bara finns en sida av sanningen och att drömmar kan se olika ut. Och det är väl det som är den fina sensmoralen i boken, utan att bli kletig, att det finns nyanser i livet och att man måste ta sig över vissa hinder för att nå dit man vill.

Malin Eriksson är författare, skribent och manusförfattare till tidningen Min Häst.

Hon har tidigare gett ut nio böcker.

Malin Eriksson intervjuades i förra numret av Bazar Masarin.

Utgiven på Opal Förlag 2016 158

Tio över ett Om maktlöshet Text Karin Eggert

D

et påminner om en apokalyps. Varje natt tio över ett sprängs det i gruvan.

Huset skakar. Femtonåriga Maja bor i det huset. Hon är orolig. För att vara beredd har hon ställt klockan på tio över ett. I smyg har hon packat en väska med förnödenheter för hela familjen.

Hon bor i Kiruna. Huset ska hursomhelst rasa så småningom. Rivas.

LKAB ska utvidga gruvan och den delen av Kiruna där Maja bor ska flyttas. Hon tycker det är fel.

Hon är ledsen och arg. Som om det inte vore nog.

Julia, som varit hennes bästa vän hela livet ska flytta till Luleå eftersom hennes mamma träffat en kille där.

Tio över ett är också en kärleksroman. Maja är kär i Albin. Men hon vet inte omkänslorna är besvarade eller hur hon ska fånga hans intresse. Ingenting blir bättre när hon i en debatt om

159

Kirunaflytten raljerar över att bolagsdirektören kunde skänka en årslön utan att veta att bolagsdirektören är Albins farfar.

Oro och sömnbrist gör Maja utmattad. En dag klappar hon ihop i skolan. Hennes situation rul�las upp och vägen till något bättre börjar, eller inte. För hennes stadsdel ska rivas och Julia ska flytta.

Tio över ett är ett samtidsdrama om en stad utifrån en tonårings perspektiv. Det är en bok om den maktlöshet som de flesta barn lever i.

Samtidigt är det en skildring av en stad. Och ja det är en klasskildring, så välbehövlig och ovanlig i dagens ungdomslitteratur. Laestadius får ihop det här på ett intressant sätt. Drivet i berättelsen är Majas oro.

Oavsett vad man tycker om flytten av Kiruna stad så är det ett beslut som tagits av makthavare för att tjäna pengar. Maja blir berövad sitt hem på ett

Ann Helen Laestadius liknande sätt som många andra barn.

De som flyr från sina hemländer, som kanske fått sitt hem sönderbombat för att vuxna med makt har något att tjäna på det.

I Laestadius tidigare böcker om Agnes i sviten från Soppero är temat kulturella identiteter.

Agnes bor och är uppvuxen i Soppero och är same genom sin mamma som är uppvuxen i Soppero. Att ha dubbla kulturella identiteter är något Agnes delar inte bara med andra samer utan med många ungdomar som har sin släkt i andra delar av världen.

Böckerna om Agnes är också kärleksromaner.

Men hon väver in ämnen som utanförskap, etnicitet, kärlek, homosexualitet.

Det finns andra som också gör det bra, men lika många andra som tar sig an teman på ett sätt där det skiner igenom att det inte är själva berättandet som är i centrum utan uppsåtet att skriva

160

något med de rätta värderingarna.

Men Laestadius lyckas skriva något som känns genuint och riktigt .

Jag har hävdat det förut och jag hävdar det igen; Ann- Helén Laestadius är en våra förnämsta ungdomsboksförfattare.

Jag tycker hon är genial. Hon gör det som så många andra stora författare gör. Genom att beskriva det specifikt lokala får hon fatt i något universellt och existentiellt.

Utgiven på Rabén & Sjögren, 2016

Två böcker om Ingrid Vang Nyman

T

rots en kort verksamhetstid mellan 1945-59 har Ingrid Vang Nyman haft en enorm betydelse som svensk bilderboksillustratör och är en förebild för många nutida bilderboksskapare. Hon har också betytt mycket för samtida illustratörers levnadsvillkor genom att vara tidig med att begära skälig ersättning för sitt arbete.

2015 fyller Vang Nyman 100 år. I samband med det kommer två böcker om henne ut på Salikon förlag Vår Vang- Vår Pippi (redaktörer är Ulla Rhedin och Gunna Grähs). Boken är en hyllning till Vang Nyman och det moderna genombrottet för den svenska bilderboken.

Medverkar gör bland andra Anna Höglund, Pija Lindenbaum, Eva Lindström, Jan Lööf, Matilda Ruta, Gunna Grähs, Ulla Rhedin, Thomas Tidholm, Olof Landström, Lennart Eng, Anna Bengtsson, Ann Forslind, Joanna Hellgren,Emelie Östergren, Siri Ahmed Backström, Karin Cyrén, Fam Ekman och Emma Rendel.

Den andra boken är Ingrid Vang Nyman en biografi av Lena Törnqvist.

Boken handlar om Vang Nymans levnadsöde. Bland annat behandlar den hennes uppväxt i en välbeställd familj på Jylland, konstnärslivet i Stockholm, krigsåren och Vang Nymans psykiska sjukdom fram till självmordet 1959.

Utgivna på Salikon, 2016

161

Skribenter Anna Nygren Litteraturvetare och dramatiker anna.nygren@bazarmasarin.se Anna- Klara Aronsson Bibliotekarie och barnlitteraturexpert Angelica Öhrn Debuterar 2017 på Kikkuli förlag Anna Jonsson Bibliotekarie och medlem i den feministiska teatergruppen Kaiserin.

Elin Heinö Konstnär och skribent.

Barnboksdedikerad Jennie Wangel Ungdomsbibliotekarie, bloggare om skönlitteratur och kulturprojektledare jennie.wangel@bazarmasarin.se

163

i

Bild

Jenny Green Leder skrivarkurser, studerar till lärare, skriver eget och läser gärna ungdomslitteratur. jenny.green@bazarmasarin.se Elin Nord Bibliotekarie, gillar Star trek, soul och sorgliga böcker.

Susanne Sandström Bibliotekarie, översättare, redaktör och formgivare för för Bazar Masarin Susanne.sandstrom@bazarmasarin.se Frida Bogren Barn – och ungdomsbibliotekarie redaktionsmedarbatare för Bazar Masarin.

Jennie Danielsson Journalist, språkgranskare och redaktionsmedarbetare på Bazar Masarin

derbok Karin Eggert Bibliotekarie, internationell kulturprojektledare och redaktör för Bazar, karin.eggert@bazarmasarin.se Mia Juhlin, Skribent och barnbokshandlare (Bokskåpet) Anna Rosengren Barnbibliotekarie, skrivpedagog och poet.

Freja Arvidsson, Kulturprojektledare, radiopratare, skribent och poesiälskare.

Sarah Odedina, Editor-at-large på Pushkin Children’s Books.

164

Jätten från havet Jöns Mellgren, Natur & Kultur 2016