Bazar Masarin Farligheter 2015

©Marjorie Pourchet

FARLIGHETER 2015:1

Den farliga resan Vi startar resan som ska bli en tidskrift, ett fanzin– eller kanske är det en hybrid – om barn- och ungdomslitteratur.

Masarin hämtar vi från Barbro Lindgrens böcker om Loranaga, Dartanjang och Masarin eftersom vi tycker att barnet Masarin symboliserar någonting viktigt och kan representera ett djärvt uttryck i bra litteratur.

Vi ser ocskå att barnet Masarin är ett barn som inte passar in i så många normer om hur ett barn ska agera och vara.

Bazar för vi önskar skapa en tillåtande mötesplats, ett sammelsuriskt nätverk, där det får vara lite stökigt och otämjt.

Det är en farlig resa och ett riskfyllt projekt. Vi har inga pengar.

Vi vet inte riktigt färdens riktning eller dess destination - vad som kommer bli av alltsammans.

Tanken är att hitta nya ingångar i barn- och ungdomslitteraturen.

Lite vildare än vad som nu är.

Det är bara det att först måste vi skaffa oss det utrymmet, den platsen. Än så länge är vi formade av vad som redan finns, hur man redan tänker och vad man säger i fråga om barn- och ungdomslitteratur.

Så ha tålamod med oss.

Vi vill vara oförutsägbara, motsägelsefulla och undersökande, men var vi ska – ja, det får vi komma underfund med under tiden, under resans gång.

Det här första numret. Det spretar åt olika håll. Det är en tanke.

Det är en början.

Vi ser att det måste få vara så när man bestämt sig för att vila i att man ännu inte vet vad man är, för att hålla vägar öppna för motsägelsefullhet och för att låta nyckfullheten vara på allvar.

Det spretiga är också en förutsättning för att överhuvudtaget få ihop ett nummer.

Våra skribenter har skickat in texter till något som de inte vet vad det är.

Det här visste vi från första början.

Vi måste jobba oss fram till det där hägrande målet, destinationen som vi alltså inte vet hur det ser ut.

Det låter kanske pretentiöst, men det är det inte. Vi vill bara mjuka upp lederna lite, sträcka på benen och låta blicken vandra över okända landskap.

Göra det lättare att tänka och skriva om barn- och ungdomslitteratur.

Våga ställa frågor som man inte är säker på att man har svar på. Ändra sig i nästa nummer.

2

För vi liksom många andra aktörer inom fältet, vill skapa intresse för barn- och ungdomslitteratur bland vuxna förmedlarna. Hur många dessa förmedlare är, eller hur de ser ut vet vi inte.

Men det vore kul om vi kunde nå föräldrar, till exempel en sådan som Loranga, Masarins pappa.

En ansvarslös och barnslig bohem som inte sätter frågan om barn och god litteratur och läsning i första rummet utan som börjar läsa tidskriftens texter för att det intresserar honom.

Men det är en kanske en bit kvar innan vi når Loranga och hans vänner.

Om och när vi når Loranga har vi förmodligen redan förlorat läsare som här önskar hitta normer om hur man ska tänka rätt om barnlitteratur. Det bjuder vi på. De får läsa annat.

Den farliga resan inleder vi med första numret som också har som tema ”farligheter” Kanske har vi ett anseende att vara rädda om. Vi vet inte.

Hur ser man på ”farligheter” i anknytning till barn- och ungdomslitteratur?.

Vad är egentligen farligt i barn- och ungdomslitteratur?

Vad är det för litteratur som skrämmer barnen? Vilken litteratur skrämmer förmedlarna? Hur, och varför, kan det farliga locka läsare?

Vad är det värsta som kan hända om man läser en bok som känns lite för farlig? Vad tänker vi på när vi säger att en bok är farlig? Handlar det om moral eller något annat? Vems perspektiv utgår man från när man hävdar att något är farligt i litteraturen?

Kan man säga om den eller den boken är alltför farlig, alltför dålig för barnets bästa?

Hur hanterar man egentligen ett läsande barns läsning? Ska man förhindra barn att läsa sådant som man tycker är för farligt eller dåligt för dem och hur gör man i så fall då?

Kan läsandet av böcker (med visst innehåll) göra barn mer solidariska med andra barn som har det svårt eller lever med andra förutsättningar än de själva? Är det i så fall osolidariskt att skydda barn från sådant som är farligt, otäckt, svårt eller bara dåligt skrivet?.

Oscar Wilde, som har sagt många bra saker, sa en gång för tämligen länge sedan:

”Det finns inga moraliska eller omoraliska böcker. Böcker är

bra eller dåligt skrivna. Det är allt”.

Susanne Sandström och Karin Eggert Redaktörer

3

INNEHÅLL

2015:1 Farligheter Omslagsbild: ©Marjorie Pourchet • Programförklaring………………………………………..2 • Varför skräck är bra för dig/Gregh Ruth…….5 • Faror i vår värld blir sträckläsning i young adultdystopierna/ Sofie Berthet….20 • Cancer som berättargrepp/ Karin Eggert….25 • Joanna Concejo illustratör…………………………32 • Sex för mellanstadiet/Karin Eggert……………44 • Maja K Zetterberg illustratör…………………….46 • Elin Heinö illustratör………………………………….48 • Socker/Karin Eggert…………………………………..50 • Kriget, konsten, klassrum & könet /Anna Nygren……………………………………………..53 • Det bästa en människa kan göra /Klara Krantz……………………………………………..63 • Farlig utgivning………………………………………….68 • • • • •

Intervju med Jessica Schiefauer………………72 Odinsbarn/Mia Hansén………………………………76 Recensioner…………………………………………….…81 Vår logga…………………………………………………….95 Skribenter………………………………………………….96

4

VARFÖR SKRÄCK ÄR BRA FÖR DIG (OCH TILL OCH MED BÄTTRE FÖR DINA BARN) Text & illustrationer av Greg Ruth Översättning Susanne Sandström

Artikeln ursprungligen publicerad 23 maj 2014 i Muddy Colors.

5

Ett av de främsta skälen till att jag idag gör böcker är att Ray Bradbury skrämde mig så lycklig, att jag känner mig för evigt tvungen att, om jag kan, tända samma låga för dagens unga läsare.

Flertalet av mina serier, och särskilt de jag själv skriver, är av det läskiga slaget eller rör sig kring läskiga teman. Under de senaste tio åren har jag börjat upptäcka att de även har barn som huvudpersoner.

Till och med när själva berättelsen inte nödvändigtvis handlade om dem fanns de där: de kikar fram på tryggt avstånd och iakttar.

Jag började förstå att mönstret ledde mig till ett mer uttalat etos, både när jag fick egna barn och när jag insåg att serieindustrin på det stora hela hade bestämt sig för att inte göra böcker för barn längre.

Den skräddarsydde hellre sina färgglada böcker med superhjältar (med kalsonger-utanpå) för äldre män som suktar efter sin för länge sedan flydda barndom, än för de barn de var tänkta för.

Helt galet, eller hur?

Den här generationen hade inte bara snott mediet från de nästkommande generationerna, den hade gett näring åt en av de största utgivningstabbarna i Amerikas historia: den dödade sin egen framtid genom inte se behovet av att driva fram nya läsare, och säkerställde därmed att den inte hade någon framtid alls.

Och en sak som ingen vågade närma sig var skräckberättelser för barn.

Clinton var president och vi kände ännu inte till den fantastiska inverkan som anthraxbrev, krypskyttar i Washington DC och alla som förlorar sina arbeten skulle komma att ha på oss.

(Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att jag – precis som så många andra – befann mig i ett konstant tillstånd av rädsla från mitten av 2001 ända fram till förra onsdagen).

Nu var tiden mogen igen och med sammanbrottet för DCs och Marvels koncept var det dags att göra det som de inte ville göra: att skrämma skiten ur barn och få dem att älska det. _______________________________

”Nu var tiden mogen igen och med sammanbrottet för DCs och Marvels koncept var det dags att göra det som de inte ville göra: att skrämma skiten ur barn och få dem att älska det.

”

6

Här är anledningarna till varför det inte är så galet som det låter:

Anledning #1:

Barndomen är läskig Maurice Sendak, som jag älskar både för hans bidrag till barnlitteraturen och för hans farliga och finurliga kritik av mediet (speciellt under de sista vresiga åren), tog vid ett tillfälle emot en sorgfri intervjuare med kravet att hon måste begripa att en barndom inte är ett skuttande genom ett sockervaddsfält med fjärilar och delaktighet och solsken, att den faktiskt är en fruktansvärd prövning som han kände sig manad att hjälpa barn överleva.

Barn lever redan i en värld med galna jättar.

Ingenting har rätt storlek. Dörrhandtagen sitter för högt upp, stolarna är för stora…

Det är inte mycket de tillåts styra över och de ges knappt ens makten att bestämma vad de ska ha på sig (även om det faktiskt är så att ingen verklig makt någonsin kan ges… kanske är ”privilegium” ett mer passande ord).

Förutom varje generations berättigade rädslor får dagens ungar också nöjet att se jättarna i detta dårhus förlora sina jobb, sprängas i luften i samma flygplan de flyger i för att hälsa på mormor, och att på ett katastrofalt sätt förgöra sitt eget ekosystem, vilket visar vägen in i en ny era av omvälvande förändringar och förluster som först deras barnbarn kommer att få njuta av.

De galna jättarna gjorde med världen vad de gjorde med serierna: de odlade inte en framtid utan åt den i stället till middag.

Det är en kuslig tid att vara barn i, även utan en Sandy Hook som gör det en gång skyddade klassrummet till en potentiell domedagsåktur.

Hallå, barnen är redan rädda så ge dem några verktyg att hantera den med förutom att säga åt dem att inte oroa sig… när de faktiskt har all rätt i världen att bajsa på sig av rädsla.

Läskiga historier berättar för barnen att det alltid finns något som är värre, och framstår därför som mer ärliga eftersom de utspelar sig i ett rike barnen redan känner till.

Läskiga berättelser förvrider inte huvudet på barn; de erbjuder dem en plats att lätta på trycket medan de förvrids av allting annat.

7

Anledning #2:

Makt åt de maktlösa

Det mest grundläggande som skräcken ger oss är också dess allra äldsta kvalitet, ett kontrollsystem för massorna som uppfanns av de gamla grekerna: katharsis.

Säg den som inte lämnar en biofilm, som precis skrämt byxorna av en, och känner sig tacksamt betryggad av den ordinära promenaden till parkeringsplatsen och världen utanför?

För barn är det så i ännu högre utsträckning.

Om vi drar det till sin spets och gör barnen till såväl föremål för det hemska i dessa historier som agenter som överlever monstren…ja, då är vi något magiskt på spåren.

Det är helt enkelt så att skräck utgör en arena där barn på ett tryggt sätt kan utmana sina rädslor och lära sig att överleva monster och vara starka.

Skräck för barn låter dem inte bara läsa eller se dessa rysliga monster, utan också att spegla sig själva i berättelsernas huvudpersoner.

Hjältens seger är deras seger. Monstret är vem som helst som de tycker är hemsk i sitt eget liv.

Ett barn som avslutar en hemsk bok, eller en hemsk film, kan gå vidare efter att ha stött på monstret och överlevt, redo och bättre rustad att möta nästa skurk på ingång.

8

9

10

Anledning #3:

Skräck är något uråldrigt och verkligt och kan lära oss en hel del Förr i tiden skrev man sagor och berättelser för barn i syfte att avskräcka dem från farliga platser, främlingar och konstiga gamla tanter i godistäckta hus.

De utgjorde varnande exempel för generationer av barn som varje dag, på riktigt och påtagligt, stod öga mot öga med döden.

Det fanns ett reellt och förebyggande syfte med dessa berättelser: håll dig vid liv och se upp för den oräkneliga mängd faktiska hot som följer med varje steg du tar.

Dessa berättelser var naturligtvis skräckinjagande, men det här var ju de barn som växte upp i en tid då knappt hälften av alla barn som föddes skulle nå vuxen ålder.

Läs någon av de ursprungliga böckerna om Landet Oz av Baum och försök sedan slå i mig att de inte är galet knäppa och hotfulla. Bröderna Grimm försökte varna barn på de mest skräckinjagande sätt de kunde.

Och det i så hög grad att den här typen av berättelser nästan helt har försvunnit från barnlitteraturen, eftersom de numera bedöms vara alltför skrämmande och mörka för barn.

Men de är idag också mer anekdotiska än vad de var då; de betyder mindre eftersom den omgivande världen växte och förändrades och de förblev så som de alltid hade varit.

De blev mindre relevanta trots att de är både fantastiska och knasiga.

Skräck berör även något djupt inom oss, rätt ner i vår flykt- och kamprespons. Som art har vi utifrån en evolutionär nödvändighet utvecklats att vara rädda för hot så att vi kan fly undan och överleva, så att vi kan göra fler bebisar som kan växa upp och bli tillräckligt rädda för hot, som också kan växa upp och upprepa cykeln. Vi existerar idag på grund av dessa smarta apor och de förtjänar vårt tack för att de lärde sig läxan.

Och därför förmår skräcklitteraturen, likt nästan all popkultur, på ett unikt sätt återspegla de rysliga svårigheter som det innebär att vara barn under en viss tid.

Den vidrör något som vi alla känner och är bekanta med och kan därför ge oss en djupare förståelse av oss själva när vi passerar genom cykeln av att bli rädd, lättad och sedan rädd igen.

Spänningen är uråldrig och när vi upplever den knyter vi an till något gammalt och kraftfullt inom oss. Vare sig det handlar om en berg-ochdalbana, en brant vattenrutschkana eller att se på när Harry Potter sätter den gyllene Kvicken i halsen samtidigt som han faller 30 våningar från sin häxkvast.

Det finns en allmängiltighet i detta imaginära sökande efter spänning och fara.

Det är vi idag som vidrör dem som för 40 000 år sedan påbörjade cykeln.

11

Anledning #4:

Skräck bekräftar hemliga sanningar ”Du vet hur det är när vuxna säger att allt kommer att bli bra och att det inte finns något att oroa sig för men du vet att de ljuger?” säger Doktor Who till en ung generad Amy Pond. ”Öh?” svarar hon och rullar dramatiskt med ögonen.

Doktorn lutar sig fram, blinkar och säger förtroligt…”Allt kommer att bli bra”. Och sen vänder de sig mot monstret – som har en skruvmejsel i ena handen och ett halvätet äpple i den andra – monstret som bor i hennes vägg.

På detta sätt berör Steven Moffat mästerligt en annan betydande sanning vad gäller skräck – att den tillhandahåller beskyddare och vägvisare som kommer att vara mer pålitliga än vad till och med våra föräldrar är.

I mörkret och skuggorna finns vår vägvisare som leder oss tillbaka ut till ljuset, men du kan endast finna honom där i mörkret när du behöver honom som allra mest.

Barn är medvetna om så mycket mer av vad som försiggår i deras hem än vad vi föräldrar faktiskt vill föreställa oss.

12

Men då vi inte delar med oss av alla detaljer när det gäller våra ängsliga viskningar, ångestfyllda telefonsamtal eller våra dämpade diskussioner (helt i sin rätt) lämnar vi barnen att på egen hand fylla i fakta och det man föreställer sig brukar ofta vara långt mer förfärligt än det som är verkligt.

De vet att ni bråkar om något men inte om vad.

De förstår vad forcerade viskningar i hallen utanför deras rum betyder… eller de tror att de gör det.

Och det de faktiskt inte vet, fyller de ut med fiktioner.

Sagoberättare som pysslar med skräck förser barn med en ärlig mellanhand som inte ryggar för sådant som varulvar eller aliens som äter ansikten och vill lägga sina insektsbebisar i våra magar.

De tittar dig rakt i ögonen och viskar vänligt ”allt kommer att bli bra”.

Att berätta dessa sagor visar på en villighet att ta del av barns mardrömmar, att väcka dem till liv för att sedan underminera och besegra dem.

Barn älskar dig för att du gör det här, för att du delar en hemlighet med dem som de ännu inte har insett att alla andra redan vet om: det här är roligt.

Sammanfattningsvis kan jag säga att skräckfilmerna ingav mig en stark känsla av tillförsikt, en känsla jag aldrig fick från mina föräldrar som försökte trösta mig med att säga att spöken inte fanns på riktigt.

Skräck talade om för mig att spöken fanns, men den lärde mig också hur jag skulle bemöta dem.

Vi låter inte våra barn fullt ut ta del av vad vi upplever och står ut med som vuxna, men de är inga idioter och de vet att något försiggår och det vi faktiskt gör är att frånta dem tron på att de kan överleva och att vi förstår det här och kan hjälpa dem med det.

När vi vuxna inte ens kan komma med halvsanningar kan skräcken ge dem hela sanningen och i det finns det ett stort förbarmande. ______________________________

”Sagoberättare som

pysslar med skräck förser barn med en ärlig mellanhand som inte ryggar för sådant som varulvar eller aliens som äter ansikten och vill lägga sina insektsbebisar i våra magar.

De tittar dig rakt i ögonen och viskar vänligt ’allt kommer att bli bra’

”

13

Anledning # 5:

.

Att dela läskiga berättelser för människor samman Jag har otalet gånger varit med om att en grupp barn, till deras stora förtjusning, funnit att de alla har läst och älskat samma Gåshuds bok [Goosebumps - bokserie av R.L. Stine]. VÄLDIGT mycket.

Det första de gör är att jämföra och rangordna de läskigaste avsnitten och gapskratta åt att de flög upp ur sängen när katten dök upp och ville bli klappad på huvudet, eller åt att de höll sig vakna hela natten och stirrade på den halvöppna garderobsdörren.

Likt krigsveteraner som stridit sida vid sida, förenas de i något mycket mer väsentligt och ursprungligt än en ordinär fotbollsmatch eller ett oförutsett matteprov.

Och när jag själv ser tillbaka kan jag inte minnas att det var lika kul att gå på bio eller sitta uppe sent på natten och smygtitta på kabel-tv som det var när jag tittade på skräckfilm med mina kompisar.

Den delade upplevelsen, skriken och de adrenalinframkallade skratten efteråt tillhör barndomens bästa och minst ängsliga stunder.

Och att gå igenom dem tillsammans innebär att vi inte är ensamma längre. Faktiskt inte.

14

Anledning #6:

I skräcken döljer sig livets realiteter

Att växa upp är läskigt och smärtsamt och våldsamt, och din kropp hittar på konstiga saker och kanske, till din stora fasa, kommer du ut på andra sidan som något hemskt och monstruöst. (Det lärde vi oss av Varulven).

Att vara udda kan vara ensamt och dina föräldrar begriper sig aldrig på dig och världen är ibland oförståelig. (Precis som Frankensteins monster lärde oss).

Sex och åtrå är läbbigt och intimt på ett farligt och potentiellt hotande sätt (så säger Dracula).

Oavsett om det handlar om Hungerspelen som en tydlig metafor för högstadiets darwinistiska helvete, eller om att lära sig bemöta en otäck sida hos oss själva, eller faror ur det förflutna via någon av de otaliga spökhistorier som florerar, så kan skräck tjäna som en förtäckt reflektion av oss själva som är närapå omöjligt att tänka sig i annan form.

Skräck kan funka så här eftersom den, precis som sci-fi och fantasy, är insvept i en mängd genrefigurer som ber om att bli avtäckta.

Dess skatter är aldrig så djupt begravda att du inte kan gräva fram dem med några lätta spadtag.

Det är en gåva till oss som bara blivit bättre genom att vi måste böka runt efter den, och likt all djupare kunskap måste vi förtjäna dess ben och inte bara ta emot med guppymunnar, likt bebisar som suktar efter nappflaskan.

15

Jag ska inte vara rädd.

Fruktan dödar våra tankar.

Fruktan är den lilla döden som kommer med total utplåning.

Jag ska möta min rädsla.

Jag tillåter den att gå över mig och igenom mig.

Och när den gått förbi ska jag vända mig om och se dess spår.

Dit rädslan har gått finns intet.

Endast jag är kvar.

Rädsla är, naturligtvis, inte det bästa här i världen men den kommer inte att försvinna och vi kommer förmodligen att stöta på den i någon form varje dag.

Det finns inget sätt att komma undan den.

Att förneka ett faktum som detta skapar bara bördigare grogrund för rädslan att slå rot i.

Och än värre, genom att förneka den förlorar vi vår makt att möta och övervinna den.

Ju mer vi undviker skrämmande saker, desto större och hemskare blir de.

En av de stora sanningarna från (Frank) Herberts betydelsefulla serie Dune är Bene Gesserits litania mot rädsla:

På väldigt många nördiga sätt, summerar den det viktigaste och mest primära med rädsla – inte att inte låtsas om den utan att bemöta den, omfamna den och låta den försvinna undan så att vi blir mer förberedda på vad som kommer härnäst.

________________________________

16

Att snickra ihop skräckberättelser för barn kräver verkligen att man ändrar på hur man närmar sig läskiga saker, men jag anser att de verktyg vi bör ta bort från en verktygslåda för en yngre lyssnarskara inte egentligen behövs för att berätta dessa historier.

Teman med våldtäkt, gore och splatter är fruktansvärda, hemskt lata och ofta dåliga genvägar som används för att ge tyngd åt och skapa rädsla i en berättelse.

Att inte kunna använda dessa och vara tvungen att ta till mer eleganta och effektivare verktyg, såsom stämning, temposkiftningar och osynligt våld – sådant man måste ta till för att skapa skräckberättelser för barn – gör ändå dessa berättelser mer intressanta och kvalitativa.

Vi tvingas att tänka mer kreativt när vi inte har genrens förföriska figurer att förlita oss på.

Sannolikheten är större att vi förnyar genren när vi inte kan förlita oss på alla de regler genren lockar oss att använda.

När man skriver skräckberättelser för barn måste man landa på trygg mark snabbare än när det gäller vuxna, men för övrigt gör jag i stort sett samma sak som när jag skriver för vuxna.

Det finns också vissa teman som av sin läsare kräver livserfarenhet för att kunna förstås, och en god sagoberättare ska känna sin publik.

Var inte rädd för att skrämma dina barn, eller dina barns vänner, med läskiga böcker som du tycker om. Självklart måste du anpassa saker och ting till barnens individuella nivåer. Så låter jag till exempel inte min yngsta son få ta del av de filmer och böcker som jag idag tillåter min 11åring att se och läsa förrän han är 14. De är olika som människor och hantera saker och ting olika.

Båda älskar kusliga grejer, men utifrån sina individuella gränser

Att visa The Shining för en 8-åring är oftast en dålig idé, så mitt råd är att om det råder det minsta tvivel så hoppa över det.

Du kan inte få någon att ose det du har visar dem, och du måste vara ansvarig för vad de exponeras för.

Jag blir en aning nostalgisk när jag tänker på hur jag som alldeles för ung smög in på bion för att titta på Exorcisten, men jag minns också hur det kändes att vakna upp med huvudvridande mardrömmar i en månad efteråt.

Att vara rädd och att vara förlamad av skräck är inte samma sak.

Var medveten om skillnaden och blanda inte samman dem annars kommer det att slå tillbaka mot dig själv.

Men om du styr den rätt kan det bli en väldigt positiv och kraftfull upplevelse.

Så gå ut i världen och skräm några barn idag!

Gör det på rätt sätt och de kommer att tacka dig när de blir äldre.

Det kommer att finnas många vuxna som anser att den här texten är stötande och hemsk, även när deras barn skriker efter innehållet…

Jag påminner dem om att barn ofta är smartare än de vuxna de till slut blir.

De föräldrar som anser det här vara olämpligt tror att om de inte låter barnen veta något om dessa grejer, så kommer de inte att ha mardrömmar eller vara rädda – utan att förstå att de bara gör barnen mer sårbara för rädsla.

Låt barnen få odla sina intressen, och var en god beskyddare i stället för en förtryckande vakt.

Endast de vuxna lever i villfarelsen att barndomen är ett verklighetsfrämmande regnbågsfantasiland: låt dina barn lockas av det de älskar, och det kommer att gå bra.

17

Greg Ruth är en amerikansk serieskapare, konstnär och bokillustratör.

Han skriver för både barn och vuxna.

Hans serier har publicerats i bland annat i New York Times och DC Comics.

Han har även varit med och arbetat med videor för bland annat Prince.

Hans grafiska roman Lost boy från 2013 låg på New York Times bästsäljarlista.

Han bor i Massachusetts.

Vi är stolta över att få vara de första som presenterar honom på svenska.

18

19 ©Greg Ruth

Faror i vår värld blir sträckläsning i young adultdystopierna Text Sofie Berthet

Du hittar dem bland spänningsberättelserna, i snurran för nyutkommen skönlitteratur för unga eller på hyllan med science fiction.

De är fyllda av världars undergång och samhällens kollapser.

Fast egentligen är de mest av allt fyllda med de existentiella frågor som de flesta ungdomar bär på.

Och en hel del vuxna. Välkommen till young adult-dystopierna!

Young adult-genren har under de senaste åren översvämmats av dystopier och många av dem porträtterar flickor i övre tonåren som ställs inför enorma prövningar.

För att lyckas måste de finna en styrka i sig själva som de inte visste att de hade.

De tonåriga hjältinnorna kämpar för att hantera spillrorna av havererade vuxenvärldar och ställs i många fall inför livsfarliga utmaningar.

Ensam i hela världen inför nästan oöverstigliga svårigheter Det finns faktiskt ingen. Alla är döda. Så brutalt börjar Sofia Nordins bok En sekund i taget.

Hedvig är ensam kvar i världen, en feber har dödat alla i hennes familj, ja, alla i staden hon bor i.

Hon flyr ut till en undervisningsgård på landet och lär sig att leva ensam. Om det nu är så att hon faktiskt är den enda överlevande.

De flesta dystopiska ungdomsromanerna är skrivna av engelska eller amerikanska författare.

Svenska Sofia Nordin vänder sig till de något yngre läsarna när hon låter världen gå under i sin trilogi.

Den förlamande rädslan av att vara ensam kvar i världen vibrerar genom nästan hela första boken, men stoppas djupt undan hos huvudpersonen Hedvig.

Istället tar hennes överlevnadsinstinkter över och hon lär sig att mjölka kor och ta hand om både hästar och sig själv.

Hedvigs nya liv är en återgång till det ursprungliga.

Hon blir en modern Robinson Crusoe och visar inte bara att människan kan överleva utanför civilisationen, utan även att vårt moderna samhälle är förgängligt.

Här ges hopp till de tekniktrötta och tröst åt de som längtar efter något mer.

Men livet i den nya världen är givetvis långt ifrån lätt vilket Hedvig får erfara.

20

Samma känsla av att vara utlämnad till sig själv i en fientlig värld återfinns i Suzanne Collins Hungerspelen-trilogi.

”De tjugofyra spelarna hålls instängda på

en vidsträckt utomhusarena som kan bestå av allt från brännhet öken till frusen ödemark.

Under ett antal veckor utspelar sig en kamp på liv och död. Den sista överlevande spelaren vinner.”

I denna mix av gladiatorspel och dokusåpa låter Suzanne Collins ungdomarna möta de värsta mardrömmar de kan tänka sig.

De står ensamma, utan vuxen hjälp, utan stöd från andra. Deras överlevnad hänger enbart på dem själva.

Alla som läst och funderat över innehållet i barn- och ungdomsböcker vet att de största äventyren bara kan ske när föräldrarna inte är närvarande, när vuxenvärlden är avlägsnad eller perifer.

Det gäller i såväl bilderböcker, där barnets föräldrar kanske tittar bort en kort stund, som i ungdomsböcker där föräldrarna exempelvis jobbar för mycket eller satsar på att förverkliga sig själva.

Att undanröja föräldrarna är en grundläggande förutsättning också i young adult-dystopierna, där de oftast är döda, försvunna eller hjärntvättade av samhället och där huvudpersonerna själva måste hantera vuxenvärlden. Eller vad som finns kvar av den.

Och ingenting är gratis, hjälp till dödligt sjuka kan bara fås genom överenskommelser och personliga uppoffringar.

Parallellerna till vår tids inställning till pengar och vård är många.

Att vara annorlunda I Veronica Roths Divergent är alla människor uppdelade i fraktioner.

Avvikelser från de fem grupperna är otillåtna och innebär dödsfara.

Alla människor måste kunna sorteras enligt samma mallar och de som inte passar in får försvinna för alltid.

Den största hemligheten blir därför utanförskapet.

Vilken tonåring känner inte igen sig i känslan att inte ha hittat sin plats?

En rädsla att inte höra till, farhågan att kommersiella krafter tar över världen, en ung människas ensamhet.

Dessa hot och många andra förvandlas och förstoras för att bli till skräckbilder i framtida världar.

Och till och med kärleken kan vara så farlig att den måste undanröjas för alltid.

Uppror mot konsumtionssamhället Precis som Suzanne Collins framför skarp kritik mot mediesamhället i Hungerspelen-trilogin, kritiserar Marie Lu det kommersiella samhället i Legend och de efterföljande två böckerna i serien.

”I början av 2058 upplöstes Förenta Staternas regering

helt i öst och ersattes av Amerikanska kolonierna, som bildades genom en koalition av landets tretton största bolag och med understöd av deras gemensamma tillgångar.”

Kommersiellt förtryck härskar i öst och något som påminner om frihet, men som givetvis inte är det, i väst.

21

Våga välja sin kärlek och sitt liv Lauren Oliver beskriver i Delirium en värld där kärlek är en sjukdom som kan botas med en enkel behandling på artonårsdagen.

Att vara förälskad och att själv välja vem man älskar leder till ett samhälle som i boken är både känslostyrt och icke-önskvärt.

I stället blir unga personer efter en utvärdering matchade med en lämplig partner för att därefter leva ett tryggt och lyckligt liv, utan kärlekens livsfarliga bieffekter.

I likhet med de flesta dystopier finns i Deliruim ett ”utanför”, en plats som befolkas av personer som har förstått att det som samhället erbjuder inte är det rätta.

Genom att ansluta sig till dem vänder huvudkaraktären ryggen till familj och vänner och får därmed möjlighet att uppleva frihet och kärlek.

Sjukdom som dödar och klimat som löper amok Ett syntetiskt hormon i oxkött dödade femtio miljoner amerikanska kvinnor inom loppet av några år när alla kvinnor i fertil ålder fick obotlig äggstockscancer.

De unga flickor som överlevde har blivit tonåringar och är redo att giftas bort.

De flesta av dem har vuxit upp övervakade och inlåsta.

Nu säljs de till högstbjudande för att bli fruar och barnaföderskor.

Men alla är inte villiga att acceptera det ödet och huvudpersonen i Catherine Linkas A Girl Called Fearless rymmer i hopp om att skapa sig ett bättre liv.

Boken är ännu inte översatt till svenska, men jag hoppas att något svenskt förlag faller för den här intelligenta dystopin.

Klimathot och miljöförstöring har i andra dystopier lett till förstörda världar, här är det i stället en sjukdom som obarmhärtigt suddar ut nästan hälften av jordens befolkning på bara några få år.

I young adult-dystopin Dimensioner*, som jag har skrivit, spelar miljön och klimatet en viktig roll. Huvudkaraktären, sjuttonåriga Nova, har en förmåga att besöka andra dimensioner och kommer i kontakt med personer trehundra år framåt i tiden.

Den värld hon får lära känna är helt förändrad av krig och ett havererat klimat.

Hennes förmåga kan göra en skillnad i det framtida samhället, men samtidigt är hoten mot henne stora.

22

I backspegeln Karin Boyes Kallocain utkom 1940 och räknas som den första svenska dystopin.

Här får läsaren lära känna en värld som detaljstyrs av staten och där individen aldrig har ett eget värde, utan alltid kan bytas ut.

Boye hämtade inspiration till boken i det samhällsklimat som rådde i mellankrigstidens Tyskland och Sovjetunionen.

Den hårda styrningen av människorna går visserligen igen i flera av dagens dystopier, men Kallocain skiljer sig mycket från dagens dystopier, eftersom det i dem inte är en persons inre kamp utan en hel grupps yttre strider och drabbningar som står i fokus.

Sidvändande action och upprepade cliffhangers ger i vår tids dystopier tempo från första sidan till sista.

I Kallocain är tempot långsammare och en tryckande känsla av utsatthet byggs gradvis upp.

Dagens rädslor I dagens dystopier är det ungdomar som slåss mot vår tids största bekymmer, till exempel utanförskap, klimatförändringar och ojämställdhet.

Oftast är det en ung tjej som är huvudperson, men hon har många gånger andra med sig och strider sällan ensam.

Många av de här böckerna är skrivna av begåvade unga kvinnliga författare och flera av dem ligger långa perioder i topp på internationella försäljningslistor.

Ofta benämns young adult-litteraturen som crossover-litteratur och det är just det som lockar många – spännande berättelser med en tematik som fängslar både ungdomar och vuxna.

Och som läses av både ungdomar och vuxna.

Vad är det då som får böckerna att bli så populära?

Varför har young adult-dystopierna ökat explosionsartat de senaste åren?

Det är nog så enkelt att ungdomarnas rädslor är alla människors rädslor.

Det som är farligt i vår värld blir ännu tydligare – och farligare – i dystopierna.

I media blir vi ständigt matade med skräckhistorier av olika slag: miljöförstöring, krig, terror.

Ungdomarna bär som framtidens vuxna tyngden av en världs orättvisor på sina axlar.

Med det i åtanke är det inte konstigt att marknaden efterfrågar litteratur om när allt går fel – men där en ung tjej kan göra skillnad.

_____________________________________

Sofia Nordin: En sekund i taget, Spring så fort du kan, Som om jag vore fantastisk.

Suzanne Collins: Hungerspelen, Fatta eld och Revolt Mary Lu: Legend, Prodigy och Champion Veronica Roth: Divergent, Insurgent och Allegiant Catherine Linka: A Girl Called Fearless Sofie Berthet: Dimensioner Karin Boye: Kallocain

23

©Emelie Olsson

24

Cancer som berättargrepp Text Karin Eggert

F

örra året ökade försäljningen av ungdomsböcker i Storbritannien och USA med 12 %.

John Greens bok Förr eller senare exploderar jag nämns som en huvudfaktor till ökningen enligt tidningen Svensk Bokhandel.

Boken är en kärlekshistoria mellan två ungdomar som drabbats av cancer.

Den populära teveserie Breaking bad, som handlar om en kemilärare som efter ett besked om att han drabbats av lungcancer börjar tillverka meta-amfetamin, har höga tittarsiffror.

I Sverige kom i höstas ungdomsboken Maja och döden om trettonåriga Maja som ligger på cancerklinik av Ann Marie Ljungberg Vad är det som gör cancer till ett lockande berättargrepp?

För vilka är de här berättelserna skrivna?

Varför är så många unga lockade av att läsa om det förfärliga?

Uttrycket “en cancersvulst på samhället” är ett tydligt exempel på att cancern ses som metafor för ett elände som bara växer och hotar det livsdugliga.

25

Cancer kan aldrig vara något annat än förfärlig och drabbande.

Berättelsens Diablo ex machina. Metaforen för något okontrollerbart som går in och tar över och hotar med total ödeläggelse.

Ett skräckvälde som på olika sätt sätter vardagen ur spel.

Det går inte i förväg att veta om man kan stoppa det.

Försvaret ligger inte bara i den egna kroppen, utan är också beroende av det samhälle den lever i.

Hur tidigt sjukdomen upptäcks, vilken vård som kan erbjudas och hur framstående forskningen varit på just den cancerformen.

Aristoteles som tog upp tragedins funktion som renande.

Att nå katharsis, rening, genom att känna medlidande med huvudpersonen i en tragedi.

Som barn – och ungdomsbibliotekarie har jag ofta upplevt ungdomars intresse för att läsa tragedier.

Jag tror att katharsis fungerar bäst när den är förförisk.

Berättelsen används som flykt från verkligheten till något främmande, utan att vi reflekterar över att vi gör berättelsen till vår genom att investera egna erfarenheter, som vi kanske inte törs tänka på.

Därför är kanske inte cancerberättelsen för de ungdomar som själva drabbats.

För dem är det troligtvis enklare att bearbeta sina svårigheter i andra berättelser.

Men oavsett om dessa böcker läses av ungdomar som själva drabbats, så menar jag att en strävan i utgivningen av barn- och ungdomslitteratur borde vara att alla unga känner sig representerade, på något sätt.

Ingens öde ska vara för hemskt eller för händelselöst för att skriva om.

Om jag skulle påstå något om vad som skiljer barn och ungdomslitteraturen om cancer från annan litteratur för samma målgrupp så är det hur de slutar.

I litteraturen om cancer blir tragedin det moraliskt riktiga, medan den gängse inom annan barn – och ungdomslitteratur är att olyckliga slut är omoraliska, eftersom en av litteraturens funktioner har blivit att fylla de unga med hopp.

Det specifika för berättelserna med cancer blir istället att hitta hopp i det hopplösa, att hitta en mening när allt känns meningslöst.

Som metafor kan cancern aldrig stå för något annat än det ohyggliga.

Det är därför den fungerar så väl som tragedi.

Berättelser som måste få finnas för att det finns så många verkliga liv utan lyckliga slut, ungdomar som måste hanka sig fram ändå, som aldrig känner att de kan räkna sig till de lyckade.

Särskilt viktig blir den här litteraturen i vår tid, då vi överöses av budskap om att vi är vår egen lyckas smed, bara vi vill så kan vi.

26

Den andra sidan av de här budskapen är att den som inte lyckas har sig själv att skylla.

Därför ger de tragiska berättelserna om cancer en möjlighet till att befria läsaren från en känsla av skuld, eftersom cancer är något som bara drabbar.

På så sätt tar de här berättelserna med olyckliga slut barnens utsatthet på ett större allvar än vad böcker med lyckliga slut förmår.

”Litteraturen har möjlighet till andra ingångar än det realistiska, att leta i det outforskade, inom sig själv och i världen som ännu inte är.

Fokus för tragedier har alltid varit att låta det tragiska ta plats och blomma ut.

”

För mig framstår det som helt realistiskt, men är ändå en oviktig aspekt när jag ska bedöma textens kvalité eftersom det finns så många orealistiska saker som faktiskt hänt.

Att leta efter det realistiska i en text utgör inget vidgat läsande, utan handlar snarare om att hålla sin verklighetsuppfattning intakt.

Litteraturen har möjlighet till andra ingångar än det realistiska, att leta i det outforskade, inom sig själv och i världen som ännu inte är.

Fokus för tragedier har alltid varit att låta det tragiska ta plats och blomma ut.

Därför fungerar metaforen cancer så bra i tragedin.

Tragedi och cancer är samma sak, om man som jag lite förenklat menar att tragedi är en berättelse med död och olyckligt slut.

Cancer som i sin form är ett exploderande liv samtidigt som den hotar att utrota livet, är ett välfungerande berättargrepp för att beskriva livets tvetydighet.

Utifrån det resonemanget skulle man också kunna säga att cancergenrens utsaga inte är realistisk, eftersom folk faktiskt både överlever och botas från cancer.

Det tänkte jag på när jag läste en recension av Maja och döden där skribenten tyckte att berättelsen blev orealistiskt eländig, eftersom Maja inte bara hade cancer utan också en mamma som blivit utförsäkrad och hennes mormor blev ihop med en rasist.

27

E

n person som inte lyckas hålla sina känslor i schack är Conor i Sju minuter över midnatt av Patrick Ness.

En lång saga för äldre barn med spännande svartvita illustrationer av Jim Kay. Berättelsen utspelar sig i Conors tunga vardag som enda barn till en ensamstående cancersjuk mamma och en parallell verklighet som uppstår sju minuter över midnatt när Conor talar med ett monster i form av en idegran. Monstret berättar tre berättelser som får Conor att förstå lite mer av livets komplexitet, men i utbyte vill han ha något fruktansvärt, han vill ha sanningen.

Det finns en fjärde berättelse också, som Conor själv ska berätta.

Sju minuter över midnatt fokuserar på den plåga som kan orsakas av att man inte vågar se saker som de är.

Monstret symboliserar den skräck som skapas inom Conor. För att hålla ihop tillvaron tar Conor hand om mycket hemma.

Hans bräcklighet gör honom också till ett offer för skolans mobbare.

Conor finner tröst av idegranens berättelser, de gör att han vågar se saker som de är, på så sätt hittar han förhållningsätt i vardagen och finner tröst.

Det är genom idegranens berättelser som Conor vågar se saker som de är och han finner tröst och hittar förhållningsätt.

Boken är skriven efter en idé av Shiobhan Dowd som själv var sjuk i cancer och dog innan hon hann skriva klart boken.

Om man gillar den speciella tonen som kännetecknar mycket brittisk barn- ungdomslitteratur så kan man nog tycka om den här.

Det är blandningen av återhållsamma känslor, sorg, lite bitterhet och förtjusande personligheter i en perfekt dramaturgi.

Att den här boken har ett specifikt ärende är kanske övertydligt, men det gör ingenting, eftersom elegansen och precisionen finns där.

M

obbning är också ett tema i Ann- Marie Ljungbergs Maja och Döden.

Maja och döden är skriven som en dagbok av trettonåriga Maja under ett år.

Boken består av tre delar.

Två sjukhusvistelser och ett tillfrisknande i mitten av boken.

I mitten av boken kommer trettonåriga Maja till skolan efter att ha legat inlagd på sjukhus för cancer.

Men cancerns utsatthet gör henne också till ett offer i skolan.

Klasskompisar som kallar henne cancerhora och sätter eld på sjalen hon har på huvudet för att inte visa den hårlöshet som kommit av cellgiftsbehandlingarna.

När det slutligen blir lite ordning på Majas liv så blir hon sjuk igen och slutet på boken är det värsta tänkbara.

Tricket med den här boken är att upphäva gränserna mellan stora känslor som sorg och skratt.

Balansen i boken ligger i komplexiteten, i själva livets komplexitet.

28

Intresset byggs upp av Majas tankar, hur livet kan vara på en barncanceravdelning.

Viktig i berättelsen är också Evalena som får som jobb att vara sällskap till Maja när hon ligger på sjukhuset.

På goda grunder tycker Maja att Evalena är förfärlig, men de lyckas ändå hitta varandra.

När Evalena blir påkommen med att röka från ett fönster i Majas sjukhusrum, är det Maja som kämpar för att hon ska få vara kvar.

När Maja blir mobbad i skolan är det Evalena hon anförtror sig åt.

Emellanåt drivs Maja av hämndbegär, som hon varken kan styra eller försonas med.

Hon stjäl exempelvis insamlingskassan till forskning mot cancer.

Det här är en bok som problematiserar samhället.

Det handlar om utanförskap och död, men också om att hitta glädjen, vänskapen och kärleken på rätt oväntade ställen och vid oväntade tillfällen.

I

Lola Rose av Jaqueline Wilson är helvetet närvarande från början.

När mamman vinner på lotteri flyr hon med sina två barn från den misshandlade pappan.

Under falskt namn skaffar de sig ett nytt liv i London.

Huvudpersonen i den här boken är tonåringen Yayni som i London går under namnet Lola Rose.

Mamman i familjen är inte tillräknelig.

Hon missköter sitt jobb och det enda riktiga driv hon har är att få uppmärksamhet från män.

Det är en av dessa män, en ung konststudent som tillfälligt flyttar in

hos familjen, som upptäcker cancerknölen i mammans bröst.

Det här är också en berättelse om att kunna hitta det som är bra när allting är dåligt.

En bok med vuxna som är dåliga föredömen, som exempelvis rektorn på Lolas skola som vid inskrivningssamtalet säger till mamman ”Ska vi ta en cigarett Mrs. Luck och strunta i att vi är dåliga föredömen för barnen?”

Jag får inte riktigt fatt i karaktärerna i den här boken.

Men är det karaktärer som ens får fatt i sig själva?

Jag tror att Wilson med den här boken mest av allt är ute efter att ge barn med nedsupna och misshandlande föräldrar en möjlighet att hitta sina liv i något annat än fördömanden och då behövs inget ytterligare problematiserande.

Cancern innebär vändpunkten i berättelsen.

Vi får aldrig riktigt veta hur det går, ifall mamman överlever eller ej.

Men Lola Rose är berättelsens hjälte som med sin ängslighet och sitt förnuft ser till att driva fram en bättre tillvaro för hela familjen då hon lämnats ensam och lite panikslagen med sin lillebror när mamman hamnat på sjukhus.

I

Nora från Ingenstans av Anna och Tomas Lyrvik möter vi Simon som ligger på ett sjukhus. Även om ingen sagt det till honom förstår han att han är döende.

Han är ensam och önskar sig en kompis.

Till slut kommer Nora.

Hon är osynlig för föräldrarna och har ett par slitna skor.

Nora blir den som hjälper Simon 29

över till andra sidan.

Då han dött tar han över hennes skor i uppdrag att hjälp andra barn över till andra sidan.

Det är en berättelse med utgångspunkt i det mystiska där döden befriar den sjuke från lidandet och erbjuder något nytt och bättre.

En finstämd bok som luckrar upp gränserna mellan liv och död.

Som hjälper sörjande att förstå att döden kan komma som en befriare om plågorna är för svåra.

V

ad är så skört att det bryts ner om du säger dess namn? av Björn Sortland är en bok som utnyttjar verkligheten för att bygga upp något poetiskt.

Här finns möjliga religiösa tolkningar, surrealism och poetiska liknelserna.

Boken börjar med att en känd konstnär erbjuder huvudpersonen Markus ett rus genom att bjuda honom på en joint.

Marcus tackar nej med tanke på att han arbetar på en flygplats och narkotikahundar kan lukta sig till haschlukten.

Det är också på flygplatsen, på väg till himlen, som han träffar Ingrid.

Hon är 24 år. Hon läser på universitetet och skriver om en relativt okänd surrealistiskt konstnär, Felix Nussbaum som dog i koncentrationsläger.

Till sist inleder Ingrid och Markus ett förhållande.

Hon är sjuk i cancer.

De flyger till Berlin tillsammans.

Hyr en bil och reser genom Tyskland och förintelsens landskap där besöker ett museum med Felix Nussbaums tavlor.

När de kommer hem dör Ingrid.

Det är en fin och sorgsen kärleksberättelse som på ett finstämt sätt tangerar något annat.

E

n bok med samma mättade symbolik är Marie- Chantal Longs Tjaba Shejkis.

Den här berättelsen skiljer sig från de övriga genom att inte vara en tragedi, utan snarare en efterkatastrofen- bok, vad som händer efter att man upplevt det värsta.

Huvudpersonen i den här boken är Jacques, eller som han kallas Shejkis.

Hans tolvårsdag skuggas av att den råkar inträffa den 11 september 2001.

Shejkis pappa dog i en dykolycka när Shejkis var bäbis.

Det är också när Shejkis dyker som han träffar Taz eller Anastasia som hon egentligen heter.

De blir kära. Taz har haft cancer.

Hon förklarar för Shejkis att har man varit så rädd för att dö som hon så kan man inte vara rädd för att leva.

Det är en bok om kärlek, faderssvek, nationalitet, terrorism och cancer.

Tjaba Shejkis är bok som innehåller så mycket att den skulle kunna uppfattas som både spretig och överpretentiös.

Istället är den finstämd och någonstans där, kanske i allt dykande, kommer det mångbottnade fram.

Det är sådant som bara stor litteratur lyckas med.

30

C

ancer symboliserar ohanterbarhet och fysiskt vansinne.

Att få ihop en berättelse med det temat innebär många utmaningar.

Cancer som ett exploderande vansinne som är ett välfungerande berättargrepp för att beskriva livets tvetydighet och erbjuder otvivelaktighet en brottningsmatch med de stora frågorna.

Men hittar man greppet har man möjlighet att skriva riktigt bra litteratur.

Illustratör Emelie Olsson Emelie Olsson är utbildad illustratör från HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk och har även studerat vid Konsthögskolan i Prag.

Se mer av hennes arbete på http://www.emelieolsson.se

B

öcker om cancer

Förr eller senare exploderar jag John Green Maja och döden Ann -Marie Ljungberg I taket lyser stjärnorna Johanna Thydell Livet på en kylskåpsdörr Alice Kuipers Innan jag dör Jenny Downham Mammas liv Mi Taylor Lola Rose Jacqueline Wilson Vad är så skört att det bryts ner om du säger dess namn?

Björn Sortland Tjaba Shejkis Marie-Chantal Long Sju minuter över midnatt Patrick Ness I Nora från Ingenstans Anna och Tomas Lyrvik

31

JOANNA CONCEJO

©Joanna Concejo; BIR Publishing

32

JOANNA CONCEJO

Text & illustrationer: Joanna Concejo. Översättning Susanne Sandström Joanna: När det koreanska förlaget BIR Publishing frågade mig om jag ville illustrera Lilla Rödluvan blev jag så glad!

Jag hade länge velat arbeta med den.

Den är egentligen inte min favoritsaga, men den gjorde ett starkt intryck på mig och inspirerade mig som barn.

När jag var liten tyckte jag att rödluvan var en mycket korkad karaktär, och jag kunde inte förstå hur hon kunde hamna i en så komplicerad situation när hon bara hade behövt hålla sig på stigen och lyda sin mamma…

Men det är ju sant att utan allt det där hade det inte funnits någon berättelse.

Senare förstod jag att berättelsen handlade om många andra saker; mitt perspektiv förändrades.

Men jag var fortfarande inte nöjd med de illustrerade böcker av Rödluvan som fanns att köpa i bokhandeln.

Jag fann ingenting av det jag upplevde och kände i dem.

Jag ville förmedla ”min” historia och nu gavs jag den möjligheten.

33

Jag var verkligen riktigt lyckligt lottad eftersom förlaget gav mig total frihet och jag behövde inte ens presentera ett bildmanus på förhand.

Redan från början stod det klart för mig att själva skogen där berättelsen utspelar sig är en egen ”karaktär” i boken.

Jag föddes i Polen, i en skogstrakt med många floder och sjöar.

Jag föreställde mig alltid att Rödluvan bodde i närheten…

Jag älskar skogen, den får mig att må bra och jag ville låta det synas att den var en viktig beståndsdel i berättelsen.

Jag för också in många andra saker i mina illustrationer som jag hämtar direkt från min barndom på landet: folkliga broderier från trakten kring Kassubien, som min mormor lärde mig brodera, min kärlek till handarbete, växter, stämningar…

Arbetet med den här boken tog väldigt lång tid; några av uppslagen krävde flera dagar av tecknande för att bli färdiga… men det var också en mycket spännande och lycklig tid.

När jag höll på att teckna de mest detaljrika uppslagen – ibland höll jag på i över tio timmar – kunde jag sjunka in i berättelsens atmosfär till fullo och då dök andra bilder upp i mitt huvud.

Allting fogades samman, allting fann sin rätta plats.

Som den där röda tråden som löper genom berättelsen, tråden som du leker med, kommunicerar med, som du finner och förlorar, som du fångar och du binder… tråden som Rödluvan berättar sin historia med i broderiet på slutet.

34

Under arbetets gång, behövde jag bara vara öppen för vad som hände inuti mig under tiden jag tecknade… att vara mottaglig för flödet som kom från en mystisk och vacker plats.

När någon frågar mig vad jag sysslar med, har jag lite svårt att svara.

Att bara säga att jag är illustratör känns inte riktigt rätt för mig. Att säga att jag är en konstnär?

Det passar mig inte. Jag tror att jag helt enkelt uttrycker vissa saker som finns inom mig, sådant som är viktigt för mig, som får mitt hjärta att sjunga och som får mig att känna mig levande.

Och jag gör det genom att teckna.

Jag bara tecknar.

Det här är den form som passar mig.

Det här är mitt språk.

Det har skapats genom otalet teckningar, genom ansträngning, genom raderingar.

Det är själva utraderingarna som får mig att förstå så många saker, som får mig att utvecklas, får mig att förstå mig själv under de timmar då jag försökt komma så nära det jag vill uttrycka som möjligt, timmar som jag tillbringat med att teckna grässtrån på en äng, långa perioder då jag tänkt på allt eller intet, under det att min hand följer en dröm på pappret… oavsett om det regnar, vinden blåser eller solen skiner, oavsett om jag mår bra eller dåligt.

Detta språk är alltid i rörelse; det händer hela tiden, är fullt av överraskningar och förundran.

35

36

37

38

39

Jag har valt de enklaste av material: blyertspennan, färgpennor och ett ark papper.

Jag älskar att teckna med blyerts för det finns något oerhört intimt, känsligt, bräckligt och oroande i det… Pennan följer varje tvekan och varje darr på handen.

Med ett penndrag står själen blottad.

Den är oskyddad trots behärskandet av tekniken.

Jag tycker om att teckna på gammalt papper som jag jämt och ständigt samlar på mig.

Jag har många sådana i mitt hem.

Papper som redan använts, som har levt. Som bär spår av tid, tårar, fläckar, veck.

Ljuset har gulnat dem eller, tvärtom, blekt dem… Papper som människor har hållit i sina händer, som de redan har skrivit på.

Där finns en anspänning, och det tilltalar mig.

Mellan två misslyckade streck finns det här tredje strecket, osynligt, som är rätt.

Det är meningslöst att teckna det.

Det finns där, så mycket mer närvarande på grund av sin frånvaro.

Det är skälvningen mellan de två andra strecken.

Jag vill skriva in mig i kontinuiteten, i den resan genom tiden; det inspirerar mig, det ger mig tillförsikt.

När jag tecknar känns det som om jag bara lyfter fram saker som redan finns på sidan även om de inte är synliga.

Det är som om pappersarken talar till mig, visar mig vad de döljer.

40

De är inte bara ett underlag; de välkomnar mina teckningar, gör plats för dem, belyser dem med en inre glöd, mjukt och mystiskt.

Ibland finns där en längtan, en glädje, en sorg, en oro.

Jag älskar när teckningar blir otåliga, när de blir oförskämda.

När jag illustrerar en bok så föreställer jag mig alltid att jag skriver den på ett annat sätt, i bilder.

Jag tänker inte att illustrationer ska tjäna texten. Det ska de aldrig.

Det intressanta är att skapa en dialog mellan text och bilder så att dessa kan, när de möts i en bok, säga något nytt och oväntat.

De kan öppna nya vägar och möjligheter att tolka.

Låt det mötet överraska, uppröra, ängsla, ifrågasätta.

Jag tror att det är möjligt endast om text och bilder får vara fria och vackra i sina olikheter.

När de är kärleksfullt särpräglade.

Likt två individer som håller hand när de går tillsammans.

Det är själva mötet, deras förhållande som är vackert.

För mig är det på samma sätt i en bok.

Att illustrera Rödluvan var verkligen en inre resa för mig.

En väg in i mitt outforskade undermedvetna, en resa tillbaka till barndomen och på samma gång en möjlighet att kunna ge min tolkning av texten.

Jag var lyckligt lottad att ha ett förlags fulla förtroende.

41

42

JOANNA CONCEJO Texten, som tar sin utgångspunkt i Joanna Concejos arbete med Rödluvan, har ursprungligen publicerats i Picturebook Makers.

Det är BIR Publishing i Korea som har gett ut Concejos vackra version av Rödluvan.

Joanna Concejo är en polsk bilderboksskapare vars böcker publicerats ibland annat Frankrike, Italien, Polen och Korea. Joanna medverkade på illustratörsutställningen på barnboksmässan i Bologna och Ilustrate i Portugal.

Vi är stolta över presentera henne för en svensk publik.

43

Sex för mellanstadiet

A

tt skriva ett temanummer om farligheter utan att ta upp Mårten Melins barnböcker om sex är omöjligt.

Han har skrivit Inte mer än en kram (Rabén och Sjögren), en bok om sexualitet för mellanstadiet.

Huvudperson i boken är Manne 13 år.

Han inleder en hemlig försiktig sexuell relation med den nästan två år äldre Amanda.

När relationen uppdagas finns ingen som står på deras sida, knappt de själva och de slutar träffas.

Karaktären Manne byggs upp genom sin relation till sin familj, kompisar, till skolans alla vrår, kroppens begär, normer, litteraturen och att vara växande och på väg in i något nytt och outforskat.

Det här är en barnbok som vågar röra sig i den bräckliga gränsen mellan barndom och ungdom.

Varför den är klassad som en bok för mellanstadiet kan man fråga sig?

Jag tror att det är en bok för både mellanstadiet och högstadiet.

Många barn gillar att läsa om de som är lite äldre.

Det är Amanda som tar initiativ till relationen.

De träffas några gånger, hånglar, onanerar tillsammans och Manne tar på Amandas bröst.

Men där finns också en annan spännande symbolik.

Amanda är nyinflyttad i staden och bor i den villa där Manne bodde innan hans föräldrar skiljde sig.

Hon har Mannes gamla rum och det är där de hånglar första gången.

Med Amanda känner han sig hemma.

Jag tycker om den här boken, främst för att den är utan att vara ansträngd.

Den är kort, har ett enkelt språk men behandlar och problematiserar ett svårt ämne utan att bli dunkel eller hopplös. Det är elegant.

Som vuxen litteraturintresserad läsare är jag särskilt förtjust i de litterära referenserna.

Att det är en bok där litteraturen har betydelse.

Jag förstår att formatet har ett syfte men jag hade önskat mig en tjockare bok och det är min enda invändning.

Karin Eggert

44

Några frågor till Mårten Melin

V

ad är det som är så farligt med att hävda att barn har sexuella känslor?

En del har ju sagt att det är farligt om dina böcker kommer i händerna på ännu mindre barn, som de inte är menade för.

Vad har du att säga om det?

– Det är en märklig dubbelmoral i det hela, eftersom barn i dag utsätts för så mycket sex i reklam, på teve, på sociala medier.

Men när det finns en bok i ämnet, som riktar sig till barn så blir folk upprörda. Jag tror också det är okunnighet kring barnlitteratur.

En barnbok är inte för alla barn.

Den kan vara för trettonåringar och inte för sjuåringar.

Foto Maria Lindberg Hur har du burit dig åt när du skrivit boken? Har du gjort någon research?

– Boken utgår från vad jag själv kommer ihåg från när jag var tretton.

Eller vad jag hoppades skulle hända då.

Jag har läst faktaböcker om sex för unga människor, ”Världens viktigaste bok”(av Natahalie Simonsson) och ”Sex med mera” (av Sandra Dahlen) och frågespalten Kropp och knopp i KP.

Vad eller vem har du har du utgått ifrån?

– Utgångspunkten var att göra en modern Kram (av Hans Eric Hellberg). Utan spökmysterium.

Har du några läsarreaktioner från barn?

Kan du i så fall ge ett exempel på vad de sagt?

– Jag har träffat många barn som läst boken.

En del tycker den är pinsam så klart.

Men en del vågar säga att de längtar efter uppföljaren.

Boken är nominerad till Barnens Romanpris i P1 så i höst får vi höra vad några tolvåringar tycker om den.

Många bibliotekarier vittnar om hur barn tjuvläser boken på biblioteket.

Och inte vill bli sedda med den, därför hamnar den lite här och var bland bibliotekets soffor och hyllor.

Kan du tänka dig att ha en flicka som huvudperson i en liknande skildring som den i Lite mer än en kram?

– Absolut, uppföljaren Mycket mer än en puss har en tjej som berättare.

Våld i litteratur och annan media för mellanstadieungdomar är i dag inte särskilt ifrågasatt. Varför är det mer okej än sex?

– Visst är det märkligt?

45

Maja K Zetterberg

I den högsta tallen bor vi.

Jag väntar.

Väntar på Tigermamman.

Det knakar i tallen.

Pappa Björn bor där uppe.

46

Maja K Zetterberg

Kan man berätta om vad som helst i en barnbok?

Vad läser vi vuxna in i bilder och formuleringar?

Allt jag upplever är färgat av mina erfarenheter.

En stor skillnad mellan vuxna och barn är bristen på erfarenhet hos de senare.

Vi vuxna har många fler års minnen samlade i kroppen, oändligt många minnen av känslor och intryck som blivit bemötta på olika sätt.

Vissa känslor kanske vi har lärt oss att gömma undan, inte känna på, inte prata om.

Fick vi lära oss att de blev ännu farligare om de syntes?

När vi som vuxna blir påminda om dem blir vi kanske rädda.

Barn har inte lika många års erfarenhet men många många känslor, som vill bli speglade och hållna.

Vissa känslor gör oss vuxna rädda, vi kan fråga oss vad de väcker inom oss.

Och för barnet, kan kanske boken istället vara den som ser.

47

©ElinHeinö

48

Elin Heinö ”Jag tyckte inte mycket om skolan som barn.

Men det fanns två saker som var kul att göra där.

Det ena tänkte jag ofta inte ens på att jag gjorde.

På servetter, i böcker och i anteckningsblock. Klottrade.

Jag vet inte hur jag skulle ha överlevt alla lektioner och föreläsningar annars.

Jag vet inte heller hur många gånger under skoltiden jag blev utskälld av lärare för att jag i brist på annat hade klottrat bänken full med figurer.

Det andra roliga var uppsatsskrivning. Och där fick jag också bannor av lärarna.

För uppsatserna blev ofta många fler sidor än vad de skulle.

Men jag ville aldrig sluta skriva.

När fröken i lågstadiet frågade vad vi ville bli när vi blev stora, svarade de flesta klasskamraterna att de ville jobba på McDonalds, men jag var vegetarian så jag sa att jag ville bli författare.

Idag är jag varken professionell klottrare eller författare.

Men jag har efter flera omvägar i livet i alla fall precis avslutat en utbildning i litterär gestaltning med inriktning på barnlitteratur.

Och klottret har blivit renare. Hela bilder.

Blyertspennorna har bytts ut mot pastellkritor, tuschpennor och ritplattor.

Och möblerna låter jag bli.

Men servetter, böcker och anteckningsblock fylls fortfarande med ansikten och blomsterslingor.

”

__________________________________________________________

49

Socker Text Karin Eggert

”Det är en gammaltestamentlig föreställning att kroppen är skamlig, full av syndiga begär och något som skall korrigeras och frälsas från synd.

Att täcka över, skönhetsoperera, att leva i celibat eller gå på diet, är kanske samma uttryck i olika skepnader.”

Illustratör Beatrice Alemagna ur Vad är ett barn?

Mirando bok 2014 Originalets titel Che cos'è un bambino?

Idag är socker ett populärt samtalsämne.

Själv är jag lite matstörd.

Nästan alla mina väninnor har någon matstörning.

Det märkliga är att ju mer folket bantar desto fetare verkar vi bli.

I tidningarna är frågan om socker och barn närmast demoniserad.

Nyligen publicerades en forskningsrapport som visade att

överviktiga barn är en högriskgrupp för att få dåliga skolresultat, eftersom de mår sämre.

Jag tänker att det säkert alltid varit besvärligt att vara överviktig när man är barn.

Men det måste vara ännu jobbigare i vår tid, när överdriven kroppskultur är exploaterad så gott som överallt.

Att ha skamkänslor för den egna kroppen verkar vara vanligare än att inte ha det.

50

Ett överviktigt barn som växer upp i vårt samhälle kan inte ha särskilt svårt att känna sig fördömd.

Jag önskar att vara en bra vuxen innebar något annat än rutig mage och vind i håret.

Jag önskar att vuxna i barns sällskap inte helt oreflekterat förde över sina egna nojor på sina barn.

Att man gav åtminstone hundra aktiva timmar till att fundera över hur man ska undvika att föra över sina egna komplex på sina barn.

Att det var sådana frågor som man tog upp i exempelvis livsstilsmagasinen för föräldrar.

Jag och min dotter har läst och laga mat ur Johanna Westmans bok Vi gör efterrätt .

Det är en rolig bok att titta i med många lockande illustrationer.

Recepten är både enkla och svåra, men framförallt goda.

Som vuxen får jag en del överraskande tips, som hur man gör en kladdkaka i mugg i mikron.

Ett snabbt sätt att göra vardagen till fest.

Varför skriver jag om Johanna Westmans efterrättsbok här?

Eftersom mat nu nästan är syndigt tycker jag den platsar under temat farligt.

Men jag vill också uppmärksamma hur mycket barn kan lära sig av att läsa recept.

För barn som inte är så intresserade av att sitta ner och läsa så är det en bok som kan inspirera till handling.

Receptbok är läseböcker för de rastlösa, de som inte riktigt orkar lära sig läsa.

Men som ändå lär sig en del, för att ett recept ska fungera måste man läsa noga, använda måttsatser och göra en plan.

Att använda instruktioner som recept är en övning i kognition.

Det låter kanske väldigt tråkigt, men kan bli både gott och imponerande.

Många har redan upptäckt de här

böckerna, men jag vill ändå berätta om dem för er som har svårt för att locka barn till läsning.

Genom att använda receptboken för att laga något smarrigt får man ett tydligt svar på vad läsning kan åstadkomma.

Foto Magnus Skoglöf

Johanna Westman har skrivit en rad bak och kokböcker för barn.

Jag skickade henne några frågor om hur hon hanterar sockerskräcken.

Folk är rädda för socker. Har sockerskräcken drabbat dig?

–Nej, jag känner mig faktiskt inte drabbad av någon sockerskräck.

Jag har medvetet i n t e pratat så mycket om hälsa eller ohälsa i mina böcker.

Det handlar om att jag framförallt vill peppa barn att ta plats i köket.

För mig är själva lusten till att vara kreativ huvudsaken.

Naturligtvis tänker jag själv på sockret när jag skriver och när jag lagar mat

51

hemma till mina egna barn, men jag försöker undvika att skriva någon på näsan och jag vill inte plantera skuld eller skräck i barnen.

Om man talar för mycket med barn om vad de ska eller inte äta är risken att deras relation till mat blir väldigt problematisk.

Ska jag råda föräldrar till något så är det att inte köpa hem skräpprodukter och att vara goda förebilder själva.

Bättre att dra ner på läsk, godis och halvfabrikat om man är rädd för socker.

Har någon försökt förbjuda dig?

– Nej aldrig.

Finns det vuxna som tycker att du sprider omoral?

– Det har aldrig hänt.

Jag tror att de flesta människor ser helheten.

Vill man få in barnen i köket och de börjar med efterrätter men kanske på köpet blir intresserade av att laga mat så är det ändå bra.

Det viktiga är ju att peppa barnen till att och ta kontroll över vad de äter och finna glädje i att laga mat.

Då kan en marängsviss eller två få slinka ner också.

En annan positiv effekt av att barnen lagar efterrätter är att man förlänger stunden vid bordet och allra viktigast att ens självkänsla stärks av att man har skapat något själv som uppskattas av familjen.

Jag har bara fått positiv respons faktiskt.

Kan du berätta om läsar- lagar respons du fått från något barn?

– Jag har skrivit kokböcker i 15 år.

Jag träffar ofta unga vuxna som berättar att mina böcker har fått dem intresserade av att laga mat.

Ofta berättar de om hur något av mina recept som har blivit deras egna

paradrätter som de lagar till sig själva och sina vänner.

Ser du själv någon fara med att laga godis och efterätter?

– Nej, faktiskt inte. Jag är mycket räddare för slentrianmässigt köpt lösgodis fullt av tillsatser och skräp.

Jag har uppmuntrat mina barn att baka något istället för att köpa godis och blir alltid glad av att se dem skapa i köket oavsett vad de lagar.

Har förlaget försökt styra dig mot sundare bakböcker?

– Nej. Just efterrättsboken var en bok som förlaget frågade efter.

Sen ville jag att det skulle finnas med både väldigt onyttiga och mindre onyttiga efterrätter i boken.

Fruktsallader och glass gjord på yoghurt och frysta bär tillexempel.

Vad är ditt säkerhetstänk runt dina receptböcker?

– När jag gör recept för barn försöker jag tänka att det inte ska vara för många krångliga moment och jag försöker förklara saker tydligt så det ska bli enklare för barnen att följa recepten.

Det ska inte vara dyra ingredienser naturligtvis och jag har inte med recept där man friterar i het olja. Men barnen ska kunna använda en vass kniv och en het ugn annars blir det inte mycket mat lagat. Jag skriver alltid om försiktighet, hygien och sådant som man bör tänka på och hoppas att de läser det också!

Vad bakade du själv sist?

Det senaste jag bakade var en toscakaka med citron i smeten och drivor av knäckiga nötter.

52

Kriget, konsten, klassrum, könet & kärleken – Farligheter i Michelle Magorians romaner

Text Anna Nygren

Jag är elva år. Jag sitter vid en skolbänk av något sorts ljust träslag som är lite för stor och en gång när jag ställde upp stolen i slutet av dagen ramlade den ner i mitt huvud.

Det gjorde ont. Jag har hittat en bänkbok i skolbiblioteket (som egentligen inte är ett riktigt bibliotek utan bara två bokhyllor i korridoren, men där det ändå går att dra fingrarna längs med bokryggarna typ).

Boken har grön rygg och en bild på en tecknad pojke på framsidan.

Jag skriver ett kärleksbrev i huvudet, jag formulerar det ord för ord.

Det är från mig till Isla. Isla är cirka tjugoett, har en ”välformad” kropp, kort hår, pojkkläder och ett jobb +på teatern.

Hon är en av personerna i Michelle Magorians roman Plats på scen och huvudpersonen Ralph är kär i henne. Jag är också kär i henne.

Michelle Magorian, kanske mest känd för Godnatt Mister Tom, har skrivit ett flertal romaner som utspelar sig i Storbritannien under andra världskriget. Översatta till svenska finns förutom Mister Tom även bland annat Hemlängtan (1985) och En liten kärlekssång, (1992) samt Plats på scen och (1996) I rampljuset (2000) (där den senare är en fristående fortsättning på den förra).

Den här texten handlar om hur hennes böcker är farliga – för personerna i berättelserna och för personerna som läser – det är en text om kriget, konsten, klassen, könet och kärleken.

53

Kriget Kriget hos Magorian blir en tid och en plats för såväl farligheter som möjligheter.

Framförallt är kriget något som splittrar familjer, evakuerar barn och utgör ett hot mot tryggheten både i staden och på landsbygden.

Kriget utgör en direkt och konkret fara.

I Godnatt Mister Tom märks kriget tydligast först när Willy, ett av de barn som evakuerats från London och nu bor hos den buttra mister Tom på landet, åker för att hälsa på sin mamma som är kvar i London.

Tom blir orolig Willy och åker för att leta efter honom.

I London upplever Tom ett flyglarm, och tvingas ner i skyddsrum.

Sedan, och på ett ännu farligare sätt, märks kriget när Willys bästa vän Zach, också evakuerad, åker till sina föräldrar – och dör.

Kriget är hotet och sorgen – men också en vardag som faller sönder.

Jag är elva år och läser om kriget. Jag är rädd och samtidigt kan jag känna en längtan – efter att på ett så konkret sätt känna det farliga, som om den rädsla som jag ändå känner hela tiden skulle vara befogad då.

Jag läser om andra världskriget och tänker att det är tur att nu är nu.

Jag kan bli upprörd över orättvisorna – men också, längta efter dem.

När jag idag, inte längre elva år, tänker på andra världskriget tänker jag att det finns många böcker om just det kriget. Kanske särskilt många barn- och ungdomsböcker.

Som om författare och förlag tagit Forum för Levande historias skrift Om detta må vi berätta som en direkt uppmaning.

Jag tänker på frånvaron av berättelser om andra krig.

Kanske fungerar det så att andra världskriget i sig härbärgerar en sorts närmande och möjlighet – för en västerländsk läsekrets – att förstå, för att det har drabbat Storbritannien, Europa, Sverige, för att det drabbat västerländska, vita personer.

Och fastän det är längre tillbaka i tiden än många andra krig, än krigen som råder nu, så kan jag tänka att det finns en tro på att det här perspektivet, de som drabbas, skulle göra det lättare att förstå.

Jag tänker på vilkas liv som är sörjbara. Att vita, västerländska liv är mer sörjbara än andra.

Vidare tänker jag på det (kanske paradoxalt nog) icke-farliga i andra världskrigsskildringen. Det är historia, ingen kan idag riktigt anklagas för brotten.

Det är också ett krig där Storbritannien och USA får vara hjältar, och offer – och jag tror att det gör det till en mindre farlig historia att minnas än mycket annan kolonial och imperialistisk historia. Tänker jag.

Men jag tänker också, att just Magorians skildringar av andra världskriget är farliga.

Eftersom kriget i hennes böcker inte bara är en ond sak, utan också en möjlighet. En möjlighet i relation till konsten, klassen, könet och kärleken.

___________________________________________________________

54

Konsten Konsten finns som ett parallellt universum, som är både skrämmande, främmande, och fritt.

Plats på scen handlar om Ralph, som under kriget varit evakuerad, bott hos en kyrkoherde och gått i läroverk.

Efter kriget kommer han tillbaka till Winford, sin familj och huset som är det enda kvar på gatan som inte blivit sönderbombat.

Tillbaka kommer också hans pappa efter att ha varit soldat, och de båda börjar arbeta på pappans tidigare arbetsplats, pappersbruket.

Men Ralph drömmer om teatern. Han avskedas från bruket, börjar arbeta som trädgårdsdräng hos mrs Egerton-Smythe och får hjälpa till med dekoren på teatern.

Teatern, ett återkommande tema hos Magorian, framstår som en fristad, en plats där något annat är möjligt.

Det går att bli någon annan, inte bara på scenen utan också utanför den.

Och den här förändringen kan vara något farligt.

Genom teatern utmanar Ralph, och i I rampljuset också hans syster Elsie, normer om både klass och kön.

Teatern är en parallell värld – en värld som hotar mycket av tryggheten i världen utanför den.

I Godnatt Mister Tom finns förutom teatern teckningen.

Willy har aldrig ritat innan han kommer till Tom. När han upptäcker teckningen (eller när Tom upptäcker den hos honom) är det som en port som öppnas, och som sen inte kan stängas igen.

Teckningen får på olika sätt en terapeutisk effekt – både för Tom och Willy – en effekt som knappast är ofarlig.

Toms fru Rachel målade. Rachel dog när hon väntade barn. Även barnet dog.

Tecknandet bär därmed en sorts symbolisk sorg i sig, och Tom har undvikit all form av måleri sen Rachels död.

När Willy börjar teckna tvingas Tom in i och igenom sorgen och känslorna.

Willy å sin sida ser först tecknandet som något syndigt – hans mamma är starkt troende kristen, och har inte tillåtit honom att måla.

Att teckna blir ett sätt för Willy att avlägsna sig från mamman – en sorts frigörelse som också innebär en förlust.

Vidare blir teckningen ett sätt att bearbeta sorgen efter bästa vännen Zach.

Konsten är skrämmande, när den omöjliggör ett avstånd till känslorna, när den öppnar upp för en konst-ighet och ett brott mot normer för hur en ska vara.

___________________________________________________________

55

Klassen Klassen queeras eller skevas av Ralph.

Han lyckas inte tillhöra arbetarklassen, men inte heller över-/medelklassen (representerad av mrs Egerton-Smythe, vars döda make var advokat och vars arbetsrum utstrålar en kall manlighet), och även på teatern är han en särling.

Skildringen av Ralph visar dels hur klass och manlighet hör ihop, dels hur båda dessa är performativa.

När Ralph inte lyckas göra ett arbetarklassmanligt genus anklagar hans pappa honom för att vara/tror att han är/är rädd att andra ska tro att Ralph är, ”lagd år andra hållet” och en ”jävla homo”.

När han berättar om arbetet på teatern blir pappan lättad över att höra att även kvinnor arbetar där.

Kopplingen mellan Homosexualitet och klassgränsöverskridande och skådespeleri görs även av andra i boken.

När Ralphs bror Harry börjar arbeta på bruket blir hans invigningsceremoni värre än de andras eftersom hans bror arbetar på teatern. ”Den andre killen viftade slappt med handen. ’Fjolla, fjolla, fjolla!’ skanderade han.”

Här innebär Ralphs normbrytande att brodern utsätts.

Genom brottet riskeras inte bara Ralphs möjlighet till gemenskap, utan också Harrys.

Det blir tydligt att när Ralph riskerar sig själv, riskerar han också andra.

Gränsen mellan den enas frigörelse och den andras förtryck suddas ut och kompliceras. Det är lika farligt att stanna kvar som att gå.

De flesta skådespelare i Plats på scen verkar komma från medel- eller överklass, men de misslyckas med att göra klass på ett riktigt sätt.

Ett liknande förhållande gestaltas i God natt Mister Tom genom Zach.

Hans föräldrar är skådespelare, och när han evakueras till den lilla byn där romanen utspelar sig blir han en tydligt skev person, eftersom teater ses som något udda.

Zach saknar också pengar, men hans och hans föräldrars bakgrund innebär att han så att säga misslyckas i gestaltandet av Rätt och Riktig fattigdom – han förhåller sig inte till bristen på pengar och till den skam det bör medföra på ett passande sätt. Överhuvudtaget är klass en intressant, men problematisk, aspekt av Magorians böcker – som också är tydligt kopplad till kriget och hur det påverkar klassamhället.

Det verkar å ena sidan finnas en önskan hos flera personer från underklassen att ta sig uppåt (exempelvis Ralphs kusin Joan, och kanske Ralph själv) och å andra sidan ett tydligt klasshat, både från arbetarklassen (Ralphs pappa) och överklassen.

Det kan ses som att relativt normativa klassrelationer reproduceras, men det som framstår som en slags lösning i romanerna är istället en acceptans och ett gränsöverskridande samförstånd – något som kanske också är problematiskt.

56

För Ralphs pappa framstår det som viktigt att inte avvika. I gemenskapen med klassen finns en trygghet och stolthet. Ett sätt att inte avvika är att ha, eller göra, en familj. ”Du är arbetarklass, glöm aldrig det. Familjen är det viktigaste som finns i hela världen.

Mister du din familj har du mist allting. Det är där, hos familjen, man ska ha sin lojalitet. Så du kan vänja dig av med det där snobbiga sättet att prata du har lagt dig till med”

Även i God natt Mister Tom är familjen viktig, vilket blir tydligt när Toms adoption av Will blir det lyckliga slutet, och även i gestaltandet av skillnaden mellan de evakuerade barnen och de barn som lever med sin familj.

Det avvikande kan ske både inom en specifik klass och mellan klasser.

När Ralph är hemma hos mrs Egerton-Smythe är han rädd att hon ska upptäcka hans arbetarklassbakgrund. Han skäms.

___________________________________________________________

Könet Könet blir ett problem och en utsatthet och en arena där något måste – och nu kan, förändras. ”Med bankande hjärta gick hon in på toaletten och tog på sig pojkkläderna. Så tog hon fram Joans sax. Hon böjde sig över toalettstolen och samlade ihop håret i stora tofsar och klippte av det bit för bit. Hon spolade ner håret och satte på sig en keps.”

I sin avhandling Förklädda flickor beskriver Maria Österlund hur den litterära flickrollen genom tiderna setts som trång och skavande, och att förklädnad kan ses som ett alternativ att nå pojkrollens relativa frihet.

Genom förklädningen skapas en sorts dubbelkaraktär, och samtidigt synliggörs också spänningar mellan flick- och pojkgenus.

I Magorians beskrivning av krigstidens England finns flera kvinnor klädda i manskläder, vilket analyseras i nästa avsnitt, men när det gäller flickor verkar det fortfarande finnas behov av ett tydligt, avgränsat, riktigt flickskap, som ska synas i klädval.

Detta innebär att Rose i En liten kärlekssång alltid hamnar i skuggan av sin vackrare, riktigare, syster, och att Elsie i I rampljuset (vars förklädnad citeras ovan) får problem när hon inte längre är en tjej.

Flickrollen framställs som både trång och skavande.

Marjorie Bush tycks förtjäna stryk av Elsies pappa endast på grund av att hon är flicka.

Och pappans oförmåga att prata med Elsie förklaras också med att hon är flicka.

Det är som om hon inte existerar.

Därför klipper Elsie sitt hår och byter sina flickkläder mot pojkkläder.

Men inte heller det är en lösning. Elsie blir ett slags mellanting mellan pojke och flicka

57

som varken får vara med och spela fotboll eller hänga med flickorna.

Könsöverskridandet,och/eller pojkkläderna, tycks vara reserverat för andra – för det finns exempel på när det accepteras.

Till exempel när Ralph är bakom scenen på teatern för första gången.

Isla och Helena är kortklippta och klädda i pojkkläder, och Ralph förväxlar Judy, som målar kulisserna, med en kille. Är det Elsies klasstillhörighet, eller hennes ålder som gör att hon inte har tillgång till det normbrytande?

I flickläroverket där Elsie går, finns Riktiga flickor, till exempel Alice.

Hon läser högt ur Anne på Grönkulla inför hela klassen, har blont hår i raka flätor, ler nästan alltid, har en pappa som jobbar på bank, är en av de bästa i klassen, är populär, och har en skoluniform i rätt storlek.

Att ha Riktiga kläder är viktigt, för som miss Pinkerton säger ”Ett välvårdat yttre är ett tecken på att man även har ett välordnat hjärnkontor.” Men Elsies kropp passar inte i skoluniformen: Elsie däremot kände sig som om hon höll på att drunkna i en mörkblå säck omgiven av andra mindre säckar. Trots att hon hade ett jätteupplägg på kjolen hängde den fortfarande och fladdrade någonstans mellan knäna och anklarna, och stygnen runt ärmarna på hennes väl tilltagna skolblazer gick upp hela tiden så att de åkte ner över fingertopparna. Ett gammalt gummiband hindrade stråhatten från att ramla av, men inte från att sitta på sniskan, och hennes musfärgade hårstrån ville över huvud taget inte stanna kvar i de två tunna ynkliga flätorna.

Flickläroverkets Riktighet är starkt kopplad till klass.

Elsie tillhör fel klass, en klass som inte har råd att köpa skoluniformer som en inte behöver kunna växa i.

Flickläroverkets Riktighet kan jämföras med flickskapet i området där Elsie bor.

Där är visserligen de flesta husen sönderbombade, och antalet barn är begränsat, men Marjorie Bush finns där.

Marjorie är ”enorm jämfört med Elsie. Kort och tjock med armar och ben som en hamnarbetare […] bredbent, med händerna i sidorna och ett flin i ansiktet.”

Det är tydligt att hon inte är en Riktig flickläroverksflicka.

Men hon har grannskapets barn på sin sida, och när hon mobbar och misshandlar Elsie är det Elsie som är avvikande och Marjorie som är riktig.

När Elsie kommer hem efter att Marjorie förstört hennes klänning är kläderna, i familjekontexten, åter fel.

För Elsies mamma, Ellen, är det viktigt att hennes dotter ser hel och ren ut – det är viktigt att vara respektabel, för att väga upp arbetarklassbakgrunden.

Ellen, och Elsie, måste hela tiden anstränga sig för att vara respektabla och Riktiga.

Elsie misslyckas inte bara i läroverket.

Också när hon plockar humle gör hon fel, hon lyckas inte göra arbetarklass heller efter som hon bland annat ”pratar konstigt”. Även på teatern, dit hon söker sig för att undkomma Marjorie, är Elsie (först) avvikande, miss Benson, som är hennes förkläde förklarar att hon är ”van vid att eskortera professionella. Unga damer som har självdisciplin, som har ett vårdat språk, som uppträder oklanderligt, unga damer som verkligen har blivit skolade i teaterkonsten.”

Och återigen blir Elsie påmind om att hon är fel.

58

Hon inser att hennes klasstillhörighet är fel i förhållande till resten av samhället när hon studerar sin kusin Joan, som arbetar på ett modevaruhus och döljer sin klassbakgrund i kläder. ”De skulle inte gilla att deras kunder fick veta att de blev betjänade av någon som åkte iväg och plockade humle heller, tänkte Elsie.”

Men Elsie är också fel i förhållande till de olika klass-rum hon befinner sig i.

Sarah Ahmed, feministisk och postkolonial fenomenolog, menar att individen i samhället är som en kropp i en fåtölj: ”Att känna sig bekväm i samhället, säger Ahmed, är att inte veta var ens egen kropp slutar och omgivningen börjar, att kunna luta sig tillbaka och sluta ögonen.”

Elsie vet var hennes kropp slutar – i de för stora kläderna och den kliande hatten.

I de blankpolerade skolsalarna känner hon sig vilsen, och även om de har rymd (till skillnad från trängseln hemma) och hon kan röra sig fritt där så får hon inte det, eftersom de måste uppföra sig som damer.

Rumsligheten och känslan av plats handlar alltså inte bara om det fysiska utrymmet, utan även om konventionerna.

När Rusty i Hemlängtan kommer tillbaka till England efter fem år som evakuerad i USA blir hon förvånad (och kanske lite förskräckt) över att se sin mamma köra bil och klä sig i manskläder.

En central del av Magorians skildringar av andra världskriget handlar om hur kvinnorollen förändras.

De vuxna kvinnorna i flera av verken kan ofta beskrivas som skeva i förhållande till ett normativ kvinnogörande.

I Plats på scen och I rampljuset finns till exempel moster Win. För det första så bryter hon mot normen genom att vara ogift, hon befinner sig på glasberget.

Hon bor hemma hos sin syster Ellen där hon lusläser tidningen i jakt efter nyheter om män som blivit dödade.

Hon beskrivs (med humor) som en karlhatare – men hon förfasas (och fascineras och äcklas) också över tidningsartiklar om bigami.

Hon tar värvning, blir befordrad till officer, kommer hem iklädd kakikeps och räddar Elsie när Marjorie stängt in henne i kolboxen.

Hennes syster, Ellen, framställs på många sätt som hennes motsats.

När Ellen ser en pjäs om kvinnor i uniform och hur deras (manligt kodade) arbete värderats högre och varit synligare än det (kvinnligt kodade) arbete som många andra kvinnor gjort i hemmet, jublar hon högt tillsammans med många andra kvinnor i publiken (som en sorts gemenskap i publiken, som också kan ses som en symbol för hur teatern fungerar som kollektiv kulturupplevelse).

När Elsies farmor pratar med en faster om Ellen som ”har klass” och är mindre vulgär än fastern.

När det visar sig att Ellen är gravid blir moster Win hård och arg.

Hon förfäras över att Ellen, vid hennes ålder, blir med barn – vilket tydliggör hur ålder blir en parameter i förhållandet till det respektabla och Riktiga.

Hon kallar Ellen för slampa när Ellen säger att hon tycker om ”sådana där dumheter som karlar jämt vill ägna sig åt”.

59

Här tycks Win och Ellen befinna sig i två olika (skeva) positioner, där aspekter som kön, ålder och klass skapar ramarna för vad som är respektabelt, och där de båda misslyckas med att göra Rätt.

Att misslyckas kan vara farligt, men möjligheten att lyckas kan också upplevas som farlig: ”[D]om kommer aldrig att ta in flickor. Och här sitter jag och dör av längtan efter att få gå i läroverket och han där”, sa hon och viftade med fingret mot George, ”han som har alla chanser, han hatar böcker!” […] ”Men nu när det är krig blir det kanske annorlunda för flickorna”, sa Ginny och rörde

försiktigt vid systerns arm.

Ginny i Godnatt Mister Tom, menar att kriget kan förändra normerna, att flickor kanske kan få andra möjligheter på grund av kriget.

Kriget framställs alltså som en sorts (positiv) kraft som kan förändra normerna för vad flickor/kvinnor respektive pojkar/män kan göra – en bild av krig som motsäger uppfattningen att krig enbart är en dålig, förstörande kraft (samtidigt som många av dem som beskrivs som normbrytande ändå ses som avvikande – vilket komplicerar förhållandet mellan individ, samhälle och historia).

Kriget står också för en tidsepok.

Magorians böcker om andra världskriget är skrivna under 80- och 90-talen.

Det innebär att de situationer som beskrivs har skrivits senare.

Det som alltså beskrivs som normbrytande i böckerna är kanske inte det under den tid då böckerna skrivs – och läses.

Vad gör det för det potentiellt subversiva i böckerna?

Innebär det att det motstånd som skrivs/läses in i dem ofarliggörs, eftersom det förbjudna för läsaren/författaren (i en tid senare än 80-talet, och (kanske) i ett västerländskt land) inte längre är förbjudet.

Exempelvis är det inte längre skevt att som flicka studera (däremot finns många av de klassrelaterade normerna kvar). Är det så att beskrivningen av dåtiden kan fungera som en sorts legitimering av nutiden (som ett sätt att säga att det är bättre nu, nu är allt bra)?

Eller finns det, tvärtom, en queer-skev-politisk motstånds-potential i att framhäva normbrottet i historien?

Jag menar att båda sakerna sker samtidigt. Att inget är säkert.

Att reproduktion av normerna sker parallellt och samtidigt med motståndet, i samma uttalanden/verk, och av samma personer.

_________________________________________________________________

60

Kärleken Kärleken fyller romansidorna och mitt elvaåriga jag. Jag suckar. Njuter. Längtar. Jag vill också känna. Jag vill känna kärleken och jag känner den. Jag älskar Isla, mest älskar jag Isla. Men jag älskar också texten. Jag älskar att känna som Rose i En liten kärlekssång. Jag tänker på kärleken i kriget. Kriget som ett hot mot kärleken – men också som en möjlighet till möten och till att känna känslor.

Jag minns det som något nästan förbjudet, den där längtan efter kärleken och den där starka känslan. Som om jag helst inte ville bli påkommen när jag läste.

Nu vet jag inte hur farlig den är. Visserligen tänker jag att kärleken i en elvaårig flickas kropp alltid är farlig – för att den är skämmig och pinsam och något nästan smutsigt.

För att den är okontrollerbar och kladdig, osäker och osäkrad. Men egentligen – hur farlig är den, och Magorians kärleksskildringar – i termer av de normbrott jag hittills diskuterat?

Vilka kärlekspositioner och–relationer är farliga, normbrytande, subversiva, utmanande? Även om Magorian vid flera tillfällen tematiserar homosexualitet så är det alltid i termer av misstankar, anklagelser, skällsord eller kopplingar till normer om klass och/eller yrke.

I romanerna gestaltas aldrig något annat än heterosexuella kärleks- och/eller sexuella relationer.

Det innebär dock inte att queera relationer – om det queera utvidgas till att handla om ”icke-normativa (inkluderande heterosexuella) könspositioner” och relationer.

Relationerna i Magorians böcker präglas ofta av en avvikelse från heteroromansen.

Ralph blir kär i den äldre Isla, vilket kan ses som en queer relation då normen är att åldern i relationen antingen är ungefär samma, eller att mannen är något äldre. Åldersskillnaden är ännu tydligare i En liten kärlekssång, där sjuttonåriga, och inte så vackra, Rose blir kär i den dubbelt så gamla Alec, som efter en tid som soldat saknar full fysisk funktionalitet. Även i Godnatt Mister Tom finns exempel på relationer, som kanske snarare är skeva än queera, eftersom de oftast handlar om annat än sex.

Exempelvis relationen mellan Will och hans lärarinna mrs Hartridge, eller den sorts triangelrelation som finns mellan Will, Zach och Carrie – som kanske är mer vänskaplig än sexuell.

Till raden av relationer som bryter normen kan också räknas Peggys, mamman i Hemlängtan, relation till en amerikansk soldat – främst eftersom den man hon är gift med, och som också är (brittisk) soldat, inte är död.

När denna man först kommer på tal uppstår en tystnad. Tystnaden blir ett sätt att förhålla sig till det farliga, när inga andra sätt finns, då kommer tystnaden.

61

I både I rampljuset och Plats på scen finns ytterligare skeva relationer – relationer som också kan beskrivas i termer av makt, ett slags skeva maktrelationer, en instabilitet i makten, och en ständig fråga om vem som slutgiltigt har makten.

Som Ralphs relation till mrs Egerton-Smythe, som är ett slags mellanting mellan arbetsgivar/arbetstagarrelation och vänskap, där Ralph också hjälper mrs E-S att göra ett slags motstånd i en annan relation, den till hennes son George – som har ett slags förmyndarrelation till sin mamma, där han bestämmer över henne, trots skillnaden i ålder, och där det kanske kan ses som att Georges pappa och mrs E-S:s make, som är död, står för en storts osynlig, bakomliggande makt, vilken också påverkas av mrs ES:s relation till sin döda son Laurie.

Med hjälp av Ralph skapar mrs E-S ett slags hemligt liv, utanför Georges kontroll.

I diskussionen om skeva eller queera relationer är det dock viktigt att påpeka att dessa är skeva eller queera i förhållande till en historiskt och geografiskt kontextuellt bunden norm.

Vad som ses som skevt på en plats och i en tid behöver inte vara det i en annan – en aspekt som är viktig att uppmärksamma när det gäller berättelser som utspelar sig i en annan tid än den då de skrivs eller berättas.

Intressant är också att diskutera när en handling blir queer – måste den vara (o)vanlig, måste den som gör den vara medveten om sitt normbrott, och måste den vara frivilligt utförd?

Jag är elva år och jag läser Michelle Magorians böcker om Kriget.

Jag skräms lite av det, och jag skäms lite också, för jag gillar att skrämmas.

Jag gillar känslan av undantagstillstånd. Jag längtar efter den.

Jag längtar efter en öppning. Jag längtar efter det farliga i öppningen.

Det farliga där någonting kan hända, där någonting kan göras, förändras, där klassen och könet kan skevas och där ramarna kan trasas sönder.

Där jag kan känna kärleken och hur det brinner.

Jag befinner mig i ett undantagstillstånd och jag är rädd och jag gillar att vara rädd för jag tror att rädslan kan leda till friheten, eller vad det nu är, som känns som något fantastiskt.

___________________________________________________________

62

Det bästa en människa kan göra

Text av Klara Krantz ”– Jaha, kära ungdomar, nu är det snart sommarlov och ni kan bada och sola igen …

JAAAAA, hade halva aulan jublat och flera av killarna hade börjat applådera och vissla. … men med största sannolikhet är ni den sista generationen som kan göra det, hade Ravenius fortsatt när det blivit tyst i aulan. /.../ Era barn förresten …

Det är inte alls otroligt att ni faktiskt tillhör den sista generationen människor på jorden.”

Korpens sång, Per Nilsson

D

et börjar där. I den där högstadieaulan, där David sitter och lyssnar på en föredrag som avslutar skolans temavecka om miljö och framtid.

Nej, boken som heter Korpens sång börjar inte där, den har redan hålit på i femtio sidor. Men det börjar där.

Den som står på scenen och talar kommer under berättelsens gång att kallas för Korpen, och lyckas efter de orden, sista generationen människor på jorden, att hålla aulan knäpp tyst föreläsningen igenom.

Trots att han pratar om växthuseffekt, överbefolkning och orättvisorna i världen.

I Kina får de inte skaffa bil, säger han, en miljard bilar skulle ge gigantiska koldioxidutsläpp.

Men vi här i väst tänker fortsätta göra det.

I Afrika får de inte skaffa kylskåp, fast det skulle behövs bättre där än i vårt kyliga klimat.

Men vi i Sverige tänker fortsätta använda det.

Det börjar när föreläsningen är över.

När Davids vän Linus går fram till föreläsaren, står där och ser in i hans blå ögon med en gul fläck i det ena. Linus frågar: Så det bästa en människa kan göra för miljön är att dö?

– Är det en fråga eller ett påstående? sa Ravenius.

– Det var ett skämt, sa Linus. Ett försök till skämt … /.../ – Det är ingen tid för skämt nu, svarade Ravenius.

Då slutade Linus le.

Det börjar med den frågan, och med att Linus hoppar från stans silo. Det börjar med att han inte längre finns, för att han inte längre vill finnas. Inte längre vill vara en belastning, ett miljöproblem.

Det börjar med att boken Korpens sång skrivs av Per Nilsson och kommer ut år 1994.

Det börjar med att jag läser den.

När hände detta? Jag minns inte säkert. En dag fanns den bara där, i mitt hem, kanske var jag tio-elva år.

63

Jag väger den numera sönderlästa boken i min hand, håller tag om ryggen som har börjat falla isär. Öppnar boken.

På försättsbladet ett tryck: Recensionsex. Jag letar vidare, hittar ett till: Utgallrad.

Kan min mamma ha hittat den på sitt jobb, tagit med den hem?

Jag antar det, även om det inte var något som brukade hända.

Kanske är det därför boken alltid har haft någon form av mystiskt skimmer över sig.

Den bara fanns hos mig, utan att jag visste hur den kommit dit.

Jag är en vuxen läsare nu, som ska skriva om en farlig man, Korpen, och här sitter jag med boken i handen.

Omslaget går i orangebrunt.

Jag har läst den säkert tio gånger, jag kommer inte bli överraskad av innehållet. Ändå har jag suttit här alldeles för länge, och dragit mig för att öppna boken igen.

Och jag vet ju varför.

Jag vill inte att det ska börja igen.

Det som börjar är: Jag är Linus.

Den som står där och ställer den frågan, igen och igen.

Det är inte bara Linus som har träffat Korpen. Det är Ritva också, som David träffar på en marknad.

Som har ställt samma fråga, och också försökt ta sitt liv.

Som i en sjukhussäng skrattar sig tillbaka till det, skrattar hejdlöst åt Davids dåliga vitsar och hans illa valda hälsa-på-på-sjukhuset-present.

David och Ritva börjar leta efter mannen med de blå ögonen med den gula fläcken.

Han är en mördare, säger David, och kanske finns det fler som råkat ut för honom.

En epidemi av självmord som egentligen är mord.

Det här är ingen detektivroman, påminner Ritva. Det här handlar om liv och död.

Ritva som vet, som har varit där. Fått sin livslust släckt av Korpens sanningar.

Som vet hur den kan gripa tag i den, den där frågan. Gripa tag och vägra släppa.

Det har gått drygt tjugo år sedan Korpens sång skrevs. Idag finns det ord.

Klimatångest är ett sånt. Jag googlar det. Läser artiklar om barn som hamnar hos psykiatrin för att de drömmer mardrömmar om naturkatastrofer.

En pojke som tvingas läggas in för att han slutat dricka vatten.

Hans oro över vattenbristen i världen var så stark.

För att försöka stoppa katastrofen gick han ständigt runt och drog åt droppande kranar.

Vanföreställningar kopplade till klimatförändringarna, kallar läkarna det.

Och menar att det inte är något nytt att aktuella hot och kriser vävs in i psykiska störningar och sjukdomar.

Så var det med aids, så var det med kärnvapenhotet.

En hotbild som något som läggs på den redan störda individen.

Dåren som inte kan skilja verklighet från fiktion.

64

Jaha.

Men i Korpens sång finns inga dårar. Bara unga människor som tappar livslusten.

Jag är Linus.

Jag hoppade inte. Men jag splittrades i två delar.

Att vara Linus är att se med kluven blick.

Att se det vackra i en stad och samtidigt det djupt ohållbara. Den vackra arkitekturen och skräpet.

Att vara Linus är att plocka mördarsniglar i sommarkvällen, är att i sunkig plastburk slänga ner individer från en art som har hamnat på fel plats, där den saknar naturliga fiender. Är att hälla kokande vatten ner i burken och sedan begrava gegget under pilträdet, inte av sentimentala skäl utan för att de döda sniglarnas kompisar inte ska kalasa på dem. Är att utföra denna mordiska ritual och samtidigt veta att den art som egentligen är på fel plats är jag själv.

Att vara Linus är att försöka göra så lite skada som möjligt och samtidigt veta att det är för mycket, alltid för mycket.

Att det aldrig blir plus minus noll.

De fötter jag klampar runt med och de händer som köper, tar, öppnar förpackningar, de slutar alltid på minus.

För jordens del är det på minus att jag knatar runt på den.

Jag lägger boken ifrån mig, tänker på den där pojken. Han som kanske också var Linus.

Han som slutade dricka vatten, som gick runt och drog åt kran efter kran.

Ingenting får droppa ut. Vattnet som måste sparas.

En pojke som inte kan skilja verkligt hot från inbillat.

Det är det där som aldrig går ihop i mitt huvud. Det inbillade och det verkliga.

Att det är som att leva mitt i två berättelser och hela tiden tvingas välja; vilken ingår jag i?

Den där hela världen får det bättre och bättre och mer och mer tillväxt och visst finns det fattigdom och krig och annat otyg men ändå, på det stora hela, blir det bättre och bättre dag för dag (dag för dag).

Eller den där allt vårt välstånd, hela den värld som jag ser framför mig i mitt dagliga liv bygger på ett bisarrt överutnyttjande av naturresurser som snart når en nivå där de mänskligt skapade naturkatastroferna inte är något barnen i skolan läser om i sin skolbok, utan något de ser utanför sitt fönster.

Något vars konsekvenser faktiskt skulle kunna bli det där som Korpen säger.

Vi som sitter i den här aulan, läser den här boken: Den sista generationen människor på jorden.

Till sist sitter David öga mot öga med Korpen. På en avsides krog i Köpenhamn.

Ritva har redan blivit ditlurad, och hunnit vara där tillräckligt länge för att få sin livslust släckt ännu en gång. Men David ska rädda henne, tror han. Han ska lura Korpen att sjunga.

Nu är det slutuppgörelsen och Korpen sjunger också för David, serverar honom, som han säger själv, kunskapens frukt.

65

Korpens blå ögon med den gula fläcken, de ser in i David och säger: Du tänker så fel.

Du förväxlar ont och gott. Du tror att det är jag som är boven.

Men jag säger bara sanningen. ”Människan är ett underligt djur, fortsatte Korpen. Hon berömmer sej för sitt förstånd och sin fria vilja, hon säger sej stå över alla de andra djuren, och ändå håller hon på att utplåna sig själv och allt liv på den här planeten.”

Och hur han lägger till att vi kanske tror att vi kan skydda oss, vi i den rika delen av världen.

Vi kanske tror att vi kan stänga dem ute, de som på grund av vårt sätt att leva tvingas på flykt undan översvämningar, missväxt och förgiftat grundvatten.

Men det kommer inte gå. De kommer riva alla våra murar till slut. För att de är många.

Och för att de har rätt.

Och jag är inte en vuxen läsare. Jag är Linus, och jag kan känna hur Korpen ser på mig med de där ögonen.

Och fortfarande vet jag inte vad jag ska svara. Fortfarande förstår jag ju, precis som David: Att alla försvar och murar jag bygger upp, för att skydda mig själv, mitt sätt att leva. Att de bara är lögn.

Vad säger David? Han säger inte mycket alls. Han lyssnar och förstår. Till slut. Att svaret på frågan är ja. Det bästa en människa kan göra är att dö. Svar ja.

Och sedan en dans. Sista dansen, tänker David. Innan de ska dö, han och Ritva tillsammans.

Sista dansen, som blir en finsk tango. Som blir fler danser och sedan är det något som lossnar.

Som porlar och fnissar och det rinner tårar över kinder, David och Ritvas.

Och de är tillbaka i livet.

Efteråt. Ritva som säger: Han kommer tillbaka. Han eller någon annan olyckskorp.

Och hon säger: Allt är sant. Allt det som han sa.

Men vi vet mer nu.

Vad är det de vet, efter att ha dansat tango?

Att veta, kunna, ha kunskap om. En annan sorts kunskap än den Korpen serverar.

En kunskap som är, som Ritva säger: Att dansa, leka och skratta.

En kunskap som är att erfara vad det är att vara människa.

En dansande gråtande skrattande kännande kropp i världen.

Alla gånger jag har läst den där texten, och det är så skönt, visst är det skönt och visst blir jag glad när David och Ritva dansar sig tillbaka till livslusten igen.

Men ändå. Det hjälps inte, inte helt. För jag är Linus och jag kan inte släppa. Frågan.

För Korpen har ju fortfande rätt. Även om David och Ritva påstår sig veta mer nu.

Jag tror att det är det som gör Korpens sång till en farlig text: Att Korpen får fortsätta stå oemotsagd.

Det kommer aldrig någon psykiatier inrusande och berättar att han har en förvrängd verklighetsuppfattning.

Att han är mitt inne i en psykos där vattnet håller på att ta slut.

Romanen tar slut och David, Ritva och jag kan fortfarande vara den sista generationen som lever på denna jord.

Eller, som i andra berättelser om miljöförstöring, såna jag matades med under min uppväxt: Ingen miljöbil eller annan tekiskt revolutionerande produkt träder som en deux ex machina in på scenen och räddar oss och framtiden.

66

Hotet får fortsätta vara verkligt, får fortsätta finnas kvar.

Det som Korpen säger får fortsätta vara sant. Om än bara en sida av sanningen.

Att vara Linus. Att vara en mördarsnigel. Breda ut sig, bli fler och fler, äta upp.

Det står klimatångest i mitt sökfält, tjugo år efter Korpens sång, och jag läser fler artiklar och blir trött. Ångest, något som den enskilda människan kan och bör känna.

Bära runt på, hänga på axeln tillsammans med sin nyaste handväska.

Prova på ett köpfritt år och välja rätt varor i matbutiken.

Som om miljöproblemen via det där ordet blir något som framförallt händer inne i individen.

När det ju är de stora strukturerna. Att vi byggt in oss i ett ohållbart system.

När der ju är där problemet ligger.

Att vara Linus. Att se in i Korpens blå ögon och få veta att svaret på frågan är ja.

Det bästa en människa kan göra är att dö. En människa, den ensamma individen.

Och så slår det mig. Även om Korpens analys stämmer, så är ju hans lösning på problemet lika strikt individalistisk som vilken välj-eko-kampanj som helst, om än groteskt uppförstorad.

Han kritiserar de stora strukturerna, men serverar en lösning på individnivå.

Han ser på mig, elva tretton arton eller tjugonio, och säger du är en individ och den enda lösning jag kan ge dig är den som ligger på dig.

Jag är inte Linus. För det är faktiskt en befängd idé.

67

Farligt förlag?

Intervju med Ellen Karlsson på URAX FÖRLAG

N

är jag tänker på Urax förlag så tänker jag på ett modigt förlag och det är här det här med farligt kommer in.

Med farligt menar jag att riskera något.

Att jobba med smalkultur kan vara väldigt provocerande i en del sammanhang.

Jag kommer exempelvis att tänka på en person som är poet, som sa att hon i vissa kretsar betraktades med stor skepsis, som om hon vore en förbrytare av något slag, har du råkat ut för sådana vibbar?

– Att jobba med barnlitteratur på det här sättet innebär ju väldigt små eller inga inkomster och det kan visst vara provocerande, att jag väljer att göra något som inte handlar om att tjäna så mycket pengar som möjligt. För oinsatta har det alltså varit det ekonomiska det handlat om, snarare än själva utgivningen, eftersom den inte säger så mycket om man inte läser bilderböcker.

Från branschen, andra förlag, författare och tecknare, bokhandlare osv, har jag nog den respons jag fått bara varit positiv. De som tyckt något annat har kanske inte sagt det till mig.

Jag menar att din utgivning är farlig, inte för att den skrämmer, utan för att den utmanar gängse föreställningar om vad en bilderbok är – Jag tänkte aldrig så när jag startade Urax, men det är roligt att få vara ett förlag som kan utmana! Urax utgivning är sådana böcker som jag tycker om, det har egentligen varit det enda kriteriet. Ibland har det gått jättebra och någon gång har det gått jättedåligt.

68

Hur kommer det sig att du bestämt dig för att ta de här ekonomiska riskerna som en sådan här utgivning innebär?

– Jag hade ett startkapital så jag tänkte att jag fortsätter så länge det finns pengar kvar.

Oavsett vad som händer kommer det ju att ha kommit ut en massa bra böcker och de finns ju kvar även om pengarna tar slut. Nu har det visat sig att det verkar gå att driva förlag på det här sättet, vilket gör mig väldigt glad!

Finns det några tecken på att din utgivning betraktas som provocerande? Exempel?

Vilket avtryck hoppas du Urax ska göra?

– Oj, det vet jag inte, om den betraktas som provocerande. Jag tror inte det. Utmanande känns som en beskrivning som stämmer bättre, då kanske främst vad gäller bilderboken som bok för högre/alla åldrar. En bok har t.ex. genomgående fått invändningen att den inte fungerar för barn i förskoleåldern, men boken är absolut inte tänkt för så små barn och är heller inte klassad som det. Sådant är lite irriterande. Då känner jag att boken är missförstådd och att läsarna är slarviga. Jag hoppas att Urax ska kunna vara med och ändra på den föreställningen.

En annan sak kan vara att många verkar tro att barn inte kan förstå berättelser som inte är klassiskt uppbyggda eller bara har "gulliga" bilder. Men det orkar jag inte bry mig om, då skulle jag bli galen. Jag har jobbat många år i bokhandel, så jag visste innan jag startade förlaget att många av böckerna skulle ses som "smala" eller "svåra". Det är ett problem som ligger hos de vuxna, att de inte vill utmana sig själva och sina föreställningar.

Många av Urax böcker har fått varmt mottagande av kritikerkåren.

Men vad är det värsta mottagandet du råkat ut för?

– Det värsta är när böckerna inte får något mottagande alls. När varken bokhandel, bibliotek eller kritiker bryr sig om boken. Det känns väldigt jobbigt.

Vad var du mest rädd för när du startade förlaget?

– Att inte bli tagen på allvar.

Så nu till det positiva, vad har förlaget gett dig tillbaka?

– Att jobba med tecknarna och författarna är det som varit störst.

För att det är fantastiskt roligt att få vara med när en bok växer fram, men framförallt för att jag har haft sån tur att få jobba med kloka, snälla, begåvade människor som gett mig en helt ny förståelse för bilderboken och berättande.

Jag har fått lära mig att bli redaktör tillsammans med dem.

69

Intervju med

Jessica Schiefauer Text Karin Eggert _________________________________________________________________________________________________

”Det sägs att den som träffas av sjöns blick

blir märkt för livet.

Det sägs att vattnet har två ögon, ett gott och ett ont.

Det goda ögat är ljust och glittrande, dess kraft lagras i dig som en pärla.

Det onda ögat är kallt och svart, om det får syn på dig är du bortom räddning.

Men allt det där är bara sagor, och sagor tror vi inte på.

”

Så inleds Jessica Schiefauers nya unga vuxna roman När hundarna kommer Boken handlar om Ester och Isak som är 17 år och bor i en tråkig småstad.

En vårkväll vid en sjö, där alla brukar ses, träffar de varandra och blir blixtförälskade.

På andra sidan sjön finns Isaks lillebror Anton som får en ny vän, den några år äldre Ruben. Relationen mellan Ruben och Anton bygger på makt och våld.

Senare begår Anton och Ruben ett

mord nere vid sjön.

Då är de augusti och Ester och Isaks relation håller på att ebba ut.

När Anton åker fast har Isak tröttnat på Ester och tänker göra slut.

Men i den kris som Isak hamnar i när hans lillebror häktas för mord behöver han Esters tröst och de fortsätter relationen, trots att Isak inte är kär längre.

– Jag har läst på om den här typen av våldsbrott.

Det finns två saker som är listade som vanligt förekommande, det ena 72

Foto: ©Hillevi Nagel

är att händelserna ofta sker vid vatten och det andra är att det sker i samband med terminsslut eller terminsstart.

Att det sker hemska saker vid vatten tror jag beror på att det ofta finns ordnade platser vid vatten, säger Jessica.

Många vill nog tänka sig att personer som begår sådana här gruppvåldshandling har något i sin bakgrund som man kan skylla på.

Hur blir man en förövare?

Över en natt slutar han vara människa och blir ett monster.

Men han är inget monster, han är ett barn.

Jag har funderat mycket på vad det är som händer med folk i sådana här situationer, vid gruppvåldtäkt eller en sådan här situation då det blir en hetsande våldstämning. Över den nynazistiska ungdomskulturen som är så besläktad med våldskultur, säger Jessica.

– Ja det är som om något annat tar över, som att man tappar sitt personliga ansvar?

73

– Ja och jag tror att vem som helst kan dras med i en sådan hets.

Det är en falsk trygghet att tro att alla människor som begår hemska handlingar är hemska människor.

Jag vill problematisera den här synen.

Att prata om förövarnas sorg är inte samma sak som att förneka den sorg som offrets anhöriga har.

Man måste kunna prata om båda.

Förövarnas anhöriga beläggs med skam och skuld även om de inte har gjort något.

– Hur är boken uppbyggd?

– Berättelsen löper under ett år och har rubriker efter månader.

Den börjar med vårens kraft och sedan blir det en dipp i kärleksförhållandet i augusti.

Jag hoppas att den inledande skrönan vid sjön ska bygga upp en skräckstämning som vidhålls genom allt som händer vid sjön.

Nu har det varit mycket prat om allt som är farligt.

I boken vill jag också leda genom den första kärleken och den första hjärtesorgen, att det ska vara en tröst.

Du har ditt hjärta kvar även om det känns som någon har trampat på det.

Erfarenheter är inte alltid av ondo.

– Jag kommer att tänka på John Hron som mördades av nynazister i Kode på 90-talet

– Jag kommer visserligen från Kungälv, precis som John Hron.

Han var några år yngre än mig och jag visste vem han var, men detta är inte en bok om just den händelsen.

Jag har gjort research om ett antal liknande fall.

Det här är ingen bok som bygger på realism.

Det är en fri fantasi om grovt våld och om att vara anhörig till en förövare.

Det är väldigt mycket i vår tid nu som påminner om 90-talet.

Vi hade lågkonjunktur. Folk flydde hit från kriget i Jugoslavien.

Nu befinner vi oss i en likande situation.

Skillnaden är att den här gången vet vi inte hur det går.

– Har du gjort någon research om folktro och magi?

– Inte research, men jag har med mig mycket sagor från min egen barndom.

Karaktären Ruben ska vara lockande och farlig.

Anton vill ha Rubens gunst och kärlek.

– Har du tänkt något på näcken i samband med skapandet av Ruben?

– Nej det har jag inte alls tänkt på.

Men visst, där är ju vissa likheter, det farliga och lockande.

74

”Ja och jag tror att vem som helst kan dras med i en sådan hets.

Det är en falsk trygghet att tro att alla människor som begår hemska handlingar är hemska människor.

Jag vill problematisera den här synen.

Att prata om förövarnas sorg är inte samma sak som att förneka den sorg som offrets anhöriga har. ” – Vad står hundarna för?

– För det djuriska i ett djur och det djuriska i människan.

Anton tycker om hundar och han har en egen hund.

En dag ser Anton att Ruben är elak mot en hund.

Ester är rädd för hundar och Isak väljer hundarna före Ester.

Det finns också med vakthundar i boken.

– Vatten, mord, hundar. Jag kommer att tänka på Albert Camus Roman Främlingen?

– Ja, jag har läst den.

Det var längesedan men det finns scener som jag fortfarande lever kvar i mig.

–Till sist, vad är det som gör en text farlig?

– Många missförstår sitt vuxenansvar. Man tror att man tar vuxenansvar när att man skyddar barn från litteratur som väcker frågor, men egentligen skyddar man sig själv från att få svåra frågor.

Jag ser litteratur på det här sättet.

Det finns böcker som jag har kvar i mig för att jag inte riktigt förstod dem.

Det finns en poäng att läsa böcker som är lite för svåra för mig och de vidgar.

I tidskriften Kritiker #35-36, som har tema barn, skriver jag om problemet med att man idag buntar ihop böcker för åttaåringar med böcker för tolvåringar och sjuttonåringar.

Problemet är inte böckerna i sig, utan hur de presenteras.

Jag skriver inte för barn, avslutar Jessica.

75

ODINSBARN N ”Vet du, jag är av den uppfattningen att det inte finns något tema som är för farligt för barn och ungdomar.

Allt handlar om hur det görs.

Verkligheten kommer de unga stöta på oavsett.

Med det sagt så har historier en stark påverkan, och jag ville undvika att skriva böcker för unga helt utan hopp.

Folk ska rustas upp till kamp.

De ska inte bli tillsagda att kampen är bortkastad”.

Siri Pettersen

Siri Pettersen

H

irka befinner sig ovanför ett stup ner till Stridforsen, balanserande på en nedfallen murken jättegran.

En vän till Hirka, Vetle, har blivit tvingad ut över stupet

och Hirka försöker hjälpa honom tillbaka. Vännen lyckas ta sig tillbaka på fast mark, medan Hirka är fast på det knarrande hala träet. ”Svanslös!” ropar åskådarna, och självklart griper de inte in.

Istället smiter de snabbt därifrån när saker börjar gå riktigt illa…

Hirka har slutat reflektera över att andra kastar glåpord efter henne.

76

Att hela tiden bli motarbetad gör att Hirka är van att kämpa, och hon har hittat sin plats i byn trots jämnårigas elakheter.

Hon är skicklig med örter, hon har sin pappa och hon har sina vänner.

Det är hennes liv, hon trivs och känner tillhörighet.

Det är Hirkas avsaknad av svans som gör att hon ser annorlunda ut. Är du av ”ymsätt” så har du svans.

I Ymslandet, där Odinsbarn utspelar sig, är det människorna som är myterna, människorna är vad en där kallar Odinsbarn.

Från världen bortom stenportarna sägs också de blinda komma, de varelser det berättas skräckhistorier om.

De med huggtänder. De som sprider rötan.

Historien som Hirka fått berättad för sig om hur hon blev svanslös är att hon som bebis blev attackerad av vargar och att det var en varg som tog hennes svans.

Sanningen är att hon hittades vid stenportarna och att hon redan då saknade svans.

Det var Thorrald, som Hirka alltid trott varit hennes far, som stack kniven i henne för att få det att se ut som ett sår efter en vargattack och på så sätt kunna förklara för byborna att Hirka var utan svans.

Inledningskapitlet till Odinsbarn inleds med att Thorrald sticker kniven i Hirka som bebis.

Siri Pettersen, författaren till Odinsbarn, förklarar i inledningen – Inledningen till Odinsbarn var det sista jag skrev.

Det var en idé som var lätt att få, eftersom så otroligt mycket handlar om vem Hirka är och hur hon kom till Ymslandet.

Jag var liksom själv sugen på att låta det hända, att få se hur Thorrald kämpar med sig själv.

Hans värderingar kan ibland vara osunda, men i grund och botten är han bra och det ville jag att alla skulle se.

Siri Pettersen förklarar att Thorrald är en person med gamla värderingar, han skyller sina egna fördomar på ”kärringskrock”. Kärringskrock säger mycket om

77

den som uttalar ordet, när det egentligen är fördomar som talar när någon säger att kvinnor är vidskepliga.

Egentligen är det Thorrald själv som är vidskeplig.

I inledningskapitlet är det tydligt att Thorrald är livrädd för Hirka.

Han tror hon ska bli hans död när han hittar henne vid stenportarna.

Faderskänslor vinner dock över vidskepligheten och Thorrald tar till sig Hirka trots sin rädsla.

Thorrald inser vad som behöver göras om han inte helt sonika skulle slänga bort Hirka, därför stack han kniven i henne när hon var bebis.

Att falla för fördomar är något också Hirka gör, det är klart att hon ser sig själv som rötan när hon får reda på sanningen om sig själv.

Hon är allt ont hon någonsin hört talas om.

Däremot har hon också lärt sig värdet av att handla snabbt.

Den kraftiga handlingsförmågan som Thorrald visar känns igen i Hirka. Hon handlar, och det är inget mer med det.

Hur farligt det än kan bli, som vid stupet.

Som läsare förstår en direkt att det inte finns ett ont ben i Hirka, även om hon själv tror hon är farlig.

Siri Pettersen resonerar själv kring farligheter i barn och ungdomsböcker och det är tydligt att hon inte väjer för att låta barn möta en farlig verklighet i böckerna.

– Vet du, jag är av den uppfattningen att det inte finns något tema som är för farligt för barn och ungdomar.

Allt handlar om hur det görs. Verkligheten kommer de unga stöta på oavsett.

Med det sagt så har historier en stark påverkan, och jag ville undvika att skriva böcker för unga helt utan hopp.

Folk ska rustas upp till kamp. De ska inte bli tillsagda att kampen är bortkastad.

78

”Men människor är inte främmande för någon av oss.

Kanske var det därför jag blev så fascinerad av henne. Hon kan ge alla läsare en känsla av hur det är att vara förföljd oavsett kön, ålder, ras, religion eller sexuell läggning.”

Hirka får kämpa, konstant.

Siri Pettersen berättar varför hon valde just Hirka som huvudperson i Odinsbarn Hirka är en människa, och det är den enda anledningen till varför hon blir föraktad och fruktad.

Hon är en person som alla kan identifiera sig med, vi vet hela tiden medan vi läser att det kunde varit jag.

Skriver en böcker om modern tid så är det svårt att helt ta bort fördomarna folk har. Alla har en mening om det som är främmande.

Men människor är inte främmande för någon av oss.

Kanske var det därför jag blev så fascinerad av henne.

Hon kan ge alla läsare en känsla av hur det är att vara förföljd oavsett kön, ålder, ras, religion eller sexuell läggning.

Alla i Hirkas omgivning har en stark anknytning till naturen, och själv är Hirka duktig med örter men hon kan inte ”famna”. Är du riktigt duktig på att använda kraften i naturen kan du bli ett med jorden du kan famna.

Sanningen är den att alla av ymsätt äger förmågan att kunna famna, somliga senare än andra men alla kan famna.

Men Hirka kan inte famna, hon är ”jordblind”.

Och Riten börjar närma sig, då Hirka och andra unga ska visa upp sina förmågor för rådet i Korphem.

Att förklara sin svanslöshet är en sak, men att också förklara att hon inte kan famna riskerar hela hennes existens i Ymslandet.

Hon skulle inte längre bara kallas för svanslös, Hirka skulle kallas mycket värre saker än så.

Någon som däremot är väldigt stark i sin kraft till naturen är Rime, som är arvtagare till den mäktiga rådsfamiljen an-Elderin och den andra huvudkaraktären i boken.

79

Siri Pettersen berättar att den norske författaren Jan Tore Noreng har beskrivit Rime som en mix/blandning av en pubertal Ronja Rövardotter och huvudkaraktären i actionspelet Assassins Creed – En mördare med goda avsikter. Dödlig, med andra ord. Han är adelssonen som vänder ryggen till ett korrupt råd, för att tjäna siaren på sitt vis.

Siaren är den allvetande guden i Ymslandet, korpen som ser och vet allt.

Rådet består till stor del av Rimes familj, så det är dem han vänder ryggen till.

Rime vägrar de orättvisor som det korrupta rådet står för, och Hirka kan inte i tystnad se på när en vän behandlas illa.

Rime väljer att bli en så kallad ”skugga”, som kan liknas vid en ninja, för att tjäna siaren på sitt eget vis. Hirka och Rimes relation fascinerar, de är så olika men står ändå på en gemensam värdegrund som har med rättvisa att göra. Hirka och Rime kompletterar varandra som individer och möts i en ständig tävlan där de mäter varandras mod.

Kanske är det vänskapen med Hirka som får Rime att tänka utanför rådets invanda mönster, som får honom att gå en annan väg.

Mia Hansén

80

Böcker att trivas i

___________________________________________________________________

”En bok är ingenting man behandlar med respekt och aktning, det är ju ett liv du ska kliva in i, det är människor du ska umgås med.

Här måste man ju få gå in och avgöra själv om man trivs, om man känner igen sig.

[Jessika Gedin]

”

J

andy Nelsons bok Himlen börjar här (Gilla Böcker, 2010)) fick mig att gråta och skratta på samma gång.

Likt ett hysteriskt anfall, så sprängfylld med känslor var den, men utan att tippa över i sentimentalitet.

Förra året kom Jag ger dig solen, och den har sedan dess blivit flerfaldigt prisad, hyllad i recensionsvärlden, applåderad i bloggvärlden och såld till flertalet länder.

Ungdomsboken Himlen börjar här var Jandy Nelsons skönlitterära debut.

Tidigare har hon studerat och skrivit poesi och arbetar idag som litterär agent i San Fransisco.

Intresset för språket, och i synnerhet lyrik, märks väl i hennes böcker.

Det är en orgie i poetiska metaforer men utan att det någonsin upplevs som krystat.

Språket liksom sjunger fram över sidorna och inspiration från författare som Gabriel García Márquez, Virginia Woolf, Leo Tolstoj och Zora Neale Hurston ser en tydliga spår av.

Översättaren Emö Malmberg har lyckats utmärkt med att få till alla välfyllda uttryck. Liksom Nelsons första bok handlar Jag ger dig solen om att som ung förlora någon närstående.

Om den enorma sorgen och saknaden, om skuldkänslor och svek mot dem som står oss närmast, men också om himlastormande kärlek och svallande känslor. Tonårstvillingarna Noah och Jude är varandras motsatser: våghalsiga Jude föredrar att kasta sig ut bland surfklipporna och ingå i ett sprudlande socialt liv medan Noah hellre skissar tysta bilder på papper och i huvudet. Ändå vet de precis vad den andre tänker och emellanåt andas de axel mot axel för att stänga ute världen.

Genom berättelsen löper konsten som en röd tråd och spelar en avgörande roll.

Tvillingarnas mammas stora passion är just konst, med ett antal skrivna konstböcker bakom sig.

81

Mamman har kontakt med andevärlden och framstår som en excentrisk individ, till skillnad från deras pappa som föredrar fotboll och enkla problemlösningar.

Via mamman meddelar deras döda farmor att barnbarnen ska söka in till en prestigefull konstskola.

Den ständigt tecknande Noah ser sin dröm kunna gå i uppfyllelse.

Till mammans stora förtjusning satsar han allt på sina arbetsprover och tillsammans besöker de konstutställningar och museer. Jude hamnar utanför och en pyrande svartsjuka tar form.

Så sker både små och stora livsavgörande ögonblick som får allt att krackelera; en tragisk bilolycka, ett svartsjukedrama mellan tvillingarna och hämndkyssar som förintar.

Den amerikanska medelklassfamiljen rasar samman, tvillingtelepatin bryts och tystnaden breder ut sig som ett gift.

I centrum står lögnen, tystnaden kring lögnerna, och oförmågan att prata med varandra och rädslan för att sanningen ska förgöra.

På varsitt håll tror Noah och Jude att de bär på den värsta lögnen, omöjlig att förlåta.

För att få veta vad som skett, vad lögnerna handlar om och varför tvillingarna inte längre talar med varandra, låter Jandy Nelson fiffigt oss hoppa mellan Noah i en trettonårings dåtid och Jude i en sextonårings nutid.

Bitvis växer så en intrikat historia fram om både otrohet och passion där rollerna flätas in i varandra för att till slut bindas ihop.

Jag ger dig solen är en spännande utvecklingsroman där både inre och yttre faktorer påverkar huvudpersonernas val och handlingar och därmed även dem själva.

Och det är just i det här som det intressanta ligger.

Ja, visst är det i botten en rätt klassisk ungdomshistoria stöpt i en slags amerikansk form som berättas.

Och det blir ibland aningen övermättat med de i övermått komplexa karaktärerna. Men där flera författare hade fallit på greppet att gestalta överdrivna karaktärer (det fria galna jaget, den trasiga svarta motorcykelsjälen, den socialfobiska ensamvargen), skapar Nelson värme och precis lagom humor och distans, vilket gör att karaktärerna blir mänskliga.

Just det mångsidiga persongalleriet, liksom frånvaron av det ofta förekommande moraliserandet i många ungdomsböcker, visar att Nelson tar sina läsare på allvar.

Men kanske framkommer det ändå främst i språket.

Som ungdomsbibliotekarie plöjer jag igenom bokhögar för denna målgrupp, och något som jag tycker visar på att författaren skapat bra ungdomslitteratur är när hen vågar lita på sin målgrupp och tar den på allvar och låter den skapa egna mentala bilder oavsett ålder.

Jandy Nelson skriver för ungdomar men verkar älskas av en bredare målgrupp.

Liksom flera samtida ungdomsförfattare lyckas hon även tjusa en äldre publik.

Samtida framgångssuccéer som Veronica Roths Divergent-­‐serie, Suzanne Collins Hungergames, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs Cirkeln, Carol Rifka Brunts Låt vargarna komma och John Greens The Fault in Our Stars är några exempel som gett kassaklirr i både bok-­‐ och filmformat.

Gemensamt för just dessa är att de tilltalar både yngre och äldre läsare.

Att vuxna intresserar sig för ungdomsböcker verkar vara en växande trend.

82

I en marknadsundersökning utförd av analysföretaget Bowker visade det sig att över hälften av försäljningen av ungdomsböcker utgörs av köpare äldre än 18 år.

Undersökningen visade också att en stor del av dessa köpare var 30–44-­‐åringar som köpte för egen läsning.

I Sverige pekar siffrorna åt samma håll.

Medan förra årets totala bokförsäljning minskade något så ökade istället barn-­‐ och ungdomstitlarna.

Särskilt ökade försäljningen av böcker som går under begreppet Crossover.

Den här litteraturen, som är tänkt att passa ett bredare spann av åldersgrupper från unga till äldre, har blivit alltmer populär i förlagsvärlden.

Flera bokförlag som Mix förlag, Lavender Lit, e-­‐boksförlaget Reads of Mine och, Jandy Nelsons svenska förlag, Gilla Böcker har valt att satsa specifikt på crossover-­‐ utgivning. Även i biblioteksvärlden har det poppat upp speciella avdelningar, ofta under namnet Unga Vuxna, med litteratur som kan placeras i brytpunkten mellan ungdomar och vuxna.

Flera av böckerna som placeras där, liksom de ovan nämnda titlar, är fartfyllda känslostormande historier som utspelar sig i en tidsbegränsad period i livet då de oftast handlar om en ung människas liv och där det centrala temat är ett slags sökande och identitetsjagande.

Och kanske är det det här som lockar oss att läsa dessa böcker i en tid där identiteter och formandet av jaget verkar allt viktigare, även efter ungdomstiden.

Ju mer utrymme ungdomsböckerna får på olika mediala arenor och i förlagsvärlden desto lättare är det att hitta de annars kanske förbisedda böckerna.

Attityden till ungdomsboken har, liksom attityden till serier som ofta behandlats styvmoderligt och som sämre litteratur, ändrats kraftigt genom att de under senare år fått uppmärksamhet och ökat i popularitet.

Det verkar i alla fall alltmer rumsrent att läsa ungdomsböcker, även som vuxen, och att faktiskt tycka att det är bra litteratur.

För oavsett om det är en renodlad ungdomsbok eller en paketerad i smaskigt omslag under nya begrepp som ”Crossover” och ”Unga vuxna”, så handlar det väl egentligen bara om bra litteratur som en kan få försvinna in i: böcker där själva berättelsen och språket lockar.

Och nej, det behöver inte vara ett fattigare språk eller ett fattigare innehåll bara för att böckerna riktar sig till unga, något som de som kritiserar att vuxna läser ungdomsböcker ofta lyfter fram.

Det visar Jandy Nelson tydligt med Jag ger dig solen, där både karaktärer, historia och språk vågar ta plats.

Och jag kliver gärna in i hennes romanfigurers liv och umgås.

För även om jag inte känner igen mig så får de mig i alla fall att stortrivas för ett tag.

Jennie Wangel

83

Pax: Nidstången, Grimmen, Mylingen ____________________ Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson Bonnier Carlsen 2014 2015

De får representera den bedrägliga normaliteten som inte är ett huvudpersonernas sociala varanden.

Bokserien Pax handlar om två fosterhemsplacerade pojkar, Viggo och Alrik, som blir några slags förkämpar för den övernaturliga organisationen Pax. Samtidigt måste de hantera sin sociala position där de drabbas av fördomar, översittare eller försumliga föräldrar.

Böckerna har ett lättillgängligt språk, fartfylld handling och avslutas med en cliffhanger.

De är rikligt försedda med svartvita illustrationer som mest liknar serietidningssidor.

Förutom att de är vältecknade i sig har bilderna en pedagogisk funktion i och med att de visar hur man kan formulera visuella intryck i ord.

Basen för Pax består av ett ockult bibliotek där böckerna verkar ha någon form av telepatisk kontakt med besökarna.

Om man behöver veta något särskilt kan det hända att en bok på något sätt ger sig tillkänna.

Vem som är motståndare är till en början oklart men blir lite tydligare för varje ny bok.

Vissa inslag är återkommande, som en mobbare och hans medlöpare till far och träslöjdslärare.

Ett annat återkommande inslag är de övernaturliga väsen som skickas fram mot Pax, och som Arlik och Viggo måste nedkämpa med våld, list och magi.

Det övriga persongalleriet utvidgas och fördjupas hela tiden.

Författarna använder sig av nordisk mytologi och folktro på många gånger fantasifullt sätt.

I Nidstången används på ett sätt som hotar pojkarnas placering hos ett par välvilliga fosterföräldrar, ett hot som är lättare att identifiera sig med än faran för ond, bråd död från övernaturliga monster.

Samma sak kan sägas om Bjäran vars gärningar hela tiden skapar högst verkliga förvecklingar för Arlik och Viggo. Berättelserna känns oftast som mest angelägna när fantastik och realism är intima med varandra.

Ofta känns de hot som ska föreställa dödliga paradoxalt nog minst hotfulla.

Jag upplevde t.ex. slutstriden i Bjäran som närmast gäspframkallande medan boken i övrigt placerar sig som den bästa i serien hittills.

Pål Eggert

84

Ekon

___________________________________________ Camilla Jönsson B Wahlströms 2015

Författaren Camilla Jönsson debuterade 2013 med ungdomsromanen Det går bara inte och Ekon är hennes andra roman.

Precis som debutboken riktar sig Ekon till ungdomar 12-15 år men även jag, som för länge sedan passerat tonåren, slukade boken med genuin läsglädje.

Kanske är det för att boken tar upp ämnen som aldrig slutar att vara aktuella, som gör att den kommer nå många läsare utanför målgruppen.

Ekon är inte en bok om de klassiska farligheterna som mord, mörka skogar och hemsökta hus.

Istället tar Jönsson upp vardagligare farligheter som alla tampas med i livet: att våga ge sig in i djup kärlek och utmana andras föreställningar om vem man är. Bokens farlighet ligger inte i att det är just två tjejer som blir kära i varandra, utan i att överhuvudtaget våga glömma sig själv och släppa en annan människa inpå livet - en farlighet som huvudpersonen Alva tar sig an med mod och styrka.

Alva går i nian och hänger med samma kompisar som hon alltid har gjort, fast de inte har så mycket gemensamt längre.

Hon är inte en i gänget, men inte heller helt utanför.

På vårterminen börjar Liv i klassen.

Liv kommer och går som hon vill, och hörs och syns mer än vad som anses vara acceptabelt.

De andra tjejerna tycker Liv är knäpp, men Alva varken kan eller vill hålla sig bort från henne.

Snart kan Alva inte minnas vad hon levde för innan Liv kom in i bilden.

Med Liv är det allt eller inget.

Ena stunden är hon varm och nära för att i nästa försvinna helt in i sig själv.

Mitt i den spirande förälskelsen är Alva mer ensam än någonsin.

Till slut tvingas hon förstå att Liv inte mår bra.

Frågan är hur hon ska lyckas hjälpa Liv och vilken sorts hjälp som är den rätta.

Med väl valda detaljer och ett finstämt språk gestaltar Jönsson reglerna för det sociala spelet mellan karaktärerna.

Hela tiden tvingas Alva till små val som alla spelar roll för att hon ska kunna förändra sin situation.

Det handlar om sådant som att våga gå tidigare från en fest, eller lämna en lektion för att vara med Liv istället.

Jönsson skriver fram dessa scener med respektfullhet och allvar.

85

Kärleken påverkar alla nivåer i Alvas liv och förändringen märks både i skolan och hemma.

Sakta formar Alvas sin revolt mot omvärlden genom att dra nya gränser och börja hävda sin rätt till ett privatliv.

Det är då min läsglädje är som störst, i de scener då Alva gör modiga val och höjer sin röst mot den rådande ordningen.

Trots att förälskelsen är stark verkar det svårt för tjejerna att nå fram till varandra. Liv glider undan och Alva är oförmögen att ställa de viktiga frågorna.

Det leder till att deras samtal aldrig riktigt djupnar och mycket av det som behöver sägas hörs bara som ekon genom texten. Det är skickligt utmejslad undertext, men efter ett tag längtar jag efter mer rejäla samtal.

Frågan ”Hur är det?” ställs flera gånger och jag hoppas hela tiden på ett ärligt svar, som tyvärr aldrig kommer.

Det gör att jag inte lyckas sjunka så djupt in i karaktärernas tillvaro som jag hade velat.

Framför allt längtar jag efter att få se mer av Liv och inte bara de små bitar som hon presenterar för Alva.

Under kärlekshistorien ligger också en vibrerande berättelse om psykisk ohälsa.

Det är där, i omvärldens sätt att hantera (eller inte hantera) Livs situation, som de riktigt farliga frågorna väcks och Ekon blir en bok som behövs.

Livs orädda, spontana sätt att ta sig an verkligheten är på samma gång inspirerande och skrämmande.

Bakom hennes styrka anas något bräckligt som är nära bristningsgränsen och eftersom romanens vuxenvärld står handfallen tvingas Alva att ensam försöka navigera genom Livs svängningar.

Livs karaktär tvingar oss att fundera över begreppet ”normal”, och hur det ordet positionerar oss i förhållande till varandra.

Ekon är en stark läsupplevelse som växer ända till sista sidan. Jönssons språk är mjukt och vackert, men det är skildringen av att ha mod att bryta sig loss som gör Ekon till en bok att minnas.

Jenny Green

86

Katitizi _________________________________

Katarina Taikon Natur och Kultur 2015

När jag var liten så älskade jag Kulla-Gulla, Lilla huset på prärien och Katitzi.

Alla böckerna handlade om barn som på många sätt hade det ganska fattigt och eländigt, men för mig omgavs deras liv av ett romantiskt skimmer.

Jag och min syster lekte oändliga lekar där vi var Katitzi och vi tyckte att det där var det bästa livet som man kunde ha.

Det var så spännande att hon bodde på ett tivoli och reste omkring. Och så hade hon så vackra klänningar!

I bokens början bor Katitzi på ett barnhem där hon har bott under några år. På barnhemmet ses hon av flera vuxna som den besvärliga, stökiga och den som mest skapar en massa besvär.

Precis som romer är, tycker de vuxna.

För hur romer är, det vet man ju.

Men Katitzi vet inte hur romer är, hon minns knappt sin familj.

Så när pappan kommer och hämtar henne till deras läger så blir det en stor omställning för henne.

Att träffa syskonen, lära sig hur det nya livet fungerar och bo med styvmamman som är måttligt förtjust i henne.

När jag nu som vuxen läser om Katitzi så slås jag av hur jag kan ha missat hur svårt hennes liv var.

De blir bortkörda från sina lägerplatser, barnen får inte gå i skolan och man tror de är tjuvar. Men Katarina skriver inte bara om elände, hon skriver om barnens lek och om ljusa stunder också. Det kanske var detta som jag förtrollades av som barn, att hennes liv framstod som så fritt och annorlunda mitt.

Gång på gång möts familjen Taikon av fördomar.

De blir bortkörda från sina lägerplatser, barnen får inte gå i skolan och man tror att de är tjuvar.

Samma fördomar mötte Katitzi som de vi hör om romerna i Sverige idag.

Det känns som om tiden har stått stilla.

Och jag tänker att Katarina Taikon skulle vara så djupt bedrövad över romernas situation idag.

Hon hade varit en viktig röst för flickan som sitter utanför min ICA-butik och fryser.

Nyutgåvan av Katitzi känns som om den kommer i rätt tid, och kanske skulle det också behövas en ny Katitzi-bok som belyste hur livet ser ut för romerna idag.

Elin Nord

87

De tysta stegen bakom __________________________________ Jonna Björnstjerna Bonnier Carlsen 2015

De tysta stegen bakom är en suggestiv berättelse med alla beståndsdelar som utgör en klassisk spökhistoria.

Det räcker tyvärr inte hela vägen.

Elsa är en bokälskande elvaåring som tvingas flytta från stan och sina vänner till en gammal herrgård på landet.

Föräldrarna ska starta ett pensionat och Elsa måste hjälpa till med att ställa i ordning det övergivna kråkslottet.

När hon går i de vindlande korridorerna får hon en känsla av att någon följer efter henne men det finns ingen där.

I den övervuxna trädgården tycks statyerna leva sitt eget liv och i huset hänger ett porträtt av en sorgsen flicka som liknar Elsa.

Föräldrarna tar dotterns rädsla och prat om spöken för uppror.

När saker börjar förstöras i huset och Elsa får skulden blir hennes relation till familjen alltmer ansträngd.

Det blir tydligt för Elsa att det finns något på Ellesbo herrgård som vill henne illa.

Detta är en engagerande spökhistoria som lyckas väl med skrämselaspekten men likväl saknas originalitet.

Författaren förhåller sig väl troget till berättartraditionen och de något klichéartade porträtten av vuxna gör att boken riskerar att förpassas till glömskans korridorer.

Beskrivningen av mamman som älskar att städa och pappan som helst lyssnar på opera, den otjänstvillige bibliotekarien samt mediet Andlige Allan, klädd i stjärnbeströdda särkar och med stort yvigt hår, hade gott kunnat nyanseras.

I andra delen sker det en vändning i handlingen och Elsas hela existens hotas vilket öppnar upp för mer filosofiska frågor.

Det räddar boken från att bli alltför förutsägbar och det blir riktigt ruggigt och svårt att sluta läsa.

De vackra illustrationerna sätter stämningen och tillåter samtidigt läsaren att själv skapa sig bilder av innehållet.

Berättarjaget som är lätt att tycka om betraktar sin omgivning med humor och utsätter vuxenvärlden för skarpa analyser.

Det bränner till i skildringen av Elsas hopplöshet när föräldrarna inte tar hennes upplevelser på allvar.

Det är också den utsattheten och ensamheten som barnet befinner sig i som egentligen är mest otäck i De tysta stegen bakom.

Anna Jonsson

88

När hundarna kommer Jessica Schiefauer Bonnier Carlsen 2015 _____________________________ I När hundarna kommer finns inga av de fantastiska inslag jag tyckte så mycket om i Jessica Schiefauers bok Pojkarna som kom 2011.

Här har fantasyn ersatts med realism och inspiration från 90-talets nynazistiska strömningar och hatbrott.

När hundarna kommer handlar om Ester och Isak.

Det är sommar, det är småstad och på en fest vid en sjö träffas de för första gången.

Det är ingen självklarhet för någon av dem att vara där.

Ester har beskyddande föräldrar som är noga med vad hon gör och när hon kommer hem. Isak är en sådan som ingen lägger märke till.

Ester ser alldaglig ut i jämförelse med bästa kompisen Veronica, som är den som blivit bjuden.

Isak kommer ensam till festen med sprit och öl och en förhoppning om att vinna någons gillande.

Det Ester vill allra mest är att någonting äntligen ska hända.

När hundarna kommer handlar också om Anton, Isaks lillebror.

Anton vill låna storebroderns motorcykel och köra snabbt, han är tillbakadragen men småpratar ändå med Ester vid frukostbordet och brukar gå ut med grannens hund.

En sommarkväll träffar Anton den äldre killen Ruben vars ögon lyser av hat. Ögon som Anton vill bli sedd av.

I berättelsen om Ester och Isak är sex inte någonting farligt.

Det är lustfyllt, utforskande, otåligt, vått och varmt.

Det är en ny sorts närhet att känna trygghet i och komma tillbaka till. Sex är inte risk för könssjukdomar och oönskade graviditeter. Visserligen uttrycker Esters föräldrar en oro och vill att hon och Isak

ska sova i skilda rum, medan Isaks föräldrar mest verkar vara glada för sonens skull.

För Ester och Isak är det en självklarhet att lära känna varje centimeter av varandras kroppar.

Vad som problematiseras i den här berättelsen är att gå helt upp i en annan människa.

Till en början vill Ester och Isak lika mycket. Men så börjar Isak tveka, en tvekan som Ester märker av men väljer att inte låtsas om.

Och när Isaks familj hamnar i kris förmår ingen av dem att bryta. Ester går då istället helt upp i Isaks värld, struntar i att gå till skolan och vägrar ta till sig av de egna föräldrarnas oro och omsorg.

Våldet, som är bokens andra tema, skildras inte explicit utan beskrivs utifrån vad som händer med Anton när han slår.

Hur han blir någon och en del av något.

Våldet åskådliggörs också genom vad som händer i det lilla samhället när det drabbas av en tragedi, hur Anton beskrivs som ett monster i massmedia och det Antons familj utsätts för.

När hundarna kommer är, till skillnad från Pojkarna, inte en bok jag skulle rekommendera till vuxna läsare.

Boken är välskriven, ämnet angeläget och jag tycker mycket om den, men temat känns mer klassiskt än unikt och som vuxen läsare tycker jag mig ha läst liknande berättelser förut.

Däremot är När hundarna kommer en utmärkt ungdomsroman som jag skulle vilja sätta i händerna på de flesta högstadieungdomar och gymnasister.

Frida Bogren

© MARJORIE POURCHET

© MARJORIE POURCHET Marjorie Pourchet bor i Frankrike.

Hon utbildade sig till konstnär i Strasbourg och blev färdig 2002.

Hennes första bok ‘La tête dans le sac ingick i en årlig internationell illustratörs utställning i Sármede i Italien.

Sedan dess har hon arbetat som barnboksillustratör.

Här är en länk till hennes blogg http://cargocollective.com/marjoriepourchet/a-proposcontact-rendez-vous.

Vår logga

När vi började fundera på vem vi önskade skulle göra vår logga så gick våra tankar självklart till en barnboksillustratör.

Vi ställde frågan till Kenneth Andersson eftersom vi är förtjusta i det naivistiska, galna och popkonstiga i hans illustrationer.

Kenneth är också formgivare och har haft många kända uppdragsgivare, som till exempel IKEA, The Guardian och Newsweek.

Vi anser att Kenneth Andersson är en av de mest utmanande av svenska bilderboksillustratörer.

Det handlar om färgval, rörelser i bilderna men också om teman.

Under 00-talet kom bilderböckerna om Ufo, i vilka han på ett radikalt och roligt sätt lyckades förnya den vardagsbeskrivande barnbilderboken.

2007 skapade Kenneth och författaren Håkan Jaensson bilderboken Pang! och upprörde, bland andra, en hel del bibliotekarier eftersom den beskriver ett familjegräl som urartar till ett fullskaligt krig med stridsflygplan och handgranater.

De som var kritiska tyckte att det var förfärligt att utsätta barnen för krig.

Andra tyckte att Pang! gav uttryck för hur det kan kännas för ett barn att sitta mitt emellan två vuxnas bråk.

Pang! är klokt balanserad med en frigörande humor i illustrationerna.

Föräldrarna ser visserligen galna ut men är det är inte också komiskt att en vidbränd falukorv kan få sådana följder?

Med humorns hjälp får barnen en möjlighet att skapa distans till föräldrarnas obalanserade uppträde.

Sedan dess har Kenneth Andersson varit skapare och medskapare till en rad olika produktioner.

Nu senast mest känd med barnprogrammet i SVT om nallen Pino, som är en av de få svenskproducerade barnprogramsatsningarna för småbarn.

Kenneth Andersson är en av Sveriges mest intressanta bilderboksskapare. Man känner alltid igen en Kenneth Andersson, hans bildvärld är egen och berättelserna fortsätter att förvåna.

Vi är mycket förtjusta i vår logga.

Den uttrycker det vi vill stå för – anarki och taktkänsla.

Skribenter i detta nummer

Anna Jonsson Bibliotekarie och medlem i den feministiska teatergruppen Kaiserin.

Klara Krantz Trädgårdsarbetare och författare Debuterade 2013 med ungdomsromanen Ge mig Arsenik Klara.krantz@bazarmasarin.se Greg Ruth Amerikansk författare och illustratör http://www.gregthings.com Anna Nygren Litteraturvetare och dramatiker, som gillar hästar, kaffe och virkning Anna.nygren@bazarmasarin.se Jennie Wangel Ungdomsbibliotekarie, bloggare om skönlitteratur och kulturprojektledare Jenny Green Leder skrivarkurser, studerar till lärare, skriver eget och läser gärna ungdomslitteratur.

Jenny.green@bazarmasarin.se ______________________________

Vill du medverka i nästa nummer?

Du kanske vill ha med en egen text, illustration eller recension?

Nästa nummer kommer att ha tema Hästar.

Sista datum för inlämning är den 1 december Mejla oss på red@bazarmasarin.se

Elin Nord Bibliotekarie, gillar Star trek, soul och sorgliga böcker.

Lisen Adbåge Bilderboksskapare och illustratör Mia Hansén Bibliotekarie och bloggare Sofie Berthet Debuterar i oktober med romanen Nova, första delen i en dystopi-triologi Pål Eggert Socialarbetare och författare Senaste roman Borde vara död kom 2013 Susanne Sandström Bibliotekarie, översättare och redaktör för Bazar Masarin Susanne.sandstrom@bazarmasarin.se Frida Bogren Barn – och ungdomsbibliotekarie redaktionsmedarbatare för Bazar Masarin. frida.bogren@bazarmasarin.se Karin Eggert Bibliotekarie, studerande och redaktör för Bazar Masarin Karin.eggert@bazarmasarin.se

Illustratör Beatrice Alemagna ur Vad är ett barn?

Mirando bok 2014 Originalets titel Che cos'è un bambino?

96