Biblis 55

kvartalstidskrift för bokvänner Hösten 2011 sek 125

isbn 978-91-7000-283-0

9 789170 002830

Biblis

nummer 55 hösten 2011 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen

3 Decimalsystemet. Historien bakom den första ryska översätt ningen av Swedenborg David Dunér

19 Frödingporträtt på väg – från patientfoto till kändisbild Peter Ejewall

23 Pliktlagen före 1700. En kortfattad översikt Tomas Lidman

29 Från censurinstrument till stöd för forskningen och den svenska kulturens bevarande. Den svenska pliktexemplarslagstiftningens betydelse för samhällets framsteg och identitet Boel Larsson

45 Morgondagens kulturarv skapas idag Barbro Thomas

50 1900-talets nya medier. Pliktleveranser av ljud och rörliga bilder Sven Allerstrand

55 En litterär kamp inom Kungliga biblioteket. Till 200-årsminne av Sveriges första studentuppror Beata Losman

63 Nyheter & Noterat

80 Föreningen Biblis

Omslag Karl XII:s bibel (1703)

Titelbladet till den första ryska översättningen av Swedenborg, Predjavlenie kakim obrazom monetu i meru nasju opredlit daby otvsjakich dalnostei i drobi v sjtjetech otbyt (1724), som utgår från dennes Förslag til wårt mynts och måls indelning, så at rekningen kan lettas och alt bråk afskaffas (1719). Foto: Rossijskaja akademija nauk, Sankt Petersburg.

david dunér

Decimalsystemet Historien bakom den första ryska översättningen av Swedenborg

en första ryska översättningen av Emanuel Swedenborg har återfunnits i Ryska Vetenskapsakademiens arkiv i Sankt Petersburg. Det handlar inte om ett teologiskt verk skrivet av en andeskådare, som man skulle kunna ha trott, utan en naturvetenskaplig text skriven av en ung matematiker.1 Närmare bestämt rör det sig om en översättning från tiden just före nyåret 1725 av Swedenborgs Förslag til wårt mynts och måls indelning från 1719. I det följande tecknas bakgrunden till denna översättning, betydelsen av Swedenborgs text och hur det kom sig att den översattes till ryska. En rysk spion Som assessor i Kungliga Bergskollegium mötte Swedenborg i Stockholm den ryske historikern och bergsmannen Vasilij Nikititj Tatisjtjev som var på besök i Sverige åren 1724–1726 för att samla information om svensk bergshantering, framstående manufakturer och annan teknisk verksamhet. De möttes ett par gånger och diskuterade bergsbruk och mineralogi, men också matematik och metrologiska frågor rörande indelningen av mått och mynt. Samtalen fördes sannolikt på latin eller möjligtvis på tyska. Tatisjtjev hade initierade kunskaper om sibiriskt bergsbruk. Av tsaren hade han 1720 sänts ut för att upptäcka nya malmfyndigheter i Sibirien. Han fann, berättar Swedenborg i sitt verk om kopparen, De cupro (1734), bland annat kopparmalm vid floderna Utka och Iset, vid staden Kungur, i Perm vid floden Kama, vid klostret Piskoj och grundlade metallstaden Jekaterinburg. Samma år träffade Tatisjtjev Swedenborgs kusin, den historieintresserade ryttmästaren Peter Schönström den yngre, som hölls som krigsfånge i saltsjuderiorten 3

Solikamsk.2 De hade mötts åtminstone en gång tidigare, om än flyktigt, på var sin sida om frontlinjen vid slaget vid Poltava 1709. Tatisjtjev sårades, Schönström tillfångatogs och Karl XII flydde. Även Schönström hade intresse för bergsbruk. Väl hemkommen till Sverige efter freden författade han en relation om de sibiriska bergverken, som för övrigt Swedenborg fick en kopia av.3 I Bergskollegium oroades man över uppstickaren på råvarumarknaden, och man förde diskussioner om att skicka några personer inkognito för att bedriva industrispionage i Ryssland. De ryska bergverken sågs alltmer som allvarliga konkurrenter. Motsvarande intresse hade Ryssland för svenskt bergsbruk. Det var just en av anledningarna till att Tatisjtjev vistades i Sverige. På tsarens befallning skulle han studera den ansedda svenska bergshanteringen, samt att sätta sig in i manufakturers och myntverks organisation och tillstånd. Därtill skulle han se till att värva svenska yrkesmän till bergverken i Ural, och hitta lärlingsplatser för unga ryssar vid svenska bergsbruk. Vid ett möte i Bergskollegium i februari 1725, då Swedenborg var närvarande, överlämnade Tatisjtjev en karta över ryska bergverk i Ural.4 Samma karta kom Swedenborg att införa i sitt verk om järnet, De ferro (1734). Tidigare hade Swedenborg hänvisat i manuskriptet De sulphure (ca 1724–1727) till Tatisjtjev i fråga om uppgifter om ett slags rent svavel i bergen vid Kazan.5 Säkert var detta några av samtalsämnena, vid sidan av det decimala måttsystemet, som Swedenborg dryftade med Tatisjtjev under dennes besök i Sverige. Tatisjtjev kan i det närmaste kallas för en säkerhetspolitisk spion, för uppdraget gällde inte bara bergshanteringen utan också att ta reda på, enligt en rapport från 1726, ”den svenska regeringens uppenbara handlingar och dolda avsikter”.6 I sina studier av manufakturer, besökte Tatisjtjev även Stjärnsund i Dalarna 1726 och fascinerades av en damm av träplankor som var arbetsbesparande och lätt att reparera, tillverkad av en berömd ”mechanicus”, med andra ord Christopher Polhem.7 Tatisjtjev blev också bekant med Eric Benzelius den yngre som han diskuterade ederingsfrågor med, men även en fråga av mer fantasieggande slag, den sibiriska mammuten. Frågan hade väckts av hemvändande krigsfångar som kunde berätta om ett märkligt djur i den sibiriska jorden.8 Benzelius bad våren 1725 Sibirienkännaren Tatisjtjev att skriva en uppsats om mammuten för publicering i Acta literaria Sveciæ.9 Är mammuten ett underjordiskt djur, Behemoten i Jobs bok, en elefant bortdriven med syndafloden eller vad? frågade sig Tatisjtjev. Detta är faktiskt Tatisjtjevs enda vetenskapliga uppsats som 4

”Charta ofwer siberiska bruuks grufe dehlar, som och Tobolska Werkaturska lagsaga, antecknade kyrkio byar kloster, byar etc: Uktuska, Kamenska Alapaiæwska och Fædkowska iernbruk”, ur Emanuel Swedenborgs Regnum subterraneum sive minerale: De ferro deque modis liquationum ferri per Europam passim in usum receptis; Deque conversione ferri crudi in chalybem; De vena ferri et probatione ejus; Pariter de chymicis præparatis et cum ferro et victriolo ejus factis experimentis &c. &c. (1734). Karta utförd av I. F. Leihzelt, Nürnberg.

trycktes under hans livstid, vilket betyder att Swedenborgs sibiriska uppgifter i De cupro sannolikt kommer dels ifrån Schönström, dels genom muntliga uppgifter eller dokument förmedlade av Tatisjtjev. I Ryska Vetenskapsakademiens arkiv i Sankt Petersburg finns det ytterligare några dokument rörande Swedenborgs kontakter med Ryssland.10 År 1734 hade det till Vetenskapsakademien i Sankt Petersburg ankommit ett bokpaket som Swedenborg skickat innehållande Opera philosophica et mineralia som hade tryckts samma år och innehåller Swedenborgs teorier om de naturliga tingens principer, samt om kopparoch järnframställning.11 Akademien utsåg då en grupp som skulle se vad som fanns i den som kunde vara till nytta för det ryska bergsbruket. I utvärderingen av Swedenborgs De ferro konstaterades, förutom 5

Emanuel Swedenborg, Förslag til wårt mynts och måls indelning, så at rekningen kan lettas och alt bråk afskaffas (1719), s. 5–6.

det alkemiska inslaget, att detta företag inte alls var småstadsaktigt, och om han befarade att hans eka skulle vara alltför bräcklig för en sådan väldig ocean, så har han i alla fall ordentligt vågat.12 Ryska Vetenskaps akademiens sekreterare skrev tillbaka till Swedenborg, tackade för hans värdefulla undersökningar av naturens dolda hemligheter och inbjöd honom att korrespondera med akademien.13 Dessa samtal om sibirisk metallurgi och paleontologi, visar på en viktig aspekt av vetenskapliga teoriers diffusion. Det är att det muntliga förmedlandet, samtalen som för alltid tonat bort, som också i forskningen lätt har förbigåtts, har haft en större betydelse än vad man först kan ana, dold under de få bevarade skriftliga dokumenten.

Förslag til wårt mynts och måls indelning Den andra frågan som Swedenborg och Tatisjtjev diskuterade gällde decimalsystemet och hur man skulle kunna indela mått och mynt på ett enkelt och rationellt sätt. I oktober 1718, under kanalbygget vid Karls grav utanför Vänersborg, hade Swedenborg skrivit ett förslag till ett 6

nytt oktalt talsystem, ett räknesystem med basen åtta, med titeln En ny räkenkonst som omwexlas wid 8 i stelle then wahnliga wid thalet 10, hwar igenom all ting angående mynt, wicht, mål och mått, monga resor lettare än effter wahnligheten uträknas (1718). Det var ett försök att reformera vårt sätt att räkna, en uppgift som tycks ha roat både honom själv och hans uppdragsgivare, Karl XII. Skriften är dedicerad till just Karl XII, men inte till en kung utan till ”en diupsinnig Mathematicus”.14 Sextiofyra eller åtta i stället för tio var frågan. Vilket tal passar bäst som bas för räkning av mynt, vikt, mål och mått, och som samtidigt är geometriskt? En fördel med talet 8 är att det är ”geometriskt” till skillnad från talet 10, det vill säga 8 är lika med kuben på 2, och är möjlig att halveras enda ner till 1 utan att man behöver använda sig av bråktal. Dessutom skulle åttatalsräkningen stå i bättre överensstämmelse med sättet att räkna och indela mynt, vikt, volym och mått, vilka med några få undantag alla kunde härledas ur basen 8. Men trodde Swedenborg själv på det rent matematiska innehållet, trodde han på sitt åttasystem? Sannolikt inte. Ett av de främsta skälen till detta antagande är en liten skrift Swedenborg låter trycka i november 1719, nästan precis ett år efter kungens död. Den försåldes av bokbindaren Dalbecks änka på Nygatan i Stockholm för 4 öre silvermynt och hade titeln Förslag til wårt mynts och måls indelning, så at rekningen kan lettas och alt bråk afskaffas (1719). För att vara av Swedenborg är den ovanligt klar, kortfattad och koncis. I denna skrift förespråkar Swedenborg däremot tiosystemet! Men wore Myntets, jemwel ock Måttens indehlning efter decimalen, thet är steld på Tiotalet, så kunde then enfaldigaste rekna som then klokaste; en Bonde så wel som Opbördzskrifwaren. Therjemte skulle all Handel och Wandel, samt Rikets allmenna och serskilta Oeconomie hafwa thervtaf en otrolig förmohn och ett nöije.15

Argumenten för tiosystemet är liknande dem som gällde åttasystemet. Om räkningen, mynten och måtten, alla var decimala skulle uträkningar bli lättare och man skulle undvika bråk. Varje myntsort skulle alltså delas i tiondelar, från 1 mark lödig silver, över riksdaler, femstycken, vitten, ner till penningar. Och samma decimalräkning föreslås även gälla för volymer, från 1 läst som delas i tunnor, mått, kannor och glas. Därigenom skulle mynt och mål vara i symmetri med sättet att räkna. Genom att lägga till eller ta bort noll (0) kunde man få mängden i den sort man nu behagade. Har man olika enheter kan de enkelt läggas i rad och bilda en 7

Titelbladet till Emanuel Swedenborgs Förslag til wårt mynts och måls indelning, så at rekningen kan lettas och alt bråk afskaffas (1719).

enda summa. I ett enda tal skulle man på en gång se mängdens större och mindre delar. Man behöver ingen omräkning, behöver inte använda sig av bråk och man förskonas från vidare tankemöda. Känner man till en storhet, känner man i samma stund till också de övriga. Vet man till exempel vad lästen kostar vet man också direkt priset i övriga volymsorter. Införandet av en decimalräkning skulle därför innebära att intet mera Bråk eller widlyftighet i någon Rekning skulle behöfwas: hwar wid Handel och Wandel och Landets Oeconomie, i anseende til inkomster och vtgifter, finna skulle sin goda rekning, reda och richtighet; samt en förmohn öfwer andra Nationer i werlden i alt sitt teljande och reknande.16

Detta ”arck om decimalen i wårt mynt och mått”, skriver Swedenborg till Benzelius i november 1719, får ”bli mitt ultimatum, som jag mercker at allenast Pluto och Invidiae besitta hyperboreos; och giör man större lycka om man agerar en idiot än förståndig etc.”17 Swedenborg är resignerad. I Sverige regerar bara avundsjuka och missunnsamhet. Bättre då att vara idiot. Men de lärda lekarna kring talen 64 och 8, hade lett fram till talet 10. Med Förslag til wårt mynts och måls indelning framgår det klart att Swedenborg förespråkade ett tiosystem och decimalindelning av mynt, mål och mått. Frågan är om Swedenborg nu hade bytt åsikt angående den lämpligaste basen för talsystem eller om han kanske i själva verket hela tiden hade föredragit ett decimalsystem. Kungens död i november 1718 är antagligen inte oväsentlig i sammanhanget. Åberopandet av ett decimalsystem blev nu möjligt, sannolikt beroende på att det karolinska enväldet var över. Nu behövde han inte längre ta hänsyn till Karl XII:s talspekulationer och var inte längre nödgad att invänta dennes approbation. Det kan mycket väl ha varit så att Swedenborg som vetenskapsman hela tiden, både före och efter den 30 november, betraktat tiosystem och decimalräkningen som det mest ändamålsenliga, även om en tvärvändning, under ett par månader, i fråga om basen för ett talsystem inte helt går att utesluta. Decimalindelningen av mått och vikt Det Swedenborg visste om och som säkerligen låg till grund för hans Förslag til wårt mynts och måls indelning och dess decimalsystem var dels naturvetarnas strävan efter ett logiskt och vetenskapligt måttsystem, dels Georg Stiernhielms metrologiska idéer. Hans uttänkta längdenhet, 9

Linea Carolina, utgår just från en decimalindelning, och i flera manu skript beskriver han decimalräkningen.18 Ursprungligen hade Stiernhielm haft avsikten att genomföra en fullständig decimalindelning av måttsystemet och förespråkat en decimal längdskala utifrån det minsta som finns i sinnevärlden – punkten. Tio punkter gör en linje. Men förslaget åsidosattes. Detta var ännu alltför radikalt. Först med plakatet från 1733 infördes decimalindelning av längden för att användas vid sidan av den traditionella 12-delningen med tolv tum på en fot. I kretsen kring den första svenska naturvetenskapliga tidskriften Dædalus Hyper boreus beundrades Stiernhielm för hans Linea Carolina och svenska poesi. Benzelius, Polhem och Swedenborg diskuterade 1716–1717 att införa tillsammans med Linea Carolina en levnadsbeskrivning över honom, ”Stiernhielms vita”, i tidskriften.19 Swedenborg, som var redaktör för tidskriften, ville låna Pehr Elvius den äldres exemplar av Linea Carolina och efterfrågade även dennes kunskaper om den. Polhem återkom flera gånger till Stiernhielms experiment, studerade och diskuterade hans vikt- och måttbestämningar.20 På våren 1717 kom Maja och Mensa, som Polhem kallade sina döttrar Maria och Emerentia, med ett brev till Swedenborg i Stockholm. Även Sverige har genier, skriver Polhem syftande på Stiernhielm: Så myket Sohln gijr Sweriet korta och kalla dagar om wintern, så myket lengre och liufligare om Somaren, så att Söderleningarne har i det fallet intet att skryta öfver när åhret ähr om; Sammaledess och, fast Sweriet alstrar det dumaste folket som andra Nationer wele försmäda så finss åter deremot så quika ingenia som andra Nationer deremot kuna öfwergå och lära, fast dessa tuenne extrema till hopa eij göra mehra, än intermedia på andra ställen eller vice versa.21

En decimalindelning av mått- och viktenheter hade förespråkats av många naturvetare och matematiker, däribland i Sverige av Anders Bure och Mathias Björk, men framför allt av holländaren Simon Stevin som framförde decimalräkningen i slutet av 1500-talet, vilken senare infördes i Sverige av matematikprofessorn Martinus Erici Gestrinius.22 Även Polhem var anhängare av decimalsystemet. I Wishetens andra grundwahl (1716) skriver Polhem om linjemätningen, att hantverkarna delar den svenska foten i 12 tum, men lantmätarna ”elliest rettast i 10 toll; en toll i 10 linier, och en linea i 10 punckter.”23 Han nämner också att ”en måt stong håller 10 foot; ett mätesnöre 10 stenger eller 100 foot”, och decimala kubikfot, en kanna som 100 kubiktoll.24 I annat sammanhang syftade 10

Tabell pĂĽ ryska Ăśver svenska myntsorters indelning, vilken motsvarar den svenska versionen. Emanuel Swedenborg, Predjavlenie kakim obrazom monetu i meru nasju opredlit daby otvsjakich dalnostei i drobi v sjtjetech otbyt (1724). Foto: Rossijskaja akademija nauk, Sankt Petersburg.

han på Swedenborgs Förslag til wårt mynts och måls indelning och skriver att en decimalindelning är naturligare än de konstiga och onödiga bråkdelningarna, ”iag, så väll som alla kloka Mathemati[ci] holler den delningen för fullkomeligast.”25 Efterspel till Swedenborgs förslag I En ny räkenkonst skriver Swedenborg att det inte är nödvändigt att införa ett decimalsystem som de lärde förespråkar. Samma fördelar kunde fås genom en oktal räkning. Nu var dock tiden inte mogen att införa ett decimalsystem på bred front, vare sig under Stiernhielms eller Swedenborgs tid. Det geometriska måttet, det vill säga ett decimalindelat längdmått, användes dock av lantmätarna. De enda exemplen på decimalindelning som infördes var fotens indelning och definitionen av kannans volym.26 Åren 1718–1719 var väl inte heller det bäst valda tillfället att genomföra en reform, med tanke på de ekonomiska svårigheterna och den utbredda förargelsen över nödmynten. Men Swedenborgs Förslag til wårt mynts och måls indelning gick dock inte obemärkt förbi. Den diskuterades i det vetenskapliga sällskapet Bokwettsgillet och anmäldes i dess handlingar Acta literaria Sveciæ 1720. Följande år meddelas det även i den lärda tidskriften Neue Zeitungen von gelehrten Sachen i Leipzig att Swedenborg utkommit med en skrift om decimalsystemet. Och så sent som 1795 kom Swedenborgs förslag i en ny upplaga.27 I december 1741 skänkte Swedenborg till Kungliga Vetenskapsakademien ett exemplar av sitt Förslag til wårt mynts och måls indelning, vilket akademin sedan delegerade till presidenten i kommerskollegium Anders von Drake för att se igenom.28 Swedenborgs akademikollega, lantmätaren Jacob Faggot publicerade nästföljande år en uppsats i Vetenskapsakademins handlingar ”Om Tijotälning, eller Decimalers häfd i Bokhålleri och Räkning, som rörer Måt, Mål, Wigt och Mynt, utan rubning i de wanlige inrättningar”. Bland annat föreslog Faggot att man, på samma sätt som kineserna som var det enda folkslag som hade en decimalindelning, skulle indela mynten decimalt från rundstycken, slantar, daler, pungar, påsar till säckar av pengar för de riktigt förmögna. Han omnämner även Swedenborgs och Karl XII:s diskussioner kring ett nytt talsystem: Det är mig ock förwisso nyligen berättat, at Högstsal. Konung Carl XII. ärnade ställa sådant i wärket, efter en witter Mans därtill gifne

Tabell över Swedenborgs oktala system. Skrivfel: too är inte lika med 326 utan 320. Emanuel Swedenborg, En ny räkenkonst som omvexlas wid 8 i stelle then wahnliga wid thalet 10, hwarigenom all ting angående mynt, wicht, mål och mått, monga resor lettare än effter wahnligheten uträknas, Karls grav 1718. KB, HS X 722.

utwäg, om ej döden beklageligen kommit emellan. Eljest har jag ock, sedan detta war upsatt, af en god wän fått om händer, en wäl utarbetad skrift, som under namn af förslag til wårt Mynts ock måls indelning, är trykt år 1719: däruti så wäl sättet, som nyttan af Tijotälning, är tydeligen lagd å daga. Men den utwäg, som i närwarande skrift därtil tages, är så wida skiljaktig från förenämde wackra förslag, som man här syftar på de stadgade inrättningarnes behållning.29

Det var Swedenborgs Förslag til wårt mynts och måls indelning Faggots gode vän (kanske Swedenborg själv?) hade överräckt. Kanhända hade Faggot även kommit över den förre hovpredikanten Jöran Nordbergs biografi över Karl XII vari Swedenborgs brev om hans matematiska samtal med kungen hade bifogats.30 Men inga bevarade källor säger något om att Karl XII och Swedenborg skulle ha diskuterat införandet av en decimalindelning, vilket Faggot upplyser om. Under sitt besök i Sverige i mitten av 1720-talet fick Tatisjtjev möjlighet att diskutera decimalsystemets fördelar med Swedenborg.31 Tatisjtjev själv försökte, men utan framgång, införa decimalsystemet för mått och vikt i Ryssland. Swedenborg skänkte då sin skrift till Tatisjtjev vilken denne strax lät översätta och sända till det kejserliga kabinettet i Sankt Petersburg strax efter nyår 1725.32 I följebrevet till tjänstemannen Ivan Tjerkasov berättar Tatisjtjev om sitt möte med Swedenborg, som han säger, är en framstående fysiker, matematiker och mekaniker. Tatisjtjev förvärvade också en komplett samling av Swedenborgs tidskrift Dæ dalus Hyperboreus (1716–1718). Utifrån andra källor finner man även att Tatisjtjev hade en ny räkenkonst, manuskript. kb, hs x 722.

andra böcker av Swedenborg. I Tatisjtjevs bevarade bibliotek kan vi ännu finna ett exemplar av Swedenborgs Opera philosophica et mineralia i tre delar från 1734.33 Han verkar dessutom ha ägt ett exemplar av Swedenborgs bok i algebra, Regel-konsten (1718).34 Manuskriptet som omnämns i brevet till Tjerkasov är den allra första översättningen av Swedenborg till ryska – och den finns ännu i behåll, återfunnen i Ryska Vetenskapsakademiens arkiv under mitt besök där i juni 2009.35 Varken James Hyde eller Alfred Acton kände till dess existens. Detta dokument omnämns inte heller i korrespondensen från 1927 mellan Acton och arkivet.36 Den ingår inte i Hydes bibliografi, inte heller i A. S. Wainscots tillägg till denna, eller i de så kallade ”Green Books” som samlar uppgifter om bevarade Swedenborgdokument.37 Översättningen av Swedenborgs Förslag til wårt mynts och måls indelning finns numera förvarad i en volym med Tatisjtjevs anteckningar till ett arbete om geometri. Den består av tio sidor. Titelbladet där det står Predjavlenie kakim obrazom monetu i meru nasju opredlit daby otvsjakich dalnostei i dro bi v sjtjetech otbyt är i överensstämmelse med Swedenborgs titel och har senare dagtecknats av annan hand, troligen en arkivarie vid akademien, den 14 oktober 1747. Enligt Tatisjtjevs brev till Tjerkasov gjordes översättningen i slutet av 1724. Det nu bevarade manuskriptet tycks inte vara det som sändes till det kejserliga kabinettet, utan är snarare ett första utkast eller en kopia för Tatisjtjevs eget bruk. Vem som kan ha gjort översättningen finns det inga uppgifter om, men ett näraliggande antagande är att den kan ha utförts av en så kallad rysstolk knuten till Bergskollegium och de statliga myndigheterna i Stockholm. Denna allra första ryska en ny räkenkonst, manuskript. kb, hs x 722.

översättning av Swedenborg avslöjar en intressant historia kring Swedenborgs kontakter med en rysk spion och hans intresse för matematik och bergsbruk i Sibirien. Swedenborgs förslag till ett införande av ett decimalsystem för mynt och mått var en visionär tanke före sin tid, något som inte blev en realitet i Sverige förrän 1855. Redan under Swedenborgs tid tilldrog sig hans förslag uppmärksamhet i Sverige, men också i Peter den stores ryska imperium. noter 1. Den äldsta Swedenborgöversättningen omnämnd i Hydes bibliografi är först från 1827, gjord av Stepan Dzjunkovskij, publicerad postumt i Karslruhe 1864, och gäller en översättning från latinet av Sapientia angelica de divino amore et de divina sapientia (1763). James Hyde, A bibliography of the works of Emanuel Swedenborg original and translated, London 1906, s. 436. 2. Juri Küttner, ”V. N. Tatiscevs mission i Sverige 1724–1726”, Lychnos 1990, s. 112. 3. RA, Bergskollegii arkiv, AI:77:1, s. 1f. 4. RA, Bergskollegii arkiv, AI:71, s. 1223; Emanuel Swedenborg, Regnum subterraneum sive minerale: De ferro deque modis liquationum ferri per Europam passim in usum receptis; Deque conversatione ferri crudi in chalybem; De vena ferri et probatione ejus; Pariter de chymicis præparatis et cum ferro et victriolo ejus factis experimentis &c. &c., Dresden och Leipzig 1734, s. 164–167; övers. H. Sjögren, Om järnet och de i Europa vanligast vedertagna järnframställningssätten; om järnets förvandling till stål, om järnmalm och dess provning, om kemiska preparat och om experiment g jorda med järn och järnvitriol m.m. m.m., Stockholm 1923, s. 196–200. 5. Emanuel Swedenborg, De sulphure et pyrite, KVA, cod. 82 (83:2), s. 107. 6. Tatisjtjev till kejsarinnan Katarina I, 17/10 1726; cit. i Küttner, s. 119. 7. Küttner, s. 124–126. 8. Leonard Kagg, Baron Kaggs beskrifning på ett vattendjur i Obijströmen (dec. 1722). LiSB, N 14a, nr 54; Bokwetts Gillets protokoll, utg. H. Schück, Uppsala 1918, 14/12 1722, s. 79. 9. Vasilij Nikititj Tatisjtjev, Beschreibung von Mamontowa Kost oder Mamontz Knoche (12/5 1725). LiSB, N 14a, nr 93, fol. 237–240; Tatisjtjev, ”Generosiss. Dn. Basilii Tatischow Epistola ad D. Ericum Benzelium de Mamontowa Kost, id est, de ossibus bestiæ Russis Mamont dictæ”, Acta literaria Sveciæ 1725, s. 36–43; Tatisjtjev till Benzelius, Stockholm 20/1 1726 och 20/2 1726. Eric Benzelius, Letters to Erik Benzelius the younger from learned foreigners I–II, utg. A. Erikson, Göteborg 1979, II, s. 294f; Bokwetts Gillets protokoll, s. 122; Torgny Hag, ”Karoliner och behemoter. 1700-talets svenska diskussion om mammuten”, Svenska Linnésällskapets Årsskrift 1979–81, s. 66–68; Küttner, s. 149f. 10. Materialy dlja istorij Imperatorskoj akademij nauk, tom 2 (1731–1735), Sankt Petersburg 1886, s. 507–511.

11. Swedenborg Library, Bryn Athyn (SLBA), Green books V, nr 569.14. En kopia av Green books finns förvarad i KB. 12. SLBA, S2 Ac12, 2; Rossijskaja akademija nauk, Sankt Petersburg (RAN), razrjad V, opis 1–C, no 6, angående Swedenborgs Principia, ”Praesent. in acad. scient. d. 5. Novbr 1736”. 13. Ryska Vetenskapsakademien till Swedenborg, Sankt Petersburg 28/12 1734; RAN, ”Ausgehende Briefe 1734–1735”, fond 1, opis 3, no 19; The letters and memorials of Emanuel Swedenborg I, red. A. Acton, Bryn Athyn PA 1948, s. 465. 14. Emanuel Swedenborg, En ny räkenkonst som omvexlas wid 8 i stelle then wahnliga wid thalet 10, hwarigenom all ting angående mynt, wicht, mål och mått, monga resor lettare än effter wahnligheten uträknas, Karls grav 1718, KB, X 722, dedikation; C. W. Oseen (utg.), ”Ett manuskript av Emanuel Swedenborg”, Lychnos 1937, s. 255; övers. A. Acton, A new system of reckoning which turns at 8 instead of the usual turning at the number 10 whereby everything respecting coinage, weights, dimensions, and measures, can be reckoned many times more easily than in the ordinary way, Philadelphia PA 1941; David Dunér, ”Sextiofyra och åtta istället för tio. Karl XII, Swedenborg och konsten att räkna”, Scandia 67:2, 2001, s. 211–238; David Dunér, Världsmaskinen. Emanuel Swedenborgs naturfilosofi, Nora 2004, s. 95–140. 15. Emanuel Swedenborg, Förslag til wårt mynts och måls indelning, så at rekningen kan lettas och alt bråk afskaffas, Stockholm 1719, s. [2]. 16. Förslag til wårt mynts och måls indelning, s. [7]. 17. Swedenborg till Benzelius, Stockholm 26/11 1719. Opera quædam aut inedita aut obsoleta de rebus naturalibus I, red. A. H. Stroh, Stockholm 1907, s. 295; The letters and memorials of Emanuel Swedenborg I, s. 221. 18. Georg Stiernhielm, ’De numeris geometricis siue quantitatibus algebraicis’. KB, Fd 15, fol. 7; KB, Stiernhielm, X 727. 19. Opera I, s. 256, jfr s. 267–269. 20. Christopher Polhems brev, red. A. Liljencrantz, Uppsala 1941–46, s. 46f, 49, 52–54, 62; Christopher Polhems efterlämnade skrifter III, red. A. Liljencrantz, Uppsala 1952–53, s. 115, 124. 21. Polhem till Swedenborg, Stjärnsund 27/3 1717. Christopher Polhems brev, s. 127. 22. Frans W. Hultman, ”Svenska aritmetikens historia”, Tidskrift för matematik och fysik, tillegnad den

svenska elementar-undervisningen, årg. 3, Uppsala 1870, s. 7f.; Ludvig B. Falkman, Om mått och vigt i Sverige; Historisk framställning II, Stockholm 1885, s. 15f.; Sam Owen Jansson, Måttordboken, Stockholm 1995, s. 60. 23. Christopher Polhem, Wishetens andra grundwahl til vngdoms prydnad mandoms nytto och ålderdoms nöje; lempadt för vngdomen efter theras tiltagande åhr, vti dagliga lexor fördelt. Första boken innehållande en liten försmak af thet, som widare följandes warder, Uppsala 1716, § 21; jfr Christopher Polhems brev, s. 96. 24. Polhem 1716, § 22, 29, 31. 25. Christopher Polhem, ”Om Sveriges lösa ägendom”, Christopher Polhems efterlämnade skrifter II, red. G. Lindeberg, Uppsala 1951, s. 166; jfr Polhem ”Arithmetica eller Reknekonst”, KB, X 705:1, fol. 70f; Polhem, ’De mensura comuni’. KB, X 706, fol. 37f. 26. Rolf Ohlon, Från Stiernhielms Carl-Staf till metern, Stockholm och Borås 1989, s. 124. Ett decimalsystem kom inte till stånd förrän med 1855 års stadga om mått och vikt. Lars Nystedt, ”Metersystemet – en pigg tvåhundraåring”, Tid, längd och vikt, red. I. Elmqvist och J. Florén, Stockholm 1999, s. 74. 27. Bokwetts Gillets protokoll 22/1 1720, s. 11; Acta literaria Sveciæ 1720, s. 22; Neue Zeitungen von gelehrten Sachen, Leipzig, 2/6 1721, s. 352; Emanuel Swedenborg, Förslag til vårt mynts och måls indelning, så at räkningen kan lättas och alt bråk afskaffas, Stockholm 1795. 28. Svenska Vetenskapsakademiens protokoll för åren 1739, 1740 och 1741, utg. E. W. Dahlgren, Stockholm 1918, I, s. 364, och II, s. 155. 29. Jacob Faggot, ”Om tijotälning, eller decimalers häfd i bokhålleri och räkning, som rörer måt, mål, wigt och mynt, utan rubning i de wanlige inrättningar”, Kungliga Vetenskapsakademiens handlingar III, 1742, s. 56; jfr Faggot, Rön af mätekonsten til utletande af hwarjehanda kärils innehåll uti swenskt måt och mål, Stockholm 1739.

30. Jöran Andersson Nordberg, Konung Carl XII. historia, Senare delen ifrån slutet af junii månad år 1709, til hans May:ts. död och begrafning, Stockholm 1740, 599–602; övers. C. G. Warmholtz, Histoire de Charles XII. roi de Suéde III–IV, Haag 1748; se även Emanuel Swedenborg, Miscellanea observata circa res naturales & præsertim circa mineralia, ignem & montium strata I–III, Leipzig 1722; Pars quarta miscellanearum observationum circa res naturales & præcipue circa mineralia, ferrum & stallactitas in cavernis Baumannianis etc., Schiffbeck bey Hamburg 1722; övers. C. E. Strutt, Miscellaneous observations connected with the physical sciences, ny uppl., Bryn Athyn PA 1976, s. 113–116. 31. Küttner, 121, 159; Aleksandr Isajevitj Jucht, Gosudarstvennaja dejatelnost V. N. Tatisjtjeva v 20-tj – natjale 30-tj godov XVIII v., Moskva 1985, s. 201f. 32. Tatisjtjev till Tjerkasov, Stockholm 2/1 1725. A. I. Jucht (red.), Nautjnoje nasledstvo. Tom tjetyrnadtsatyj. Vasilij Nikititj Tatisjtjev. Zapiski. Pisma 1717–1750 gg., Moskva 1990, s. 105. 33. Ryska bergsinstitutet, Sankt Petersburg; B. G. Bauman och D. K. Salachutdinova (red.), Knigi Tatisjtjeva V.N. v glavidi biblioteke Leningradskogo gornoga instituta. Katalog, Sankt Petersburg 1992. 34. Emanuel Swedenborg, Regel-konsten författad i tijo böcker, Uppsala 1718; G. G. Bauman, Biblioteka Vasilija Nikitiga Tatisjtjeva. Rekonstruktsija, Sankt Petersburg 1997. 35. Vasilij Nikititj Tatisjtjev, Tetradi Tatisjtjeva k ego radotasj po geometrij. RAN, razrjad II, opis 1, no 211, s. 8–12. 36. RAN, 1927 Spravka o ego literialna v Akademij Nauk 1, fonda 2, opis 192 f, n 2, l. s. 157–159, 209–211. 37. Hyde 1906; A. S. Wainscot, A bibliography of the works of Emanuel Swedenborg original and translated by the rev. James Hyde. Lists of additions to the bibliography since its publication in 1906, London 1967.

peter ejewall

Frödingporträtt på väg – från patientfoto till kändisbild

ppsala hospitals uppsyningsman Johan Morén (1870–1931) blev 1903 ombedd att fo tografera Gustaf Fröding av den då ansva rige läkaren Herman Lundborg (vars kommande rasbiologiska karriär skulle få honom att senare anlita fotokonsten i större skala); för journalen ville man med anstaltens nyinköpta kamera do kumentera Fröding sittande i sin säng (som han länge vägrade lämna) på förstaklassavdelningen. Johan Morén var direkt underställd överläkaren och hjälpte till med arbetsledning och kontors arbete. Här som på några andra av landets men talsjukhus fungerade uppsyningsmannen även som fotograf; ett mörkrum för framkallning av glasplåtar hade 1902 färdigställts inom hospital området i Uppsala. Från fotograferingen 1903 känner vi fyra por trättvarianter; två i profil: med lyftat huvud och med huvudet i jämviktsläge samt två en face: med himmelsvänd blick och med blicken mer i kamerahöjd. En kontaktkopia (framställd via direktkontakt mellan negativ och fotopapper) av motivet med huvudet i jämvikt avslöjar att Jo han Morén vid tillfället använde negativformatet 9 × 12 cm; kameran Uppsala hospital inhandlade våren 1903 var visserligen för glasplåtar 13 × 18 cm men med tillhörande kassettinlägg kunde även mindre format nyttjas. När överläkaren på Uppsala hospital Frey Sven son 1916 hos Bonniers skulle ge ut sin bok Gustaf Frödings diktning: Bidrag till dess psykologi aktua liserades Johan Moréns bilder. Frey Svenson var sedan tidigare bekant med stockholmsfotografen på modet Henry B. Goodwin, som då han fortfa

rande är språkvetare i Uppsala och heter Heinrich Buergel sökte hjälp hos Svenson för nervbesvär. Nu inför bokutgivningen sände Svenson Moréns fyra glasnegativ till honom. ”Aldrig har jag hand skats med ett delikatare material än dessa Morén ska negativ”, skrev Goodwin. Henry B. Goodwin ägde stor skicklighet i bild behandling och kunde få fotografier att likna konstverk. Till lyxupplagan i 500 exemplar av Frey Svensons bok om Fröding bearbetade Good win ett av Moréns negativ och lät från det föräd lade resultatet trycka fotogravyrer som fästes in vid titelsidan i varje bok. Av Johan Moréns bilder på Gustaf Fröding övertog Henry B. Goodwin rätten att reprodu cera och sälja porträttet i profil och lyftat huvud samt ett på Fröding framifrån. I Vecko-Journalen, nyårsnumret 1916 återgavs den senare varianten där Fröding har blicken i kamerahöjd med upp lysning om att bilden nu fanns att köpa i konst handeln som pigmenttryck och fotogravyr. Konstnären Richard Bergh använde Johan Moréns Frödingfoton, främst en face-bilden med blicken i kamerahöjd, som inspiration då han må lade det kända porträttet av skalden, färdigt 1909. Bergh hade besökt Fröding på Uppsala hospital 1904 efter en önskan från systern Cecilia Fröding, som hoppades konstnären skulle låta sig inspire ras till ett porträtt av brodern efter att ha fått se honom sittande i sängen med sitt profetskägg. Ett par år efter besöket erhöll Richard Bergh brev från Cecilia med en påminnelse om att ta sig an porträttuppdraget. Bifogat brevet var ett antal av Johan Moréns fotografier. Richard Berghs mål

ning är ofta avbildad; 1977 blev den utfallande omslagsbild till LP-skivan Göran Fristorp sjunger Fröding, reprofoto Bengt H. Malmqvist. Gustaf Fjæstad hade Johan Moréns fotografi som förlaga när han utförde sitt träsnitt signerat 1913; porträttet är krönt med en krans av törnen, rosor och eklöv; i kransen syns även hemlig hetssökandets dubbeltriangel. Fjæstads porträtt användes samma år via vänskapsband mellan konstnären och författaren Ida Bäckmann som frontespis i Bäckmanns bok om Fröding, utgiven på eget förlag. Ida Bäckmann hade regelbundet besökt Gustaf Fröding på Uppsala hospital 1903– 1904 (innan hon blev portad) och tidigare brev växlat med honom. Gustaf Fjæstad gjorde också en litografi utifrån det Morénfoto av Fröding med himmelsvänd blick Ida Bäckmann ägde. Fo tot lät hon senare en ateljé montera ihop med en bild på sig själv; dubbelporträttet hängde bakom glas och ram i hennes sängkammare. En kopia av porträttet på Fröding skickade hon också till Sel ma Lagerlöf; det var genom ett livfullt svarsbrev från Selma om hur bilden vid ankomsten talat till henne med Frödings röst hon fick Ida att via ”undret” påbörja Frödingboken. När den utkom omarbetad 1940 betitlad Gralsökaren fick berättel sen om det talande fotot en framskjuten plats och hela omslaget upptogs av nämnda fotografi. Även Signe Trotzig som vårdade Gustaf Fröding till slutet i villa Gröndal hade framme ett av Moréns porträtt, Frödingprofilen med huvudet i jämvikt. Både Erik Axel Karlfeldt och Albert Engström ägde en kopia av samma motiv. I samband med Johan Moréns bortgång 1931 väcktes tanken att framställa till försäljning en ”fotografisk minnesupplaga” av Frödingporträt ten efter Moréns originalplåtar. Moréns boupp teckning nämner ingenting om någon fotosam ling men väl noteras ett dokumentskåp (han hade gått i pension 1930 och troligtvis kunnat ta Frö dingplåtarna med sig); det finns senare uppgifter om att fotografiskt material relaterat till Fröding gick i arv till Johan Moréns son. Initiativtagare och ansvarig för det Frödingska porträttprojek tet var uppsalafotografen Gunnar Sundgren. I en maskinskriven ”Överenskommelse” med änkan Maria Morén (hennes namnteckning saknas dock där den var tänkt att stå på dokumentet) framgår att det rör sig om två negativ Sundgren önskar få tillgång till. Bonniers månadstidning publicerade

i juninumret 1931 Frödingbilden med blicken i kamerahöjd och profilen med lyftat huvud (vilka Sundgren bifogat sitt pressmeddelande angående projektet). Tidningen skrev: ”Sedan dess kopior tagits, överlämnas de dyrbara plåtarna till Upp sala universitetsbibliotek och komma att förvaras i Carolina.” Att glasplåtarna skulle tillfalla Caro linabiblioteket var också enligt Johan Moréns ut talade önskan, som den framskymtar i Sundgrens försök till kontrakt med Maria Morén. Osäkert är i vilken utsträckning Gunnar Sundgrens affärs idé realiserades (om alls); planen att låta Moréns plåtar gå till Uppsala UB blev, utifrån bibliote kets Kart- och bildenhets accessionskatalog, ald rig förverkligad. Tre av Johan Moréns bilder som återges här är tryckta efter glasplåtar 13 × 18 cm, reprofoton av beskurna papperskopior (arbetet utfört av okänd yrkesman) förvarade på Psykiatrihistoriska mu seet, Uppsala (i samma byggnad där hospitalets mörkrum en gång låg). Den fjärde bilden är från kontaktkopian 9 × 12 cm ur Uppsala universitets biblioteks samlingar. Alla fyra ingår beställbara i Uppsala universitetsbiblioteks bilddatabas Bild sök, www.ub.uu.se/sv/Sok/Bilder/Bilddatabasen. Bonusinformation Johan Moréns Frödingporträtt i profil med lyftat huvud blev frimärke till hundraårsminnet av skal dens födelse 1960, gravör Czeslaw Slania, konst närlig anpassning av förlagan Stig Åsberg; ett av förstadagsbreven hade dessutom Moréns Fröding framifrån och himmelsvänd blick utförd som tecknad vinjett i färg signerad LA; Myntverket slog det aktuella året en medalj efter samma Frö ding framifrån, gravör Leo Holmgren. En t-tröja med Johan Moréns Frödingbild, profilen, lyftat huvud, finns (2011) att köpa i souvenirbutiken på Alsters herrgård utanför Karlstad, minnesgården över Gustaf Fröding och där han föddes. (Artikeln bygger vidare på och korrigerar Olle Öst linds Den okände Henry B. Goodwin, 1997, kapitlet Henry Goodwin och Gustaf Fröding.) Tre av bilderna finns även i KB, en av dem i flera varianter.

tomas lidman

Pliktlagen före 1700 En kortfattad översikt

enna studie syftar till att ge en översiktlig beskrivning av den pliktlagstiftning som existerade i Europa före 1700, och är ett försök att sätta in den svenska kansliordningen från 1661, i vilken plikleveransbestämmelserna ingår, i ett större perspektiv. Frankrike, Tysk-romerska riket, England Att bevara landets tryckta litterära produktion för framtiden var faktiskt ett motiv som åter fanns redan i den franska så kallade Montpellier förordningen från den 28 december 1537. Den räknas som den äldsta lagen om leveransplikt av tryckta skrifter i världen. Det var den franske mo narken Frans I som förutom att vilja kontrollera informationsspridningen i riket och ge legitimi tet åt den tryckta boken (Gutenbergs uppfinning låg bara några generationer tillbaka), också ville bygga upp en representativ samling av landets in tellektuella prestationer och framsteg för att på så vis bevara dem för eftervärlden. Han såg också ett värde i att tillgängliggöra de litterära verken i deras ursprungliga form. Det finns också, som sagt, skrivningar som handlade om kontroll och auktorisation. Man kanske därför inte skall över driva det idealistiska synsättet eller se det som ett utslag av fransk kulturimperialism, men mo tiveringarna får ändå betecknas som unika och mycket framsynta, särskilt när vi tittar på övrig pliktlagstiftning från 1600-talet. Kansliordning 22 september1661. KB, HS B 834 c (kopia av original i RA).

I den habsburgska monarkin infördes en form av pliktlag för böcker 1579 under kejsar Rudolph II och hans lärda och välrenommerade biblioteka rie Hugo Blotius ledning. Han drog upp riktlinjer för hur böcker och skrifter skulle levereras till det kejserliga biblioteket (Kaiserliche Hofbibliothek) i Wien. Men uppenbarligen fungerade lagen inte särskilt väl. 1624 så ratificerades den av Kejsar Fer dinand II i ett dekret, där han gjorde det obligato riskt för samtliga tryckare i riket att leverera fyra exemplar till det kejserliga biblioteket. I England antogs en förordning 1662 (ratifice rades 1666) som stadgade att ett exemplar av varje tryckt skrift skulle lämnas till det Kungl. biblio teket och till de två universitetsbiblioteken i Ox ford och Cambridge. Denna förordning upphör de 1695. Efter unionen med Skottland 1707 följ des den i stället av en ny upphovsrättsförordning i vilken även leveransplikten reglerades. Lagen antogs av drottning Anne 1709. Den utsträckte antalet pliktexemplar till nio, bland annat till nationalbiblioteken i Skottland och Wales. Leve ransplikten kopplades i likhet med förordningen från 1662 nära ihop med rättigheterna till verket, i och med att drottningen och hennes kansli först skulle godkänna skriften innan författaren fick rätt att sprida sitt verk. Sverige Så vitt jag funnit i litteraturen var Sverige ett av de första länderna i världen som skaffade sig en lik nande ordning: i själva verket den tredje nationen i raden. Spanien fick exempelvis sin pliktlag 1716,

Polen 1780 och Portugal 1796. Det är ett faktum som leder till eftertanke och tveksam stolthet. Kansliordningen från den 22 september 1661, skall ses i perspektiv av den omstrukturering av det ci vila och militära samhället som i princip inleddes under Gustav Vasas tid, men som med stor kraft fördes vidare av Gustav II Adolf och Axel Oxen stierna under 1600-talets första decennier. Den unga och växande stormakten krävde en rad refor mer för att hantera den nya politiska situationen. Vi känner alla till den nya riksdagsordning som in fördes 1617, en rättegångsordning tillkom 1614, ar kivförordningen dateras till 1618, kansliordningen från 1626 reglerade ärendenas behandling och be redning i kansliet, regeringsformen 1634 stadgade styrelseskicket genom införandet av fem kollegier och den lokala förvaltningen med landshövdingar i spetsen. Dessutom tillkom förordningar som styrde postgång, kommunikationer med mera. Det är därför inte så märkligt att kungen och hans kansli också ville ha insyn i vad som skrevs i det alltmer svåröverskådliga väldet. Man ville veta vem som skrev, vad som skrevs och vem som tryckte publikationen. Den kansliordning som antogs 1661 (under Karl XI:s förmyndarregering) skall därför betraktas som en del av det väldiga reformarbete som karaktäriserade Sveriges poli tiska landskap vid denna period. Det kan vara på sin plats att närma sig kansli ordningen från 1661 förutsättningslöst och först låta den tala för sig själv. Kansliordningen regle rade hela kansliets arbete i femton utförliga pa ragrafer. Pliktleverans av tryck reglerades i den näst sista paragrafen. Inledningsvis så stadgades det att ”thet är schattat för nyttigt och nödigt, att Kongl. Maij:t må veta hwadh för böcker och schriffter, som vthi dess Rijke och tillhörige pro vincier, tryckes och bringes vthi liuset”. Därför skulle de lokala myndigheterna avkräva tryck erierna ”alle utgående böcker, Tractater, Predik ningar och schrifter the hafwa, hwadh för titul, form eller materie (andelig eller werdzelig) som dhe hafwa kunne, ingen vndantagandes, strax dhe ähre trychte och för än såsom exemplaren distraherade blifwa, sända twenne Exemplar till Kongl. Maj:ts Cantzlie, ther af thet ene schall läg gias vthi Kongl. M:tz Archivum och thet andre vthi K. Majt:tz Bibliothek. Ty hörer till RijkzCant zelerns, och Cancellie Collegij omsorg först och främpst att see och höra effter, om the som tryck

erij hafwa, holla sig effter ofvanbem:te Kungl Maj:tz allernådigste willie och befallning”. Om de inlevererade trycken innehöll något förgripligt skulle det anmälas och bestraffas med böter. Analyserar vi texten så framgår att en del av vad som stadgades 1661 faktiskt fortfarande är högst aktuellt. Det var inte bara böcker utan i princip allt tryckt material som skulle levereras, även vad vi i dag brukar kalla småtryck, något som fortfarande gäller (med vissa undantag). Leveransplikten låg också på tryckerierna vilket det fortfarande gör. Det var väl i och för sig inte så konstigt då tryckarna vid den här tiden van ligtvis var både förläggare och distributörer. Det är också intressant att notera att det skulle inle vereras två arkivexemplar (utan någon närmare motivering), det ena avsågs hamna i det kungl. biblioteket, det andra skulle arkiveras som ”arkiv exemplar” i riksarkivet. Att huvudsyftet med kansliordningen var att kontrollera informationsflödet och se till att inga olämpliga eller för riket skadliga tankar eller idé er utkom av trycket är helt uppenbart. Att se någ ra andra motiv (som framskymtar i den franska motsvarigheten) är svårt. Kontrollfunktionen ex isterade faktiskt långt fram i tiden, även om den successivt blev alltmer ohållbar. Först 1845 avskaf fades indragningsmakten formellt. Hur var det då med viljan och förmågan att efterfölja de stränga påbuden? Resultatet var up penbarligen otillfredsställande och det förefaller som om det omedelbart föll på riksarkivets lott att se till att administrera leveranserna. I en ny förordning från den 12 november 1674 hette det därför att Kungl Maj:t ”icke utan missnöje för nummit, att av alla skrifter, böcker och traktater, som sedan 1662 av trycket utkommit, ganska få exemplar, levererats till Riksarkivet och bibliote ket”. Nu skulle det bli bättre ordning. Boktryck arna ålades att lämna in en lista på alla de tryck som utkommit från tryckeriet och att ha den som utgångspunkt när leveranserna lämnades in i två exemplar. Om så inte skedde utgick ett vite på 100 daler silvermynt. I förordningen ålades kungens kansli, akademierna och biskoparna att övervaka tillämpningen av paragraferna. Inte heller denna ordning kom emellertid att fungera särskilt bra. Den 16 februari 1707 upprepa des förmaningarna med ett större allvar i en så kal

Samling af instructioner rörande den civila förvaltningen i Sverige och Finnland, vol. 1, utg. av Carl Gustaf Styffe (Stockholm, 1856), s. 362–63. KB.

lad åtvarning. Nu utsträcktes leveransplikten till att omfatta också universiteten i Uppsala, Lund, Åbo och Dorpat. Dessa nya exemplar skulle inle vereras till riksarkivet och ”dess secreterare” för att sedan distribueras ut till mottagarna. Dock hade universiteten i Uppsala och Lund genom särskilda kungliga resolutioner redan 1692 och 1698 fått del av tryckleveranserna, och även hunnit klaga på den dåliga efterlevnaden. I en inlaga till kans likollegium 1704 föreslog arkivsekreteraren, den kungliga bibliotekarien och universitetsbibliote karien i Uppsala att det borde tillsättas en särskild person med uppgift att se till att tryckleveranserna verkligen kom in. Kollegiet biföll skrivelsen under förutsättning att personen ifråga ”ingen lön eller betalning därför begär”, vilket naturligtvis med förde att förslaget aldrig realiserades. Det blev riksarkivet och dess chef, arkivsekre teraren, som fick i uppgift att hantera tryckleve ransernas registrering och distribution. Enligt Severin Bergh som i sin bok om riksarkivets his toria 1618–1837 utförligt uppehåller sig vid frågan hade arkivet fram till 1707 ”icke haft mycket be svär med tryckleveranserna, i synnerhet som dessa

till stor del uteblivit”. I åtvarningen (1707) nämndes att boktryckarna ”ganska sällan, somliga aldrig någon gång kunnat förmås att till Kongl. Maj:ts archivum och bibliotek inleverera de så strängeli gen påbjudne exemplar. Men med tiden måste den nya föreskriften av 1707 givetvis medföra ganska mycket arbete med granskning av inkomna tryck alster och medföljande listor, korrespondens rö rande felande eller ofullständiga leveranser mm”. Riksarkivet befattning med tryckleveranser na upphörde först 1866 i samband med att man antog förändringar i tryckfrihetsförordningen. Trycklistorna, ganska få före mitten av 1700-talet, lämnades då över till Kungl. biblioteket. När vi bedömer den samlade svenska tryckpro duktionen under 1600-talet med utgångspunkt från samtida listor och förteckningar får vi med andra ord vara lite försiktiga. Det dröjde åtskil liga decennier innan den numera så hyllade för ordningen från 1661 kom att fungera i praktiken och vi måste, för att få en god bild av vad som verkligen publicerades och lästes under stor maktstiden, gå till senare arbeten som Isak Col lijns 1600-talsbibliografi.

Danmark

Sammanfattning

I Danmark kan de första försöken att skapa en form av pliktlag härledas till 1623 då Köpenhamns universitetsboktryckare, som kompensation för den lön och de privilegier han erhöll, skulle le verera ett exemplar av varje bok han tryckte till universitetsbiblioteket. Påbudet är knappast en parallell till det lagstiftningsarbete som tillkom i övriga Europa och i Sverige, utan måste snarare ses som ett praktiskt sätt att tillförsäkra universi tetsbiblioteket böcker. Den som kan ta åt sig äran av det mot slutet av 1600-talet etablerades en generell dansk plikt lag var den kungliga vicebibliotekarien Johan Conrad Wolfen som verkade vid biblioteket från 1694 till sin död 1730. Han uppehöll sig i Paris vid 1690-talet mitt och lärde där känna det franska re gelverket. Väl hemma i Köpenhamn skrev han ett brev den 11 juli 1697 till Christian V och föreslog att alla de som fått kungens tillåtelse att trycka el ler förlägga böcker borde åläggas att löpande le verera 4 till 5 exemplar av varje tryckt bok till det kongelige bibliotek. Brevet skrevs på tyska. Brevet expedierades snabbt och den enväldige kungen kunde redan en knapp vecka senare, den 17 juli, underteckna ett landstäckande missiv till Köpenhamns universitet om att det skulle vidta lämpliga åtgärder i syfte att åstadkomma en ord ning där ”enhver, som noget skrift herefter i vore riger med vores allernådigste tilladelse lader tryk ke og oplaegge, skal vaere forbundet til fem exem plarer deraf i vores bibliotek at leverere”. Missivet var inte helt problemfritt vilket snabbt skulle visa sig. Dels hade det karaktären av ett uppdrag till universitetet som fick i uppgift vidareutveckla de bakomliggande tankarna, dels så definierades inte vad som menades med tryck. I jämförelse med den svenska kansliordningen var den betydligt mer oprecis och konturlös. Upp draget att se till att påbudet efterlevdes gavs till Köpenhamns universitet och behölls inte, som i Sverige, inom det egna kansliet. Det danska riks arkivet förefaller heller inte ha spelat någon roll i processen. I likhet med den svenska ordningen var det tryckerierna (även om det inte uttryck ligen nämndes) som var ålagda leveransplikt. Oklarheterna ledde till att det redan 1703 kom ett nytt missiv där bestämmelserna preciserades och blev enklare att tolka.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det var relativt få länder som före 1700 antog någon form av fungerande pliktlag för tryckta skrifter. Gemensamt för dem alla var att de var relativt stabila, fungerande centralstyrda nationsbyggen med en förhållandevis lång historia. Med undan tag av den franska lagen var det absolut övervä gande motivet bakom reformerna behovet av att kontrollera och övervaka ett informationsflöde. Ofta var lagen så konstruerad att tryckaren först måste ha fått skriften officiellt godkänd innan han kunde låta tryckpressarna sätta igång. Plik ten att leverera låg i de flesta fall på tryckerierna. Exemplet från Sverige visar att påbuden av olika skäl ofta inte efterlevdes. Orsakerna kunde vara ekonomiska svårigheter, geografiska omständig heter eller andra praktiska olägenheter. Det finns anledning att tro att den iakttagelsen kan vara riktig för alla de aktuella länderna.

Referenser Bergh, Severin. Svenska riksarkivet 1618–1837. Meddelanden från Svenska Riksarkivet N.f., II:5. Stockholm, 1916. Blasselle, Bruno. ”Bibliothèque Nationale”. I World Encyclopedia of Library and Information Services. Chicago: ALA, 1993. Cambridge History of Libraries in Britain and Ireland, Vol 2, red. Giles Mandelbrote och K. A. Manley. Cambridge: Cambridge University Press, 2006. Den trykte kulturarv: Pligtaflevering gennem 300 år. Köpenhamn: Det Kongelige Bibliotek, 1998. Esdaile, Undell och F. J Hill. National Libraries of the World: Their History, Administration, and Public Services. 2 uppl. London: Library Association, 1957. Kansliordning 22 september 1661 (Leverans av arkivexemplar av tryckta skrifter). Kunglig resolution 12 november 1674 (om att sända in arkivexemplar från boktryckerierna). Kanslikollegie resolution 16 februari 1707 (om att tryckerierna måste efterleva tidigare Kungliga resolutioner). Samling af instructioner rörande den civila förvaltningen i Sverige och Finnland, vol. 1, utg. av Carl Gustaf Styffe, Sthlm, K.Samfundet för utg. Av handskrifter till Skandinaviens historia 1856. Strassnig-Bachner, Margaret P. ”Austria”. I World Encyclopedia of Library and Information Services. Chicago: ALA, 1993. Wennergren, Bertil. Pliktexemplar av skrift. DsU 1977:72. Stockholm: Liber förlag/Allmänna förlaget, 1977.

Niklas von Oelreich (1699–1770) blev Sveriges siste censor. Tjänsten upphörde i och med Tryckfrihetsförordningens införande. KB, KoB PH2.

boel larsson

Från censurinstrument till stöd för forskningen och den svenska kulturens bevarande Den svenska pliktexemplarslagstiftningens betydelse för samhällets framsteg och identitet

1 . Då Under senare hälften av 1600-talet var Sverige fortfarande en stormakt. Men ekonomin var skral, och fienderna många genom de utländska erövringarna. Även inom landet pågick politiska intriger och maktkamp. Det skrivna ordet var som alltid ett viktigt verktyg i detta samman hang. Behovet av kontroll i allmänhet var stort. Granskning av det tryckta ordet i synnerhet blev oerhört viktigt. År 1661 utfärdades därför en kansliordning vars innehåll till vissa delar kom att få stor be tydelse för svenskt forsknings-, kultur- och sam hällsliv även idag. Kungl. Majt:s kansliordning stadgade att de sex boktryckerier som då fanns i Sverige ålades att lämna två exemplar av alla skrifter som utgick från tryckeriet till Kungl. Maj:ts kansli. Det ena ex emplaret skulle arkiveras i Riksarkivet, det andra i Kungl. biblioteket. Skrifterna skulle levereras till kansliet innan de överhuvudtaget fick spridas i lan det. Extra viktiga områden att bevaka var religiösa skrifter och politiska smädeskrifter. En ”tjänst” som Censor Librorum inrättades. Kanslikollegiet blev ansvarigt ämbetsverk. De inskickade skrifter na kallades arkivexemplar. Det ena exemplaret fick funktion av censur- eller granskningsexemplar. Till leveranserna skulle också bifogas en förteck ning över innehållet i leveransen, en trycklista. Förordningens efterlevnad var till en början Trycklistor från Sverige och Riga 1700–1770.

obefintlig. Tryckeriernas osäkerhet vad gällde innebörden i förordningen framgår bland annat av korrespondens mellan boktryckare Zacharias Hagemann i Göteborg och arkivsekreterare Elias Palmsköld. Leveranserna var högst bristfälliga. Att boktryckarna skulle skicka alla kyrkoböcker, skolböcker, psalmböcker och katekeser, abc-böck er och grammatikor, blankett- och kungörelse tryck, almanackor, begravnings- och bröllops skrifter verkade vara omöjligt för dem att förstå. Konstateras kan också att den bifogade tryck listan uteblev långt fram i tiden. Oerhört få trycklistor från denna tid återfinns i Kungl. bib liotekets samlingar över trycklistor och leverans förteckningar. Föreskriften upprepades i kungligt brev 1662, i religionsstadgan 1663 och i kungl. resolution 1674. I en ny stadga 1684 skedde en skärpning i tonen. Det ställdes också krav på retroaktiv leverans av allt som fanns på tryckerierna från 1661 och fram åt. I dessa akter påmindes också om att trycklista skulle bifogas och att vite skulle utdömas till det tryckeri som inte hörsammade förordningen. År 1692 fick Uppsala akademi enligt en reso lution rätt att ta emot ett arkivexemplar. År 1698 fick Lunds akademi motsvarande rätt. År 1707 skedde ytterligare skärpning av tonen mot tryckerierna. Samtidigt utvidgades antalet mottagare av tryckeriernas exemplar. Det blev nu totalt sex arkivexemplar som skulle avläm nas från boktryckerierna. Förutom Riksarkivet, Kungl. biblioteket, akademierna i Uppsala och Lund fick akademierna i Dorpat och Åbo rätt att ta emot arkivexemplar.

År 1766 utfärdades den första tryckfrihetsför ordningen. Med hjälp av förordningen infördes bland annat offentlighetsprincipen och avveckla des censuren. Förordningen avskaffades av Gustav III genom 1772 års regeringsform, men återinfördes efter mordet på kungen 1792. I samband med 1809 års statskupp avsätts Gus tav IV Adolf. Han ersätts av sin farbror Carl XIII. En liberalare tryckfrihetsförordning återinförs. Fokus ändras till att ligga på tryckfrihetens miss bruk. Tryckfrihetsförordningen moderniserades i flera steg med början 1809. Vid 1800-talets början uppstod vid många or ter en stark önskan att starta tryckeriverksamhet. Det var i synnerhet tryckning av tidningar som var viktiga. Innehållet i tidningarna var mycket hårt reglerat och kontrollerat. I synnerhet under

ABC-böcker från tiden omkring 1661.

Napoleons regeringstid var all införsel av utländ ska tidningar och artiklar i svenska tidningar om den franske kejsaren förbjudna. 1812 års tryckfrihetsförordning bestod formellt fram till 1949. De förändringar i förordningen som skedde utgjordes mest av tillägg och undantag. Under tiden för andra världskriget skedde en omfattande urholkning av tryckfrihetsförord ningen, bland annat utfärdades en särskild lag om inskränkningar i rätten att offentliggöra all männa handlingar. Handlingar som var sekre tessbelagda fick inte tryckas. Sekretesslagen från 1937 gällde ända fram till 1980. Mellan år 1940 och 1943 gällde en förordning om transportförbud av vissa periodiska skrifter. För budet gällde framför allt hela den kommunistiska pressen. Förbudet var helt oförenligt med de grund läggande idéerna i tryckfrihetsförordningen.

1941 fanns också förslag på förhandsgransk ning av tryckta skrifter ”då riket befinner sig i krig eller krigsfara”. Förslaget antogs aldrig men upplevdes som ett hot mot det fria ordet av många publicister. År 1947 lämnades ett förslag till ny tryckfri hetsförordning (SOU 1947:60). Till 1948 års riks dag lämnades en proposition (nr 230) med 1947 års betänkande som grund. Året därpå lämnades en proposition (nr 11, 1949) med ett banbrytande förslag. Bestämmelser om avlämnande av tryckta skrifter från tryck erierna till vissa offentliga bibliotek hade sedan gammalt funnits i tryckfrihetsförordningen. I förslaget till ny tryckfrihetsförordning 1949 finns inte den kopplingen längre. I stället föreslås en separat lagstiftning för denna fråga. I och med införandet av en särskild biblio teksexemplarslag bryts den långa traditionen att tryckfrihetsordningen reglerat både leverans av gransknings- och biblioteksexemplar. Kopp lingen till tryckfrihetsordningen vad gäller defi nition av vad som räknas som tryckt och utgivet kvarstår dock än idag. Lag angående skyldighet att avlämna för biblio tek avsedda exemplar av tryckt skrift (1949:166) I lagen föreskrivs undantag från leveransplikt för: visitkort, adresskort, etiketter, blanketter, re klam- och emballagetryck. Vad som ska betraktas som tillfällighetstryck och affärstryck definieras. Leveransperiod sätts till en gång i halvåret. Leverantören blir: boktryckaren, förläggaren, utgivaren eller den som låter sprida skriften i Sve rige. Mottagare: Kungl. biblioteket, universitets biblioteken i Uppsala och Lund, och dåvarande stadsbiblioteket i Göteborg. Även utlandstryckta skrifter blir leveransplik tiga. För periodiska skrifter gäller att utgivnings bevis finns eller kan finnas – oavsett språk. För icke-periodisk utlandstryckt skrift gäller leverans plikt endast om skriften är skriven på svenska språket och inte endast införts i Sverige i enstaka exemplar. Böter och viten kan utfärdas om leverantören inte fullgör sin leveransplikt. Det skulle dröja nästan 30 år innan denna lag reviderades. Under den tiden hade det hänt

Trycklistor från Riga, 1700-talet.

mycket på informations- och publiceringssidan. Sedan länge fanns både radio- och tv-program. Likaså biograffilm. Men det fanns inget uppdrag att samla in dessa uttrycksformer. Lagen om pliktexemplar av skrifter och ljudoch bildupptagningar SFS 1978:487 1978 sker en stor förändring i tryckfrihetsförord ningen: skyldigheten att lämna granskningsex emplar upphör. 1977 års promemoria för leveransplikt innehål ler många nymodigheter. Inte bara tryckta skrif ter blir leveranspliktiga utan även sådana som mångfaldigas genom stencilering, kopiering och liknande. Man betonar vikten av att detta mate

Den legendariske G. E. Klemming (1823–1893), överbibliotekarie vid Kungl. biblioteket 1865–1890, var en eldsjäl när det gällde att bygga upp en omfattande samling till nationalbiblioteket. Under hans period som riksbibliotekarie ägnades omfattande tid åt att förvärva de ”pliktexemplar” som inte hade kommit till Kungl. biblioteket under 1660-talet eller som gick förlorade i slottsbranden 1697.

rial innehåller uppgift om tryckeriets namn, ort, år och tryckår. Arkiv- och biblioteksexemplar föreslås regleras i gemensam lag och få termen pliktexemplar. Det skapas en skillnad i funktionen mellan de olika biblioteksexemplaren. Kungl. bibliotekets exem plar får namnet nationalexemplar. Lunds univer sitetsbibliotek får det nationella reservexemplaret. Båda exemplaren ska sparas för framtiden. Övriga biblioteks exemplar kommer att kallas pliktexem plar. Gallringsrätt införs för dessa bibliotek. Universitetsbiblioteken i Linköping och Stock holm får också rätt att ta emot pliktexemplar. Därmed är forskningen och de akademiska stu dierna samt ”annat utnyttjande” täckt vid de sex högskoleregionerna. Oförändrade omtryck föreslås levereras i en dast två exemplar. Samma sak gäller för konst mappar med originalverk och läromedelspaket. Ingen leverans av mycket stora affischer. Leveran serna föreslås ske kvartalsvis. Dagstidningar hade hittills pliktlevererats till Kungl. biblioteket, universiteten i Lund och Upp sala samt till dåvarande stadsbiblioteket i Göte borg, som blev statlig institution med namnet Göteborgs universtitetsbibliotek 1961. Hanter ingen är kostnads- och utrymmeskrävande. Pap peret slits ner. Mikrofilmning av svenska dagstid ningar har skett sedan mitten av 1940-talet. Dessa utfördes av privata företag. Kungl. biblioteket föreslås utveckla en verksamhet som förbereder ett av Kungl. bibliotekets två exemplar till mik rofilmning. Mikrofilmningen föreslås även fort sättningsvis ske av ett företag utanför KB. Plikt exemplaren blir totalt tre, varav två går till Kungl. biblioteket och ett till universitetsbiblioteket i Lund. Övriga pliktleveransbibliotek får i stället tillgång till innehållet via mikrofilm. Dispensrätt delegeras till KB, som också får rätt att meddela vitesföreläggande. Krav ställs på bifogad leveransförteckning. Nya medieprodukter som fonogram, ljudoch bildkassetter samt AV-hjälpmedel uppmärksam mas som framtida leveranspliktigt material. I propositionen 1977/78:97 föreslås en särskild lag om pliktexemplar av skrifter och ljudoch bild upptagningar samt kombinationer av skrifter och ljudoch bildupptagningar, till exempel lä romedelspaket. Vissa förändringar i upphovsrättslagen inne

Almanacka från den 22 september 1661 berättar att det var vackert väder den dag då kansliordningen utkom.

bär att ljudoch bildupptagningar får kopieras för forskningsändamål utan rättighetshavarens samtycke. En ny myndighet inrättas med uppdrag att samla, bevara och tillhandahålla ljudoch bild upptagningar som inte är en del av ett kombine rat material. Myndigheten får namnet Arkivet för ljud och bild. Grundplåten till myndighetens samlingar blir Kungl. bibliotekets nationalfonotek. Propositionen utmynnar i Lagen om pliktex emplar av skrifter och ljudoch bildupptagningar (SFS 1978:487). Lagen träder i kraft 1 juli 1979. Men det blev snart aktuellt att revidera pliktex emplarslagen igen. Lagen föregicks av ett antal utredningar Plikt leverans (SOU 1992:92), Ljud och bild för efter världen (SOU 1987:51) och Översyn av lagen om pliktexemplar (SOU 1989:89). Dessutom reviderades lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (1960:729) och lagen om ändring i lagen (1990:886) om gransk ning och kontroll av filmer och videogram samt lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihets

förordningens och yttrandefrihets-grundlagens områden. Lagen om pliktexemplar av dokument (SFS 1993:1392) och förordningen om plikt exemplar av dokument (SFS 1993:1439) Lagen trädde i kraft den 1 januari 1994, men revi deras samma år. Ett av skälen till detta var att de sex presserier som vid denna tid fanns i Sverige och som hade utnämnts till nya pliktleverantö rer, inte hade möjlighet att leverera. De skivor som de pressade kunde vara musik, som skulle le vereras i endast ett exemplar eller en cd-rom, med leverans av sju pliktexemplar. Lagen ändrades till att utse förläggaren/utgivaren till pliktleverantör av dessa dokument i stället. (1995:1375). Syftet med leveransplikten blev nu fokus på kulturarvet och varje medborgares rätt till infor mation. Bland annat av detta skäl förstärks kopp lingen mellan tryckfrihetsförordningen, yttran defrihetsgrundlagen och pliktexemplarslagen: de båda grundlagarna har till syfte att ”säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning”.

Karl XII:s bibel. ”Å det graverade titelbladets baksida finnes följande anteckning: Denna Bibel har tillhört högst Salig konung Carl den 12:e Glodwurdigst i åminnelse och varit honom fölgacktig under alla dess Campagner ända till dess död.” Ur: Arthur Sjögren, Svenska kungliga och furstliga bokägaremärken (Stockholm, 1915).

Dokument för elektronisk återgivning som lagrar text, ljud eller bild i fixerad form, dvs. cdrom, multimedier och disketter var de så kallade nya medierna under början av 1990-talet, som blev föremål för leveransplikt. Antalet pliktexemplar av kombinerat material utökas till sju exemplar. Detsamma gäller för de dokument för elektronisk återgivning, som hu vudsakligen innehåller text och/eller fast bild, medan dokument som upptar ljud och rörlig bild samt film, videogram, fonogram och multimedia även fortsättningsvis ska levereras i ett exemplar till Arkivet för ljud och bild. Diabilder och disketter blir leveranspliktiga endast i egenskap av tillbehör till tryckt skrift. Punktskrift blir leveranspliktig endast om inte samma innehåll tidigare var utgivet i annan skrift. Leveransplikt införs för skrift i mikroformat. Svenskproducerad skrift får behållas hos Arki vet för ljud och bild och inte bara kopieras för att sedan returneras. Importerade filmer och video gram behöver inte längre ha svensk anknytning. Arkivet för ljud och bild ges dispensrätt för taltidningar och talböcker. Talboks- och punkt skriftsbiblioteket är redan ansvarsbibliotek för detta material. Arkivet för ljudoch bild får urvals- och rekvi sitionsrätt för närradio- och kabel-tv-program. Tonen skärps vad gäller leveransförteckning. Denna gång ändras formuleringen från att leve ransförteckning ”bör” till ”ska” bifogas i två ex emplar. Efter utredningen Bevara ljud och rörlig bild: Insamling, migrering – prioritering (SOU 2004:53) fick Statens ljudoch bildarkiv möjlighet att göra urval vid insamling av material och migrering av redan insamlat material. Bara unikt material och i första hand material med svenskt ursprung skulle samlas in. Skälet var att man förutsåg en explosionsartad utveckling på medieområdet. SLBA fick också möjlighet att göra egna insam lingar av radio- och televisionsprogram. Ytterli gare budgetmedel tillfördes för att möta den tek niska utvecklingen. Kungl. biblioteket och Arkivet för ljud och bild (från år 2001 Statens ljudoch bildarkiv, SLBA) är även fortsättningsvis två skilda myndigheter med olika ansvarsområden. Det betonas dock att det på sikt behövs en sammanslagning av myndigheterna av ekonomiska och effektivitetsskäl. Detta skedde

också 2009, när SLBA blev en avdelning inom Kungl. biblioteket med namnet Avdelningen för audiovisuella medier. Pliktleverantören Det är nu 350 år sedan de första ”pliktleverantö rerna” fick i uppdrag att leverera sina tryckalster till en myndighet. År 1661 fanns det sex aktiva boktryckerier i Sverige som omfattades av lag stiftningen. Vid 1800-talets början fanns 13 bok tryckerier i Stockholm förutom Bankens, Num merlotteriets och Riksgäldens kontors tryckerier. I resten av landet fanns vid denna tid 22 tryckeri er i 20 städer. Vid slutet av 1970-talet har leverans plikten utvidgats till att omfatta såväl tryckerier, kopieringsföretag, förläggare, utgivare, distribu törer som kommuner och statliga myndigheter. Även om det bara rör sig om en kort period, så blir också de sex cd-presserierna som fanns i Sve rige i början av 1990-talet pliktleverantörer. Den första delen av 2000-talet kännetecknas av privat publicering. I många fall trycks skrifterna utom lands. Det blir då privatpersonen som blir plikt leverantör. Ibland tar ”privatutgivaren” hjälp av en publiceringstjänst. Dessa är idag inte pliktle verantörer. Inga leveranser sker av dessa skrifter. Det uppstår en lucka i vårt kulturarv. Pliktleveransmottagaren I 1661 års förordning regleras leveransplikt till Kungl. Majt:s kansli för distribution till Kungl. biblioteket och Riksarkivet. År 1707 hade Uppsala och Lund redan fått arkivexemplar, nu blir detta formaliserat. Akademierna i Dorpat och Åbo får också rätt att ta emot arkivexemplar. Det är intres sant att notera att det just var med hjälp av gransk ningsexemplaret som de utvalda universitetsbib lioteken ”fasades” in som pliktleveransmottagare. 1949 är Kungl. biblioteket, universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund mottagare av arkivexemplaret som bytt namn till biblioteksexemplar. Dessutom får stadsbiblioteket i Göteborg rätt att förfoga över granskningsexemplaret. År 1950 får Umeå stadsbib liotek rätt att ta emot granskningsexemplar. 1967 övergår dispositionsrätten av granskningsexem plaret till Umeå universitetsbibliotek. År 1978 blir Linköpings och Stockholms universitetsbibliotek de sista universitets- och högskolebiblioteken som

får rätt att ta emot pliktexemplar. Samma år upp hör skyldigheten att lämna granskningsexemplar. Den nyinrättade myndigheten Arkivet för ljud och bild får det nationella ansvaret för att ta emot och arkivera radio- och tv-program, film, fono gram och videogram. År 2005 beslutar regeringen att antalet pliktleveransmottagare kvarstår och att inga nya pliktleveransmottagare ska tillkomma därutöver. Användaren Under århundradenas lopp har pliktexemplarens användare varierat mellan en bred allmänhet och en begränsad liten skara forskare. Bland annat av upphovsrättsliga skäl har tillgängligheten till de audiovisuella medierna huvudsakligen varit förbehållna forskarna, medan övriga samlingar

har varit mer tillgängliga för en bred allmänhet under olika perioder. Vad gäller materialet som publiceras via nätverk som till exempel internet finns en tendens från utgivarens sida att begränsa tillgången till inne hållet. Rädslan för kopiering och förvanskning av materialet är stor. Därutöver tillkommer person uppgiftslagen (PUL) med sitt starka integritets skydd som gör det omöjligt att till exempel göra korsvisa sökningar i databaser och digitala arkiv. Att Sverige har sju pliktleveransmottagare, är en regionalpolitisk tanke: varje myndig medbor gare ska ha rätt att ta del av det spridda ordet i Sverige, oavsett bostadsort. Varje dag får pliktle veransmottagande institutioner flera hundra fy siska besökare. Till detta tillkommer ca 100 000 besökare av webbplatserna och ett antal beställa re av fjärrlån. Majoriteten är naturligtvis studen ter och forskare, men det finns också privatperso ner som drar nytta av samlingarna för eget bruk. Några exempel på användningsområden: en per son som ska ha ett studentjubileum. En gammal skolkatalog kan då vara till ovärderlig hjälp. En student vid någon ekonomisk institution kanske vill studera ett företags verksamhet. Att då hitta informationsbroschyrer, produktblad, en jubileumsskrift, personaltidskrifter, verksamhets berättelser m.m. samlat i kapslar om företaget kan då ge en ganska heltäckande bild av företaget. Vid patentmål rådfrågas ofta Kungl. bibliote ket för att hitta belägg för vem som var först med idén. Produktinformation för äldre modeller av en produkt kan vara bra att ha när man behöver laga produkten hemma. Försäkringsbolagens eller Riksrevisionsverkets broschyrer kan plockas fram för att undersöka för säkringsfrågor. Handelshögskolans studenter stu derar gärna årsredovisningar för sina uppsatser. Även studier av olika bokutgåvor både vad gäl ler innehåll och utformning kan vara en viktig forskningskälla.

2.Nu Pliktleverantören

Trycklista från 1995.

Fortfarande gäller 1993 års lagstiftning. Det inne bär att pliktleverantörerna och mottagarna är i stort sett desamma som tidigare. I praktiken inne bär det att vem som helst som mångfaldigar en

TABELL PLIKTLEVERANSMOTTAGARE OCH TYP AV EXEMPLAR

År

Mottagare

Namn eller funktion

1661

Kanslikollegiet: Riksarkivet, Kungl. biblioteket (KB)

Inget särskilt namn, men två exemplar av tryckta skrifter lämnat till Kanslikollegiet för granskning. Därefter till KB och Riksarkivet för arkivering

1692

Uppsala tillkommer

Inget namn för exemplaret men lämnas för arkivering

1698

Lund tillkommer

Samma som ovan

1707

Åbo och Dorpat (Tartu) tillkommer. Upphör när länderna inte längre ingår i stormakten Sverige

Samma som ovan

1812

Vetenskapsakademien tillkommer

Samma som ovan

1866

Inte längre Riksarkivet – Vetenskapsakademien

1921

Göteborgs stadsbibliotek tillkommer. Sedan tidigare KB, universitetsbiblioteken i Lund och Uppsala

Får först tillgång till ”granskningsexemplar” efter granskning. Så småningom eget exemplar direkt från tryckerierna

1949

KB, universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund, stadsbiblioteket i Göteborg

Biblioteksexemplar (granskningsexemplaret regleras separat i Tryckfrihetsförordningen som separeras från den nyinrättade Bibliotekslagen)

1950

Umeå stadsbibliotek tillkommer

Samma som ovan – se Göteborg

1967

Umeå universitetsbibliotek övertar rätten att ta emot exemplaren

Se ovan

1977

KB Lund (universitetsbibliotek - UB) Uppsala, Göteborg, Umeå (UB)

Nationalexemplaret Nationella reservexemplaret Pliktexemplar

1978

Universitetsbibliotek i Linköping och Stockholm tillkommer

Pliktexemplar direkt från pliktleverantörerna (revidering av Tryckfrihetsförordningen – leverans av granskningsexemplaret upphör)

1979

Arkivet för ljudoch bild tillkommer för AV-medier

Pliktexemplar

2001

Namnbyte till Statens ljudoch bildarkiv (SLBA)

Pliktexemplar

2005

Regeringsbeslut: inga fler pliktleveransmottagare

2009

SLBA uppgår i KB och blir Avdelningen för audiovisuella medier

Pliktexemplar

2012?

KB enda mottagare av elektroniskt material enligt lagförslag

Pliktexemplar

skrift för allmän spridning kan bli pliktleverantör. Det gäller alla från de stora kommersiella tryck erierna och förlagen till myndigheter, universitet, företag, föreningar och privatpersoner. Idag finns omkring 5 400 leverantörer av olika slag registre rade i Kungl. bibliotekets pliktleverantörsregister. De kommersiella tryckerierna och kopierings företagen utgör fortfarande den i särklass största enskilda kategorin av pliktleverantörer.

Digitaltryckteknik har blivit ”var mans publice ringsverktyg”. Vem som helst kan idag bli sin egen utgivare och tryckare. Att lokalisera och nå ut med information till alla presumtiva leverantörer innebär en svår balansgång. Kungl. biblioteket vill inte ha en alltför omfattande dubbletthantering. Dessutom skulle detta vara en tidskrävande upp gift. Monografier och föreningsskrifter produce ras ofta av denna typ av leverantörer.

Ett urval av bibelutgåvor genom århundradena som finns i Kungl. bibliotekets samlingar, däribland Karl XII:s bibel, 1917 års kyrkobibel, Nya testamentet med illustrationer av Gustave Doré, 1895, Bibeln på cd-rom (Gamla testamentet), SCPCS, 1995.

Pliktexemplarens utveckling Även det leveranspliktiga materialet är per defini tion detsamma som föreskrivs i pliktexemplarsla gen från 1993. Däremot är presentationsformerna emellanåt så förändrade att lagen inte är helt lätt att tillämpa på det inkommande materialet. Dokument för elektronisk återgivning som till exempel cd-rom och disketter samt kombinerat material, exempelvis läromedel med fonogram, har aldrig utgjort någon större del av publice ringsbranschen. En betydande del av denna typ av publicering har alltmer övergått till ren nätpublicering, eller en kombination av tryckt skrift tillsammans med interaktivt program. Ljudkassetter, videoband och disketter har mer eller mindre ersatts av cd och dvd som informationsbärare. Flera av de levererade skrifterna utgör också parallellt publicerade tryckta böcker och ”ljud böcker”, som distribueras tillsammans med den tryckta skriften. Det publiceras också fak

taböcker med dvd, där dvd:n innehåller kortare dokumentärfilmer eller kompletterande öv ningsinstruktioner. Bilagor som tidigare fanns i tryckt form finns nu också nedladdade tillsam mans med audiovisuella filer på ett elektroniskt dokument. I stället för som tidigare publicera ljud, rörlig bild och text separerade på olika informationsbä rare ger nu utgivaren ofta ut titlar med ljud, bild och övningar på en dvd i kombination med en bok i tryckt format och övningsblad i pdf. Den okatalogiserade samlingen eller vardags trycksamlingen, som den kallas idag, består hu vudsakligen av material från företag, institutio ner, kommuner, organisationer och föreningar. Reklambroschyrer, informationsmaterial, in terntidskrifter och program är exempel på kate gorier som kanske snabbare än andra återspeglar trender och utveckling i samhället. Inflödet av detta material till Kungl. biblio teket har visat en i stort sett neråtgående kurva under 2000-talet. Kategorier som till exempel

årsredovisningar, information, översiktsplaner, reklam, viss typ av kataloger publiceras allt oftare i fulltextform fritt tillgängliga eller lösenords skyddade på internet och trycks bara upp på be ställning av kund (print-on-demand). Konsthandlarnas och auktionshusens auk tionskataloger läggs delvis ut på internet idag. Dessa utgör en viktig källa inom den konstveten skapliga forskningen. Tryckta kommersiella kataloger av typen Ikeakatalogen har under en period ökat sin produk tion. Ofta kompletteras denna produktion med webbproduktioner med tätare uppdateringar. Den omfattande minskningen av vardags trycket som kunde noteras under en följd av år berodde bland annat på att alltmer reklam publi cerades på webben. Under det senaste året har en viss ökning av tryckt reklam noterats enligt den grafiska bran schen. Det är bland annat den personaliserade direktreklamen som har ökat. Utgivningen av svensk dagspress är tämligen sta tisk. Både betaltidningsutgivning och utgivning av gratistidningar har påverkats av nätpubliceringen. Den grafiska branschen ser inte internet som ett hot. I stället betraktar man tryckt och digital pu blicering som olika kanaler som berikar tillgången till information och upplevelser för läsaren. Det blir särskilt tydligt när det gäller dagspressen. En dagstidnings webbplats ger snabb tillgänglighet och täta uppdateringar av nyheter som sedan kan kompletteras i den tryckta dagstidningen där för djupade analyser kan presenteras. Ofta äger dags tidningarna numera också radio- eller tv-kanaler där samma nyhet också kan ges utrymme. För en framtida forskare måste det vara högintressant att få samma nyhet presenterad med olika syften i olika informationskanaler. När det gäller musiktryck kan man troligtvis tolka minskningen av inflödet som att denna ka tegori huvudsakligen produceras i ett eller flera exemplar direkt på beställning av kund. Ett an nat skäl är att privatpersoner piratkopierar och sprider noterna, antingen i pappersform eller som digital fil. Många kartor, som till exempel översiktskar tor, finns numera endast publicerade på webben eller i databaser och framställs i vissa fall som va riabeltryck på beställning av kund. Turistkartor däremot produceras fortfarande oftast i tryck.

Dessa är ofta reklamfinansierade och produce rade i fyrfärg för att locka besökare. Det startas i snitt en tidskrift om dagen i Sveri ge. Många av dessa är livsstilsmagasin, som läggs ner efter en kort tid. Det är inte längre en presti geförlust att lägga ned sin utgivning. På den kommersiella sidan är det idag vanligt att man kompletterar den tryckta tidskriften med en webbplats, som antingen endast används för information och prenumeration av den tryck ta tidskriften eller som ett komplement till den tryckta utgåvan. Bland icke-kommersiella utgivare, som fören ingar och organisationer, förekommer, att tidi gare nummer av en tidskrift inte trycks upp igen, utan återfinns på en webbplats i ett format som lätt kan ”printas ut” av läsaren. Många kulturtid skrifter utges endast i digitalt format. En stor del av e-tidskrifterna har karaktären av bloggar. Universitetens och högskolornas digitala pu blicering ger en brokig bild. Av de ca 40 univer sitets- och högskolor som finns i Sverige idag har ca 30 någon form av digital publicering. Fortfa rande trycks många avhandlingar inom universi teten eller av mer kommersiella tryckerier. På boksidan blåser förändringarnas vindar. Förlagen är medvetna om att de är konkurrens utsatta i ett allt hårdare publiceringsklimat med förändrade läsvanor. Privatpubliceringen fortsätter att öka mar kant. Även redan etablerade författare tar hjälp av publiceringstjänster för utgivning av sina backlists i stället för att låta förlagen stå för åter utgivningen. Den svenska e-bokutgivningen har hittills va rit blygsam, men under de närmaste åren förvän tas en dramatisk ökning. Det blir huvudsakligen återutgivning av titlar som tidigare publicerades i pappersformat och som inte längre finns i för lagens lager. I vissa fall kommer även dessa titlar att samtidigt publiceras i tryckt och digital form (parallellpublicering). Den explosionsartade pu bliceringen av e-böcker ligger troligtvis några år längre fram i tiden. Priset på e-boken samt ett läsverktyg eller en plattformslösning, som är tillräckligt tilltalande kommer att bli avgörande för den framtida e-bokutgivningen. Datorspel liknande barnböcker är den svenska bokbran schens första och hittills största e-boksatsning. Intresset för mp3-böcker växer däremot lavinar

tat. Det är bekvämt och förhållandevis billigt att distribuera digital litteratur. Många konsumenter har en mp3-spelare, varför man lätt kan förutspå en massmarknad av denna distributionsform. Affischer i storformat och textilieformat är på framväxt. Den tryckta butiksskyltningen ersätts också allt oftare av plattskärmspresentationer. Produktionen och distributionen av tryckta vykort kännetecknas idag av alltmer import. Även här har internet tagit över en stor del av kommunikationen och distributionen från den tryckta produkten. Användarens beteende Internets intåg i samhället har i många avseen den inneburit en revolution. Ett företag, en myn dighet, ett universitet, ett förlag, som inte har en webbplats ”finns” praktiskt taget inte. Svenska ungdomar mellan 16 och 24 år använ der internet mer än tv. Ungdomar föredrar att läsa dagstidningar på nätet i stället för i tryckt form. Mobiltelefoner och surf-/läsplattor kom mer att spela en viktig roll för tidningsbranschen när det gäller att nå ut till en stor läsekrets. Även åldersgruppen 35+ använder internet som en naturlig del av mediekonsumtionen. De flesta tjänstemän har internet som ett viktigt verktyg i vardagen. Nätet har blivit en viktig källa till informa tionssökning, att ”googla” har blivit ett begrepp. Många av dagens forskare hittar innehållet i bib liotekens kataloger via Google. Dessa beteenden är viktiga att tänka på när det gäller det framtida forskarsamhället. Dagens stu denter tar med sig sitt beteende när de blir mor gondagens forskare. Själva kommunikationsfor merna är också i sig intressanta som framtida forskningsobjekt. Insamling vid sidan av pliktleveranser Den robotinsamling av den svenska delen av internet, som Kungl. biblioteket bedrev i ca 10 år, Kulturarw³, samlade visserligen in mycket av fritt tillgänglig information och publicering, men insamlingsformen kan inte garantera en fullständighet. Skrifter som kräver lösenord och inloggning missas helt. Det är också mycket svårt att garantera att sammansatta objekt (objekt

som består av flera filer, som till exempel dags tidningar och tidskrifter) är autentiskt återgivna i KB:s arkiv. Denna insamling får mer ses som ett komplement till de kategorier som kräver ett mer komplett insamlande. E-böcker, dissertationer och rapporter är några kategorier som kräver en fullständigare insamling än den som kan göras med robotin samling. Kungl. biblioteket samlar in vissa kate gorier genom avtal sedan början av 2000-talet. Cirka 70 kommersiella förlags e-bokutgivning täcks genom leveranser från en e-boksproducent och distributör. Det finns idag ingen sammanhållen statistik över myndigheternas digitala publicering. Stickprovskontroller och kontakter med myn digheterna visar dock att dessa inom några år kommer att nästan uteslutande ha övergått till enbart digital publicering. Kungl. biblioteket har avtal om digital leve rans med ett fåtal idag. Det finns ungefär 190 dagstidningar i Sverige som publicerar webb-versioner av sina tidningar. Av dessa samlar Kungl. biblioteket sedan några år tillbaka dagligen in 144 dagstidningar med hjälp av robot. Kungl. bibliotekets infrastruktur för att ta emot ett mer omfattande digitalt inflöde är un der utveckling. Initiativet till en lag om plikt exemplar av elektroniska dokument ses som en viktig pusselbit för att säkra framtida informa tionsförsörjning. Publiceringsformer i förändring Teknikutvecklingen på publiceringssidan har gjort det nästintill omöjligt att få en heltäckande bild av utgivningen i Sverige idag. Privat fram ställning och publicering samt övergång till så kallat ”personaliserat tryck”, skräddarsydda lös ningar för en grupp eller en person, blir allt van ligare. Tekniken tillåter ständiga uppdateringar och varianter av samma titel, så kallat variabel tryck. Reklamtryck, undervisningskompendier, informationsfoldrar och livsstilsmagasin lämpar sig väl för denna produktionsform. Även tidta beller har blivit personaliserade enligt den gra fiska branschen. Här finns ingen vägledning i nuvarande plikt exemplarslagstiftning. Det är inte realistiskt eller

ens intressant att samla varje uppdaterad version av varje titel. Kungl. biblioteket nöjer sig med ett representativt urval av denna typ av produktion. Den grafiska branschen genomgår sedan en tid en omfattande strukturomvandling. I låg konjunkturens spår följer många konkurser i den grafiska branschen. Överlever gör endast de tryckerier som kan anpassa sig till teknikutveck lingen och snabba produktionslösningar. Det förutspås att ca 30 procent av alla böcker kommer att tryckas med digital tryckteknik om några år. I framtiden kommer vi troligtvis att få se fler titlar och korta upplagor. Det finns en ökad efterfrågan på tidigare utgivna titlar som är lagerhållna eller ibland slut hos förlaget. Utveck lingen går mot fler specialiserade böcker för allt mindre läsargrupper. Det påverkar upplagestor leken. Filformat som kan användas i flera medier är en sannolik utveckling av detta behov. Sedan flera år tillbaka har gränserna mellan olika typer av utgivare och mellan medier bli vit allt otydligare. Flera dagstidningar har blivit mediehus med utgivning av både tryckta dagstid ningar och webbplatser. Därutöver äger de både radio- och tv-kanaler. Vissa förlag samt public serviceföretag har webbplatser som till innehåll och struktur på minner om dagspressens webbplatser. Gränsen mellan de tidigare definierade doku menttyperna, dokument för elektronisk återgiv ning, kombinerat material och multimedia, suddas ut alltmer. Mediekonvergensen blir alltmer tydlig. En fortsatt utveckling av den multimediatrend som vi ser idag är högst trolig. Förlagen, dagspres sen, radio och tv kommer troligtvis att bredda sina samarbetsområden inom och utanför Sverige.

till pliktexemplarslagen från 1993. Nedan följer en kort beskrivning av innehållet i lagförslaget. Pliktleverantören – pliktexemplaret För att åstadkomma ett hanterbart inflöde valde utredaren att begränsa pliktleverantörer till ak törer som arbetar professionellt med publicering eller som har automatiskt grundlagsskydd på internet. Leveranspliktigt material blir endast dokument som har en avslutad och permanent karaktär. De ska vara överförda till allmänheten via nätverk, rikta sig till personer som förstår svenska språket eller innehålla verk av svensk upphovsman eller framförande av svensk konst när, eller huvudsakligen rikta sig till allmänhe ten i Sverige. Pliktleveransmottagaren

3. SEN

Endast ett exemplar är leveranspliktigt. Kungl. biblioteket blir ansvarigt för insamlingen och ska själv skapa en säkerhetskopia, placerad på annan ort. Kungl. biblioteket föreslås få viss föreskriv ningsrätt, att utfärda dispenser och vitesföreläg ganden. Leverans ska ske inom tre månader från sista publiceringsdatum. Det ska ske på cd, usb eller annan fysisk bärare. Möjlighet ska finnas att i stäl let skicka via nätverk alternativt hämtar Kungl. biblioteket in materialet med hjälp av robot. Ingen leveransplikt ska finnas för privata ”pu blicister”. Ingen leverans är tänkt för elektroniska dokument som bara har frivilligt grundlagsskydd och endast med utgivningsbevis för databasen, elektroniska dokument framställda av privatper soner, dynamiska filer, hela webbplatser, hela da tabaser, programvara, de flesta bloggar.

Leveransplikt för elektroniska dokument Ds 2009:61

Avslutning

Efter många års väntan tillsattes en utredning för att utreda frågan om leveransplikt för publicering via nätverk. Den 16 november 2009 skickades ett förslag till e-plikt ut på remiss till berörda instanser. Lagförslaget väckte viss upprördhet i några produ centkretsar. Beredningstiden har därefter fördröjts, men om allt går planenligt så kan vi vänta en så kallad e-pliktlag under 2012. Lagen är ett tillägg

Statsmakternas ambition att med hjälp av plikt exemplarslagstiftningen uppnå fullständighet i insamlingen har alltid funnits. Verkligheten ser tyvärr annorlunda ut. Inte ens under censurtiden när antalet leveranspliktigt tryck ändå var förhål landevis litet lyckades detta uppnås. Idag är denna ambition helt omöjlig att åstad komma: informationsuppgiften är gigantisk om

medvetandet om pliktexemplarslagstiftningen ska nå alla från professionella aktörer till fören ingar, företag, institutioner och privatpersoner. Vi kommunicerar som aldrig förr, trycktekniken har gjort privatpersoner till både utgivare och tryckerier, en trycksak kan ständigt ändras i oli ka variabler. Vi lägger en stor del av våra sociala funktioner på webben. Dagböcker och notiser i fysisk form har omvandlats till interaktiva blog gar med kommentarer och var mans egendom. Mängden är svindlande, den tekniska strukturen komplicerad. Det papperslösa samhället förefal ler mer avlägset än någonsin. Trycksaken har sna rare blivit ett värdefullt komplement till webben än en obsolet uttrycksform. Ändå måste Kungl. biblioteket i egenskap av nationalbibliotek även fortsättningsvis hålla en hög ambitionsnivå på insamlandet av kulturarvet och forskningsunderlaget. Vi vet inte idag vilken information framtidens forskare vill ta del av. Kungl. bibliotekets särställning som nationalbib liotek i förhållande till övriga pliktleveransmot tagare måste vara tydlig även fortsättningsvis.

Inför det utökade uppdraget med en lagstad gad insamling av svensk elektronisk publicering, arbetar Kungl. biblioteket idag med att utveckla automatiserade processer för hantering av fysiska och digitala pliktleveranser. Andra länders erfa renheter inom pliktleveransområdet bör också tillvaratas. Det är emellertid viktigt att vi har en lagstift ning som är tidsenlig och som även fortsättnings vis fungerar som ett uppdaterat och effektivt instrument för insamling och stödfunktion för vårt nationella minne. Kungl. bibliotekets upp dragsgivare måste också ge resursförstärkning till ett fortsatt aktivt insamlande av analoga och digitala objekt. Varmt tack till Östen Hedin, bibliotekarie, Kungl. biblioteket, Marlene Eriksson, bibliotekarie, Kungl. biblioteket, och Andrea Davis Kronlund, fotograf, Kungl. biblioteket för hjälp med framtagande och fotografering av bildmaterialet.

Källor Kungl. Maj:ts proposition nr 11. Bihang till riksdagens protokoll 1949. SFS 1949, nr 105–114. Kungl. Maj:ts kungörelse angående beslutad ny tryckfrihetsförordning. SFS 1949, nr 166. Lag angående skyldighet att avlämna för bibliotek avsedda exemplar av tryckt skrift. Ecklesiastikdepartementet 1966:1. Betänkande angående utnyttjandet av granskningsexemplaret av tryckt skrift. Ds U 1977:12. Pliktexemplar av skrift. Stockholm: LiberFörlag/ Allmänna förlaget, 1977. Prop. 1977/78:97. Regeringens proposition om åtgärder för att bevara skrifter och ljudoch bildupptagningar. SFS 1978:487. Lagen om pliktexemplar av skrifter och ljudoch bildupptagningar. SOU 1987:51. Ljud- och bild för eftervärlden. Betänkande av Ljud- och bildbevarandekommittén. Stockholm: Allmänna förlaget, 1987. SOU 1989:89. Översyn av lagen om pliktexemplar. Betänkande av Biblioteksexemplarsutredningen. Stockholm: Allmänna förlaget, 1989. SOU 1992:92. Pliktleverans. Slutbetänkande av Pliktleveransutredningen. Stockholm: Allmänna förlaget, 1992. 1993/94:KRU08. Pliktexemplar av dokument. Kulturutskottets betänkande.

SFS 1993:1392. Lagen om pliktexemplar av dokument. SFS 1993:1439. Förordningen om pliktexemplar av dokument. SOU 2004:53. Bevara ljud och rörlig bild: Insamling, migrering – prioritering. Betänkande av SLBA-utredningen. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, 2004. Ds 2009:61. Leveransplikt för elektroniska dokument. Stockholm: Utbildningsdepartementet, Regeringskansliet, 2009. Clemensson, Gustaf. ”De äldsta trycklistorna från Göteborg”. I Bibliografiska och personhistoriska studier tillägnade Gustaf Bernström 15/1 1927. Uppsala, 1927. Klemming, G. E. och J. G. Nordin. Svensk boktryckerihistoria 1483–1883. Jubileumsutgåva med tillägg av Lars Tynell, Sten G. Lindberg och Erik Göthe. Bromma: Mannerheim & Mannerheim, 1983. Utdrag av skrivelse från Kungl. biblioteket 14.1.1942 ang. tryckeriernas leveranser. Avskrift av en p.m. angående tryckeriernas leveranser särskilt vad beträffar s.k. tillfällighetstryck s.l., u.å. Diverse artiklar från svensk dagspress och fackpress Wikipedia

barbro thomas

Morgondagens kulturarv skapas idag

ack vare den pliktlag som infördes i Sve rige för 350 år sedan finns merparten av den svenska tryckproduktionen bevarad. Utan lagstiftning skulle förmodligen mycket av det som nu finns i KB:s samlingar aldrig ha kommit dit. Det är knappast troligt att någon annan instans, t.ex. förlagsvärlden, skulle ha ta git ett totalansvar för bevarandet av den svenska tryckproduktionen. Viktiga källor för kunskap om det förflutna skulle ha gått förlorade – omöj liga att i efterhand rekonstruera. Vad som hade hänt om Sverige saknat en pliktlagstiftning är en hypotetisk fråga. Dessvärre, är denna för Sve rige hypotetiska fråga, en realitet på flera håll i världen. Dagsaktuella och världsomfattande studier om förekomsten av pliktlagstiftning saknas. Men år 1977 publicerade Unesco en kartläggning över den då aktuella situationen, (Survey of existing legal deposit laws. PGI/77/UBC/Ref.2). Kartläggningen, som gjordes i samarbete med den internationella biblioteksfederationen IFLA, omfattade världens dåvarande 178 nationer. I rapporten redovisas det aktuella tillståndet. Den historiska utvecklingen berörs mest i förbigående. Det konstaterades att många pliktlagar var otidsenliga, eftersom de enbart omfattade tryckt material och att den växande andelen AV-material etc. ofta inte regle rades i pliktlagstiftningen. En avsikt med Unes costudien var att den skulle ligga till grund för överenskommelser om en minimistandard för en pliktlagstiftning. Den principiella utgångspunkten för studien var att en pliktlag ska säkra att nationalbiblio

teket, eller motsvarande, erhåller den nationella litteraturen och ges möjlighet att bevara samling arna för framtiden. En annan utgångspunkt var att pliktexemplaren bör tjäna som underlag för nationalbibliografin. Vid tiden för kartläggningen fanns någon form av pliktlagstiftning i 105 av de dåvarande 178 självständiga nationerna. I sexton av länderna med en lagstiftning saknades koppling till na tionalbibliografin. Medan 89 nationer angav att nationalbibliografin upprättades med pliktex emplaren som grund. Även om studien inte närmare belyser den historiska utvecklingen konstaterades att plikt lagstiftningen i de europeiska länderna vilar på en lång tradition, medan lagstiftningen i andra världsdelar var av betydligt senare datum. När studien genomfördes saknade 26 av de dåva rande 46 afrikanska staterna pliktlagstiftning. Befintliga lagar var av sent datum. Till exempel Kamerun och Senegal 1946, Egypten 1954, Alge riet 1956, Malawi och Uganda 1957, Libyen 1959. Under 1960-talet tillkom pliktlagar i Chad, Kon go, Ghana, Elfenbenskusten, Kenya, Sudan, Tan zania och Zambia. Senare tillkom lagstiftning i Zaire 1974 och i Tunisien 1975. Tillkomsten av pliktlagar i Syd- och Central amerika var mer spridd över tiden. Flera länder hade infört pliktlagar under 1800-talet. Till exem pel Peru 1822, Colombia 1834, El Salvador 1866 och Kuba 1879. I andra länder hade lagstiftning en tillkommit under 1900-talets första hälft. Till exempel i Brasilien 1907, Bolivia 1909, Argentina 1930, Ecuador 1934, Venezuela 1945 och i Mexico

1957. Under 1960-talet infördes pliktlagar i Costa Rica och i Guatemala. Vid tiden för kartläggningen hade 27 av Asi ens 44 stater en pliktlagstiftning. Några från sent 1800-tal, till exempel Singapore 1886 och Hongkong 1888. Andra lagar hade tillkommit på 1900-talet. Till exempel i Thailand 1941, Japan 1948, Indien 1954, Burma 1960, Sydkorea 1963, Vietnam 1961 och i Laos 1969. Många av länderna redovisade likartade pro blem. Förvisso fanns en pliktlag, men den neg ligerades och var därför i praktiken verkningslös. ”Laws are disregarded in practice.” Det saknades ofta metoder för kontroll och uppföljning. Leve ranserna var sena och ofullständiga. Omfattning en av vad som skulle levereras var oklar på grund av otydligheter i lagen. Det framgick entydigt att en pliktlag, för att den ska fungera, behöver kombineras med tillsyn och kontroll samt någon form av sanktion. Ingen världsomfattande studie tycks ha ge nomförts sedan år 1977. Vad som hänt därefter är gissningsvis att många länder fått ordning på sina pliktlagar och pliktleveranser och att plikt exemplaren utgör bas för nationalbibliografierna. På andra håll kan utvecklingen ha gått i motsatt riktning. Laos – ett exempel Ett exempel på det senare är Laos. Landet bru kar hamna högt på listan över världens fattigaste länder. Laos ligger inkilat mellan Kina, Vietnam, Burma och Kambodja och med Mekongfloden som gräns mot Thailand. Språket har nära släkt skap med thailändskan och närheten till Thai land ger laoterna möjlighet att följa det stora utbudet thailändska kommersiella tv-kanaler. Befolkningen uppgår till drygt sex miljoner, va rav uppskattningsvis 750 000 i och kring huvud staden Vientiane. Delar av befolkningen, många minoriteter, bor i isolerade bergstrakter. Infra strukturen är bristfällig. Läskunnigheten ligger på knappt 70 procent. Men det finns en stark muntlig tradition. Utbildningsväsendet är under måligt. Korruption är regel och inte undantag. Biståndsberoendet stort. Laos är ett eldorado för internationella biståndsorgan och frivilligorga nisationer. År 1956 blev landet självständigt från den franska kolonialmakten. År 1975 grundades den demokratiska folkrepubliken Laos. I sam

band med revolutionen mer eller mindre dräne rades landet på utbildat folk, då en stor del av den välutbildade delen av befolkningen skyndsamt emigrerade till USA, Kanada och Frankrike, ofta via Thailand på andra sidan Mekong. (Den som på ett nöjsamt sätt – även om situationen var allt annat än nöjsam – vill få en bild av förhållandena i samband med folkrepublikens bildande, rekom menderas att läsa Colin Cotterills romaner, med den pensionerade rättsläkaren dr. Siri som hu vudperson. Böckerna, skrivna på engelska, finns översatta till flera språk, bl.a. svenska.) I Unescos studie redovisades att en pliktlag hade införts i Laos år 1969. Pliktlagstiftningen var en del i ett regeringsbeslut rörande det all männa utbildningsväsendet samt nationalbib lioteket. Lagen angavs omfatta samtliga publi kationer som skulle levereras i två exemplar till nationalbiblioteket. Ingen kontroll förekom emellertid och insamlingen sades vara förenad med stora problem, eftersom både offentliga och privata aktörer struntade i lagen. Ett annat pro blem var avsaknaden av bibliografisk standard och bristen på kompetens inom förlagsväsendet. Publikationer saknade ofta uppgift om tryckår och tryckort. Så långt situationen under 1970-talets första hälft. I dag finns ingen pliktlag. Det är svårt att hitta tillförlitliga uppgifter om när och varför lagen avskaffades. En gissning skulle kunna vara att den försvann under de turbulenta år som följde i samband med bildandet av folkrepubli ken. Det fanns en stark politisk ambition att göra sig av med sådant som kunde förknippas med de tidigare franska kolonisatörerna. Kanhända för svann pliktlagen av bara farten. Det finns inte heller mycket aktuell dokumen tation om bok- och biblioteksväsendet i Laos. I början av 1990-talet genomförde the Nordic In stitute for Asian Studies (NIAS), på uppdrag av Sida, en grundlig kartläggning av biblioteksvä sende och forskningsinstitutioner i Laos. Enligt rapporten (Cultural Institutions in Laos, 1, Libraries and Research Institutions: Restoration, Conservation and Training Needs, NIAS Report nr 5) fanns då inte någon pliktlag och nationalbiblioteket var tvunget att köpa den nationella utgivningen, om det råkade få kännedom om dess existens. Men biblioteket hade praktiskt taget ingen budget för bokinköp, utan var beroende av bokdonationer.

(Donationer som, bortsett från stora mängder rysk litteratur, – gåvor från Sovjetunionen – i huvudsak bestod av ett hopplock begagnade eng elskspråkiga bestsellers). Vidare konstaterades att bevarandeinsatser för bibliotekens samlingar var mer eller mindre obe fintliga. Situationen för de tryckta samlingarna var synnerligen otillfredsställande. Medan situa tionen för palmbladsmanuskripten var något mer gynnsam; inte på grund av aktiva bevarandein satser, utan därför att materialet bättre stått emot de tropiska förhållandena. Nationalbiblioteket var – då som nu – inrymt i den forne franske gu vernörens residens. En praktvilla i centrala Vien tiane. Byggnaden hade emellertid inte tillräcklig plats för samlingarna. Förvaringsbetingelserna var undermåliga. Samlingarna befanns sig i olika stadier av sönderfall. Planer för ett nytt national bibliotek fanns sedan år 1987. (Dessa är ännu inte förverkligade). Tiden efter 1991 Åren 2004–2008 genomförde KB ett utbildnings projekt för bibliotekspersonal i Laos och i Viet nam. Projektet finansierades av Sida (”Develop ment of Public Library Performance in Laos and Vietnam. Final report, March 2009”, www.kb.se). Bibliotekssituationen i Laos var nu i stort sett densamma, som vid tiden för NIAS-rapporten. Nationalbiblioteket fanns fortfarande kvar i den gamla praktvillan – bara mer förfallen. Planerna på ett nybygge hade åter aktualiserats. Dock inte av omsorg om biblioteket, utan för att tomten i centrala Vientiane stigit i värde. De styrande ville därför upplåta marken för en hotellbyggnad. Ett nytt nationalbibliotek skulle möjligen byggas en bra bit utanför stadskärnan. Nationalbibliotekets samlingar uppskattades nu till ca 390 000 volymer, böcker och periodika. Merparten av samlingarna var i uselt skick. Un der regnperioden svämmar Mekong över. Här omåret så kraftigt att samlingarna som fanns i markplan måste flyttas. Merparten av national bibliotekets samlingar består av donationer och allsköns internationellt överskott. (En illustra tion av välvillighetens baksida.) Stor del av det nyare beståndet är på thailändska – ofta ett re sultat av olika biståndsprojekt. Eftersom den in hemska bokproduktionen är mycket begränsad,

är böcker på thailändska ett alternativ. Flertalet laoter läser thailändska utan svårigheter. Tillförlitlig statistik över bok- och annan tryck produktion saknas emellertid. Uppgifterna varie rar om alltifrån något tiotal titlar per år till några hundra. Oavsett vilket, är den inhemska bokpro duktionen mycket begränsad. Utgivningen är dessutom strikt kontrollerad av kulturministe riet, som i förväg ska godkänna all publicering. Förutsättningarna för en fungerande pliktleve rans borde således vara osedvanligt gynnsamma. Vilket indikerar att hindren inte i första hand är av ekonomisk eller organisatorisk natur. Det handlar snarare om bristande insikt om värdet av att bevara den nationella litteraturen och att varje nation själv måste ta det ansvaret. Nationalbiblioteket tvingas fortfarande att köpa den inhemska utgivningen i den mån anslagen tillåter och i den mån man får känne dom om utgivningen. Enligt instruktionen från kulturministeriet ska nationalbiblioteket samla in och bevara den nationella tryckproduktionen. Det är inget annat än önsketänkande. Föremål för nationell stolthet Bristen på insikt om värdet av att bevara den na tionella litteraturen kan förstås ha flera orsaker. En bidragande orsak skulle kunna vara att de böcker som publiceras är av mycket enkelt utfö rande med en genomgående låg papperskvalitet. Kort sagt, de tryckalster som ges ut ser inte myck et ut för världen. Att dessa skulle ha något framti da värde förefaller kanske inte alldeles självklart. Men det finns samlingar som blivit föremål för nationell stolthet. Nämligen i första hand palm bladsmanuskripten, men senare också den Indo kinasamling som under decennier levt ett hårt liv i nationalbiblioteket. Palmbladsmanuskripten. Även om den nutida lit terära produktionen i Laos är mycket begränsad, så finns en rik litterär tradition. En tradition som går tillbaka till 1400-talet. Texterna har nedteck nats på palmblad och faskiklarna har bevarats i kloster och i buddisttempel över hela landet. Texterna är inte enbart religiösa. De behandlar även historia, geografi, mytologi, sedvänjor, tra ditionell medicin, grammatik, poesi och folkliga berättelser. Som nämnts har palmbladsmanu

skripten bättre stått emot det tropiska klimatet än det tryckta materialet. Däremot förstördes en hel del palmbladsmanuskript under 1800-talets förödelser, t.ex. i krig och konflikter med Thai land. Förstörelsen fortsatte under bombningarna åren 1963–1972. En del palmbladsmanuskript har förmodligen också stulits och cirkulerar nu på den internationella samlarmarknaden. Det politiska intresset för palmbladsmanuskrip ten var länge svalt. Kanske för att de förknippades med den forna kungamakten. I början av 1980-ta let ändrades regeringens inställning till den tra ditionella kulturen. (Möjligen hade utsikten om utländska biståndsmedel en gynnsam inverkan). Hursomhelst öppnade regeringens ändrade atti tyd för ett omhändertagande av manuskripten. Kartläggningar av palmbladsmanuskripten hade gjorts redan i början av 1900-talet, fram förallt av franska forskare. Till exempel Louis Finots ”Recherches sur la littérature laotienne”, publicerad år 1917 i Bulletin de l’École Française d’Éxtrême-Orient. Inventeringar har också ge nomförts senare, då av såväl franska som laotiska forskare. Dock inga landsomfattande. Med finansiellt stöd från Toyota Foundation initierades i slutet av 1980-talet ett inventeringsoch bevarandeprogram. Under sex år pågick en landsomfattande inventering. För att skapa en ökad medvetenhet om värdet av detta historiska material involverades lokalbefolkningen. Fas kiklerna rengjordes och skadat material restau rerades. Med hjälp av en mobil enhet mikrofil mades materialet på plats. Inga lokalsamhällen behövde skicka iväg sina manuskript. Ca 12 000 texter mikrofilmades. Moderfilmen förvaras i Lao National Film Archive och en arbetskopia finns i nationalbiblioteket. När projektet avsluta des år 2002 hade samlingarna i mer än 800 klos ter kartlagts och ca 368 000 faskikler hade blivit föremål för bevarandeinsatser. En uppföljningsfas åren 2003–2004 bekostades av bl.a. German Research Foundation. Då inrät tades lokala bevarandecentrum i fyra provinser. Med hjälp av tysk expertis och i samarbete med Staatsbibliothek zu Berlin har delar av samling arna senare digitaliserats. Ca 12 000 texter finns sökbara på Digital Library of Lao Manuscripts, www.laomanuscripts.net. Vid världsutställningen i Hannover år 2000, där Laos deltog, erhöll projektet guldmedalj

inom ramen för UNESCO World Decade of Cul tural Development! Indokinasamlingen. Under den franska admi nistrationen, 1850–1956, publicerades en hel del böcker, periodika och offentligt tryck i det forna Indokina. Merparten trycktes i Saigon eller i Ha noi, där kolonialmakten också inrättade ett bib liotek och arkiv (Bibliothèque et les Archives cen trales de la Colonie). Rester av samlingarna finns bevarade i nationalbiblioteken i Kambodja, Laos och i Vietnam. Dessutom finns en betydande In dokinasamling i det f. d. nationalbiblioteket i Hô Chi Minh-staden (Saigon), numera General Sci ences Library, som fungerar som folkbibliotek. I ett land som Laos, med en begränsad in hemsk tryckproduktion, är Indokinasamlingen en viktig del av dokumentationen av landets his toria och övriga förhållanden. Även om perspek tivet är kolonialmaktens. Indokinasamlingen i Laos omfattar ca 3 000 dokument, varav en be tydande del monografier, som behandlar geogra fiska och geologiska förhållanden, levnadsvillkor och levnadsförhållanden, rättsväsen, ekonomi, jordbruk, hälso- och sjukvård etc. En del av samlingen består av officiella rap porter och liknande, upprättade av den franska administrationen, till exempel årsredovisningar (Rapports au Conseil de Gouvernement). Cirka hälften av samlingen utgörs av periodi ka, som publicerades av de olika koloniala insti tutionerna. T.ex. La Revue Indochinoise (1925–37) som innehåller vetenskapliga artiklar i skilda äm nen, L’Eveil Economique de l’Indochine som fram för allt belyser ekonomiska frågor och inte minst Le Tour du monde (1860–1913), rikt illustrerad och med rapporter bland annat om de upptäcktsresor som företogs i regionen. Genom ett samarbete mellan franska staten och regeringarna i Laos, Kambodja och Vietnam initierades ett projekt i syfte att dokumentera och bevara Indokinasamlingarna. Projektet VALE ASE (Valorisation de l’ecrit en Asie du Sud-Est), iscensattas år 2005. Med stöd av expertis från franska institutioner påbörjades en katalogiser ing och en dokumentation av materialet. Projek tet har genomförts i nära samarbete med de be rörda nationalbiblioteken. Inte minst bör chefens för nationalbiblioteket i Laos, Mme Kongdeuane Nettavongs insatser framhållas.

Dokument tryckta före 1936 har digitaliserats och finns tillgängliga på cd-rom. På sikt kommer förhoppningsvis hela materialet att digitaliseras och göras sökbart. Därmed blir samlingarna till gängliga för forskning och studier. Åtminstone för en franskspråkig publik. Digitaliseringen lö ser däremot inte frågan om bevarandet av de fy siska samlingarna. Här föreligger fara i dröjsmål. Morgondagens kulturarv Palmbladsmanuskripten och Indokinasamlingen har på senare år fått kulturarvsstatus. Och sam lingarna har blivit föremål för inventering, do kumentation, räddningsinsatser och annan om sorg. Bevarandet av palmbladsmanuskripten har dessutom belönats med medalj. Det är naturligt vis glädjande att man kommit till insikt om dessa samlingars värde. Det är också lovvärt att inter nationella biståndsorgan bidrar till räddningsin satser av ett historiskt värdefullt material. Bekymmersamt är däremot ointresset och för summelsen av dagens litterära produktion. Även här skulle det internationella biståndet kunna spela en viktig roll för att medverka till långsik tiga lösningar på de dagsaktuella problemen. I det tidigare nämnda utbildningsprojektet som leddes av KB åren 2004–2008 uppmärksammades frågan om bevarandet av den nationella litteratu ren. I slutrapporten 2009 pekades på en rad insat ser som skulle kunna genomföras utan hjälp av extern finansiering. Bland annat att en pliktlag skulle stiftas och att nationalbiblioteket skulle inrätta en separat avdelning för den nationella litteraturen. De, ofta oansenliga, tryckalster som publiceras i dag kommer knappast att, i likhet med palm bladsmanuskripten, klara århundraden av tropis ka strapatser. Tiden är mycket knappare. Risken är därför stor, att när insikten eventuellt vaknar, kommer mycket att vara utom räddning, eller helt enkelt borta. De publikationer som i dag fö refaller oansenliga kan i en framtid vara viktiga historiska och samtidshistoriska källor. Exemplet Laos illustrerar att insamling och bevarande av en nations litterära kulturarv inte kan skjutas på framtiden. Det är långt ifrån säkert att försum melserna kan repareras och att det som gått förlo rat kan rekonstrueras. Morgondagens kulturarv skapas i dag. Pliktlagstiftning är en nödvändig,

om än inte tillräcklig, förutsättning för det litte rära kulturarvets överlevnad. K ällor Cotterill, Colin. Anarki och gamla hundar. Malmö: Bra Böcker, 2011. Hundius, Harald. ”Lao Manuscripts and Traditional Literature: The Struggle for their Survival”. I The Literary Heritage of Laos: Preservation, Dissemination and Research Perspectives. Vientiane: National Library of Laos, 2005. www.laomanuscripts.net/en/resources/papers. Kanlaya, Dara. ”The Preservation of Palm-leaf Manuscripts in the Lao PDR”. I The Literary Heritage of Laos: Preservation, Dissemination and Research Perspectives. Vientiane: National Library of Laos, 2005. www.laomanuscripts.net/en/resources/ papers. Nettavong, Kongdeuane. ”Bibliothèque Nationale du Laos” (opublicerat föredrag). Nørlund, Irene, Stig Rasmussen och Jonas Palm. Libraries and Research Institutions: Restoration, Conservation and Training Needs. NIAS Report nr. 5. Köpenhamn: Nordic Institute of Asian Studies, 1991. Gerhard Pomassl. Survey of Existing Legal Deposit Laws. International Congress on National Bibliographies, Paris, September 1977. IFLA. PGI/77/UBC/Ref.2. Paris: Unesco, 1977. Thomas, Barbro. Development of Public Library Performance in Laos and Vietnam. Final Report. Stockholm: Kungliga biblioteket, 2009. www.kb.se/Dokument/Bibliotek/utredn_rapporter/2009/Laos_Vietnam_Final_Report_2009-04-07.pdf. www.laomanuscripts.net Bilder ur l’Indochine en Images: Laos. Cd-rom. Phom Penh: FSP Valease, 2008. Ingår i Laos nationalbiblioteks samlingar.

sven allerstrand

1900-talets nya medier Pliktleveranser av ljud och rörliga bilder

ram till och med slutet av 1800-talet hade behovet av lagstadgade pliktleveranser, av naturliga skäl, begränsats till tryckta skrif ter. Under 1900-talet började dock nya medier, i form av ljud och rörliga bilder, att ta en allt större plats i det svenska samhället. Då väcktes också krav på att dessa skulle omfattas av ett mer sys tematiskt och fullständigt bevarande för att där med kunna göras lättare tillgängliga för forsk ning och studier. De audiovisuella medierna har sitt ursprung i 1800-talets sista decennier. Ljudinspelningar på fonografcylindrar gjordes i Sverige så tidigt som under 1878, samma år som Thomas Alva Edison fick patent på sin uppfinning. Den första gram mofonskivan för den svenska marknaden spela des in i Berlin 1899. I början var självfallet ut budet begränsat men från år 1903, då The Gram ophone Co skapade ett svenskt dotterbolag, kom produktionen igång i större skala. Den tidigaste filmen spelades in på svensk mark 1899 och från och med 1910-talet inledde Sverige en mer omfat tande filmproduktion, som under stumfilmstiden blev mycket framgångsrik även internationellt. Många av dessa tidiga audiovisuella inspelningar finns nu digitaliserade i KB:s samlingar. Försökssändningar med radio startade i Te legrafverkets regi under sommaren 1922. Efter omfattande diskussioner om huvudmannaskapet för det nya mediet gav regeringen AB Radiotjänst ensamrätt att svara för programverksamheten, och reguljära sändningar kom igång i början av 1925. Ett tv-system framtaget av brittiske uppfin naren John Logie Baird visades i Sverige redan år

1930, men av olika anledningar var det först på 1950-talet som ett införande av tv-mediet i Sverige diskuterades på allvar. Radiotjänst startade en tvverksamhet på försök, och den 29 oktober 1954 sändes det officiella premiärprogrammet ”En skål för televisionen”. Försöksverksamheten över gick i reguljär drift år 1956 då riksdagen beslutade att Radiotjänst skulle ansvara även för denna pro gramverksamhet. Från slutet av 1800-talet växte de audiovisuella medierna snabbt i omfattning och betydelse. Det dröjde dock åtskilliga decennier innan man på allvar började intressera sig för hur dessa nya me dier skulle bevaras för framtiden och göras till gängliga för forskning och studier. Bevarande före leveransplikten Det Svenska Filmsamfundet grundades år 1933 med syfte att allmänt främja den svenska filmen. Inom samfundet skapades en särskild museikom mitté för att samla in och dokumentera det svens ka filmarvet. År 1940 gavs filmarkivet en starkare ställning under namnet Filmhistoriska samling arna och 1964 övertogs samlingarna av det nybil dade Svenska filminstitutet. KB startade år 1958 en avdelning med ansvar för att bevara svenska ljudupptagningar. Förebil den var det franska Phonothèque Nationale vars ursprung går tillbaka så långt som 1911. Den nya KB-avdelningen, som döptes till Nationalfono teket, hade till uppgift att samla in, bevara och dokumentera den svenska grammofonutgivning en. Man tecknade därför avtal med grammofon

bolagen om frivilliga leveranser av den svenska produktionen, katalogiserade samlingarna och startade en utgivning av svenska diskografier. Tillsammans med Sveriges Radio gjorde man ett riksomfattande upprop, Operation Stenkaka, och kunde därigenom samla in en stor del av den äldre svenska grammofonutgivningen. Som synes var bevarandet av den svenska filmoch fonogramproduktionen någorlunda under kontroll vid mitten av 1960-talet. Det fanns ett klart uttalat ansvar för Nationalfonoteket på KB och för Svenska filminstitutet inom sina respek tive områden, och båda institutionerna ägnade sig åt att systematiskt och ambitiöst bygga upp samlingar av både samtida och äldre material. Genom att utarbeta och publicera kataloger, dis kografier och filmografier fungerade även doku mentationsarbetet både för den samtida produk tionen och retrospektivt. På det området fanns inget uppenbart akut behov av ytterligare åtgär der för att stärka bevarandeinsatserna. För radio och tv var förhållandena något an norlunda. Redan från starten hade man visserli gen inom Sveriges Radio förstått betydelsen av en kvalificerad arkivverksamhet. I första hand var avsikten att kunna återanvända arkivmaterialet i nya produktioner både för reprissändningar men också som inklippsmaterial. Allt som sändes kun de inte bevaras av flera olika anledningar. En stor del av programmen utgjordes av direktsändning ar, som aldrig spelades in. Dåtidens magnetband, framför allt videobanden, var dyra och kunde återanvändas ett flertal gånger. Utländska pro duktioner fick av upphovsrättsskäl inte bevaras i företagets arkiv. Det fanns således både tekniska, ekonomiska och juridiska incitament för en mer omfattande gallring, som beslutades uteslutande utifrån företagets egna behov. Sveriges Radio betraktade också sina arkiv som företagsinterna och de var endast öppna för den egna personalen. Vissa externa kvalificerade forskare kunde få till gång till samlingarna, men detta skedde i undan tagsfall och helt på företagets villkor. Behov av lagstiftning Under 1960-talet, då radions och framför allt te levisionens betydelse för nyhets- och kulturför medling, politik och opinionsbildning stod allt klarare, väcktes frågan i olika fora om Sveriges

Radios gallringsprinciper och den bristande till gängligheten för forskningen. I debattartiklar, upprop från forskarsamhället och i särskilda skrivelser till Utbildningsdepartementet fram fördes krav på större öppenhet och en ökad till gänglighet till arkivmaterialet. År 1972 väcktes också en riksdagsmotion om särskilda anslag till stöd för en forskarservice vid Sveriges Radio. Mot den bakgrunden gav regeringen den då sit tande Dataarkiveringskommittén, DAK, i til läggsdirektiv att utreda ”allmänna arkiverings problem sammanhängande med bild- och ljud upptagningar”. Man skulle också särskilt titta på Nationalfonotekets framtida ställning och uppgifter samt möjligheterna till samverkan mellan olika institutioner. DAK tog sig an uppgiften mycket ambitiöst och redovisade som en grundläggande utgångs punkt att information som offentliggjorts ge nom de moderna AV-medierna skulle bli bevara de ”i en omfattning som någorlunda svarar mot vad som är fallet med tryckta skrifter. Man bör alltså i princip sträva efter en total arkivering”. Med denna höga målsättning var det naturligt att undersöka om pliktexemplarslagen skulle kunna utvidgas även till de nya audiovisuella medierna. En ny pliktexemplarslag Med DAK:s överväganden som utgångspunkt lade regeringen fram en proposition (1977/78:97) om en ny pliktexemplarslag. Samtidigt inrättades en ny myndighet, Arkivet för ljud och bild (ALB), för att hantera den nya lagstiftningen på det au diovisuella området. ALB bytte sedermera namn till Statens ljudoch bildarkiv (SLBA) och är se dan 1 januari 2009 en avdelning inom KB. En av de grundläggande principerna för den tidigare pliktlagstiftningen var att den nationella produktionen skulle bevaras. Rent utländska pro dukter skulle inte omfattas, även om de spreds på den svenska marknaden. En annan princip var att inget urval skulle göras. För de materialkate gorier, där lagen stipulerade leveransplikt, skulle leveranserna vara fullständiga. Vid utarbetandet av den nya lagen visade det sig att det inte var helt okomplicerat att tillämpa dessa principer på alla de nya audiovisuella medierna. Fonogram och videogram liknade böcker i så måtto att de framställdes i en viss upplaga som

gavs ut och salufördes i handeln. Dessa kunde därför relativt problemfritt införlivas i lagstift ningen. Man fastställde en upplagegräns och om denna överskreds skulle ett exemplar leveras. Det var den svenska produktionen som skulle beva ras. Lagstiftaren förde visserligen ett resonemang om att den utländska grammofonutgivningen hade stor påverkan på det svenska samhället, och därmed var forskningsintressant, men av resurs skäl valde man att avstå från att låta lagen om fatta den utländska utgivningen. Man hänvisade till att en stor del av de utländska fonogrammen spelades i radion och eftersom radiosändningar na skulle omfattas av leveransplikt skulle de däri genom ändå vara tillgängliga för forskningen i Sverige. För den biografvisade filmen uppstod särskilda problem. Där distribuerades ofta endast ett fåtal kopior, som var och en kostade så stora belopp att framställa, att det skulle framstå som orimligt med en lagstadgad leveransplikt. På 1970-talet rådde dessutom stor tveksamhet om färgfilmens lämplighet som arkivmedium. Magnetband an sågs då vara en säkrare bärare för långtidslagring, en uppfattning som helt har omvärderats sedan dess. Med hänvisning till dessa faktorer föreskrev lagen att filmer skulle föras över till videoband för bevarande, och leveransplikten begränsades till en skyldighet att hålla en filmkopia tillgäng lig för detta ändamål. Även här fördes ett resonemang kring frågan om lagstiftningen skulle begränsas till de filmer som producerades i Sverige. Man bedömde att den utländska filmen hade mycket stor påverkan på den svenska samhället och därför på ett en kelt sätt borde göras tillgänglig för forskningen i Sverige. Detta försvårades av att det inte fanns något etablerat system för internationella lån av spelfilm för forskningsändamål. Genom att det skulle finnas tillräcklig teknisk kapacitet för att föra över även den utländska filmen till video band uppstod inte några nämnvärda resurspro blem. Även den utländska filmen som visades på svenska biografer, kunde därför införlivas i plikt exemplarslagen, ett uppenbart avsteg från grund principen om att leveransplikten endast skulle gälla den nationella produktionen. De stora problemen uppstod med Radio- och tv-sändningarna. Det var en helt ny typ av medie material som till sin karaktär var helt annor

lunda än tidigare pliktexemplar. Frågan var hur det kontinuerliga, ständigt pågående flödet av program skulle kunna fixeras och levereras som pliktexemplar. Det fanns inte några internatio nella förebilder att stödja sig på. Sverige var i det här avseendet en föregångare, först i världen med ambitionen att säkra tillgången till radio- och tvsändningar som ett viktigt källmaterial för forsk ningen. Den lösning som slutligen valdes var att leve ransplikten skulle kopplas till de inspelningar, som programbolagen var tvungna att göra för andra juridiska ändamål, som t.ex. till dåvarande Radionämnden. Dessa inspelningar var heltäck ande och därmed kunde det totala sändningsflö det göras tillgängligt för forskning. En negativ konsekvens av den valda modellen, blev dock att den tekniska kvaliteten kontrollerades av de sändande bolagen och i många fall därmed av resursskäl hamnade på en nivå, som var dåligt lämpad för långtidsbevarande. När de audiovisuella medierna införlivades i pliktexemplarslagen år 1979, stod Sverige på tröskeln till ett helt nytt medielandskap. Från att ha haft tillgång till två tv-kanaler och tre radio kanaler, skedde en explosionsartad utveckling framför allt på etermediernas område. Närradio, lokalradio, reklamradio, kabel- och satellit-tv eta blerades som nya distributionsformer. Dessa om fattades inte av lagstiftningen, som innan ens ett decennium förflutit framstod som föråldrad och ofullständig. En ny utredning Ljud- och bildbe varandekommittén (LOB) tillsattes 1986, och på grundval av kommitténs förslag infördes 1993 vissa ändringar i lagstiftningen. Ett fullständigt bevarande av allt som sändes i de nya lokala tv- och radiokanalerna var inte praktiskt eller ekonomiskt rimligt. Där skulle i stället ett representativt och enkelt hanterbart urval göras. Leveransplikten omvandlades för dessa medier till en rekvisitionsrätt. Program producenterna hade en skyldighet att på begäran leverera sina totala sändningar under högst fyra kalenderveckor per år från dessa medier. Ett medielandskap i förändring Den senaste stora revisionen av pliktleveranslagen trädde i kraft år 1993. Leveransplikten utgår såle des fortfarande i huvudsak från en situation som

rådde för snart tjugo år sedan, vad gäller utbud och system för produktion, distribution och kon sumtion av ljud och rörliga bilder. Vi vet alla att medieutbudet, inte minst inom de audiovisuella medierna, har genomgått mycket stora föränd ringar sedan dess. Volymerna ökar fortfarande explosionsartat. Den allmänt tillgängliga digitala tekniken har gjort det möjligt för var och en att själv producera och publicera ljudoch bildupp

tagningar. Gränserna för det privata och det pro fessionella har suddats ut, liksom de nationella gränserna. Allt kan göras tillgängligt samtidigt för i stort sett alla oavsett tid och plats. Med en delvis föråldrad lagstiftning kommer denna nya mediesituation att ställa stora krav på öppenhet och en pragmatisk inställning i den viktiga upp giften att säkra det audiovisuella kulturarvet för framtidens forskare.

Lorenzo Hammrskรถld. KB, KoB Ls Hammarskรถld 1.

beata losman

En litterär kamp inom Kungliga biblioteket Till 200-årsminne av Sveriges första studentuppror

tudenter har alltid varit ett bråkigt släkte. På 1600-talet slogs de ofta vid Uppsala univer sitet, ibland med dödlig utgång. Där stude rade inte bara de som siktade på tjänster vid aka demin eller inom kyrkan utan även blivande of ficerare, som var mer intresserade av fäktning än latin. Källarkrogarna frekventerades flitigt. Men det första upproret riktat mot det lärda och lit terära etablissemanget kom inte förrän efter 1809 års statsvälvning. Då avskaffades de restriktioner på tryckfriheten som införts under Gustav III och Gustav IV Adolf. En stor del av den litterära och filosofiska striden från 1810 till en bit in på 1820-talet utkämpades mellan två bibliotekarier vid Kungliga biblioteket: Lorenzo Hammarsköld (1785–1827) och hans chef Per Adam Wallmark (1777–1858). Lorenzo anställdes vid KB 1807, då han var en okänd litteratör. Wallmark hade an ställts vid KB 1799 och var etablerad som författa re. Han hade vunnit pris av Svenska Akademien 1804 för lärodikten Handen (22 sidor i tryck); hans novell Amalia, eller De finska flygtingarne 1808 blev mycket populär och 1809 fick han Aka demiens stora pris på 200 gulddukater för Sång till finska arméns ära. 1809 började Wallmark ge ut Journal för Svenska Literaturen och Teatern (79 nummer utkom 1809). Den indrogs 1813 men fort sattes i Allmänna Journalen 1813–24, sedan kallad enbart Journalen. Lorenzo var en av de ledande i ett studentgäng vid Östgöta nation kallat Vitterhetens Vänner. Alla som ville göra sig gällande inom det kultu rella området skrev vers. Lorenzo gjorde det ock så och hade 1806 givit ut Öfversättningar och imita-

tioner efter äldre och nyare skalder (189 sidor). Hans vänner ställde sig ganska kallsinniga och själv tvivlade han på att han var född till skald men ansåg sig duga till kritiker. Han blev landets för sta ”vetenskaplige” litteraturkritiker, men ägnade sig även åt konstvetenskap, musik, teater, pedago gik och filosofi. Han hade också en journalistisk ådra, som syns i hans Berättelse om konung Gustaf III:s ärestod, och de i anledning af densammes aftäckande anstälde högtidligheter (1808, 78 sidor). 1810 tryckte Lorenzo en utförlig nedgörande kritik av den gustavianske hovskalden Leopolds produktion. Han och hans vänner hade då kom mit fram till att den franskklassiska dikt som gynnades av Leopold (1756–1829) och hans me ningsfränder i Akademien var helt förkastlig. I stället var det tysk romantisk filosofi, främst grundad på Schelling, samt nyklassicism i Goe thes efterföljd som skulle gälla. Motviljan mot Svenska Akademien förstärktes kanske av att Lorenzo och hans meningsfränder inte lyckades vinna några pris där, vilket mer följsamma po eter som J. O. Wallin, den senare psalmdiktaren, gjorde. 200 dukater var mer än en årslön för en universitetsadjunkt och de unga poeterna hade dålig ekonomi. Wallmark och Lorenzo var vänner 1809 men blev snabbt osams. Det är lätt att förstå att Wall mark blev sur på sin amanuens, när man läser Lorenzos karakteristik av sin chef i dikten ”Den goda smakens kvarn”, skriven 1810 och publice rad i Poetiska försök 1813. Där skildrar han de po eter som dominerade Svenska Akademien under ledning av mjölnaren Leopold. Wallin inordnas

bland Leopolds gesäller med raderna: ”Och ho nom har jag synnerligst att tacka / för näring åt de religiösa sinnen.” Så här beskrivs Wallmark i ”Den goda sma kens kvarn”: Jag var i fordna dar en Litteratus / latinsk poet och grammatista / Men då som nu så sockersöt och smakfull; / Har uti brist på säd förmalit Händer / och Finska flyktingar och raska hjältar/ och vunnit stort beröm och förnämt lovord. / Och allt det kli, som faller ifrån min mäld / uppsamlar jag i denna vilda pusten / och kallar den Journal för Litteraturen, / en föda som ej magen kan besvära, och ej åt hjärnan stiger: / och den säljes för fyra daler Banko säcken.

1910 publicerade Lorenzo under namnet Nils Nyberg en satir över litteraturen och teatern i Tungusien, kallad ”Ur Kapten Baggfots papper”, i veckotidskriften Polyfem. Den utgavs i Stockholm 1809–13 av hans vän Askelöf, och Lorenzo med verkade med både dikter och kritik. Wallmark hånades under namnet Markall i ”Den store po eten och konstdomaren Markalls apotheos”. Den verkställande makten i det tungusiska vitterhets riket hade uppdragits åt honom. Lorenzo paro dierade där Wallmarks Sång till finska arméns ära. Lorenzo hade lämnat Uppsala 1807 och bosatt sig i Stockholm men höll fortsatt kontakt med den oppositionella gruppen poeter vid Östgöta nation, som 1807 bildade Auroraförbundet. De ras dikter gavs ut i tidskriften Phosphoros, sedan en av dem, V. F. Palmblad, tillsammans med en annan student köpt Akademiska boktryckeriet 1810. Det som utmärkte gruppen förutom deras förtjusning i den nya tyska filosofin var deras ungdom. De var 15–16 år när de kom som studen ter till Uppsala och 20–25 när de började gå till storms mot det litterära etablissemanget. Flera motståndare inom Akademifalangen var lika unga. Striden mellan den Nya Skolan och Svenska Akademiens ledamöter och meningsfränder fort satte under tio år. Wallmark stödde Akademi falangen i Allmänna Journalen, men det vimlade också av kortvariga litterära tidskriftsförsök på båda sidor. Lorenzo gav ut två nummer av den ambitiösa Lyceum 1810, hans vänner Askelöf och Livijn gav ut Lifwet och Döden 1815–16. Lorenzo var en skarp och hänsynslös kritiker, en bärsärk när han fick tillgång till bläck, papper och penna,

men personligen en älskvärd herre. Den andre le daren av Nya skolan blev skalden P. D. Atterbom, som tog författarnamnet Amadeus, liksom Lars blivit Lorenzo, fast de nära vännerna kallade ho nom Lars eller Lasse. Atterbom var fem år yngre än Lorenzo och lika inläst på Schellings dunkla naturfilosofi som Lorenzo. Det Absoluta var en term som användes flitigt. Både Atterbom och Lorenzo skrev om Schellings filosofi i Svensk Literatur-Tidning, som gavs ut i Uppsala 1813–24. At terbom gav ut Poetisk kalender 1812–22, där många nu helt glömda poeter inom Nya skolan debute rade. Flera av dem kritiserades hårt av Lorenzo, som hade höga krav på poesin. Atterbom själv var då en stridens man, fast han på 1820-talet blev mer benägen för försoning med poeterna inom Svenska Akademien. 1815–16 skrev han polemik i Svensk Literatur-Tidning mot dem som kritiserade den nya naturfilosofin. Rubriken på den avslutan de artikeln är ”Försök att bestämma egenskaper av de religionsbegrepp, som förekomma hos vissa äldre kompilatorer”. Tillägnat Stor-inkvisitorn i Allmänna Journalen, dvs. Wallmark. Slutklämmen i den litterära striden blev skämtdikterna Markalls sömnlösa nätter, som ut kom 1820–21. Första natten, Rimthusiaden, skrevs huvudsakligen av Lorenzo, Andra natten av hans vän Carl Fredrik Dahlgren, men de gavs ut ano nymt, av en fingerad kommitté. Hela kretsen av s. k. fosforister i Uppsala och Stockholm stod bakom. Wallmark var huvudmålet för de paro diska dikterna, men där förekom hela det litte rära etablissemanget med Leopold, kallad Poly histrio, och Tegnér (Esaias den digre) i spetsen. Andra natten drev också med fosforistkretsen. Det är studentupproret sett i skrattspegeln tio år senare. Markalls sömnlösa nätter: Första natten utkom i maj 1820. De 500 exemplaren, en normal upp laga på den tiden, såldes snabbt slut, och en ny upplaga trycktes. Markalls sömnlösa nätter: Andra natten fick dock bara en utgåva, i april 1821. Båda trycktes hos E. A. Ortman på Norra Smedjega tan i Stockholm. Man planerade en fortsättning, men den gjordes aldrig. Första natten består av sex sånger på hexameter, Lorenzos favorit bland de klassiska versmåtten. Det är en parodi på Iliaden, som både Lorenzo och andra östgötapoeter prövat att översätta, och på Eneiden av Vergilius. Men den inleds med

Per Adam Wallmark. KB, KoB Ls Wallmark 3.

Markalainens födelse, finsk runa, som är en pa rodi på de nyligen publicerade Kalevaladikterna, utgivna av tysken Schröter i Finnische Runen 1819. Den dikten har Per Sondén skrivit, och där kallas Markall även Gäspling. Namnet Rimthusiaden hämtade Lorenzo från ”Kapten Baggfots papper”. Första sången heter ”Sysishålan”, som var beteckningen på Svenska Akademien i tidskriften Polyfem. Akademifalang en kallas thussar eller rimmare, eftersom de mest skrivit på det rimmade versmåttet alexandrin, medan Nya skolans poeter gärna använde orim made klassiska versmått. Thussarnas Drott, Po lyhistrio själv, reser sig från sin numrerade stol och manar till strid mot Apollon. Hans lärjunge Markall är färdig att samla en här. Men in i hålan kommer en svärm getingar som Apollon/Phoe bus sänt ut. Det är de gamla satiriska skalderna, bland dem Cervantes, Swift och Rabelais. De stingar tills Räddningen kommer i Andra sången

genom att Markalls mor Vecordia förvandlar Sysis-folket till möbler. Gudinnan Sysis kommer sedan till sin håla och återger sitt folk mänsklig gestalt. I tredje sången samlas Polyhistrios krigshär av den hjärneberövade Markall, ”lik en jamande katt till ögon, till anlet och miner”. Ett annat stående epitet på Markall är den vingelfotade eller uggle borne. Han kallas även Journalionen, ”bärande högt i sin hand den journalistiska fanan”. På hans sköld lästes i rött För rock och för spisning. Detta var en hänvisning på ett fingerat ordenssällskap F. R. O. S., som ägnade sig åt frosseri och återkom i Andra nattens sjätte sång. Markall följs av Lindwurmen, kapten Anders Lindeberg (1789–1849). Han var Leopoldepigon som fick Akademiens stora pris 1819 för dikten ”Mina Drömmar”, medarbetade i Allmänna Journalen, skrev dramatik och kämpade för att få star ta egen teater, blev redaktör för Stockholms Posten

1821 och översatte librettot till Webers opera Friskytten 1823. 1834 dömdes han till halshuggning för majestätsbrott för en skrift mot direktionen för kungliga teatern, regeringen och konstitutio nen men benådades, trots att han krävde att bli avrättad. Sedan kommer Bernardo den unge, dvs. Bern hard Beskow (född 1796), som nyligen debuterat som poet och hårt kritiserats av Lorenzo. Beskow medarbetade i Wallmarks journal och lierade sig med Lorenzos fiende Hans Järta. 1834 efterträdde han Franzén som sekreterare i Akademien. Ide gran major (= den större) är P. A. Granberg, belö nad 1812 med Akademiens stora pris, känd för att skriva äreminnen. Idegran minor är klockaren J. P. Grangren, också prisbelönt. Riddaren Hans ”som numera Jans sig skriver” är Hans Järta, som bär den röda frihetsmössan med inskrift Jag och Fäderneslandet. Det syftade på Järtas revolutionära ungdom. Han avsade sig adelskapet vid riksdagen 1800, ändrade stavning en av sitt namn Hierta, var en av konstruktörerna av grundlagen 1809 men var sedan redo att mins ka tryckfriheten ”snytande händigt det ljus som spriddes av frihet att trycka”. Vid det laget hade han avsvurit sig jakobinismen. Järta tillhörde lit terärt det akademiska lägret och blev liksom Teg nér Lorenzos hätska fiende. Den tunge och flåsande Amarulli, dvs. skal den Johan David Valerius (1776–1852), var enligt fosforisterna en dålig kopia av Bellman. Han hade hånats redan i kapten Baggfots papper i en växelsång mellan Amarulli och Struthio (J. O. Wallin). Struthio/strutsen är en fågel med ving ar, fast den inte kan flyga. Wallin är inte med i Markalls krigshär, däremot förekommer han i Andra natten. C. B. Rutström, sekreterare i Lant bruksakademien omtalas som ”Du som med Faeton damp i gyttjiga träsket”. Han fick befäl över härens vänstra flygel. Den flitige Snillarm var teaterdirektören H. A. Kullberg, som översatt flera populära romaner, till exempel Rosa, eller Tiggarflickan och hennes välgörare och Laduski och Floriska, tryckt 1803. Den senare finns i bibliote ket på Lorenzos fädernegård Tuna i Småland, där man läste mängder av sådana romaner. Asphalinius = professor David Aspelin var god vän till Tegnér. Han hade 1819 utgivit Jomsvi kingarna, forntida saga i fyra sånger. Lorenzo var kritisk mot göticismen, han höll på den grekiska

Olympen. Asphalinius förekommer även i Andra natten, där han kallas Galten. ”Tandläkarens far, belönt för sömniga kväden” var överste C. G. Nordforss, som fått belöningar av Akademien 1809 och 1810. Lorenzo hade redan i en dikt 1806 uttalat sin kritik mot de pjäser som gavs av Svenska (Kungliga) Teatern, bland annat Tanddoktorn. Nordforss går under namnet Rim fors i Markalls sömnlösa nätter och bär en noshör ning på skölden. L’Orateur de la triste figure är Gustav von Schantz, som skrivit mot tryckfriheten. Han följs av knekten Ehrenfjant, D. E. Gravallius, vars galna poem omtalades av Atterbom 1810. Dikten ”Religionen” hade kritiserats av Lorenzo i At terboms Elegant-Tidning 1810 och 1818 avfärdade han hans Skaldestycken. Gravallius bar en bränn vinspanna i skölden, eftersom han skrivit poemet Brännvinsförbudet. Sedan kom de Trasenbergska kohorterna, dvs. författaren och journalisten Fredrik Cederborgh, vars komiska romaner Uno von Trasenberg och Ottar Trallings lefnads-målning Lorenzo uppskat tat 1810 men sedan tog avstånd från. Cederborgh gav ut tidskriften Anmärkaren från 1816 och i den medarbetade herrar Ulf (G. A. Wulf), Grinlend (H. A. Lindgren) och Uggleviksbarden (hovrätts notarien C. G. Walberg, 1788–1822, som bland an nat givit ut den skabrösa romanen Uggelviksbalen 1814–15, där flera kända stockholmare figurerade). Alla tre enrollerades i Markalls här. ”Nu framvinkades du, Esaias, ock kallad pro feten.” Tegnér hade ju 1814 skrivit smädedikten Hammarspik om Lorenzo, som han själv aldrig lät trycka men som senare fick ingå bland hans lyriska dikter och länge färgade bilden av Loren zo. Men Lorenzo tog nog inte särskilt illa vid sig, han skrev till Tegnér och bad om en avskrift. I Rimthusiaden låter Lorenzo Polyhistrio (Leopold) kväda: ”Väldige kämpe, du som med tiden har luvats / och med dädalisk konst oss Hammarspiken har utsmitt, kom till ädlare värv.” Men Polyhistrio li tade inte riktigt på Esaias, så han fick inte strida i första ledet utan fick hand om trossen, som generalintendent. Hammarspiken omtalas även i Andra natten, bland de rätter som serveras hos ordensällskapet F. R. O. S. ”Sist med högtidelig mine i överoffrareskru den / trädde för hären fram Lithórodon, mäs

tarn i spådom.” Denne är nyutnämnde ärkebis kopen Carl von Rosenstein, invald i Akademien 1819 och släkt med dess ständige sekreterare Nils von Rosenstein, som kallas Nestor i Första natten, men tydligen var för gammal för att strida i hären. Nestor och Rephanus Flos med näsan i vädret (justitierådet Isak Reinhold Blom, akade miledamot sedan 1797) möter dock upp i fjärde sången ”Offermåltiden”. Där infann sig även Posthumius Priscus (C. P. Lenngren, Anna Ma rias efterlämnade make, redaktör för Stockholms Posten 1795–1813). Posthumius sades vara neutral i den litterära kampen, men ställde sig dock på Akademiens sida tillsammans med Paidax (lä roboksförfattaren G. A. Silfverstolpe) och Aste riscus (J. M. Stjernstolpe, som översatt både den engelske 1700-talsskalden Pope, den berömde tys ken Wielands arbeten och enklare romaner, som Jägareflickan av Cramer). Så förrättade Lithóro don vinoffret med hjälp av Esaias, som också med biträde av Junipermons (L. M. Enberg prisbelönt av Akademien 1815) stekte oxen till festmåltiden. Det gick an att gyckla med ärkebiskopen. Per sonangrepp var ofarliga, men när Geijer, pro fessor i historia i Uppsala, i sin Thorildutgåva 1819–20 diskuterade trosdogmer blev resultatet ett åtal, som vid fällande dom kunde medföra landsförvisning. Geijer friades dock av juryn. I femte sången ”Drabbningen” kämpar de for na skalderna, från de gamla grekerna med Home ros i spetsen, romaren Horatius, Petrarca, Shakes peare, Cervantes och de svenska från Stjernhjelm till den ”stridsropsväldige” Thorild (död 1808), vars poesi Lorenzo underkände men vars prosa och kritik gav honom plats som en föregångs man till den Nya skolan. Den leende Petrarca ”vitglänsande svanen från Arno” dödar Bernardo den unge, som försökt översätta honom (det hade Lorenzo också gjort). ”Den glade Cervantes” var inte bara känd för Don Quixote; 1817 trycktes en översättning av hans Hustru på prov. ”Passionernas bard den kraftige Thorild” an faller gamle Posthumius Priscus. Denne räddas av sångnymfen Anna Maria, som satt bland him melska bin och susande popplar och sjöng till harpa tillsammans med Corinna (Madame de Staël) och Sappho. Hon flög ner och överlämnade sin make i Esaias’ vård. Thorild kastar sig då över Polyhistrio/Leopold och fäller honom. Markall försöker strida mot den fruktansvärde hämnaren

Kellgren och pekar på dennes tidigare produk tion som gick i den franskklassiska stilen. Det gör bara Kellgren (död 1795) ännu argare. Markall måste be om nåd vid hans knän och förvandlas till en åsna i sjätte sången. Kellgrens senare dikt ning och uppskattande förord till Bellmans Fredmans epistlar gjorde att fosforisterna beundrade honom som en föregångare. I Andra natten är huvudfiguren riddar Paw (P. A. Wallmark, även kallad Pavo, dvs. påfågel, och Fuselbrenner efter Wallmarks bok Resa till Stockholm år 1913 av Fuselbrenner, utgiven 1813) som söker prinsessan Senscommunia (= sunt för nuft) tillsammans med åsnan Markall och galten Asphalinius (Aspelin). I andra sången skildras fosforistupproret under ledning av Lorenzo och Amadeus, som av Lorenzo koras till deras ledare. ”Lorenzo kring hans panna kransar virar / att flä ta dem var han för alla van. / En kritisk brevbok i en säck han gömmer / och rimmarstudier över dem han tömmer.” Lorenzo berömde visserli gen i regel Atterboms dikter men han var kritisk emellanåt. Polyfem (Askelöf) hör också till de talföra. Vi dare förekommer Dahlgren själv i dubbel upplaga – både som Mollberg och Mollbergson; han hade givit ut Mollbergs Epistlar 1819–20. Psalmdikta ren Samuel Hedborn är Rimborn, boktryckaren och senare professorn i grekiska V. F. Palmblad kallas Callovai efter en person i en av hans dikter. Aretus är poeten och senare hovpredikanten Jo han Börjesson, vars dikt Skapelsen kritiserats 1820 både av Lorenzo och Stockholms Posten. Aretus stångades av två bockar och drog sig ur striden. Per Klockare är Per Sondén, som 1820 var lärare vid A. A. Afzelius skola i Stockholm, tillsammans med Dahlgren och C. J. L. Almqvist och bildade Manhemsförbundet, där man jagade bautastenar och flickor (Andra natten, femte sången). Liksom Dahlgren fick Sondén sedan prästtjänst i Stock holm, en vanlig karriär för akademiska litteratö rer, när de inte blev professorer. Upproret startar på en källarkrog, där man verkligen ser studentgänget framför sig: Med hatten på vid källarbordet suto / skjortärmade studenter i en ring / ej muntert glam, ej Bachi safter truto /pokalen flinkt gick brädduppfylld omkring. / På punschens ångor vinets gud sågs vila / med blida ögon mot de glada smila.

Då högtbeskenad reser sig från stolen / Lorenzo fest ligt med sitt glas i hand: / I varme bröder vid den kalla polen / nu dubbelt eldade av druvans brand / det avgjort är, bland landets snillen alla / från denna stund vi oss de högste kalla. ––– I kännen mig, I sångens ädle bröder! / sen här den störste kritikus man har. / På dygnet jag sju recen sioner föder / till hundra skrifter är jag redan far. / Mitt öga skådar klarare än ljuset / mig undgår ej det minst kräll i gruset.

Lorenzo manar till kamp mot thussarna: På härskarsätet Polyhistrio sitter / och hopen gapan de på honom ser. / Han högt bär hjässan, pudrad, grann och vitter / och respass till odödligheten ger. / Men vid hans fot viziren Markall vilar / och öd mjukt mot sin herres gunstblick smilar.

Polyfem instämmer och Amadeus ”född att mitt hemlands höga strängspel vara” reser sig tankfull och dyster och manar också till strid. Men först ska de ut och söka Det Absoluta. Atterbom och Lorenzo gör en tämligen osammanhängande ut läggning om Det Absoluta. Lorenzo: Det Absoluta, utan form och yta / till varje form i sig all livskraft har. / En kolsvart natt, från vilken strålar bryta / det rena Intet, dock till allting far. / Ej universum självt dess storhet fattar / dock ryms det lätt inunder våra hattar.

Så stormar skaran ut på vandring mot en sjö i Tungusien där de ska hitta Det Absoluta. Främst för dem red Lorenzo på en drake / ur dra kens näsa steg om dagen opp/ en töcknig molnstod, som en sotad stake. / Men att om natten leda deras lopp / ur drakens mun gick eld och kritisk lava / i drakens fotspår vandringsmännen trava.

På vägen utkämpas en strid mot Markall. Fos foristhären breder ut sig segrande på fältet och hälsade sin drott med sänkta järn ”Lorenzo stolt med kritiska lorgnetten/ betraktade förödelsen på slätten”. Fosforisterna vandrar vidare. Till hären sluter sig också två amazoner. Den ena är grevinnan d’Albedyhll (1770–1835), kallad Fefion efter hen nes dikt Gefion, fyra sånger på hexameter utkom men 1814. Hon skildras ganska elakt: Dess klädnad var av alla färger sydd,/ en fjäderbuske

hängde tung och slokig / på hennes stormhatt ner, med bladguld prydd / men regnbågslika band på bröstet hängde / och vid vart steg hon tog för vinden slängde.

Detta är inte enda exemplet på fosforisternas gliringar mot adeln, det finns även en sådan vid skildringen av Leopolds linjeskepp nedan och Järta kallas ”en bock av rang” i Andra Nattens andra sång. Lorenzo tillhörde ju adeln men hade skrivit ett kritiskt stycke, Om ärftligt adelskap, i sitt första tidskriftsförsök Läsning i Hvarjehanda 1810, fast han senare ansåg att adeln hade ett his toriskt berättigande. Den andra skaldinnan, kallad Aglaia, är för tjusande ”som en majfrisk vår. / Kring hjässan vi rad var en krans av lager / och röda rosor prydde hennes hår”. Aglaia är Julia Svärdström, först gift Asping i Uppsala, sedan skild och omgift Nyberg 1822. Hon debuterade under namnet Euphro syne i Svensk Literatur-Tidning under Atterboms ledning och blev senare mycket god vän med Lo renzo i Stockholm. I tredje sången utkämpas två strider på bläck havet mellan riddar Paw och hans fartyg, som har namn efter Akademifalangen, och fosforisterna, som här kallas korsarer, dvs. sjörövare. Där omta las även två av Lorenzos kortvariga tidskriftsför sök. Svensk Församlingstidning, en kulturtidskrift för präster, som han startade tillsammans med Afzelius 1820, får denna vers: Där runtomkring drev vraket av en julle / som av För samlingsprotokoll en last / in i Ekklesian [kyrkan] lurendreja skulle / med maskfrätt köl och bräcklig mast. / Men som dess styrman [Lorenzo] tappat bort kompassen / snart jullen strandade i vassen.

Nya Extraposten 1819–21, där Lorenzo skrev flitigt men anonymt, omtalas som en paketbåt, liten smal och klen, som vågen snart sköljde bort. I andra slaget på bläckhavet omtalas riddar Paws skepp med åsnan Markall som galjonsbild i ak tern, Polyhistrios rangskepp fullt med grevar och baroner, en hemmema (fartyg i skärgårdsflottan) kallad Esaias. ”Från Danmark seglen och från Tyskland tågen” syftar på Tegnérs vana att låna motiv från dansk och tysk poesi. Ett skepp kallat riddar Jans förs av en skämtsam kapten (Järta). Riddar Paw flyr från striden men Polyhistrio ut ropas till segrare. I fjärde sången besöker riddar Paw Underjorden

under ledning av gumman Sophia Brenner, även kallad Markalls farmor. Skaldinnan fru Brenner (1659–1730) stod inte högt i kurs hos fosforisterna, trots att hon sades bära Annamajas, dvs. fru Lenn grens stubb (= kjol). I Underjorden får Paw se hur fosforisterna plågas. Det är en parodi på Dantes Gudomliga komedi. Lorenzo plågas dubbelt, först som författare till Första natten. Den gavs ut ano nymt och hans författarskap röjdes inte förrän se nare. Men Dahlgren visste ju om det, så författaren till Markalls sömnlösa nätter tvingas att instämma i Leopolds uppskattning av den engelske 1700-tals skalden Alexander Pope, franskklassisk förstånds skald liksom Leopold själv, och förklara Shakes peare för en boricka. Leopold hade 1801 betecknat Shakespeare som ”litteraturens skogsmänniska”, dvs. inte salongsfähig, medan Uppsalapoeterna var fascinerade av den elisabetanske skalden. Gei jer översatte Macbeth 1813. Men gräseliga straff dock mest förbida / Lorenzo här i dessa fasans rum. / Evinnerligen han här skall plå gor lida / åtankan blott därav gör tungan stum. / Av skräck du doge, ville jag förtälja / de plågors mängd som honom skola kvälja. Tolvhundra bläckhorn stå där i en låda / och pennor, papper finnas där i mängd. / När även här av skrive riets klåda / Lorenzo gripes, lysten och befängd, / och han sin hand åt pennorna vill sträcka, / på fing rarna strax furier honom smäcka.

Riddar Paw träffar även Polyhistrio i Elysium och får som avskedsord: ”Men eftervärlden sträng skall domen fälla / om mer Lorenzo eller du skall gälla.” I femte sången blir riddar Paw vittne till att en bild av Struthio (J. O. Wallin), bränns av bödeln med högra handen avhuggen! Wallins psalmbok började användas i Stockholm i advent 1820 efter att den godkänts av Kunglig Maj:t. Varför skulle då Struthio drabbas av detta nesliga straff? Det verkar som om fosforisterna inte gillade Wallins psalmer, kanske beroende på att han bearbetat många äldre psalmer. Sådant ogillade Lorenzo, han höll på originalen. Paw träffar sedan sin åsna Markall som berät tar hur han tvingats vara packåsna åt fosforister na på deras vandring mot det Absoluta. Han har blivit vittne till deras dans kring Blåkullaberget och själv anfallits av en häxa som ville förföra

honom. Lorenzo och Amadeus skuttade där om kring hand i hand tillsammans med de andra, och överherrn (= satan) tappar dem på blod: ”Där någon finna vill det Absoluta / han villigt må sitt blod i skålen gjuta.” ”En Kolarpojke väsnas vid en brasa / av små Omständigheter skickligt tänd / men fast dess lågor högt kring benen honom frasa / så skrålar han sin visa oförbränd.” Geijers välkända tonsat ta dikt Den lilla kolargossen kunde fosforisterna också driva med. Omständigheterna syftar på en komisk text av Geijer i Svensk Literatur-Tidning 1816, som Lorenzo berömt. Geijer var mycket god vän till Atterbom, som flitigt umgicks i Geijers hem, tillsammans med andra lärda ungkarlar i Uppsala. Geijer gifte sig 1816 medan Atterbom fick vänta tio år till, innan han kunde bilda fa milj. Bland de dansande är även en ”esoterisk lärd magister med en esoterisk päls omkring sin kropp”. Det är den senare Törnrosdiktaren Alm qvist. Lorenzos vänner Askelöf och Livijn dyker också upp så småningom. ”De säkert sovit bort den rätta tiden – – En mängd lyktgubbar de om kring sig föra / och det var saker, som de ämnat göra.” Lorenzo hade skarpt kritiserat sina vänner för att de bara pratade, inte gjorde någonting för den litterära kampen, vilket möjligen berodde på att de hade sina yrkesarbeten att sköta. Askelöf vistades flera år utomlands för att sälja kronans överblivna spannmål. Så kommer gryningen och Blåkullaberget försvinner. Men åsnan Markalls vedermödor är inte slut, han tvingas läsa Schelling, och fosforis terna ger honom ingen mat, trots att Callovai/ Palmblad, när åsnan enrollerades, sagt att den behövde gödas med kalenderhavre och fosforister. Kalenderhavren syftar på Atterboms Poetisk kalender. Åsnan klagade: Man med aetherisk kost mig ville göda / kan sådant snömos väl en åsna föda? / När som jag skrek på mat, de narrar sade / din fantasi dig blott kan göra mätt. / Bedrövad jag på marken ned mig lade / och fantise rade på tusen sätt. / Förgäves dock! Hur jag på foder tänkte / en tistel aldrig ner till mig sig sänkte.

I sjätte och sista sången i Andra natten har inspi rationen svikit. Paw blir introducerad i F. R. O. S., dvs. ordensällskapet För rock och spis, och sedan kommer han till slut fram till prinsessan Sens

communia, som vaktas av en jätte. Paw och Tra senberg försöker förmå varandra att döda den sovande jätten, men ingen vill hålla i svärdet. Till slut häller de gift i hans öra. Men jätten återupp står och slår riddar Paw över nacken ”och strax föll Paw på näsan ned i backen”. Ett platt slut. En tredje Markallsnatt antyds i slutversen: Till dess Pavonens tredje del du finner, hans dubbla var else skall fängslas här. Under slutversen står det Pavoni gloria, dvs. ära. Troligen hade skribenterna bakom Markalls sömnlösa nätter haft lika roligt, när de satte ihop sin satir, som studentgänget på krogen i Uppsala, när de startade striden. Mycket i Markallsnätter na är roligt, i synnerhet när man kan identifiera personerna bakom namnen. Där har man god hjälp av Börje Norlings utgåva av Första natten i Valda humoristiska och poetiska skrifter av Lorenzo Hammarsköld (1882). Norling ville uppvärdera Lorenzo både som satiriker och poet – det senare är dock ganska fruktlöst. Lorenzos poesi är med elmåttig men det var de flesta av hans vänners och fienders också. Även de som inordnats bland svenska klassiker är föga njutbara idag. Både Lo renzo och andra bedömare, till exempel latinisten Adolph Törneros, som var professor i estetiska ämnen i Uppsala 1829–32, var tveksamma om den samtida poesin skulle hålla för framtidens dom. Tegnérs Frithiofs saga gick ett segertåg över landet och världen 1825, men vid omläsning idag är den ganska hopplös. Andra nattens tredje sång skojade med bilden av Frithiof som med sina skridskor ris tar skön Ingeborgs bild i isen. Lorenzo ställde sig tveksam till Frithiofs första pekoralistiska sång, även om han ansåg Tegnér vara den störste bland landets skalder. Adolph Törneros kallade Tegnér en stor vattenkonst och ansåg bara en fjärdedel av Frithiof vara stor poesi. Atterboms överlastade blomsterspråk hånas redan i Andra natten, där överherrn/djävulen också radar upp aning, ma ning, ljusning, berusning, längtan och trängtan, dvs. rim av Atterbom som Lorenzo nyligen kriti serat. Den tidens satiriska diktning är mer njutbar än den lyriska poesin. Språket är rakare och man slipper alla kvinnoklichéerna. I poemen vimlar det av rosenkinder och liljebarmar, det blir gan ska skrattretande tvåhundra år senare.

De stridande litteratörerna kunde försonas och umgås vänskapligt. Tegnér och Atterbom träffades till exempel i Malla Silfverstolpes sa long i maj 1824, då Tegnér var i Uppsala för sin biskopsvigning. Hans Järta flyttade till Uppsala 1823 och började umgås med Atterbom och Gei jer, men han släppte aldrig fiendskapen mot Lo renzo. Det gjorde inte Tegnér heller. Men Mar kall/Wallmark tycks inte ha tagit så illa vid sig, i varje fall hann Lorenzo och han återuppta en vänskaplig ton sinsemellan, innan Lorenzo av led i nervfeber bara fyrtiotvå år gammal. Till detta kan ha bidragit att Wallmark vände sig mot Hans Järtas politiska idéer 1823, samma år som Lorenzo på Riddarhuset motsatte sig att Järta fick pension, sedan han efter eget beslut lämnat landshövdingeposten i Falun.

K ällor och litteratur Markalls sömnlösa nätter 1820–21. Mitt exemplar av boken innehåller ett samtida handskrivet re gister där öknamnen förklaras. Börje Norling har i sin utgåva av Lorenzo Hammarsköld, Valda humoristiska och poetiska skrifter 1882 identifierat dem som förekommer i Första natten. Många av dem förekommer även i Andra natten, men där finns några ytterligare som det handskrivna re gistret ger nyckeln till. I mitt exemplar av Lo renzo Hammarskölds Poetiska studier 1813 har också en samtida skrivit in namn på både vänner och motståndare omtalade i några dikter. Från Torsten Ljunggrens tjocka avhandling Lorenzo Hammarsköld som kritiker (1951) har jag hämtat många sakuppgifter. Åtskilliga av poeterna i Nya skolan kan man läsa i Poetiskt Album, ett urval av svenska dikter, red. Karl Warburg 1883, ny upplaga 1901. Adolph Törneros’ brev och dagböcker utgivna 1840–42 med ett innehållsrikt förord av Atterbom i del 2, Dagboken, ger en bild av den litterära kretsen i Uppsala på 1820-talet. Törne ros’ brev har utgivits under titeln Resebrev 2009 med förord av Per Wästberg. Den utgåvan ger mer om umgängeslivet i Uppsala, medan utgå van 1840 innehåller mer om musik, filosofi, lit teratur och utbildning.

nyheter & noterat

Typografins väg, vol. 2: I alfabetets fotspår

Marcus Gärde. 400 s. Stockholm: BachGärde, 2010. isbn 978-91-977014-2-6 Typografins väg, vol 2: I alfabetets fotspår är Mar cus Gärdes andra bok i serien om typografi och en tredje verkar vara på väg. Det är ett mycket ambitiöst projekt som jag gärna skulle vilja app lådera. Tyvärr är hans väg dåligt upplyst och så full av snåriga faktafel att den förvirrar mer än den vägleder. Till vardags är Gärde kursansvarig i typografi på Berghs School of Communication och förelä ser på ett flertal designutbildningar i landet, bland annat vid Konstfack, Beckmans Designhögskola och Forsbergs Reklamskola. Han åtnjuter även uppskattning i sociala medier på Facebookgrup pen Allt jag kan har jag lärt mig av Marcus Gärde, där han själv är med och modererar. I bokens inledning beskriver Gärde hur em bryot till hans verk fötts ur de, enligt honom, mycket uppskattade föreläsningarna i typogra fihistoria som han hållit på KB. Han beskriver en rädsla att han skulle glömma all den kunskap som han samlat på sig och började därför att skriva ner allt. Anspråken i vol. 2 av Typografins väg är i det närmaste av episka proportioner i jämförelse med vol. 1 (som utkom 2007 och där han i kapitlet ”1500–2000 i raskt tempo” väl raskt startade med 1800-talet). I vol. 2 är pretentio nerna alltså större och Gärde avrundar bokens inledning med att prisa William Morris för att han ”år 1891 grundade Kelmskott [sic] Press och under sina sista fem år i livet förändrade synen på

typografi i Västeuropa”. Gärde beskriver det som en ”en osannolik bedrift” och hyllar Morris för det faktum att han, trots att han inte var typograf från grunden, skapade några av världshistoriens vackraste böcker. Att Morris typografiska ambitioner långt ifrån matchades i praktiken och mest resulterade i ett par typografiska kuriositeter gör att man redan här börjar ana att Gärdes bok är en betydligt mer personlig – för att inte säga privat – uttolkning av typografins historia än den som traditionellt har gjorts. Gärdes entusiasm går dock inte att ta miste på och i bokens sista del ger den till slut en viss utdelning. Han tar oss då med på en fotografisk resa i typografins spår och kompassen fungerar här alldeles utmärkt. Dokumentationen är vack er och väl genomförd och här kan man ana den i andra sammanhang så säkre formgivaren Marcus Gärde, med öga och omsorg för detaljer. Här, och kanske bara här, nuddar han vid sina högt ställda ambitioner med boken. Så vad är då problemet med de övriga sidorna? Låt oss se vil ken typografisk väg vi befinner oss på, och låt oss göra det steg för steg. Asiater, asiater, asiater… För att spåra typografins amöbaformer gräver Gärde upp vår förfader, Cromagnonmänniskan med sina grottmålningar och tar sig därifrån till kilskriften, mänsklighetens första bestående för sök till att i skrift uttrycka sig. Initialt rörde det sig om så prosaiska ämnen som att hålla koll på

bytestransaktioner. Här väljer Gärde att tona ner de som uppfann kilskriften och anses vara grun dare av vår första civilisation, sumererna, och skyndar vidare till förmån för… ”asiaterna”: där folk som senare av Egyptierna kom att kallas asiater. (20) De folkgrupper som levde i området mellan Me sopotamien och Egypten kallades nedlåtande för ”asiater”. (22) Asiaterna kom senare att vara ett lika stort hot mot de bofasta egyptierna som mongolerna blev för ki neserna. Asiaterna talade ett semitiskt språk (23) Men asiaterna (semiterna) började använda princi pen med symboler för ljud. (23) (det alfabet som utvecklades av de så kallade asia terna) (28) [E]gyptierna lät många semitiska (asiater för egyp tierna) slavar arbeta. (31)

Ett par frågor infinner sig ändå: Vad är det för ned låtande med att kallas asiat? Och var de asiater? För när sedan kapitlet ska sammanfattas nämns varken asiater eller semiter. Här lämnas läsaren med intrycket av en författare som vacklat mel lan två källor och hellre än att försöka sätta sig in i och förhålla sig mer självständigt till materialet istället valt att skarva ihop en slags skvaderver sion. För att sedan skynda vidare. Fortsatt bokstavsförvirring När Gärde tar sig an det feniciska alfabetet börjar man ana åt var det barkar, åtminstone med facit i hand: Det anses vara roten till en mängd skriftspråk, bland annat det hebreiska, syriska och det arameiska som i sin tur gav upphov till det etruskiska som sedan led de till det latinska.

läser honom. I ”Principia Antiqua” (årsboken Biblis 1984) går han helt på Gills (och Gärdes) lin je och avfärdar helt Edward Catich penselteori: ”Det finns många konstlade försök till förklaring av serifens uppkomst, ofta formulerade av teore tiker mer än praktiker.” Några år senare revideras klädsamt ståndpunkten: ”Slutligen utvecklas se rifen ur ett samspel mellan romersk penselskrift och steninskription” (”Den typografiska boksta ven”, Compass 1993). Längre fram rekommenderar Gärde just E. M. Catich bok The Origin of the Serif: Brush Writing and Roman Letters (The Catfish Press, 1968), en bok vars hela raison d’être alltså är att motbevisa just det Gärde skriver. Catich (som hade gedigen praktisk erfarenhet av kalligrafi och skyltmåleri) väl underbyggda tes är att först tecknades bokstä verna upp med en bred platt pensel för att sedan huggas in i sten, och att det är just penseldragen som bidragit till seriferna. Det är nu bara en teori, men den är också den mer allmänt accepterade. Ibland drar Gärde helt egna slutsatser, som uppkomsten av den gotiska skriften: Karolingiska minuskeln […] påverkades på 1100-ta let av den gotiska stilen inom arkitektur och antog dess spetsade form.

Eller när han ska berätta om William Caslon IV:s bidrag till typografihistorien och omständighe terna därikring: Han döpte sin första sans-serif till Egyptien [sic] och detta är vad vi idag kallar serif-typsnitt med lika tjocka serifer som staplar. Det betyder att man från början fick sin inspiration från egyptiska hieroglyfer och stenskrift och alltså inte var intresserad av att kalla typsnittet ”Sans-serif” (utan serifer) eftersom serif-typsnitt var förknippad med antikvan.

Mer korrekt ska vara att det var via greker och etrusker det nådde Rom, och alfabetet gavs en majestätisk make over. I avsnittet ”Serifer · Schatteringar” skriver Gärde: Serifernas (kallas även schatteringar) uppkomst här leds till de verktyg som romarna använde vid inskrip tioner – mejseln och hammaren.

Här har Gärde gott sällskap av såväl Eric Gill som Carl Fredrik Hultenheim, beroende på när man

Catich. Kalligrafisk resp. huggen i sten?

Kanske förefaller de här slutsatserna rimliga vid första anblicken, men, för att ta det första fal let, är det inte riktigt såhär man tror att skriften utvecklades: En munk tar ett break från sitt scrip torium, hojar in till stan för att ta en fika, ser en gotisk katedral, häpnar, hojar tillbaka med oäten bulle och reviderar helt sin tidigare karolingiska minuskel till något spetsigt och katedralliknande. Utvecklingen skedde istället under en längre tid och av praktiska skäl – den gotiska skriften gick snabbare och var lättare att skriva och tog mindre plats; skälen var alltså av mer ekonomisk art. När Caslon IV döpte sitt typsnitt (2 Line Eng lish Egyptian), var Egypten mycket riktigt i ro pet. Men att på något sätt dra slutsatsen att de fick inspiration från hieroglyfer och stenskrift, och att de inte ville använda ordet serif för att… jag vet inte vad, är att utifrån ett enda ord extra polera väl mycket. Även här var skälen krassa. Det lät både exotiskt och kommersiellt att döpa en ny stil till Egyptian. (Se Walter Tracy, ”Why Egyptian?”, Printing History 31–32, 1994.) Andra samtida engelska stilgjuterier döpte sina varianter till Sans-serif (Figgins), Grotesque (Thorowgood), Sans-surryphs (Blake & Stephenson), Doric (Cas lon, Chiswell Street Foundry) och Gothic (Mil ler & Richard). Tyska stilgjuterier anammade det engelska Grotesque, i Frankrike fick det namnet Antique (som i Roger Excoffons Antique Olive). I USA slog Gothic an. (Se James Mosley, The Nymph and the Grot, Friends of St Bride Printing Library, 1999; samt Mosleys uppdatering: http:// typefoundry.blogspot.com/2007_01_01_archive. html.) Men jag går händelserna i förväg. Allt i si nom tid. En transylvansk fenix Det paleografiska (vetenskapen om skriftens ut veckling) lämnas till förmån för det typografiska när Gärde når fram till 1400-talet och tryckkon sten, från Gutenberg och fram till 1900-talet. Hans avsikt är att på ett övergripande sätt ringa in de viktigaste influenserna till varför våra bok stäver idag ser ut som de gör. I detta kapitel lyfter Gärde fram den holländ ske stilgjutaren Anton Janson som formgivare till ett av de finaste typsnitten vi har, Janson. Men det är inte Anton Janson som är dess upphovs

man. Genom ett antal förhastade slutsatser då ty perna en gång antogs ha varit i Jansons ägo, fick den rättmätige upphovsmannen stå bortglömd i ytterligare några decennier. Det är förvånande att någon som gör anspråk på att kunna skriva typografihistoria har missat att det var Miklós Kis som formgav det som idag kallas för Janson. Det går liksom inte. Det är för bjudet. Låt mig rekapitulera. Miklós Kis dog i armod, bitter och missförstådd. Och värre skulle det alltså bli – men det hade ju börjat så bra. Född i Transsylvanien (då en del av Ung ern), gjorde han karriär inom teologi och avsåg att dra till Nederländerna för att studera den Kalvinis tiska läran. Biskopen Tofeus beordrade honom att när han var där se till att få bibeln tryckt på unger ska hos Daniel Elsevier. För det här uppdraget fick han inte ett rött öre, och Elsevier dog en månad innan Kis anlände. Det avskräckte inte Kis, istället avsåg han att bekosta det hela själv. Han övertala des av sin vän Pápai Páriz att han skulle tjäna sitt land bättre som tryckare än predikant och begav sig till Amsterdam där han gick som lärling, san nolikt hos Dirk Voskens. Han lär sig skära och gjuta typer och att trycka böcker. Efter tre år star tade han sin egen verksamhet, redan en mästare i sin egen rätt. Hans bokstavskonst är i vad Fournier kallade le goût Hollandois, den holländska sma kens, anda där de bryter med Garamond-idiomet med sin kraftigare svärta och kompaktare bok stavsform. Kis verksamhet blomstrar, men helt har inte svartkonsten lyckats exorcera den idealistiske protestantiske predikanten in spe ur honom. Så ef ter nio år bar det åter till moderlandet, med biblar, matriser och en dröm om transylvansk upplys ning. Någonstans här börjar det gå snett. I Leipzig stöter han på Anton Jansons efterträdare, Johann Carl Edling, där han lämnar en uppsättning nå got defekta matriser, möjligen i avsikt att ändå få dem sålda eller senare skickade till Ungern. I Polen fängslas han som kättare och får allt han äger beslagtaget. Till slut kommer han hem med huvuddelen av sina ägodelar återlämnade. Här skulle en ny tryckeriverksamhet uppstå, språk- och stavningsreformer och moderna utbildningsidéer genomföras, här skulle en transsylvansk renässans äga rum. Så blev det inte. Den ohämmat ambitiöse Kis möttes av antingen likgiltighet eller enorm ir ritation, vilket ledde till att han kände sig nödd att publicera ett självbiografiskt försvar för sina idéer,

Kis gjorde även affärer med Sverige; här i ett stilprov från 1703 tryckt av Johan Werner, H. Keysers III:s efterträdare. Anteckningarna i marginalen är Sten G. Lindbergs.

Mentsége (1698). Det blev ingen bestseller. Efter sin död köptes hans verksamhet i Kolozsvár upp av kyrkan. Sedan glömdes han bort ett par hundra år. Om det var matriserna han lämnade i Leipzig eller de som fanns kvar i Amsterdam är inte helt säkert, men genom diverse uppköp valsar de runt och via W. Drugulin hamnar en uppsättning i Stempels ägo 1919 som Renaissance-Holländish. Då ett stilprov 1720 från Ehrhardt hade prytts av samma typer döptes det av de olika företag som valde att kapitalisera på den nya vågen av uppdate rade klassiker till antingen Ehrhardt eller Janson, efter vår Leipzigbaserade holländare Anton Jan son som Gärde nämner, vars verksamhet Ehrhardt via Edling tog över. I Printing Types förmår inte den annars så säkre Updike att komma den ursprunglige upphovs

mannen närmare. Även om Stanley Morison hys te tvivel om Janson-typens proveniens (se Stanley Morison, ”Leipzig as a Centre of Typefounding”, Signature nr 11 1939, samt Stanley Morison, ”An ton Janson Identified”, Signature, nr 15 1940), visar han det inte i vad som verkar vara Gärdes enda bok i ämnet, Four Centuries of Printing (1924) utan anger helt utan invändning Janson som upphovs man. Möjligen hade inte tvivlen börjat anfräta honom än. (Monotype ger ut sin tolkning av typ snittet 1937 under namnet Ehrhardt.) 1954 lägger Harry Carter sista pusselbiten på plats och publicerar i Linotype Matrix tillsam mans med George Buday bevis för att Miklós Kis är den egentliga upphovsmannen. 1957 blev rönen mer tillgängliga genom publiceringen i Gutenberg Jahrbuch och samma år skriver Valter

Falk om det i årsboken Biblis (”Anton Janson och Miklós Kis”). Och sedan dess har det här varit all mängods i den typografiska världen. Stora personligher Gärde delar upp typografins stora personligheter efter länder/städer och går kronologiskt genom dem efter respektive storhetstid. Leonardo da Vinci presenteras, oklart varför, men han levde i Florens samtidigt som tryckaren Aldus Manu tius, så varför inte. Väl i Paris 1500-tal möter vi så fransmannen Geofroy Tory, som år 1525 ger ut, skriver Gärde, Book of Hours. Fast på franska får man anta. Men! Här dyker också den första riktigt positiva överraskningen upp. Gärde har tagit del av Hendrik D. L. Vervliets Garamontforskning, och den ges gott om utrymme, inte minst den i Le Bé Memorandum omnämnde Maître Constantin som Garamond-idiomets de facto upphovsman. (Jag väljer här att särskilja Ga ramont, personen och Garamond, stilen). Tyvärr ägnas sedan Nederländerna endast tre meningar och varken Hendrik van den Keere eller Christoffel van Dijck nämns. Kanske, misstänker jag, för att Updike inte var så road av dem. Desto mer uppskattar Updike som bekant Caslon: While Caslon modelled his letters on Dutch types, they were much better; for he introduced into his fonts a quality of interest, a variety of design, and a delicacy of modelling (Printing Types, s. 227)

När Gärde ger sig på att beskriva engelsmannen skriver han att Caslon hade de holländska typ snitten som förebilder, och ger sedan omdömet: Tekniskt sett var Caslon-typsnittet bättre än de hol ländska stilarna, livfullare och mer användbart med en mångfald grader och teckenvarianter.

Här uppstår frågan om författarens originalitet och självständighet i förhållande till sina källor. Updike finns förvisso med i litteraturlistan (sor terad under bokstaven D), men ett par citattecken hade inte skadat. I bokens tredje del ger sig Gärde på typsnitts klassificering, under rubriken ”Ett typsnitts be ståndsdelar”, som till större delen verkar dela sitt dna med de bokstavsdelar Bo Berndal visar i Typiskt Typografiskt (Fischer, 1990).

Typsnittsklassificering – Akzidenz will happen I den del som inte bygger på Berndal introdu cerar Gärde ett par egna varianter av typsnittets beståndsdelar. Kula – fast den saknar kulform. En x-höjdsangivelse som inte linjerar med x. En så kal lad f-höjd. Sist introducerar han fyrkant som ett vertikalt mått: Fyrkanten styr enormt mycket i dagens typografi. När man kernar (minskar/ökar avståndet mellan enskilda bokstäver) eller spärrar (minskar/ökar av ståndet mellan alla bokstäver som är markerade) använder man denna enhet. … Fyrkanten är ingen direkt ny uppfinning utan ut vecklades främst av fransmännen vid arbetet med Romain du Roy [sic].

Att spärra innebär inte att man minskar, utan enbart att man ökar avståndet mellan bokstäver. Och om den franska kommitté som låg bakom Romain du Roi kan tillskrivas någon av de kva liteter Gärde ger dem för fyrkantens förtjänster bör helst vara osagt. Att över huvud taget ersätta vedertagna uttryck med hitte-på-varianter verkar också bara klåfingrigt. Sedan följer en fördjupad genomgång av Maxi milien Vox typsnittsklassificering, det vill säga det system som utarbetades på 1950-talet för att lät tare identifiera typsnitt genom dess primära ka raktärsdrag ofta i kombination med uppkomstår. Långa stycken är (utan källangivelse) plagierade rakt av från internet (http://www.nebulosa.se/ typografi/typografigrund.shtml), ord för ord, mening för mening, utan minsta försök till om formulering ens när det finns faktafel i texten han plagierar. Inbakat bland termerna återfinns Carl Fredrik Hultenheims betydligt mer nyktra klassificering av typklasserna, men på grund av att Gärde bara ”klippt och klistrat” in fakta läm nas de helt utan förklaring och bidrar därmed till ytterligare förvirring. Med dubbla eller trippla (välj själva!) klassificeringssystem ökar risken för att blanda ihop saker. Som när Gärde beskriver Sweynheym och Pannartz stil transantikva, vilket enligt Vox då skulle placera övergångsformen mellan gotik och antikva till cirka år 1650. Ännu ett missförstånd finns under rubriken Garalder där det står att typsnittet Arnos klas

sifikation är ”Old Style Serif, OpenType Pro, Garald”. OpenType är ett plattformsoberoende, filformat för typsnitt (som PostScript och Tru eType) och alltså inget karaktärssärdrag. Men vad är en Garald då? Gärde förklarar att tillsammans med Aldus Manutius så var: En annan viktig person för medievalantikvan […] Claude Garamond (född 1490, död 1561), därav nam net Gar(amond) ald(us). (51)

Någonting oklart? Man kallar till och med stilen Garalder (efter Ga ramond och Aldus) (77)

Jag är inte säker på att jag uppfattat det riktigt… Typsnittet som användes är en garald (baserad på Aldus) (93)

Vänta lite… Geofroy Tory lär också ha varit betydelsefull för Ga ramond då han vidareutvecklade den nya typogra fiska stilen (garalder som de kallas.) (93)

Berndals klassificering resp. Gärdes klassificering.

Så du menar att… namnet garald är en sammanslagning av namnen på två personer som varit viktiga för utformandet av den här typsnittsgruppen: Gar-amond och Ald-us (110)

Bra, då vet vi. Att Vox klassificeringssystem av typsnitt som anammades av ATypI 1962 inte längre anses sär skilt smidigt är satt bortom all diskussion (och en arbetsgrupp hos ATypI är tillsatt för att helt ersätta den). Under rubriken ”Humanistantikva” lär vi oss att det i San Francisco baserade mjukvaruföre taget Adobe (grundat 1982) är ett ”stilgjuteri”. Under avdelningen transantikva lär vi oss att Ge orge William Jones ca 1920 tolkade Baskerville för stilgjuterierna Adobe och International Ty peface Corporation (ITC, grundat 1970, göt ald rig en typ). Nå, låt gå för för stilgjuteri då, men när Cheltenham i den nätta klassen ”Moderna familjen – Linearantikva: primform (ca 1850)” presenteras utan ett ord om Morris Fuller Benton

ATF-lunchen 1923 för Henry Lewis Bullen. Ur Sebastian Carters Twentieth Century Type Designers (Trefoil Publications, 1987).

kanske en kort summering av mannens insatser är på sin plats. År 1896 fick Morris Fuller Benton som ung, nyutbildad mekanikingenjör anställning på ATF (American Type Founders) i New Jersey. Efter att ha reviderat faderns, Linn Boyd Ben tons, Century Roman till det något bredare Cen tury Expanded följde ett par hundra typsnitt där ett flertal når oss dagligen i dags- och veckopress: Cheltenham, Bookman, News Gothic, Franklin Gothic, och Stymie, men även klassiska boktyp snitt som Caslon 540. Typsnittsfamiljer hade i viss mening funnits innan, men med M. F. Benton kom de att formaliseras och bli ett etablerat be grepp (och kommersiellt redskap, givetvis). I en era där designern började marknadsföra sig själv som stora skapare och modernistisk genikult råd de var Benton en smula eljest. Snickra leksaker, meka med bilar. Sådant roade honom. När han någon gång tillfrågades om hemligheten bakom framgångarna skruvade han på sig och skyllde på – tur (Inland Printer, vol. 97, 1936, s. 42). I en inter vju strax före sin pension fick Benton frågan hur det kändes att ha satt den integrerade typsnittsfa miljen på den typografiska kartan varpå han sva rade: ”I merely accepted an assignment” (Inland Printer, vol. 97, s. 42). Var gång det skrivs om Ben ton måste hans fullständiga avsaknad av självhäv delse poängteras. Möjligen tjatigt, men det går

inte att undvika här heller, för det är olyckligt, men möjligen symptomatiskt, att Cheltenham, ATF:s första stora succé, ett exempel där M. F. Bentons massiva insatser helt raderats av Gärde till förmån för Tony Stan och ITC. För att strö ytterligare salt i såren buntas hans Franklin Go thic (1902), ett av de mest ikoniska amerikanska typsnitten, än en gång ihop med ITC och deras ITC Franklin Gothic av Victor Caruso (1980), ett relativt umbärligt bidrag till typsnittshistorien. Sedan följer i ”Moderna familjen Diagonal form, Semilinjärer (ca 1900)” som Gärde karak täriserar: fonterna är i vissa fall mer omfattande med många vikter. ¶ Ett kännetecken för denna familj är även de olika vikterna som finns under ett typsnitt.

Bildexempel, Franklin Gothic (1902) vs. ITC Franklin Gothic, (1980).

Att typsnittsfamiljer de senaste decennierna kun nat växa in absurdum i omfång går möjligen att knyta till de interpoleringsmöjligheter som pro gramvaran (Fontographer, DTL Fontmaster och Fontlab med flera), som används vid tillverkning av typsnitten har möjliggjort, och har så gjort över alla typsnittsgrupper. Men att de så kallade semilinjärerna på något sätt kan karaktäriseras genom viktomfång är ett missförstånd. Klassificeringen inom Moderna familjen av rundas med ”Linearform D: Neoform (1957)” – och därmed Helvetica från ”Haas type Stilgju teri”, enligt uppgift s. 131. Gärde skriver att Max Miedinger fick i uppdrag att ”uppdatera en äldre version av en sans-serif, närmare bestämt typsnit tet Akzidenz Grotesk skapad av H. Bertold AG 1898” och att detta sedemera fick namnet ”Haas Grotesk”. Men låt mig fylla ut historien, och kor rigera allt eftersom. C. F. Hultenheim redogör i ”Sanserifen – En al fabetisk stödform från Atén till Avant Garde” (i årsboken Biblis 1986) för en hypotes om Akzidenz Grotesks bakgrundshistoria: Ett möjligt samband mellan Bertholds filial i Wien och de affischbok stäver som tecknats av arkitekten Josef Hoffmann vid Wiener Werkstätte. Men rötterna är numera mer tydligt klarlagda. Accidenz-grotesk, som den ursprungligen hette, är ett lapptäcke, ihoplappat av H. Berthold AG. I slutet på 1800-talet expande rade företaget, genom uppköp över hela världen av ett flertal stilgjuterier. Då de flesta hade sin egen variant av ”grotesk” bereddes Berthold ett smörgåsbord av skärningar i olika vikter och typ storlekar som de plockade in i sin Akzidenz. Från Ferdinand Theinhardt Schriftgießerei plockades Royal Grotesks (1880) light, regular och bold, som får anses utgöra ryggraden i det typsnitt vi kän

FF Bau, Schelter & Gieseckes Breite Halbfette Grotesk i Chris tian Schwartz tolkning resp. Haas Grotesk, Paul Barnes (ännu opublicerade) version av Haas Breite Fette Grotesk. (Se intervju i Codex, 1/2011.)

ner idag. Året Gärde anger som tillkomstår, 1898, kan möjligen vara året Berthold fick tillgång till namnet, men Royal Grotesk kom inte i Bertholds ägo förrän 1908. Samtida konkurrenter var Breite Halbfette Grotesk från Schelter & Giesecke med sitt i sammanhanget något aparta tvåvånings-g (mer vanlig bland amerikanska gothics) och snar lika Französiche Grotesk från Haas’sche Schrift giesserei. I gamla stilprover kallas den senare även för Grotesk, Breite Fette, vilket kan vara det närmaste vi kommer en ”Haas Grotesk” något Gärde alltså anger som Helveticas ursprungliga namn. Korrekt namn skall vara Neue Haas Gro tesk, som förutom från Akzidenz Grotesk hämta de influenser från tidigare nämnda typsnitt samt Haas egen Normal Grotesk (1943). Gärde beskri ver Stempel AG som Haas största konkurrent. Stempel var i själva verket huvudägare i Haas och producerade som ett av få företag matriser åt Li notypes (som i sin tur ägde huvuddelen av Stem pel) sättmaskiner. Haas producerade typer för handsättning och inga för sättmaskiner. Så kon kurrensen var det väl sådär med. Men som Gärde skriver, det finns mer att läsa om typsnittet: Mycket har sagts om Helvetica. Så mycket att det finns två hela böcker tillägnade det omtalade typ snittet: Helvetica: Homage to a typeface och Helvetica 1957: Will this typeface last forever?

Att Gärde själv inte läst dem förvånar inte – den senare gavs nämligen aldrig ut med den titeln. Helvetica Forever blev så småningom namnet på boken. Väl värd att läsa. Kapitlet avslutas sedan med ett storslaget credo: Vi lever idag i skuggan av de stora mästarnas verk och visioner. Unga formgivare känner sig inte säl lan rotlösa. De har en önskan att hitta den passion och nyfikenhet som tidigare generationer tycks ha besuttit. För tjugo år sedan var det inte lika enkelt att hitta svar på alla frågor som det är idag när vi endast är ett musklick ifrån mycket kunskap. Men det skapas ett vakuum när all kunskap blir mer ab strakt och digital. Känslan försvinner. Tomrummet måste fyllas med mening. Det inspirerar till att söka rätt på sanningar om grafisk formgivning för att därigenom skapa sig sin egen uppfattning om olika fenomen och företeelser. Att bygga ett torn på fel grund – oavsett hur högt – kan på kort sikt väcka mycket uppmärksamhet, men på lång sikt riskerar

det att rasa ihop som ett korthus. På samma sätt är det viktigaste för en formgivares trovärdighet och skicklighet den grund han står på.

Hur desorienterade dagens unga formgivargene ration är vågar jag inte svara på, men att det Gärde har att erbjuda dem genom andra delen av Typografins väg just är den festliga kombinationen ett högt torn konstruerat som ett korthus verkar tyvärr gå honom förbi. Alternativa vägar att gå Typografins väg II saknar med några få undantag helt nothänvisningar och register vilket med tan ke på mängden av termer och personnamn hade varit uppskattat. Litteraturlistan är tunn och det är lite si och så med sorteringen. Utseendemässigt kan man säga att form och innehåll är integrerat; förutom faktafelen före kommer stavfel med sådan frekvens att de till sammans med de arkaiska s-ligaturerna och ¶-tecknen som Gärde tryfferat den pastischar tade layouten med liksom utgör en del av bokens själva utseende. Kanske kan estetiska aspekter hänvisas till tycke och smak – den har trots allt vunnit flera priser – men den fungerar i analogi med min uppfattning av boken som ett osjälv ständigt verk, tillkommen i hast och som inte fyller ut kostymen den krängt på sig. Vad boken saknar är en redaktör. Kanske en hel redaktion. Någon som har korrläst, fakta- och språkgran skat, någon som av ren barmhärtighet har pekat ut de mest rudimentära misstagen och uppen bara typografiska slarvfelen, och bett Gärde att tänka om. Eller att åtminstone sakta ned. Jag förstår absolut tjusningen med att ge ut en bok. Typografins väg II är utgiven på eget förlag och som ett fåfänglighetsprojekt, menat att roa upphovsmannen och kanske fungera som jul klapp till nära och kära, är den harmlös. Men att den dyker upp som del av, eller rentav som det enda, undervisningsmaterialet i typografi på någon enda skola i Sverige är ytterst tveksamt. I synnerhet när det finns så gott om litteratur att tillgå. På svenska håller Christer Hellmarks böck er om typografi än, Typografisk handbok, fjärde upplagan (Ordfront, 2000) och Bokstaven, ordet, texten (Ordfront, 1997). I Arne Heines bok om typografi (Bild & Kultur, 2006) har författaren samlat

Danska Ileana Holmboes ”urskov-æventyr” i tysk språkdräkt, formgiven av Jan Tschichold 1946 i Schweiz. Typsnitt: Haas Breite Fette Grotesk

sin erfarenhet och kunskap (och den är omfat tande) i en synnerligen välgjord typografibok. En välmatad typografihistoria erbjuder Geith Forsbergs generöst bildsatta Bokstaven & boken (Verbum, 2004). På engelska är utbudet givetvis ännu större, men som kursmaterial skulle jag rekommendera Ellen Luptons Thinking with Type: A Critical Guide for Designers, Writers, Editors, & Students (Prin ceton Architectural Press, 2004; reviderad och utökad 2010) och för en personlig genomgång av alfabetets utveckling finns Timothy Donaldsons Shapes of Sounds (Mark Batty Publisher, 2008) När Jan Tschichold höll ett tal till the Type Di rectors Club i New York 1959 recenserade han i kritiska ordalag sin yngre upplaga, den som skrev Die neue Typografie 1928, och citerade ett kinesiskt ordspråk: ”In haste there is error.” När man har bråttom uppstår felen. Då volym 3 av Typografins väg är på väg är en långsammare och nogsamma re produktionsprocess att önska. Och med tanke på att Gärdes fotografiska resa genom typografi historien är det absolut mest egna och intressanta i denna bok kan man hoppas att nästa volym får bli – en bilderbok? fredrik a ndersson Red.anm. Marcus Gärdes bok är utvald av Svensk Bokkonst 2010.

Torsten Billman, bildmakaren

Redaktör: Dan Lennervald. 464 s. Kungsbacka: ABF Norra Halland i samarbete med Hallands konstmuseum, 2010. isbn 978-91-633-7644-3

Målaren, tecknaren och grafikern Torsten Bill man föddes i Kungsbacka 1909 och dog där 80 år senare. Han gick till sjöss som yngling, återvände efter sex år och utbildade sig till konstnär, bland annat vid Valands konstskola. Erfarenheten av livet till sjöss blev avgörande för Billmans bild

språk och motivval och under hela sitt konstnärs liv höll han fast vid sitt samhällsengagemang och skildringen av kroppsarbetarens värld. Billman räknas jämte Albin Amelin som en av våra främsta ”arbetarmålare” men jämfört med kollegan, var han mindre agitatorisk. Gun nar Ekelöf formulerade hans särart: Billman var social, inte genom attityd eller tendens, utan ge nom den sakliga och skarpa iakttagelsen i män niskoskildringen. Medkänsla fanns där men ald rig sentimentalitet. Ersätter man ”arbetarmålare” med ”arbetar konst” skulle detta begrepp – i analogi med Lars Furulands definition av ”arbetarlitteratur” – kun na avse ”en bildkonst av, för och om arbetare”. ”Arbetare” har förknippats med ”arbetarklass” och egendomslösa kropps- eller industriarbetare, ”arbetarkonst” med en motivvärld som utveckla des under en viss historisk period i västerländsk konst. Som inledning står Gustave Courbets Stenbrytarna (1849) och som ett svenskt pionjär verk Hildur Hulths Agitation (1899). Med tiden har både ”arbetarkonst” och ”arbetarklass” blivit problematiska begrepp och på 1970-talet började kritiker som Torsten Bergmark i stället att tala om konstarbetare i samhällets tjänst. Torsten Billman var med om denna förskjutning men hade sina rötter i en tradition, där arbetare var en tydligt urskiljbar samhällsklass. Bredden i bildmakaren Billmans livsverk är imponerande. Han skapade bilder för alla tänk bara sammanhang, hanterade såväl det stora som det lilla formatet och var både den brett skild rande monumentalmålaren och den kongeniale illustratören. Inte minst blev han känd för sina träsnitt, kännetecknade av en slagkraft där sym

bolen aldrig tilläts ta över. Vissa av hans verk upp fattades på sin tid ändå som kontroversiella. Det gäller bland annat fresken till Sjömanshemmet i Göteborg från 1944, som väckte debatt genom sin avbildning av ett tyskt bombflygplan. Billman fick sitt genombrott som bokillus tratör med bildsättningen av Harry Martinsons Nomad (1943) och Fjodor Dostojevskijs Brott och straff (1866, 1948). Hans förmåga att välja och an passa en grafisk teknik till en speciell text var när mast enastående. Vid illustreringen av Dostojev skij och Honoré de Balzacs Kusin Pons (1847, 1961) utnyttjade han grisailleteknikens grå valörer, till Georg Büchners drama Woyzeck (1879, 1970) valde han det svarta träsnittet, till Franz Kafkas Slottet (1926, 1990) tuschteckningen. Torsten Billmans verk har tidigare behandlats i litteraturen, bland annat av Gunnar Jungmar ker och Küllike Montgomery. Tjugo år efter konstnärens död arrangerade Hallands museum hösten 2009 en mindre utställning om Billman som bokillustratör och grafiker. Redan då hade ABF i Kungsbacka planer på det bokverk som nu publicerats, Torsten Billman bildmakaren (2010). Det rör sig om ett omfattande lagarbete med Björn Johansson, verksamhetsansvarig vid ABF i Norra Halland, som primus motor. Bakom pro duktionen står även Helena Billman-Hildingh, konstnärens dotter, och Hallands konstmuseum. Dan Lennervald, som tillsammans med Helena Billman-Hildingh gett idén till boken, har haft rollen som redaktör. Ett tjugotal skribenter har bidragit med tex ter om Billmans olika verksamhetsfält. Genom tillgång till konstnärens dödsbo har tidigare

okänt källmaterial kunnat utnyttjas, bland annat fotografier från tidiga år och utdrag ur tidigare okända brev. Bidragen har resulterat i en bok på 464 sidor, fördelade på dels ett matt papper med hög gramvikt där text och grafisk konst samspe lar, dels planschsidor på glättat papper för mer parten av det behandlade och reproducerade måleriet. Inlagan är förpackad i ett kraftigt svart klotband i formatet 28,5 × 23,5 cm och hela pjäsen väger drygt tre kilo. Den stora upplagan om 3 000 exemplar förklaras med hänvisning till bokens planerade användning i studiecirklar. Bakom bildurval och layout står Dan Lennervald, för ty pografi och sättning svarar Daniel Wajander vid Sommar & Co. Fälth & Hässler i Värnamo står bakom utmärkt tryck och repro. Illustrationsmaterialet är överväldigande rikt med reproduktioner av verk ägda av såväl privata samlare som museer. Billmans monumentalmål ningar finns med på hela uppslag och ett utviks

blad. Bokverkets avslutande del upptar bland annat en komplett verkförteckning över grafiska blad, utställningar, källor och litteratur, noter, kompletterande bibliografiska upplysningar samt en avslutande engelsk sammanfattning. Den stora mängden bidrag möjliggör i denna recension endast en kortfattad redovisning. Dan Lennervald inleder med ett kapitel om Billmans liv och verk. Han återkommer i senare kapitel om Billmans illustrationer till Harry Martinsons Nomad (1931) och Nils Ferlins Goggles (1938), konst närens insats som frimärkstecknare, hans motiv med musikanknytning samt hans grisailleträsnitt från 1963–1974. I ett långt brev från 1942, för första gången publicerat i sin helhet, berättar Billman själv om sin uppväxt och utveckling. Konstnärens röst återkommer i ett tryckt tal, hållet vid invig ningen av en fresk 1958. Margareta Ståhl, arkivarie och forskare, skriver om Billmans antinazistiska bilder och hans olika uppdrag för arbetarrörelsen. Lennart Johnsson, redaktör för fackförbundstid skriften Sjömannen, presenterar Billmans illustra tioner i Eldaren och Sjömannen. Ove Allansson, känd som arbetarförfattare, tar sig an Billmans träsnitt från 1930-talet och de motiv med havets arbetare, som gjorde konstnären känd. Konstskri benten Martin Sjöberg analyserar grisailleträsnit ten från krigsåren 1940–1945 och i samma kapitel skildras konstnären Torsten Jurells arbete med att trycka ett grisailleträsnitt. Framlidne konst historikern Carl Nordenfalks essä om Billman som monumentalmålare och illustratör, första gången publicerad i Konstrevy 1944, återpublice ras och illustreras denna gång rikligt. Teologen och Dostojevskij-kännaren Owe Wikström be handlar Billmans illustrationer till Dostojevskijs Brott och straff. Bengt Söderhäll, pedagog, lyfter fram Billmans monumentalmålning ”Samhälls utveckling” i Gävle Folkets Hus. Under rubriken ”Min far gick alltid sin egen väg” berättar Helena Billman-Hildingh om sin far och sin uppväxt. Sig brit Swahn, professor med fransk litteratur som specialitet, analyserar Billmans illustrationer till Balzacs Kusins Pons. Küllike Montgomery tar sig an Billmans tidiga försök som bokillustratör in klusive de opublicerade illustrationerna till Harry Martinsons essäsamling Verklighet till döds (1940). Litteraturvetaren Tomas Forser analyserar Bill mans illustrationer till Büchners Woyzeck. Konst vetaren Jeff Werner berättar om Billman som

monumentalmålare och förläggaren Kjell Peter son om konstnärens bokillustrationer från 1970och 80-talen. Konstkritikern Rolf Anderberg behandlar Billmans sena konstnärsperiod och serien ”Tidsbilder” i Göteborgs-Posten 1979–1988. Bibliofilutgåvorna med Billmans illustrationer förtecknas och kommenteras av Janne Svensson och Per-Axel Wiktorsson tar sig på motsvarande sätt an konstnärens exlibris. Boken om Torsten Billmans konstnärskap är en guldgruva i sin rikedom på stoff, såväl text- som bildmaterial. Texternas kvalitet varierar; här sam sas akademiskt skolade författare och journalister

med ovana författare, som har stor kunskap inom ett visst område. Redaktören har på ett förtjänst fullt skapat en helhet av de olika bidragen och re sultatet präglas av stor kärlek och engagemang. Ett verk med så många bidragsgivare och så rikt illustrerat ställer samtidigt betydande krav på redigering, formgivning och layout. Onekli gen finns i detta sammanhang vissa brister. Upp repningar och överlappningar har inte kunnat undvikas och hänvisningar mellan avsnitten är sällsynta. Flera kapitel hade med fördel kunnat sammanföras under övergripande rubriker, som skapat bättre överblick och koncentration. Inne hållsförteckningen listar titlarna på de olika bi dragen men saknar uppgifter om respektive för fattare. Planschsidorna saknar numrering men räknas samtidigt med i pagineringen, ett arran gemang som gör det svårt att följa hänvisningar till dessa sidor. Orienteringen försvåras dessutom av att planschsidornas upplysande bylines place rats på intilliggande textsidor. Ett sammanträdesprotokoll från Kungsbacka kommun, som avsatt medel för produktionen, visar att upplagan ursprungligen beräknades uppgå till 4 500 exemplar och att boken skulle omfatta 240–250 sidor. Upplagan har med andra ord gått ner i förhållande till planen, medan om fattningen av materialet nästan fördubblats. Un der bläddring i och läsning av det stora verket om Billman slås jag då och då av tanken, att det tradi tionella bokmediet denna gång hotar att spränga sig självt. Digital teknik är idag en förutsättning för fram ställning av böcker men de flesta utges ändå som tryckta slutprodukter. Att tekniken kan utnyttjas till mer än tryckförlagor visar bland annat Mar gareta Ståhls rekonstruktion av Billmans stora freskomålning Framför Smålands Taberg. Fresken förstördes vid en brand 1958 men med ledning av de spårade kartongerna och stöd av digital tek nik har den i hög grad kunnat återskapas. I den tryckta boken återges fresken på ett utviksblad, i det digitala mediet hade det varit möjligt att även redovisa själva arbetet med rekonstruktionen och att zooma in och ut detaljer. Att efterlysa en annan produkt än den som ska anmälas eller recenseras är inte konstruktivt, men jag ser i detta fall en ny möjlighet öppna sig. Mot bakgrund av att boken är tänkt att kunna användas i studiecirklar kunde en webbutställ

DecodeUnicode

ning med interaktiva inslag leda vidare. Råmate rialet finns ju samlat och skulle dessutom kunna berikas med ljud och rörliga bilder. En enklare väg att gå är parallellpublicering. E-böcker och nätpublicering håller på att få ett genomslag och i höst kommer J. K. Rowling, författare till böckerna om Harry Potter, att gå i bräschen för en egen digital utgivning av sina böcker på en ny webbplats. magdalena gr am

Unicode är ett projekt som startade av Joseph D. Becker 1984 i USA. Målet var att digitalt samla alla på jorden existerande skriftspråk, levande som döda. Projektet jämförs med Wikipedia (samla all jordens kunskap), Google Maps (alla kartor), PISA (skolvärldens inventering) m.m. Globala projekt som möjliggjorts i den digitala världen. Med Unicode kan alla jordens språk översättas i Google. Det finns en fantastisk demokratisk tanke med Unicode. Alla ska ges tillgång till den digitala värl den. Inget språk ska heller ha ett språkligt eller kulturellt övertag. Unicode har gjort det möjligt att skriva på sitt eget språk i exempelvis smart phones på över hundra olika språk. En intressant jämförande tanke är att vi skulle vara tvungna att prata engelska när vi pratar i telefon på grund av telefonens begränsningar. Absurt? Ja, men så har de varit med internet för många språkgrupper. Engelska har varit nödvändig språkkunskap för att komma åt den digitala världen. Man har sett detta som minoritetspråkens chans till överlevnad. Che rokeeindianerna i Nordamerika är 290 000 perso ner idag varav bara 8 000 talar cherokeespråket. Även deras skriftspråk finns i Unicode. Förklaringen till de tidigare begränsningarna och svårigheterna var att olika digitala plattfor mar använde olika kodning för tecknen. Win dows hade en typ av kodning, Apple en annan och Linux en tredje. Och de pratade inte med varandra. Nu pratar alla samma kodspråk. Sedan 1988 har man jobbat för att hitta detta använd bara pålitliga system för världens textkodning. Unicode är också förutsättningen för Opentypetypsnitten vi använder. Projekt DecodeUnicode startade på avdel ningen för kommunikationsdesign på Högsko lan i Mainz. DecodeUnicode ska underlätta och överskådligt beskriva alla skrivtecken som finns i Unicode. Man kan till exempel söka ordet ”star” och få upp alla tecken som betyder stjärna från kilskrift till den allra senaste teknikens emoji. DecodeUnicode lanseras nu i bokform. Sedan 2005 finns en online-plattform med tecken, som ständigt fylls: www.unicode.org. Där finns allt från egyptiska hieroglyfer till japanska nyligen skapade emojis (de små symboler, smajlis, som används i smartphones, etc.).

Vem står då bakom detta? Unicode Consortium Non Profit Organisation grundades gemensamt 1991 av Apple, Adobe, Google, IBM, Microsoft, Nokia, Oracle, Yahoo och några till. Deras gemensamma mål var en teckenstan dard som kan användas av alla. Unicode = ”Unique universal och uniform character encoding” är numera en global stan dard som används av alla i browsers, smart phones, datorer. Java, XML och Opentype är alla baserade på Unicode. Det kan jämföras med järnvägens spår bredd som varierar och gör att tåg inte går att köra över landsgränser eller att det finns andra system som skapar frustration: Blue-Ray, hd-tv, dvd etc. Unicode har inga gränser. Grundidén är enkel. Varje tecken har sin plats, code point, oavsett system. Unicode är ett teck ensystem, men inte ett typsnittssystem! Det är tecknet A lösgjort från sin typografiska form. Det innebär att om du t.ex. vill skriva en text på maldiviska så måste du skaffa dig ett typsnitt som innehåller Thaana, skriftspråket som maldiviska

skrivs på. Annars syns det inte i din dator. Men du kan föra över en text och den får sin slutgil tiga form i mottagarens dator. Utvecklingen av pekskärmen har gjort det lättare att t.ex. byta tangentbord oavsett vilket språk du talar var som helst i världen. Unicode tar även hänsyn till läsriktningen. Arabiska skrivs från höger till vänster och får göra så även i digitala versionen.

Unicode är idag 109 242 tecken och det fylls på med några tusen tecken vid varje uppdatering. Tekniskt sett finns det plats för 4 294 967 296 tecken! De 75 000 kinesiska tecken som finns i Unicode är alltså inget utrymmesproblem.

Boken Decodeunicode är sammanställd av Johan nes Bergerhausen och Siri Poarangan. Mainz: Verlag Hermann Schmidt, 2011. 656 s., format 22 × 28 cm. isbn 978-3-87439-813-8

Hur kommer vi åt detta? I nästa systemuppdate ring av Windows, MacOSX och Linux kommer Unicode att vara en standard. Men det finns fortfarande inte ett typsnitt som täcker in alla tecken. Ett Opentype-typsnitt inne håller max 65 536 tecken. För att komma åt detta idag krävs att man väx lar till ett annat digitalt tangentbord eller instal lerar programmet Unicode-Checker. Man kan även öppna ett typsnitt i Suitcase och i Indesign titta på det under Infoga tecken. Där ser man alla tecken. I App-store kan man ladda ned Unicode till sin smartphone. Hur gör man då med de 75 000 kinesiska teck nen? En som skriver kinesiska kommer att kunna rita in tecknen på en pekskärm med fingret och det översätts digitalt av maskinen som ger val möjligheter om tolkningen inte är exakt. Vad har vi för nytta av detta? Jag tror vi inte ens kan överblicka den stora nyttan av detta idag. Enkla saker är att vi slipper problem med språk beroende tecken i våra översatta böcker. Historiska utdöda skriftspråk blir översätt ningsbara. Det levandegör historisk litteratur som vi bara sett inristade på stenar/väggar/ler tavlor eller på foton. Du kommer att kunna läsa femtusen år gammal babylonisk poesi. Vi kommer att kunna ”översätta” eller för stå världen lite lättare oavsett var vi än befinner oss … nina ulmaja

Medarbetare i Biblis 55

sven allerstrand är tidigare generaldirektör Statens ljudoch bildarkiv. fredrik andersson är grafisk formgivare och ordförande i Stockholms Typografiska Gille. david dunér är docent i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. peter ejewall är bibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. magdalena gram är biträdande riksbibliotekarie och fil. dr i konstvetenskap med särskild inriktning på bok- och illustrationskonst. boel larsson är bibliotekarie och förste handläggare vid Kungl. biblioteket. tomas lidman är tidigare riksbib liotekarie respektive riksarkivarie. beata losman är docent i historia. barbro thomas är tidigare biblioteksråd vid Kungl. biblioteket. nina ulmaja är designansvarig på Albert Bon niers Förlag.

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se Styrelse: Jonas Modig (ordf.), Gunilla Eldebro (sekr.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Jakob Christensson, Per Cullhed, Pia Skantz Larsson, Tomas Lidman, Gunnar Sahlin, Barbro Thomas och Nina Ulmaja Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Jonas Modig Redaktörer: Ingrid Svensson, 010-709 33 41, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare: Kristina Lundblad, Stefan Lundhem och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studentavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungliga biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 010-709 33 12, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post: ulf.jacobsen@telia.com Biblis 55 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2011 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Kungliga biblioteket om inget annat anges; NAUK, Sankt Petersburg s. 2, 11; Uppsala universitetsbibliotek s. 18, 21; Laos nationalbibliotek s. 44, 49; Fredrik Andersson s. 64– 71; ABF Norra Halland, Torsten Billmans dödsbo s. 72–77; Verlag Hermann Schmidt s. 78–79 Tryck: Livonia Print, Lettland 2011 issn 1403-3313 isbn 978-91-7000-283-0

Biblis 55

kvartalstidskrift för bokvänner Hösten 2011 sek 125

isbn 978-91-7000-283-0

9 789170 002830