Bazar Masarin Nostalgi 2018

ŠKjell Ivan Anderson

ISSN 2002-1585

Nostalgi & Minne

"

Jag tror att barnlitteratu utveckling mer än någon Fråga vem som helst om förändrat synen på livet, om böcker man läste som

I

detta nummer av Bazar Masarin har vi ställt frågor om barndomens läsminnen till flera offentliga personer (som på något sätt har med läsning att göra/är förebilder för läsare); vi önskade även se vilka läsminnen partiledarna har.

Inte alla svarade, och några partier överlämnade till någon annan inom partiet som hade anknytning till kultur att svara, och kanske har inte heller alla (nostalgiska) minnen av sin barndoms läsning.

Som numret blev: ett urval, en inblick i minnen och tankar, en utblick över spridda delar av en äldre barnlitteratur. Det spretar kanske inte så mycket, sprider inte ut sig över världens alla barnlitterära hörn...över generationer delas kärlek til en titel, till ett författarskap, en genre.

Bland de speciella, som kom med här: Gunilla Hanssons Idolen och mycket av K.I.A. Det är någonting, något speciellt.

Något speciellt han har – Kjell Ivan Anderson.

Kjell Ivan Anderson tillhör vår barnbildskatt, han är en av de finaste bildskapare, illustratörer (bilderböcker, animationer för tv, illustrationer för bokomslag/böcker) vi har.

Kjell Ivan är unik, han skapade bilder som tycks bära på hemligheter. Sånt tröttnar man inte på. Därför har två tidigare publicerade texter, författade av två fina skribenter, om K.I.A. fått komma med.

Bazar Masarin är inte ansvarig för de åsikter och tankar som förmedlas i texter/ bilder - det är författarnas/illustratörernas.

Publikationen får inte reproduceras utan tillstånd från ansvarig utgivare. © för bild : illustratören © för text : författaren Bazarmasarin@gmail.com www.facebook.se Logga:kennet Andersson Redaktör & ansvarig utgivare: Susanne Sandström Redaktör: Jenny Edvardsson

ur påverkar samhällets annan form av litteratur. m läsupplevelser som väldigt ofta handlar det barn eller i ungdomsåren

"

Shaun Tan

Nostalgi innebär ju att blicka bakåt och vi har därför också valt en period där mycket hände – inte minst inom barnlitteraturen och bilderboken – tiden runt 1968 (det långa 1968) och Frankrike, delvis för att det skiljer sig en hel del från det som hände i Sverige under samma tid. Och det är intressant att fundera på varför.

B

azar Masarin tackar alla förlag, författare, illustratörer och andra för deras medverkan, hjälp och stora förtroende.

Speciellt tack till Kjell Ivan Andersons familj (hustru och döttrar), Barbro Lindgren och Gunilla Hansson (för att breven flög över tid och tycktes landa hos en liten en), Svend Otto Sørensens dotter, Frithjof Sælens dotter, Gunnel Enbys make, Etienne Delessert och Janine Kotwica (for patience and kindness), Lasse Åberg och bror, Anna Bengtsson och Stefan Casta för mildhet och vänligt bemötande…här kunde nu fortsättas att räkna upp samtliga som medverkar i numret.

Tack till er som gör Bazar Masarin!

Bazar Masarin är en nättidskrift för barnoch ungdomslitteratur och illustrationer/ bildkonst. För fördjupning och spridning av kunskaper, erfarenheter och analyser av barn- och ungdomslitteratur och bildkonst.

För att öppna upp för diskussioner och debatter och vara en mötesplats där disparata samtal ges utrymme.

Att titta på barn- och ungdomslitteratur med olika ögon... kritiska...eller humoristiska.

Innehåll

Minne och boknostalgi Pontus Wasling

Carnegietal för Bazar Masarin Geraldine McCaughrean

Om barns och ungas läsning idag Katarina von Numers-Ekman

1

Proggiga barnböcker, verkligheten på 70-tale

5

Kjell Ivan Andersson

9

Kjell Ivan Andersson

Lena Svalfors Hedin

Eva Rex

Gunnel Enby

Barndomens läsminnen Barbro Lindgren

11

Kalle Lind

35

Ngũgĩ wa Thiong

Stefan Casta

13

Ann Boglind

37

Jenny Edvardsso

Johan Anderblad

15

Sara Bergmark Elf

39

Meg Rosoff

Anna Bengtsson

19

Cecilia Lidbeck

41

Niklas Krog

Åsa Lind

23

Mårten Melin

43

Annika Thor

Katarina von Numers-Ekman

31

Athena Farrokhzad

44

Christina Lindst

Mats Berggren

33

Kazu Kibuishi

45

Patrik Lundberg

et

73

Lasse Åberg

111

77

Bajsböcker & barnindoktrinering

123

97

Gunilla Hansson

129

Två bilderböcker

Cecilia Verdinelli

Idolen

g’o

47

Linda Bondestam

59

Per Lodenius

69

on

48

Cilla Dahlén

61

Alice Bah Kuhnke

70

49

Anna Höglund

62

Ebba Buch Thor

71

53

Abbyan Ali

63

55

Ann Hélen Laestadius

65

tröm

57

Jonas Sjöstedt

67

g

58

Christer Nylander

67

Makt åt barns fantasier

143

Lisa Aisato

Henri Francois

167

Sanna Borell

Harlin Quist Books Ted Jalbert

177

Emma Virke

Interview: Etienne Delessert

179

Recensioner

Lunchdate med pristagare

184

Hundarnas historiebok

Katarina Strömgård

193

Världen utanför

Sophie Heywood

Janine Kotwica

Susanne Sandström

Jenny Edvardsson

Emma Makkonen

Lena Jonsson

En duktig hund

229

Samtidigt i min låtsasvärld

281

243

Ø – en bok utan text

285

267

En bok som lämnar avtryck

289

Jenny Kvick-Sandberg

Maria Jourdanis

Jenny Edvardsson

Jenny Edvardsson

Ur : Idéboken, U. Leimar et al. Ill. K. I. Anderson (1979 ), Liber Läromedel

211

279

©Kjell Ivan Anderson

269 273

M

N Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

ostalgi

och

Pontus Wasling

J

ag fick stanna upp och tänka efter en stund när Bazar Masarin skickade en fråga till mig. De undrade om jag kunde skriva en text om nostalgi och efter en stund vände jag mig till min hustru.

– Jag vet inte hur jag ska göra. Jag fick en fråga om att skriva en text om minnen och nostalgi. Och om litteratur.

Men är jag verkligen rätt person för det?

– Tja, du kommer nästan inte ihåg någonting från din barndom och läste väl mest Fantomen? säger hon och tillägger sakligt att jag aldrig visat upp någon särskilt nostalgisk sida.

1

innen

Neurolog, Hjärnforskare Driver också podden Mellan öronen med berättelser om hjärnan.

Hemsidan: www.mellanöronen.se ögonen för livet i USA och som jag fortfarande minns så mycket från.

Nostalgi är en stark kraft. Den växer till sig efter avslutade kapitel i våra liv och förvandlar det förflutna genom ett slags filter som är inbyggt i hjärnan. Den paradisiska tillvaro som blir kvar i våra minnen stämmer därför inte med vad som egentligen är sant. Att jularna var vitare i Göteborg förr stämmer delvis, men SMHI:s statistik säger tydligt att det bara har varit snö var tredje julafton så länge som det finns statistik. Det är långt ifrån vad de flesta som vuxit upp där själva minns.

Sedan blir hon tyst några sekunder och tittar lite tankfullt på mig. Hon fortsätter tala i en aning drömsk ton.

– Jag minns när jag gick i sjätte klass och alla läste en bok som hette Den långa vägen.

Den var skriven av Cynthia Voigt. Den handlar om en familj som är i en stor affär och där försvinner mamman plötsligt och spårlöst. Det gör att barnen får klara sig helt på egen hand. En gång är de fruktansvärt hungriga och skramlar ihop sina sista slantar för att köpa en donut. Jag kan fortfarande nästan höra hur mynten klirrade i deras händer. Det var en bok som öppnade 2

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen Det är mestadels ungdomsåren som kläs in i ett skimmer och kanske mest av allt barndomen, men vi utför samma förvrängningar av det förflutna genom hela livet med lumparhistorier som bara blir bättre med åren och förvandlingen av tillvaron som småbarnsförälder. En stor del av den tiden är en torftig och monoton tillvaro med nattvak, blöjbyten och snoriga näsor. Så var det inte för mina föräldrar. De säger att jag och min bror sov gott, aldrig var sjuka och sällan gnällde. Egentligen minns jag det också så, men får inte ihop det med mitt familjeliv där mina egna barn inte alltid sovit så bra och varit griniga mer än en gång.

Nostalgiska minnen är känslominnen i sin renaste form. Liksom alla andra minnen passerar de genom hjärnans idoga redigeringsarbete som ibland är omfattande.

Där slipas ojämnheter bort, det stuvas om, klipps ihop och förflutenheten omtolkas.

I nostalgiska minnen spelar därför tråkiga saker som ojämlikhet, bristande hygien och illabefinnande en obetydlig roll.

Experiment har visat att minnen inte alls fäster in som ett fotografi av verkligheten.

De är inga exakta avbildningar eller foton.

Tänk på en hundralapp som du sett hundratals gånger och skulle känna igen på en bråkdels sekund. Om du ritar av den från minnet och lägger den bredvid en verklig sedel kommer skillnaderna vara uppenbara.

Minnet är abstrakt och varje gång ett minne återkallas kan det dessutom omformas och uppdateras med ny information och omtolkningar av vad som hänt. Det gör att vi kan få minnena att bättre stämma överens med vår självbild.

Många av våra allra bästa minnen från barndomen är inte bara förvandlade.

De kan vara helt fabricerade. Jag har ett kort på mig som barn där jag med trumpen min - jag tror att jag oftast var på dåligt humör - går runt med tratten från en gammal vevgrammofon i famnen. Det är på inflyttningsdagen då familjen flyttade in i ett slags modernt tyrolerhus i ett nybyggt villaområde och jag kan fortfarande erfara känslan av att gå in där, vad jag tänkte och vad som hände.

3

Det som hände på fotot har naturligtvis inträffat, men troligtvis har resterna av det minnet vittrat bort till nästan ingenting och jag har vävt in berättelser från mina föräldrar och gjort egna omtolkningar.

Innan idéhistorikern Karin Johannisson gick bort härom året ringde jag upp henne och frågade vilken funktion nostalgi har.

Varför förbättrar vi vårt förflutna som om hjärnan haft en inbyggd livscoach?

Jag frågade henne för att hon hade skrivit boken Nostalgia, en bok som nostalgins historia.

Om nostalgiska minnen är så starka och viktiga för oss, då måste det väl finnas en

Omslag :Hus är gott, sa Oskar, Larserik Eriksson, (1970 ), Rabén & Sjögren 2009

När vi skapar och omskapar den berättelse som är vår livshistoria, den historia vi berättar för andra i samtal, biografier och vid anställningsintervjuer, är det en tillrättalagd handling vi presenterar. Misslyckandena, nederlagen och ledsamheterna tonas ned, medan framgångar och lycka får ta större plats.

Det är i den självförhärligande handlingen som nostalgi har sin plats. Hjärnan förbättrar vår självbild och det är en nästan automatisk process. Det sker genom att skönmåla dåtiden.

Så till böckerna och minnena av dem.

När jag själv läst igenom en fängslande bok på femhundra sidor kommer bara lite av handlingen att finnas kvar några månader senare. Alla detaljer om karaktärerna och vad de gör vittrar bort och det är mest känslan som lever kvar. Samtidigt vill jag ha böckerna kvar i bokhyllan för att titta på ibland och ser på dem som goda vänner.

Det är annorlunda när jag tänker tillbaka på ungdomens läsminnen som faktiskt rymde annat än seriemagasin. Det visar den ilning av glädje jag kände när jag som vuxen fick se en av mina favoritböcker från småbarnsåren; Hus är gott, sa Oskar. Hur jag blev tagen av att läsa Harry Martinsons Vägen till Klockrike i sjätte klass och de mystiska världar som jag trädde in i när jag läste Tolkiens böcker.

De minnena kommer inte att lämna mig, troligtvis eftersom min unga hjärna upplevde mycket för första gången, lagrade in saker bättre och förmådde uppleva starkare känslor än nu.

anledning till att vi har dem? Johannisson svarade att nostalgin har som viktigaste funktion att skapa sammanhang i livet.

Nostalgiska minnen är centrala i våra livshistorier och blir viktiga delar i berättelsen om oss själva. De finns för att vi ska kunna skapa ett sammanhang där vi känner oss hemma.

I livshistorien kliver man in i berättelsen som handlar om en själv och dessutom är det njutningsfullt att göra det. Det är en längtan till något som representerar känslomässig trygghet och samhörighet.

Det skapar en identitet.

Nostalgia, Karin Johannisson 2001 Hus är gott, sa Oskar, Larserik Eriksson 1970 Vägen till Klockrike, Harry Martinson 1948

4

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Carnegietal för B

Geraldine M

D

Översättning: Susanne Sandström

et krävs samarbete för att en bok ska bli till.

Where the World Ends finputsades med god redigering, blev snyggt formgiven och illustrerad, omtalad utomlands, granskad av experter, såld i bokhandeln, recenserad av journalister…Den existerar endast på grund av att riktiga män och pojkar överlevde en mardröm, utan tankar på att deras lidande skulle komma att ”exploateras” tre århundraden senare.

Och naturligtvis är, med Ursula le Guins ord, ”den olästa berättelsen …små svarta streck på pappersmassa. Det är läsaren som gör den levande genom att läsa den”.

Tack alla läsare för att ni blåser liv i våra böcker.

Bazar Masarin

McCaughrean

Min insats tycks mig alltid vara den enklaste. Det är inte så för alla författare, det vet jag, men för mig är skrivandet njutningsfullt – ett ljuvligt, själviskt, tillfredsställande, frustrerande, uppslukande hantverk som kan liknas vid att quilta – väldigt mycket som att quilta faktisk, att sätta samman delar till en helhet.

I allt högre utsträckning förväntas barnoch ungdomsförfattare ta itu med världsproblem – vilket, det måste medges, är att kräva mycket. Särskilt under det här året har författare långt modigare än jag varit villiga att gå in i utmattande inre världar för att kunna ge oss böcker som skildrar orättvisa, hot, andra människors liv och prövningar…Deras berättelser fastnar som kardborrar och låtes sig inte skakas av inom

överskådlig framtid. Fiktion kan åstadkomma fantastiska saker, speciellt inuti enskilda individers huvuden, och inte minst när den knappt märkbart ”nudge-nudge-nudgar” läsaren till att iaktta mer, tänka mer, och att ställa frågor.

Jag är medveten om att förlagsbranschen inte är en ensam hjärnas verk, men det tycks mig som om ett besynnerligt glapp har uppstått. Bevisligen är det äntligen okej (åtminstone med äldre läsare som målgrupp) att ta sig an vilka ämnen som helst, hur hemska, tabubelagda, svåra eller kontroversiella de än är…Men i samma ögonblick som det blev möjligt…riktade förlagscensuren sitt intresse mot ORD. Språket får inte vara alltför utmanande.

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Böcker ges inte ut om de inte har ett lättillgängligt språk. Jag anser att lättillgängligt språk är en eufemism för något desperat.

Det lättillgängliga språkets tyranni riktas just nu främst mot de yngre läsarnas böcker.

Men innan man vet ordet av det är dagens lågstadieelever mellanstadieelever, och står där utrustade blott och bart med fickor fulla av enstaviga ord och hjärnor mindre mottagliga för språkinlärning än då de var tre eller sju eller nio…

Vi lär oss att förstå ord genom att möta dem, inte genom att undvika dem.

Det enda sättet att göra böcker – och kunskaper – tillgängliga för barn är att ge dem de oumbärliga orden. Och på vilket sätt har man alltid gjort det? Genom samtal med vuxna och läsning.

Har vi någonsin sett en generation som tyckt så synd om, och tvivlat på, en nästkommande generation att man bestämt sig för att inte betunga den med ett helt språk utan endast matat den med en reducerad kost bestående av enkla ord. ”Så här: Vi ska inte bekymra dig med alltför många ord raring, inte förrän du har tillräckligt stort ordförråd att förstå dem med”. Det får mig

att tänka på skylten på postkontoret som sa, ”vi tillhandahåller inte pennor förrän allmänheten upphör att ta dem med sig”.

Det värsta och mest ondskefulla vore om vi med avsikt och lättsinne skapar en underklass av medborgare med ett litet men funktionellt ordförråd: lätta att manipulera och i avsaknad av verktyg att resonera kring förtryck och annat samhälllsviktigt, eftersom du behöver ord för att kunna tänka självständigt.

Jag ber om ursäkt för mina starka känslor: de kommer sig av missnöje med mitt försämrade minne. Det tar mig tio gånger så lång tid att skriva en text, då jag rotar i hjärnan efter ord jag vet existerar men inte hittar. Men det är okej, det är sånt som händer. Jag har åtminstone fått vandra i ordträdgårdar, likt en Andrew Marvell* bland nektariner och nyfikna persikor.

Jag har hört meningar i mitt huvud (när jag läser dem) rulla likt de djupa havets vågor, och jag har stött på metaforer som förvandlat prosa till bilder. Det är jobbigt att tappa ord…men att aldrig ha fått MÖTA dem över huvud taget?

Att aldrig ha haft snälla föräldrar och lärare

Where the World Ends, G. McCaughrean, Usborne Publishing Ltd 2018

som tillhandahållit dem likt ett megalass legobitar – som du kan bygga dina egna tankar och förhoppningar med? Hur hemskt vore inte det? Att bara ha precis så att du klarar dig?

Om jag får bestämma ska unga läsare bombarderas med ord likt gammastrålar, bli genomdränkta med ord likt plantor i vattenkärl, bli överösta med dem likt konfetti, matas med dem likt alfabetspasta, ges en väg ut värdig Hamlet: ”ord, ord. ord.”

Det finns därför en sak som glädjer mig mer än något annat – förutom det här fribrevet som innebär att jag fortsatt kan kalla mig författare. Och det är intrycket jag får av att läsa förteckningen över de nominerade till Carnegiepriset i litteratur – att de dystra förutsägelserna inte slagit in. Forskningen har i åratal sagt att ”litterära barnböcker kommer inom en snar framtid att vara lika utdöda som dinosaurier”. Men beskåda!

Carnegiepriset visar att vi fortfarande kan använda ett intressant ordförråd och väluppbyggda meningar och slå in våra berättelser så smakfullt som möjligt utan att bli bannlysta.

* The Garden/Trädgården är en av Englands mest kända dikter från 1600-talet.

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Om barns

& ungas läsning idag

Katarina von Numers-Ekman

Intervju: Jenny Edvardsson Du har under några år varit läsambassadör i Finland. Vad bestod ditt arbete i?

goda läsare, men också här minskar läsandet av skönlitteratur bland barn och unga.

Det finns tyvärr en ökande polarisering mellan de barn som får mycket högläsning och stöd för sitt läsande och de som inte får det.

Jag reste runt på skolor och pratade om läsning med elever, lärare och föräldrar.

Jag skapade också en webbsida och en facebookgrupp och producerade olika slag av material.

Ett mål var att skapa samarbeten kring läsfrämjande verksamhet och sprida goda pedagogiska idéer.

Vilka framgångsfaktorer har du kunnat se?

De kommuner som skapat en gemensam och långsiktig lässtrategi med tydliga och konkreta riktlinjer för skolorna har lyckats ge läsandet ett lyft.

Välförsedda skolbibliotek och ett aktivt samarbete mellan skola och folkbibliotek är också viktigt.

Hur ser barns och ungas läsning ut idag i Finland?

Barn i Finland är i internationell jämförelse 9

Katarina von Numers-Ekman är författare och lärare.

Under åren 2014-2017 var hon finlandssvensk läsambassadör i Finland.

Vuxna som läser högt ur barnböcker de själva älskar gör det ofta väldigt bra och förmedlar inte bara berättelsen utan också kärleken till böckerna och läsandet genom sin röst, sina ögon och sitt kroppsspråk.

En annan viktig komponent är att samtala kring gemensamma läsupplevelser.

De mest oväntade och inspirerande samtalsämnen kan få sin början där.

Genom forskning vet vi också att ungdomar stärker sin läsförståelse och får lust till fortsatt läsning då de får chansen att kommunicera med jämnåriga om det de läst.

Vilka svårigheter har du mött?

Det finns många föräldrar som själva haft utmaningar med sitt läsande och som aldrig har fått uppleva läsandets magi när de var barn.

Att inspirera och stödja dem att ta med sina egna barn till biblioteket och läsa högt där hemma är utmanande.

Hur kan vuxna stimulera barns och ungas läsning?

Grunden för både barns, ungas och vuxnas läsning läggs genom högläsningen i den tidiga barndomen.

10

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

©Ivar Arosenius

Barbro Lindgren

I

var Arosenius Kattresan läste mamma tidigt för mig. Den var både hemsk och bra (jag tycker fortfarande att den innehåller allt en bra bilderbok bör innehålla).

Särskilt bilden där katten sprack, kunde jag inte se mig mätt på – för jag visste ju att katten skulle bli ihopsydd igen!

Mamma läste också ur Bland tomtar och troll. Illustrationerna som John Bauer gjort, glömde jag aldrig.

H. C. Andersens sagor tyckte jag också mycket om, de var ofta sorgliga, men bra – för jag tycker om sorgliga sagor.

Pelle Svanslös fick jag i julklapp varje år under en period. Gösta Knutsson hade humor, så Pelle tyckte jag om – och Måns också för att han var så elak.

Den första boken jag läste själv (tror jag) var Resan till landet längesen av Elsa Beskow. Ett gammalt nedfallet träd förvandlades plötsligt till en drake. Otroligt spännande tyckte jag. Efter Pelle Svanslös blev det Våra vackraste folksagor, som jag ärvt efter mormor.

Det var hemska och blodiga sagor, jag hade aldrig läst något liknande, men jag tyckte om dem ändå förstås!

11

Kattresan, I. Arosenius, (1909 ), Bonnier Carlsen 2013

Några rader minns jag väl: ”För mig min moder lade försåt, jag dog och min fader mig åt. Min syster Malena, tog alla bena knöt in dem i en silkesduk, till slut lade hon dem under enebusken ut så blev jag en fågel så vacker”.

Så småningom läste jag Onkel Toms stuga och Huckleberry Finn – mycket bra! Och aldrig glömmer jag Det blåser på månen, Sju syskon och Alice i underlandet.

Sen började jag leta i pappas bokhylla och där hittade jag Katrina av Sally Salminen, det var den första riktiga kvinnoskildring som jag läst.

Efter denna, blev det Kejsaren av Portugallien, som Selma Lagerlöf skrivit.

Kejsarens bittra öde grep mig djupt.

Sen hittade jag Hamsuns Svält i bokhyllan.

Den gjorde ett omvälvande intryck på mig i det levande språket, humorn och svärtan i den unge mannen som gick omkring och svalt…

Då var jag tretton år och kände att just så, skulle jag själv vilja kunna skriva en gång.

Så jag började försöka nästan genast…

12

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Stefan Casta

E

Varje jul fick jag boken Bland tomtar & troll av mina föräldrar. Helt ärligt tyckte jag inte det var den bästa julklappen. Jag minns boken som lite tråkig.

Men det fanns ett undantag: John Bauers fantastiska illustrationer. I hans skogar är allting möjligt, i dem strövar jag fortfarande.

Beskow och Bauer hade sällskap av en annan mycket populär författare vid den här tiden, Astrid Lindgren.

Böckerna om Bullerbyn kunde jag nästan utantill och Mästerdetektiven Kalle Blomkvist var mitt första stora läsäventyr på egen hand.

När slukaråldern närmade sig hade vi flyttat till Norrköping. Jag och min kompis Lasse läste blixtsnabbt ut våra julklappsböcker och bytte sedan med varandra.

Sivar Ahlruds böcker om tvillingdeckarna Klas och Göran och deras närsynte kusin Hubbe, stod alltid högt upp på våra önskelistor. Vilken läsglädje de böckerna gav!

Ja, resten har ni säkert listat ut: Hemliga sjuan, femböckerna, ävertyrsböckerna, allt det där men också Finspångsförfattaren Louis De Geers böcker om Singleton, och många, många mer.

Jag minns vilken hunger, i rent bokstavlig mening, Blytons böcker skapade.

Ibland tvingades jag avbryta läsningen på

n bild från barndomen kommer ibland tillbaka: Jag hoppar högt av glädje i hallen i vårt hus i Vadstena, för mamma har just föreslagit att vi ska gå till biblioteket.

Biblioteket? Varför skapade böcker ett sådant lyckorus? Vad var det som gjorde min barndoms läsning så … märkvärdig?

Jag är faktiskt inte säker på att jag vet det.

Lastbilen Teodor på nya äventyr var en favorit som jag minns med värme. Den läste vi om och om igen. Samma sak med Elsa Beskows ABC-resan. På omslaget till den syns en flicka och en pojke som paddlar i en trälåda i en liten bäck. De är nog på väg till Italien för att plocka citroner, tänkte jag.

Den bilden, den drömmen, tror jag att jag har burit med mig genom livet. Det är jag som sitter där i sockerlådan, på väg mot Italien.

Min favorit bland Elsa Beskows många böcker var Puttes äventyr i blåbärsskogen.

Tänk att få uppleva blåbär stora som äpplen!

Det perspektivet, att liksom skildra blåbärsskogen underifrån, fascinerade mig.

Just det seendet är ofta min utgångspunkt när jag skriver för barn. Jag vill vara tordyveln på marken, jag vill försöka se världen med fjärilens eller blommans blick.

13

"Kanske är barndomens

läsning en fråga om...kärlek?

Omslag :Puttes äventyr i blåbärsskogen, E. Beskow, (1901) Bonnier Carlsen, 2008

sängen i mitt rum och kuta ut i köket för att snabbt bre elva Skogaholmsmackor (hu!) med laxmajonnäs (dubbelt hu!), som jag sedan balanserade bort till mitt rum framför ögonen på min häpna lillasyster.

Men trots alla dessa härliga böcker, aldrig någonsin kunde jag ana att jag själv en dag skulle bli författare. Men när jag började skriva minns jag att jag faktiskt tänkte att det var för att … betala tillbaka.

Min vän Max Lundgren skrev en gång ett tillägg i Svenska Barnboksakademins geniala miniskrift Sjutton skäl för barnboken. På baksidan lade Max till det artonde skälet: ”Bilderbokens tre viktigaste funktioner är: barnets möte med bilden – konsten, barnets möte med litteraturen, och barnets möte med föräldrarna.

"

Den tredje funktionen anser jag personligen vara den viktigaste.”

Så rätt han har, tänker jag, i dag mer än någonsin. Och kanske hittar jag till slut en del av mitt svar där. Kanske är barndomens läsning en fråga om … kärlek?

14

Omslag:Hur den lilla Mullvaden fick sin bil, Z. Miler (1959), Parabellum Nord AB 2010

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

15

Sveriges läsambassadör

Johan Anderblad Intervju: Jenny Edvardsson Vad minns du från din barndoms läsning?

fick för mig att jag skulle kunna bli en stor spjutkastare som vuxen. Min kropp skulle på något sätt vara som gjord för det.

Jag införskaffade aldrig något spjut men fulländande(?) tekniken på gräsmattan hemma med en orange snökäpp som jag hittat vid vägkanten.

Förutom de vanliga berättelserna och sagorna så minns jag att jag tidigt fick upp ögonen för facklitteratur på biblioteket.

Jag har alltid varit nyfiken och haft många projekt på gång. De flesta fullbordades aldrig. Men jag lånade alltid böcker i allehanda ämnen och läste och drömde.

På så sätt blev jag något av teoretisk expert på många områden. Till exempel vet jag väldigt mycket om hur man bygger en gokart, hur en fågelholk ska konstrueras, hur man sköter en crossmotorcykel, hur man lagar en gräsklippare, hur man seglar, spelar tennis och kastar spjut.

Minns att jag plötsligt i mitt lantliga liv

Fanns det vuxna i din omgivning som högläste för dig? Vad läste de?

När skedde högläsningen?

Klassiskt traditionellt på den tiden tror jag. Godnattläsning av mamma. Vad? Ja, tyvärr kan jag inte fråga henne längre.

Jag minns bara en bok, om en mullvad som bygger en bil av ihopsamlade delar. Tror att den heter Hur den lilla Mullvaden fick sin bil.

16

Omslag: Agaton Sax och den svällande rotmos-affären, N-O Franzén, ill. Åke Lewerth (1970), Albert Bonniers Förlag

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

17

Vad betydde barndomens läsning för dig?

Mullvaden som byggde en bil igen. Där var det nog glädjen över överblivna tekniska saker – skruvar, muttrar, kullager –sånt som jag fortfarande är väldigt fascinerad av.

Agaton Sax tror jag appellerade till mitt behov av kontroll och smartness.

Ingen lurade Agaton. Och hans snillrika system med rörpost på kontoret var en dröm!

Antagligen allt. Men ska jag vara ärlig så minns jag inte så mycket från de första årens läsning. Jag tyckte också det var en pina när man skulle ”tvångsläsa” skönlitteratur i skolan. Tyckte aldrig om de böcker som erbjöds på lektionstid.

Kanske hade det också med prestationskraven att göra. Man läste på tid. 40 min från och med nu. Hinner man lika mycket som bänkgrannen...? Oj, vad hon bläddrar fort... Bästa att bläddra nåt blad extra...!!!

Har du alltid läst böcker?

Vilken är din barndoms/ungdoms stora läsupplevelse? Varför blev det den tror du?

Som liten var det Hur den lilla Mullvaden fick sin bil. Mamma läste högt. Sen kunde jag den utantill. Och läste den gång på gång.

Som en trygghetsritual. Boken höll ihop med hjälp av en enorm mängd tejpbitar på slutet, och finns tyvärr inte kvar i min ägo.

Jag älskar fordon och mekaniska saker.

Tyvärr är kärleken obesvarad. Jag är helt värdelös på att meka.

I slukaråldern fastnade jag för Nils-Olof Franzéns böcker om Agaton Sax. Efter att ha läst alla böcker i serien försökte bibliotekarien på mitt bibliotek att få mig att läsa någonting annat. Hon gav mig Ture Sventon. Den figuren var jag helt kallsinnig till. ”Overklig och töntig”, kommer jag ihåg att jag tyckte om Ture Sventon.

Jag älskade det humoristiska språket i Agaton Sax-böckerna, den obegripliga handlingen och Agatons kosmopolitiska liv.

Fanns det någon karaktär som du kunde känna igen dig i? Vem? Varför just den, tror du?

18

Nej, jag lärde mig att läsa i slukaråldern, tack vare böckerna om Agaton Sax bl a. Men när jag började högstadiet fick jag för mig att det inte var tufft att läsa. Så för att försöka passa in så började jag istället att skolka, trimma moppen och lära mig att tåla så mycket alkohol som möjligt.

Det dröjde ända tills jag hade gått ut gymnasiet, innan läsningen kom in i mitt liv igen. Då fick jag ett extrajobb på ett lager, där jag skulle bära kartonger och packa upp varor. Det visade sig vara en bokhandel.

Där träffade jag andra förebilder, och mitt läsarliv tog fart. Jag byggde upp mitt eget bibliotek och läste igen allt jag missat i skolan – fackböcker, klassiker – jag slukade allt och gör fortfarande.

Nu skulle jag inte kunna tänka mig ett liv utan böcker De är mina vänner och kamrater på livets väg.

Vilken barn- eller ungdomsbok tycker du bäst om just nu? Vad är det som du gillar med just denna?

En bok som fastnat hos mig och dröjt sig kvar är Jenny Jägerfelds Comedy queen.

Framför allt för språket och tonen hos berättaren som känns hundraprocentigt trovärdig. Allvarlig och underhållande på samma gång.

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Anna Bengtsson

I

det lilla samhället där jag växte upp fanns på 60-talet tre mataffärer, post, bank, skoaffär – och ett bibliotek. Det förestods av en klasskamrats morfar.

I skolan lånade vi böcker på lördagarna, fröken kom med boklådan. Nu finns en mataffär och en presentbutik och jag hoppas skolan har ett ordentligt bibliotek.

Bilder som jag minns hemifrån: Tre tavlor med skogsbilder av John Bauer. En tjock ”familjebibel” illustrerad med Dorées kopparstick – jag minns särskilt den fasaväckande dramatiska bilden av syndafloden som jag studerade noggrant. En mapp med reproduktioner av Van Goghmålningar.

Jag läste mycket och blev glad för bokpresenter – under en sjukdom (påssjuka?) hade pappa skaffat Robinson Crusoe (av Daniel Defoe) – en reseläsupplevelse som hette duga. Den har säkert gett impulser till den expeditionslitteratur jag senare i livet kom in på. Vilket gett direkt resultat i böcker om myror på vetenskapliga expeditioner, som Bollongexpeditionen.

Illustrationerna i Robinson Crusoe är naturalistiska tuschteckningar med gråton och de betydde mycket för min läsning. När jag tittat i boken på senare tid har jag hakat upp mig på att illustratören Walter Paget avbildat de mest dramatiska punkterna i texten utan att gestaltningen varit särskilt expressivt utförd, och på så vis plattat till dramatiken.

I dom här gamla böckerna fanns ju också problemet att bildark var inskjutna där det var tekniskt möjligt och illustrationerna

hamnade på så sätt aldrig riktigt i fas med texten. Men jag minns också njutningen i att bläddra fram till bilden. Då öppnade sig ytterligare ett fönster.

En helt annan sorts läsning: Tre böcker med bibelberättelser av Vera Pewtress (kanske fått av faster missionären), med många färgbilder av E.S. Hardy – min starka känsla vid den här läsningMycket en hade med säkerhet mycket att göra med bilderna. Naturalistiska, sort lite måleriska, fina ljusskildringberätt ar och vackert dunkel färgskala, Jesusgestalten mild men med och utt pondus. Jesus går på vattnet! Jesus det önsk stillar stormen! Jesus botar en man som är döv! Jag var så tagen att barn av det att jag kände stor sorg över också att inte ha fått vara med på den tiden och fått träffa Jesus. Men jag blev inte troende trots den starka känslan då.

En märklig sak med de här böckerna: den svenska översättningen hade fått omslag av en helt annan illustratör, nämligen Kerstin Frykstrand med omisskännlig 50-talsstil, fullkomligt avvikande från bilderna inuti.

Och inte bara omslag utan faktiskt även enstaka streckteckningar i boken. För säkerhets skull färglagda av mig – ett barn kan inte motstå en tom yta inuti en streckform. Kerstin Frykstrands teckningar sitter framför allt starkt inarbetade från Min Skattkammare, den vi hade hemma var del III med Lillepers resa, Tuttemuj – och H.C.Andersenberättelsen om en stoppnål 19

©Walter Paget

som trodde att hon var en synål, för det var finare. Den bok jag ägde har försvunnit, jag har köpt en senare upplaga med flera andra illustratörer, Kaj Beckman bland annat – men det är Kerstin Frykstrands fina tuschteckningar som talar från min barndom.

Men var det verkligen så slafsigt lagda dekorfärger i ursprungsupplagan, eller var det ett nypåhitt i 60-talsuppt olika lagan?

H.C. Andersenberättelsen ters om stoppnålen gjorde intelser tryck, det oerhört roliga annorlunda perspektivet tryck – med en nål som huvudkar jag person! Och småkrypsperspektivet i Tordyveln. n idag Han var en mallig typ som å får. ville ut och lyckliggöra världen men inte gillade att ta ansvar. Och inget hade han lärt sig när han till slut kom hem till dynghögen i kungens stall.

Denna berättelse dök upp i mitt minne efter att jag hade gjort mina två första myrexpeditionsböcker. Myran Iver-Larsen med ballongfarare Andrée som förebild var en självtillräcklig typ, liknande karaktär som tordyveln. Det fick till följd att jag gjorde bilderbok av tordyvelberättelsen, med bilderboksbearbetning av texten.

Det annorlunda perspektivet har blivit av starkt intresse för mig och med säkerhet finns inspiration från H.C. Andersenberättelserna jag läste som barn.

Ur Robinson Crusoe, D. Defoe (1896), Ill. W. Paget Cassel & Company

20

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Elsa Beskows skogskildringar har jag med mig. Solägget är mycket läst, historien om en tappad apelsin som ställer till förvirring bland skogens invånare.

Här finns ett småfolksperspektiv som jag säkert blev tilltalad av, tillvaron under de lägst sittande tall- och grangrenarna.

Tallkottar och blomsorter är tydligt beskrivna och kanske är det från henne jag har min ambition att tydliggöra träd- och blomsorter.

Några till minnesvärda: Astrid Lindgrens Alla vi barn i Bullerbyn med barngestaltningarna av Ingrid Vang Nyman. Barnen från Frostmofjället av Laura Fitinghoff, om den föräldralösa fattiga syskonskaran som måste gå på vandring söderut och vartefter blir omhändertagna av fosterfamiljer. Djupt gripande, men bildmässigt är filmbilderna starkare – filmen visades hos oss i Församlingshemmet någon gång på 1960-talet, fast jag ser att den är gjord redan 1945.

I Tove Janssons Det osynliga barnet har jag två favorithistorier – huvudberättelsen om barnet som blir synligt bit för bit vid rätt sorts behandling (och mormors tinktur) och ”Hemulen som älskade tystnad” – han ville inte ha buller o bång utan gjorde en nöjespark för viskningar o fniss. Tove Janssons egna teckningar är oundgängliga för karaktär, humor och stämning.

Hela serien om Ann på Grönkulla (L.M. Montgomery) är ganska sönderläst. Och bilden av Ann är satt av illustratören/konstnären Nils Wedel, några andra varianter duger ej.

Vid sidan av flickskildringar: Hela serien om kadett (senare amiral) Hornblower (författare CS Forester, engelska flottan på 1700-talet.

Mycket olika sorters berättelser och uttryck – det önskar jag att barn idag också får.

21

22

Omslag: Hatt-stugan (1930), Elsa Beskow, Bonnier Carlsen 2017

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

23

B

Den raka horisonten löpte genom alla dagar, avgränsande det synliga och med en ständigt upprepad fråga: Vad finns bortom?

Och jag föreställde mig de andra platserna, de andra liven.

Från mamma fick jag mitt första språk, jag minns ramsorna, de sitter i händer och fötter, i kittlingarna på magen och i näsan som försvann och kom tillbaka.

Till ramsorna fogades dikter och sånger i en blandning där inget värderades som högre eller lägre, bättre eller sämre. Allt var utantill och befriat från pärmar, men också utan illustrationer.

Jag tyckte om Beskows Hattstugan, men älskade Nils Ferlins När skönheten kom till byn. Melodin svävade oroligt, orden var allvarligt rysansvärda. Jag placerade sångens scener i Karbäckens geografi, såg lador och grönska, led med den jagade skönheten och sög i mig slutversens bräckliga tröst. Jag kunde inte bli mätt på den visan, den var min käraste.

Mamma var en minnesmästare, kunde alltid sångens alla verser hur många de än var. Och det handlade om hundratals texter:

öckerna, jo, jag minns min barndoms böcker, de högst betydelsefulla, de ständigt levande.

Ingenstans i livet har jag, liksom många andra, haft så intensiva upplevelser av litteratur som i barndomen.

Så vem eller vad vore jag utan dem? Någon annan, tveklöst någon helt annan. Ändå var det inte med själva böckerna som läsandet började, utan långt före det – med ramsorna, sångerna, dikterna, berättelserna och bilderna; allt det som omfattas av begreppet littreracitet. Där vill jag lägga in landskapet också, den plats och den rymd som kanske livet igenom blir en referens också för texter.

Min barndomsplats var Karbäcken, en liten by vid sjön Tåsjön, längst upp i den avsmalnande ångermanländska tratten.

Utsikten från lagårsbacken löpte i långa band: Först det gröna ner mot stranden, sedan sjöns utdragna och i ändarna spetsiga oval, därefter skogens raka ås på andra sidan – ”som ett mörkblått sidenband”, sa mamma – och så himlen som välvde sig i en allt omfamnande kupa.

24

Ur :Liten en (1959 ), Greta Nilson Kärnan

Åsa Lind

Omslag: Plupp och lämlarna, I. Borg, (1960) Opal 2003

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Vaggvisor, sånger på Tåsjömål, ballader, skillingtryck, kupletter, frälsarsånger, arbetarsånger, schlager, folkvisor och mystiska fragment av halvt vittrade visor, där bara en refräng återstod efter tradering genom tid och rum. Till det kom den litterära dikten och berättelser ur böcker – o, som hon kunde dra historien om Gunnar och Hallgerd på Lidarände! Om örfilen, Hallgerds hämnd och Gunnars död!

Lakonismerna spikade hon så man rös, och personerna i Njals saga blev en slags bekanta, ungefär som avlidna släktingar eller folk i andra byar; dem kände jag ju också enbart genom berättelser och anekdoter.

Många samband kring världen och språket kom när fem, sex år gammal. Mina tre storasystrar gick redan i skolan, de var en tät klunga, jag var en halvsladd. Pappa var alltid borta på jobb i veckor eller månader, i skogen eller på byggen eller i berget.

Så det var jag och mamma. Det var vi som lyssnade på Småbarnskvarten i radio tillsammans, som följde med vågen Marino över haven och vandrade med Plupp och lämlarna över fjället (helt underbara produktioner!).

I radion fanns också musiken. Jag älskade det storslagna De hebreiska fångarnas kör ur operan Nebukadnessar och Triumfmarschen ur Aida.

Jag var stolt över att kunna de långa namnen, de var tungvrickare, och mamma spann vidare på musikens tema med berättelser ut Bibeln, om Mesopotamien, om slaveri och förtryck in i nutiden, om Suezkanalen (och så fram med kartboken, alltid).

Och när jag frågade vad Milord handlade om, när det var Edith Piaf i radion, förklarade mamma prostitution med hur fattigdom kan tvinga en kvinna att sälja det allra dyrbaraste en människa äger – sin kärlek.

25

Det kanske inte täcker in hela sanningen andras, med en mycket speciell, ritualiserad men gav mig, femåringen, en vidgad fördramaturgi, med utvikningar från temat, ståelse för sångens starka uttryck. återupptagande av huvudtemat, konstLika begripligt förklarade hon sånt som pauser, stickrepliker till sig själv, gester och hon ansåg jag bordet veta (som innebörden varierade tonlägen, ett konstfärdigt av demokrati och tankens frihet) och allt berättande som höll åhörarna på helspänn. jag frågade (som hur barn blir till). När jag Vi kunde ibland beställa våra favoriter. undrade över våffeldagen, berättade hon om Min var Slaget vid Vinkeln, då när östra och sambandet mellan våfflorna, Marie Bebåvästra Karbäcken i mitten av 30-talet skulle delsedagen, och Vårfrudagen – ja, och att gå samman och bilda en lokalavdelning av hönsen började värpa igen – och jag blev så Svenska Freds- och skiljedomsföreningen. glad, det var som en djup lättnad: Det finns Tyvärr uppstod det strid mellan byhalvorna förklaringar till själva orden också! om ordförandeposten, det blev handgemäng Trots detta, trots allt vad och blodvite (o, det avmin mamma Den vällde in med all skurna örat! Sjukstugan visste, uppfattade jag henne som upprättades i Mojrus sin tyngd, sin svärta. inte som allvetande. Hon kök!) och drömmen om ställde ju själv så många Språket fyllde mig, det fred i världen bleknade. frågor, hon sökte och undraAndra historier handlablev trångt i bröstet, de. Där hennes vetande tog de om när han var betslut, fick jag klara mig själv. det spände – och det plockare i Skåne (o, den Alltså grubblade jag ensam tunga jorden! Som jag öppnade något i mig. över oändligheten, tills jag långt senare återfann i löste saken genom att i Jag la ifrån mig boken Birgitta Trotzigs språk), tanken resa en tegelvägg på när han byggde Vägen obestämd plats i universum, på den vita byrån och Västerut uppe vid Stora vilket jag snart, och till min jag vet att jag tänkte Sjöfallet och om Kriget, förtvivlan, insåg skulle innetiden som inkallad nu, nu kan jag läsa allt. om bära en oändlighet av tegeloch hur det stora mörkväggar. Då kom jag fram till ret också berörde våra följande: ”Det finns två sorts trakter. människor. Den ena sorten slutar tänka på Varje gång pappa berättade en historia unversums oändlighet och blir vanliga. tillkom någon ny detalj, någon ny aspekt. De Den andra sorten kan inte sluta och var samma och ändå föränderliga, som om hamnar på Frösön.”. Och Frösön, det var i det förflutna var i ständig rörelse, i förvandvardagsspråket synonymt med det närmaslig. Om det var flera berättare samlade, födde te mentalsjukhuset. Så jag bestämde mig den ena historien den andra; man tog upp som sexåring för att lägga undan oändlighevarandras trådar och spann vidare. Det här ten och bli vanlig. Inte förrän trettio år senavar berättelser för vuxna. Men om man som re tog jag äntligen tag i universum igen, på barn höll sig tillräckligt tyst och stilla blev allvar, och skrev sagor om det. Så blev mig man osynlig, glömdes bort, och berättelserna oändligheten stegvis hanterlig och trygg. djupnade i tonfallet, blev allvarliga.

Till mina språkliga grundbyggare kan man Jag minns känslan av att sitta med öronen också lägga min pappa, mormor, mina på helspänn, orörlig, känslan av att samtidigt syskon och hela byns alla människor. förstå och ändå inte, av att vara vuxenlivets Min pappa var en storyteller, fast det visste hemligheter på spåren i ett kök där både vi inte, vi kände inte till det ordet. Vi visste stämning och tobaksrök tätnade. bara att när han var på det humöret, då kom På samma självklara sätt som min mamma det – långa vindlande historier byggda på kunde pappa återberätta böcker, hänvisa till och kring verkliga upplevelser, egna och litterära gestalter och citera dikter, och såväl 26

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen Bonden Paavo som Odysseus dök upp i samtal och som referenspersoner därhemma i köket. Mina föräldrar var hängivna läsare, trots att det inte fanns bibliotek inom rimligt avstånd och sällan råd eller möjlighet att köpa böcker, inte då på 60-talet.

Men man lånade mellan varandra, de böcker som fanns var i ständig rörelse, mellan grannarna, i släkten.

Som barn fick de aldrig läsa sig mätta.

Särskilt min mamma visste hur ont det gjorde att vara svältfödd på böcker. Hon ville inte att vi, hennes egna barn, någonsin skulle gå läshungriga.

Innan jag började skolan var de faktiska böckerna inte särskilt många.

Borträknat ett par hyllmeter vuxenlitteratur rörde det sig om ett tiotal bilderböcker därhemma, och kanske det dubbla när det gällde textböcker för barn. Men det fanns också Kalle Anka och seriestripparna i Nya Norrland och berättelser i olika tidskrifter.

Varje lördag satte sig mamma ner och läste allt vi syskon ville, allt som det inte funnits tid att läsa högt under veckan. Det var en helig stund, inget fick avbryta, och besök kunde avvisas med ett: ”Inte nu, jag läser för flickorna”.

Eftersom jag var yngst fick jag mer högläsning än mina systrar. Det fanns mer tid, det fanns fler som kunde läsa för mig.

Sommaren innan jag började skolan lärde jag mig läsa på egen hand. Jag har ingen aning om hur det gick till och minns det inte ens som något särskilt dramatiskt, inte i början. Jag kunde ju alla barnböckerna hemma by heart, de rymde inga hemligheter, och vuxenböckerna lockade ännu inte.

Det bästa var att ensam kunna läsa Lotta på Bråkmakargatan och dröja kvar där jag ville i texten, och läsa om och om igen de bästa ställena – där Lotta klipper hål i tröjan och där föräldrarna äntligen kommer och hälsar på i garaget, dit hon flyttat.

Men så kom jag till skolan och där fanns ett bibliotek, mitt livs allra första. I verkligheten var det säkert ytterst modest, men jag tyckte det var storslaget. Så många böcker! Ända upp i taket! Och fröken sa att man fick ta hem så många man ville och jag var

lycklig, ja, hänförd. Jag lånade böcker så många jag orkade bära. Somliga lånade jag om många, många gånger – som Snorre säl, som gjorde mig helt betagen. Frithjof Sælens illustrationer till sin egen text var ett förstamöte med något så outsägligt sött, så genuint intagande att jag inte kunde se mig mätt.

Till andra bildfavoriter hörde vid samma tid Dorés illustrationer i den bibel jag försiktigt fick bläddra i hos mormor. Dramatiken i bilderna stod i skarp kontrast till den den tysta, stilla lillkammarn där den jättelika boken låg på ett eget bord, just i ögonhöjd för en liten människa.

Det var inte bara mötet med biblioteket som var omvälvande den första skolveckan. Redan första dagens första lektion var litteraturrelaterat omskakande. Det hängde samman med min absoluta favorit bland bilderböckerna därhemma: Liten En med text och bild av Greta Nilson. Så vitt jag vet är det hennes enda bok, utgiven på Kärnan 1959 och numera omöjlig att få tag på (och mitt eget exemplar har gått förlorat).

Boken på hela 48 sidor handlar i korthet om en konflikt mellan förmänskligade katter och hundar, där hjälten Liten En hittar en lösning. Denne Liten En har många syskon, uppåt trettio, som presenteras med namn och ansikten på på ett helt uppslag.

Först kommer Början och Örjan och Dan, och så ramsar det på lite som med Josefs bröder, tills alla syskon är presenterade.

Början har ett mycket långsmalt huvud, Örjan ett alldeles runt. Jag tyckte det uppslaget var det bästa i hela boken.

Nå, så kommer jag då till skolan och aldrig i hela mitt liv hade jag sett såna mängder barn samtidigt. Bara min egen klass fyller ett helt rum, barn i varenda bänk!

Och fröken ropar upp oss en i taget och vi ska svara JA och det är nervöst. Men så säger hon ”Örjan” och nervositeten byts i förvåning. För tro mig, intill den stunden hade jag trott att ordet Örjan var ett påhitt som bara fanns i Liten En och nu satt en livs levande Örjan här i klassrummet!

När fröken sedan vänder sig till Örjans bänkkamrat och säger ”Börje” bokstavligen 27

Ur: Snorre Sel av Frithjof Sælen Copyright© 1941, Griegs Förlag Använd med tillstånd av Astrid Sælen. All rights reserved

svindlar det. Det är ju precis som i boken!

Och till saken hör också att Börje har ett påfallande långt huvud och Örjan ett klotrunt.

Var dettta sant, på riktigt sant? Men jo: Det var det.

Jag tror att min syn på fiktion och verklighet, på det som lever i boken och vi som lever utanför, fick en ny riktning den dagen. Örjan finns; påhitt finns i verkligheten och böcker kan vara sanna. Eller kan bli sanna, om man bara väntar.

När jag väl fick tillgång till ett bibliotek var jag hejdlös. Från att litteratur var något som alltid delades, oavsett i vilken form och där jag var beroende, så var jag nu fri.

Läsningen blev mitt eget rum, en egen plats där jag helt själv fick bestämma hur och vad jag läste. Tidigt mötte jag Tove Jansson, med ingång i Trollkarlens hatt som gjorde ett djupt intryck: Jag kände mig upplyft, sedd, tilltalad.

Som om boken var skriven just för mig och 28

Omslag: Destination mars, S. Wernström, (1969) Åhlén & Åkerlunds förlag

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

tog mig på allvar. Jag läste den, jag drömde den, jag sörjde insikten om att jag nog aldrig skulle få ett eget moln men har aldrig upphört att vilja och hoppas. Och jag blev kär i Snusmumriken och känslan i magen var densamma som när jag senare blev kär i klasskamraten Ulf (men kärleken till Snusmumriken visade sig mera hållbar).

När jag hittade en bok jag tyckte om läste jag allt som fanns av den författaren. Så blev det med Irmelin Sandeman Lilius. Hennes texter var som slöjor, övergångarna mellan olika världar så drömlikt skira. Länge trodde jag att hennes namn var en del av det obestämda ”det andra”, av fiktionen, för så ljuvligt kunde väl ingen levande människa heta?

Ungefär samtidigt blev Edith Nesbith en annan favorit, och jag fick smak för dörrar som leder till andra tider och platser.

Lisa Tetzners Sotarpojken i Milano fick mitt sociala patos att flamma, Sven Wernström likaså. Min ingång där var Destination Mars som jag läste när jag var elva.

Den var Pojkarnas Julbok det året, mina föräldrar köpte den åt mig.

Den första boken jag köpte för egna pengar var C S Lewis Min morbror trollkarlen, på en skolresa till Östersund när jag också åkte rulltrappa för första gången. Det var en pocket och jag tyckte omslaget var ursnyggt, annorlunda, och jag var stolt. Såklart läste jag sedan hela Narniaserien, men tyckte redan då att den tappade stinget allt eftersom. Genuint roligt hade jag med Dickie Dick Dickens, förmodar jag!. Det var också en julklappsbok, klassad som ungdomsbok och jag var nio år. Den inledande meningen lyder: ”Vi som var med på den tiden – det var 1926 – minns vilket ståhej det blev 29

något. Jag litade inte på de tryckta texternas beständighet, de var ju så levande för mig.

På sängen i mitt rum läste jag en bok vars namn jag inte minns, den handlade om flickor och hästar. I slutet av boken börjde jag gråta. På väg nerför trappan tänkte jag att det var så underligt, att läsning kunde få mig att gråta och särskilt som jag inte ens gillade boken. Det var en ny slags gråt, en ny slags läsupplevelse och jag undrade vad mer som jag ännu inte visste om böcker.

Också i mitt rum, stående vid byrån med ryggen åt fönstret, som frusen i steget, läste jag slutet på Tarjej Vesaas Fåglarna.

Det var en av mina storasystrar som hade lånat den på sitt skolbibliotek, och av det följer att jag var tolv år. Det var långt ifrån den första vuxenbok jag hade läst – jag läste ju det mesta som hade pärmar, ofta utan att förstå särskilt mycket. Men Fåglarna var mig på något sätt begriplig. Den vällde in med all sin tyngd, sin svärta. Språket fyllde mig, det blev trångt i bröstet, det spände – och det öppnade något i mig.

Jag la ifrån mig boken på den vita byrån och jag vet att jag tänkte nu, nu kan jag läsa allt.

då Dickie Dick Dickens tillsammans med sina vänner lyckades undfly den amerikanska polisens långa arm och gå ombord på valfångstfartyget ”Oak Hoak Moak”, förd av den oförvägna kvinnliga kaptenen Margaret Poltingbrook med kurs på Södra Ishavet”.

Till raden av läsning jag minns hör också Det fulländade äktenskapet av Th. H. van de Velde. Den var mycket intressant, inte alls på grund av innehållet, men för att det var den enda aningen undangömda boken därhemma.

Jag minns exakt var särskilda läsupplevelser drabbade mig. I hörnet vid spisen i köket nådde jag sidan 50 i första delen i Sagan om ringen. Mina storasystrar hade läst just den, sa att den var så bra och helt olika allt annat de hade läst. Till en början fann jag den outsägligt träig, men bestämde mig för att ge den just femtio sidors prövotid innan jag gav upp – och så långt kommen, där i kökshörnet, var jag helt uppslukad av boken men måste avbryta; vi skulle äta. Jag minns hur jag la boken upp och ner, öppen, på stolen intill mig.

Så gjorde jag med de allra bästa böckerna.

Jag ville inte stänga dem, jag hade en stark känsla av att berättelsen skulle fortsätta, gå vidare utan mig, och jag ville ju inte missa

T

ack till Astrid Sælen för att Bazar Masarin fick använda en bild från boken om Snorre Säl. Astrid Sælen skriver och berättar att under 2019 kommer en ny svensk utgåva av boken – den har varit slutsåld här sedan 2005. I denna utgåva kommer hennes fars teckningar av djurens symboliska betydelse att finnas med.

Vidare berättar Astrid Sælen: Snorre Sel kom ut 9 november 1941 i Bergen, Norge, på Griegs Forlag. En månad senare, 9 december 1941, blev den förbjuden av de naziststyrda myndigheterna.

I Sverige trycktes den i 60 000 exemplar på Gebers Förlag 1946 och användes som läsebok i småskolan i Stockholm - utan att man kände till det politiska frihetsbudskapet.

30

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Katarina von Numers-Ekman Intervju: Jenny Edvardsson Vad minns du från din barndoms läsning?

Vad betydde barndomens läsning för dig?

Min barndom var full av läsupplevelser.

En av de bästa var när jag var sex år gammal och min kusin läste Narniaböckerna högt för mig på sommarstugan.

Sen gick vi omkring i skogen och pratade om vad som skulle hända om vita häxan kom emot oss på stigen.

Jag var en riktig bokslukare som barn.

Tillsammans med alla de nya världarna som jag fick besöka genom böckerna var det de känslomässiga upplevelserna jag ville ha.

Spänningen, kusligheten, tragiken, romantiken Vilken är din barndoms/ungdoms stora läsupplevelse?

Varför blev det den tror du?

Fanns det vuxna i din omgivning som högläste för dig? Vad läste de?

Och vilka var det som läste?

När skedde högläsningen?

Det är svårt att nämna bara en, men bland många läsupplevelser väljer jag Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe, en berättelse jag fortfarande älskar och beundrar stort.

Min bror och jag hörde den en sommar som radioföljetong och tyckte den var så fruktansvärt kuslig och bra. Min vän och jag läste också boken och pratade mycket om den. Vi skrev ett brev till Maria Gripe och frågade hur David kunde spela schack per telefon med Julia J:son Andelius fast hon var död.

Det var ett stort ögonblick då vi fick svarsbrevet från Maria Gripe.

Mina föräldrar läste mycket för mig och min lillebror. Pappa läste muminböckerna och mamma läste Astrid Lindgrens böcker för oss, bland annat.

Det var ofta godnattsaga om kvällarna och ibland på lördag eller söndag kröp vi ner i deras sängar för en lässtund på morgonen.

Jag minns också en gång då mamma läste högt för oss på skärgårdsfärjan ut till sommarstället. Det var kapitlet om ”De vises skrin” i någon av Bullerbyböckerna och det slutade med att alla som satt i salongen lyssnade och skrattade med oss.

31

Omslag :Tordyveln flyger i skymningen, M. Gripe, (1978 ) Bonnier Carlsen 2013

Varför skulle det inte kunna spöka över telefonlinjen då det kan spöka på andra sätt? frågade hon sig i brevet.

Fanns/finns det någon karaktär som du kan kunde/kan känna igen dig i? Vem? Varför just den, tror du?

Annika i just Tordyveln flyger i skymningen känner jag igen mig i.

Jag hade väldigt många fantasier om kärlek och romantik som barn och av de tre ungdomarna i boken är det hon som starkast lever sig in i den tragiska kärlekshistorien från 1700-talet som nystas fram.

Hon är väl också lite hemligt förtjust i kompisen David och hur Maria Gripe får fram den den känslan kan jag identifiera mig med.

Vilken barn- eller ungdomsbok tycker du bäst om just nu? Vad är det som du gillar med just denna?

Den första jag kom att tänka på när jag läste frågan är bilderboken Hermans sommar av Stian Hole.

Jag kan inte sätta ord på de stämningar och känslor som den väcker i mig, men det är som att den tar mig direkt in i min egen barndom. Det har något att göra med de glödande färgerna och den starka blandningen av lust och vemod.

Har du alltid läst böcker?

Ja, det har jag. Tyvärr har man ju sällan som vuxen tid att sluka böcker på samma sätt som i barndomen och ibland tycker jag att mitt läsande domineras av alltför många andra sorters texter än de skönlitterära.

Men jag har nog aldrig varit i den situationen att jag inte skulle ha någon bok på gång.

32

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Mats Berggren

N

är jag var åtta år var jag en storläsare. Varje måndag gick jag till biblioteksfilialen i närheten av höghuset där jag bodde, varje tisdag till bokbussen och varje onsdag till skolbiblioteket för att låna hem nya världar jag kunde försvinna in i.

Alla mina veckopengar gick till Wahströms ungdomsböcker. Ändå är det nog Carl Barks Kalle Anka som har präglat mig mest – och det började redan innan jag kunde läsa själv, när mamma läste för mig och jag – besatt av bokstäver redan vid fyra års ålder – kämpade för att få ihop de där magiska tecknen till ord.

På den tiden var det inte känt att det var Carl Barks han hette, som liten trodde jag nog att Walt Disney var upphovsmannen till

alla serierna, det var ju hans namnteckning som stod där.

Men när mina kompisar och jag blivit äldre och funderade närmare över saken kände vi igen Barks som ”den bra tecknaren”. Det säger något om kvalitet. Dels att även barn har en känsla för den och kan känna igen den där den finns – men också att en genial berättare som Barks kan tränga igenom i en massindustri.

Vid det laget kunde vi se hans skicklighet och uttrycksfullhet som tecknare, men från början handlade det säkert främst om de fantasifulla historierna.

Förutsättningarna ändrades helt mellan de olika tiosidiga avsnitten. Kalle kunde vara skicklig i nya yrken varje gång.

Som frisör ändrade han folks utseende till 33

Creative Commons 4.0 BY-NC

oigenkännlighet, som rivningsarbetare fick han husen att falla sönder i prydligt sorterade högar av plankor, rör, tegel o s v, som regnmakare kunde han uppfylla kundernas önskemål med övernaturlig exakthet.

Det som fascinerade mest var de längre berättelserna, som kunde sträcka sig över flera nummer.

Med hjälp av farbror Joakims pengar kunde Kalle och knattarna besöka mängder av exotiska platser. Min favorit var Avskyvärld, den glömda staden där allt var fyrkantigt, till och med äggen, i Vilse i Anderna.

Jag tänker ibland på hur mycket av både geografi och kulturhistoria jag fick mig till livs. Inte sällan kommer min första bekantskap med ett land eller en epok från Barks serier.

Ett mästerverk kännetecknas i mina ögon av att det inte skulle vara lika mästerligt om skaparen hade valt ett annat medium.

García Márquez Hundra år av ensamhet skulle inte fungera som film – det mediet har en inbyggd realism som får hans överskridande av gränsen mellan det vi upfattar som verklighet och fantasi att verka löjligt. Å andra sidan har Fellinis filmer en visuell kraft som inget medium förfogar över.

Ekelöfs precisa lyriska språk är otänkbart som något annat än poesi.

Carl Barks Kalle Anka är ett mästerverk just för att den är en tecknad serie och inget annat.

34

35

Baksida/omslag :Lotta och daghemmet, U. Hultberg & B. Edvinsson, (1975 ) RabĂŠn & SjĂśgren

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Kalle Lind Frågor: Susanne Sandström

D

in bok Proggiga barnböcker är ju en nostalgibok (och faktabok), och urvalet böcker personligt utvalda tänker jag - är det dessa böcker som gör dig nostalgisk? Är det någon bok som står ut mer än andra från din barndoms läsning?

- Jag skyr ordet ”nostalgisk”. Även om jag gräver mycket i det förflutna, och i synnerhet min egen barndoms teve och litteratur, så gör jag inte det för att jag vill ha det tillbaka.

Urvalet i Proggiga barnböcker (Roos & Tegner, 2010) utgick förstås från de böcker jag mindes och hade i min ägo, men min ambition var att få med så många exempel som möjligt på den sorts pedagogisk-politisk-pekpinniga barnlitteratur som var typisk för det utvidgade sjuttiotalet (1968-1982).

Impulsen att börja leta kom från boken om Lotta i Hallonby där hon demonstrerar för fler dagis i förorten. Den fanns i mitt barndomshem och har sedan stannat kvar.

Det är den urtypiska proggbarnboken, full av proggmarkörer som aktionsgrupper, deppiga köpcentrum, nerklottrade hissar och mammor som kör buss. Samt, förstås, kommunalråd som vill satsa på motorväg istället för daghem.

De proggiga, politiska barnböckerna från det långa 70-talet hade ju tydliga budskap - ville göra skillnad både i samhälle och i barn (vilket ju iofs en stor del av barnlitteraturen vill/ville) - kan du se att det här förhållningssättet till barnlitteratur kommer tillbaka? Att verkligheten, socialrealismen är på stark ingång?

- Jag är inte så oerhört bevandrad i nutida barnlitteratur, men det går nog att prata om en smärre renässans för den politiska barnboken. Och då inte bara från vänster, utan också böcker med liberala budskap.

36

Omslag : Milly-Molly-Mandy Stories, J. Lankester Brisley, (1953) George G. Harrap & Co Ltd

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Ann Boglind

D

plötsligt förstod hur de svarta krumelurerna kunde ge mening.

Den första läsupplevelsen på egen hand var Karin Anckarsvärds Bonifacius den gröne som, vad jag minns, handlar om en snäll drake som dels lär en pojke att simma, dels har en godisaffär där allting är gratis – drömmen för en sexåring.

Ett mer realistiskt läsminne är böckerna om den engelska flickan Milly Molly Mandy som har skär- och vitrandiga klänningar på somrarna och röda ylleklänningar på vintern. Här får läsaren följa ett lugnt och trevligt engelskt liv på landet, men det kan inte ha varit tråkigt, eftersom jag läste hela serien, som jag minns det.

Joyce Lankester Brisley skrev dessa böcker, har jag tagit reda på nu. Det lär vara så att de engelska barnböckerna med sina sprakande brasor och sina testunder med

en här sommaren har jag med glädje och värme sett mina fem barnbarn ligga på solvarma klippor djupt försjunkna i och uppslukade av sina böcker.

Denna syn gör mig nostalgisk och får mig att tänka på min egen barndoms läsning.

Mitt första bokminne är ”Goggeboken”, en stor konstbok med Vincent van Goghs målningar, som jag dragit fram och gömt mig med bakom en soffa.

Jag fick fortsätta läsa dessa bilder, för mina föräldrar såg att jag behandlade boken varsamt. Hela mitt liv har jag känt något alldeles extra när jag har betraktat van Goghs konst.

Jag lärde mig att läsa innan jag började skolan och jag minns fortfarande exakt hur jag tillsammans med min pappa stod i vår barnkammare med en tidning i handen och 37

Omslag : Kulla-Gulla, M. Sandwall-Bergström (1945), SBI 2013

Omslag : Bonnifacius den gröne, K. Anckarsvärd, Bonniers 1952

scones och marmelad har påverkat även svenska barns uppfattning om vad som är mysigt. I varje fall stämmer det på mig.

Mindre mys men fortfarande engelsk miljö är det i Enid Blytons Fem-böcker, som i min barndom inte ansågs som tillräckligt god litteratur för att få lånas på bibliotek.

Men jag och mina syskon fick läsa både dem och Kalle Anka till en del andra vuxnas förfäran. (Min pappa var både svensklärare och litteraturrecensent!)

Men Fem-böckerna var nog precis det jag behövde för att bli den där totala bokslukaren. Jag minns fortfarande att jag såg till att vakna så tidigt på morgonen att jag hann läsa om de fyra kusinerna och hunden Timmy innan jag gick till skolan.

För mig var det spännande att följa hur barnen var ute och smög i grottor på nätterna för att ta fast smugglare.

Då stördes jag exempelvis inte av de groteska beskrivningarna av bovarnas utseende, som har tvättats bort i senare nyutgåvor.

De tidiga tonårens läsning var typiska flickböcker, men ofta var dessa flickor starka och kämpande: Kulla-Gulla-serien av Märta Sandwall Bergström, Lucy Maud Montgomerys Anne på Grönkulla, Astrid Lindgrens Kati-böcker och Ulla-Bella av Marika Stiernstedt.

Man kan säga att de ledde fram till min första vuxenbok: Moa Martinssons Mor gifter sig, som lärde mig mycket om en tillvaro långt från min egen.

Jag är glad över att jag tidigt fick tillträde till böckernas värld och att detta tycks ha gått i arv till mina barnbarn!

38

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Sara Bergmark Elf

E

n av de få gånger jag har blivit starstruck var när jag träffade Ulf Nilsson första gången.

Han hade ju skrivit Älskade lilla gris, som var en av mina absoluta favoritböcker när jag växte upp.

Jag läste om boken i vuxen ålder och slogs återigen av den ömma och humoristiska tonen i både texten och i Eva Erikssons makalösa illustrationer. När jag kom till stället då pappan överväger att döda grisen Pellen, som just då bor i deras badkar, så stannade jag upp. Den där scenen har etsat sig fast hos mig.

Den hopsjunkna pappan som gömmer hammaren mellan knäna, påkommen och handlingsförlamad. Grisen Pellen som ser på honom med en blick som säger precis allt. ”Länge, länge tittade de på varandra. ”Älskade lilla gris”, sa pappan tyst och slängde hammaren på golvet.

Och Pellen reste sig upp och tänkte: ”Här kan man ju inte stanna, alltså!”

Det är en modig, dråplig och ganska fasansfull boksida. Människans absurda och brutala sätt att behandla djur blottläggs totalt utan att det på något vis blir pekpinneartat.

Ibland tror jag att det var Älskade lilla gris som gjorde mig till vegetarian och sedermera vegan.

Att det är en fantastisk bok är jag i alla fall helt säker på.

”Pappan hämtade en hammare. Han tänkte att om han slog riktigt hårt så skulle Pellen dö.

Kanske kunde de sedan begrava honom vid en strand ...”

Grisen sover stilla, men så öppnar han ögonen och möter pappans blick. Precis det ögonblicket fångar Eva Eriksson.

39

©Eva Eriksson

Älskade lilla gris, (1982 ) Bonniers Juniorförlag, En Bok för alla, 2012

40

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Cecilia Lidbeck

B

arndomens boklandskap var för mig en plats av magi, lust och äventyr. Det var tomtebobarnen i sina röda flugsvampshattar, John Bauers Tuvstarr vid tjärnen.

Det var lille Strit och hans elaka bröder, Lilla Anna som gjorde en tårta av sockerkaksbottnar, skivade bananer och vispad grädde.

Det var Pellepennan och Suddagumman som ritade och suddade och bad mig hjälpa till, och det var Lilla blå och Lilla gul som lärde mig om vänskap, identitet och olikhet.

När jag letar i minnet så ser jag dem för mig igen, böckerna jag älskade så, och jag fylls av värme och tacksamhet över att redan som liten ha fått tillgång till ordens och bildernas fantastiska värld.

Jag lärde mig tidigt läsa på egen hand och kunde sedan inte sluta. Ville inte sluta.

Och varför skulle jag? När jag hemifrån min egen säng kunde få leka med Den olydiga ballongen, åka gungstol över havet med Fröken Ensam Hemma och tillsammans med Pappa Pellerins dotter kämpa mot trångsynta vuxna. När jag varje kväll innan jag somnade kunde få umgås med yttepyttesmå Lånare, resa i tid och rum tack vare fem barn och ett sandtroll eller tala med fauner och lejon i ett snötäckt Narnia.

Litteraturen var (och är) för mig ett förunderligt ymninghetshorn, och att i mina verk försöka återskapa något av den där magin jag upplevde som barn är min ständiga strävan som författare.

41

©Hans Arnold

42

Ur : Frรถken Ensam Hemma รฅker gungstol, G. Linde, Ill. H. Arnold, (1963) Bonniers Juniorfรถrl. 1993

Foto©Mårten Melin

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

L

Mårten Melin

Foto: Nominering Augustpris 2012

äsning kan vara mycket mer än böcker. Något som verkligen satte sina spår är de bildberättelser som i små broschyrer följde med Matchboxdockorna jag och min bror köpte.

Fighting Furies hette de egentligen men det tror jag aldrig vi sa.

Sjörövarna Hooks och Peglegs äventyr inspirerade mig att skriva min kanske allra första berättelse, Dykarmannen. Jag gav den till och med omslag och illustrationer och häftade ihop.

Pegleg och Hook är först svurna fiender men blir sedan vänner. Ett tema jag återkommit till flera gånger i mina böcker och kanske en av anledningarna till att jag är mer intresserad av karaktärsutveckling än av dramatiska kurvor.

Nästa år kommer jag med min första sjörövarroman. Den bär tydliga spår av de där Matchboxbroschyrerna. Så kan det gå.

43

Foto: Bok & Bibl. 2014

Athena Farrokhzad

A

hmads Shamloos persiska barnsagor på vers och Maria Gripes böcker.

©Sourena, ShahreFarang

44

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

45

From THE CABOOSE WHO GOT LOOSE by Bill Peet. Copyright © 1971, renewed 1999 by Bill Peet.

Used by permission of Houghton Mifflin Harcourt. All rights reserved

Kazu Kibuishi

W

hen I think of books that I read as a child that left an impression, my first thought is of The Caboose Who Got Loose by Bill Peet.

I´m not sure if this was a book I picked out myself or if it was simply something I had been given, but it was the first time I started thinking about the dimensionality of cartoon imagery and how much I wanted to try drawing the same type of thing.

During my childhood, a lot of time was spent playing with my little brother.

When we were very young, we imagined going on adventures with our toys and dolls, and as we got older, we played video games like the early Final Fantasy games together.

By the time we were in high school, we spent more time with our own respective friends, and I spent a lot of time watching classic movies and reading novels. It was my dream back then to be able to create novels with pictures, and I wasn't quite sure if there was a job that would allow me to do that.

Thankfully, it turned out a lot of readers from around the world want to support this kind of work, and here I am drawing stories full-time!

46

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Ngũgĩ wa Thiong’o

I

Memory of story telling

Foto©Suzanne Ahrling, Malmö stadsbibliotek 2013

grew up in a rural village in Kenya. I never had a book read for me, but I have vivid memories of nights of stories by the fireside.

I can never forget those of Hare, the trickster. A torn copy of the Gikuyu translation of the Old Testament was my earliest encounter with a book, an experience I tell in my memoir of childhood, Dreams in a Time of war. I would interact with most of the Biblical characters especially David, playing the harp, or Jonas in the belly of a fish. It was magic, magic, magic all the way.

But it was the story telling in the evening that made me enter the world of books, mainly because now, with reading, I could tell myself stories at any time of day or night.

47

Jenny Edvardsson

J

Omslag : Den långa vägen hem, C. Voigt (1983), Bonniers Juniorförl.

Ur: Hortus Deliciarum, Jona i Nineve Wikimedia Commons

ag minns än idag min läsning av Cynthia Voigts Den långa vägen hem.

Det måste ha varit någon gång på 1980-talet. Redan efter några sidor var jag fast.

Tänk att bli lämnad av sin mamma och tänk att bli lämnad på en parkering utanför ett köpcentrum.

Det händer de fyra syskonen Tillerman och den äldste av dem, Dicey, tvingas ta ett stort ansvar. Hon försöker hålla ihop syskonskaran när de till fots söker sig genom USA för att hitta en släkting som de nästan aldrig har träffat. Utan pengar och utan mat blir det en strapatsrik vandring.

Den långa vägen hem gav mersmak och under flera års tid svarade jag alltid Cynthia Voigt om jag fick frågan vilken min favoritförfattare var.

Jag läste allt som hon skrev och jag gjorde det helt okritiskt. Bara att veta att boken var skriven av henne gjorde den läsvärd i mina ögon.

48

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Meg Rosoff

T

he question about childhood reading is always incredibly difficult to answer if you were a fanatical reader as a child — and I was.

There were far too many books in my childhood for me even to choose a few. But here’s a try.

My earliest memories of childhood reading were my mother reading Dr Seuss to my three sisters and me. His books were relatively new in the 1960s and her favourite was Horton Hatches an Egg. My favourite was The Cat in The Hat, who I think I recognised as an anarchist even as a child -- I found him a very thrillingly dangerous character, and also very funny.

I loved Green Eggs and Ham too. I read Dr Suess books to my own daughter 40 years later and enjoyed them just as much.

From Green Eggs and Ham by Dr. Seuss. Co Used by permission of Random House Chil

opyright © 1960 ldren´s Books. All rights reserved

50

Ur : The YellowFairy Book: (1894), Andrew Lang, Ill. H.J. Ford Longmans, Green & Co.

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

51

Louise Fitzhugh (1964), The Good Master by Kate Seredy (1935) and A Wrinkle in Time

by Madeleine L’engle (1964).

As I got older, about fourteen or fifteen, I started reading books off the new books cart in the library — I spent hours and hours at the local public library and loved to be the first to borrow a new book.

That’s when I discovered all the original James Bond books, and books that might be considered young adult novels now — like A Separate Peace by John Knowles and The Chosen by Chaim Potok.

Reading is so personal, and such an escape from reality; for me it was the world I lived in more vividly than the real world.

I still never feel happier than when I’m completely engrossed in a book.

My mother also loved poetry and read us lots of classic American poems, like Paul Revere’s Ride by Henry Wadsworth Longfellow and Trees by Joyce Kilmer.

One year for Christmas my parents gave me The Secret Garden and A Little Princess by Frances Hodgson Burnett and I read those two books over and over and over for years.

I read them so many times that I felt they created roads in my brain, and bits and pieces of them appeared in books I wrote many years later.

My mother had a book from her childhood called Nobody’s Girl, by Hector Malot, written in 1893. I adored it, and learned all about the industrial revolution in France, though I didn’t know it at the time.

We also had an odd book of Chinese Fairy Tales, very large, with gorgeous Italian illustrations. Some of the stories were quite disturbing but I loved that book simply because it was so exotic.

I loved reading fairy tales, and devoured the Andrew Lang translations published as the Red, Blue, Green and Yellow fairy books.

They were also old, from 1890, and I also read them again and again.

I particularly loved any fairy tale that featured horses — I read every book about horses ever written and scoured the library for more. Marguerite Henry wrote wonderful horse books with beautiful illustrations by Wesley Dennis, and I adored Walter Farley’s Black Stallion books. I think I first read Pippi Longstocking because there was a horse on the cover.

By the time I turned ten or eleven I had become obsessed with spies, and tried to read impossible books like John Le Carre’s The Spy Who Came In From The Cold, which frustrated me terribly because I could read the words but the sentences made no sense to me.

When I wasn’t reading books about horses, my favourites were Harriet the Spy by

52

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Niklas Krog Intervju: Jenny Edvardsson Vad minns du från din barndoms läsning?

Bröderna Lejonhjärta är den bok som träffade mig allra hårdast när min mamma läste den högt. Skorpan och Jonatan är vidunderligt hjältemodiga på ett sätt som gick rakt in i mitt tioåriga jag. En sorts moralisk ledstjärna.

Jag minns att jag fick kämpa med Ture Sventon när jag gick i ettan, jag minns min mammas andlösa högläsning av Bröderna Lejonhjärta och jag minns mängder med böcker som fick mig att flyga iväg över världen, fullkomligt uppslukad av berättelserna.

Fanns det någon karaktär som du kan kunde känna igen dig i? Vem? Varför just den, tror du?

Fanns det vuxna i din omgivning som högläste för dig? Vad läste de?

När skedde högläsningen?

Skorpan Lejonhjärta kan nog de flesta känna igen sig i. Han är varken storvuxen eller kraftfull, men han gör så gott han kan.

Och det räcker långt. Den insikten. Gör allt du kan. Det kommer att påverka människor omkring dig.

Mamma läste högt på kvällarna för min bror och mig. Astrid Lindgrens böcker om Emil, i första hand, men också Bröderna Lejonhjärta, som knäckte mig fullkomligt.

Mamma läste dessutom själv ett par böcker i veckan under hela sitt liv.

De bästa upplevelserna skickade hon vidare till mig. (Jag är dig evigt tacksam, mamma.)

Har du alltid läst böcker?

Jag började så snart jag kunde läsa och jag har inga planer på att sluta.

Vilken barn- eller ungdomsbok tycker du bäst om just nu? Vad är det som du gillar med just denna?

Vad betydde barndomens läsning för dig?

The hate you give av Angie Thomas.

En myllrande historia om rasmotsättningarnas USA. Huvudpersonen är en svart tjej som går på en vit skola. I bokens inledning blir hennes svarta barndomsvän ihjälskjuten av en vit polis och vännen dör på gatan framför henne. Sedan är kaoset igång.

Det händer massor i boken och det finns inga tydliga skiljelinjer mellan rätt och fel.

Det finns mycket att fundera över.

Frihet och äventyr. Jag läste alla möjliga sorters böcker, från actionspäckade science fictionhistorier om John Carter till mer vardagsnära historier som IFK Trumslagaren. Om berättelsen fångade mig så kunde den handla om vad som helst.

Vilken är din barndoms/ungdoms stora läsupplevelse? Varför blev det den tror du?

53

54

Omslag : Ture Sventon i varuhuset, Å. Holmberg (1968), Rabén & Sjögren 2013

Omslag : IFK Trumslagaren, M. Lundgren (1972), Bonniers Juniorförlag

Omslag : Bröderna Lejonhjärta, A. Lindgren, Ill. I. Wikland (1973), Rabén & Sjögren

Omslag : Mio, min Mio, A. Lindgren, Ill. I. Wikland (1954), Rabén & Sjögren Omslag : Trollvinter, T. Jansson, (1957), Schildts, Rabén & Sjögren 2014

55

Annika Thor

J

ag är född 1950 och tillhör alltså den första generationen som fick ta del av genombrottet för den moderna barnlitteraturen i Sverige. Astrid Lindgrens Pippi Långstrump med sitt ifrågasättande av vuxna auktoriteter var viktig (även om det retade mig att den snälla, lydiga flickan i berättelsen heter Annika precis som jag), men den av Lindgrens böcker som gjorde djupast intryck var ändå Mio min Mio – så sorglig och så vacker!

Anarkismen i böckerna om Pippi och allvaret i Mio min Mio underströks förstås av Ingrid Vang Nymans respektive Ilon Wiklands illustrationer. Böckerna om barnen i Bullerbyn tyckte jag inte lika mycket om – den där helsvenska, lantliga idyllen befann sig nog för långt ifrån min egen erfarenhet. Även Tove Janssons Mumindal är på sätt och vis en idyll, men där lurar alltid mörkret och farorna under ytan. Trollkarlens hatt, Farlig midsommar och Trollvinter satte djupa spår hos mig – vem kan glömma den dåraktiga ekorren med den vackra svansen i den sistnämnda boken?

Och Farlig midsommar bidrog alldeles säkert till att väcka mitt intresse för teater (som jag långt senare skrivit både för och om).

Den tredje av de stora svenskspråkiga författare som fick sitt genombrott vid den här tiden var förstås Lennart Hellsing. Många av hans ramsor och sånger kan jag fortfarande utantill, och orden väcker också minnena av Stig Lindbergs och Poul Strøyers lekfulla illustrationer och av Lars Ekborgs och

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Flicka i Paris och Flickan i verkligheten – som gjorde starkast intryck på mig.

Här skildrades vuxenblivandet med större psykologiskt djup och fler nyanser än i de äldre flickböckerna, och även sexualiteten gestaltades öppet vilket var något nytt i böcker för unga människor. Annars gick jag ganska snart över till vuxenlitteraturen, men det är en annan historia!

Omslag :Flicka i Paris, K. Thorwall, (1963), Bonniers Förlag 2013

Yvonne Lombards röster i rollerna som Krakel Spektakel och Kusin Vitamin på EP-skivorna från Karusell – allt delar av samma allkonstverk.

Samtidigt levde på 50- och 60-talen en äldre tids barnlitteratur fortfarande kvar.

Den litteraturen var strikt könsuppdelad, så medan mina pojkkusiner läste böcker om Bill och Biggles läste jag Frances Hodgson Burnetts Den hemliga trädgården och En liten prinsessa, Ethel Turners Sju syskon, Laura Ingalls Wilders självbiografiska prärieserie och L. M. Montgomerys böcker om Emily och om Anne på Grönkulla – de sistnämnda har satt tydliga spår i min egen bokserie om Steffi och Nelli. Många av de här böckerna känns idag rätt föråldrade, men vad de gav mig och andra flickor var en känsla av att svårigheter gick att övervinna och att flickor kunde skapa sig ett eget liv och förverkliga sina drömmar när de växte upp – ett slags tidigt feministiskt budskap, kan man säga.

Parallellt med de klassiska flickböckerna läste jag en mängd långserier om sjuksköterskor och flygvärdinnor, som däremot alltid slutade med att hjältinnan gifte sig med den snygge doktorn respektive piloten … Jag tror ändå att det är bra för barn att läsa alla sorters böcker, både kvalitetslitteratur och mer kommersiella alster.

Hur ska man annars kunna lära sig att skilja det ena från det andra?

Ungdomsböcker i dagens mening fanns i stort sett inte när jag blev tonåring.

Bland de få undantagen var det Kerstin Thorvalls trilogi om Lena – Flicka i april,

56

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Christina Lindström

A

tt välja ett par bokminnen från min uppväxt är som att få lov att plocka tre små godisbitar i ett hav av mörk choklad, saltlakrits och sådana där galet färgglada amerikanska jellybeans. Först blir jag exalterad, en halvtimme senare lite modstulen. Lyfter jag fram en bok som får mitt hjärta att dunka nostalgiskt, står ju tusen andra titlar och stampar där bakom. Hur ska jag kunna välja?

Det är klart jag älskade Astrid Lindgren, Barbro Lindgren, Maria Gripe, stereotypiskt nog de röda av de rödgröna böckerna från B. Wahlströms, Enid Blytons Fem-böcker och urskillningslöst alla hästböcker jag kom över eftersom jag drömde om att ha en egen silvergrå häst i garaget. Men jag väljer ändå några andra bland alla bra bokminnen.

En av de böcker jag verkligen gillade i förskoleåldern är Pricken av Margret Rey, en riktig pärla som fortfarande kommer i nytryck med jämna mellanrum. Berättelsen är egentligen en mjukare, varmare version av folksagan Den fula ankungen: Någon som känner sig ensam och annorlunda, ger sig ut i världen och hittar fler som hen att komma till sin rätt tillsammans med. Raggadish rakt in i hjärtat. Finns det någon som inte har burit eller bär på en sådan längtan?

En bok jag läste i mellanstadieåldern var Ulrike och kriget av Vibeke Olsson. Jag hade tidigare läst böcker om Andra världskriget, men definitivt ingen med en trettonårig nazist som huvudperson. Ulrike hade under hela sin uppväxt blivit indoktrinerad av Hitler-propaganda och beundrade verkligen sin Führer. Jag rös och försökte förstå. Bet mig i läppen och funderade och lärde mig något om hur lätt människor kan manipuleras.

På högstadiet gick jag från barnböcker till vuxenböcker. Idag finns mängder av suveräna ungdomsböcker, men det fanns det

Omslag : Ulrike och kriget, V. Olsson, (1975), Bonniers 2012

ju inte då, inte för någon som redan hade läst Hans-Eric Hellberg. I sjuan stiftade jag därför närmare bekantskap med exempelvis Gerda Antti, Isabel Allende, Ulf Lundell, Karin Boye samt allt maffigt tantsnusk en fjortonåring med små muskler men hemskt mycket vilja bara kunde släpa hem från biblioteket. I gymnasiet läste jag och tog till mig en del av de författare som jag fortfarande håller som allra högst; Joyce Carol Oates, Margaret Atwood, Agneta Pleijel, John Irving, Moa Martinsson, P.O. Enquist och Sara Lidman.

När jag var runt tjugo läste jag (utöver skönlitterära böcker som ingick litteraturkurserna på universitetet) med stor entusiasm de första chick lit-böckerna av Marian Keyes och Helen Fielding.

57

Patrik Lundberg

J

© Margret & H.A. Rey, Spotty (1945) Veritas Press Inc

Ur: Pricken (1982 ) Bonniers Juniorförlag, En Bok för alla, 2012

ag tänker på Pricken väldigt ofta, fortfarande. På den brunprickiga kaninungen som blir utstött av sin helvita familj. När jag var liten bad jag min mormor att läsa Pricken för mig varje dag.

Jag grät lika mycket varje gång, när Pricken försökte ta bort sina prickar fläckborttagningsmedel men misslyckades och gav sig iväg för att aldrig mer komma tillbaka.

Jag vill tro att boken la grunden för min övertygelse om alla människors lika värde.

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Linda Bondestam

J

ag slukade förstås illustrerade böcker som barn, och tillbringade timmar på att försöka rita som illustratörerna.

Bäst tyckte jag om dem vars huvudpersonerna vågade gå sin egen väg, jag fascinerades ofta av bilder som var lite skrämmande som Gafsan i Hur gick det sen? och de ondas skog i Allra käraste syster.

Jag fick ofta böcker i present av min mormor, och en av dem, Egon, hör till mina favoriter än idag, den är illustrerad av en tysk illustratör som heter Dirk Zimmer.

Bilderna är svartvita och alldeles fantastiska, otroligt uttrycksfulla. Berättelsen handlar om ett litet djur, Egon, som är trött på sin gnälliga familj, han är mellanbarn precis som jag, så han rymmer och hamnar till sist på en cirkus där han faktiskt får jobb som affischillustratör (!). Min dröm!

Min farmors mamma var från Ryssland och min farmor ville att jag skulle lära känna rysk kultur, hon köpte ryska folksagor illustrerade av en av Rysslands genom tiderna kändaste illustratörer, Ivan Bilibin.

Bilderna var väldigt skrämmande, dekorativa och dramatiska och jag tillbringade timmar på att försöka lista ut hur han jobbade och försökte måla på samma sätt.

Den finlandssvenska illustratören Camilla Mickwitz okonventionella böcker om Jason och hans mamma Gudrun var väldigt populära på 80-talet i Finland och inspirerar mej än idag.

Mamma Gudrun har alltid bråttom och Jason formligen flyger efter henne om morgnarna när de skyndar till dagis och till Gudruns jobb på fabriken. Ibland räcker pengarna inte till och Gudrun extraknäcker som nakenmodell på en konstskola, Jason får förstås följa med och fascineras av teckningarna som inte alltid är särskilt lika hans mamma. Allt är skildrat i glada 70-tals färger med värme.

Jag älskade också en italiensk bok med bilder av Nella Bosnia och text av Adela Turin. Den handlade om en musfamilj och heter En lyckad katastrof och var prydd med ett litet märke på omslaget där det stod att det är en feministisk bilderbok.

Den handlar om en hemmafrumus som trotsar patriarkatet och lyckas få sin man att sköta hemmet medan hon själv går ut på äventyr med sina barn och lär sig spela gitarr. (lite så lever jag faktiskt själv idag).

59

© Camilla Mickwitz

En lyckad katastrof, (1976) A. Turin, Ill. N. Bosnia, Carlsen Illf.

Egon, (1980) L. Bograd, Ill. D. Zimmer, Carlsen Illf. 1982 Allra käraste syster, (1949) A. Lindgren, ill. H. Arnold, Rabén & Sjögren 2015

Ur: Jasons sommar (1977), C. Mickwitz Opal Förlag

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Cilla Dahlén Vad minns du från din barndoms läsning?

George i Fem-böckerna, jag var inte heller så ”flickig”.

Jag minns när en kompis var ett par veckor hos mig på landet, hur vi åkte till biblioteket och lånade sådär 25 böcker var och sedan läste både våra egna och varandras.

Men vilka böcker det var minns jag inte.

Jag minns att jag läste Kalle Anka-tidningar i mängder och många gånger. Och så minns jag ett jullov på högstadiet när jag läste Sagan om ringen-trilogin.

Vilken barn- eller ungdomsbok tycker du bäst om just nu?

Vad är det som du gillar med just denna?

Jag har läst en massa av Jacqueline Woodson nu under våren och tycker hemskt mycket om böckerna. Hennes ungdomsböcker är ganska lättlästa och innehåller karaktärer som är så fint skildrade, de är verkligen hela människor - inte gestalter skapade för att representera en grupp eller så.

Jag har även läst några bilderböcker av henne, rekommenderar speciellt Show way som ger korta bilder av kvinnorna i Woodsons släkt, från slaveriets tid fram till idag.

Fanns det vuxna i din omgivning som högläste för dig? Vad läste de för dig och när skedde högläsningen?

Mamma och pappa läste för mig, det var nog både godnattsagor och läsning vid andra tillfällen.

Pappa läste med stor inlevelse, till exempel H. C. Andersen.

Jag minns fortfarande hur hans röst lät när han ylade - Hudar, hudar, vem vill köpa hudar?

Vad betydde barndomens läsning för dig?

När jag läste själv var det definitivt en skön verklighetsflykt, att vara någon helt annanstans och uppleva helt andra saker.

vi åkte till "/.../hur biblioteket och

Vilken är din barndoms/ungdoms stora läsupplevelse? Varför just den tror du?

lånade sådär 25 böcker var och sedan läste både våra egna och varandras.

Det var nog Fem-böckerna. Den friheten barnen hade, spännande men ändå tryggt med gänget runtomkring, hunden, naturen....

"

Fanns det någon karaktär som du kunde känna igen dig i? Vem? Varför?

61

Anna Höglund Kometjakten av Tove Jansson : En psykologisk thriller Det blåser på månen av Eric Linklater : om det goda med att vara olydig och hur det är att förvandla sig till en känguru.

Omslag : Anne på Grönkulla (1908) L.M. Montgomery, ill. Nils Wedel Lind & Co

HC Andersens sagor : särskilt Snödrottningen

62

Omslag : Det blåser på månen (1944) E. Linklater, ill. Gunnar Brusewitz , Vingförlaget 1954, Rabén & Sjögren 2004

Anne på Grönkulla av Lucy Montgomery : Om att tänka och känna lite för mycket.

I alla fall enligt omvärlden.

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Abbyan Ali

D

e sagor eller berättelser jag minns mest från min tidiga barndom är de religiösa sagorna jag fick höra i Quranskolan, eller de som min mamma brukade läsa för oss på eftermiddagarna hemma. Jag kommer ihåg att min mamma hade en tjock bok på arabiska, med sagor om profeterna och berättelserna om deras liv. Boken hade enkla illustrationer, en för varje berättelse, som handlade om allt från Moses, Jesus och profeten Mohammed förstås, om änglar och Gud och någon, som jag minns det, handlade också om välsignade kameler.

Jag tyckte att högläsningsstunderna var mysiga, mamma läste på arabiska och översatte det lästa till somaliska. Det var bara hon och vi barn – en mysig stund tillsammans inne i det svala vardagsrummet under eftermiddagens hetta.

Jag har också en del minnen från när min mormor berättade sagor för oss på kvällarna – om allt från Jinner och kungar, nomader och hur gamla tiders somalier levde, i kungariken eller i byar, somaliska traditionella barnsagor/folklore om monster och dylikt, till Ali Baba och Sinbad och mycket mer.

Jag tänkte att mormor memorerade från berättelser hon hört, och en del tyckte jag var hennes påhitt – hon läste inte ur en bok som min mamma i alla fall.

Jag började läsa faktabilderböcker efter att jag började skolan, och min pappa hade flera böcker som handlade om allt möjligt; min bästa bok ett tag var en bilderbok om olika yrken.

Jag låna Den hade bilder som visade olika yrkesserier s kategorier och det bästa med den tjocka Bland f boken var alla de färgade illustrationerna Drew o med brandbilar och Jag tyc brandmansuniform, polisbilar, kockar, Ibland gömde jag doktorer mm.

I skolan läste jag mina böcker inuti mest de böcker som skolböcker så att användes på lektionerna– det var ofta mamma inte skulle djurfabler, om se att det var en kaniner som var kvicktänkta, om lejon roman jag läste, och som kunde luras av jag kunde säga att en mus, men de kunde också handla jag pluggade till ett om människor. prov – mamma var De liknande dagens Tingatinga sagor nöjd med detta svar [TV serien som bygger på traditionskulle v ella afrikanska sagor]. Jag läste mycket i bok jag tidningar också, det bästa var helgens de mig tidningar som min pappa köpte. De hade en eller sk hel del tecknade serier speciellt för barn, det har bl.a Tintin och Fantomen.

Ett tag I skolan läste jag också, på engelska lektionläsande en, många av de klassiska barnsagorna – de (jag läs flesta, har jag senare förstått, var engelska fick tjat barnsagor men även en del H.C. Andersson. det var I elvaårsåldern fattade jag tycke för andra san i bö böcker. Jag gick då i en skola som hade ett inuti sk litet skolbibliotek – ungefär 10 m² – med att det plats för lärarens bord och stol och väggar säga att fyllda från golv till tak med böcker; endast var nöj ett fåtal i taget kunde vara inne i rummet varje te och det var ibland en lång kö utanför.

63

ade böcker ofta, och det var mest som jag ville läsa. favoriterna fanns böckerna om Nancy och Fem-böckerna av Enid Blyton. ckte speciellt mycket om Georgina eller George som hon ville bli kallad – en karaktär från Fem-böckerna som identifierade sig som Tomboy.

Jag var själv lite könsneutral i mitt sätt att vara när jag var ung, så jag förstod henne, att hon också hade ett individuellt sätt att vara på – en pojkflicka.

När jag var tonåring, blev det fler deckare och kärleksromaner, Robert Ludlum, Sydney Sheldon, Daniel Steel, Jackie Collins mm.

Jag läste en gång en Steven Kingbok, den tyckte jag var rolig och jag skrattade högt medan jag läste.

Jag tänkte att alla hans böcker vara likadana. Den nästa Steven Kingg läste skrämde mig så att jag bestämför att aldrig mer läsa hans böcker, kräckböcker över huvud taget– och r jag inte gjort sen dess. g var min mamma lite trött på allt mitt e, så jag brukade gömma böckerna ste till och med på toaletten) och hon ta om att jag skulle sova ibland när r sovdags och inte bara ligga med näöcker. Ibland gömde jag mina böcker kolböcker så att mamma inte skulle se var en roman jag läste, och jag kunde t jag pluggade till ett prov – mamma jd med detta svar och skolresultatet ermin hjälpte också till.

Ur: Five run away together (1944), E. Blyton, Ill. Eileen A. Soper, Hodder & Stoughton

64

Omslag :Skuggan över stenbänken, M. Gripe, Bonnier Carlsen 1982

A

J Ja de Ku be bö M Ag va sär läs Bu

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Ann-Helén Laestadius

Omslag :Madicken, (1976) A. Lindgren, ill. Ilon Wikland, Rabén

J

ag tror att mitt författarskap är väldigt påverkat av det jag läste under uppväxten.

Maria Gripe var min stora favorit och framför allt böckerna Tordyveln flyger i skymningen och Skuggan över stenbänken. ag minns att jag tyckte mycket om omslaget till en senare. Jag läste också Anne på Grönkulla, ulla-Gulla och Kitty-böckerna. Mysrysare var ett egrepp och man letade efter den symbolen på öckerna i biblioteket.

Men jag läste också vuxendeckare av min favorit gatha Christie. Mina första egna läsupplevelser ar förstås Astrid Lindgrens böcker och jag tyckte rskilt om Madicken. Från tiden när mamma ste högt för mig minns jag främst Alla vi barn i ullerbyn.

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Omslag : En trollkarl i Stockholm (1966), J. Lööf , Rabén & Sjögren

Jonas Sjöstedt

Vänsterpartiet

J

an Lööfs En trollkarl i Stockholm, som jag själv läste som barn, och numera läser för mina barn.

Christer Nylander

J

Liberalerna

ag läste inte så mycket, men jag läste många olika saker.

En bok som jag har ett särskilt starkt minne av är Sven Wernströms Trälarna.

Den har säkert bidragit till att jag fortfarande är väldigt intresserad av historia och hur det var att leva förr.

Jag gillade också Jan Lööfs Morfar är sjörövare. En berättelse med fantasi så stark att den blir verklig och så de väldigt speciella illustrationerna. Jag läste gärna tecknat som Kalle Anka och Buster, men det var ändå Jan Lööfs illustrationer som väckte mest engagemang.

67

Omslag : Morfar är sjörövare , (1966), J. Lööf , Carlsen Illf. Bonnier Carlsen 1997

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Centerpartiet

I

Omslag : Aktare för hajen, Dante, (1967 ) B. Linder, ill. H. Arnold, B. Wahlströms Bok-

Per Lodenius

tioårsåldern upptäckte jag Bengt Linders ungdomsböcker om Dante och hans kompis Tvärsan. Det var kanske inte litterärt högstående böcker, men de väckte min lust att läsa.

Jag sträckläste Linders böcker. Samtidigt så väckte de också en lust att själv skriva och under resten av mina skolår så var just uppsatsskrivande en favorituppgift.

Några försök att skriva med den fart, humor och spänning som fanns i böckerna om Dante och Tvärsan gjorde jag också under högstadieåren. Inte alltid så lyckade försök men de finns sparade någonstans bland gammalt skolmaterial i förrådet.

Vid återkommande städning av förrådet så dyker de upp och läses med ett leende och läggs sedan tillbaka för att sparas ytterligare några år.

69

Omslag : Agnes Cecilia, (1981) M. Gripe, Bonnier Carlsen 2012

Foto: ©Kristian Pohl/Regeringskansliet CC BY 3.0

Omslag : Anne Fanks dagbok , (1947) A. Frank, Norstedts 2017

Omslag : Bröderna Lejonhjärta , (1973 ) A. Lindgren, ill. Ilon WiklandRabén & Sjögren

Alice Bah Kuhnke Miljöpartiet

70

©Svend Otto Sindt

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Ebba Buch Thor

D

Ur: H.C. Andersens bästa sagor (2004), H.C. Andersen, Ill. Svend Otto S. Opal Förlag

en bok som har betytt mycket för mig är en samlingsbok av klassiska barnsagor – Barnas store eventyrsbok.

Min farmor Ebba och min pappa Truls läste för mig på norska, och idag läser jag samma bok för mina barn.

72

Kristdemokraterna

Omslag: Little Mommy by S. Kane. Ill. Eloise Wilkin Copyright © 1967. Used by permission of Penguin Random House LLC All rights reserved

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Proggiga barnböcker, Verkligheten på 70-talet

73

Text: Lena Svalfors Hedin

N

är vi som är uppväxta på 70-talet pratar om vår barndom, handlar det nästan alltid om vilka barnprogram på TV som roade eller förfasade oss. Men när jag läste boken Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev av Kalle Lind, påmindes jag om hur det såg ut i kuddrummen på dagis och lekis och vilka böcker vi växte upp med där. Vill du förstå 70-talets Sverige så läs den! Eller om du vill förstå varför ironiska generationen blev som vi blev… ”Proggiga” barnböcker var högsta mode när jag växte upp. Men de förekom knappast i mitt eget hem. Som i de flesta förortsvillor var mitt hem varken hippie, gröna-vågen eller revolutionärt. Mamma, som jobbade i förskolan då, minns med en rysning Sprätten satt på toaletten. Själv har jag inget minne av just den boken. Däremot minns jag, som sagt, betydligt mer av det som Kalle Lind skriver om i ett kapitel om 70-talets barnprogram på TV. Det var väl främst via TV som ”vänsterkulturen” sipprade fram till mig. Det fanns ju ett väldigt litet TV-utbud för barn på den tiden, var det ens en halvtimme per dag, och jag antar att jag sög i mig allt som en svamp! Bilder har alltid varit mitt stora intresse och rörliga, animerade bilder ger ju ännu större intryck på ett oförstört barnasinne.

Av de TV-program som låg åt det vänsterkulturella hållet så minns jag att jag var livrädd för de märkliga Ville, Valle och Viktor, det var liksom fara i luften hela tiden.

Dessutom var Viktor så underlig, var han en människa, en docka, eller vad? Jag förstod inte.

Jag är också en av dem som var rädd för Claire Wikholm i Broster Broster!

Stor, högljudd och oberäknelig upplevde jag henne och såna människor satte alltid skräck i välartade lilla mig. Ökända Vilse i pannkakan minns jag däremot med viss glädje, till skillnad från många andra. Okej, Storpotäten var rysligt läskig i all sin elakhet och den deppiga Trashanken var också kuslig, men jag tror att jag ändå tolkade helheten ”poetiskt” och rycktes med i Staffan Westerbergs drömvärld. Hans …en ask, i en ask, i en ask… från Herr Ingentings funderingar året innan upplevde jag också starkt.

En helt annan barndomsfavorit var gemytliga Herr Barbalander.

Annars visades det ju en hel del animerade barnfilmer från östblocket på 70-talet, numera hånat av vissa, men de tillhörde det som jag tyckte var absolut allra bäst.

Den östtyske John Blund, de sovjetiska Drutten och Jena, den jugoslaviska Balthazar och ljuvliga tjeckiska Mullvaden, med flera mindre kända. För mig var de underbara stunder av färg och fantasi, som påverkade mig starkt!

Kalle Linds bok Proggiga barnböcker ger annars en bra bild av hur just färg och fantasi fick stå tillbaka för svart-vitt och realism, i den vänsterinriktade barnboken 19681982. (Mina första 14 år i livet…) Dessa böcker, mer eller mindre radikala, handlade framför allt om den idealiserade arbetaren, den förhatliga kapitalisten, om att även barn skulle demonstrera och ta makten i egna händer, om att miljön höll på att förstöras av fabriker och bilar, samt om krig, droger, 74

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

alkoholism, ensamstående mödrar, förortsbetong och sex. Puh, alldeles för tunga grejer för små barn, tycker många curlande föräldrar nuförtiden…

Lind skriver att viktigast av allt i barnböckerna från kulturvänsterns håll var Verkligheten! Det skulle vara realism, det skulle vara foton, inget skulle döljas eller omskrivas. Vare sig det handlade om hur barn i andra länder måste arbeta, hur bebisars huvuden tränger ut ur mammans sköte, hur grisar hängs upp efter slakt, eller hur saker tillverkas på fabriken. Och jag kan bara hålla med honom, att allt detta kan väl vara bra att berätta för barn. Men, som han skriver, gjordes det så ofta helt utan: ”– Humor. Dramatik. Spänning. Sväng. Sånt som gör böcker värda att läsas och skrivas. För både barn och vuxna.” (Citat från Kalle Linds bok.)

Jag minns hur dessa fotoböcker kändes så torra och ointressanta, de saknade en berättelse som grep tag i en och bilder som var roliga eller sköna att försjunka i.

I Proggiga barnböcker nämns att oerhört många av 70-talets barnböcker illustrerades av Mats Andersson med svart-vita tuschteckningar. Jag minns hans bilder och stil väl och jag tror att jag tyckte om dem. De hade en humanistisk ton och var realistiska på ett fint sätt. Men vilka böcker läste jag med hans bilder? Kanske var det läromedel? Jag läste inte Här är Nordvietnam i alla fall…

På 70-talet var vuxna inte alltid att lita på, inte kamrater heller som kunde vara mobbare eller hålla på med droger.

Det fanns ett ständigt hot hängande över hela decenniet. Givetvis fanns det illusioner att krossa och grymma verkligheter att visa fram i ljuset, men det barn jag var på 70talet var illa rustat för att härbärgera denna krassa information.

Jag glömmer aldrig en scen i TV-serien Trälarna, som byggde på Sven Wernströms

bokserie, där en ond grov man begår övergrepp mot en späd flicka som åkte med hans häst och vagn i en djup, mörk skog.

Det var sanningen, men ohyggligt att se, trots att jag var lite äldre då runt 1980.

Något annat minns jag inte av den serien, möjligtvis en grovkornig fruktbarhetsrit på ett fält, kanske slutade jag titta sen?

I åratal vägrade jag åka hiss efter ett dramatiskt barnprogram där en docka fastade i en brinnande hiss och allt var kaos, vilken skräck! Det fanns också många andra realistiska barnprogram och böcker som gav mig en stor obehagsklump i magen.

Jag var inte rustad för att ständigt suga i mig bilder om farliga hot mot min existens på jorden, men vi fullkomligt matades med miljöförstöring, krig och atombombshot.

Särskilt atombomben var det som jag växte upp med och fick lära mig att frukta. Vi hade till och med övningar i skolan där vi gick ner i skyddsrummen (eller minns jag fel, kanske spelade vi bara rundpingis där)! Idag är det så totalt frånvarande i barnkulturen att man kan tro att Bomben inte finns längre… ack om det ändå vore så!

Tråkiga, realistiska filmsnuttar och fotoböcker om besök i fabriker och intervjuer med arbetare, har jag tydligen helt förträngt. Men jag minns känslan av hot, fara, osäkerhet och omstörtande av samhället och det har påverkat mig kraftigt!

Om kulturvänstern trodde ”blint” på utopier, så fick de mig att inte tro på någon framtid alls. Sen dess väntar jag mig alltid jordens undergång…! Och lever för stunden…

Precis som Kalle Lind blev jag en skeptiker.

Den ironiska generationen. Svensk diskbänksrealism skyr jag sedan 70-talet. Det är kanske inte så bra egentligen, men det är väl vårt försvar mot Verkligheten.

Gör de reklam för en svensk socialrealistisk film eller teater där de dricker och skriker åt varann i gråbruna kläder, med oinspirerad 75

Men Verkligheten kunde också locka, trots allt, i alla fall i mjukt gullig form som hos Richard Scarry. Två absoluta favoriter var Vi och vår jäktiga vardag av Tibor Gergely och den förnumstiga Lilla mamma av Sharon Kane, där flickan tar väl hand om sina dockbarn och sköter hemmets alla bestyr, medan pojken åker till jobbet eller är doktor.

Realism? Kanske, kanske inte, men jag älskade bilderna i dem!

Innan jag läste Proggiga barnböcker hade jag fått intrycket att det skulle vara en riktig skrattfest.

Märkligt nog upplevde jag den istället som ganska deprimerande, det var ju precis såhär det var, dessa böcker var vår verklighet. Och den var sannerligen inte mycket att skratta åt… Men läs den absolut och få ett bra perspektiv på tillvaron!

Eller läs hans blogg som också är bra, där finns även utdrag ur boken. Till exempel om sex och barnafödande i barnböckerna på 70-talet. Väldigt kul! (Så slipper jag ta upp det här…)

realistisk scenografi och billig ljussättning finns det inte en chans att jag ser den!

I sin bok poängterar Kalle Lind att det såklart alltid fanns en bred mittenfåra av helt ”vanliga” barnböcker under samma tid.

Det var dem jag läste. Särskilt böcker med magisk realism, det är den realism som jag alltid tyckt bäst om!

Tanken ska svinga sig över Verkligheten till nåt annat.

Böcker och filmer ska vara något mer än vardagen, det ska vara vackert, fantasifullt, spännande, förtrollande, poetiskt och stämningsfullt när det är som bäst!

Men självklart bör barnböcker även ha nån slags förankring i barnets verklighet, känslor och upplevelser, tycker jag.

Mina egna favoritböcker från barndomen fick gärna vara färgglatt och trivsamt illustrerade av Ylva Källström-Eklund, Helena Klein, Barbro Hennius och givetvis ikonerna Ilon Wikland, Ingrid Vang-Nyman och Elsa Beskow. Ulf Löfgrens böcker, t.ex.

Pellepennan och suddagumman tyckte jag också var roliga.

76

Ur : En elefant!, Kjell Ivan Anderson (1969 ), Gebers (Almqvist & Wiksell)

Texten är hämtad från: Fem barnboksillustratörer, specialarbete inom litteraturorientering och bibliografi vid BHS, Borås 1976. © Eva Rex

77

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Kjell Ivan Anderson Kjell Ivan Andersson (signatur KIA) 1935-2017.

Utbildades vid slöjdföreningen i Göteborg 1953-1958 i illustration och grafisk formgivning. Tecknare och författare.

Illustrerade både barn-och vuxenböcker.

Text: Eva Rex

K

jell Ivan Andersson är en mycket flitig tecknare.

Barnboksillustration upptar den kanske minsta delen av hans produktion.

Tidskrifter som Femina, Schöner Wohnen, Sweden Now och Industria (numera nedlagd) innehåller ofta bilder av K.I.A. Dessutom gör han en stor mängd reklam, tex affischer och annonser och har också gjort bokomslag till förlaget Zindermans hela produktion. Tv-serien Fem myror är fler än fem elefanter har tecknats av K.I.A. Kjell Ivan Andersson berättar själv hur det gick till när han började göra bilderböcker: Han ringde upp formgivaren Börje Öberg på Almqvist & Wiksell och frågade om de inte hade några manus till bilderböcker.

78

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Ur: Poas Sagobok (1964 ) B. Anderberg. Ill. K.I. Anderson Zindermans

Öberg uppmanade då honom att skriva och rita ihop något själv ”liksom Lasse Åberg och de andra killarna”. K.I.A. följde hans råd och har fortsatt att göra bilderböcker sedan dess. Han illustrerar även till manus av andra barnboksförfattare men det sker mera sällan.

Innan K.I.A. kom in på detta med bilderböcker illustrerade han Bengt Anderbergs Poas sagobok (1964).

Bilderna till denna gjorde han i svart tusch och de är ganska små. Strecken är glest och tunt dragna och även på de ställen där de gyttrar ihop sig ger de inte någon djup svärta utan ett ljust och lätt intryck bibehålls.

Teckningarna är litet raspiga och streckiga och ganska stiliserade.

De har en renhet och exakthet och bitvis rätlinjighet som inte återkommer i senare böcker. Figurer, föremål och detaljer som löv och blommor är dekorativt arrangerade och med avsikt något stelt uppställda. Bilderna är humoristiska och lätt bisarra.

1968 gjorde K.I.A. fyra böcker i Tusse-litenserien: Fredriks blommor, Jakobs födelsedag, Klaras hund och Mia och hattarna. De är närmast pekböcker med en minimal text.

Alla är tryckta i svart och orange. Figurerna är små och enkla, litet naiva, alla med tunn, svag kontur och oftast helt utan bakgrund.

Den färgsvaga konturen har troligtvis åstadkommits med bläck, vilket konstnären berättar att han använder sig av då och då i stället för tusch. Vid färgläggningen har använts akvarell och krita. Bilderna är mycket lugna, ännu lugnare än de var i den förra boken. Hela serien har tecknats om för tv. Tecknaren bodde i ett nytt radhusområde vid kusten då han gjorde de här böckerna.

De som bodde där hade bråttom att plantera solrosor för att snabbt få litet grönska kring husen. Framåt hösten skar barnen ner blommorna och gick omkring och bar på dem. Det var på så vis K.I.A. fick inspirationen till Fredriks blommor.

En Elefant! (1969) är en vacker bilderbok i det stora formatet med ganska spröda och rena akvarellmålningar med tuschkontur.

Färgsättningen är mild och fräsch med ceriserött, saftigt grönt och blekt brungrått

som dominanter. Det finns mycket vitt i bakgrunden vilket medverkar till det fräscha intrycket. Blommor och fåglar är stiliserat och dekorativt gjorda medan träden är ganska naturalistiska. De flesta bilderna har landskapsbakgrund.

Det finns en gammaldags sirlighet i denna bok men samtidigt har något av den expressivitet som är utmärkande för K.I.A. kommit in i bilden: fläckvis svärta av häftigt korsande tuschlinjer och härligt ojämna konturer ger en levande bildverkan. Akvarellfärgen har flutit, förtunnats och blandats på ett skönt sätt.

Konstnären fick hedersomnämnande för denna bok vid en utställning i Leipzig 1971.

79

Ur : En elefant!, Kjell Ivan Anderson (1969 ), Gebers (Almqvist & Wiksell)

Ur : En elefant!, Kjell Ivan Anderson (1969 ), Gebers (Almqvist & Wiksell)

Ur : En elefant!, Kjell Ivan Anderson (1969 ), Gebers (Almqvist & Wiksell)

Ur : En elefant!, Kjell Ivan Anderson (1969 ), Gebers (Almqvist & Wiksell)

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

87

Ur: Mannen med den rutiga rocken, Kjell Ivan Anderson (1971), Carlsen If.

I Mannen med den rutiga rocken (1971) sprakar det av färg, klar och varm sådan, ibland i överraskande men alltid i läckra kombinationer. Boken är främst gjord för att barnen ska lära sig siffrorna och därför fylls sidorna av tex fyra lustiga fiskar, sex färgglada skor, tio knubbiga äpplen...

Också denna bok ger ett fräscht intryck med mycket vit bakgrund. Akvarellfärgen flyter och bildar fläckar. Strukturer och skuggor åstadkoms genom ett levande och oregelbundet rutmönster i tusch ovanpå färgen. Andersons stora dekorationslust leker på varje sida.

Blommor och fåglar är ett dominerande motiv, vilket de också kommer att vara i fortsättningen. Figurer, djur, blommor är frodiga och får ofta överdrivna eller något förvrängda former. Bildytorna är ur layoutsynpunkt mycket väl disponerade.

Kjell Ivan Anderson bodde i Schweiz 19681969 och hyrde där en lägenhet.

Han träffade aldrig ägaren som hade farit till England, men på bordet låg alla dennes fotoalbum framme. I dessa foton av okända människor och miljöer fann K.I.A. något av inspirationen till Felix vill inte bada (1972).

Här har för första gången använts enbart krita vid färgläggningen och pappret har varit grängat så att en grov prickstruktur uppstått. Konturerna är så oskarpa att de verkar vara gjorda i bläck. Färgerna är endast rött, blått och brunsvart, men de har målats ovanpå varandra på ett sätt som ger intryck av att det är flera olika kulörer.

Då de tre färgerna blandas uppstår intressanta dunkelvioletta nyanser. Inga färger är riktigt skarpa. De kraftiga, svarta rutmönstren ovanpå färgen saknas i denna

bok. I stället har svart krita lagts på så att vita streck har bildats. Något av barnteckningsmaner börjar komma in i bilderna.

Professorn och de blå stövlarna från samma år gjordes också under vistelsen i Schweiz. Ägaren till lägenheten ”pysslade med fåglar” och K.I.A. funderade mycket över honom.

Funderingarna blev så småningom till denna bilderbok, som handlar om en professor på jakt efter en viss, sällsynt typ av fåglar. Färgerna är också i denna bok endast tre: gult, blått och gråsvart, ofta blandade så att olika gröna färger uppkommit. Boken är gjord helt i tusch och färgkrita med något litet detaljinslag av akvarell.

Kritan är ofta glest och tunt pålagd.

De svarta rutmönstren saknas här liksom i den förra boken. Fåglarna – som är huvudmotiv – är typiskt andersonska: dekorativa, stela, naivistiska och litet töntiga. Bilderna påminner överhuvudtaget väldigt mycket om barnteckningar. K.I.A. fick konstnärligt hedersdiplom av IBBY för denna bok 1974.

I Klockan är sju (1973) återkommer akvarellen i klara, glada färger. Konturerna är i tusch. På flera ställen har konstnären lagt krita ovanpå akvarellen och då framträder det grängade papperets prickiga struktur. Stilen är naiv men påminner inte så mycket om barnteckningar som om någon slags folkkonst med nästan litet polsk stämning. Det är liv, rörelse och uttryck i bilderna. Man glömmer inte den enorma blå traktorn som rusar fram över ett grönt fält vilt rykande med en knubbig gumma vid ratten.

Figurerna är ännu mindre bestämda i formerna än tidigare.

88

De svarta tuschkonturerna avbryts ofta och ”raspar till” och de kan vara tre- eller flerdubbla och har en sökande karaktär.

Tuschlinjerna lever vilt i kattens päls, i tuppens fjäderskrud, i nattbilden med en fullsatt buss. Det växer kurbitsblommor och glada äpplen i Andersons värld men bilderna känns ändå aldrig enbart glättiga utan har ofta en vemodig underton.

Vad gör du på måndag är en minibok från 1973. I denna har tecknaren lekt med färgkrita på grovt, grängat papper. Han har med friskt mod lagt rött ovanpå gult och grönt så att ett skimmer av prickar i alla färger har uppstått.

Mycket volym och skugga har fåtts fram på detta sätt. Färgerna blir bitvis dunkla genom färgblandningen. Hår, päls o.dyl. karakteriseras genom ett glest virrvarr av tuschstreck. Konturerna är också i tusch.

Figurerna står oftast bara på en liten skuggplätt eller gräsplätt utan bakgrund.

Serien Här och där (Mås och mus, Hus och hem, Brevet, Vid havet och En bit mat) från 1973-1974 är bredvidläsningsböcker för nybörjare. I en sådan typ av böcker underordnas bilderna självfallet texten.

K.I.A. säger själv att de är ganska hårt styrda. Sin omisskänneliga prägel har de dock inte mist. Bilderna är ganska små – ofta t.o.m. pyttesmå. Detta hindrar inte att de är fulla av liv, i synnerhet Vid havet.

Denna innehåller temperamentsfulla små naturstudier där tuschpennan raspat fram vass och hav på ett mycket personligt sätt.

Svart tusch med komplement av en färg (rött, blått eller gult) har använts.

Kulörerna är underordnade och har endast accentuerat och förgyllt delar av tuschteckningen.

De två senaste miniböckerna Hej! Här är jag! Och Sivert spelar från 1975 har båda helsidesbilder gjorda i akvarell, spritpenna och tusch på grängat papper. Färgerna är mättade, dova, dunkla och varma. Skuggorna har åstadkommits genom ett svart prickmönster ovanpå färgen.

I Hej! Här är jag! Ligger ånglokens rök tät över storstaden genom vildsint raspiga, svarta tuschstreck.

En fågel burrar upp sig med samma typ av streck i fjädrarna.

Husen är enorma och litet skrämmande men samtidigt är de sagoaktiga lådor.

Blommorna är kurbitsliknande.

K.I.A. hugger gärna av figurerna upptill, nertill eller på sidan. Sivert spelar har en varm folkviseton. Tecknaren säger själv att bilderna här har den ton han eftersträvar.

Färgerna varieras i ett otal nyanser men varmt rosa och vemodigt mellanblå är dominerande. Bakgrunden har varierats genom att golvet som figurerna dansar på har olika mönster och färgställningar. Ett nytt inslag är små glansdagrar ditsatta i täckande vit färg. Det raspiga, expressiva streckmönstret finns knappast med i den här boken.

Nån sorts torsdag (1975) har svart-vita bilder, varav många täcker en hel sida.

Däremellan kommer små ensamma figurer mot den vita bakgrunden.

Dörrar som öppnas och stängs är ett dominerande motiv.

I helsidesbilderna har det kommit in ett helt nytt inslag: konstnären har troligen sprutat tusch över hela bilden för att åstadkomma svärta genom ett prickmönster.

Ibland är prickarna samlade fläckvis till täta moln, ibland är de så glest sprutade att de knappast märks. Mitt i det svarta finns helvita inslag. Liv, djup och volym skapas genom detta förfarande.

Bilderna fortsätter nästan utanför sidorna, dvs. de har beskurits så att det aldrig finns någon vit ram omkring dem. För övrigt är bilderna tecknade i tusch med kraftiga, raspiga linjer. De har en skissaktighet, ett sökande som känns befriande.

Linjerna är ofta slarviga och dubbla eller tredubbla. Som motsättning till detta kommer en stramhet i bakgrunden in i vissa bilder: en dörr, en vägg kan vara tecknade med spikraka, distinkta linjer.

89

Ur : Idéboken, U. Leimar et al. Ill. K. I. Anderson (1979 ), Liber Läromedel

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Resultatet blir effektfullt. I alla bilderna finns mycket rörelse och dramatik.

Kjell Ivan Anderson berättar att under sin vistelse i Schweiz råkade han i Bern få se en utställning av bilderbokskonstnären Hans Fischer (1909-1958).

Han hade tidigare inte varit någon större anhängare av denne konstnär men ändrade uppfattning vid detta tillfälle. K.I.A. säger att han har en känsla av att Fischer sedan dess betytt mycket för hans bilder.

Angående recension av illustrationer i barnböcker säger Anderson, att han är glad att recensenterna sällan tar upp bilderna. Hans uppfattning är att de flesta recensenter av böcker är inkompetenta då det gäller att bedöma bilder och resultatet kan ibland bli katastrofalt, om de i alla fall har försökt sig på detta. ”Vad jag är road av är att teckna”, säger Kjell Ivan Anderson, ”det spelar ingen roll om det är bilderböcker eller något annat.

Men just när det gäller bilderböcker finns det stora möjligheter med tanke på den höga kvalitet och fina färgåtergivning som man kan åstadkomma nu för tiden. Å andra sidan känner man sig inte så fri att experimentera då man tecknar för böcker som då man tecknar för tex Femina. En bok varar ju länge medan en veckotidning bara är aktuell under en kort tid – då kan man också vara litet djärvare i bilderna. Mina teckningar ska passa i många sammanhang – bilderböcker, tidningar, reklam – men jag eftersträvar hela tiden en viss ton.

Ständigt prövar man olika tekniker och försöker komma fram till något nytt. Förlagen har oftast synpunkter och de som bedömer har inte alltid den rätta känslan. Jag brukar dock aldrig göra några direkta ändringar utan tackar hellre nej till ett uppdrag om sådana krävs”.

90

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Ur : Det var en gång något rött, Kjell Ivan Anderson (1986 ), Zinderman

Ur : Det var en gång något rött, Kjell Ivan Anderson (1986 ), Zinderman

Ur : IdÊboken, U. Leimar et al. Ill. K. I. Anderson (1979 ), Liber Läromedel

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

"Bilderböcker är nog barnens första personliga möte med konsten.

Om bilderna fröjdar ögat kan de stimulera till fortsatt bildintresse.

"

Kjell Ivan Anderson Ursprungligen publicerad i De ritar och berättar, 1987, Bibliotektjänst

Text: Gunnel Enby Dragning åt det oväntade Det är tyngd i bilderna, som är mer luriga än lekfulla. Kontrasten mellan det strikta och det uppflammande eller grovhuggna skapar spänning och rytm.

KIA har lämnat, vad han kallar ”den traditionella barnbokens rara berättelse” för att skapa något personligt och vildare i verk som En elefant, Professorn och de blå stövlarna, Det var en gång en lösnäsa eller Vad har du i fickorna?

Vare sig huvudpersonen heter Felix, Filip eller Lisa så präglas det yttre av tecknarens förkärlek för överdrifter: främst de stora fötterna som står stadigt på marken, men också av den pregnanta näsan som i profilbilderna ibland attribueras med en fågel med kraftig näbb.

Barnen smyger och hukar i högt gräs,

På omslaget till Kjell Ivan Anderssons bilderbok i det lilla formatet En bra dag (1984), möter oss Felix, den lycklige, med armarna utsträckta mot världen. Han är en ständigt återkommande figur i Kjell Ivans böcker, liten och satt, men laddad med energi och redo att med språng möta de äventyr som väntar runt hörnet.

Bildbehandlingen i En bra dag med sin dragning åt det bisarra, det oväntade – som man vill ska hända när man är barn – är ganska typisk för KIA, som konstnären helst kallar sig.

Tekniken är svart-vit tusch, men där strecken störtar fram som hagelregn mot berghällar och för den oinvigde kan ge ett slarvigt intryck, döljer sig en medveten formgivning av sidan.

97

98

Ur : Idéboken, U. Leimar et al. Ill. K. I. Anderson (1979 ), Liber Läromedel

sticker fram sina runda ansikten bak stenbumlingar och rös, men helst placerar KIA dem på höjder som ger utblick, kullar eller i lövrika trädkronor. Det är som vore barnen en del av naturen. Ibland blir de tydliga i myllret av streck och mönster först vid en andra titt, ungefär som då man söker efter aha-upplevelsen i en fixeringsbild.

Felix i sin 40-talspullover och gammaldags korta långbyxor, nog har han sin förebild i en annan tid än den som nu råder med modetrender och märkeskläder också för de riktigt unga.

Kanske går bildernas eko tillbaka till KIAs egen uppväxt utanför Karlstad. Den tidens svarta hermescyklar med ballongdäck återfinns i flera böcker.

Ur : Den gamla cykeln, . K. I. Anderson (1978), Zinderman

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Bl.a. i berättelsen om Den gamla cykeln (1978) som står bortglömd i skogen, men lyfts fram till nytt fartfyllt liv av en av dessa positiva pojkar med framtidshopp som KIA gärna skildrar i text och bild.

trädgårdsgångar”, Piet Mondrian tex., som i sina kompositioner drog upp raka linjer i oljefärg på duk.

KIA, som inte ens fått AB i teckning, inspirerades att köpa målargrejor och försöka bli konstnär. Med blossande kinder följde han en serie konstföredrag på radion, och beställde en mapp med reproduktioner av ”1947 års män”. Här fann han sin vägvisare under många år, Olle Bonnier.

KIA blev dekoratörselev på [varuhuset] EPA och ägnade sig under fyra år åt att ”stapla glas på höjden”. När en konstutbildning till sist kunde komma till stånd berodde detta på slumpens spel.

Han, den lycklige, inköpte till några hyresgäster en penninglott som utföll med en för den tiden ansenlig vinst på 10.000 kronor. ”Hittelönen” som generöst erbjöds honom räckte tillsammans med sparpengar

”En lyckad dag, tänkte Felix, när han trampade iväg med den lille mannens vagn efter cykeln.

Jag har fått en korg med svamp och en cykel.

Jag undrar vad det skall hända för trevligt i morgon.”

Till den tonårige KIAs uppgifter hörde att om lördagseftermiddagarna, när jobbarna ställt undan sina hermescyklar för helgen, kratta trädgårdsgångarna kring hyreshuset där han bodde med sin mor, änka sedan tjugoårsåldern.

Det var Ingen roande sysselsättning att dra raka fina linjer i det grova gruset, men det såg snyggt och prydligt ut när allt var klart. Senare upptäckte han, att det fanns andra som också sysslade med att ”kratta 99

Flitigt anlitad tecknare ”Jag tecknar för barn, jag tecknar för alla” säger en flitigt anlitad KIA, som vid sidan om sitt bildskapande för dags- och veckopress, reklambyråer, tv och bokförlag också undervisar i bokillustration och informationsdesign vid sin gamla skola, numera omdöpt till konstindustriskolan.

Med samma grafiska manér griper han sig an sina skilda uppgifter, men behovet av begriplighet prioriteras när det gäller teckningar för barnböcker.

Vuxenbilder låter han gärna sväva mellan abstrakt och figurativt…En bild i en bok ska verka i flera år, medan den i reklamsammanhang bör vara effektiv under kort tid, betonar han.

Egentligen skriver han boktexter för barn bara för att få rita de bilder han helst vill.

Det kan börja med att han upplever en teckning han gjort så intensivt att han börjar fylla ut den till en historia – bakåt och framåt.

Varje bild byggs upp på samma sätt.

Först tecknas den i tusch eller bläck på rent och vitt papper, ofta av den sort som kallas transparant. Därefter klipps bilden sönder och klistras ihop igen.

Sist färgläggs kollaget med spritpennor eller krita – men helst låter KIA bilden förbli grafiskt svart och vit.

Efter omkring trettio bilderböcker är han fortfarande en ganska okänd tecknare bland en bokläsande allmänhet. Ändå har de flesta kunnat beskåda hans bilder på tv. Det är KIA, som gjort vissa av de underfundiga och pedagogiska teckningarna till den svenska varianten av Sesame Street, Fem myror är fler än fyra elefanter.

Ur : Den gamla cykeln, . K. I. Anderson (1978), Zinderman

avsedda för en motorcykel precis till omkostnaderna för en första termin.

Som den ”Felix” han var såg han framtiden an med tillförsikt.

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen Fart, svärta, intensitet och humor

Ur : Det var en gång en lösnäsa, . K. I. Anderson (1978), Zinderman

Betraktar man illustrationerna från 1964 i Bengt Anderbergs Poas sagobok ger de ett stiliserat och dekorativt intryck.

Av det kraftfulla drastiska som skulle bli KIAs kännetecken märks det inte ett spår.

Linjerna är visserligen många i detta hans första barnboksuppdrag, men de ser tunna och trasade ut i strukturen.

Tecknandet var en bisyssla till det dagliga arbetet med grafisk formgivning och typografi på Svenska Telegrambyrån. Vid sidan om denna utgåva, som kom i ny oförändrad upplaga 1980, finns Poas sagobok också i Litteraturfrämjandets En bok för alla från 1983.

Här är samtliga bilder utbytta, men konstnären densamme.

Man har valt att använda de illustrationer KIA i slutet på 60-talet gjorde när boken lästes i tv.

Och här, bara några få år efter debuten, har han funnit sitt personliga manér, farten, ja nästan blåsten i pennföringen, svärtan, intensiteten och humorn.

Sinnet för det absurda delar han med Britt G. Hallqvist, Barbro Lindgren och Rose Lagercrantz, tre av de författare vars böcker han kommit att illustrera.

Nån sorts torsdag av Rose Lagercrantz har

för små barn. Som så mycket annat i KIAs produktion väcktes idén om lösnäsans färd i höstvinden av en vardagsdetalj där hemma.

Dottern Lisa hade fått en lösnäsa med brillor av sin gudfar och roade sig med att prova den på både djur och saker.

Lekfullheten finns i boken, men också om man så vill ett stråk av allvar: funderingar kring detta att ”bära mask”.

Det var en gång något rött (1985) är den symptomatiska titeln på en bilderbok i något större format.

Som en röd tråd slingrar sig – som det visar sig i slutet – en höststorm genom landskap och boningshus. KIA låter den röda färgen spela med i flera av de grafiska bilderböckerna, särskilt i omslagen där den nästan alltid förekommer, därför att den syns bättre än t.ex. blått, hävdar han.

Ur : Det var en gång en lösnäsa, . K. I. Anderson (1978), Zinderman

tolkats så att inte bara handlingens dramatiska knutpunkter bildsatts, utan också undertexten getts medvetna uttryck.

Det skissartade, lekfulla i barnbilderna har sin motsats i de stela bakgrundsmiljöer som speglar vuxenvärldens ”fyrkantighet” och oförmåga till fantastiskt liv.

Helsidesbilderna, som omväxlar med små expressiva porträttbilder av vinjettkaraktär, har försetts med ett verkningsfullt bakgrundsraster. KIAs bildvärld består oföränderligt av blommor, prickar, streck och mönster.

Effektfullt bryter han mellan det aggressiva svarta och taggiga som regel förlagt till bildens högersida, och en mjukare ljus och meditativ bildlösning till vänster. Ljus och reflexer ger liksom de dekorativa inslagen det grafiska språket spänning och dynamik.

Det var engång en lösnäsa (1978) är en grafiskt ytterst genomarbetad bilderbok

Ur : Det var en gång en lösnäsa, . K. I. Anderson (1978), Zinderman

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

I bok efter bok varierar och fördjupar han ett litet antal motiv.

Horisontlinjen läggs högt i landskapsbilderna. Överst ser man en traktor i silhuett mot en blek vit himmel. Ibland ligger där en stuga så liten att man undrar vilken familj som pressas samman där.

Bergmassiv blänker av svärtan från hundratals streck. Stenbumlingar som kanske är elefanter ligger vältrade på gärdet.

Ormar och drakar kan anas i grönskan, men

103

inomhusinteriörerna är hemtrevliga med en trygg, mjuk länstol i hörnet.

Stolsfamnen omsluter ofta både vuxen och barn i situationer av innerlighet och gemenskap. I Ulla Keylings förunderliga Morfar kan du lära mig flyga (1987), en berättelse fylld av saga och symbol, består ursprungsscenen av en länstol där morfar sitter med barnbarnet Jakob i knät.

Det är som kunde man lyss till morfars andhämtning när han öppnar minnets

Ur : Det var en gång en lösnäsa, . K. I. Anderson (1978), Zinderman

fönster och förtäljer om sin barndom.

KIA har inspirerats av skeendet till egna ”bevingade” försök. Han för berättelsen vidare utöver textens exakthet och skapar nytt, inte trolöst dock, utan i Keylings underfundiga anda.

KIA som pedagog En dag frågade jag en konstnär, tillika bildlärare, var han lärt sig mest om måleri, och

104

fick svaret: På muséer och gallerier; genom att betrakta. Bilderböcker är nog barnens första personliga möte med konsten. Om bilderna fröjdar ögat kan de stimulera till fortsatt bildintresse.

Nästan hela KIAs egenproduktion riktar sig till barn i förskoleåldern, dvs från tre till sju år.

Böckernas pedagogiska karaktär blir tydlig redan i titlar som Klockan är sju (1973) eller ABC för Felix (1984).

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen På 70-talet då pedagogiska barnböcker i skilda ämnen starkt efterfrågades, var hans två döttrar i sin vetgirigaste ålder vilket inspirerade till kunskapsförmedling i ord och bild om bokstävernas och siffrornas mysterier.

Klockan är sju visar med önskvärd tydlighet vad som händer på gården när bonden försover sig. Ordningen är bruten, och vi kan på en fortfarande tickande väckarklocka se när de olika djuren råmande och kacklande ställer sina krav. Säkert kan barn lära sig klockan ur den här frodigt fartfyllda boken med sina mönstrade ytor och starka färger, men främst sprakar den av bildglädje.

Också sifferboken Mannen med den rutiga rocken (1971) är kolorerad med spritpenna och krita på en grundstruktur av tusch. Den är mest känd av KIAs bilderböcker och har lästs och visats i tv.

Som flera andra småbarnsböcker bla. Den grafiska Vad har du i fickorna? (1977) är den byggd på upprepningsprincipen.

Den gåtfulle mannen i parken visar sig besitta oändliga skatter i sina många innerfickor, barnen till glädje och fromma: Ett hjärta, två hästar, tre nycklar etc.

Att detta är en av KIAs tidigare böcker kan klart avläsas; det absurda till trots ger den ett sirligt och dekorativt intryck mot sidans vita botten.

Pristagare i bokkonst Mitt i det pedagogiska anslaget finns i de flesta av KIAs böcker ett drag av fritt och obekymrat fabulerande. En elefant! (1969) är en charmfull och lite annorlunda bilderbok om vad som hände farbror Axel en sommar för längesedan då en cirkuselefant dök upp i trädgården.

I unge Fredriks fantasi sker äventyret på nytt som en aning och en dröm.

I de stora sparsmakade akvarellerna bryter det lätta, dekorativa elementet mot tyngden i elefantens kropp. Huset farbror Axel bor i kallade Fredrik för Slottet, därför att det hade ett torn med rött och grönt tak. Just detta hus varierar KIA allt mer grafiskt och fantastiskt, i bok efter bok. Förebild är ett bönehus i Värmland där en avlägsen släkting vid namn Axel tjänstgjorde som vaktmästare.

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Ur : Idéboken, U. Leimar et al. Ill. K. I. Anderson (1979 ), Liber Läromedel

Också i den bok som skulle bli internationellt uppmärksammad Professorn i de blå stövlarna (1972) kan verklighetens rum spåras bakom de symbolmättade bilderna i gul-grön-blå färgskala. Under ett år bodde KIA och hans hustru i en hyrd våning i Bern, Schweiz. Ägaren hade begett sig till England för att studera fåglar och lämnat kvar personliga avtryck i huset, familjealbum, tavlor, stövlar och liknande.

Denne okände akademiker blev i KIAs fantasi till professorn som upptäcker fåglar ingen känner till. För denna varma humoristiska bok nominerades han till H. C. Andersen-plaketten 1974 och tilldelades en hedersutmärkelse. I den svenska bokskogen har KIA knappast blivit riktigt synlig ännu trots att han finns representerad på Nationalmuseum med verk ur sin grafiska vuxenproduktion. 1985 noterades hans formgivning av diktboken för barn Min katt heter Mirre Sundström av Marita Lindquist.

Rubriken på omslaget är satt med handstil.

Illustrationerna i krita och tusch har fått röd dekorfärg. Typsnittet heter Times.

För KIA är bokkonst också och kanske främst brukskonst. En bok ska vara skön att hålla i handen, lätt att orientera sig i.

Min katt heter Mirre Sundström kom av svensk bokkonst att väljas till en av de 25 vackraste svenska böckerna under året.

Juryn skrev i motiveringen: ”En utomordentligt genomarbetad barnbok med fin balans mellan text och bild. Rubrikerna är sympatiskt försynta.” Man ville tillägga: just som KIA själv.

108

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

109

110

Ur : Sheriffen och Giraffen, B.G. Hallqvist, Ill. K. I. Anderson (1993 ), Alla Barns Bokklubb

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

L

asse Åberg är, bland en hel d annat ,grafisk designer, illust konstnär, musiker och bilder makare 1966 gjorde han tillsammans med A Strüwer, konstnär, komiker, manusf tare,, bilderna till Joakims hatt med av Edward Maze.

Joakims hatt erhöll välförtjänt en sil medalj på Leipzigs bokmässa något efter utgivning.

Äldre bilderböcker av Lasse Åbe urval:

Emmas Låda, 1967, Tusse: Litenseri Gebers.

Pappa Penna och strecket ,1969, me Åke Söderqvist, Tusse: Litenserien, Gebers.

Gnutta: med bredvidläsning för mam & pappa, med J. Moltas Eriksson, 19 Askild & Kärnekull

Lektajm med Trazan och Banarne, 1 Askild & Kärnekul

Masken Max 1970, med Lill Lindfors Askild & Kärnekull Pojken som hittade saker, 1969, Tusse: Litenserien, Gebers.

111

Lars Åberg

del tratör, rbok-

lvert år

erg i

ien,

ed

mma 970,

1977,

s,

Joakims hatt (1966), Edward Maze, Ill. Lars Åberg & Ardy Strüwer, Geber, Almqvist & Wiksell

Ardy författext

Joakims hatt, 1966 112

Joakims hatt (1966), Edward Maze, Ill. Lars Ă…berg & Ardy StrĂźwer, Geber, Almqvist & Wiksell

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Joakims hatt (1966), Edward Maze, Ill. Lars Åberg & Ardy Strüwer, Geber, Almqvist & Wiksell

Farbror Jens och storkarna (1967), Edward Maze, Ill. Lars Ă…berg, Geber, Almqvist & Wiksell

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

117

Farbror Jens & storkarna, 1967

118

Farbror Jens och storkarna (1967), Edward Maze, Ill. Lars Ă…berg, Geber, Almqvist & Wiksell

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Farbror Jens och storkarna (1967), Edward Maze, Ill. Lars Ă…berg, Geber, Almqvist & Wiksell

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Bajsböcker och barnindoktrinerin Artikeln är ursprungligen publicerad i Ord & Bild 1-2/2011: Barn.

Text: Cecilia Verdinelli

E

n enda gång har jag under min tid som redaktör mött en vägg av ovilja när jag kontaktat en författare.

Det var när jag mejlade Frances Vestin, som år 1969 skrev Handbok i barnindoktrinering, för att få till stånd en intervju eller en kommentar kring tanken bakom handboken, 40 år efter dess publicering.

Den lilla handboken har fått stå modell för 1970-talets kulturprogressiva och socialistiska fostran. Vestin, som idag heter något annat, var klar och orubblig: hon ville inte tala om Handbok i barnindoktrinering.

Inte med mig och inte med någon. Jag var inte den första som frågade, fick jag veta, och hon hade för länge sedan fattat beslutet och tänkte inte ändra sig.

Jag blev inte helt förvånad. Vestins reaktion är begriplig i ljuset av att Handbok i barnindoktrinering redan i sin titel är provokativ.

Ordet ”barnindoktrinering” är ett ord som är direkt omöjligt annat än i ett rent ironiskt sammanhang. Jag skrev nyss att skriften har fått ”stå modell” för en kulturprogressiv barnuppfostran, men det ligger kanske 123

närmare sanningen att boken fått agera skrattspegel och driftkucku.

Vill man förfasa sig är Handbok i barnindoktrinering ett lättköpt byte. Här lärs ut hur man uppmuntrar barn att bryta mot lagen, föräldrar uppmanas att låta barnen ”jamma med kollektivmedlemmarna” till långt in på natten och att diskutera Mao och Castro med sina tvååringar.

(Känsligast är de stycken som behandlar barn och erotik. Även om de på intet vis intar en framskjuten plats i boken är tesen att barn skall uppmuntras till fysisk och erotisk närhet, inte bara med föräldrarna utan även med andra vuxna, så kontroversiell som något blir.

Den som tar Vestins intentioner på allvar inser att hon inte förespråkar pedofili, men hennes formuleringar är naiva i den mening att de inte heller garderar sig mot en tänkt anklagelse i den riktningen, något som varit en självklarhet om boken skrivits idag.)

Proggig barnuppfostran är ett älsklingstema bland sjuttiotalister. Omtuggade variationer på temat ”Storpotäten förstörde

Ur: Jag har en tam myra B. Lindgren et al. Ill. K. I. Anderson (1978 ), Liber Läromedel

ng

min barndom” är givna bland tretti-nåntingar på kalas. Vissa samhällsfenomen verkar anta större proportioner i backspegeln än i verkligheten. Proggig barnuppfostran och velourpappor hör utan tvekan dit.

Att det i höstas utkom en lättsamt analytisk bok om proggig barnlitteratur är ingen överraskning. Fler lär komma. Att boken Proggiga barnböcker skrivits av någon som betecknar sig som humorist är följdriktigt.

Att författaren företrädesvis använder en kåserande stil är lika givet.

Det skämtsamma, men inte helt kärlekslösa, avståndstagandet är den primära utkikspositionen för betraktaren av proggigheten.

Kalle Lind, som humoristen ifråga heter, har gjort ett rejält insamlingsarbete.

Hans metod har varit att hitta de mest uttalade exemplen på proggig barnlitteratur snarare än de mest representativa. Det blir förstås en hejdlös fest i skojiga citat om högt och lågt. Kalle Lind fokuserar på de typiska berättelserna som, om de skulle bakas ihop i en och samma socialistiska godnattsaga, skulle bli någon sån här: pappor stoppar in

sina snoppar i mammornas springor, barn föds i blod och smärta, mammorna blir ensamstående och flyttar till höghusområden där det bor spännande politiska flyktingar som berättar historier från hemlandet, grå tjänstemän vill hugga ner skogsdungen i bostadsområdet men barnen målar plakat och demonstrerar utanför kommunalkontoret, bilar är hårda och luktar blä, pengar går inte att äta, vilket alla barn förstår men inte alla vuxna (barn förstår överhuvudtaget mer än vuxna).

Linds kommentarer och punchlines är stundom träffande. En intressant iakttagelse han gör är att de proggiga barnböckerna besvarar långt fler frågor och avtäcker långt fler mysterier än barnen någonsin undrat över. De små läsarna förväntas intressera sig för och bry sig om precis allting som pågår i världen. Han exemplifierar med barnboken Vad händer i Grekland? som i baksidestexten beskrivs som »en enkel och konkret barnbok om fascistjuntans tortyr och folkets motstånd». Man kan hålla med Lind om att 124

Ur: Världens längsta korv, B. Lindgren et al. Ill. K. I. Anderson (1978 ), Liber Läromedel

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

viljan att involvera barnen i alla samhällsproblem, inklusive tortyr av motståndsmän i juntans Grekland, tycks ha gått till överdrift.

Men om man anser att 70-talets politiserade barnböcker kännetecknades av en överdriven ambition att inkludera barnen i samtidsproblemen måste man fråga sig hur ambitionen ser ut idag.

Man kan mycket snabbt konstatera att man inte hittar faktaböcker för barn om kriget mot terrorismen (tänkt rubrik: Yasmins pappa sitter på Guantánamo) eller om det folkliga motståndet i Iran, knappast heller om djurrätt, övervakningslagar eller migration. Barnböcker med någon form av faktafokus tenderar att handla om dinosaurier (mest), fordon, rymden, hästar, hajar, småkryp och spännande naturfenomen.

Mindre vanliga men förekommande är de historiska böckerna (vikingar och riddare

ligger i topp). En underkategori är böckerna i den kalkylerat skojsiga ”äckelkategorin” som främst koncentrerar sig på kiss, bajs och prutt (Rabén&Sjögren har faktiskt ”Kiss- och bajsböcker” som en egen kategori i sin katalog. Den innehåller just nu nio titlar). Många av böckerna är utmärkta, men det är anmärkningsvärt hur faktaböcker för barn tematiskt koncentreras till de ämnen som ligger på tryggt avstånd från det som riskerar att bli politiskt. Naturvetenskap och teknik är jämförelsevis säkra kort i det avseendet. Barn är ofta besynnerligt intresserade av vulkaner och djuphavsfiskar, det förnekar jag inte, men förr eller senare ställer de också frågor om rondellhundsmuhammed och om falukorvstillverkning.

Ingenting tyder på att barnboksförfattarna har någon vilja att besvara de frågorna.

Dagens föräldrar är i allmänhet engagerade och ambitiösa i sin roll som fostrare.

125

De läser böcker och diskuterar föräldrandet T.ex. en bild av svältande människor, som med andra föräldrar, även i offentligheten. bärs i barnhöjd, så att andra barn frågar Få detaljer i barnuppfostrandet är för små sina föräldrar ´vad är det där?´” för att förtjäna en rejäl diskussion på nätet.

I samband med jordbävningen på Haiti Barnvagn kontra bärsele, den optimala intervjuades Rädda Barnens barnpsykolog åldern för dagisstart, den optimala åldern Åsa Landberg om saken. Hon menade att att få syskon, problemet med könskodade barn fram till mellanstadieåldern bör barnkläder, sockerkonsumskyddas från otäcka tinens faror, nätets faror, val löpsedlar och förstaOm det på 70-talet av skola; barnuppfostransidesbilder och hävdade fanns en inbilsk och det är inget som lämnas åt att medier har ett ansvar slumpen. Föräldrar vill natur- överdriven ambition att idka självcensur på ligtvis optimera sina barns förstasidor med tanke på att involvera barn i livschanser och är därför barnens känslighet. angelägna om att göra medLandbergs syn på samhällsskeenden, vetna val, i stort såväl som i saken är inte ovanlig finns det idag en smått. Det är begripligt och utan tvärtom ganska rimligt. ambition att så länge common sense i uppfostMen det är slående hur rarkulturen. det går isolera barn absolut frånvarande Viljan att begränsa diskussionen om hur man från samhällsskeende- barnets kunskap om bäst introducerar barnen till problem gäller inte bara na. samhällskeendena är på nyhetsförmedlingen föräldraforumen. På nätet utan är uttalad också i finns hundratals diskussionsdet helt privata livet. tråder om hur man talar om alkohol med Den som inte är småbarnsförälder är antagsina barn eller om hur man varnar dem för ligen inte spontant medveten om ”föräldranätpedofiler men en tråd om hur man talar engelskan”. med sina barn om hatet mot romer eller om Föräldraengelska är det språk som föräldbombningarna i Gaza är otänkbar. Hur man rar övergår till när något skall avhandlas bäst introducerar barnen till nyhetsförmedsom man vill dölja för närvarande barn. lingen verkar vara en icke-fråga.

Folk har förmodligen alltid haft något Om det på 70-talet fanns en inbilsk och liknande trick för att kunna prata om födelöverdriven ambition att involvera barn i sedagspresenter och tandféer. Men användsamhällsskeenden, finns det idag en ningen av föräldraengelskan tycka ha ökat, ambition att så länge det går isolera barn som Aftonbladetskribenten Sanna Lundell från samhällsskeendena. Det goda och påpekade i en krönika. Om man lyssnar medvetna föräldraskapet kännetecknas idag efter det, hör man hur vanligt det är att bland annat av att man skyddar barnet från vuxna övergår till föräldraengelska så fort kunskap om världens otäckheter. Hemska något ens vagt oroande avhandlas. Det kan bilder på löpsedlar och tidningars förstagälla sådant som bekantas skilsmässor eller sidor leder numera regelmässigt till klagoatt mamma är förbannad på sin chef eller mål från upprörda föräldrar. att senaste hyreshöjningen pressar familjeFrances Vestins åsikt 1969 var förstås en ekonomin. helt annan. Otäcka bilder ansåg hon vara Det finns något i denna bild av barnet som synnerligen lämpliga att förstora upp, en äggskalsskör varelse i mjuka plagg av klistra upp på sandwichplakat och hänga ekologisk bomull, liksom av föräldern som på det egna barnet: ”Barn kan, om dom vill, någon vars uppgift det är att hålla det lilla utföra vissa uppdrag i t.ex. varuhus: a) sätta livet i okunskap, som skaver. upp eller bära omkring propagandaskyltar. Äggskalsbarnet skaver på många plan.

”

”

126

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen Ett plan är rent emotionellt och inte omkring mig tillräckligt mycket för att lära särskilt sofistikerat: det globala klassamkänna dem har inga äggskal. hällets makabra klyftor kan inte bli mer Jag skulle tvärtom säga att de påfallande uttalade än när någon är mer rasande över ofta har uttalad smak för otäckheter. Döden, att hennes Wilma eller William utsatts för eldsvådor, människoätande vilddjur och en bild av döda afghanska barn än över att kannibalism tillhör mina snart fyraåringars afghanska barn dödas i Natobombningar huvudsakliga intresseområden. Idén med mer eller mindre dagligen. Det är lätt att äggskalsbarnet är en hejdlös extrapolering raljera över den sortens av barnpsykologins genomreaktioner, men väga brott med dess i allt väsentJag kan inte se annat dessa olika orsaker till ligt riktiga teser om att små upprördhet på samma våg än att det måste vara människor i sin formativa är intellektuellt oehederperiod är särskilt känsliga vuxnas skyldighet att ligt.Därför är det heller och kan bli traumatiserade. ge barnen en begriplig Men de blir traumatiserade ingen intelligent invändning mot äggskalsbarnet av hemska saker som förklaring på vad resom idé. händer dem. Inte av att Mina invändningar hand- klam är, att lära dem prata om hemska saker lar istället om att jag ser någon som bryr sig om att någorlunda avkoda med en barnuppfostringskultur dem. Dessa två helt väsenungefär vad som är re- skilda händelser har som verkar innerligt ointresserad av att introsmygande smält samman klam och vad som inte ducera barnen till den till ett och detsamma. är det.

Gör man inte värld de fötts till.

Den vanligaste invändMan begriper givetvis att ningen mot tanken om att utan nöjer sig med omvärldens otäckheter barn kan och bör bjudas in att alltid kommentera i samhällsdiskussion och i förr eller senare kommer att sippra in till barnen. politiska handlingar är att Scanreklamen med ett Men ju senare dess bättre. det vore ett brott mot »Jaaa, titta vilken söt barnets rätt att välja en Ju längre barnet kan leva i en relativt oskuldsfull egen åsikt. liten gris!» är man i bubbla av dinosaurier och Eftersom den person som praktiken marknads- introducerar barnet med pruttskämt desto bättre.

Bullerby- och Emilböcker kommer förarnas villiga med- nödvändighet är ännu bättre: de håller att ha en egen ideologisk hjälpare i vilseledan- vinkling, kommer barnet garanterat samtiden på armlängds avstånd. Tids att bli manipulerat. Även det av barn. nog kommer kunskapen bland vänstersympatisörer om världsfattigdom och har jag mött åsikten att små rasism inramlande på barn inte bör tas med på ungefär samma ovälkomna men ofråndemonstrationer - eftersom barnet inte kan komliga sätt som skräpmat, mobbing-teve förväntas förstå demonstrationens budskap och Bratz-dockor. Den bäste föräldern är finns det, menar man, ett element av den som lyckas hålla stånd mot fulheterindoktrinering när ett barn deltar i politiska na längst. Följden av en sådan hållning är handlingar. Respekt för barnet som en egen att omvärldskunskapen blir en passiv och individ kräver, i denna föreställning, att slumpartad process som ägnas mycket lite barnet förblir apolitiskt tills det blir stort omsorg och snålt med intellektuell möda. nog att börja bilda sig egna uppfattningar.

Min andra invändning är att jag inte riktigt Tanken att det barn som inte får samhället tror på äggskalsbarnet. De barn jag haft förklarat för sig kan förbli ideologiskt opå-

”

”

127

när de lär sig gå. Min erfarenhet är att man kan prata med dem om det mesta och att det är givande för båda och mycket utmanande för den vuxne, som ju inte kan luta sig mot tidigare referenser eller liknelser i sina förklaringar. Det skärper tanken hos den vuxne. Barnet kommer begripa mycket eller lite eller nästan ingenting alls, men det kommer att känna sig inbjudet att delta i omvärldstolkningen.

Den stora förtjänsten med den kulturprogressiva barnuppfostran, dess klavertramp till trots, var just denna inbjudande gest.

Jag vill hävda att om den kännetecknades av en stark vilja att inkludera barnet i precis alla samtidsproblem, kännetecknas uppfostringskulturen år 2011 av en stark vilja att exkludera barnet från desamma.

Barnet riskerar att bli strandsatt i det skojsiga barnskap som vi, med god hjälp från barnkulturproducenterna, omsorgsfullt designat åt dem.

Ur : Idéboken, U. Leimar et al. Ill. K. I. Anderson (1979 ), Liber Läromedel

verkat tror jag är våldsamt naiv, och har kanske aldrig varit mer naiv än idag.

Barn bombarderas av budskap i det offentliga rummet såväl som i etermedier och en stor del av dessa budskap är reklambudskap. Löpsedlar om kronprinsessan Victorias oerhörda bröllopslycka eller H&M:s decembermodeller på spårvagnshållplatsen är inte ideologiskt neutrala budskap. Barnet badar i propaganda hur vi än gör. Det ideologiskt obesudlade tillståndet finns inte (annat än under barnets allra första förspråkliga tid).

Frances Vestin skriver om vikten att lära barn vad reklam är. Om de ser en reklambild av en vacker flicka som njutningsfullt dricker kaffe och frågar om bilden bör du aldrig bara svara att det är en flicka som dricker kaffe, skriver hon, utan också förklara att det är reklam, och vad reklam är, säga något enkelt om dess avsändare och dess syfte.

Hon har helt rätt i denna fråga, och idag mer rätt än när hon skrev boken.

Jag kan inte se annat än att det måste vara vuxnas skyldighet att ge barnen en begriplig förklaring på vad reklam är, att lära dem att någorlunda avkoda ungefär vad som är reklam och vad som inte är det. Gör man inte det utan nöjer sig med att alltid kommentera Scanreklamen med ett ”Jaaa, titta vilken söt liten gris!” är man i praktiken marknadsförarnas villiga medhjälpare i vilseledandet av barn.

Men hur man pratar med barn om reklam tycks även det vara en ickefråga på föräldrasajterna. Den enda tråd som behandlar reklamens eventuella skadlighet för barn som jag hittar på det enorma forumet Familjeliv är en tråd där någon oroar sig över att hennes bebis ätit ett reklamblad och kräkts.

I övrigt kommer sökningen upp med flera trådar som handlar om hur man gör för att få sitt söta barn antaget till en modellagentur.

När barn i tre-fyraårsåldern kan sitta i knät och titta i tidningen tillsammans med någon, och utifrån bilderna prata lite om innehållet – vargjakt, gruvolyckor, Jimmie Åkesson, bilreklam – är det utvecklingssteg som i mina ögon inte är mindre gripande än 128

129

ŠGunilla Hansson

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Gunilla Hansson Text: Susanne Sandström

Ur : Idolen – en bok om bilder, (1971 ) G. Hansson, J. Öqvist, H. Hansson. Almqvist & Wiksell

I

dolen – en bok om bilder (1971) är en titel som pekar dubbelt: dels är boken en hybrid mellan tecknad serie och bilderbok, det vill säga använder bilder för att berätta och dels handlar den tematiskt om bilder; olika former av bilder (fotografier, serier, reklam, trafikmärken, informations- och instruktionsbilder, affischer, mode- och kändisbilder etc) i samhället, och om bilders effekter och påverkan. Idolen är alltså en en bok med budskap, den säger något kritisk om konsumtionssamhället, om kapitalism och vuxna (mäns) pengagirighet.

Om hur man lurar barn.

Gunilla Hanssons Idolen kom till under den tid då vi snart skulle få en kulturpolitik som ville ”motverka kommersialismens negativa verkningar” (1974); i Idolen möter vi kompetenta barn med stort patos som får barn och vuxna (oss läsare) att se konsumtionssamhällets negativa verkningar med öppna ögon. Barn låter sig här inte luras utan tar till aktivism, agerar handlingskraftigt mot reklambudskap riktade mot barn, mot kapitalistiska produkter (enkom för att tjäna pengar, med billig arbetskraft någon annanstans i världen) och mot vuxenvärlden (som bär dessa konsumtionsideal). Barnen går samman, låter tankar och idéer bli till en kraft och förverkligas: de sprider åsikter, bildar opinion, skapar motbilder och marscherar för ett bättre samhälle. Det är fult att lura barn. Man kan inte lura barn för barn ”ser att Kejsaren är naken”.

Egna böcker av Gunilla Hansson är: Per, Ida & Minimum , som kanske är hennes ”största”.

Den kom ut 1977 och översattes på fler än 25 språk och ger Hansson fortfarande royalty. Sen kom Nu ska här bli andra bullar 1980, och den ska nu ges ut igen. Under 80 och 90 talen kom 5 böcker om Max & Mia och 6 böcker om Klara och Otto. Sist 1996. kom Snart har vi en baby. Alla böcker har blivit översatta på minst 6 språk och många kommer fortfarande ut i nytryck och i antologier.

För övrigt har Gunilla Hansson illustrerat andras böcker och gjort omslag till bl.a. Min nya Skattkammare och delvis Bonniers alla Barnkammarböcker.

Gunilla Hansson är en av bilderboksvärldens finaste bilderboksmakare; kunde sägas vara en bilderbokens Jane Bark, men naturligtvis är hennes bilder helt förtjusande enastående och originellt Gunillahanssonska.

130

©Gunilla Hansson Ur : Idolen – en bok om bilder, (1971 ) G. Hansson, J. Öqvist, H. Hansson. Almqvist & Wiksell

132

©Gunilla Hansson Ur : Idolen – en bok om bilder, (1971 ) G. Hansson, J. Öqvist, H. Hansson. Almqvist & Wiksell

134

©Gunilla Hansson Ur : Idolen – en bok om bilder, (1971 ) G. Hansson, J. Öqvist, H. Hansson. Almqvist & Wiksell

136

©Gunilla Hansson Ur : Idolen – en bok om bilder, (1971 ) G. Hansson, J. Öqvist, H. Hansson. Almqvist & Wiksell

138

©Gunilla Hansson Ur : Idolen – en bok om bilder, (1971 ) G. Hansson, J. Öqvist, H. Hansson. Almqvist & Wiksell

140

©Gunilla Hansson Ur : Idolen – en bok om bilder, (1971 ) G. Hansson, J. Öqvist, H. Hansson. Almqvist & Wiksell

142

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Ur : Les Aventures d’une petite bulle rouge, (1968) Iela Mari. LÉcole des Loisirs

Makt åt barnens fantasier Maj ´68 och motkultur för barn in Frankrike.

Text: Sophie Heywood Artikeln är ursprungligen publicerad i Strenae 13/2018 : Barnens 68. Översättning: Susanne Sandström

V

tionen, och visat på dess rötter i det tidiga 1900-talets avantgarden.

Illustratörer och formgivare influerades av Push Pin Studios grafiska design och polsk affischkonst, psykedelia, popkonst och surrealism, och öppnade ”perceptionens portar” på vid gavel inom barnboksförlagsbranschen. Det här var starten för en ny inriktning inom barnboksförlagsvärlden.

Nu framhölls konstnärliga och litterära kvaliteter, där tidigare utbildningsmässiga, pedagogiska, moraliska eller kommersiella överväganden hade prioriterats. De böcker som den nya generationen förläggare gav ut var ofta kontroversiella. Claude-Anne Parmegiani talar om ett ”papperskrig” som skakade om barnböckernas ”lilla värld”.

Som Christiane Abbadie-Clerc har konstaterat, uppmärksammade man utanför denna

arför berättar jag om maj 68 för er?” frågade barnboksförläggaren Arthur Hubschmid på en konferens 2005, ”jo, för att det förändrade saker och ting för oss på ett genomgripande sätt”.

Man är överens om att åren kring maj 68 hade stor betydelse för barnlitteraturen, speciellt för bilderböckerna, i Frankrike.

Perioden som sträcker sig från sent 1960-tal till sent 1970-tal brukar beskrivas som en tid av förnyelse, ibland till och med revolution, i hur man såg på bilderböcker; något som förde med sig en hel del experimenterande och igångsättande inom genren. En del talar till och med om ”barnlitteraturens maj 68?”.

Forskare har haft en tendens att framhålla den bildmässiga sidan av den här revolu144

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen (kanske inte egentligen så lilla) värld de diskussioner som den här nya inriktningen gav upphov till, vilket fick till följd att ”barnböcker äntligen blev något som var värda intresse”. Isabelle Nières-Chevrel framhåller att bilderböcker för en kort tid var del av motkulturen, och att de genom att visa att de hade kraft att uppröra samtidigt befäste sitt litterära och konstnärliga värde.

Den här artikeln argumenterar för att den visuella omvandlingen, och bilderbokens förändrade status, även var ett resultat av en mer omfattande politisk diskussion om barnböcker, och att vi ska beakta 68s betydelse i denna berättelse.

Hittills har forskare mest använt 68 som en smidig och praktisk beteckning för att framställa dessa år som så spännande att till och med barnboksförläggare var hippierebeller.

Jag menar att den här perioden kan kasta mer ljus på barnets historia under 60-talets kulturrevolter, och visa på hur barn och barnkulturen drogs in i efterkrigstidens rådande samhälls- och kulturideal och dessa ideals motkultur. Samtidigt, som en form av kulturpolitik, kan bilderböckernas 68 sägas vara ett talande och distinkt bevis på att 68 påverkade på många olika sätt.

För att visa hur barnböcker kan lära oss något om hur 68 påverkade samhället, bortom barrikaderna, ser denna artikel 68 som de globala proteströrelser och de motkulturella oroligheter som började innan och fortsatte efter det centrala året 1968.

Historiker har börjat använda sig av termer som ”åren 68”, eller ”det långa 68”, för att betona att 68 var ett avgörande skede i de djupgående samhälleliga, kulturella förändringar som inträffade under det så kallade ”långa 60-talet” (som sträcker sig från andra hälften av 1950-talet långt in i 1970-talet).

Denna förändrade bild har fått historiker att röra sig bortom det som Sherman et al menar ”började framstå som ett kanoniskt sätt att behandla händelser som kunde centreras kring välkända figurer i ParisBerkeley- axeln”, och inkludera händelser, grupper, idéer, platser och aktörer som inte tidigare varit inkluderade.

Som Julian Jackson skriver: ”vi måste utvidga 68 rumsligt, sociologiskt, kronologiskt och tematiskt”. Att man inom historiografin decentraliserar 68 öppnar upp för möjligheten att inkludera barndomskulturer, vilka ofta betraktas som marginella inom fältet politisk historia.

För att kunna pröva den här tanken måste man sammanföra två forskningsfält som hittills inte haft en kontinuerlig dialog: fransk barnlitteraturforskning och historia om revolutionsåret 1968. Den här artikeln analyserar därför två sammanlänkade men distinkta diskurser om 68: hur aktörer inom barnlitteraturen vid den här tiden skapade ”sitt” 68, och hur de kan passa in i historieskrivningen om 68.

Min analysstruktur kommer att utgå från några avgörande ögonblick för bilderboken, för att se på vilket sätt och varför denna nya generation barnboksförläggare ansåg sitt arbete vara revolutionerande. Jag hävdar att de diskussioner, och de aktiviteter, som uppstod kring bilderböcker är goda exempel på hur 68:orna försökte hitta nya sätt att organisera samhället på och underminera efterkrigstidens (rådande) värderingar och normer genom kulturuppror – i det här fallet uppror mot barndomsideal som hade utgjort en av grundvalarna för det rekonstruerade, moderna efterkrigstida Frankrike.

Utgivning av Barnlitteratur i efterkrigstidens Frankrike Min argumentation i den här artikeln utgår från antagandet att det franska barnens 68 har samma förutsättningar som de Mathew Thomson ser i Storbritannien: nämligen att 68-upproren och motkulturen uppstod som ett resultat av orosmoment under konsensusåren* [*uppbyggande av välfärdssamhället, en förändrad syn på barnet och barndomen] I efterkrigstidens Frankrike hade barnboksförlagen varit underkastade sträng statlig kontroll och utsatta för både religiös och sekulär moralpanik.

145

För att förstå det franska Barnens-68, måste ”framsteg inom mikrobiologin har lett till vi först skapa oss en bild av dessa restriktioatt barnadödligheten har minskat, nu är det ner.Den kultur av självcensur som utmärkte dags för psykologer att förbättra barnens en stor del av den franska barnlitteraturutmoraliska miljö”. givningen under 1950- och 1960-talen var Omsorger som dessa skulle komma att på många sätt en konsekvens av erfarenpåverka regelverket för barnboksförlagens heten att ha upplevt två världskrig. utgivning. Frankrike hade den tvivelaktiga Det var under 1900-talet som idealet med äran att leda ligan när det kom till kontroll en förlängd, trygg barndom av utgivningen av barnlitterablev en verklighet för ett tur under [...] en lag som större antal barn i många efterkrigstiden. västerländska länder. Skol- rörde utgivningen Den 16 juli 1949 antog den väsendets utveckling och fjärde republiken en lag som av barnlitteratur, förbud mot barnarbete rörde utgivningen av barnlitteen lag som förbjöd ratur, en lag som förbjöd förinnebar att barns vardagsliv i allt högre utsträckning förlagen att visa lagen att visa ”kriminella handavskildes från den vuxna lingar i ett positivt ljus […] eller ”kriminella hand- alla handlingar som kan sägas sfären. Paradoxalt nog levde, under detta ”barnets år- lingar i ett positivt vara kriminella och som kan hundrade” miljontals barn tänkas ha en demoraliserande ljus […] eller alla i skuggan av hemskheter påverkan på unga läsare”. orsakade av två världskrig. handlingar som Med denna lag trodde man Mathew Thompson menatt man skulle lösa problemet kan sägas vara ar att dessa erfarenheter med ”invasionen” av vulgära, förstärkte idén om barndo- kriminella och som avskyvärda amerikanska teckmen som en skyddad sfär, nade serier som pågått sedan kan tänkas ha en då ”oron över människans 1930-talet. natur och hennes ondska Rädslan för tecknade seriers demoraliserande kunde ta plats i bilden av omoraliska påverkan spred sig barnet”. Den här diskursens påverkan på unga i många västerländska länder teoretiska ryggrad utgjormed början under sent 1940läsare. des av den framväxande tal fram till mitten av 1950-tabarnpsykologin, och en let. Frankrike var det första populariserad landet som utfärdade en lag version av Freuds teorier om de tidiga årens som svar på debatten kring tecknade serier. avgörande roll i vår psykiska utveckling, och Andra länder skulle komma att följa efter att barndomstrauman kan ge ärr för livet. under loppet av de sex följande åren, men I Frankrike utvecklade en växande skara ingen skulle vara så omfattspecialister (bibliotekarier, lärare, ledare för ande som den franska lagen. Den franska organiserade ungdomsrörelser, och barnlagen omfattade alla publikationer för unga, psykologer) inte så mycket en kritik som en och man satte upp en myndighet som hade barnkulturens patologi. När man bedömde till uppgift att kontrollera industrin. Även barnkultur blev frågan om den skulle kunom inga bokförläggare någonsin ställdes na traumatisera en känslig ung läsare mer inför rätta, så gav lagen och myndigheten central, mer viktig, än moraliska, religiösa inte desto mindre moralister större auktorioch pedagogiska kriterier. 1956 skrev den tet och makt att påverka fältet än de tidigare banbrytande franske barnpsykologen och hade haft. utbildningsreformatören Henri Wallon i ett Det här konservativa klimatet hade på förord till ett betänkande om barnböcker: 1960-talet blivit en påtaglig källa till 146

frustration bland nykomlingarna inom förlagsvärlden.

Det medförde också att franska barnböcker fick rykte om sig utomlands att vara konformistiska och sakna kreativitet.

1966 skrev den amerikanske förläggaren och journalisten Herbert Lottman att utmärkande för den franska barnbokssektorn var dess glåmighet och att de förlitade sig alltför mycket på klassiker, och att det här delvis kunde förklaras med att frågan om vad barn ska läsa var underkastad en ”oerhört sträng censur”.

I mitten av 1960-tal började man få betänkligheter kring efterkrigstidens ”inlindande” av barnet och oroade sig för den förlorade friheten, och det gav i sin tur upphov till en radikal syn på barns frigörelse.

Att utmana efterkrigstidens ikonofobi Det första avgörande momentet i barnboksutgivningen rörde föreställningen att bilderböcker för barn, först och främst, skulle stimulera deras fantasi. Även om det knappast låter kontroversiellt, så var 68:ornas betoning av frihet något som slog hårt mot en av de stora normerna för 1900-talets bilderböcker: att bilderna måste vara anpassade för barns psykologiska och utbildningsmässiga behov. Inspirerad av progressiv undervisning formade den mycket framgångsrika (och än idag mycket omtyckta) Père Castor serien, med Paul Faucher för Flammarion, en viktig avantgarderörelse för franska bilderböcker, inspirerad av sovjetiska innovationer. Den franska rörelsen med Faucher i spetsen, utvecklade en teori om hur man anpassar bilderböcker efter barns behov. I efterkrigstiden harmonierade den väl med den bredare patologisering av barnböcker som diskuterats ovan, och i kombination med farhågorna i debatten kring tecknade serier, skapades vad Cécile Boulaire kallar en ”ikonofobi” bland kritiker och vuxna förmedlare.

Så kom det sig att förlaget L´École des loisirs, som ett av de första i den nya generationen av avantgardeförlag, kunde framhålla att en bok med bara bilder var deras 147

Omslag : Les Aventures d’une petite bulle rouge, (1968) Iela Mari. LÉcole des Loisirs

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

viktigaste och mest radikala publikation.

Förlaget bildades 1965 som en avdelning för barnlitteratur på utbildningsförlaget L´Ècole av Jean Fabre och Jean Delas, och schweizaren Arthur Hubschmid. De inspirerades av pionjärer utomlands – själva incitamentet till att starta upp avdelningen kom efter en resa till bokmässan i Frankfurt.

Där upptäckte Fabre och Hubschmid en värld av barnböcker och förläggare med idéer som var helt nya för dem. En av förläggarna som de träffade 1967, var Rosellina

grafisk dikt om en klarröd bubbla, en färg helt i takt med tiden.

Den här bilderboken blev sinnebilden för vårt förlag!” Den franska nationella bibliotekskatalogen antyder att boken faktiskt kan ha publicerats redan sent 1967, och med all säkerhet förhindrade generalstrejken all publicering i maj 1968, men det centrala här är att visa att för L´Ècole des loisirs var den här boken en del av händelserna i maj 1968.

Vad var det som fransmännen fann så revolutionerande med Maris bok?

Det måste medges att bokens omslag, med den klarröda cirkel mot en intensivt grön bakgrund, mer liknar en självständighetsflagga från tredje världen än omslaget på en bilderbok för barn.

När läsaren bläddrar i boken förvandlas den röda cirkeln, från sida till sida, till olika former (en tuggummibubbla, en ballong, ett äpple, en fjäril, en blomma).

Maris sparsamma linjeteckningar ger ett minimum av information och, som också Delas understryker, finns inga ord som förklarar vad som händer. Boken uppmuntrar barnet att tolka bilderna med hjälp av sin fantasi. Men hur skulle böcker utan ord kunna hjälpa till att introducera barn för litteraturens värld? Visst fanns det väl en risk, i en modern värld dominerad av bilder, att barn skulle nöja sig med enbart bilder? Det här var en farhåga som Marc Soriano, en framstående barnlitteraturkritiker, framhöll vid en konferens om barn och bilder 1972.

Jean Fabre hade på samma konferens precis presenterat L´École des loisirs verksamhet, och förmanat alltför dominanta och styrande vuxna som istället borde låta barn utforska bilderböcker på egen hand, så att böcker kunde främja kommunikationen mellan barn och vuxna. Kritikern Soriano höll inte med: ”Jag anser att vuxna kan och ska anta en mycket mer vägledande roll”.

Sorianos reaktion visar på de skillnader i inställning till bilder som fanns inom barnboksförlagsvärlden i efterkrigstidens Frankrike. Hans stora rädsla var att Tvn, tecknade serier, bio och preferensen för bilder i den moderna konsumtionskulturen

Archinto från Italien, chef för det nya förlaget Emme Edizione. Hon introducerade dem för de experimentella böcker som gavs ut i Italien vid den tiden, till exempel de av Bruno Munari och Enzo Mari. Detta möte med Archinto ledde till att L´Ècole des Loisirs gav ut Iela Maris Il palloncino rosso som Les aventures dúne petit bulle rouge [The adventures of a red ballon].

Jean Delas minns hur boken tillkom: ”det var i maj 68 för att vara exakt. Det var en revolutionerande bok: utan ord, var den en 148

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen utgjorde ett hot mot läskunnigheten. kommitténs, som hade till uppgift att Hittills hade man vanligtvis valt en medelgenomdriva lagen (om litteraturens moraväg, likt den Paul Faucher hade utvecklat för liska innehåll), första möte fastställde till Père Castorserien, där bilderböcker för de exempel att: yngsta gavs ett förord med långa förklaring”berättelser måste hålla sig inom vissa ar för föräldrar och förmedlare om hur man gränser, och måste ha anknytning till verkkunde använda boken som ett pedagogiskt ligheten. Denna återhållsamhet är nödvänverktyg. dig för att inte den barnsliga inbillningsNär Maris bok gavs ut, tillsammans med förmågan ska slungas in i ett helt och hållet flera andra ordlösa bilderböcker – som påhittat universum”.

Mitsumasa Annos Jeux de Construction, Förgrundsgestalterna för den kulturella även den från L´École des loisirs (1970) och revolten inom barnboksvärlden vände sig Guillermo Mordillos Le Galion, därför emot den här kulturutgiven av Francois Ruy-Vidal [...]vi skulle riva protektionismen. Nykomför Editions Harlin Quist 1970 lingen Francois Ruy-Vidal alla murar och – utmanade de den här fundabetecknade hånfullt idén att mentala kulturhierarkin. förändra barnboks- barnkultur måste anFaucher hade utarbetat sina passas efter barns behov världen.

Inga fler riktlinjer för hur man skulle som ”idisslade förklaringar”. arbeta med att anpassa bilder mysiga godnattHan rasade mot ”denna nedefter barnets behov redan låtande, betryggande sagor! […]

1958. Enligt honom skulle eftergift för deras ålder och ”bilden, i sin uppbyggnad, mentala nivå, mot denna Vi skulle göra uppfylla ett antal kriterier. bild av barnet […] Det är i böcker som tog Precis som texten, måste den denna rasism namn, denskänka barnet moralisk och na protektionism av vuxna med läsaren på känslomässig trygghet; den får bedömare av barnböcker och resor till parallella utbildningspsykologer, som inte skrämma eller oroa barnet. Bilder ska skänka barnet imaginära univer- de flesta barnböcker proglädje, med sin prakt och duceras och de bästa ratas”. sum, böcker som harmoni i färger.

Ruy-Vidal uppmuntrade i De ska undvika överdrifter skulle fungera som stället till att låta barnets och förvrängningar, de ska fantasi löpa fritt: ”vi speglar för vår tid”. inte vara för schematiska och frågar oss alltid om barnet tråkiga, och de måste förmedla ska få möta det hen redan en tydlig och sinnlig bild av kan hantera, snarare än om verkligheten”. det ska sporras till att överträffa sig själv”.

För Isabelle Jan, tidigare anställd hos Dessutom finns det inget som heter ”vad ett Faucher, som sedermera lanserade en barnbarn har behov av”, menade han, det finns boksserie med Nathan, var denna tonvikt på endast barn – individer med egna subjektivtrygghet iteter– som alla reagerar olika. kvävande. Mellankrigstidens avantgarden Ruy-Vidals utmanande nya förlag var det hade paradoxalt nog skapat ett djupt konmest högljudda, och det mest radikala i servativt tillvägagångssätt. den första vågen av barnens 68-or. Editions Efter andra världskriget smög sig i denna Harlin Quist var ett franskt företag grundat välmenande diskurs in en rädsla att över1967, med Ruy-Vidal som den störste driven stimulering av barnets fantasi inte ägaren; han samarbetade med amerikanen bara var antipedagogiskt, utan kunde vara Harlin Quists New Yorkbaserade förlag, A potentiellt traumatiserande för barn som Harlin Quist Book. Deras samarbete blev en genomlevt krigets fasor. Rapporten från kortlivad, passionerad och explosiv trans149

atlantisk förlagssatsning.

Många adjektiv har använts för att beskriva Editions Harlin Quist: självmordskandidater, revolutionärer, musketörer, och maoister för att citera några få. Vad som skiljde den nya satsningen från många av deras föregångare var att Ruy-Vidal gynnade en ny europeisk, och speciellt fransk grupp av konstnärer för barn, och deras teoretiska och, som vi har sett, ofta offensiva inställning till barnböcker. Konstnären Etienne Delessert minns entusiasmen på kontoret i New York: ”vi hälsade på hos varandra hela tiden, övertygade om att vi skulle riva alla murar och förändra barnboksvärlden. Inga fler mysiga godnattsagor! […] Vi skulle göra böcker som tog med läsaren på resor till parallella imaginära universum, böcker som skulle fungera som speglar för vår tid”.

I denna anda försökte det nya förlaget föra in samtida avantgardistisk litteratur, konst och design i barnlitteraturen.

Ett av Ruy-Vidals första redaktionella projekt var utgivningen av en serie korta berättelser för barn (under 1968 och 1969 ) av absurdistiske dramatikern Eugène Ionesco – Stories. I Stories 2, till exempel, småpratar fadern lojt med dottern Josette varpå en absurd och lustig lek utvecklar sig, i vilken de leker med språk och betydelse, och blandar samman alla namn på föremål i hemmet. ”Jag öppnar väggen, och vaggar fram med mina öron”, intonerar Josette.

Hon uppmanar därefter pappan att ”ta fönstret pappa och rita några bilder till mig”.

Etienne Delesserts bilder tog sig an textens lekfullhet och expanderade den, utforskade de surrealistiska idéer som antyddes i texten men förde också in eget.

I den första berättelsen möter vi en noshörning i parken, en hommage till författarens mest kända pjäs, och en stor Chesirekatt, som refererar till Lewis Carroll och den engelska nonsenstraditionen.

Att rekrytera stjärnorna inom det franska litterära avantgardet var en effektiv strategi för att föra in finkonsten i franska barnböcker, för Ionesco var en författare som kritiker endast med stort motstånd skulle kunna ignorera (vilket hände när konst-

förläggaren Robert Delpire introducerade Maurice Sendaks Till vildingarnas land på den franska marknaden 1968).

Det var också ett sätt att visa att fransmännen var fullt kapabla att skapa nytt inom barnlitteraturen. L´Ècole des Loisirs inriktade sig till en början på att importera intressanta böcker, men en viktig del av Francois Ruy-Vidals projekt var att främja och utveckla en specifikt fransk produktion.

I Stories, precis som i Maris Ballongen, litade man på att småbarn skulle förstå – eller åtminstone finna nöje i – samtida konst.

Det är intressant att det var dessa Stories som fick den schweiziske barnpsykologen, Jean Piaget att omvärdera sina antaganden om barn och experimentella bilderböcker.

Piaget förklarar hur han 1971, på inrådan av konstnären och då samarbetspartnern Delessert, utforskade Ionescos och Delesserts Stories tillsammans med andra barnpsykologer och en grupp barn: ”vi blev positivt överraskade av att se hur barnen ofta klarade av att tydligt urskilja de olika djur, människor och föremål som återgivits, och att de tyckte att det var väldigt roligt […] De störs inte av fantasin eller det fantastiska inslaget så länge de surrealistiska elementen är tydligt tecknade”. Piagets förbehållsamhet visar med tydlighet just hur bräckligt uppfattningen om konstnärlig frihet och verk skapade för barn hängde samman. Som Ruy-Vidal uppmärksammade, ställde sig kritiker och förmedlare ofta frågan: ”kan yttrandefrihet vara av godo när läsaren är ett barn?”.

Quist och Ruy-Vidal betonade att barn är individer och ska ha tillgång till alla möjliga slags material, och att det här innebar att man inte behövde bry sig om generaliserande psykologiska teorier om vad som potentiellt skulle kunna uppröra ett ömtåligt barn.

Dessutom kunde böcker som gav upphov till många olika slags reaktioner inkluderas.

Som Quist skulle skriva senare, 1978: ”min poäng är att väcka barnet, att få det att tänka, att stimulera det, att utmana det, och att ibland plåga det”. Med Quists och Ruy-Vidals betoning på att ge barn böcker som kunde oroa, eller vara chockerande på något 150

Ur : Conte numéro 1, (1969) E. Ionesco, Ill. E. Delessert. Harlin Quist/Ruy-Vidal

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

sätt, framställdes barnet som något latent motståndskraftigt, till och med i behov av att bli lite uppskakad av sina böcker.

Att ha den här inställningen till barnläsaren i Frankrike vid den här tiden var radikalt. Genom att utgå från individen, och det latent motståndskraftiga barnet, drev Editions Harlin Quist en kampanj mot censuren. De två böcker som hittills har tagits upp här, hade båda relativt stor ekonomisk framgång – blev prisade såväl som kritiserade, och trycks fortfarande i nya upplagor. Men så var inte alltid fallet.

Barnens motkultur befann sig ofta i gränslandet av det konventionella, och således det säljbara (när bokhandlare kunde tänka sig att ha dem i sitt bestånd).

Nicole Claveloux var en konstnär som omfamnade friheten i att arbeta med Quist Books. För Claveloux var bilderböcker ett medium för konstnärlig utforskning och experimenterande, och hennes fantasi 152

ställde sig i allmänhet över sånt som läsbarhet, tabun eller kommersiell lönsamhet.

Hon anslöt sig till gruppen Harlin Quist i Paris 1967 efter att Ruy-Vidal hade sett hennes alster i tidningen Marie France.

Hennes bemästring av den surrealistisk psykedeliska stilen (en av många i Claveloux´imponerande stilbredd) skulle komma att ge upphov till några av de mest oförglömliga och kontroversiella Quist-böckerna från 68- eran.

Claveloux nämner att några av hennes konstnärliga influenser vid den här tiden var Push Pin Studios och Heinz Edelmanns grafiska design. Det är mest märkbart i de överdådiga bilder hon gjorde för Alala: les télémorphoses (1970). Intensivt detaljerade och erotiskt laddade motiv formar ytmönster som sprider ut sig över sidorna, som en motvikt till de lummiga svarta, bruna, rosa och grå färgerna som utgör bakgrund eller

Omslag : Alala: les télémorphoses (1970) G. Monréal, Ill. N. Claveloux. Harlin Quist/Ruy-Vidal

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

som starkt kontrasterar med de breda vita ytorna på andra uppslag.

tidigare personifikationen av karaktären mer liknade en Svart panter eller en jazzmusiker. På en bild (som inte användes) är det tydligt att han röker en pipa som är i form av en bomb. Uppenbarligen fanns det vissa inskränkningar i de friheter hon kände att hon kunde ta sig. (En Quistkatalog, som gavs ut kort därefter, blåste upp det subversiva elementet i boken genom att visa en bild av pappan som skriker att ”Tredje världens barn kommer att älska den här boken!”).

På samma sätt tolkade Claveloux att hjältinnan var efterlyst ”av alla poliser i

Trots att Claveloux har sagt att hon inspirerades av ”bilder, inte ideologier – mot vilka jag är mycket misstänksam”, finns det ett överflöd av politiska och mot – och popkulturella referenser.

Tabubelagda motiv som ”rasblandade” äktenskap och drogkultur kastas in i virveln med munter uppsluppenhet. Protagonistens pappa liknar till exempel Jimi Hendrix, och de förberedande skisserna visar att den 153

154

Bildförslag (ej publicerad) till: Alala: les télémorphoses (1970) G. Monréal, Ill. N. Claveloux.

Ur: Alala: les télémorphoses (1970) G. Monréal, Ill. N. Claveloux. Harlin Quist/Ruy-Vidal

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

hela världen” med en stor polischef som också den hyllar Seymour Chwasts antivietnamkrigsaffisch ”End bad breath”(1968) och även påminner om karikatyrerna av general de Gaulle på maj ´68-affischer.

Claveloux använde texten , till och med mer än vad Delessert gjort i Ionescos Stories, som språngbräda för sin inspiration.

Ofta har konstverken väldigt lite med historien som berättas att göra.

Själva boken – formgiven av Clavelouxs dåvarande ateljepartner Bernard Bonhomme – visar alla kännetecken på Quists inställning till bokdesign. Omslag och försättsblad är blanksvarta (en färg som tillsammans med brun och rosa ansågs vara ”alltför deprimerande för barn”), och framstår som mycket mer iögonfallande på grund av bokens stora format. Boken är fortfarande udda, och har, som Claveloux själv säger, åldrats rejält ”eftersom den anpassade sig för mycket efter dåtidens mode”. Om man är ute efter en bok som genljuder av motkulturella idéer, är det här ett perfekt exemplar.

Eller mer rättvisande kan man säga att den visar förlagets utmanande inställning, men också hur uppenbart kul de hade när de gjorde dessa böcker.

Senare har Claveloux berättat att hon inte tyckte om att arbeta med vuxenboksförläggare: de var allt för upptagna med att producera böcker som skulle sälja för att ha tid att tänka på hur man förändrar världen.

Barnböcker passade henne så mycket bättre: barnboksförläggare har idéer om hur man ska revolutionera det som existerar nu”.

Befria barnen Kampen för fantasi istället för beskydd under barnens 68 framställdes också som en antiauktoritär kamp. På så sätt anknöt Editions Harlin Quist till aktivismen för barns rättigheter under ´68-åren. Som Michael Grossman skriver kan inställningen till barns rättigheter, så som den utvecklades under 1900-talet, sägas karakteriseras av två huvudsakliga förhållningssätt: det omhändertagande och det frihetsivrande.

I efterkrigstiden, hade tonvikten legat på

barnets rätt att få skydd av staten. I motsatt ände av skalan befann sig frihetsivrarna, som lyfte fram barnets rätt till frihet och autonomi. Grossman konstaterar att under 1960-talet var det frihetsivrande förhållningssättet om än kort i fokus, och nådde sin kulmen under 68-åren då ungdomsaktivismen ökade.

Quist och Ruy-Vidals inställning till barnböcker var väldigt mycket en del av den här frihetsivrande andan. Deras paratextuella material och skrifter om barnlitteratur använde sig av språket om frigörelse och rättigheter. För Ruy-Vidal var censuren och den nedlåtande attityden hos den vuxne bedömaren gentemot barn, att likställa med rasism. Barnrättsaktivister framförde vid den här tiden liknande argument: den beryktade danska publikationen, Den lille røde bog for skoleelever (1969), uppmanade elever att inte bry sig om vuxna som förvägrade barn rätten att fatta egna beslut för att de inte är tillräckligt mogna: ”Människor har sagt samma sak om afrikaner, inuiter, indianer [sic], kineser, etc. Du vet själv vad det här argumentet är värt”.

Många av deras böcker talade till barn som kände sig avfärdade, eller upplevde att de stod utanför systemet. Att skildra vuxenauktoritet som något godtyckligt och orättvist var ett återkommande motiv i Harlin Quists böcker, och de uppmanade ofta både vuxna och barn att tänka kritiskt kring vuxenauktoritet och hur den påverkar barn. Beakta till exempel den passionerade vädjan till lärare att vakna upp och se de problem som deras auktoritet vållar barn i The Geranium on the window sill just died but teacher you went right on skriven av den ansedda [i New York] läraren Albert Cullum.

Dedikerad till ”alla de vuxna som, som barn dog i armarna på den allmänna skolplikten”, förenar den här tunna boken barns reflektioner kring utbildningssystemet och lärare, med konstnärers fantasier och minnen av skolan, återgivna i många olika stilar, från den psykedeliska till den naiva.

Omslaget av Philippe Weisbecker var speciellt utmanande i sin framställning av en vuxenauktoritet.

156

Det visar en kvinnlig lärare, vars ansikte omvandlas till ett hästhuvud med skygglappar och träns.

Utöver det provocerande, hade boken en viktig poäng. Förläggarens förord förklarade: Kom ihåg hur du kände dig liten, osäker och maktlös, i en värld av lärare och föräldrar och rektorer. Det påminner dig om att barn fortfarande känner så. Ge boken till barnen. Den kommer att väcka glad igenkänning – och dessutom ge tillförsikt: det är inte bara jag som tänker och känner så!”

Flera av Quists andra böcker hyllade barns ansträngningar att göra uppror mot sin

157

maktlöshet. I många av sina böcker försökte Ruy-Vidal förena ett sådant uppror med protesterna under ”åren 1968”. Han och Claude Lapointe gjorde 1972 en uppdaterad version av Pierre l´ébouriffé [Pelle Snusk] som skildrade den eponyme pojken som en långhårig hippie i ett träd skrikande ”Nej!” samtidigt som bulldozrar närmar sig. Boken hade enligt både Ruy-Vidals och Lapointes sätt att se det kopplingar till den rådande politiska situationen. I ett utkast till ett förord begrundar Ruy-Vidal: Han tror inte längre på flower power, men börjar tala om en korrumperad civilisation där allt är till

Omslag: The Geranium on the window sill just died but teacher you went right on (1971) A. Cullum, Ill. P. Weisbecker. Harlin Quist/Ruy-Vidal

salu…den ungdomliga själen har ännu inte fastnat i systemet. Han kan fortfarande se hjulen snurra. Han är ännu inte helt civiliserad; och han är rädd för att bli det. Han måste lära känna sig själv och testa sina gränser.

Han är Pelle Snusk [Peter med kalufsen].

Bokens illustratör Claude Lapointe, ogillade de bestraffningar som tilldelades barnen i berättelserna, och använde illustrationerna till att antyda att det faktiskt var föräldrarna som gjorde fel. Små vinjetter nedtill på sidorna visar de försumliga föräldrarna som sitter och äter middag medan deras avkommor går hemska öden till mötes.

158

Deras mest berömda exempel på ett barn som skriker ”Nej!” till systemet, och det mest utpräglade exemplet på en 68-bok av Editions Harlin Quists, var Marguerite Duras Ah! Ernesto. Projektet föddes, enligt Ruy-Vidal, ”i maj 1968, efter samtal jag hade med henne. […] de [unga] behövde på nytt uppfinna normer, etik, livets regler”. Han ville arbeta med Duras på grund av hennes litterära kapital, men också på grund av hennes politiska övertygelser. Han hade på känn att hon var just den typen av författare som kunde revolutionera barnböcker.

Hon var positivt inställd.

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen Som Anne Cousseau skriver var projektet tilltalande eftersom ”68 hade fått Duras revolutionära patos att flamma upp…”, och hon deltog både fysiskt och genom att skriva engagerande litteratur.

Duras och Ruy-Vidal diskuterade hur deras tonårssöner och nationens unga hade förlorat hoppet om utbildningssystemet och tvivlade på en framtid med det så kallade ”framåtskridande” liberala borgarsamhället.

De var överens om att den unga generationen insåg att skolor upprätthöll ojämlikhet, och stödde ett system som var ruttet ända in i märgen. Den här tanken kom att bli bokens andemening. I boken får vi följa unge Ernesto (namngiven av Duras som en hyllning till Ernesto ”Che” Guevara) som vägrar gå till skolan ”eftersom skolan lär mig grejer jag inte vet något om”.

Duras elliptiska text, framförd i skarp listpunktform, utmynnar i en dialog mellan föräldrar, lärare och barnet med ömsesidig oförståelse av växande absurditet, som kulminerar i Ernestos sista ord: ”Nej! Det vet jag! Jag vet hur man säger NEJ! – och det räcker!”.

Bernard Bonhommes konstverk lät sig inspireras av texten, snarare än att illustrera den. Hans färgsprakande palett, med mycket ljusa röda och häftigt självlysande rosa färger, förstärkte det våldsamma i Ernestos uppror. Åter igen är influenserna från Push Pin påtagliga. Bonhomme (en tidigare medarbetare till Claveloux) refererade också till Chwasts ”End bad breath”, denna gång i en bild som fyllde ett helt uppslag med en man klädd i kostym, med grönt ansikte i vars gap en pistol dyker upp.

Bokens sista bild var ett fotomontage av den ansedde polske affischkonstnären Roman Cieslewicz, som visar ett barns ansikte under ett olycksbådande svampmoln. Under året 1968 då Duras skrev boken, berättade hon för Ruy-Vidal att hon kände sig så rustad för krig på grund av Vietnamkriget att allt annat tycktes oviktigt.

Hon lämnade över slutversionen till honom i januari 1969; det var en berättelse som var ”explosiv, precis som du önskade, och som 159

samtidigt behåller en drabbande lakonism”.

Boken publicerades inte förrän 1972.

Förseningen, som Ruy-Vidal förklarade i ett brev daterat till Duras i februari samma år, berodde på att de hade fått kämpa för att hitta en illustratör. Vid den här tiden, hade Editions Harlin Quist allvarliga finansiella problem. Fransmannens revolutionära glöd tycktes något dämpad: ”Jag darrar vid tanken på att släppa ut den här boken på marknaden […] Jag darrar också vid tanken på vad du kommer att säga”.

När boken hade publicerats, insåg Duras att några meningar hade ändrats.

Ruy-Vidal förklarade att han hade testat boken på olika skolor, och att responsen hade varit densamma – den gick över barnens huvuden. Han hade lagt till dialog för att göra den mindre intellektuell.

Det verkar som om det alltför radikala i projektet blev uppenbart när Editions Harlin Quist var på väg mot sitt slut.

Att utmana människors föreställningar om hur barnböcker kan se ut, och vad de kan innehålla, hade varit det centrala i hela företaget, men nu tycktes Ruy-Vidals självförtroende halta. Boken var ett ekonomiskt misslyckande. Många bokhandlare vägrade att ta in den. På grund av bokens klart röda omslag och försättsblad, och dess författares och förläggares rykte, anklagades den för att vara en barnens version av Maos lilla röda; ”en produkt av vänsterextremismen”.

Därefter, julen 1972, inträffade det för barnens 68 mest dramatiska utbrottet när barnpsykoanalytikern Francois Dolto anklagade Francois Ruy-Vidal som förlagschef för Editions Harlin Quist i en intervju med rubriken ” Fara, barnlitteratur!” som publicerades i tidskriften Léxpress.

Intressant att notera är att trots att Dolto uppenbarligen hade associerat motkulturen med denne förläggare, så fokuserade hennes artikel inte på de öppet politiska budskapen i böckerna. Åter igen var här någon som ansåg att konstnärlig frihet i barnböcker inte bara var befängt, utan till och med kunde blockera barnets psykiska utveckling och i slutänden hota samhällets moraliska struktur.

160

Ur: Ah! Ernesto (1971) M. Duras, Ill. B. Bonhomme. Harlin Quist/Ruy-Vidal

161

Ur: Ah! Ernesto (1971) M. Duras, Ill. B. Bonhomme. Harlin Quist/Ruy-Vidal

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen Efter att ha analyserat vilka skador ett sådant material, ”som påstods vara för barn”, skulle kunna vålla barnet, hävdade Dolto att konstnärernas kreativa fantasi återspeglade deras sjuka psyken. Hon oroade sig för att de utforskade barns sexuella fantasier, och menade att skildringen av förhållandena mellan barn och lärare i Geranium var oroväckande.

De surrealistiska bilder som Claveloux hade skapat för Richard Hughes Gertrude et la sirène [Gertrude and the mermaid] (1971) var speciellt problematiska för Dolto.

Hon varnade för att de både hyllade homosexualitet och framställde barnets djupa skräck för att bli okroppsliga. Att blanda djur och mineral, och förvränga verklighet till drömlandskap var också oroväckande.

Det är viktigt att människor ser ut som människor, och träd som träd, skrev doktor Dolto. Artikeln avslutades med att hon anklagade Editions Harlin Quist för att försöka förgifta samhällselitens barns sinnen, för att på ett imaginärt plan begå ”folkmord” på den samhällsklass som revolutionärerna var ute efter att störta. Denna text var en helt annan sak än de livliga diskussioner som hittills ägt rum i recensioner, på konferenser och andra forum där barnlitteraturen analyserades. Nu hade en inflytelserik barnpsykoanalytiker bedömt att detta material var farligt, och det med uppsåt. Det faktum att artikeln publicerades i en tidskrift med stor omsättning, och precis innan jul, innebar att företaget som redan befann sig i ekonomisk och personlig kris gavs en dödsstöt. Men var det här slutet? Långt därifrån.

De förbättrade utbildningsmöjligheterna innebar att runt 1970 hade allt fler mammor universitetsutbildning och var mer mottagliga för ”intellektuella” böcker för barn. Arthur Hubschmid uppmärksammar att, även om L´Ècole des Loisirs inte hade någon större ekonomisk framgång förrän en bra bit in på 1980-talet, så hjälpte 68 till en hel del: ”den här revolutionen i människors sätt att leva och betrakta världen på gav oss en auktoritet, en äkthet, och bibliotekarier blev intresserade av vår utgivning där och då.”

De häftiga diskussionerna, konferenserna, och provokationerna i barnboksvärlden och bortom den, hade fångat människors uppmärksamhet. Det, i kombination med en uppfattning att det kunde finnas en marknad för den här typen av material, väckte de konventionella förläggarnas intresse.

Pierre Marchand och Jean-Olivier Heron övertalade Gallimard att låta dem starta en ungdomsavdelning genom att argumentera för – med Editions Harlin Quist och L´Ècole des Loisir i åtanke – att 68 hade förändrat hur vi pratar med barn, och att de inte längre borde undanhållas de litterära och estetiska uttryck som hittills varit förbehållna vuxna. Francois Ruy-Vidal blev snabbt rekryterad av Hachettes VD Simon Nora att starta upp en serie med barnböcker för dotterförlaget Grasset. De här förlagen hade inspirerats av avantgarden, som hade visat hur spännande och utmanande barnlitteratur kunde vara.

Ruy-Vidal var som vanligt trotsig och sammanfattade sin filosofi i ett numera känt uttalande: ”det finns inget som heter barnlitteratur, det finns bara litteratur” som han skrev i Grassets första katalog 1973.

Feminism: den andra fronten Ytterligare bevis för att barnens 68 hade omfattande efterverkningar för efterkrigstidens samhälle kom under mitten av 1970-talet, när det barnkulturella upproret gick i en ny riktning, när en ny generation av utbildade kvinnor blev mammor, och en andra våg av feminism vällde fram i efterdyningarna av maj 68.

Nu gick man till angrepp mot det förlegade ideal som ledde till kvinnans underordnade plats i kärnfamiljen; ett ideal som varit ett av efterkrigstidens viktiga hörnstenar i återuppbyggnationen av samhället efter andra världskrigets fasor.

De nya förläggarna var mer fokuserad på konkret förändring, vilket syntes på deras logotyper som visade barn och i att det uppfostrande draget i det revolutionära kom fram, allt medan det konstnärliga 162

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen experimenterandet från tidigare år övergick i en mer allvarlig ansats. ”Vi var en del av de polemiska efterdyningarna av Maj 68”, minns Christian Bruel i ett samtal om hans förlagskollektiv Sourire qui Mord.

Inspirerade av pionjärer som Editions Harlin Quist, såg de att barnböcker och utbildning kunde erbjuda en ”andra front”, genom vilka de skulle kunna medverka till att förändra samhället där de politiska aktionerna hade misslyckats. Även om kvinnliga konstnärer och författare hade varit delaktiga i det radikala nytänket kring barnkultur under sent 60-tal, var det först nu som rörelsen blev uttalat feministisk och kopplades samman med kvinnorörelsen. Maj 68 hade fungerat som en katalysator. Kvinnorörelserna var, som Bibia Pavard har noterat, både en del av 68-protesterna och motkulturen, och en reaktion på dem. Feminister anammade många av 68-ornas antiauktoritära och icke-hierarkiska praktiker, men de ifrågasatte också att kvinnor uteslöts från proteströrelserna. 1975 tyckte Adela Turin, en italiensk översättare och förläggare som hade varit delaktig i både den franska och den italienska kvinnorörelsen, att det var dags att ”öppna upp för samtal med barnen, att ge vuxna argument för att kunna tala med barn om sexism”.

Hon tog sitt förslag att ge ut ”militanta böcker” för flickor till Antoinette Fouque, som var chef för kvinnorörelsens nystartade förlag Editions des femmes. De kom överens om att gå samman, med Turins nystartade ”dalla parte delle bambine” och ett franskt imprintförlag ”du côté des petites filles”, där den italienska produktionen skulle finansieras av försäljningen av de franska rättigheterna. Det här innebar att böckerna kunde göras i fullfärg, och i stora upplagor (50.000-80.000). Den första boken som gavs ut var Rosaconfetto/Rose Bombonne (1975), som handlar om en flickelefant som gör uppror mot sexistiska påbud i sin flock.

I elefanternas land måste alla flickelefanter leka inom en hages gränser och äta blommor så att deras hud får en söt rosa färg.

Då kan de bli bortgifta.

Hjältinnan i berättelsen blir utstött då hennes hud inte förvandlas. Hon leder då sina systrar att rymma från hagen och blanda sig med pojkelefanterna, tills ingen längre kan skilja dem åt. Den här titeln och efterföljande publikationer i imprintförlaget sålde bra. Turin noterade, ”mina böcker var populära”, och hjälpte till att stärka den feministiska utgivningens image i Frankrike, ” de var den faktiska motorn i förlaget”. Det här imprintförlaget, och speciellt boken Rose Bombonne, spelade en avgörande roll i att öppna upp det franska fältet för feminism.

Under samma tid gick en grupp forskare, lärare, journalister, psykologer och konstnärer med intresse för den samtida barnlitteratur, samman, under ledning av Christian Bruel. När Rose Bombonne gavs ut studerade de boken och kände sig manade att skrida till handling.

163

Ur : Rose Bombonne, (1975) A. Turin, Ill. N. Bosnia. Editions Des Femmes

Som Bruel lade fram det: ” jag blev förläggare tack vare den boken”. Gruppens diskussioner hade i slutänden varit kritiska till det lyckliga slutet, där flickelefanterna blir emanciperade från begränsande könsroller genom att bli grå som pojkarna. Turin och Bosnia hade öppnat upp diskussionen.

1976 gick kollektivet in i en mer permanent förlagsstruktur, som de kallade ”Le Sourir qui Mord”.

Deras första bok fick titeln Histoire de Julie qui avait une ombre de garcon [Historien om Julie som hade en pojkskugga], och den skrevs av Bruel tillsammans med konstnären Anne Bozellec och förskoleläraren Anne Galland.

Julie är en vågad, mörk utforskning av en liten flickas känslomässiga sammanbrott när hennes föräldrar inte kan acceptera henne som hon är. Hennes ansträngningar att anpassa sig till deras föreställning om vad som är en fin liten flicka misslyckas, och

164

detta misslyckande får fysisk form när Julie inser att hennes skugga är en pojke.

Hennes ansträngningar att bli av med den förnedrande deformiteten hjälper inte.

Slutligen, när hon inte längre klarar av det, beslutar sig Julie för att gräva en grop så att hon kan vara ”där det alltid är mörkt och där inga skuggor existerar”.

I parken möter hon en pojke, som berättar att han är ledsen för att han mobbas för sin ”flickighet”. Genom att dela smärtan som kommer sig av att inte kunna anpassa sig till sina tilldelade kön, inser barnen att de inte är ensamma. Julie kommer fram till att hon har rätt att vara ”Julie-slarvmajan, Julie-furien, Julie-Julie”.

I samtliga böcker från Sourire qui Mord fanns ett manifest, som förklarade för föräldrar och förmedlare vad boken handlade om, och som uppmanade dem att ha ett kritiskt förhållningssätt till barnböcker (tonen hade förändrats dramatiskt från Jean Fabres uppmaning till föräldrar att ta ett steg tillbaka!).

I presentationen av Julie menade man att det i ett mansdominerat samhälle helt enkelt inte verkade emanciperande för flickor att bli pojkflickor, eftersom det upprätthöll föreställningen att vara av kvinnligt kön är något negativt. Det var viktigt att Julie skulle få inse att det rätta sättet att motsätta sig förtryck var genom att acceptera ”att hon var Julie”. De ansåg också att det var viktigt att protagonisten var en flicka, snarare än en elefant eller ett djur, så att hon var igenkännbar och att läsare lättare kunde identifiera sig med henne. Mot alla deras förväntningar gick det bra för boken.

Inom nio månader hade Julie sålt femtusen exemplar, och mottogs positivt av kritikerna.

Under de tjugo år som Le Sourir qui Mord var verksamma, sålde den över 120.000 exemplar, trycktes i åtta upplagor och översattes till elva språk.

Bruel noterade senare att det här var en tid då de som befann sig i marginalerna kunde överleva i förlagsbranschen. Han tror att Julie kom i precis rätt tid, ideologiskt, konstnärligt och samhällsmässigt sett.

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen Ur : Histoire de Julie qui avait une ombre de garçon, (1975) C. Bruel, A. Galland, Ill. A. Bozellec. Le Sourire qui mord

Men trots det, i fallet Julie, gick inte bokens kontroversiella ämne obemärkt förbi. I juli 1976, innan Sourire qui Mord ens hade blivit ett regelrätt företag, fick kollektivet ett varningsbrev från ”censurkommissionen”, där man anklagade boken för att vara ”morbid”, ”deprimerande” och ”pornografisk”.

Deras utgivning granskades därefter av kommissionen under året som följde. Det var inget stort bekymmer för ett litet förlag som endast gav ut en bok om året.

I vilket fall, och som ett tecken på hur synen på barnboksutgivningen hade förändrats sedan 68, så gick inte kommissionen vidare med frågan, och Julie hamnade i bokhandeln utan att censureras.

Jacqueline de Guillenschmidt, som var ordförande för kommissionen mellan 1995 och 1999, menar att under 1970-talet var den anda som kommissionen arbetade i ”i grunden förändrad”, och man frångick det moraliserande synsättet från 1950- och 60-talen.

Den relativt lättvindiga behandlingen av en bok som tog upp självmordstankar, masturbation/onani, och som ifrågasatte genus/ könsgränser, kan mycket väl vara ett gott exempel på det här förändrade synsättet, när kommissionen istället vände blicken och fokuserade på att skydda barnen från verklig pornografi.

Sammanfattning I händerna på en ny generation ikonoklastiska förläggare och konstnärer, blev bilderböcker i Frankrike ett redskap för protest och samhällsförändring. Med dess motkulturella anti-censurbudskap, och kopplingar till barns rättigheter och kvinnorörelsen, antyder den här korta (och ofullständiga) överblicken över barnens kulturrevolt att trots att barnens 68 var en distinkt rörelse, med sina egna drivkrafter och kronologi, så ska den inte ses som fristående eller perifer i förhållande till det som hittills betraktats som huvudskeendena under 68.

Eftersom de auktoritetsstrukturer som bar

Det ”verkade finnas ett behov av att få inges hopp, eller ett behov av urladdning av något slag, och Julie svarade mot de behoven.

Det föreföll som om bilderbokens kontext hade förändrats, men hur mycket?

Visst visar framgången för imprintförlaget ”du côté des petites filles”, och mottagandet av Julie, att böckerna svarade mot ett behov, men även att den politiska kontexten kan ha varit mer gynnsam under den mer socialliberala Valery Giscard dÉstaings regering – hälsominister Simone Veil hade till exempel utfärdat en lag som legaliserade abort 1975.

165

Det här är en kamp som på inga sätt har vunnits, även om arbetsgången för 1949 års lagkommitté har förändrats.

Själva lagen är i högsta grad levande, då barnskyddet fortfarande berättigar censur.

Det synes passande att låta Nicole Claveloux, en av de konstnärer vars karriär sträckte sig över hela barnens 68 (och långt bortom), få sista ordet. När Claveloux tänkte tillbaka på sin roll under revolutionstiden, sammanfattade hon den med att förklara varför hon är så djupt irriterad på konventioner och tabun i barnböcker, som ännu idag kommer sig av att man säger sig vilja skydda barnets psyke: Psykologin, är bilders fiende! Så talar ett sant barn av 68.

upp det västerländska kapitalistiska samhället utmanades och omförhandlades under 68, ska också barnkulturen ses spela en avgörande roll under denna tid.

Konstnärlig frihet, ett fullständigt förkastande av pedagogiska föreställningar, idéer om att anpassa böckerna för barn, blev sätt att protestera mot ”systemet”.

Framför allt har denna artikel visat att barnens 68 var en reaktion på censuren av barns fantasier, och speciellt den protektionism som växte fram under konsensusåren, och på barnpsykologins oinskränkta makt.

Maurice Sendak och Tomi Ungerer hade liknande problem i USA; Sendak med Bruno Bettelheim medan Ungerer fick svara en samling barnpsykologer med de idag kända orden: Jag tror verkligen att barn måste bli traumatiserade!

I

vår tid är människan mer eller mindre obalanserad, ledsen och likgiltig, och mellan oss finns ofta en kall, mekanisk apparat; en kamera, en radio, en TV, en tidning. Därför pratar vi sällan med varandra, ser varandra i ögonen, leker eller skrattar tillsammans. Alltid har vi bråttom eller är upptagna av ”seriösa” saker. Därför låtsas vi inte om varandra eller erkänner den andres existens. Vi blir psykiskt sjuka och livet känns meningslöst. vi är isolerade i en passiv massa utan kommunikation och som åskådare.

Om vi trots detta vill ha friska människor, måste vi glömma apparaterna och ta hand om våra barn och oss själva.

Vi måste återerövra dialogen, människans grund, genom att ta tillvara alla medel; en teckning, en sång, en lek, en BERÄTTELSE. Berättelsen kan vara till stor hjälp. Den kan bli en språngbräda till en kreativ kontakt, uppmuntra barnens kommentarer och vi kan ”lära oss att se världen med barns ögon”, och på så sätt bli berikade.

Med stöd av illustrationer och text kan barnets egen språkutveckling och fantasi stödjas (dess modersmål), och genom att använda berättelsen kan man också tränga in i den interna och den externa världen. På så sätt kan var bok bli en annorlunda upplevelse för varje barn, var och en kan i sin tur uppleva och känna sig värdefull, unik och samtidigt solidarisk.

Barnet lever, så länge berättelsen kan fungera så och vi börjar samtidigt tillfriskna.

Som förläggare är detta vår önskan, i solidaritet utifrån våra kooperativa arbetsformer.

Ur den svenska översättningen: historien om Julie som hade en pojkskugga, 1980.

(Sourire qui mord) Nordan- Comunidad

166

Ur : Les Larmes de crocodile, (1956) A. Franรงois, Robert Delpire, Universe Books

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

André François Text: Janine Kotwica

Översättning från franska: Anders Lundberg

En liten biografi

Strax efter att han fyllt 20, efter en kort sejour på konstskolan i Budapest, kom han till Frankrike för att studera under affischkonstnären Cassandre. Han började snart ett framgångsrikt arbete som tidningsillustratör och reklamtecknare, men hans karriär fick verklig fart först efter det andra världskriget. Han blev främst berömd på grund av sina reklam- och filmaffischer, sina teckningar i dagspressen och de många tidskriftsomslag han ritade (inte minst de 55 han gjorde för The New Yorker…) av vilka vissa var epokgörande inom teckningens historia. Hans berömmelse sträckte sig ända till Japan där han hade en utställning 1995. Även om han aldrig sökte berömmelse fick han Grand Prix national d’Arts graphiques i Paris, Directors Clubs guldmedalj i New York, blev hedersmedlem i Royal Designers of Industry och från och med 1977 hedersdoktor vid Royal College of Art i London.

Med en imponerande kreativitet, uppfinningsrikedom och klarsynthet var denne storslagne tecknare också målare, skulptör och dekoratör vid såväl teater som opera.

Han var en virtuos inom alla tekniker: olika gravyrer (litografi, aquaforte, serigrafi…), teckning med bläck eller med penna, pastell

Fredagen den 15 april 2015 på den lilla solbelysta kyrkogården i byn Grisy-lesPlâtres, där han bott i nästan 60 år, täckte ett regn av körsbärblommor kistan med André Francois som gått bort den 11 april, precis som hans vän Jacques Prevert.

Denna naturaliserade franske konstnär som var ett av de stora namnen inom 1900-talets grafiska konst, föddes som André Farkas den 9 november 1915 i Temesvár (idag Timisoara) i provinsen Banat i den del av kejsardömet Österrike-Ungern som skulle komma att bli Rumänien. Han har en plats bland de stora figurerna inom den rumänska diasporan, vid sidan av Brancusi, Cioran, Eliade, Enesco, Istrati, Ionesco, Nouveau, Steinberg, Tzara… Han talade ungerska på grund av sin familjs rötter, rumänska på grund av sin uppväxt, tyska på grund av den österrikiska ockupationen, och lärde sig som ung franska av en fröken Jacopin som han aldrig glömde. Engelska lärde han sig genom den mycket brittiska Margaret som han gifte sig med strax före kriget. Han var en fullkomlig polyglott och uttryckte sig utan brytning på fem språk.

168

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen eller kol, målningar i gouache eller akvarell, olja eller akryl, collage i mängder av olika material, porslinsskärvor, drivved, järnskrot, smält bly, objekt som förskingrats och förts samman, i dissonanta såväl som harmoniska kompositioner, med en humor som varken uteslöt mening eller estetiska anspråk.

Hans ateljé och det arkiv och alla de verk som den innehöll, förstördes i en eldsvåda i december 2002. Med stöd av sin fru och sina barn, Pierre och Katherine, reste han sig efter några månader i ett tillstånd av chock ur denna tragedi och började på nytt, vid 87 års ålder att med en ungdomlig frenesi skapa verk i vilka han integrerade de brända eller smälta spillrorna som samlats upp i ruinen.

Ett mod, en talang, en energi, en intelligens, en fantasi, kort sagt en personlighet utöver det ordinära gjorde honom till en ”referens” som älskades och beundrades av tre generationer av kollegor,

Det är en löftesrik bok som på ett uppsluppet sätt påbörjar det tjerkessiska temat i hans verk.

1947 dedikerade han de fina teckningarna till L’Odysse d’Ulysse till sina två barn, som åtföljde en magistralt berättad historia av romanförfattaren och teaterkritikern Jacques Lemarchand. Här tecknade han på ett vågat maner sina första sirener, dessa mytologiska varelser vars oroande sensualitet skulle ansätta hans bilder under återstoden av hans liv. Teckningens linje och den harmoniska layouten bidrog till skönheten hos detta lilla mästerverk som översattes till engelska 1960 och idag är omöjligt att få tag på.

Denna berättelse, Adventures of Ulysses, var inte den första gången han gavs ut för den amerikanska barnpubliken. 1949 gavs Little Boy Brown ut i New York och Philadelphia, med en text av musikern Isobel Harris. Känsligheten och lågmäldheten hos författaren skapade ett underverk när den förenades med den spröda fantasin hos André François, som redan nu var i toppform.

MeMo har, med den exceptionella omsorg som karaktäriserar detta fina förlag, lyck-

Böcker för barn André Francois betraktade sig själv mer som målare och skulptör, än som illustratör men den stora publiken såg i honom främst affischkonstnären och tidningsillustratören.

Han har emellertid illustrerat mängder av litterära verk för vuxna med en förbluffande energi och fantasi. Ännu mer omfattande är dock hans bidrag till barnboksutgivningen som för alltid kom att förändras av hans förkastande av varje infantilisering och hans anarkistiska sinnelag.

De första böckerna 1943 skapade han en första barnbok med gammalmodig charm, Pitounet et Fiocco le petit nuage, som sedan följdes av många andra, alltmer personliga och djärva.

C’est arrivé à Issy-les-Brioches, som skrevs och illustrerades under kriget, kom inte att publiceras förrän 1949. Det är den första bok där André François både är författare och illustratör och han var vid denna tid influerad av Peynets stil, och även av Eiffels.

169

fattarna till Beatles animerade film Yellow Submarine, inspirerade honom till de märkliga bilderna i Mr Noselighter (1976), som heller aldrig översatts.

Rövarhistorien om den lilla trollkarlen Roland, som skrevs av Nelly Stéphane och som först gavs ut i USA och i Tyskland, har haft mer tur eftersom den översattes till franska 1992.

Le Mascaret, en förläggare från Bourdeaux, översatte 1997 Arthur The Dolphin Who Didn’t See Venice, en liten drömsk och öm berättelse av den amerikanske poeten och kritikern John-Malcolm Brinnin (1961).

En litografi följde med i den franska utgåvan.

I Frankrike, tillsammans med Jacques Prévert Om de böcker som gavs ut på engelska var exceptionella, var de som gavs ut på franska inte på något sätt mindre framstående. Här gav det fantastiska samarbetet mellan André François och Jacques Prévert 1952 upphov till Point du Jour, under ledning av René Bertelé, till Lettre des îles Baladar, en anmärkningsvärd samhälls-

ligtvis översatt denna bok, som i harmoni med den unga huvudpersonen är tecknad i alla nyanser av brunt, till franska (Le Petit Brown, 2011).

Engelska publikationer Hans mest fruktsamma samarbete, i Storbritannien, USA och Kanada, var med den engelske romanförfattaren och poeten John Symonds som under en tid var redaktör för tidskriften Lilliput.

Tillsammans gjorde de sex böcker, den lilla romanen William Waste (1947), sedan The Magic Currant Bun (1952), Travelers Three (1953), The Story George Told Me (1964), Grodge-Cat and the Window Cleaner (1965) och Tom et Tabby (1964), som med sin eleganta kamé var den enda som gavs ut i Frankrike (Delpire, 1963). Dynamiken i deras tvåfärgade sätt att skriva och teckna och deras humor gjorde The Magic Currant Bun grön och vit och Travelers Three svart och röd – två små smycken som tyvärr bara givits ut på engelska.

Den burleska uppslagsrikedomen hos britten Roger McGough, en av manusför170

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen sin kreativitet och relevans, genom den obesvärade friheten i linjerna och dråpligheten i texten som skrevs av André François.

Efter fulländningen hos denna vackra utgåva som gavs ut i samlingen Dix-sur-dix, kunde man inte bli annat än besviken av den mediokra omdesignen i utgåvorna av Faber (1969) eller Gallimard (1980 och 2007).

Den återutgavs med 1956 års ursprungliga formgivning 2004, och åter igen 2013, och den har översatts till 23 språk, däribland svenska. 1967 blev Les Larmes de crocodile en del av Actibom-serien.

Robert Delpire, som också var André Francois agent under flera reklamkampanjer, gav för Laboratoires Beaufour 1956 ut Les Rhumes, en bibliofil raritet som med ordlekar och nonsens gjorde reklam för c-vitamin. Denna uppslagsrika och lustiga pärla kom att räknas till barnböckerna även om man får förmoda att den riktade sig till en mycket vidare publik. Den återutgavs 2011 utan reklaminnehållet och översattes till engelska 2012 (Never Catch a Cold, The Creative Company).

kritisk pamflett – resolut antikolonialistisk och antirasistisk, marginaliserad i en patriotisk utbildningskontext – som med sin fräcka stil vände upp och ner på konservatismerna och hela tiden betonade aktualiteten. Efter några redaktionella missöden återutgavs denna oumbärliga bok av dessa två lustigkurrar i enlighet med de ursprungliga skisserna (Gallimard, 2007).

Ur : Travelers Three, (1953) , J. Symonds, Ill. A. François. Lippincott

Tillsammans med sin store vän Robert Delpire On vous l’a dit?, med en surrelistiskt poetisk text av Jean l’Anselme, inledde två år senare det ojämförliga redaktionella samarbetet med vännen Robert Delpire.

Bilderna till bokens märkliga och okonstlade poesi trycktes åter i den amerikanska utgåvan An Idea is like a Bird, med en text av Peter Mayer 1962.

Efter en generalrepetition i april 1953, i nummer 9 av tidskriften Neuf, kom de båda oskiljaktiga vännerna igång på allvar 1956, med Les Larmes de crocodile, ett genomtänkt och spjuveraktigt bok-objekt, som med rätta kommit att bli en stor klassiker bland barnböcker. Än idag slår den läsaren med häpnad genom 171

Ur : On vous l’a dit? (1954) , J. l´Anselme, Ill. A. François. Robert Delpire, Universe Books

173

Ur : Little Brown Boy (1954) , J. Symonds, Ill. A. Franรงois. Lippincott

174

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen Andra publikationer

Ur : You are Ri-di-cu-lous (1970) , A. François. Pantheon Books [Random House]

1970 både skrev och illustrerade André François You are Ri-di-cu-lous som gavs ut i New York och Toronto, en bisarr ordduell mellan solen och månen som var inspirerad av en gravyr av Dürer. L’École des loisirs, för vilken han skapade affischen och den berömda logotypen med en fjäril-läsare, gav ut den två gånger, 1971 under titeln Qui est le plus marrant?, och 2011 något modifierad under titeln Ri-di-cu-le.

Jack and The Beanstalk, som publicerades av Rita Marshall (Creative Education, 1983), är André François enda arbete inom den traditionella sagans universum.

Den franska versionen, Jacques et le haricot magique (1983) gavs ut i den fantastiska serien Grasset-Monsieur Chat, redigerad av

Etienne Delessert som försäkrade sig om att bilderbokskonstens största namn skulle medverka. Den kom också att ges ut på tyska, spanska, katalanska och japanska.

I samarbete med författaren och redaktören François David illustrerade André François texten Fils de l’ogre (Motus – Hoebecke, 1993) med en exceptionell, våldsam, mörk, och gnisslande visuell uppfinningsrikedom, en förvriden grymhet som stundtals för tankarna till Francis Bacon och stundtals till Chaïm Soutine.

Med årens lopp och de sorger som drabbade honom kom André François humor, som hans fru Marguerite träffande kallade ”en försynthet inför det tragiska”, att förlora sin naiva grace och sin kommunikativa uppsluppenhet för att, även i utgåvorna för barn, färgas av en mörk förtvivlan.

En fantastisk konstnär vars verk inte har

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Harlin Quist & Books Text: Ted Jalbert

H

arlin Quist, eller Harlin Bloomquist som var hans egentliga namn, var en amerikansk förläggare som under det sena 1960-talet höjde ribban, flyttade på gränserna och satte en ny konstnärlig standard för bilderboken.

Mellan 1966–1984 gav Quist ut över 60 barnböcker tillsammans med några av Europas och Amerikas mest framstående författare och illustratörer.

Quist bjöd in entusiastiska spirande bildkonstnärer, som förde med sig nya bildvärldar och ofta excentriska och besynnerliga uttryck, och medverkade på så sätt till att de här konstnärerna kunde etablera sig i barnboksförlagsvärlden.

Quist började sin karriär som teaterproducent, innan han gav sig in i förlagsbranschen; 1959 satte han upp Anton Tjechovs Ivanov Off-Broadway i New York som den första engelskspråkigaTjechovpjäsen i USA. I förlagsbranschen hamnade han först hos förlaget Crowell-Collier, för att sedan flytta över till Dell Förlag där han arbetade med de första mjukpärmsbilderböckerna.

De flesta av dessa böcker var översättningar av böcker som ursprungligen hade varit publicerade i Frankrike.

1967 bildade han förlaget Harlin Quist Books, och året därpå gick han samman med förläggaren Ruy-Vidal i Frankrike – ett kreativt samarbete inleddes som ledde till att bilderböcker gavs ut och distribuerades både i Usa och Europa.

Harlin Quist Books glansdagarna infaller otvivelaktigt mellan åren 1970–1973, då böckerna, både till form och innehåll, var som mest uppseendeväckande.

Det var under den här tiden som Quist gav ut stora, påkostade utgåvor som The Teletrips of Alala med konst av Nicole Claveloux (en av Quists mest anlitade konstnärer) och Story Number 1 och Story Number 2 (som båda skrevs av den kände dramatikern Eugene Ionesco och illustrerades av den schweiziske konstnären Etienne Delessert – och var en New York Times bästsäljare 1968).

Emellertid, under loppet av 1970-talet, blev Quists böcker både mindre till format och mindre imponerande. 1976 hade Quists utgivning reducerats till modesta mjukpärms177

Bild hämtad från promo-affisch för Harlin Quist Books, ca 1973

böcker som Go Go Go Grabote! (1978) och Dracula Spectacula (1975).

På 1980-talet utvidgade Harlin Quist sin verksamhet och gav ut konstmonografier som Resemblances (1980) och The world of Donald Evans (1980).

Idag är Quists böcker mest kända för en liten skara samlare som skattar dessa böcker högt för deras enastående konstnärlighet och formgivning.

Under ett år gav sig Quist i kast med att publicera vuxenböcker, och vann två amerikanska bokpriser. Efter de här priserna övergav Quist åter förlagsverksamheten för ett tag för att istället ägna sig åt teater och andra intressen.

På 1990-talet, efter ett uppehåll på 15 år, började så Harlin Quist att ge ut böcker igen – den här gången i Frankrike där han nu levde största delen av tiden. Han gav ut några av sina gamla titlar, men även nya avsedda för en europeisk marknad. En av hans nya böcker var When Cats were Green (1998). Quist, som var född i Minnesota, fick medalj från den franska staten för det han åstadkommit som bokförläggare i Europa.

Quist dog den 13 maj 2000. Han blev 69 år.

178

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

From JUST SO STORIES, R. Kipling. Ill. Etienne Delessert Copyright © 1972, All rights reserved. Doubleday & CO

Some questions for

Etienne Delessert Intervju: Susanne Sandström

Who is Etienne Delessert?

Where did it (picturebook making) all begin?

I was born in Switzerland in 1941, and my father was a very liberal minister: he tried to put some culture-and ethics in my brain, and gave me total freedom to choose my profession.

Instead of going to a University, I decided to collaborate with a graphic design studio, as an apprentice. Three years later I was working 14 hours a day, had some clients on my own (art directing a new publishing literary house). At age 21 I moved to Paris as an independent graphic designer and art director for some large advertising agencies.

Then I art directed the launching of three new magazines for teenagers, hired illustrators like Alain Le Foll or Georges Lemoine, and found an interest in actually doing some illustrations. So I am really self taught…

In 1965 I moved to New York with Eleonore Schmid: we wanted to create children’s books since at the time it was difficult in France to find a good publisher (except for Robert Delpire, but he was issuing a very limited amount of books).

In New York Sendak, Ungerer, but also Leo Lionni, André François and Domenico Gnoli were creating wonderful works and were my inspiration to move to the States.

André François had showed the way since 1947, often collaborating with Delpire and English publishers. I began working with Eleonore for American magazines like Fortune, Redbook or McCall’s, waiting for the occasion to propose ideas for picture books.

180

Bazar Masarin: Representation Sendak could mine the anxieties of his youth -and the drama of the Jewish recent past, Ungerer could juggle with silly characters and provocative ideas. I, after a few years, brought the sense of a surrealist ambiguity, the concept that there is nothing simple in this world, and give a sparkle - soul- to the eyes of the animals I painted (The Endless Party)

You were once a “member” of the Press Editions Harlin Quist – a Press that today has cult status – how was it working in the context of that press, with publisher Harlin Quist?

In 1966, I believe, we met Harlin Quist, through his art director, and that was the beginning of our careers. Quist had previously published picture paperbacks for children at the Dell Publishing House.

He allowed new comers to express themselves, text and graphics, with great freedom: at the beginning there was a small group of talented, passionate artists, often coming from the advertising or magazine fields, who brought interesting, sometime very avant-garde concepts and designs.

Quist, and his art director John Bradford, encouraged them to experiment: they were great at that. We would meet often, finish the day’s work and have dinner together, we felt strongly like a privileged small group of creators. Quist was charming, in turn exuberant and secret,with perverse efforts to destroy friendships between his artists...

Your picture books, Stories 1-2-3-4, with Eugene Ionesco, – could you tell us the story behind them?

While most illustrators follow closely the line of the story, I took some liberties, just like in a film: sometime an image would carry the story, extending it, touching the reader in a way that only imaginative evocations can, changing reality through spirited images.

The four stories by Ionesco are a good example of the style of my game. Soon my drawings had a very distinctive ” Delessert » look.They were called conceptual...

We were on 42nd street in New York, facing Grand Central, in 1967 probably, and Quist suggested that, after two books written and or illustrated by Eleonore and I (The Tree and The Endless Party) I should perhaps illustrate someone else’s text. I immediately answered: – Give me story by Beckett or Ionesco, and I’ll work on it!”

Quist was surprised, but, and that was what made him unique, he asked his new French partner François Ruy-Vidal to contact Ionesco, who saw my drawings and accepted the collaboration.

The first Story was published before I ever met Ionesco, and I heard that he was at first taken aback by the vivacity of the little girl in the story. He had never thought too much about children’s books, and a three year old character for him should have looked and acted more like a quiet, blond British cute little girl…Of the past. Soon he discovered that the « family theater » of these four stories reminded him of the exchanges, full of crisp images, he had had with his own

You have been said to be one of the fathers of the modern children´s picturebook – can you tell us about this free spirited, creative/experimental and, often, provocative period in the history of Picture Books? Was it all that? What did you want to accomplish with your picturebooks? Any regrets?

There were fewer pictures books than now, they could be seen in the bookstores much longer. With the artists who had started in the 50’and 60’ we were trying to present playful, or dramatic stories that would stimulate the mind of our readers, young or old. To break from the too genteel world of commercial books that were used to ”put kids to sleep”, without engaging them.

And clearly we believed that the art in the books should be at the highest level of graphics. We proclamed that there are not High Art and low « commercial » printed art, but just good or bad images.

181

Ur: How the Mouse Was Hit on the Head by a Stone and So Discovered the World, Etienne Delessert Copyright Š1971, All rights reserved. Doubleday & CO

Ur: Story 1, (1968), E. Ionesco & E. Delessert. Editions Harlin Quist

Ur: Story 1, (1968), E. Ionesco & E. Delessert. Editions Harlin Quist

Bazar Masarin: Representation daughter, way back. It had been a fun circus then! She had talent too.

It took me 40 years to complete the pictures of the four stories. Ionesco, Eleonore Schmid, Rick Schreiber and everybody else understood soon that we would never be paid, even if the books were clearly successful, with reprints and foreign editions.

Printers and photoengravers were suing Quist. I always wondered were the money went: Harlin, before being a great publisher, had been a noted Off-Broadway producer, and who knows, he may have spent our royalties in investing on the side in new productions that were never staged.

After quitting publishing, he went back to the theater in northern Minnesota.

So I decided not to work with his company ever again, and it was quite sad.

It was quite a challenge, so many years -a life- later, to make sure that the Stories No 3 and 4 would have the same fresh approach as the first two books. Knowing also that, as the mean pirate he was, Quist had asked two other artists, Philippe Corentin and Nicole Claveloux, to illustrate the stories clearly included in my contract…Well, Harlin, and sometimes François Ruy -Vidal proved that their independence, even crooked, could produce interesting picture books: it is the reason of this hommage.

What does your creative working process look like?

Over the years I have written and illustrated more than 40 books -and provided images for many more. They sail in many directions, from personnal adaptations of known fables (Big and Bad or The Seven Dwarfs) to books about color, numbers or the alphabet.

You have illustrated more than 80 books (translated in 14 languages, but alas not Swedish!) – which ones are you most content with? Why those?

The Endless Party from 1967, my very first book, a very laic evocation of Noah’s Arch venture (I revisited it recently in Fuzzy, 187

Furry Hat).

Also How the Mouse was hit on the head by a stone and so discovered the world in 1971, an experimental book in collaboration with Jean Piaget, Ashes, Ashes, probably my best, where I suggest that, even when we change our life and move to another country, we repeat the same mistakes.

Or A Glass, a recent hommage to my stepmother, Night Circus in which I see a weird, surreal little circus pass by slowly on a road of my Connecticut, leading me to an unknown, diffusely lit world.

An interpretation of Ubu Roi for Gallimard is brutal enough to portray our times...

And, evidently, the 12 new books of my Yok-Yok little character with a big red hat, explaining the mysteries of Nature.

For many years I have been also involved in magazine illustration (often even more than in book creation).But a great wind has erased that part of my life.

I’ll work on a new story every two years or so, and I have exhibitions of my paintings since 1974. I was blessed with large retrospectives in Paris, at the Musée des Arts Décoratifs in le Louvre (1975), in the Palazzo delle Esposizioni in Rome (1991), at the Library of Congress in Washington DC (1994), at the Olympic Museum in Lausanne (1998) or at the Centre de l’Illustration in Moulins, France (in 2010) at the Eric Carle Museum (2011) and at the Ecole Estienne in Paris (2013), For the last 25 years most of my books were published first by The Creative Editions in Mankato (MN). My wife Rita Marshall has been their creative director since 1985, in the tradition of style and the spirit of originality I had found at the beginning of the Quist venture.

For me Creative is by far the best picture book publishing in the States, with 20 titles of fiction and 130 non-fiction titles produced a year for the schools and public libraries- in France they would be seen in bookstores.

What are you currently working on In 2015 I wrote l’Ours bleu, 250 pages of a career in graphic art and publishing, memories of the ups and downs of a life spent on two continents (some people say that Connecticut is the Switzerland of the USA…) And in 2017 I initiated a Swiss foundation called Les Maîtres de l’Imaginaire, to assemble and archive of a superb collection of the works of noted artists who have created picture books, in Europe and the United States. There is also a long term pedagogic program to teach children-and adults, to better read under the surface of images, based on these narrative pictures: it is my way to honor the Masters.

And remember those who were part of the early Harlin Quist team, a long, long time ago.

Logga för: © Fondation Les Maîtres de l’Imaginaire

188

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Lunchdate med pristagare

Intervju: Jenny Edvardsson

D

et är i slutet av augusti. Jag är i Aten för att delta på IBBY:s kongress. Det är första gången för mig och lite nervöst.

Jag ska hålla en presentation på engelska om pojkars läsning. Ämnet är jag trygg i men språket! Det är inte var dag man håller anförande på engelska.

Jag slår mig ner på en stol. Nu väntar först en officiell invigning av kongressen.

Bakom mig sitter Eiko Kadono. Jag känner igen henne och ber om en autograf.

Snart är vi igång och samtalar. Innan jag vet ordet av har vi bestämt att vi ska ses över en lunchdate. Som det kan gå.

Expressed in Picture Books Recently Published in Japan. Jag inleder samtalet med att gratulerar Eiko till H C Andersen Award och passar på att fråga hur priset har påverkat henne.

- Inte så mycket. Det är ju så nytt, säger hon. Men det är många som hört av sig och gratulerat. Även vänner från förr. Det jag har kunnat märka är ett förnyat intresse för mina böcker. Länder som tidigare inte haft mina böcker översatta vill nu översätta dem.

Det är roligt. Mina böcker sprids över hela världen.

H C Andersen Award

Hur gammal var du när du började skriva?

- Jag var rätt gammal. Att skriva böcker var inte något som jag tänkt på. Jag var en läsare. Men när jag var 34 år gammal hörde min professor från universitet av sig till mig. Han tyckte att jag skulle skriva en bok om mina år i Brasilien, en faktabok om barn.

Av respekt för honom började jag skriva.

Men hur skulle jag börja?

Det fick bli med Luisinho, en 12-årig pojke som jag träffade när jag bodde i Brasilien.

Jag är en läsare, inte en skrivare

Vid lunchen slår vi oss ner vid ett bord. Förutom Eiko och jag är Doi Yasuko med under samtalet. Hon hjälper till att översätta, från engelska till japanska och vice versa.

Till vardags arbetar hon vid International Institute for Children´s Literature i Osaka och under kongressen håller hon ett eget anförande utifrån titeln Cultural Diversity 189

”KIKI’S DELIVERY SERVICE 2”©1993 Eiko Kadono / Takako Hirono

Fortsatte du sedan skriva på andra böcker?

- Ja, det gjorde jag. Jag hade tidigare haft en del olika jobb och också läst på universitet men jag tröttnade fort på saker. När jag började skriva var det som att hitta hem.

Jag tyckte mycket om det och blev aldrig uttråkad på samma sätt som med andra jobb. Det tog dock många år innan nästa bok kom…sju år tror jag att det var.

Jag skrev och skrev. Snart var min bok uppe i 300 sidor. När jag träffade min redaktör fick jag reda på att texten skulle vara på max 70 sidor.

Det tog lång tid för mig att redigera texten men det gick och när jag var 35 år publicerades min första bok.

Den heter Brazil and My Friend Luizinho (1970) 190

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen Jag kollade i efterhand upp Eikos utgivning och det stämde. Det tog sju år så först 1977 kom hennes andra bok, en skönlitterär bok med titeln A Fox Vanished into a Building.

Vårt samtal fortsätter och jag frågar om hennes utbildning. Har du gått någon skrivarutbildning?

- Nej, det har jag aldrig gjort, svarar hon.

Men jag har läst många böcker. Jag tror att det har hjälpt mig och inspirerat mig.

På Waseda University i Tokyo, Japan, läste jag under några år amerikansk litteratur.

Sen fick jag ett tips av redaktören till min första bok. Han sa åt mig att jag skulle ha mina läsare med mig under skrivandet.

Jag skulle skriva för dem. Detta tips har hjälpt mig många gånger.

att fråga om boken.

Vad handlar den om?

- Det är en berättelse som utspelar sig i en realistisk värld men som har en del fantasy-inslag, säger Eiko.

Huvudperson är Tom som skickas iväg till sina släktingar under sommaren. Han gillar det inte och förväntar sig en långtråkig sommar. Sommaren blir dock allt annat än långtråkig. Snart hamnar han i en magisk trädgård och där träffar han andra barn.

Jag tänker att Tom´s Midnight Garden har inspirerat mig till böckerna om Kikki.

Precis som den utspelar sig Kikki i en realistisk värld men innehåller fantasyinslag. Är Kikki favoriten bland dina egna böcker?

- Nej, det är den inte. Den jag tycker mest om är den som heter Tales of an Old Sea Captain från 1981. Som jag sa tidigare bodde jag under några år i Brasilien.

Resan dit gjorde jag med båt och den tog två månader. Det är en lång tid. En del av mina erfarenheter från båtresan skrev jag ner i en fiktiv berättelse och det är Tales of an Old Sea Captain.

Jag tycker om denna bok då jag kan känna igen mig och kan tänka tillbaka på min egen resa till Brasilien.

Barndomens läsning Du säger att du läst många böcker. Hur var det när du var barn, läste dina föräldrar för dig?

- Min mamma dog när jag var 5 år gammal så det var min pappa som läste för mig.

Han inte bara läste han berättade också.

Han tyckte själv om kabuki, som är en traditionell japansk teaterform och från denna återberättade han ofta episoder och händelser. Han återberättade också många myter exempelvis den om Momotaro eller Peach boy som är den engelska titeln.

Han inledde ofta så här: Donbura kok-ko-oh Suk, kok-ko-oh, Donbura kok-ko-oh, Suk, kok-ko-oh.

Jag kan fortfarande höra min fars röst när jag läser dessa rader. Tack vare min pappas läsande och berättande trädde jag in i sagornas värld och när jag själv kunde läsa läste jag allt jag kom över.

Svensk spänningslitteratur Läser du någonting just nu?

- Jag gillar att läsa ”Swedish mystery” när jag ska sova. Jag har läst Millenium-serien och Henning Mankells böcker.

Visst dog författaren till Millenium? frågar plötsligt Eiko.

Har du någon favoritbok från din barndom?

- Ja, jag tyckte mycket om Philippa Pearces Tom´s Midnight Garden (1958, svensk översättning Mysteriet vid midnatt 1960). Har du läst den?

På den frågan får jag svara nej för det har jag ju inte. Direkt skriver jag upp den på min lista över måste-läsning. Jag passar på

191

Jag tittar förundrat på Eiko. Tänk att hon har koll på svensk litteratur och på svensk spänningslitteratur, precis det som jag gillar. Jag berättar för henne att Stieg Larsson hastigt gick bort men att en annan författare har fått i uppdrag att skriva flera delar i Millenium-serien, nämligen David Lagercrantz. Eiko ber mig skriva ner hans namn i sin skrivbok. Det gör jag med glädje.

Jag passar också på att tipsa om Kristina

Ohlsson och Lars Kepler.

nen i Sverige, att många barn och unga använder allt mindre tid till läsning och att det framför allt är pojkar som hamnar efter.

Jag frågar henne hur det ser ut i Japan.

- I Japan, precis som i många andra länder, kan man se att läsandet minskar. Kanske är inte skillnaderna mellan pojkar och flickor lika stora här som i ditt land men de finns, säger hon.

Sen ber jag henne ge mig några tips på nutida japanska författare.

- Jag skulle nog tipsa om följande tre.

Mieko Kawakami, det är en nutida kvinnlig författare. Sedan skulle jag också vilja lyfta fram Haruki Murakami. Och ska jag nämna en japansk barnboksförfattare får det bli Kazumi Yumoto, avslutar Eiko.

Då jag gärna vill höra vad Eiko tänker att man kan göra för att få pojkar och flickor att läsa, passar jag på att fråga om just det.

- Jag tror det är viktigt med föräldrar som läser och berättar sagor. Jag tror också att en väg in i läsningen kan vara att få lyssna på berättelser. En del barn upplever svårigheter med att läsa en bok på egen hand. Om de då får lyssna på den kan det vara en väg in i litteraturen.

Sedan måste alla i samhället på olika sätt stimulera och arbeta läsfrämjande. Jag som författare kan göra det genom att skriva litteratur som kan intressera barn och unga. Det är exempelvis viktigt att ta fram böcker för de barn som är för gamla för bilderböcker men för unga för tjockare kapitelböcker.

1979 började jag skriva på en serie som heter The Little Ghost. Det är böcker för de yngre läsarna och består av större text och illustrationer men i kapitelboksformat.

Serien har blivit mycket populära och läses än idag. Nu läser föräldrarna, som själva som barn fick läsa The Little Ghost, dessa böcker för sina barn.

Av de tre Eiko nämner är det endast Haruki Murakami jag känner till. För ett par år sedan läste jag hans Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.

Kommande böcker Vi fortsätter prata litteratur och jag frågar om hennes eget skrivande. Har du något nytt på gång?

- Ja, jag håller på att skriva den tredje spin off-berättelsen till Kikki. Kikki blev så oerhört populär och när sista delen kom var det många som önskade fler böcker om Kikki och den värld som hon levde i.

Jag skrev först en extra del och sedan en andra och nu kommer alltså den sista.

Sedan ska jag skriva del två på The Tunnel Through The Woods 1945. Den första delen slutade i samband med andra världskrigets slut och del två ska nu handla om tiden efter kriget.

Du var själv med under andra världskriget.

Vad hände?

- När jag var 10 år gammal tvingades jag lämna mitt hem. Jag evakuerades till norra sidan av Japan. Det var jobbigt.

Kanske bidrar detta tillsammans med min mammas tidiga död till att jag alltid försöka skriva böcker som slutar hoppfullt.

Jag tänker att berättelser har en makt, en makt att föra människor samman.

Min lunchdate med Eiko Kadono börjar gå mot sitt slut. Tänk att hon tog sig tid att träffa mig. Det är jag mycket glad för.

När jag senare går igenom Eikos utgivning inser jag att hon skrivit nästan 250 böcker.

Av dessa är det endast böckerna om Kikki som är översatta till svenska.

Jag hoppas att ytterligare några snart finns att läsa i Sverige.

Barns och ungas läsning Vi kommer också in på barns och ungas läsning. Jag berättar för Eiko om situatio-

192

Nattstjärnorna, Ylva Karlsson, Urax FÜrlag 2017

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Katarina Strömgård Vem är Katarina Strömgård?

Jag är illustratör och bilderbokskapare. Som många andra tecknare har jag ritat och hittat på historier ända sen jag var barn, och i skolan koncentrerade jag mig bäst om jag kunde rita samtidigt som läraren pratade. Så jag har alltid velat jobba med det på något sätt, men det har inte varit självklart att det skulle bli just böcker.

När jag var liten ville jag bli serietecknare, och i början av karriären, på nittiotalet, jobbade jag med dataspelsgrafik.

Men jag gillar att jobba med någon typ av berättande bilder, och böcker är fantastiska på så sätt att man kan bygga en historia själv med bara papper och penna.

De senaste 15 åren eller så har jag jobbat mycket med att illustrera barnböcker, både kapitelböcker och bilderböcker. På senare år har jag börjat skriva en del av dem själv också. Jag bor i södra Stockholm med min familj.

194

Hur ser din arbetsprocess ut?

Jag brukar ha ett eller två skissblock igång, där jag både ritar och skriver upp idéer.

I början av ett nytt projekt försöker jag gå på promenader och ta med mig blocket, eftersom jag tänker bättre när jag går. Jag har jobbat mycket mer och längre med att teckna än att skriva, jag tänker mer i bilder också, så att få bildidéer är lättare för mig än att skriva.

När jag ska illustrera en text någon annan har skrivit får jag ofta mycket bilder i huvudet, av hur personer och platser ser ut till exempel. Jag börjar ofta med personerna för det intresserar mig mest.

I den första fasen av skissande går jag mycket på intuition. Men sen försöker jag gå tillbaka och ifrågasätta, prova andra möjliga bildlösningar, utseenden osv. Ibland kan det ju vara så att det som dök upp i huvudet och kändes självklart var den bästa lösningen, men det kan också vara så att det är för mycket rutin som sätter in.

Det är till exempel lätt att omedvetet rita sig själv som barn, om och om igen.

195

Eller att det poppar upp klichéer och gammalmodigheter, typ telefoner med sladd. Det behöver ju inte vara något fel med det, men jag vill att det ska vara genomtänkt i så fall.

Om jag jobbar med en egen bilderbok brukar jag hoppa lite fram och tillbaka mellan bildmanus och text. Jag grovskissar bildmanus i mitt skissblock, sen scannar jag in det och jobbar vidare i photoshop.

Då blir det lätt att klippa och klistra, testa olika färglösningar osv. Jag använder ofta färger för att berätta eller förstärka något i berättelsen.

De färdiga bilderna brukar jag inte göra digitalt utan på papper. Jag tycker om att pröva olika material och tekniker.

I de senaste böckerna har jag jobbat mycket med färgat teckningstusch, både med linjeteckning gjord med stålpenna och laveringar med pensel.

I mina egna böcker brukar mycket av berättandet ligga i bilderna, och mot slutet av arbetet försöker jag trimma bort allt som är överflödigt i texten.

Nattstjär

rnorna, Ylva Karlsson, Urax Fรถrlag 2017

Nattstjärnorna, Ylva Karlsson, Urax FÜrlag 2017

Var hämtar du inspiration från i ditt arbete? Vad påverkas du av?

Vem, vilka inspireras du av?

Om jag läser en bra text blir jag väldigt inspirerad. Som när jag får något av Ylva (Karlsson), som jag gjort flera böcker med.

Vi är några barnboksförfattare och illustratörer som delar kontor sedan några år, det har betytt mycket att sitta tillsammans med kollegor.

Jag blir inspirerad av våra samtal och av att se vad de andra gör. Jag tror inte vi börjar rita likadant, däremot kanske vi påverkar varandra på andra sätt, som i val av papper eller tematiskt?

Ibland vill jag titta mycket på andras bilder, ibland behöver jag skärma av dem för att grotta ner mig i mitt eget arbete.

Just nu är jag extra intresserad av längre bildberättelser, som en del av Shaun Tans böcker, bildromaner som Isabelle Arsenaults böcker med Fanny Britt och Sara Lundbergs Fågeln inom mig flyger vart den vill.

Miljöer och människor som jag ser omkring mig. Det blir ofta berättelser som börjar i vardagen men övergår till något mer fantastiskt. Om jag ser en öppning någonstans börjar jag gärna fantisera om att den borde leda till en annan värld. Samtidigt blir historien oftast mer intressant om den har något sorts förankring i vardagen och verkliga dilemman.

Sen jag fick barn ”snor” jag mycket bra idéer från dem, hur de pratar, vad som intresserar dem, hur de leker. De har inte så skarpa gränser mellan fantasi och verklighet som vuxna.

Berättelsen i min bok ”En hemlig katt” byggde jag vidare på att mitt barn berättade att hon hade en osynlig katt som bodde i väggen.

På de första skisserna lät jag boken utspela sig i en tät innerstadsbebyggelse, men sen ändrade jag mig och gjorde miljön lik förorten där vi bor. Jag ville använda ljuset från gatlyktorna på gångvägarna och grönområdena mellan husen för att skapa en magisk nattvärld.

198

Nattstjärnorna, Ylva Karlsson, Urax FÜrlag 2017

Vilka utmaningar möter du? (i förlagsbranschen, på det det personliga konstnärliga planet)

att branschen förknippar mig med en viss typ av bok eller uttryck.

Vilka böcker/bilder kommer du i håg från din barndoms?

Ekonomi. Dels är det få som kan leva på bara sina bokinkomster i Sverige, och det är en utmaning med andra typer av frilansuppdrag också som illustratör.

Att vara egenföretagare och ha koll på ekonomin! Då har jag ändå varit företagare på olika sätt i över 20 år.

Att ta sig tid att skriva och utveckla sina egna projekt. Jag vill gärna varva att jobba med egna texter och andras. Det är mer vånda att jobba med en egen berättelse, ett pendlande mellan mindervärdeskomplex och storhetsvansinne som jag delvis slipper när jag tar mig an någon annans text! Om jag jobbar nära författaren kan vi också bolla tankar och idéer för att lyfta helheten ett snäpp till. Samtidigt som det ju också är väldigt tillfredsställande när den egna texten blir bra.

Jag tycker också det är en utmaning att utveckla och prova nya saker bildmässigt, att inte fastna i uttryck och tekniker som är bekväma och trygga. Det gäller både att jag själv ska prova nya saker, och kanske också

Till Vildingarnas land, av Maurice Sendak Vad hände sen, av Tove Jansson, Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren, Nu är vi gorillor låtsas vi av Barbro Lindgren Jag minns de här böckerna som att de liksom öppnar upp något i en, en hisnande känsla eller aha-upplevelse. Det kan vara att boken verkligen leder in i en annan värld eller att de väckte en ny tanke eller känsla inför vår egen värld.

Jag tycker också om när det finns plats för både humor och ett visst mörker, att berättelsen inte undviker sådant som är svårt, fult eller sorgligt.

60- och 70-talets barnboksbilder har nog påverkat mitt sätt att rita och måla i grunden, men sen dess har det också hänt så mycket inom bilderboken.

Många jobbar mycket mer medvetet med samspelet mellan text och bild idag än på 70-talet, till exempel.

201

En hemlig katt, Hippo Fรถrlag 2017

En hemlig katt, Hippo Fรถrlag 2017

En hemlig katt, Hippo Fรถrlag 2017

Ett gammalt drömjobb har jag fått i år – att illustrera julkalendern.

Mitt eget drömjobb just nu är annars att bara fortsätta med bilderböcker och att göra en längre bildroman eller serieroman, antingen själv eller med manus av någon annan. Jag skulle också gärna göra mer offentlig konst.

Har du någon favorit bland andra illustratörer/bilderboksmakare? Åh, svårt att välja! Favoriter som hängt med sen barndom och ungdom är bland annat Tove Jansson, Hans Arnold, Inger Edelfeldt och Ilon Wikland, och serietecknaren Jaime Hernandez.

Sen tycker jag mycket om Shaun Tan och tecknare åt seriehållet som Jillian Tamaki och Isabelle Arsenault.

Det finns så många bra i Sverige också, det är svårt att nämna några utan att känna att man missar flera andra. Men några favoriter just nu är tillexempel Joanna Hellgren, Ida Björs och Sara Lundberg.

Vad arbetar du på just nu?

Det är Sveriges radios julkalender Tonje i Glimmerdalen, baserad på en bok av Maria Parr, som jag gör bilder till.

Själva papperskalendern är klar, nu gör jag bland annat karaktärsporträtt och bilder till varje avsnitt som ska ligga på barnradions web. Under hösten ska jag också göra svartvita inlagebilder till del 2 i Helena Hedlunds bokserie om Kerstin, som ges ut av Natur & Kultur.

Det fina med Kerstin, Helena Hedlund, Natur & Kultur 2018

Drömjobbet (som konstnär/illustratör) – hur skulle det se ut?

Det fina med Kerstin, Helena Hedlund, Natur & Kultur 2018

Snart sover du, Haddy Njie, Bonnier Carlsen 2018

211

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Lisa Aisato Intervju: Susanne Sandström Vem är Lisa Aisato?

Jeg er en illustratør og forfatter som lever av det jeg alltid har drømt om å leve av.

Jeg har norsk mor og gambisk far, en mann jeg har vært gift med i 12 år, og to barn på 5 og 7 år. Vi bor på en øy på Hvaler, to timer fra Oslo, men bare en halvtime med båt fra Strømstad.

212

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Snart sover du, Haddy Njie, Bonnier Carlsen 2018

Hur ser din arbetsprocess ut?

Noe som er slitsomt og veldig spennende.

Mange skisser og nesten ferdige bilder kan bli kastet fordi jeg plutselig forandrer på historien.

Jeg skriver bøker fordi jeg har så uendelig mange bilder i hodet. Jeg har så lyst til å få dem ut, og når de er ute blir jeg så nysgjerrig på hvem de på bildet er. Hvem er dette?

Hva er konteksten?

Når jeg lager egne bøker begynner jeg som ofte med streken.

En skisse blir et bilde og et bilde blir en historie.

Jeg er jo først og fremst illustratør så det visuelle kommer først, så bygges historien rundt. Deretter blir det mye parallellarbeid.

213

Jeg har tusenvis at rare personer og figurer i hodet (eller i hånda), det er veldig gøy når de kommer frem i lyset og jeg blir kjent med dem og deres historier.

Når jeg illustrerer for andre får jeg teksten først og så forsøker jeg så godt jeg kan å overføre stemningen i teksten til et visuelt univers. Det er alltid spennende, noen ganger får jeg det til med en gang, andre

ganger tar det lang tid. Det kan være frustrerende.

Jeg pleier å si at jeg jobber med hjertet i hånda.

Jeg føler mye av det jeg tegner og sitter ofte å lager ansiktsuttrykkene når jeg tegner dem (Det ser sikkert veldig lurt ut…).

214

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Var hämtar du inspiration från i ditt arbete?

Vad påverkas du av?

Jeg jobber veldig intuitivt og er egentlig ikke så veldig bevisst på hvor idéer og inspirasjon kommer fra. Det er som om jeg tenker med hånda og blyanten noen ganger og ikke med hodet.

Men hvis jeg skal trekke frem noe, blir jeg ofte inspirert av min egen strek.

Det vil si at jeg liker å tegne noen tilfeldige streker i blinde og så prøve å finne et ansikt i dem.

Det er noe av det morsomste jeg vet og mye har blitt til på den måten.

Tilfeldige streker blir et ansikt som igjen blir et bilde. En skalla mann med en høne på hodet var et bilde på en utstilling i 2008.

Idéen til Odd er et egg fikk jeg da jeg tenkte at høna hadde tatt feil av et skallet hode og et egg. Odd skulle først være en mann, men ble en gutt og høna på hodet ble mammaen.

Ellers kan jeg mer eller mindre bli inspirert av en rar nese på trikken, en mann med 215

pussig ho på tv. Jeg illustratør Mine favo Dautreme å nevne n Jeg kan og grafer som tiver og ko

oldning eller noen morsomme ører søker også inspirasjon fra andre rer når jeg står fast. oritter er Michael Sowa, Rebecca er, Svein Nyhus og Hilde Kramer for noen. gså bli inspirert av dyktige fotom jobber med spennende perspekomposisjoner.

216

Snart sover du, Haddy Njie, Bonnier Carlsen 2018

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

gullet som driver meg og som gjør at jeg lett kan jobbe 12 timer om dagen. Men etter at jeg fikk barn er det jo middager som skal lages, lekser som skal hjelpes til med og man vil jo helst ha litt tid sammen før man skal lese bøker og legge seg. Så mange arbeidsdager med skattejakter blir avbrutt.

Men jeg blir lykkelig av å være sammen med barna mine, så det er jo en type gull det og.

Vilka utmaningar möter du? (i förlagsbranschen, på det personliga konstnärliga planet) Jeg møter på utfordringer hver eneste dag.

For det meste er det jeg som på et vis motarbeider meg selv. På dårlige dager har jeg lav selvtillit og liten tro på at jeg kan få til noe som helst.

Da er det som en liten stemme inne i hodet mitt forteller meg at alt jeg tar i blir til noe dritt. Men neste dag kan jeg kikke på det igjen og syns at det er helt ok!

Ellers har jeg vært heldig og stort sett bare jobbet med flinke folk som har lært meg mye. Jeg har egentlig ikke møtt på noen store problemer i forlagsbransjen eller i litteraturmiljøet.

Jeg ser at mine illustrasjoner er litt annerledes enn det som er trendy nå for tiden, så jeg føler meg kanskje litt utenfor design-og illustrasjons-miljøet i Oslo, men det er helt greit. Jeg tegning slik jeg liker å tegne, jeg er ikke opptatt av trender eller hva som er kult om dagen.

Ellers er det alltid en utfordring å ha barn og samtidig en jobb man elsker og er opptatt av. Hvis jeg ikke hadde hatt barn hadde jeg sikkert jobbet 12 timer om dagen.

(Jeg gjør det uansett i perioder, men da ser jeg litt lite til barna mine, og det blir jeg så trist av). Det er nemlig slik at når jeg er på jobb er det som om jeg er på oppdagelsesreise og skattejakt hver dag.

Jeg leter og graver og søker etter de rette ordene eller den rette streken eller den rette fargen og stemningen. Noen ganger finner jeg gull, og da blir jeg glad! Andre ganger finner jeg bare gråstein og dag blir det en dårlig dag.

Men det er denne nysgjerrigheten etter

Vilka böcker/bilder kommer du i håg från din barndoms läsning?

På vilket sätt ”lever” de kvar hos dig?

Jeg elsket Roald Dahls bøker. Georgs Magiske Medisin, Heksene og Mathilda for å nevne noen. Og jeg var veldig glad i Astrid Lindgrens Brødrene Løvehjerte og Ronja Røverdatter.

Vi leste også alle Ringenes Herre-bøkene av JRR Tolkien. Billedboken som kanskje gjorde mest inntrykk på meg var Ofelias skyggeteater av Michael Ende. Den var vakker, alvorlig og morsom, og handlet om døden (intet mindre). Jeg elsket den boken.

Mamma leste uendelig mange timer for oss, hun jobbet i bokhandel og forlag hele min barndom og huset vårt var fullstappet med litteratur for barn og voksne.

Når man leser bøker som barn er det som om man får et vindu inn i andres liv. jeg tror det gjør at man får større fantasi, at man blir mer filosofisk og at man forstår andre mennesker bedre. Plutselig kan man jo lese deres tanker og se verden med andre menneskers øyne.

Jeg hadde nok ikke vært forfatter og illustratør i dag hvis jeg ikke ble lest så mye for som barn. Både fordi det åpnet sinnet mitt, trigget fantasien min og lærte meg 218

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Snart sover du, Haddy Njie, Bonnier Carlsen 2018

219

220

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Snart sover du, Haddy Njie, Bonnier Carlsen 2018

221

222

En fisk till Luna, Gyldendal 2014

223

hvordan man kan bruke språk og ord, men også fordi jeg hele tiden tegnet mens mamma leste. Alle de timene med tegning ga meg grunnlaget jeg har for å være illustratør i dag.

Mange av figurene jeg leste om som liten er på et vis i meg enda.

De flinkeste forfatterene og illustratørene lærte meg noe om å skape forskjellige stemninger og hvordan man kan formidle følelser så de som leser eller ser bildet kan føle det du ønsker å formidle.

Jeg har også oppdaget at jeg har laget komposisjoner eller variasjoner over historier eller landskap jeg så eller leste om i bøker som barn. Jeg gjør det helt ubevisst, men det er tydelig at det ligger der i hodet og hjertet mitt et sted.

Drömjobbet (som konstnär/illustratör) – hur skulle det se ut?

Jeg har drømmejobben! Mitt nye mål er å jobbe mindre og si mer «Nei».

Vad arbetar du på just nu?

Nå er jeg nettopp ferdig med to bøker.

Snøsøsteren Skrevet av Maja Lunde (mest kjent for boka Bienes historie), og Til ungdommen skrevet av Linn Skåber (En av Norges mest kjente skuespillere og humorister). Det er to veldig forskjellige, men like spennende prosjekter.

Nå har jeg nettopp begynt på et annet stort prosjekt om den evige historien om Maria og Jesus. jeg skal illustrere boka On the night of his birth skrevet av Katherine Paterson (mest kjent for Bridge to Terabithia, og vinner av ALMA-prisen). Det er veldig spennende og veldig skummelt. Jeg håper at jeg får det til.

Ellers er jeg booket med prosjekter frem til 2021, så det er masse gøy som skjer.

Ting jeg både gleder og gruer meg litt til (Det kommer litt an på om selvtilliten er god eller dårlig).

224

En fisk till Luna, Gyldendal 2014

225

226

Flickan som ville rädda bÜckerna, Klaus Hagerup, Bonnier Carlsen 2018

Kedjan 2018 Alfabeta

©Sanna Borell

Klappa snällt 2018 Opal ©Sanna Borell

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Sanna Borell Vem är Sanna Borell?

Jag är bilderboksskapare och illustratör. Än så länge har jag fått fem bilderböcker utgivna, där jag gjort både bild och text. När jag inte gör böcker illustrerar jag lite allt möjligt, både sånt som riktar sig till vuxna och sånt som riktar sig till barn. Jag bor i Malmö, med en dotter på nio år.

Hur ser din (kreativa) arbetsprocess ut?

Oftast dyker det helt plötsligt upp en idé. De brukar komma när jag gör något där hjärnan bara är igång lite halvt, som att duscha eller promenera. Eller precis när jag är på väg att somna. Ibland har jag varit tvungen att locka/tvinga fram idéer. Egentligen är jag inte en speciellt kreativ person, så jag brukar ta till lite olika trick för att få igång tankarna.

Jag kan exempelvis titta mig omkring och välja ut något jag ser, låt oss säga ett träd.

Och så försöker jag komma på olika berättelser som handlar om ett träd. Jag har också gjort egna berättarkort, små papperslappar med små bilder eller ord på. De blandas ihop och så drar jag några stycken av dem och hittar på en historia efter vad jag ser.

230

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Det kanske inte alltid blir bra, men det blir alltid nånting. Och jag har ändå alltid varit bättre på att skilja dåliga idéer från bra, än att faktiskt komma på en massa idéer.

Det första jag gör när jag har fått en idé är att skissa på karaktärer och att lite slarvigt skissa upp hela berättelsen med hjälp av frimärksstora bilder.

Efter det kommer texten. I mina första manus var texten mest där för att läsaren skulle kunna förstå själva handlingen.

Men för varje bok har jag mer och mer börjat intressera mig även för den. Bilderna gör jag numera helt digitalt.

Det kan vara något som någon säger eller något som mitt barn gör.

Det är också väldigt inspirerande att träffa andra som håller på med barnböcker.

Vi är några stycken som brukar träffas och fika. Efter sådana möten brukar jag ha extra mycket energi och det känns som om fantasin öppnas upp lite mer än vanligt.

Vilka utmaningar möter du? (i förlagsbranschen, på det personliga konstnärliga planet...)

Ekonomin kan vara knepig. Att vara bra på att söka stipendier känns som en viktig egenskap om man ska leva på barnböcker.

Förutsättningarna borde absolut förbättras för oss. Om Norge kan så borde Sverige också kunna.

Eftersom jag frilansar som illustratör så hänger allt i mitt jobb på mig själv. Det kan kännas jobbigt om man i perioder inte tror på sig själv eller helt enkelt är rätt låg.

Var hämtar du inspiration från i ditt arbete? Vad påverkas du av?

Inspiration hämtar jag allra mest från andras bilder. Främst från bilderböcker, men det kan egentligen vara lite vad som helst. Jag får också mycket inspiration från småsaker i vardagen.

231

ŠSanna Borell

Kedjan 2018 Alfabeta

Kedjan 2018 Alfabeta

ŠSanna Borell

Kedjan 2018 Alfabeta

©Sanna Borell

Jag kan också känna mig evinnerligt trött på att gå runt och vara ett företag.

När det gäller skapandet av barnböcker skulle jag också vilja påstå att många förlag är lite väl ängsliga, även om jag på många sätt jobbat med modiga förlag.

Jag vill gärna att det ska ges ut orädda böcker, som inte är så slätstrukna att ingen kan bli upprörd och jag vill inte behöva tänka på vilken färg på omslaget som säljer bäst.

Det är fascinerande hur starkt man kunde uppleva bilder som barn. Verkligen gå in dem. Det kan jag sakna som vuxen.

Innan jag gjorde min första bilderbok Djungelön skrev jag en lista på allt som jag tyckte om i böcker som barn.

Listan innehöll saker som djurungar, påhittade växter och saker som förvandlas. När jag sedan gjorde Djungelön fick jag med allt på listan förutom en grej – saker i genomskärning. Och det var kanske lika bra. Efter det har jag försökt att inte fastna i min egen barndom för mycket.

Jag vill gärna ta mig framåt.

Vilka böcker/bilder kommer du i håg från din barndom?

Jag har framförallt starka minnen av enskilda bilder, som till exempel den påkörda katten i Jaguaren (text Ulf Stark, bild Anna Höglund) och Ilon Wiklands vinterlandskap i Titta, Madicken, det snöar!

234

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Att fortsätta göra bilderböcker. Än så länge har jag inte gjort någon bok tillsammans med någon annan, så det hade varit kul att testa.

Har du någon favorit bland andra illustratörer/bilderboksmakare?

Det finns så otroligt många! Just nu tittar jag mycket på 60-tals-illustratörer som exempelvis Josef Paleček.

På något vis tycker jag om att hitta inspiration i stilar som är långt ifrån min egen.

En av mina absoluta favoriter är Aleksandra Waliszewska, och hon är egentligen väldigt långt ifrån min egen stil.

©Sanna Borell

Några andra som jag gillar är Marc Boutavant, Mar Hernández, Beatrice Alemagna, Isol, Tove Jansson, Sara Lundberg, Benjamin Chaud m.m.

Vad arbetar du på just nu?

I skrivande stund så väntar jag på att min senaste bilderbok Kedjan ska komma från tryckeriet. Det känns nervöst för det går aldrig riktigt att tänka sig hur den färdiga boken blir, och allt möjligt kan bli fel.

Jag har just börjat skissa på en ny idé.

Det här stadiet tycker jag är det allra roligaste, när alla möjligheter fortfarande är öppna. Som alltid är det osäkert om det kommer att bli något av den, men det känns väldigt kul att vara igång med något.

Klappa snällt 2018 Opal

Drömjobbet (som konstnär/illustratör) – hur skulle det se ut?

Kedjan 2018 Alfabeta

ŠSanna Borell

©Sanna Borell

Klappa snällt 2018 Opal

Bazar Masarin: Representation

©Faye Moorhouse

©Faye Moorhouse

©Sanna Borell Klappa snällt 2018 Opal

©Sanna Borell

Kedjan 2018 Alfabeta

Emma Virke 243

Ur: Brevet till månen 2010. Alvina Förlag ©Emma Virke

Vem är Emma Virke?

Det finns många svar på den frågan. Dessutom förändras man hela tiden. Jag är nog rätt öppen för just förändringar. Jag blir lätt rastlös, och därför passar det mig att jobba med många saker samtidigt. Men jag försöker ha struktur också.

Nu går jag till ateljén tillsammans med vår hund varje morgon för att jobba med olika barnboksprojekt, bildkonst eller illustrationsuppdrag.

Vi är tio konstnärer som tillsammans hyr ett sekelskifteshus i Ulvsunda, i västra Stockholm.

Vi har precis flyttat dit och det känns väldigt fint.

244

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

©Emma Virke

Hur ser din (kreativa) arbetsprocess ut?

Ibland är det just orden som känns viktigast och jag har en period när jag mest skriver. Då samarbetar jag gärna med andra illustratörer, så som Ida Björs, Emelie Östergren och senast Fumi Koike från Japan. Det är otroligt spännande att se hur någon annan tolkar mina texter. Och roligt att göra ett projekt tillsammans.

Jag har också samarbetat med andra författare och gjort bilderna till text av Katarina Kieri, Grethe Rottböll och Eva Lindström. Men ofta behöver jag göra både text och bild, och helst också den grafiska formen eftersom allt hänger samman och behöver växa fram samtidigt.

De flesta idéer får jag när jag är igång och jobbar. Skapandet i sig alstrar nya frön som jag skriver eller skissar ner på lappar i ateljén. Det händer särskilt i slutskedet av en bok som jag bara vill bli klar med.

Då vill jag börja på något nytt och roligt.

Ibland tänker jag bara i bild. Då provar jag ofta olika tekniker, och bygger upp collage av teckning och målat eller färgat papper.

Det brukar bli några bilder om året som hamnar på utställningar eller i offentliga miljöer som sjukhus.

Ofta med något slags tema kring mänskligheten. En bildberättelse utan ord.

245

FotoŠSnezana Vucetic Bohm

Ur: Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta, 2013, G. Rottböll, Ill. E. Virke Bonnier Carlsen

©Emma Virke

e

©Emm

Ur: Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta, 2013, G. Rottböll, Ill. E. Virke Bonnier Carlsen

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

ma Virke

Var hämtar du inspiration från i ditt arbete? Vad påverkas du av?

Vilka utmaningar möter du i förlagsbranschen, på det personliga konstnärliga planet?

Jag inspireras av humor och det absurda.

Det kan vara stela situationer där något oväntat händer. Humorn är extra intressant om den är dubbel och har en allvarlig eller sorglig baksida.

Men jag påverkas så klart av allt som händer. Flyktingkatastrofer och oron för klimatet till exempel. Jag funderar på hur det påverkar barn och hur jag skulle kunna skildra det.

Sen går jag igång på rent visuella saker, som hur ljuset faller på en vägg eller svarta, blöta asplöv mot asfalten, där daggmaskarna ålar sig fram i rader.

Varje projekt är en utmaning i sig.

Det kan vara rent tekniskt, som den senaste boken jag gjorde, Julias jul. Det är en julkalenderbok med 24 luckor utspridda över bokens sidor, en för varje dag fram till jul. Jag ville att innehållet i luckorna skulle föra historien framåt, men samtidigt skulle historien funka med alla luckorna stängda.

Det var väldigt knepigt att få till.

En annan utmaning är att förnya mig själv, för det blir roligare att jobba då. Jag kanske använder nya material eller försöker skriva om ett ämne som känns svårt.

250

©Emma Virke

Ur: Månkan och jag har en hemlighet, 2014, K. Kieri, Ill. E. Virke Rabén & Sjögren

Ur: Memmo och Mysen väntar på vintern 2015. Alvina Förlag

©Emma Virke

Ur: Memmo och Mysen väntar på vintern 2015. Alvina Förlag

©Emma Virke

Ur: Julias jul, 2018 Lilla Piratförlaget ©Emma Virke

som i Den väldigt hungriga larven . I den andra boken The secret birthday message (minns inte den svenska titeln) får en pojke ett kodat brev med tecken för att hitta sin present. Sidorna är utskurna som samma form som dessa tecken: en måne, en stjärna, en sten och så vidare, för att till sist leda fram till födelsedagspresenten. Minns att det var magiskt att man kunde se genom och bakom sidorna och hur bilderna ändrades vid bläddringen.

Jag hittade dessa böcker igen för några år sedan och kastades tillbaka i den där

En berättelse som inte redan finns där ute och som fyller en funktion eller bara är annorlunda.

Vilka böcker/bilder kommer du i håg från din barndoms läsning? På vilket sätt ”lever” de kvar hos dig?

Jag tyckte mycket om böcker som barn, särskilt bilderböcker. Vi hade två böcker av Eric Carle som jag särskilt minns.

Jag var fascinerad av hur de använde sig av utskurna hål för att föra handlingen vidare, 257

känslan som jag fick som barn. Det var också kul att upptäcka hur Eric Carle jobbar med collage av målade papper, något som jag själv gärna gör.

levande, pratar och rör sig i rummet. Ett sådant samarbete vore väldigt roligt.

På senaste tiden har jag mest gjort böcker där bokens form är en viktig del.

Själva bläddrandet och interaktiviteten med läsaren, som i ”Klä på Herr H”.

Men kanske nya boken Sången från andra sidan havet skulle kunna passa. Det är mycket musik i den. Jag skulle också vilja testa att måla i större format, kanske en vägg i det offentliga rummet eller göra tredimensionella figurer.

Drömjobbet (som konstnär/illustratör) – hur skulle det se ut?

Det skulle vara spännande att göra en bilderbok som blev teater eller dockteater.

Med maffig scenografi, ljudsättning, specialskriven musik och så ljuseffekter! Att se den förvandlingen. Hur karaktärerna blir 258

©Emma Virke

Klä på Herr H, 2016 Lilla Piratförlaget

©Emm

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Har du någon favorit bland andra illustratörer/bilderboksmakare?

Antingen blir de kanske inte så där bra som idén jag hade i huvudet. Eller så blir de bra, men efter dummyn väntar det stora jobbet med att göra boken på riktigt.

Göra så där bra som jag tänker att det ska bli, vilket tar många månader. Har jag den tiden? Är det tillräckligt roligt att göra? Blir det tillräckligt bra?

Då kan det vara lättare att istället komma på en helt ny idé, och så börjar det om …

Just nu jobbar jag också med en serie bilder som blir fristående. Ibland är det skönt att skippa planeringen och släppa alla begränsningar.

Klä på Herr H, 2016 Lilla Piratförlaget

Jag har jättemånga. En favorit är Beatrice Alemagna. Hennes sätt att jobba med collage och bildberättande känns befriande och lustfyllt och karaktärerna är så uttrycksfulla!

ma Virke

Vad arbetar du på just nu?

Nu har jag fyra, fem idéer som jag grunnar på. Allt är lite löst ännu, men jag håller på att göra bildmanus till dem nu, så får vi se vilken som blir bäst.

Jag gillar att att göra slarviga dummys eller provböcker, för att se hur de kommer att funka vid bläddring. Men ibland dödar de också lusten.

262

Systrar sover ŠEmma Virke

©Emma Virke

R Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

ecensio

267

oner

268

269

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

”Hundarnas historiebok: Finland, en del av Sverige” eller ”Vet du varför vinterdäcken heter Hakkapeliitta?”

Text: Emma Makkonen

M

auri Kunnas är en av Finlands mest populära och produktiva bilderboksförfattare, tillika serietecknare.

Hans detaljerade bilder har förmänskligade djur i rollerna och det pågår alltid något underfundigt i bakgrunden, ju noggrannare du tittar desto mer ser du. De påminner en hel del om Sven Nordqvists bilduniversum (tänk Pettson & Findus, Var är min syster?).

Kunnas värld utgår ofta från Hundbacken, ett lantbruk i slutet av 1800-talet. Barnen där (hundarna) råkar ut för än det ena, än det andra temat som Kunnas spinner en historia kring.

Men han har också tagit sig an andra fenomen, till exempel jultomten, sport-genrer och ABC-böcker, i form av hundar som huvudpersoner i fantastiska teckningar. De senaste åren har Kunnas ägnat sig åt att berätta Finlands historia, i bearbetad lättillgänglig form tänkt för barn. Tidigare titlar är bl.a. Hundarnas Kalevala, Sju bröder och Hundbackens Marta och Runeberg. Den konservativa läsaren vrider sig säkert av olust och tänker att en inte får behandla klassiker på det här sättet.

Jag tycker att Kunnas i samtliga fall lyckas få med sig originalhistorien riktigt bra samtidigt som de presenteras för en yngre publik.

270

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen Kunnas senaste bok Hundarnas historiebok Finland, en del av Sverige är just vad titeln säger. En pedagogisk, lärorik men också rolig historiebeskrivning om Finland från ungefär 1500-talet till 1800-talets slut.

Då var Finland en integrerad del av Sverige. Jag måste erkänna att jag själv haft en väldigt vag bild av vad som historiskt pågått i den östra delen av vårt konungarike, men det har Kunnas lyckats ändra på. Boken börjar med att barnen på Hundbacken hittar ett mynt som en äldre släktning fått från självaste kung Gustav III.

73

Sedan börjar resan tillbaka i tiden… Vi får lära oss om reformationen, om Mikael Agricola som skrev den första läroboken i finska för att prästerna skulle kunna predika på finska, om 30-åriga kriget och hakkapeliterna, Per Brahes betydelse, hur postväsendet fungerade, stora ofreden, bygget av Sveaborg. Vi får även följa med till finska kriget och 1809 då Finland blev en del av det ryska storfurstendömet.

Allt ackompanjerat av bilder som följer och stärker vad som berättas i text. Ibland är det små sidoberättelser, ibland ren fakta.

Men alltid detaljerade bilder som fördjupar och gör att berättelsen flyter på och blir rolig att läsa.

Tyvärr är det några uppslag i slutet som känns konstruerade och tillkämpat skojiga utan att vara det, kanske är det översättningen som står i vägen, bilderna är dock lika härliga som alltid.

Målgruppen är barn upp till och med lågstadiet som är intresserade av historia. Boken är nog mer intressant för den som har någon koppling till Finland eller är intresserad av Sveriges historia. Bilderna kan vem som helst njuta av. I försättsbladet står att Kunnas i flera fall inspirerats av gamla målningar till den här boken, tyvärr framgår det inte vilka bilder det gäller.

Vilken fest att få recensera denna bok! Tänk att en egentligen rätt vardaglig händelse kan föra en tillbaka si sådär 30 år

Hundarnas historiebok Finland, en del av Sverige , översättn. Ulrika Enckell, 2018 Förlaget

i tiden! Det är precis vad som hände då jag fick paket på posten innehållande en bilderbok av Mauri Kunnas.

Denna gång visserligen på svenska istället för finska, men i övrigt var det sig likt. Varje födelsedag, varje jul, innebar ett paket på posten som innehöll en ny Mauri Kunnas, och jag blev lika förväntansfull denna gång.

Om du har läst boken så vet du också varför Nokian vinterdäck heter Hakkapeliitta.

För dig som inte gjort det, kan jag avslöja att det kommer ifrån vad de finska soldaterna skrek när de skulle anfalla. Soldaterna gav sig aldrig och var väldigt framgångsrika.

©Mauri Kunnas

272

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Världen utanför Henrik Wallnäs & Matilda

Text: Lena Jonsson

J

ag blir så glad när jag läser Världen utanför av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta.

Det är en vardagsberättelse där förskolebarn leker och fantiserar mest utomhus. Stor igenkänning.

Det verkar vara sen höst. Knappt några löv på träden. Skönt att se krispigt blå färg på himlen. Kallt liksom.

Eller när det är svagt rosa på himlen, som det kan vara en tidig klar eftermiddag just på senhösten.

Förskolebarnen är klädda i galonisar, tjocka kläder, vantar och mössor. Två av barnen, Pim och ”jag”, leker på förskolans gård. Gården har fyra hörn. Det vet jag, ”för jag har räknat dem själv”.

I hörnen kan man göra olika saker.

I det första tittar barnen upp på fåglarna i trädet. I det andra finns det mest jord och skalbaggar. I det tredje finns en stor kulle med sand man kan åka kana på.

Det går extra fort när det regnar. Men i det fjärde hörnet är det farligt. Där finns en hemlig väg ut.

273

Världen utanför, 2018 Natur & Kultur ©Matilda Ruta

©Alice Lima De Faria

274

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

©Matilda Ruta Förlagets beskrivning: Henrik Wallnäs är författare och bibliotekarie boende i Malmö.

Den Augustnominerade boken Åka buss som utkom 2016 var Henrik Wallnäs debutbok.

Matilda Ruta är tecknare och formgivare, utbildad vid Konstfack.

För Natur & Kultur har hon förutom Åka buss utkommit med böckerna om Ninna.

275

Världen utanför, 2018 Natur & Kultur

Om man ställer sig på tå och sträcker på sig kan man se världen utanför. Och självklart är det här i det fjärde hörnet som den stora dramatiken utspelar sig när ”jag” smyger ut med Pim i all hemlighet.

Pim ställer sig ovanpå en stor låda, och på den en hink som gör att Pim kan nå nästan över.

276

Mina händer isar.

Hjärtat slår.

Jag blundar så hårt som jag nånsin kan.

Det blir minst sagt nervöst och farligt. Då kommer pedagogen Esse.

Fast han blir arg tycker jag att det är skönt i magen igen. Det kan man förstå för det gick ju bra för Pim. Till slut får barnen också besöka världen utanför när alla går genom det fjärde hörnets hemliga väg ut. De går säkert och tryggt tillsammans.

Håller sig fast i ett långt rep och har reflexvästarna på. Fåglarna flyger ovanför dem.

Också de i fin ordning.

Jag får en trygg känsla, omtänksam, när jag läser boken. Trots stor dramatik för barnen är de i en trygg omgivning.

Det är ett inkluderande perspektiv i bild och text. Barnens namn speglar barn i förskolan i dag liksom deras hudfärger.

Dessutom en manlig förskollärare. Det är det verkligen dags för i dagens svenska bilderbok.

ŠMatilda Ruta

277

©Emilia Dziubak Världen utanför, 2018 Natur & Kultur

278

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

EN DUKTIG HUND Meg Rosoff & Grace Easton

Text: Jenny Kvick-Sandberg

A

LMA-pristagaren Meg Rosoffs senaste bok är en kapitelbok för de yngre åldrarna som handlar om en familj i kris och deras räddare i nöden.

Mamman i familjen Peachey har bestämt sig för att sluta vara mamma och i familjen Peacheys hem får det stora konsekvenser.

Att vara mamma i denna familj innebär nämligen att ta hand om allt från väckning, till städning och matlagning. Så medan mamma Peachey tränar yogiska krigarpositioner förfaller hemmet och pappa Peachey och de tre barnen Betty, Ava och Ollie är hopplöst hjälplösa.

Betty, som näst efter sin mamma är klokast i familjen, kommer på en plan för att reda ut familjens kaos. Planen är att en ny familjemedlem behövs och Betty lyckas övertala familjen att de ska adoptera en hund. Hunden som familjen adopterar är den intelligenta hunden McTavish.

Eller är det kanske McTavish som adopterar familjen? Så här skildras nämligen det första mötet ur hans perspektiv: ”McTavish beslut att adoptera familjen Peachey var inte det klokaste beslut han hade fattat i sitt liv. Han märkte direkt att det inte var någon enkel familj , en sådan som utan ansträngning passar in i ett hundliv. Han märkte att de var en familj med problem. Om de tidigt blivit utsatta för något trauma, eller om de bara var besvärliga av naturen , det kunde inte McTavish veta. Men det han visste var att det skulle krävas tålamod, disciplin och hårt

arbete att ta sig an dem. Hans intellekt sa att han borde vänta på den bekymmersfria familjen, en familj med lättsamt sätt och glada leenden. Men det var något med familjen Peachey ,med deras ledsna små ansikten, som avgjorde saken.

Hördu, McTavish, sa han varnande till sig själv. Är du säker på att du inte begår ett misstag? Var försiktig! Det kan föra med sig åratal av hjärtesorg och vanmakt. Men det var redan försent. McTavish hade fallit för familjen Peachey.”

Efter att familjen utifrån noggranna instruktioner förberett för McTavish ankomst anländer deras nya hund. Men familjen är omedvetna om att McTavish har en plan a, b och c för att hjälpa sin nya familj. Hur planernas utfall blir återstår nu att se.

Meg Rosoff har skrivit en varm och lite sorglig bok med mycket glimten i ögat.

Mellan raderna finns även en stor portion feministisk samhällskritik.

Det som genomsyrar boken allra mest är dock en stor kärlek till hundar och deras människor.

Grace Easton, en brittisk illustratör född 1994, har gjort de fantastiska illustrationerna till En duktig hund.

Familjen Peachey är inte helt enkel att förstå men det är i illustrationerna vi kanske kan lyckas lära känna dem bättre. Framsideillustrationen som visar hur blickar, fulla av klurig kompanjonskap, växlas mellan Betty och MacTavish, fångar bokens essens.

279

280

En duktig hund, ill. Grace Easton, översättn. Helena Ridelberg 2018 Lilla Piratförlaget

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Samtidigt i min låtsasvärld

Lisa Bjäbo och Emma Adbåge

Text: Maria Jourdanis

E

tt tankeexperiment precis som barn brukar hålla på med. Tänk om…

En fantasilek om hur saker och ting skulle kunna vara.

Hur man skulle VILJA att de var. Men – nu är det en vuxen som håller på och fantiserar.

En mamma! Vad märkligt kanske barnen tänker. Hon är ju VUXEN! Vuxna kan väl inte hålla på och fantisera? Eller kan de det?

Härliga vardagsnära bilder i lugna, sköna färger. Man känner igen sig.

En liten, blåvit teckning på vänsteruppslaget och en större närbild i färg på det högra.

Och fantasibilden får ett helt uppslag så klart! Bilderna är enkla och lockande på samma gång.

Språket är enkelt och konstaterande. Men på helsidan med låtsasbilden finns inga ord.

Där får man titta och själv komma fram till vad som händer.

Väldigt smart upplägg som kan sätta igång diskussioner. Ser alla samma sak? Vad är det som händer i bilden?

Drömmarna innehåller fantasier om att vara en superhjälte och att få bjuda på fantastiska glassbakelser istället för den trista korven, frihet från ansvar (att tex få strunta i att ta hand om disken efter maten), att få ha massor av husdjur omkring sig, att slippa ifrån snögloppet och vara på en badort istället eller att faktiskt hinna gå till badhuset och ha kul med barnen.

Och sen avslutas alltihop med den öppna frågan: Vad gör du i din låtsasvärld?

Denna bok kan säkert få igång många intressanta samtal om vad barnen och vi vuxna drömmer om.

Jag längtar efter att få provläsa den för min barngrupp!

281

282

Samtidigt i min låtsasvärld, 2018 Rabén & Sjögren

©Emma Adbåge

Samtidigt i min låtsasvärld, 2018 Rabén & Sjögren

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Ø– en bok utan text Anna Jacobina Jacobsen

Text: Jenny Edvardsson

285

Ur: Ø, 2018 A. Jacobina Jacobsen. Jensen & Dalgaard

E

n ordlös berättelse. Det är Ø.

Ofta kallas dessa böcker för silent books och är bilderböcker utan text.

Just denna är skapad av danskan Anna Jacobina Jacobsen, som tidigare illustrerat andras böcker men som nu debuterar som författare.

I Ø får läsaren möta en flicka som bor på en ö. Hon verkar vara ensam men så händer det något som förändrar allt. Hon öppnar en sardinburk och på burkens botten ligger det en levande sjöjungfru.

Med ens blir tillvaron mindre ensam, något som tydligt återspeglas i illustrationerna. Från att ha gått i en gråskala får nu illustrationerna liv och färg.

Röda kinder, ett turkost hår, en rosaröd stjärtfena, en gul fjäril och en orange kjol.

Har man följt Jacobsen kommer man i Ø att känna igen formspråket.

Många paralleller finns till böckerna Mof og muren (författare Inge Dueland Nielsen), En pige med pigsko (författare Mette Vedsø), Lukas og Maria (författare Darri Johansen) och Hund (författare Tina Sakura Bestle) för att nämna några. Även i dessa framställs karaktärerna som oproportionerliga - huvudena är för stora för kropparna, ögonen för stora för ansiktena, armarna och benen alldeles för smala - men samtidigt är det precis så som man som läsare vill att det ska vara.

Inte bara formspråket återkommer i Ø så gör också färgskalan. Det är mjuka toner av grått, turkos, orange och rosa.

Š Anna Jacobina Jacobsen

Ur: Ă˜, 2018 A. Jacobina Jacobsen. Jensen & Dalgaard

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Ur: Ø, 2018 A. Jacobina Jacobsen. Jensen & Dalgaard

© Anna Jacobina Jacobsen

Jacobsen har sitt alldeles eget bildspråk. Det är drömmande, poetiskt och snirkligt men det är också expressivt. Även om Ø är ordlös uttrycker den mycket. Detta framför allt genom flickans stora ögon. Glädje men också rädsla och sorg förmedlas genom dem. Som alla andra böcker tolkas Ø av sin läsare.

Kanske blir tolkningsmöjligheterna än större i och med att den är en silent book. Det finns ingen text som stödjer läsaren utan här blir det läsarens ansvar att helt skapa berättelsen. Med spänning följer jag Anna Jacobina Jacobsens formspråk och har du inte tidigare tagit del av det ska du definitivt stifta bekantskap med Ø.

© Anna Jacobina Jacobsen

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

En bok som lämnar avtryck Text: Jenny Edvardsson

D

et finns böcker och sedan finns det böcker med stort B. Comedy Queen är en sådan. Det är en bok som fångar läsaren, som får läsaren att leva sig in, att skratta, gråta, ängslas och förundras. Det är en bok som lämnar avtryck långt efter att läsningen avslutats. Det är en bok som man bara måste läsa.

Comedy Queen är skriven av Jenny Jägerfeld och de som läst hennes tidigare böcker vet att hon inte räds att ta sig an svåra och tuffa ämnen. I denna roman får läsaren följa huvudpersonen Sasha.

Sashas mamma har tagit sitt liv och nu försöker Sasha förhålla sig till detta. Om hon undviker allt det som mamma gjorde kanske Sasha slipper må dåligt.

Så tänker hon och ur detta föds en lista med sju punkter. Nu ska dessa punkter följas till punkt och pricka:

Till sin hjälp har hon humorn, som blir både hennes vapen och räddning.

Trots sitt tunga ämne skulle jag säga att boken är minst lika rolig som den är sorglig.

Till detta bidrar Jägerfelds rappa dialoger, hennes sätt att gestalta Sasha och alla de tokigheter som händer. Som när bästisen Märta ska hjälpa till att raka av Sashas hår: “TJONK! Märta skriker till och i samma ögonblick känner jag en brännande smärta precis ovanför örat, som om någon höll på att slita av mig håret.

- DEN FASTNADE! skriker Märta.

- GAAAAAH! Jag försöker ta tag i trimmern som fortfarande är igång men Märta slår reflexmässigt bort min hand.

- VAD SKA JAG GÖRA?! skriker hon.

- STÄNG AV DEN! vrålar jag.” (s 28)

Men sorgen finns också hela tiden närvarande och tillsammans med den en ilska som då och då tvingar sig fram. Den blir som en vulkan som inte ens Sasha kan kontrollera.

1. Klipp av allt hår 2. Försök inte ta hand om nåt som lever 3. Läs inga böcker 4. Ha bara färgglada kläder 5. Tänk inte för mycket (helst inte alls) 6. Undvik promenader. Undvik skogen 7. Bli comedy queen

Det här är en bok som är tänkt att läsas av barn i åldern 9-12 men även jag som vuxen läser den med stor behållning. Kanske är det så med god litteratur. Den kan läsas av alla.

Nu väntar jag med spänning på att få se de nominerade till Augustpriset kategori Årets svenska barn- och ungdomsbok. Här tänker jag att Comedy Queen platsar.

Sakta med säkert betas punkt efter punkt av.

Det är inte lätt men Sasha har bestämt sig.

289

290

Omslag:Comedy Queen, 2018 Rabén & Sjögren

V k R r A e D E

M

Maria Jourdanis Förskollärare och boknörd

Lisa Aisato Illustratör, konstnär

Lena Jonsson Bibliotekarie, verksamhetsledare för ”Knacka På/Borås”

Jenny Kvick-Sandberg Barnbibliotekarie

Eva Rex Konstnär, grafiker Gunnel Enby 1941- 2016 Författare, översättare, bokrecensent Geraldine McCaughrean Författare Susanne Sandström Bibliotekarie, redaktör, layout & grafisk formgivning Bazar Masarin.

Gunilla Hansson Illustratör, författare Christer Nylander Politiker, Liberalerna

Cecilia Verdinelli Journalist, Läkare Lena Svalfors Hedin Illustratör, formgivare, originalare Pontus Wasling Neurolog, Hjärnforskare Sanna Borell Illustratör

Etienne Delessert Illustratör, konstn skulptör, animatö

Jenny Edvardsson Lärare, författare föreläsare och red Debuterade 2016 Mötet med texten Inkluderande läsu visning.

Augustambassad rin Årets svenska ungdomsbok 201

Sophie Haywood Associate Profess Ted Jalbert Grafisk designer, illustratör University of Rea Ann-Helen Laestadius Författare Alice Bah Kuhnke Politiker, Miljöpartiet

Emma Virke Illustratör, författ

Jonas Sjöstedt Politiker, Vänster

Ebba Buch Thor Per Lodenius Politiker, Kristdemokraterna Politiker, Centerp

t när, ör

n e, daktör.

6 med n. under-

Janine Kotwica Litteraturkritiker, utställningskurator, konstnärlig rådgivare vid Centre André François de Margny-lèsCompiègne.

Emma Makkonen Bibliotekschef Barbro Lindgren Författare

dör kategoa barn- och Kazu Kibuishi Illustratör, Författare 17, 2018.

sor ading

tare

rpartiet

partiet

Stefan Casta Författare Johan Anderblad Läsambassadör Anna Bengtsson Illustratör, författare Åsa Lind Författare

Katarina Von NumersEkman, Författare, lärare

Abbyan Ali Illustratör, Författare

Mats Berggren Författare

Meg Rosoff Författare

Kalle Lind Skriftställare, radiopratare

Niklas Krog Författare

Ann Boglind Universitetslektor

Annika Thor Författare

Sara Bergmark-Elf Författare

Christina Lindström Författare, lärare

Cecilia Lidbeck Författare

Patrik Lundberg Författare, journalist

Mårten Melin Författare

Linda Bondestam Illustratör, konstnär

Athena Farrokhzad Poet, översättare, kritiker, dramatiker

Cilla Dahlén Bibliotekarie

Ngũgĩ wa Thiong’o Författare Lasse Åberg Illustratör, konstnär

Anna Höglund Illustratör, Författare

Ur : Hemliga lüdans hemlighet, B. Lindgren et al. Ill. K. I. Anderson (1978 ), Liber Läromedel