Biblis 82

Biblis 82

Biblis 82 kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2018 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBbIkBN FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-366-0

Biblis

nummer 82 sommaren 2018 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen

2 Den samtida bilden av Gustav II Adolf i illustrerade flygblad 1630–1648/50 Tobias E. Hämmerle

31 Henk Rispens – bokens textilkonstnär Gunnel Furuland

46 Om Jan Olof Olssons Chicago. En modern bok formgiven av Herbert Lindgren Håkan Lindström

55 Hva en tittelside kan fortelle. Boktrykker-familien Estienne i 1500-tallets Frankrike Johan Ellefsen

64 Pressade växter i tryckta böcker. Fynd av växtfragment i äldre samlingar Helena Backman 73 Nyheter & Noterat 80 Föreningen Biblis

Framsida Pärmöverdrag av Henk Rispens till Tora Dahl, Fosterbarn.

Baksida Pärmöverdrag av Henk Rispens till Poul Ørum, Skuggan vid min högra sida.

2

tobias e. hämmerle

Den samtida bilden av Gustav II Adolf i illustrerade flygblad 1630–1648/50

B

eskyddet av den protestantiska tron blir inom den prosvenska och den svenska flygbladspropagandan angiven som huvud­ anledning till Gustav II Adolfs1 (1594–1632) ingri­ pande i det Heliga romerska riket. Det protes­ tantiska sättet att tolka den dåvarande bildpro­ pagandan är en bakomliggande orsak till att det trettioåriga kriget länge ansågs vara ett rent reli­ gionskrig och att den svenska kungen framställ­ des som den ‘ädle’ räddaren av den protestantiska tron.2 Faktum är att den samtida protestantiska publiceringsverksamheten tenderade att visa en enhetlig bild av den svenska kungen som en troshjälte i sin kamp för protestantismen. Likväl kan man mellan kungens landstigning i juli 1630 – då man fortfarande försökte legitimera hans ingrepp i det Heliga romerska riket – och hans död den 16 november 1632 (enligt den gregorian­ ska kalendern)3 märka hur de valda motiven och den publicistiska framställningen av den svenska kungen förändrades med varje seger och militär framgång. Samtidigt blev den religiösa och fräl­ sande aspekten av hans mission ännu tydligare framhävd.

I denna uppsats, som beskriver utvecklingen av den samtida publicistiska bilden av den svenska kungen, ska både den bildliga och den skriftliga komponenten av de illustrerade flygbladen inkluderas. Här kan dock bara vissa exemplar4 behand1. Deß Durchleuchtigsten vnd Großmächtigsten Fürsten vnd Herr/ Hern GVSTAVI ADOLPHI. Ur John Roger Paas, The German Political Broadsheet 1600–1700, vol. 5.

las och analyseras; exemplar, vilka på bästa sätt visar hur den publicistiska bilden av den svenska kungen förändras mellan åren 1630 och 1635.5 Den katolska flygbladspropagandan intog mellan 1630 och 1635 en passiv roll. För att inte utvidga ämnet för mycket i denna uppsats kommer de få katolska flygbladen som publicerades under den här tiden inte att behandlas ingående.

De illustrerade flygblad, som behandlas i denna uppsats, finns alla6 på Kungliga biblioteket i Stockholm och förtecknades 1893 av den dåvarande överbibliotekarien Carl Snoilsky i en katalog, som därför också kallas ‘Snoilsky-katalogen’, Svenska historiska planscher.

Definition av ‘flygblad’ och ‘propaganda’ under tidigmoderna perioden Den tidigmoderna perioden är bland annat präglad av tillkomsten av ett medielandskap, vilket i början endast nådde ett fåtal människor, men vilket från och med det tidiga femtonhundra talet – bland annat genom ett starkt växande borgerskap i städerna – öppnade sig för en större allmänhet.7 För den läskunniga allmänheten användes olika typer av media för att erhålla information, varmed flygbladen som informationskälla intog en viktig roll.

Att skilja flygblad från andra typer av informationskällor under denna tid – till exempel flygskrift och tidningar – är dock inte alltid lätt, eftersom dessa präglas av likheter i såväl format som teman och innehåll. Trots att skillnaden verkar tydlig vid första anblicken mellan ensidiga

3

flygblad och flersidiga flygskrifter,8 ser man vid närmare betraktande att det även där är svårt att skilja på dessa två typer av tillfällighetstryck.

Således var flygblad i omlopp, vilka antingen utgjorde en serie, var ihopvikta eller till och med såldes sammanhäftade.9 Även när det gäller innehållet finns det stora likheter mellan flygblad och flygskrifter. Flygblad utmärker sig dock genom att till skillnad från flygskrifter vara innehållsmässigt extra kompakta. Dessutom måste man skilja mellan flygblad utan illustrationer (på tyska kallas dessa för ‘Einblattdruck’, vilket ordagrant översatt betyder ‘ettbladstryck’) och sådan med illustration.10 Dessa flygblad med bildmaterial – på vilka vi ska koncentrera oss i denna uppsats – betecknas oftast som illustrerade flygblad. Det var framför allt illustrerade flygblad, vilka var utförda med hjälp av träsnitt eller kopparstick som hos samtida mottagare åtnjöt en hög ställning.11 Fördelen med de illustrerade flygbladen låg framför allt däri att spridningen av information, såväl i text som bild, uppfattades och tolkades rätt av den breda massan. Det illustrerade flygbladet användes därför å ena sidan av samtida publiceringsverksamhet för att sprida information och texter av olika typer – bland annat sånger, satiriska texter, polemiska och allegoriska skildringar etc. – till en bredare publik. Å andra sidan användes det illustrerade flygbladet av överheten för att informera befolkningen om politiska beslut och ge upplysningar av olika slag.

Enligt historikern Johannes Burkhardt utmärker sig det trettioåriga kriget för att vara ett krig som inte enbart utfördes på slagfältet utan även genom det publicerade ordet.12 Det är lätt att instämma häri, då härskare och makthavare mycket väl förstod flygbladets makt och att medvetet använda det som opinionsbildare och manipulerande medium. Man kan alltså med full rätt påstå att det med hjälp av olika media bedrevs propaganda under den tidigmoderna perioden. Här bör påpekas att ordet ‘propaganda’ under den här tiden inte hade en så negativ klang som det senare fick på nittonhundratalet. Under denna tid, i början av 1600-talet, användes ordet för att markera spridning av den kristna tron. Ordet propaganda kan härledas till år 1622, då Congregatio de propaganda fide (Kongregation för spridningen av den kristna läran) grundlades.13 Målet med propagandan – vilken användes av

4

både protestantiska och katolska publicister – under den tidigmoderna perioden bestod däri att befästa den egna gruppens eller anhängarens tro och stärka känslan av tillhörighet, snarare än att övertyga oppositionspartiet och dess anhängare om den egna ståndpunkten. Detta kunde man istället göra genom att framställa det egna partiet i en bra dager och undanhålla svagheter, förminska förluster och framställa motståndaren i löjlig skepnad, till exempel genom att bagatellisera deras segrar.14 För den ‘genomsnittliga’ mottagaren av flygbladet under första hälften av 1600-talet var kriget och maktpolitikens skeende redan från början så komplext och oöversiktligt, att publiceringsverksamheten var tvungen att reducera krigets utveckling till dess centrala aktörer och härskare. På så sätt blev det för den tidigmoderna mottagaren av flygbladen delvis möjligt att följa och förstå de agerande partiernas krigsinställning och krigets förlopp. De centrala krigsaktörerna blev därför – beroende av utgivarens inställning i trosfrågorna – framställda antingen panegyriskt som hjältar, eller satiriskt som antihjältar. I början avbildades framför allt Fredrik V av Pfalz, den tysk-romerska kejsaren Ferdinand II, Maximilian I av Bayern, men även kurfursten Johan Georg I av Sachsen; längre in i kriget även den katolska ligans överbefälhavare Johann Tserclaes Tilly och den kejserliga generalen och fältmarskalken Albrecht Wenzel Eusebius von Wallenstein. Från och med 1630 var det dock den svenska kungen Gustav Adolf, som presenterades i illustrerade flygblad.

Den prosvenska och svenska flygbladspropagandan Det Kungliga Majestätets kansli, under ledning av rikskansler Axel Oxenstierna, förde redan från början på uppdrag av svenska kungen propaganda på två plan. Å ena sidan fördes propaganda inom Sveriges gränser, för att den svenska befolkningen – framför allt unga män – mentalt skulle kunna förbereda sig på ett framtida ingripande i den konfessionella konflikten som rådde i Heliga romerska riket. Inom Sveriges riksgränser skedde den tidiga propagandan innan Sveriges inträde i kriget framför allt genom så kallade böndagsplakat.15 16 Dessa utkom varje år i samband med speciella bönedagar och lästes upp i kyrkan av

prästen. Bönedagarna institutionaliserades under Gustav Adolfs regeringstid och hölls tre till fyra gånger om året. Vid dessa tillfällen lästes kungliga kungörelser upp i många byar, städer och avlägset liggande platser i Sverige. Det var ett sätt för den svenska kungen att nå ut till landets minsta vrå och till dess befolkning.17 Å andra sidan försökte den svenska rikskanslern med hjälp av agenter och propagandister, som skickades till de nordtyska städerna i det Heliga romerska riket, att påverka folket där på plats genom att sprida prosvenska flygblad.

Under 1620-talet fanns hos många protestanter en längtan efter en stark ledare som kunde bemöta kejsaren och den katolska godtyckligheten.

Den antikatolska och anti-kejserliga hållningen hade bland annat lett fram till ett uppror mot kejsaren från det tysk-protestantiska området Harz.

Detta rådande missnöje, som uppenbar­ligen var present under den här tiden, använde sig den svenska propagandan liksom den prosvenska publiceringsverksamheten av.18 Beslutet att aktivt ingripa inom den konfessionella konflikten i det Heliga romerska riket hade ännu inte beslutats i den svenska riksdagen år 1627, men från Gustav Adolfs sida var beslutet redan fattat.19 Detta visas också därigenom att Sverige indirekt började ingripa i det Heliga romerska rikets konflikt genom att försöka sluta förbund med nordtyska städer. Under den tiden kan man märka hur den prosvenska flygbladspropagandan ökar och även hur insceneringen av den svenska kungen inom det Heliga romerska riket intensifieras.20 En stor del av den tidiga prosvenska propagandan som utgavs innan Gustav Adolfs landstigning på nordtyska ön Usedom, styrdes från Hamburg. Den 6 juli 1630 kom det slutligen till det direkta ingripandet i den konfessionella konflikten, då den svenska kungen Gustav Adolf med en armé bestående av cirka 13 000 man – som snabbt med hjälp av tillströmmande män och värvade legosoldater utökades till en 40 000 man stark armé – landsteg på ön Usedom i Pommern. Kort efter landstigningen bredde den svenska hären snabbt ut sig i den norra delen av det Heliga romerska riket.21 De svenska trupperna drog framför allt fram i Pommern och intog Oders mynning liksom en rad städer så som Wolgast, Wollin och Kammin. Erövringen av hamnstaden Stettin gjorde det möjligt för Gustav Adolf

att tvinga in hertigen av Pommern i en allians och gav på så sätt ett säkert strategiskt utgångsläge för Sveriges ingripande i Heliga romerska riket. Innan Gustav Adolf kunde fortsätta sina militära insatser i den södra delen av det Heliga romerska riket, var det nödvändigt att ingå fler allianser med protestantiska riksfurstar; högst upp på önskelistan stod de båda kurfurstarna av Brandenburg och Sachsen.

Insceneringen av Gustav Adolf i de illustrerade flygbladen från landstigningen på ön Usedom den 6 juli 1630 till början av konventet i Leipzig den 26 februari 1631 Tidpunkten för landstigningen den 6 juli 163022 var från svensk propaganda sett ingen tillfällighet utan medvetet sammanfallande med hundraårs­ jubileet av den Augsburgska bekännelsen. Detta jubileum sattes i förbindelse med landstigningen och behandlades intensivt av den prosvenska och svenska flygbladspropagandan.23 I samband med den tidiga flygbladspropagandan försökte man påvisa den svenska kungens berättigande att ingripa i den konfessionella konflikten i det Heliga romerska riket genom att ange politiska, militära och juridiska skäl och på så sätt legitimera ingripandet. Redan från början användes också det bibliska temat miles christianus (den kristne krigaren) av den prosvenska och svenska publiceringsverksamheten. Genom detta tema försökte man framställa den svenska kungen på mer eller mindre subtila sätt som Guds tjänare och förlängda arm, som strider i Guds namn. Efter de svenska truppernas framgångar ändrades propagandan dock snart, både när det gäller innehåll och bild.

Framför allt poängterades Gustav Adolfs militära starka sida. Insceneringen av Gustav Adolf som militär, stark riddare var i början av den prosvenska och svenska flygbladspropagandan en vanlig framställning av den svenska kungen.

I dessa illustrerade flygblad, till exempel som i Deß Durchleuchtigsten vnd Großmächtigsten Für­ sten vnd Herr/ Hern GVSTAVI ADOLPHI (Den genomlyste och stormäktigaste fursten och herren/herre GVSTAVI ADOLPHI)24, avbildas Gustav Adolf oftast ridande på en häst med en marskalkstav i handen. [1] Intressant är att han i dessa flygblad inte avbildas som kung i all sin glans, utan desto mer som fältherre med hatt

5

6 2. Wahre Contrafactur. KoB Sv. HP G.IIA A.28.

och marskalkstav, i stället för krona och spira.

Vad dessa illustrerade flygblad vill förmedla är helt klart. Vid en tidpunkt, då man försökte få till stånd militära allianser för att kunna genomföra sina egna politiska planer, ville man presentera sig kraftfullt och djärvt inför sina potentiella framtida protestantiska förbundspartner. Samtidigt användes i den här fasen av prosvenska och svenska flygbladspropagandan – åtminstone i överskriften av det illustrerade flygbladet – även hela den kungliga titeln. Genom påvisandet av Gustav Adolfs ädla bakgrund, som i motsats till kejsaren kämpade tillsammans med sina soldater i strid, urskilde han sig från andra samtida militära ledare. Dessutom hänvisade man i dessa illustrerade flygblad till solidariteten mellan alla protestanter, samtidigt som man ville påvisa att Gustav Adolf var den starka person, som i framtiden kunde ena och leda alla protestanter och stå emot kejsaren och den påvliga universalismen.25 Antagligen utkom det illustrerade flygbladet Wahre Contrafactur vnd Bildtniss der hier auff Er­ den bedrengten […] Kirchen. (Sann contrafactur och avbildning av den här på Jorden beträngda […] kyrkan) kort efter kungens landstigning. [2]26 På det här illustrerade flygbladet kan vi se Gustav Adolf som bågskytt i ett öppet landskap, där man i bakgrunden kan se några få hus och en kyrka. En bågskytt som träffsäkert träffar en hök, som försöker fånga en duva. Så här beskrivs sceneriet i flygbladet: På svenska27 Inte hade kunnat vara större/ Faran för den lilla duvan/ Säkert hade höken själv Rentav tänkt äta upp den.

Gud lät då genom tredje man/ Höken få sin lön/ På tyska (original-citat) Nicht grösser hette können sein/ Beym Täublein die Gefahr/ Gewiß der Habicht sie allein Dacht auffzufressen gahr.

Gott aber gab durch dritte Mann/ Dem Habicht seinen Lohn/28

Trots att Gustav Adolf i detta illustrerade flygblad inte direkt nämns med namn, utan bara

omnämns som dritte Mann (tredje man), kan den svenska kungen med hjälp av kommentaren i bilden identifieras. Genom kommentarerna i bilden förstå man också, att duvan står för den hotade kristna kyrkan och höken symboliserar den ligistiska härföraren Tilly. Bildens budskap förstår man med hjälp av texten och genom placeringen av det upplysta Jahwe-tetragrammet på den övre hälften av det illustrerade flygbladet, förklaras det att det är Gustav Adolf som skjuter pilen, som fäller höken, men att det är genom gudomligt ingripande som höken träffas. Det är alltså snarare Gud själv som styr Gustav Adolf och siktar på det kejserliga hotet, för att beskydda sin kristna kyrka. Samtidigt understryker det illustrerade flygbladet mycket tydligt Gustav Adolfs militära kvaliteter, där han framställs som säker skytt och därmed kan bevisa att han är mer än kapabel att beskydda den protestantiska kyrkan.

Ganska snart började man på illustrerade flygblad att visa Gustav Adolf inte bara med militära attribut eller som överlägsen militär och kraftfull ryttare, utan också i samband med teman ur det Gamla Testamentet och bibliska personer – till exempel Gideon, Moses och Judas Mackabaios – eller med hjälp av antika hjältar – så som Alexander den store och Herkules. Härvid användes ofta det publicistiska hjälpmedlet exemplum, som beskriver likheterna mellan den inscenerade personen och den valda förebilden29, av den prosvenska och svenska flygbladspropagandan.

Jämförelsen mellan Gustav Adolf och hjälten Judas Mackabaios i Gamla Testamentet låg för den prosvenska och svenska publiceringsverksamheten nära tills hands, eftersom denna förstods och lätt kunde tolkas av den samtida betraktaren av de illustrerade flygbladen. Judas Mackabaios likväl som Alexander den store, tillhörde en hjältekanon, som var sammansatt av hjältar från antiken, judendomen och den kristna medeltiden, som under den senare medeltiden och den tidigmoderna perioden gärna och ofta användes som ett exemplum i bild och skrift. Till denna hjältekanon hörde sammanlagt nio hjältar: från hedniska antiken – Hektor, Alexander den store, Julius Caesar –, från judendomen – Josua, David, Judas Mackabaios – och från den kristna medeltiden – Karl den store, kung Artur och Gottfrid av Bouillon.30 Judas Mackabaios användes på så sätt som exemplum för Gustav Adolf, för att dra

7

kopplingen till Judas Mackabaios militära kvaliteter och förmåga att agera som härförare för ett gudomligt uppdrag. De prosvenska och svenska flygbladen mellan juli 1630 och slutet av året31, agerade språkligt sett under den här tiden bara till liten del med sakliga juridiska utsagor, utan försökte snarare legitimera den svenska kungens politik på ett transcendentalt vis.32 I den här pub­ likationsfasen framställdes Gustav Adolf oftast som en av gud sänd frälsare; en bild som togs i anspråk både av den svenska och prosvenska publiceringsverksamheten för en religiöst motiverad flygbladspropaganda.33 I det illustrerade flygbladet Josua Suecicus. Der Schwedische Josua (Josua Suecicus. Den svenske Josua) jämförs den svenska kungen med den i Gamla Testamentet förekommande ledaren Josua. [3] På detta illustrerade flygblad ser man den svenska kungen åtföljd av två allegoriska figurer, medan han själv, med militär hållning, sitter på en häst och håller en marskalkstav i handen. På illustrationen kan man läsa om vilka två kvinnor det rör sig om. På höger sida av illustrationen personifieras GERECHTIGKEIT (rättvisans gudinna) som håller ett svärd och en våg i sina händer och på vänster sida av bilden kan man se personifikationen av WARE RELIGION (den sanna religionen) som avbildas med en uppslagen bok, där orden Augspurg Confess (Augsburgska bekännelsen) står att läsa, ett kors och en kyrka i händerna. I bakgrunden ser man dessutom den svenska härens landstigning på ön Usedom, vilken Gud står bakom.

I detta illustrerade flygblad använde den prosvenska publiceringsverksamheten också det publicistiska hjälpmedlet stereotyp. Den samtida läsaren av de illustrerade flygbladen uppfattade inte de framförda stereotyperna, som vi ur dagens synvinkel skulle anta, som förenklade (ofta negativa) bilder. I stället förstod man i den tidigmoderna perioden användningen av stereotyper, det ständiga upprepandet av hjältar ur Gamla Testamentet och antiken, som en förstärkning i samband med insceneringen av olika personligheter.34 På grund av att dessa stereotyper så ofta användes av den protestantiska och katolska publiceringsverksamheten, utgjorde de en typ av realitet, vilken blev en grundläggande möjlighet att använda för att understryka och legitimera sin maktposition.35 Detta innebar att den avbildade

8

personen på ett illustrerat flygblad (till exempel Gustav Adolf) inte bara likställdes med hjälten utan sammansmältes med dess personlighet och hjältedåd.

I och med detta kunde den inscenerade personen placeras i en lång traditionskedja, där de egna gärningarna belystes på samma sätt som förebildernas.36 Hjälten Josua ur Gamla Testamentet, som med hjälp av Gud orsakade Jerikos fall, föreställde på detta vis ett exemplum för den svenska kungen. Likt Josua, skulle Gustav Adolf med hjälp av Gud besegra fienden till Augsburgska bekännelsen. Den svenska kungen framstod på så sätt som en stark och optimal härförare för den protestantiska fraktionen.

Man måste dock betona att användandet av dessa publicistiska hjälpmedel (stereotyp och exemplum) för prosvenska och svenska flygblad inte var speciellt ovanligt under den här tiden.

Dessa användes även av den katolska publiceringsverksamheten. Skillnaden låg snarare däri att den prosvenska och svenska publiceringsverksamheten använde dessa allmänt bekanta publicistiska hjälpmedel och motiv för en målmedvetnare och funktionellare propaganda.37 Intressant är att bara överskriften i flygbladet refererar till Josua, i själva texten nämns han inte.

I stället nedtecknas en dikt över Der Löw von Mit­ ternacht.38 Detta är det första kända exemplar av ett illustrerat flygblad, där den svenska kungen sammankopplas med den år 1546 utgivna profetian av D. Philippus Theophrastus Paracelsus runt om Der Löw von Mitternacht39.40 Dikten beskriver hur den svenska kungen – här kallad för ‘Lejonet från midnatten’ – hämtas av Gud själv till det Heliga romerska riket. I detta flygblad kan man läsa följande dikt: Lejonet från midnatten Har kommit till Tyskland Med sin maktfulla här Av Gud är han sänd Der Löw von Mitternacht, Ist kommen ins Teutschlandt, Mit seiner Heeres Macht, Von Gott ist er gesandt;41

Redan tidigt sattes den svenska kungen i de illustrerade flygbladen i förbindelse med ‘Lejonet från midnatten’. (På svenska användes vanligen

3. Josuia Suecicus. KoB Sv. HP G.IIA A.27.

9

översättningen ‘Lejonet från Norden’.) I det att den svenska kungen framställdes som uppfyllandet av profetian, stärktes även bilden av att hans ingripande i konflikten i Heliga romerska riket var religiöst motiverat.

Gustav Adolf som ‘Lejonet från midnatten’ och ‘miles christianus’ Från och med landstigningen använde den prosvenska publiceringsverksamheten i det Heliga romerska riket profetian av ‘Lejonet från midnatten’, för att illustrera Gustav Adolf som lejon.

Denna profetia om ‘Lejonet från midnatten’ var inte något obekant tema för det svenska rikskansliet och den från Sverige styrda flygbladspropagandan. Första gången dessa bilder användes i Sverige var med stor säkerhet redan år 1605.42 Uppenbarligen hade denna profetia med hjälp av den protestantiska Rosenkreuzorden (också Rosenkorsare), vars ursprung var i tyska Tübingen, nått fram till Sveriges lärde.43 Profetian runt om ‘Lejonet från midnatten’ hade kungen själv antagligen undervisats i av sin lärare Johannes Bureus, som hade studerat i det Heliga romerska riket och blev anställd som kungens lärare år 1603.44 Genom denna tidiga kontakt med profetian av Paracelsus, var kungen väl förberedd på sin roll som den protestantiska trons räddare. Även i det Heliga romerska riket hade den protestantiska publiceringsverksamheten redan innan Gustav Adolfs landstigning intensivt befattat sig med Paracelsus profetia. År 1619 försökte den protestantiska publiceringsverksamheten att använda sig av profetian runt om ‘Lejonet från midnatten’ för att inscenera Fredrik V av Pfalz, genom att hänvisa till Böhmens vapen. I samband med det nedersachsisk-danska skedet av trettioåriga kriget försökte den protestantiska propagandan dessutom sammankoppla profetian med den danska kungen Kristian IV.45 Också de prosvenska och svenska publicisterna försökte att hänvisa till svenska riksvapnet för att göra profetian mer trovärdig.

För den tidigmoderna människan var det närliggande att identifiera bäraren av vapnet med dess heraldiska motiv. På så sätt tilldelades Gustav Adolf lejonets egenskaper: kraft, mod, moralisk och militär överlägsenhet.46 Kring Gustav Adolf byggdes alltså redan under hans livstid

10

en myt upp av den prosvenska och svenska flygbladspropagandan.47 Faktum är att år 1630 fanns en längtan efter en stark härförare hos de flesta av den protestantiska befolkningen i Heliga romerska riket. Denna längtan blandades till exempel ihop med mystiskt-övernaturliga tecken som Paracelsus profetia, bibliska prognostikor och apokalyptik eller med astrologi och astronomiska händelser, som kometer och annat.48 De första svenska militära framgångarna efter landstigningen i Usedom verkade ge den svenska kungen och den prosvenska publiceringsverksamheten rätt, vilket ledde till att det enligt många protestanter inte fanns något tvivel om att den svenska kungen verkligen var ‘Lejonet från midnatten’.49 Bilden av lejonet hängde inte bara ihop med Paracelsus profetia, utan hade en lång tradition som sträckte sig ända till Gamla Testamentet, vilket för dåtidens människa var den mest trovärdiga legitimationsgrunden. Redan i Gamla Testamentet användes bilden av lejonet. Lejonet tillskrevs egenskaper som kraft, mod och rättfärdighet och användes också för att beskriva bibliska hjältar, så som Judas Mackabaios.50 Lejonet blev en sinnebild för Kristus, även om Kristus redan i urkristendomen blivit jämförd med ett lejon.51 Då Gustav Adolf identifierades med ett lejon, vilket både kunde legitimeras genom Paracelsus profetia och heraldiken, tillskrev man den svenska kungen också lejonets egenskaper, vilka hade manifesterat sig sedan Gamla Testamentet. På så sätt fick Gustav Adolfs ingripande i det Heliga romerska riket en slags gudomlig predestination, vilken till synes var Guds vilja och genomfördes som en del av den frälsningshistoriska planen.

Vägen till den senare så centrala insceneringen av Gustav Adolf som miles christianus (kristna soldat) var på så sätt jämnad.

I det illustrerade flygbladet Schwedischer Her­ cules (Svenska Herkules), vilket troligen utkom 1630,52 ställde den prosvenska publiceringsverksamheten Paracelsus profetia runt omkring ‘Lejonet från midnatten’ i kontext med den antika hjälten Herkules. [4] I detta illustrerade flygblad påvisas inget av de hjältedåd som Herkules enligt den antika mytologin lär har utfört.53 I stället sätter man Gustav Adolfs kristna frälsningsuppdrag – räddningen av den sanna kristna kyrkan (det vill säga Augsburgska bekännelsen) – i sammanhang med an­

4. Schwedischer Hercules. KoB Sv. HP G.IIA B.22.

11

tikens hjältefigur Herkules. I etsningen på det illustrerade flygbladet framställs den svenska kungen som Guds medium, det vill säga som miles christianus (kristna soldat). Denna medeltida idé av miles christianus sätts med hjälp av interpretatio christiana i förbindelse med antikens hjältefigur Herkules.54 Så kunde med hjälp av interpretatio christiana en hednisk hjältefigur som Herkules adapteras till en kristen kontext och också inta en exemplarisk roll för en kristen kung: i detta fall Gustav Adolf.

Referensen till Herkules antyds inte bara genom överskriften av det illustrerade flygbladet utan även genom hans klassiska attribut klubba och lejonfäll. Sedan 1600-talet kunde man omsätta miles christianus-idén även genom att framställa det på ikonografiskt sätt som ett lejon,55 vilket passade mycket bra ihop med det svenska riksvapnet och Paracelsus profetia runt om ‘Lejonet från midnatten’. Miles christianus-idén förstärks också i detta illustrerade flygblad genom avbildandet av ett hjärta, vilket står i direkt förbindelse genom en tråd med Guds hand som tittar fram genom molnen på himlen. Här vänder Gustav Adolf, som avbildas betydligt större än sina medmänniskor, sitt blottade hjärta mot sina protestantiska medmänniskor för att förstärka rollen av en uppoffrande hjälte. En passage i texten av det illustrerade flygbladet lyder: Ja se hur han upptäcker att leda sitt hjärta/ Kriget där Gud sträckt ut sin hand för att leda honom.

Den svenska Herkules kommer han att kallas/ Ty han låter aldrig bli att rensa somligt land Ja schaw wie er entdeckt sein Hertz bereyt zu führen/ Den Krieg wo außgereckt Gottes Handt ihn thut führen.

Der Schwedische Hercules mag er werden genandt/ Weil er wird nimmer laß zu saubern manches Landt/56

Trådarna som Gud håller i handen är förbundna med den svenska kungens mun och leder fram till den hotade kristna kyrkan, som kan ses i bakgrunden. Över den svenska kungens mun når trådarna också fram till öronen på de i etsningen avbildade soldaterna. Medan Gustav Adolf, som står längst fram, framför sina beväpnade soldater, skrider fram ur en grotta, trampar han på några ormar som ligger på marken. Han har höjt sin klubba och bär lejonfällen likt Herkules över sin

12

skuldra. Gustav Adolf träder fram för att kämpa emot det sjuhövdade apokalyptiska odjuret, som hotar den kristna kyrkan. Samtidigt tillbeds han av en yngre kvinna, en äldre man och ett litet barn.

Antagligen beslöt sig de prosvenska eller de svenska publicisterna för att inscenera den svenska kungen som Herkules i sin lejonfäll, eftersom detta ikonografiska tema passade bra ihop med myten kring ‘Lejonet från midnatten’. På så sätt kunde Herkules-motivet av dåtidens läsare sammankopplas med den svenska kungen.57 Valet av den prosvenska och svenska publiceringsverksamheten att inscenera Gustav Adolf som Herkules var vid den här tiden nämligen inte något ovanligt och därför uppkom en igenkännande faktor hos den dåtida betraktaren av de illustrerade flygbladen. Herkules räknades som favorithjälte både hos humanistiskt präglade och enväldiga härskare med vilken man gärna ville identifiera sig. Härskare som den tysk-romerska kejsaren Maximilian I, Karl V eller Ludvig XIII av Frankrike ville antingen själv avbildas som Herkules eller stående vid den antike hjältens sida.58 Att jämställa sig själv med Herkules skulle å ena sidan framhäva härskarens styrka och stora kompetens som regent. Å andra sidan ville dessa humanistiskt präglade och enväldiga härskare påvisa att deras dynasti vilade på en lång gammal tradition.

Flygbladspropagandan runt konventet i Leipzig fram till förstörelsen av Magdeburg Svenskarna hade trots vissa militära framgångar, framför allt i de norra delarna av Heliga romerska riket, svårigheter att förena de protestantiska furstarna, eftersom dessa antingen på grund av fruktan för kejsaren eller lojaliteten mot riksstrukturen vägrade att samarbeta med den svenska kungen. Svenskarnas första framgång kom i början av år 1631, då man efter fördraget i Bärwalde59 den 23 januari 1631 närmade sig det katolska Frankrike. Visserligen var i början understödet från Frankrike av finansiell art, men grundstenen för vidare förbundspolitik mellan de båda kungarikena mot Habsburg, vilken från och med 1635 ledde till en öppen militär allians, var lagd.

Därtill startade konventet i Leipzig den 26 februari 1631, lett av den sachsiske kurfursten, vilken

ingöt hopp hos den svenska kungen om ett samarbete mellan den svenska kungen och de protestantiska furstarna och stånden. Hittills hade bara hertigarna av Mecklenburg och Pommern samt staden Magdeburg stått på Sveriges sida. Besluten av konventet, vid vilka också flera andra protestantiska furstar närvarade, så som kurfursten Johan Georg I av Sachsen, kurfursten Georg Vilhelm av Brandenburg, hertigarna Vilhelm och Bernhard av Sachsen-Weimar, hertigen Johan Kasimir av Sachsen-Coburg, hertigen Johan Filip av Sachsen-Altenburg, lantgreven Vilhelm V av Hessen-Kassel och markgreven Kristian av Brandenburg-Bayreuth, visade sig dock inte vara särskilt lyckosamt för den svenska kungen. Trots att den tidigare kurfursten Fredrik V av Pfalz, hertigen Bogislav XIV av Pommern och staden Magdeburg avböjde att skriva under besluten av konventet i Leipzig och istället hänvisade till ett förbund med den svenska kungen, uteblev det stora understödet Sverige hade hoppats på.

Beroende på den mer eller mindre politiska stagnationen och den mycket ringa positiva utvecklingen efter beslutet vid konventet i Leipzig, agerade den prosvenska och svenska flygbladspropagandan under denna tid relativt okreativt.

Man använde sig ofta av bildmotiv, som redan tidigare utgivits i illustrerade flygblad och hoppades på att nå framgång genom tillförandet av en ny text, som var anpassad till det rådande politiska läget.

På grund av att det närmande man hade hoppats på uteblev, blev Sveriges militära uppträdande betydligt aggressivare. Efter beslutet i samband med konventet i Leipzig intogs de båda brandenburgska fästningarna Küstrin och Frankfurt an der Oder av de svenska trupperna. Även från kejsarens sida uppstod en aggressivare politik. Man påbörjade en belägring av staden Magdeburg på andra sidan av floden Elbe, vilken å ena sidan var en reaktion på de protestantiska furstarnas beslut efter konventet i Leipzig och den uteblivna försoningen med kejsaren och å andra sidan hängde ihop med stadens öppna stöd för den svenska kungen, som hade skickat överste Dietrich von Falkenberg till Magdeburg för att hjälpa till att beskydda staden från kejsarens trupper. Belägringen av staden Magdeburg av de kejserliga trupperna ledde den 20 maj 1631 till att staden erövrades och fullständigt förstördes av

de kejserliga trupperna som stod under ledning av Johann Tserclaes Tilly och general Gottfried Heinrich zu Pappenheim. Mer än 20 000 innevånare i Magdeburg bragdes om livet och av de ungefär 1 900 byggnaderna återstod bara mellan 70 till 139 byggnader.60 Kort därefter utkom en våg av flygblad och flygskrifter, i vilka kung Gustav Adolf likväl som general Tilly blir direkt angripna och kritiserade. På så sätt poängterades från den ena sidan kejsarens härs hemska frammarsch och från den andra sidan beskrevs Gustav Adolf som en svag förbundspartner, vilken var skuld till stadens förstörelse eftersom han inte handlat tillräckligt snabbt och inte insett faran med kejsarens trupper.61 Ett ofta förekommande motiv från den antisvenska flygbladspropagandan av Magdeburgs förstörelse var att inscenera denna som ett bröllop. Framför allt använde de katolska publicisterna sig av bilden av ett frieri, där Tilly är brudgum, staden Magdeburg (vars namn och vapen62 ligger nära till hands som brud) bruden och Gustav Adolf brudens gamla far eller den försenade brudgummen.63 Man syftade i dessa avbildningar på ett bröllop, där staden Magdeburg blivit bortlovad till den gamle Tilly av Gustav Adolf.

Med förstörelsen av Magdeburg den 20 maj 1631 blev det först en tillbakagång för den pro­ svenska och svenska flygbladspropagandan men efter en tid utkristalliserades händelsen till en viktig vändpunkt. Det visade sig att den kejserliga publiceringsverksamheten inte kunde använda förstörelsen av Magdeburg till sin egen fördel. I stället kunde den prosvenska och svenska publiceringsverksamheten genom en mycket intensiv propaganda använda Magdeburgs förstörelse till sin egen förmån. Under sommaren 1631 framställdes många nya illustrerade flygblad som lade sitt fokus framför allt på Gustav Adolf.64 Det katolska lägret, det vill säga den katolska publiceringsverksamheten, agerade under den här tiden föga innovativt och verkade, när det gällde flygbladspropagandan, snarare bara reagera på de protestantiska flygbladen i stället för att propagera för egen räkning.65 Man var så väl vid användandet av den tematiska insceneringen, urvalen av bildmotiven och när det gäller den språkliga delen mycket lite varierande. Faktumet att den katolska flygbladspropagandan inte lyckades att använda Magdeburgs förstörelse på ett bättre sätt

13

för sin propaganda, understryker att den katolska publiceringsverksamheten under denna tid inte behärskade propaganda med hjälp av illustrerade flygblad lika väl som den protestantiska publiceringsverksamheten gjorde.

För Sveriges del verkade det som om ansträngningarna av den prosvenska och svenska publiceringsverksamheten i frågan om den maktpolitiska situationen gav frukt. Den 22 juli 1631 gjorde kurfursten av Brandenburg ett officiellt närmande till Sverige, i vilket han ställde sitt stöd till Sveriges förfogande. Även från nederländarnas håll kom finansiellt stöd, men det var framför allt det allmänna militära närmandet från den sachsiska kurfursten som på maktpolitiskt sätt visade sig vara utslagsgivande.66 Åter igen var det den aggressiva politiken från det kejserliga lägret som denna gång drev kurfursten Johan Georg I av Sachsen i den svenska kungens händer. John Roger Paas formulerar detta mycket passande: ‘On their own the Swedes had been unable to enlist the support of the elector of Saxony, but through Tilly’s ill-fated campaign in his territory, the Catholics effectively drove John Georg into the arms of Gustavus Adolphus.’ 67 Det svensk-sachsiska förbundet ställdes snart på prov. Den 17 september 1631 stod ett slag vid Breitenfeld mellan svensk-sachsiska trupper och det kejserliga lägret, vilket alliansen kunde avgöra till sin fördel. Efter segern vid Breitenfeld den 17 september 1631 ville en våg av protestantiska furstar ansluta sig till den svenska kungen och ingå politiska allianser. Många protestantiska riksfurstar, så som hertigen Vilhelm av SachsenWeimar (25 september 1631) eller hertigen Georg av Braunschweig-Lüneburg (18 oktober 1631), anslöt sig till det svenska lägret.68 Insceneringen av Gustav Adolf i den prosvenska och svenska publiceringsverksamheten efter slaget vid Breitenfeld Segern vid Breitenfeld den 17 september 1631 ledde till en våg av illustrerade flygblad och flygskrifter både från den protestantiska och från den prosvenska publiceringsverksamheten, som helt klart utgör höjdpunkten av den protestantiska rapporteringen och propagandan.69 En lång rad med flygblad publicerades från Dresden som var huvudsäte för den sachsiska kurfursten, där större

14

delen av de sachsiska tryckerierna fanns.70 Vid den här tidpunkten märks ett kvalitativt och kvantitativt språng vad publikationerna av den pro­ svenska och svenska publiceringsverksam­ heten anbelangar. Den stora resonansen som segern vid Breitenfeld utgjorde visar sig i antalet utgivna illustrerade flygblad. År 1631 utkom unge­fär 250 olika illustrerade flygblad, vilket var unge­f är fem gånger så många som året innan. Av dessa 250 flygblad utkom bara cirka 40 stycken innan förstörelsen av Magdeburg. De resterande 210 flygbladen publicerades efter den 20 maj 1631 och ungefär 150 av dessa utgavs efter slaget vid Breitenfeld den 17 september, vilket utgör cirka 60 procent av hela antalet. Större delen av dessa 150 flygblad refererar direkt eller indirekt till den svenska kungen.

I en tredjedel av de illustrerade flygbladen som utkom efter slaget vid Breitenfeld avbildas Gustav Adolf.71 Den protestantiska och prosvenska publiceringsverksamheten visar sig i den här fasen av kriget vara mycket innovativ. Så används inom propagandan många nya bildmotiv och kreativa ordspråk och man arbetade generellt med språklig finess. Hand i hand med kejsarens truppers nederlag vid Breitenfeld tystnade också den katolska publiceringsverksamheten, en tystnadsperiod som mer eller mindre skulle hålla i sig fram till den svenska kungens död.

Tillys nederlag vid Breitenfeld skildrades av den protestantiska publiceringsverksamheten som en direkt hämnd för Magdeburgs förstörelse.72 Detta betydde med andra ord att den tidigare utlovade räddningen av protestanterna i Heliga romerska riket nu hade genomförts.73 Så blev Gustav Adolf i de prosvenska och svenska flygbladen ännu tydligare inscenerad på ett panegyriskt sätt och högljutt firad i berömmande ordalag. Det svenska ingripandet i konflikten i det Heliga romerska riket kunde med hjälp av en religiös argumentationslinje och frälsningshistoriska framställningar av den svenska kungen legitimeras. Parallellt med förhärligandet av Gustav Adolfs gärningar och förtydligandet av miles christianus-temat förekom den svenska kungen delvis också i satiriska illustrerade flygblad. I dessa flygblad låg fokus egentligen inte på honom utan snarare på den besegrade kejserliga generalen Tilly. Gustav Adolf iscensattes i dessa illustrerade flygblad, i vilka han bland annat avbildades som läkare, frisör, skräddare men också som lejon,

5. Die Pfaffen Gass. KoB Sv. HP G.IIA A.132.

15

snarare som ett igenkänningsmärke för den protestantiska och prosvenska publiceringsverksamheten, men också som en stark motståndare till den besegrade Tilly. Trots att man i dessa illustrerade flygblad med satirisk innehåll tydligt kan igenkänna den maktpolitiska centrala positionen som Gustav Adolf innehade sedan slutet av 1631 och början av 1632, ska dessa dock inte behandlas i denna uppsats. Man får inte glömma att dessa panegyriska och satiriska insceneringar av Gustav Adolf under den här tiden parallellt användes av den prosvenska och svenska publiceringsverksamheten. Det är alltså inte möjligt att inordna vissa specifika bildmotiv av Gustav Adolf till en vis publicistisk fas, utan alla dessa motiv existerade parallellt.

I många illustrerade flygblad tematiserades också förbundet mellan den svenska kungen och den sachsiska kurfursten, som dessa ingått och där båda parter framställdes som jämlika.

Visserligen hade de sachsiska trupperna på ett tidigt stadium flytt vid slaget vid Breitenfeld, men insceneringen av den sachsiska kurfursten som stark förbundspartner låg i Gustav Adolfs intresse. På så sätt kunde den sachsiska kurfursten Johan Georg I framställas som en respekterad protestantisk beskyddare och räkna med mycket prestige.74 Samtidigt hade den svenska kungen å ena sidan äntligen fått en bundsförvant vid sin sida, som var viktig för de vidare maktpolitiska planerna, och å andra sidan hade Gustav Adolf även fått en moralisk-rättslig försäkring som legitimerade hans agerande i det Heliga romerska riket. Samtidigt utkom mycket intressanta illu­ strerade flygblad på marknaden. Dessa försökte å ena sidan att framställa den svenska kungens militära förehavanden och framgångar och å andra sidan införliva honom i den frälsningshistoriska kontexten. Denna frälsningshistoriska inscenering av den svenska kungen, framför allt i kombination med Paracelsus profetia runt om ‘Lejonet från midnatten’, fanns visserligen redan i omlopp sedan landstigningen på ön Usedom i juli 1630. Från och med slaget vid Breitenfeld den 17 september 1631 kan man dock märka ett kvalitativt språng både när det gäller insceneringen av Gustav Adolf så väl i textinnehållet som i de illustrerade flygbladen.

16

Den publicistiska bilden av Gustav Adolf i samband med der Laufdurch die Pfaffengasse (loppet genom prästgatan75) Trots att den svenska kungen genom segern vid Breitenfeld hade nått sina ursprungliga maktpolitiska mål och kejsaren inte längre utgjorde något hot för Sveriges intressen vid Östersjön (dominium maris Baltici), fortsatte kriget. I takt med den militära framgången och det påbörjade agerandet mot södra delen av det Heliga romerska riket, inskränkte sig inte längre den svenska militära verksamheten bara till att säkra Sveriges gränser och täcka dess krigskostnader (satisfactio), utan Sveriges anspråk på politisk och ekonomisk maktutvidgning ökade betydligt.76 I stället startade den sachsiska och svenska armén efter Breitenfeld en militär verksamhet. Den kursachsiska armén stod under ledning av överbefälhavaren Johann Georg von Arnim-Boitzenburg och vände sig mot de habsburgska arvlanden, framför allt mot Böhmen, där till och med staden Prag den 15 november 1631 intogs.77 Gustav Adolf däremot drog med sin svenska huvudarmé in i de sydvästra delarna av det Heliga romerska riket, där han undan för undan intog de rika territorierna av de frankiska, kurrhenska och överrhenska rikskretsarna och intog städer som Erfurt (2 oktober 1631), Würzburg (14 oktober 1631) och Mainz (22 december).

I början av år 1632 drog svenskarna vidare mot Bayern över Thüringen och Franken längre söderut. Formuleringen ‘Lauf durch die Pfaf­ fengasse’ (loppet genom prästgatan), vilken sedan dess i historiografiska skildringar och analyser av trettio­åriga kriget har blivit ett fast uttryck, användes vid denna tidpunkt i illustrerade flygblad för första gången. I den här fasen av den prosvenska och svenska flygbladspropagandan sätts Gustav Adolf förvånansvärt ofta i förbindelse med ‘Lejonet från midnatten’ eller insceneras på allegoriskt vis som ett lejon. Den första användningen av formuleringen ‘loppet genom prästgatan’ skedde i det illustrerade flygbladet Die Pfaffen Gass (Prästgatan). [5] I detta illustrerade flygblad springer ‘Lejonet från midnatten’ upp för en brant skogsväg. Under detta lopp skrämmer lejonet iväg en rad jesuitmunkar, som flyr både till höger och vänster, liksom en mängd olika djur, så som en gris, flera

harar och rävar samt en örn och en björn. Illustrationen av björnen, som gömmer sig i en trädstam till höger om skogsvägen och örnen syftar på den bayerska kurfursten Maximilian I (björnen) och den tysk-romerska kejsaren Ferdinand II (örnen).

Den ikonografiska insceneringen av Gustav Adolf i de illustrerade flygbladen efter Nürnbergs ‘befrielse’ den 21 mars 1632 och till intagandet av München den 17 maj 1632 I detta för Habsburgarna så kritiska läge beor­ drades Wallenstein tillbaka den 15 december 1631 och insattes som överbefälhavare för de kejserliga trupperna med särskilda fullmakter.78 I början av 1632 begav sig de svenska trupperna fortsatt söde­ rut i det Heliga romerska riket längs prästgatan.

I mars 1632 marscherade Gustav Adolf in i Nürn­ berg med sina trupper. Innevånarna i staden fi­ rade kungens intåg och av den här anledningen skapades många porträtt av kungen i koppar som sedan användes vid tryckandet av olika illustre­ rade flygblad. I dessa illustrerade flygblad avbilda­ des den svenska kungen oftast ridande och som en framgångsrik militär fältherre – liknande de tidiga insceneringarna av Gustav Adolf i de illus­ trerade flygbladen.79 Den 15 april 1632 kom det till slaget vid Rain och övergången av floden Lech, öster om Donauwörth. Där besegrade den svens­ ka kungen och hans trupper den katolska ligans armé som leddes av Johann Tserclaes Tilly. Tilly skadades svårt vid slaget och dog den 30 april till följd av sina skador i den bayerska staden Ingol­ stadt. Efter misslyckade försök att inta Ingolstadt och Regensburg stod det klart för svenskarna att man inte längre kunde uppehålla sig i den södra delen av det Heliga romerska riket. Därtill kom också att general Pappenheim efter Tillys död fått ett självständigt kommando och med sina trupper befann sig i den nordvästra delen av det Heliga romerska riket. Efter Tillys död stod den katolska ligans armé utan militär ledare, vilket ledde till att Wallenstein var tvungen att överta överbefälet även av denna. Efter intagandet av staden Nürnberg och den katolska ligans armés och de kejserliga truppernas reträtt ur Ingolstadt stod landet Bayern fullständigt öppet för de svenska trupperna våren 1632. Under den här ti­ den utkom en rad illustrerade flygblad i vilka det märks att huvudantagonisten till Gustav Adolf

inte längre var den nyss bortgångna Tilly utan den bayerska kurfursten Maximilian I. Efter att Nürnberg befriats, ‘befriades’ också staden Augsburg den 24 april 1632, vilket gav den svenska kungen hög prestige80 och han bejublades av både den prosvenska och den svenska publiceringsverksamheten. Den svenska kungens intåg i staden Augsburg firades med ringandet i kyrkklockor, minnesmynt och tacksägelsegudstjänster och gav anledning till utgivandet av många olika illustrerade flygblad vars tema denna händelse var.

Ett illustrerat flygblad som utkom i samband med ‘befrielsen’ av Augsburg genom de svenska soldaterna var det illustrerade flygbladet Confe­ sion von Gottes Gnaden. Widerumb floriert vn allen Schaden. (Guds nåds bekännelse. Återigen florerar från all skada). [6] I detta illustrerade flygblad tjänar Judas Mackabaios som exemplum för den svenska kungen.

Här framställs Gustav Adolf i full brynja och Gud själv räcker honom ett svärd genom ett moln, vilket är nödvändigt att ha för miles christianus för att kunna utföra det gudomliga uppdraget. Detta miles christianus-tema sätts på så sätt i samband med den Augsburgska bekännelsen. På detta kopparstick kan vi se hur Gustav Adolf ställer ett stearinljus, på vilket texten Augspurgis Confes­ sion (Augsburgska bekännelsen) kan läsas, på en podest där BIBLIAS (bibeln) utgör fundament.

Samtidigt försöker katolska prelater med hjälp av Præsumptio (kanoner), Superstit (blåsbälgar) och andra verktyg, vilka betecknas med orden Ruina Eclesiæ och Persecutio, att släcka ljuset, det vill säga Verbum Dei (Guds ord). På detta illustrerade flygblad framställs Gustav Adolf entydigt som beskyddare och väktare av den Augsburgska bekännelsen. På så sätt spänns en båge mellan åren 1629 och 1632, där man påvisar att den Augsburgska bekännelsen är i stor fara och hotas av den katolska kyrkan. Hjälten från midnatten, det vill säga den svenska kungen, kämpar emot detta hot och kan stävja denna fara. I detta flygblad kan man bland annat läsa: År 1629 Stod vi och du i stor fara Den kära sanningen samt tron I detta år man ville råna oss på Det ledde till bedrövade hjärtan,.

17

18

6. Confesion von Gottes Gnaden. KoB Sv. HP G.IIA B.120.

Som med sorg och stor smärta Ropade till Gud dag och natt.

Tills Gud en hjälte sände Det 32 året i vår tid Från midnatten och ett land långt bort.

Som hjälpte oss och gav oss skydd.

Im 1629. Jahr Stondten wir sambt dir in großer geffar Die liebe warheidt sambt dem Glaubē In dißem Jahr Man vns wolt Raben Das machte vil bedribte herzen,.

Die mit seiftzen vnd großem schmertzen Zue Gott ruften bei tag vnd Nachtt.

Bis Gott ein Heldten heim bracht Im 32. Jar der zeit Von miter nacht und landten weidt.

Der uns halff und hatt schutz gedohn81

I detta illustrerade flygblad syns en mycket tydlig inscenering av Gustav Adolf som miles christianus.

Här kan också påvisas att det hade skett ett kvalitativt språng beträffande insceneringen av Gustav Adolf från den prosvenska och svenska pub­ liceringsverksamhetens sida efter ‘befrielsen’ av städerna Nürnberg och Augsburg. Tidigare hade man bland annat ställt den svenska kungen emot en satirisk avbildning av den katolska ligans general Tilly eller den bayerska kurfursten Maximilian I. I panegyriska framställningar inscenerades den svenska kungen ofta som ‘Lejonet från mid­natten’, till exempel vid sidan av kurfurstarna Brandenburg eller Sachsen. Nu blev dock den svenska kungen händelsens medelpunkt och avbildades inte ‘bara’ av den prosvenska och svenska publiceringsverksamheten indirekt, till exempel som ett lejon. I stället porträtterades Gustav Adolf entydigt som person och förkroppsligade på så sätt direkt den protestantiska motoffensiven mot kejsaren.

Under denna fas av trettioåriga kriget hyllades den svenska kungen som befriare och miles christianus-temat användes i bild, språk och i samband med ikonografin av de illustrerade flygbladen tydligare än någonsin. Under denna maktpolitiska och publicistiska höjdpunkt, kort efter intagandet av städerna Augsburg och München, avbildades han till och med som en gudalik figur. Så heter det i det illustrerade flygbladet AU­ GUSTA ANGUSTIATA, A DEO PER DEUM LIBE­ RATA, i vilket den personifierade Augsburgska

bekännelsen ställs vid sidan av Gustav Adolf, att Gud själv sände den svenska kungen ut i världen, för att rädda den protestantiska kyrkan från kejsarens villkorliga härskande och det katolska förtrycket. [7] Den Augsburgska bekännelsen avbildas här som en kvinna som befriats av den från Gud utsände miles christianus. Medan texten i det illustrerade flygbladet låter läsaren förmoda att den Augsburgska bekännelsen föreställer en änka, förtydligar de avbildade objekten – en tom börs och en skål – att det egentligen rör sig om en tiggare. Den Augsburgska bekännelsen vänder sig klagande mot den i full brynja stående svenska kungen, som avbildas med marskalkstav och fältherrehatt och ovanför hans huvud står texten ‘Diß ist der Mann, Der helffen kan.’ (Detta är mannen, som kan hjälpa.) Gustav Adolfs blick riktar sig mot molnen, där man kan se en ängel som med ett finger pekar mot det upplysta Jahwetetragrammet. Det mest speciella med detta illustrerade flygblad består däri att den svenska kungen uppnått den högsta nivån när det gäller miles christianus-temat. Han är inte bara ett instrument som Gud använder sig av för att fullfölja den frälsningshistoriska planen utan Gustav Adolf förkroppsligar här Gud själv på jorden.82 I överskriften på det illustrerade flygbladet, vilken är skriven på latin och tyska, står explicit att det är Gud själv som har kommit för att hjälpa: ‘Ge­ ängstigt ward Augspurg die Stadt: Gott durch Gott ihr geholffen hat.’ (Ängslig var staden Augsburg: Gud genom Gud har hjälpt denna.)

På vänster sida av det illustrerade flygbladet refereras det till Restitutionsediktet som hade utfärdats av den tysk-romerska kejsaren Ferdinand II år 1629, under vilket större delen av den protestantiska befolkningen i Augsburg led. Detta visas visuellt genom att katolska munkar och jesuiter förstör protestantiska böcker och den lutherska bibeln. Detta sceneri utspelas framför en kyrka, som man kan se in i. I denna kyrka knäböjer två män med en pengabörs framför ett altare på vilket Djävulen med en krona på huvudet står och till vilken de båda männen ber. Förstörelsen av böckerna liksom djävulsdyrkan förtydligas genom en textremsa som hänger över kyrkans ingång, där följande ord står att läsa: ‘Wo dieser steht Gotts wort vergeht’ (Där detta står Guds ord förgår).

Gustav Adolf blir i denna fas av den prosvenska

19

och svenska flygbladspropagandan alltså omisskännligt avbildad som miles christianus. Vid den här tiden var ingen juridisk legitimation nödvändig för att rättfärdiga Sveriges agerande i det Heliga romerska riket, eftersom detta numera legitimerades genom frälsningshistoriska argument. Katolikernas och kejsarens nederlag var därigenom en del av en apokalyptisk strid, som i slutändan vanns av den svenska kungen och protestanterna.83 Den 17 maj 1632 intogs staden München under ledning av Lennart Torstenson, vilket ledde till en ny stor utgivningsvåg av illustrerade flygblad och höjde den svenska kungens prestige ännu mer. Trots de många erövringarna, som de illustrerade flygbladen propagerade för, och den prestige som den svenska kungen nu åtnjöt hos protestanterna, kunde vissa motgångar av det svenska agerandet inte döljas.84 Gustav Adolf i de illustrerade flygbladen efter intagandet av München den 17 maj 1632 till hans död i slaget vid Lützen den 16 november 1632 Den svenska expansionspolitiken stötte på sina finansiella gränser vid den här tidpunkten och trots att man erövrat en rad olika städer, kunde den svenska kungen inte tvinga kejsaren att ingå fredsförhandlingarna med de av Sverige satta villkoren. I början av juni 1632 erhöll dessutom den svenska kungen, då han uppehöll sig i Memmingen, nyheten om att Wallenstein hade klarat av att fördriva det med Sverige förbundna Sachsen ur Böhmen. På så sätt uppstod risken att Wallensteins trupper kunde förenas med de ligistiska trupperna under den bayerska kurfursten Maximilian I. Trots svenska ansträngningar gick detta inte att förhindra.

I början av juli 1632 visade det sig att de kejserliga och ligistiska trupperna drog mot Nürnberg.

För Gustav Adolf och den svenska militära operationen i Heliga romerska riket var Nürnberg av stor betydelse. Därför marscherade nu även han med ungefär 28 000 infanterister, 17 000 kavallerister och 175 kanoner norrut, för att ‘rädda’ Nürnberg från Wallenstein.85 Den svenska kungen ankom före Wallenstein till Nürnberg, vilket gav den svenska kungen tillräckligt med tid att förbättra stadens skydd och lade sedan den större delen av den svenska armén i ett läger i närheten.

Ett ställningskrig uppstod mellan de båda mak-

20

terna, vilket resulterade i Slaget vid Alte Veste den 3 september 1632. Detta slag kunde dock inte avgöras till någons förmån. Slutligen måste svenskarna dra sig tillbaka på grund av brist på proviant, sjukdomar och epidemier samt desertering. Trots att förlusten vid Slaget vid Alte Veste var betydligt mindre än vid andra slag under trettioåriga kriget, var förlusten ur propaganda-hänseende av stor betydelse, eftersom nimbusen av de svenska truppernas oslagbarhet var bruten.86 I slutet av augusti och i början av september 1632 satte Sachsen igång med att utge en våg av flygskrifter och illustrerade flygblad som firade ettårs­ jubileet av den svensk-sachsiska segern vid slaget av Breitenfeld den 17 september 1631. Antagligen presenterades en så stark och kraftfull bild av den svenska kungen, för att avleda den prote­stantiska läsaren från motgångarna och den maktpolitiska realiteten. Efter slaget vid Alte Veste den 3 sep­ tember 1632 tågade den svenska hären genom Thüringen, där man försökte tvinga fram ett fältslag mot de kejserliga och ligistiska trupperna under Wallenstein. Detta ledde slutligen till slaget vid Lützen den 16 november 1632, vilket resul­terade i att den svenska kungen stupade.

Framställningen av Gustav Adolf i de prosvenska och svenska illustrerade flygbladen efter hans död den 16 november 1632 till överföringen av det kungliga liket den 16 juli 1633 från Wolgast till Sverige Fram till Gustav Adolfs död hade de illustrerade flygbladen propagerat för en stark och överlägsen bild av den svenska kungen, den som handlade på uppdrag av Gud och genom en snar apokalyptisk slutseger över det onda – det vill säga katolikerna – skulle bringa fred. De prosvenska mottagarna av de illustrerade flygbladen förstod inte vilka maktpolitiska bakslag de svenska trupperna hade utsatts för sedan september 1632. Nyheten av den svenska kungens död måste alltså ha kommit som ett mycket hårt slag för de protestanter, som hade satt hela sitt hopp till honom.87 Med Gustav Adolfs död förlorade det prosvenska pub­ licistiska lägret den centrala figur, vilken hade lyckats ena en stor del av protestanterna mot kejsarens villkorliga politik och katolicism. I slutet av år 1632 och i början av år 1633 tematiserade en rad av de utkomna illustrerade flygbladen den

7. Augusta Angustiata. KoB Sv. HP G.IIA B.92.

21

228. Der Schwede lebet noch. KoB Sv. HP G.IIA A.202.

svenska kungens död eller liktåget till Nordtyskland. Innehållet i texterna av dessa illustrerade flygblad beskriver å ena sidan den svenska kungens storslagna gärningar och hans vilja att offra sig och sitt liv. Å andra sidan skrevs en rad pane­gyriska dikter, i vilka Gustav Adolfs död och hans verk­ande i Heliga romerska riket fortfarande framställdes som en del av frälsningshistorien och en av Gud önskad handling.

Det illustrerade flygbladet Der Schwede lebet noch (Svensken lever ännu), vilket publicerades 1633, avspeglar väldigt tydligt påståendet, att Gustav Adolfs kraft fortfarande bestod efter hans död. [8] Den prosvenska och svenska publiceringsverksamheten hade fram till denna tidpunkt inte kunnat ställa in sig på den maktpolitiska situationen efter Gustav Adolfs död. I stället försökte man med hjälp av tacktal lovprisa Gustav Adolfs gärningar och samtidigt uttrycka den stora sorg man kände på grund av hans död.88 I detta illustrerade flygblad har man bättre ställt in sig på det rådande politiska läget, i och med att man nu använde sig av memoria-motivet.

På det illustrerade flygbladets kopparstick, antagligen utgivet i Sachsen89, ser man den svenska kungen avbildad som en hjältegestalt med en marskalkstav i ena handen och ett höjt svärd, vilket omslingras av blommor, i den andra. Ovanför kungen svävar två änglar som sätter en lagerkrans på hans huvud. Kungen står på en krona som befinner sig på en klippa i havet. Både till vänster och till höger om kungen finns det en klippa med en krona på. Dessa tre kronor som befinner sig på de tre klipporna anspelar på det svenska riksvapnet.90 På de både yttre klipporna är vapensköldar placerade. Medan vapenskölden till vänster på bilden visar det svenska riksvapnet, framställer det högra den sachsiska kurfurstens vapensköld. Förmodligen skulle avbildandet av det stormiga havet på flygbladet väcka minnet hos den protestantiska läsaren om den farofyllda överfarten som den svenska kungen gjorde i mitten av år 1630, när han ingrep i konflikten i det Heliga romerska riket och kämpade för protestanternas rättigheter.91 I det högra, nedre hörnet av illustrationen syns den apokalyptiska draken som har påvens tiara på huvudet och i det vänstra, övre hörnet av illustrationen avbildas ett ansikte i molnen som blåser i drakens riktning, vilket symboliserar det gudomliga biståndet.92 I

bakgrunden både på vänster och höger sida ser man stridande och flyende soldater som ska rep­ resentera samtliga slag, som blivit utkämpade i det Heliga romerska riket och som den svenska kungen deltog i.

I den tvåspaltiga texten diskuterar gestalter ur den antika mytologin den svenska kungens död.

Så samtalar i första spalten postmästaren Famose – hon är ansvarig för Fama93 – och Urania94 om sorgen, som de känner över kungens död. Dessutom förekommer i första spalten av texten även Sulamit95, vilken talar om slaget vid Lützen och påpekar att kungen till och med i döden har segrat.

Alla dessa tal i första spalten hänvisar dock snarare till en inomvärldslig nivå, vilken inskränker sig till världsliga bedrifter. Den högra spalten av texten befattar sig i motsats till den vänstra med den andliga och eviga nivån, som möjliggör för Gustav Adolf att leva vidare även efter sin död. Dessa uttalanden görs bland annat av Mnemosyne96 som säger att Gustav Adolf kommer att leva vidare, så länge som Guds kyrka består. Denna utsago bekräftas även av musan Urania, då hon säger att Gustav Adolf kommer att leva vidare till Kristus återkomst och den Yttersta domen. Detta bekräftas även av postmästaren Famose på följande vis: Jubla/ jubla alla ni fromma/ Vid Elbe/ Pleisse och Saale Vår svensk är återkommen/ Jubla/ jubla alla tillsammans.

Jubla/jubla upp mot himlen/ Vår svensk lever ännu; Vårt hopp/ ljus och liv/ Kommer att ge oss frid och frihet.

Jauchzet/ jauchzet all ihr Frommen/ An der Elbe/ Pleiß vnd Saal.

Vnser Schwed ist wieder kommen/ Jauchzet/ jauchzet allzumal.

Jauchzet/ jauchzet Himmel hoch/ Vnser Schwede lebet noch; Vnser Hoffen/ Liecht vnd Leben/ Wird vns Fried vnd Freyheit geben.97

Även i dessa rader är hänsyftandet på hjältefiguren från Gamla Testamentet Judas Mackabaios tydligt. I detta illustrerade flygblad används miles christianus-temat och exemplum. Den katolska kyrkan jämförs med Babylon och den sjuhövdade apokalyptiska draken symboliserar påvedömet.

23

Den samtida hjälten Gustav Adolf blir direkt tilltalad som Maccabeer (Mackabéer), vilket anspelar på Judas Mackabaios, vilket vill uttrycka att den svenska kungen i samband med den frälsningshistoriska planen, likväl som sitt exemplum, förlorat livet på slagfältet. Detta leder till att han intar en martyr-status.98 Fastän en rad av illustrerade flygblad utgavs under 1633, där bilden av Gustav Adolf som miles christianus försöktes upprätthållas även efter hans död, märks det, att den svenska kungen mot slutet av 1633 inte längre så ofta användes som visuell referenspunkt för den protestantiska flygbladspropagandan. I de prosvenska och svenska illustrerade flygbladen gjorde man strax efter Gustav Adolfs död ett försök att införliva de nya militära och politiska överhuvuden, så som den svenska rikskanslern Axel Oxenstierna, Gustaf Horn, Bernhard av Sachsen-Weimar, Carl Gustaf Wrangel, Johan Banér och senare också Lennart Torstenson, i flygbladspropagandan. På så sätt försökte man att överföra liknande publicistiska bilder och argument som användes i samband med Gustav Adolf till de nya militära personerna i det svenska lägret. Dessa publicistiska ansträngningar övergavs dock snart, vilket hade till följd att den prosvenska och svenska publiceringsverksamheten blev betydligt passivare.

Parallellt med denna passivare publicistiska hållning började tidigare förbundna till den svenska kungen att distansera sig från det svenska lägret. Våren detta år lyckades dock Sverige, tack vare Oxenstiernas diplomatiska förmåga, att förena de evangeliska stånden av de frankiska, kurrhenska och överrhenska rikskretsarna den 23 april 1633 i det så kallade Heilbronnförbundet, där det fortsatta samarbetet fastlades.99 Den 6 september 1634 stod slaget vid Nördling mellan den protestantiska hären, under ledning av Gustaf Horn och Bernhard av Sachsen-Weimar, och den kejserliga-habsburgska armén, vilken leddes av Ferdinand av Ungern – senare kejsaren Ferdinand III – och understöddes av en spansk här, under ledning av Ferdinand av Spanien och Portugal (kardinalinfanten). Slaget slutade med en seger för de kejserliga-habsburgska trupperna och ledde till Sveriges återtåg ur södra Tyskland, genom att upplösa alla garnisoner söder om Mainz. Dessutom närmade sig många med Sverige förbundna furstar kejsaren, vilket slutligen

24

ledde till Freden i Prag den 30 maj 1635 och ett förbund mellan den sachsiska kurfursten och kejsaren. Samtidigt innebar detta svenska nederlag och förlusten av de protestantiska furstarna ett öppet närmande mellan Frankrike och Sverige från och med år 1635, vilket resulterade i det svensk-franska skedet av det trettioåriga kriget.100 Gustav Adolf i samband med det publicistiska hjälpmedlet memoria Vissa flygbladsforskare gör, i samband med Gustav Adolfs försvinnande i de illustrerade flygbladen, gällande att den svenska kungen från och med 1634 – senast 1635 – av den dåtida läsaren hade glömts bort eller att den protestantiska publiceringsverksamheten åtminstone inte längre – med undantag för två konkreta avbildningar i illustrerade flygblad från år 1635 och 1642 – använde sig av Gustav Adolf i flygbladspropagandan.

Gustav Adolf sattes från och med 1635 mycket riktigt inte längre i samband med miles christianus-temat och avbildades inte heller som en hjälte ur antiken eller det Gamla Testamentet. Ändå är det märkbart att den svenska fraktionen och det svenska kungariket, senare också drottning Kristina, redan 1633 – men framför allt från och med 1635 – oftast sattes i förbindelse med ett avbildat lejon. Det illustrerade flygbladet Abbildung deß Schwedischen Löwens (avbildandet av det svenska lejonet), vilket högst sannolik utkom 1649, är ett exempel på detta. [9] På detta illustrerade flygblad ser man en stor folkmassa stående framför rådhuset i Nürnberg.

En del av dessa människor springer fram till ett fönster, i vilket ett lejon sitter hållandes en palmkvist och ett svärd i händerna, och människorna försöker fånga upp ett vin, som sprutar ur lejonets mun, i sina hattar och krus. Att bilden syftar på den döda svenska kungen med innebörd av memorian blir först tydligt genom följande text: Stads- och landsmannen tränger sig kring detta lejon Ur vars gap vin av två färger sprutar/ Hans huvud är lagerbladsgrönt/ hans högra [hand] bär palmkvisten/ Den vänstra har lagt det brustna svärdet till ro.

Lövverket visar/ att landet kommer att grönska igen/ Guldet visar/ att man kommer att jaga den gyllene freden.

9. Abbildung deร Schwedischen Lรถwens. KoB Sv. HP Chr. B.124.

25

Liksom lejonet gav tidigare söt honungssaft/ Så ger detta vin människorna kraft igen.

DEr Stadt= und Landmann sich üm diesen Löwen dringet Auß dessen Rachen Wein von zweyen Farben springet/ Sein Haubt ist Lorbeergrün/ die Recht den Palmzweig trägt/ Die Lincke hat das Schwert zerstückt zur Ruh gelegt.

Das Laubwerck zeigt/ das Land das igen werde wieder tragen/ Das Gold zeigt/ daß man werd vom güldnen Frieden jagen.

Wie vormals jener Löw gab süssen Honig=Safft/ So gibet dieser Wein/ der Menschen gibet Krafft.101

I texten skildras hur det svenska lejonet hat das Schwert zerstückt zur Ruh gelegt (har lagt ned det brustna svärdet till ro). Det är att anta att skildringen av det svenska lejonet hänsyftar på den döda kungen. Så har även han lagt ned sitt vapen till ro. Enligt texten är det dock också tack vare honom som vinet, som sprutar ur lejonets gap, kommer att ge befolkningen, som lidit svårt under kriget, ny kraft.

Den framställning av Sverige som lejon, hänger säkerligen delvis ihop med den heraldiska överensstämmelsen med det svenska riksvapnet, men kan också vara ett medvetet valt återanvändande av insceneringen av den svenska kungen som ‘Lejonet från midnatten’, baserat på den paracelsiska profetian. Man kan utgå ifrån att det stigande antalet insceneringar av Sverige som ett lejon i de illustrerade flygbladen från och med 1635 inte bara var en anspelning på fortitudo eller det svenska riksvapnet, utan att man medvetet ville syfta på ‘Lejonet från midnatten’. Denna bild av lejonet fungerade som en referenspunkt för dåtidens prosvenska anhängare i det Heliga romerska riket efter 1635, och skulle erinra den protestantiska läsaren av det illustrerade flygbladet om dess plikt och tacksamhet, men också om tiden, då protestanterna valde att kämpa emot katolicismens och kejsarens villkorliga härskande. Likaså kom det svenska lejonet även efter Gustav Adolfs död alltmer i bruk för att legitimera det fortsatta militära verkandet av Sverige i det Heliga romerska riket på ett nytt publicistiskt sätt.

Det bör därför påpekas att den svenska kungen från och med 1634 alltså inte helt försvann102 ur de protestantiska publikationerna, utan att den publicistiska bilden av kungen endast transfere-

26

rades och anpassades efter den specifika maktpolitiska situationen. Detta skedde med hjälp av det publicistiska hjälpmedlet memoria, som dock inte enbart användes som ren hågkomst.

Fastmer intog denna memoria en nödvändighet för den protestantiska publiceringsverksamheten att bygga upp en förbindelse mellan sig själv, nuet, det publicistiska budskapet och den döda svenska kungen.103 Sammanfattning I den här uppsatsen, som är ett sammandrag av ett betydligt mer omfångsrikt masterexamensarbete104, visas hur den publicistiska bilden av Gustav Adolf i den prosvenska och svenska flygbladspropagandan förändrades från kungens landstigning på ön Usedom i juli 1630 till hans död den 16 november 1632 och även efter hans död. Det kunde påvisas att den prosvenska och svenska publiceringsverksamheten visserligen redan från början använde sig av bibliska teman för att inscenera den svenska kungen. Bilden av den gudasände svenska kungen, som intog den centrala rollen i den frälsningshistoriska planen och framställdes som den evangeliska trons räddare, uppstår dock först från och med 1631.105 Framför allt efter Sveriges seger vid Breitenfeld den 17 september 1631 lyckades den prosvenska och svenska flygbladspropagandan att legitimera Sveriges ingrepp i det Heliga romerska riket med hjälp av religiösa argument och frälsningshistoriska framställningar av den svenska kungen.

Miles christianus-temat användes redan i början från den prosvenska och svenska publiceringsverksamhetens håll för att framställa den svenska kungen i illustrerade flygblad. Medan detta tema snarare innan slaget vid Breitenfeld användes på ett subtilt sätt, blev det i slutet av år 1631 och framför allt under 1632 i samband med insceneringen av den svenska kungen huvudtemat för den protestantiska flygbladspropagandan. År 1632 framstår, vad anbelangar kvantitet och kvalitet av avbildningar av Gustav Adolf i illustrerade flygblad, som den absoluta höjdpunkten. Även efter Gustav Adolfs död den 16 november 1632 försökte man i början att framställa den svenska kungen på ett frälsningshistoriskt vis i kombination med miles christianustemat. Trots dessa publicistiska ansträngningar

förekom den svenska kungen från och med 1634 – senast 1635 – så gott som aldrig i illustrerade flygblad.

I denna uppsats diskuterades det om den pub­ licistiska bilden av den svenska kungen ändock var längre i bruk än vad rådande konsensus inom forskningen av flygblad hittills antagit. Så märks det att den svenska fraktionen, det vill säga kungariket Sverige, i de prosvenska illustrerade flygbladen från och med 1633 ofta illustrerades i form av ett lejon. Detta hänger säkerligen ihop med den heraldiska överensstämmelsen med det svenska riksvapnet, men kan också bero på faktumet att den prosvenska och svenska publiceringsverksamheten medvetet tog upp insceneringen av den svenska kungen som ‘Lejonet från midnatten’.

Utvidgning av temat: Förhållandet mellan text och bild i de illustrerade flygbladen Den andra delen av masterexamensarbetet befattar sig med upprättandet av en beståndskatalog från de i arbetet nämnda illustrerade flygbladen. I denna katalog avbildas å ena sidan 86 illustrerade flygblad, vilka allihop framställer Gustav Adolf, och återges å andra sidan en ordagrann transkription av de valda flygbladen. Betydelsen av denna katalog ligger däri att samlingen av illustrerade flygblad på Kungliga biblioteket aldrig tidigare har bearbetats och publicerats som en individuell katalog, vilket till exempel har gjorts för samlingen av illustrerade flygblad på Herzog-August biblioteket i Wolffenbüttel, det statliga galleriet i Moritzburg i Halle, för samlingen av Lands- och Högskolebiblioteket i Darmstadt eller för Centralbibliotekets samling i Zürich (Wikiana). Därtill ligger betydelsen i att källmaterialet metodologiskt öppnat för ett nytt forskningsområde när det gäller flygblad och dess illustrationer.

Vid analyser som gjorts av illustrerade flygblad från barocken har historiker, germanister och konsthistoriker ända in på nittonhundratalet framför allt lagt fokus på bilderna av de illustrerade flygbladen. Redan när det gäller förvaringsmetoden av flygblad, kan man se att texten på de illustrerade flygbladen bara ägnats

en sekundär roll. Med anledning härav har många illustrerade flygblad blivit tillklippta eller texten har bevarats skild från bilden. Några av dessa illustrerade flygblad kunde med stor möda sammanfogas och rätt inordnas, medan andra bara består av fragment. Även inom forskningen av flygblad blev det illustrerade flygbladet under lång tid reducerat till den visuella komponenten och man undvek att inkludera transkriptionen av texterna på de illustrerade flygbladen.106 För forskningen av flygblad är det numera helt klart att textkomponenten i propagandasyfte under tiden för trettioåriga kriget var av större betydelse än vad man tidigare tagit för givet. Först på nittonhundrasjuttio- och nittonhundraåttiotalet, när germanister som Michael Schilling, Wolfgang Harms och John Roger Paas utkom med sina mycket detaljerade verk, likställdes textkomponenten vid interpretation av illustrerade flygblad med dess bildmaterial.

I det för den här uppsatsens föreliggande masterexamensarbete påvisas att det inte fanns någon hierarki mellan text- och bildkomponenten av de illustrerade flygbladen. Den samtida läsaren behövde textkomponenten likväl som bildmaterialet för att förstå hela budskapet av det illustrerade flygbladet. Det är därför önskvärt att framtida forskning av flygblad lägger samma vikt vid textkomponenten som vid bildmaterialet. En alltför stark fokusering på bildmaterialet förvränger tyvärr intentionen av det illustrerade flygbladet och leder till att detta delvis inte fullt kan tolkas. Den prosvenska och svenska flygbladspropagandan använde sig gärna av retoriska formuleringar, bildteman och idiomatiska uttryck som redan före­kommit i tidigare utgivna flygblad. Samverkan mellan text och bild i äldre illustrerade flygblad var självklar för utgivare och mottagare. Denna omständighet kan hjälpa dagens forskning av flygblad att inordna oklara avbildningar och inte fullt så tydliga anspelningar på tidigare utgivna flygblad. I denna uppsats kunde på grund av likställandet mellan bild och text vissa fel korrigeras och vissa osäkerheter vid förståelsen av bildmaterialet bekräftas eller revideras.

27

BILDKÄLLOR 1. Deß Durchleuchtigsten vnd Großmächtigsten Für­ sten vnd Herrn/ Hern GVSTAVI ADOLPHI [utan år]. Ur John Roger Paas, The German Political Broad­ sheet 1600–1700, vol. 5, 1630 and 1631 (Wiesbaden: Harrassowitz, 1996).

2. Wahre Contrafactur vnd Bildtniss der hier auff Erden bedrengten/ vnd in höchster gefahr schwe­ benden / doch aber endtlich erlöseten Christlichen vnd rechtgläubigen Kirchen. [utan år] Kungliga bib­ lioteket, KoB Sv. HP G.IIA A.28.

3. Josua Suecicus. Der Schwedische Josua von Gott dem Allmächtigen seiner Betrangten Kirchen zu Hülff. Heill vnd Trost gesendet. 1630. Kungliga bib­ lioteket, KoB Sv. HP G.IIA A.27.

4. Schwedischer Hercules, Das ist: Trost vnd Frewde der Frommen/ vnd getroste zuversicht der Göttli­ chen instehender Errettung. [utan år] Kungliga bib­ lioteket, KoB Sv. HP G.IIA B.22.

5. Die Pfaffen Gass. [utan år] Kungliga biblioteket, KoB Sv. HP G.IIA A.132.

6. Confesion von Gottes Gnaden. Widerumb floriert vn allen Schaden. [utan år] Kungliga biblioteket, KoB Sv. HP G.IIA B.120.

7. AUGUSTA ANGUSTIATA, A DEO PER DEUM LI­ BERATA: Teutsch: Geängstigt ward Augspurg die Stadt: Gott durch Gott ihr geholffen hat. 1632. Kung­ liga biblioteket, KoB Sv. HP G.IIA B.92.

8. Der Schwede lebet noch. 1633. Kungliga biblioteket, KoB Sv. HP G.IIA A.202.

9. Abbildung deß Schwedischen Löwens/ Welcher den 25. deß Herbstmonats dieses lauffenden Jahrs bey Ihrer Hochf. Durchl. deß Herrn Generalissimi Friedenmal rohten und weissen Wein in 6. Stunden häuffig auß dem Rachen fliessen lassen. [utan år] Kungliga biblioteket, KoB Sv. HP Chr.B. 124.

NOTER 1. På grund av att den svenska kungen i samtida tyska flygblad och flygskrifter betecknas som Gustav Adolf, används detta namn även i den här uppsatsen.

2. Johannes Burkhardt, ‘Warum hat Gustav Adolf in den Dreißigjährigen Krieg eingegriffen? Der Schwedische Krieg 1630– 1635’, i Der Dreißig jährige Krieg: Facetten einer folgenreiche Epoche, utg. Peter C Hartmann och Florian Schuller (Regensburg, 2010), s. 94–107; s. 95.

3. I denna uppsats hänvisas när det gäller historiska datum alltid till den gregorianska och inte den julianska kalendern, vilket utgör tio dagars skillnad. På så sätt var slaget vid Lützen enligt gregoriansk tidräkning den 16 november 1632 och inte den 6 november 1632; datumet som ofta finns att läsa i svenska historieböcker och är enligt den då ofta använda julianska kalendern.

4. Denna uppsats baseras till stor del på det 2016 skrivna masterexamensarbetet Die zeitgenössische Flugblatt-Propaganda zu Gustav Adolf von Schweden (1630–1635): Eine Auswertung der einschlägigen Sammlung der Königlichen Bibliothek zu Stockholm (Universität Wien), i vilket 86 illustrerade flygblad utförligt analyseras och därtill en beståndskatalog utarbetats.

5. Av de 86 utvalda illustrerade flygbladen, vilka alla finns på Kungliga biblioteket i Stockholm, rymmer bara 47 exemplar – alltså ungefär 55 – ett årtal. Det är därför inte förvånansvärt att det inom forskningen av flygblad finns olika åsikter om det exakta utgivandet av vissa illustrerade flygblad. Inte på något exemplar anges månaden – för att inte tala om dagen – då det illustrerade flygbladet publicerades, så bara med hjälp av textkomponenten kan det illustrerade flygbladet inordnas kronologiskt.

6. Endast det illustrerade flygbladet ‘Deß Durchleuchtigsten vnd Großmächtigsten Fürsten vnd Herrn/ Hern GVSTAVI ADOLPHI’ kunde i samband med forskningsarbetet i Kungliga biblioteket i Stockholm inte hittas. Germanisten John Roger Paas nämner i sin edition av utgivna illustrerade flygblad mellan 1600 och 1700 att detta flygblad borde finnas under signum SW-Stockholm, KB: G II A, Format II på Kungliga biblioteket i Stockholm,

28

men angivet signum är felaktigt.

7. Det tidigmoderna allmänhetsbegreppet kan definieras på ett dualistiskt sätt. Allmänheten präglades under denna tid å ena sidan av växelverkan mellan förläggare och överhet och å andra sidan av förhållandet mellan förläggare och mottagare, dvs. läsarna. På så sätt bidrog tidningar, flygskrifter och flygblad med att prägla den breda massans åsikter. Det dröjde inte länge innan dessa medier ställdes under en censur av överheten; samtidigt insåg överheten också tidigt mediernas makt. På grund av det regelbundna utgivandet av tidningar kunde dessa lätt övervakas av censuren och överheten, vilket dock var svårare att göra med mer oregelbundet utkomna flygskrifter och flygblad; Sonja Schultheiß-Heinz, ‘Krieg, Publizistik und Propaganda in der Frühen Neuzeit’, i Krieg in der Europäischen Neuzeit, red. Thomas Kolnberger och Ilja Steffelbauer (Wien, 2010), s. 347–85; s. 351.

8. Wolfgang Brückner, ‘Flugblatt’, i Enzyklopädie der Neuzeit, bd 3 (Stuttgart, 2006), s. 1026–32.

9. Michael Schilling, Bildpublizistik der frühen Neuzeit Bildpublizistik der frühen Neuzeit: Aufgaben und Leistungen des illustrierten Flugblatts in Deutschland bis um 1700. Studien und Texte zur Sozialgeschichte der Literatur, Bd. 29, Tübingen: Max Niemeyer Verlag 1990), s. 105–109.

10. Ibid.

11. Brückner, ‘Flugblatt’, s. 1026f.

12. Johannes Burkhardt, ‘Reichskriege in der frühneuzeitlichen Bildpublizistik’ (tills. med Jutta Schumann), i Bilder des Reiches, red. Rainer A. Müller (Irseer Schriften Bd. 4: Tagung in Kooperation mit der schwäbischen Forschungsgemeinschaft und der Professur für Geschichte der Frühen Neuzeit der Katholischen Universität Eichstätt im Schwäbischen Bildungszentrum Kloster Irsee vom 20. März bis 23. März 1994, Sigmaringen 1997), s. 51–96, s. 58f.

13. Anuschka Tischler, ‘Propaganda’, i Enzyklopädie der Neuzeit, bnd 10 (Stuttgart 2009), Sp. 452–56; Sp. 452.

14. Schilling, Bildpublizistik der frühen Neuzeit, s. 198f.

15. Det har inte forskats mycket på temat böndagsplakat inom historievetenskapen. Särskilt för den tidiga svenska propagandan i det egna landet finns fortfarande många oklarheter. Doktorsavhandlingen Att hålla folket på gott humör: Informationsspridning, krigspropaganda och mobilisering i Sverige 1655–1680 (Acta Universitatis Stockholmiensis, Stockholm Studies in History 80, Stockholm 2005) av Anna Maria Forssberg, räknas till en av de få arbeten, som befattat sig med dessa källor. Trots allt har Forssberg lagt sitt fokus på tidsrymden 1655–1680, vilket leder till att vissa frågor kvarstår för den första hälften av sextonhundratalet.

16. Lars Ericson Wolke, Göran Larsson och Nils Erik Villstrand, Trettioåriga kriget (Lund: Historiska media, 2006), s. 316f.

17. Forssberg, Att hålla folket på gott humör, s. 52.

18. Det är intressant att i den tidiga fasen av den prosvenska och svenska flygbladspropagandan, med undantag av de mest radikala protestantiska publikationerna, kejsaren skonas från publicistiska angrepp. I stället tillskrev man den spanska imperialismen, den påvliga universalismen och den katolska kyrkans företrädare – framför allt Jesuiterna – skulden för protestanternas misär i det Heliga romerska riket; Herbert Langer, Kulturgeschichte des 30jährigen Krieges (Leipzig, 1978), s. 237.

19. Jörg-Peter Findeisen, Gustav Adolf von Schweden: Der Eroberer aus dem Norden (Gernsbach, 2005), s. 144.

20. Ibid.

21. Man kan utgå ifrån att den svenska kungen, framför allt vid en tidpunkt då man desperat sökte militärt understöd hos de protestantiska furstarna, själv finansierade en stor del av de illustrerade flygblad som fanns i omlopp eller ‘uppmuntrade’ den protestantiska publikationsverksamheten att framställa honom som beskyddare av den Augsburgska bekännelsen, vilken 1630 firade sitt hundraårsjubileum; John Roger Paas, ‘The Changing Image of Gustavus Adolphus on German Broadsheets, 1630–3’, Journal of the Warburg and Courtauld Institutes 59 (1996), 205–44; s. 212. http:// www.jstor.org/stable/751404 22. Ibid., s. 218; Påfallande är att det för 1630 finns mycket få illustrerade flygblad som avbildar Gustav Adolf. Endast 50 olika flygblad trycktes år 1630 i det Heliga romerska riket och av dessa föreställer bara en fjärde del Gustav Adolf. Det kan antingen förklaras genom att de prosvenska flygbladen på den tiden, då den svenska kungen avbildades, var av mindre värde för samtida flygbladssamlare eller att antalet tryckta flygblad som avbildade Gustav Adolf utkom i betydligt mindre upplaga.

23. Burkhardt, ‘Warum hat Gustav Adolf in den Dreißigjährigen Krieg eingegriffen?’, s. 98.

24. Hos detta illustrerade flygblad rör sig det om det redan nämnda exemplaret, som enligt John Roger Paas borde finnas på Kungliga biblioteket i Stockholm, men ej kunde hittas där.

25. Felix Berner, Gustav Adolf: Der Löwe aus Mitternacht (Stuttgart 1982), s. 325.

26. Tobias Hämmerle, Die zeitgenössische Flugblatt-Propaganda zu Gustav Adolf von Schweden (1630–1635): Eine Auswertung der einschlägigen Sammlung der Königlichen Bibliothek zu Stockholm (Masterarbeit Wien 2016), s. 63.

27. De tyska passagerna som förekommer i flygbladets text har i denna uppsats översatts av författaren till svenska. Samtidigt anges i denna uppsats även det ursprungliga tyska citatet.

28. Wahre Contrafactur vnd Bildtniss der hier auff Erden bedrengten […] Kirchen.

29. Silvia Serena Tschopp, Heilsgeschichtliche Deutungsmuster in der Publizistik des Dreißig jährigen Krieges. Pro- und antischwedische Propaganda in Deutschland 1628 bis 1635 (Beiträge zur Literaturwissenschaft und Bedeutungsforschung, Bd. 29 (Frankfurt am Main 1991), s. 290.

30. Silvia Serena Tschopp, ‘Argumentation mit Typologie in der protestantischen Publizistik des Dreißigjährigen Krieges’, i Mittel­ alterliche Denk- und Schreibmodelle in der deutschen Literatur der

Frühen Neuzeit, red. Wolfgang Harms och Jean-Marie Valentin; Chloe, Bd. 16 (Amsterdam: Rodopi, 1993), s. 161–74; s. 166.

31. För tiden mellan juli 1630 och början av konventet i Leipzig våren 1631 är de illustrerade flygbladet mycket svåra att sortera in kronologiskt. Detta låter sig därför bara göras med hjälp av sekundärlitteratur.

32. Wolfgang Harms, ‘Gustav Adolf als christlicher Alexander und Judas Makkabaeus. Zu Formen des Wertens von Zeitgeschichte in Flugschrift und illustriertem Flugblatt um 1632’, Wirkendes Wort: Deutsche Sprache in Forschung und Lehre 35 (1985), nr 4, s. 168–83; s. 168.

33. Burkhardt, ‘Reichskriege in der frühneuzeitlichen Bildpub­ lizistik’, s. 59.

34. Tschopp, Heilsgeschichtliche Deutungsmuster, s. 101.

35. Ibid., s. 256.

36. Werner Milch, Gustav Adolf in der deutschen und schwedischen Literatur (Breslau, 1928), s. 19f.

37. Tschopp, Heilsgeschichtliche Deutungsmuster, s. 111.

38. En direkt översättning av Der Löw von Mitternacht är: ‘Lejonet från midnatt’. På svenska används visserligen oftast uttrycket ‘Lejonet från Norden’. I denna uppsats ska dock formuleringen ‘Lejonet från midnatt’ användas, för att stanna vid en mer ordagrann översättning.

39. Propheceyhung/ Doctoris Philippi Theophrasti Paracelsi, Vom Löwen aus Mitternacht 1546.

40. Paas, ‘The Changing Image of Gustavus Adolphus on German Broadsheets’, s. 215.

41. Josua Suecicus. Der Schwedische Josua.

42. Här är de svenska historikerna inte helt eniga, då den traditionella historieforskningen är av den åsikten att denna myt först gjorde sitt intåg i Sverige betydligt senare och då framför allt, i kombination med nedersachsisk-danska skedet av trettioåriga kriget, kom in i Sverige över Nordtyskland och Danmark; siehe Ahnlund, ‘Der Löwe aus der Mitternacht’.

43. Susanna Åkerman, ‘The Myth of the Lion of the North and its Origins in Paul Grebner’s Visions’, i Cultura Baltica. Literary Culture around the Baltic 1600–1700, red. Bo Andersson och Richard E. Schade, Acta Universitatis Upsaliensis: Studia Germanistica Upsaliensia, 35 (Uppsala, 1996), s. 23–44, s. 23.

44. Ibid., s. 40f.

45. Ibid., s. 36.

46. Georg Scheibelreiter, Tiernamen und Wappenwesen, Veröffentlichungen des Instituts für Österreichische Geschichtsforschung, Bd. 24 (Wien: Böhlau, 1976), s. 97f.

47. Harms, ‘Gustav Adolf als christlicher Alexander und Judas Makkabaeus’, s. 170.

48. Renate Sedlmayer, Gustav II. Adolf von Schweden in der zeitgenössischen Deutschen Publizistik, diss. s. 39–41.

49. Tschopp, Heilsgeschichtliche Deutungsmuster, s. 231–38.

50. Dirk Jäckel, Der Herrscher als Löwe: Ursprung und Gebrauch eines politischen Symbols im Früh- und Hochmittelalter (Köln: Böhlau Verlag, 2006), s. 136–41.

51. Detta kan förklaras genom att lejonet anses vara djurens konung och att Kristus är konungarnas konung; Jäckel, Der Herrscher als Löwe, s. 145.

52. Hämmerle, Die zeitgenössische Flugblatt-Propaganda zu Gustav Adolf von Schweden (1630–1635), s. 71.

53. Ett av Herkules stordåd var kampen mot hydran; Liksom Herkules ville den svenska kungen bekämpa den apokalyptiska draken, vilken stod för påvedömet i sin helhet.

54. Tschopp, ‘Argumentation mit Typologie in der protestantischen Publizistik’, s. 170.

55. Andreas Wang, Der Miles Christianus im 16. und 17. Jahrhundert und seine mittelalterliche Tradition. Ein Beitrag zum Verhältnis von sprachlicher und graphischer Bildlichkeit (Mikrokosmos.

Beiträge zur Literaturwissenschaft und Bedeutungsforschung Bd.

29

1, Frankfurt am Main 1975), s. 222.

56. Schwedischer Hercules.

57. Wang, Der Miles Christianus im 16. und 17. Jahrhundert, s. 195.

58. Michael Eissenhauer, ‘Herkules’, i Handbuch der Politischen Ikonographie, Bd. 1, Abdankung bis Huldigung, red. Uwe Fleckner, Martin Warnke och Hendrik Ziegler (München: C. H. Beck, 2014) s. 465–72; s. 467f.

59. I fördraget av Bärwalden fastlades att Sverige årligen skulle erhålla 400 000 riksdaler i subvention för sina militära auktioner i det Heliga romerska riket. Samtidigt förpliktade sig den svenska kungen å ena sidan att katolikerna i de erövrade områdena skulle erbjudas neutralitet och å andra sidan också ställa upp med en armé på minst 36 000 man för kriget i det Heliga romerska riket; Goetze, Die Politik des schwedischen Reichskanzlers Axel Oxenstierna, s. 72.

60. Walter Franz Kalina, Der Dreißig jährige Krieg in der bildenden Kunst (Wien, 2001) s. 94–101.

61. Sedlmayer, Gustav II. Adolf von Schweden in der zeitgenössischen Deutschen Publizistik, s. 68.

62. Magdeburgs stadsvapen avbildar en ung kvinna (Ordet ‘Magd’ betydde förr på tyska jungfru), som med en uppsträckt hand håller en krans och står på en borg med tinnar, fällgaller, öppen port och två torn.

63. Tschopp, Heilsgeschichtliche Deutungsmuster, s. 39.

64. Jenny Öhman, Der Kampf um den Frieden: Schweden und der Kaiser im Dreissig jährigen Krieg (Militärgeschichtliche Dissertationen österreichischer Universitäten Bd. 16, Wien 2005), s. 31.

65. Det måste poängteras att den publicistiska återhållsamheten från den katolska sidan inte bara hänger ihop med det maktpolitiska läget och vid den här tiden protestanternas styrka, utan också kan härledas till att den katolska publikationsverksamheten – i motsats till den protestantiska – inte kände samma publicistiska nödvändighet att legitimera sin politik. Så kunde den katolska kyrkan stödja sig på en mycket lång tradition, vilket ledde till att man inte såg sig nödgade att motivera sin politik i form av flygbladspropaganda; Tschopp, Heilsgeschichtliche Deutungsmuster, s. 70f.

66. Kalina, Der Dreißig jährige Krieg in der bildenden Kunst, s. 130.

67. Paas, ‘The Changing Image of Gustavus Adolphus on German Broadsheets’, s. 222f.

68. Sigmund Goetze, Die Politik des schwedischen Reichskanzlers Axel Oxenstierna gegenüber Kaiser und Reich (Beiträge zur Sozialund Wirtschaftsgeschichte Bd. 3, Kiel 1971), s. 72.

69. Sedlmayer, Gustav II. Adolf von Schweden in der zeitgenössischen Deutschen Publizistik, s. 88–91.

70. Milch, Gustav Adolf in der deutschen und schwedischen Literatur, s. 26f.

71. Paas, ‘The Changing Image of Gustavus Adolphus on German Broadsheets’, s. 223.

72. Tschopp, Heilsgeschichtliche Deutungsmuster, 43.

73. Sedlmayer, Gustav II. Adolf von Schweden in der zeitgenössischen Deutschen Publizistik, s. 85.

74. Paas, ‘The Changing Image of Gustavus Adolphus on German Broadsheets’, s. 223f.

75. Prästgatan (på tyska Pfaffengasse) beskrev på denna tid hela den rad av andliga katolska städer, biskopsdömen och abbotsstift, som sträckte sig från skogsområdet i Thüringen (Thüringerwald) utmed floderna Main och Rhen.

76. Tschopp, Heilsgeschichtliche Deutungsmuster, s. 129.

77. Christoph Kampmann, Europa und das Reich im Drei­ßig­

30

jährigen Krieg: Geschichte eines europäischen Konfliktes (Stuttgart 2008), s. 80.

78. Det garanterades honom en speciell fullmakt och han intog till och med rollen som generalissimus. Han ställde samman en armé med ungefär 100 000 man och han lät kejsaren bekräfta att han, om det så var nödvändigt, på eget bevåg kunde förhandla fram fredsavtal.

79. Uwe Klußmann, ‘Der Löwe aus Mitternacht’, i Der Dreissig jährige Krieg: Europa im Kampf um Glaube und Macht 1618–1648, red. Dietmar Pieper och Johannes Saltzwedel (München 12012), s. 109–22; s. 116–20.

80. Staden Augsburg var på grund av sitt nära läge till Donau av stor militär och strategisk betydelse och hade också ett högt symboliskt värde eftersom Philipp Melanchthon där hade grundlagt den Augsburgska bekännelsen och även den Augsburgska religionsfreden från 1555 undertecknades där; Klußmann, ‘Der Löwe aus Mitternacht’, 116–120.

81. Confesion von Gottes Gnaden. Widerumb floriert vn allen Schaden.

82. Tschopp, Heilsgeschichtliche Deutungsmuster, s. 183.

83. Ibid., s. 52.

84. Klußmann, ‘Der Löwe aus Mitternacht’, s. 116–20.

85. Herman Lindqvist, Historien om Sverige: När Sverige blev stormakt, s. 291f.

86. Kalina, Der Dreißig jährige Krieg in der bildenden Kunst, s. 134f.

87. Paas, ‘The Changing Image of Gustavus Adolphus on German Broadsheets’, s. 237f.

88. Sedlmayer, Gustav II. Adolf von Schweden in der zeitgenössischen Deutschen Publizistik, s. 152.

89. Wolfgang Harms, Michael Schilling och Andreas Wang (red.), Deutsche illustrierte Flugblätter des 16. und 17. Jahrhunderts, Bd. 2 (Tübingen, 1997), s. 534.

90. Dick Harrison, Ett stort lidande har kommit över oss: Historien om trettioåriga kriget (Stockholm: Ordfront, 2014), s. 267f.

91. Ibid.

92. Harms, Schilling och Wang, Deutsche illustrierte Flugblätter des 16. und 17. Jahrhunderts, Bd. 2, s. 534.

93. Ryktets gudinna i den romerska mytologin.

94. I den grekisk-romerska mytologin var hon astrologins musa.

95. Hon förekommer i Höga Visan i Gamla Testamentet som Salomons käresta.

96. I den grekiska mytologin är hon minnets gudinna.

97. Der Schwede lebet noch.

98. Wolfgang Harms, ‘Gustav Adolf als christlicher Alexander und Judas Makkabaeus’, s. 177–79.

99. Klußmann, ‘Der Löwe aus Mitternacht’, s. 37.

100. Kalina, Der Dreißig jährige Krieg in der bildenden Kunst, s. 151f.

101. Abbildung deß Schwedischen Löwens.

102. Tschopp, Heilsgeschichtliche Deutungsmuster, s. 315.

103. Harms, ‘Gustav Adolf als christlicher Alexander und Judas Makkabaeus’, s. 175.

104. Hämmerle, Die zeitgenössische Flugblatt-Propaganda zu Gustav Adolf von Schweden (1630–1635).

105. Tschopp, Heilsgeschichtliche Deutungsmuster, s. 30f.

106. Se till exempel Hermann Wäscher, Das deutsche illustrierte Flugblatt: Von den Anfängen bis zu den Befreiungskriegen, Bd. 1 (Dresden 1955).

gunnel furuland

Henk Rispens – bokens textilkonstnär

K

ungliga biblioteket i Stockholm fick 1997 en donation från konstnären och formgi­ varen Henk Rispens (1926–2004), innehål­ lande de förlagsband som Rispens gjorde pärm­ överdrag till, främst under 1950-talet. Samlingen omfattar 130 band och dokumenterar det allra mesta av Rispens bandkompositioner. Bokban­ den ingår nu som en del av KB:s praktsamling och utgör ett intressant inslag i bokbandets ut­ vecklingshistoria och öppnar för boksociologiska reflektioner kring Rispens och hans tid. Några år före Henk Rispens bortgång anordnade Kung­ liga biblioteket en utställning med ett vackert urval av hans verk. En utställningskatalog gavs också ut under utställningsåret 2002 med en introducerande text av Karin Wijkström.1 Invig­ ningstalare vid utställningen var den välkända designskribenten Rebecka Tarschys, vilket visar att bokbanden hade ett estetiskt värde utöver de snävt bokliga sammanhangen.

En förteckning över Henk Rispens samling av förlagsband utarbetades av Karin Wijkström och Monika Steijer, utifrån vilken Nataliya Kovtun byggde en databas. Förteckningen återger banden i färg och beskriver de yttre omständigheterna kring banden som förlag, papper, mönster och teknik för bandets utsmyckning. Henk Rispens själv bidrog med uppgifter om mönster och tekniker. Ett fyrtiotal av de 130 böckerna har blivit signerade, antingen med initialer eller med en attribuering på titelbladets baksida eller skyddsomslaget. Med hjälp av katalogen kan konstateras att Henk Rispens mest produktiva år var 1957 och 1958. Dessa båda år trycktes drygt 50 böcker

med pärmöverdrag av Rispens. Den dominerande konstnärliga tekniken som Rispens använde var gouache, kompletterad med inristningar, vaxkrita och akvarell. Vid några enstaka fall prövade Rispens potatistryck, linoleumsnitt och de moderna metoderna silk-screen och gummi-rulle.

Tidens förlag var i särklass det förlag som anlitade Henk Rispens mest med ett fyrtiotal verk. Därefter följde Folket i Bild och Rabén & Sjögren. Bonniers och Natur och Kultur engagerade Rispens, men mera sporadiskt. Det var framförallt till Tidens bokklubb (36 titlar), Rabén & Sjögrens Partisan-serie (15 titlar), FiB:s lyrikklubb (10 titlar), Bonniers folkbibliotek (10 titlar), Natur och Kulturs serie Levande litteratur och en kvartett lyrikantologier som Rispens utformade pärmöverdragen. De tryckerier som förekom mest i samband med Rispens-banden var naturligt nog Tryckeriaktiebolaget Tiden/ Tiden-Barnängen tryckerier och Katalog- och tidskriftstryckeriet. Men pärmarna producerades i mer avancerade och exklusiva fall hos Herzog & Söner, som ju var specialiserade på partibokband sedan länge.2 I förordet till Nationalmuseums utställningskatalog Moderna svenska bokband 1950 skrev bibliotekarien Hjalmar Lundgren i Norrköping nostalgiskt om hur böcker genom tiderna har vårdats och prytts i band som harmonierat med tidsstil och innehåll. Ett sådant synsätt har länge varit rådande bland bokvänner. Efter att ha givit exempel på olika tidsepokers vackra, exklusiva bokband närmar sig Lundgren sin samtida bokbandskultur. Något nytt hade inträffat under senare år: ‘Nu

31

ha de stora bokförlagen infört maskinbundna s.k. förlagsband, som kunna framställas betydligt billigare och snabbare.’ I en smått nedlåtande ton bedömer den traditionsbundne bibliotekarien att dessa enkla, lättvindiga och fabriksmässiga produkter får tolkas som uttryck för ‘vår egen jäktade och splittrade tid’.3 Några år senare hade den utveckling som Lund­ gren förutspådde blivit verklighet. I samband med att juryn för Svensk Bokkonst redovisade tjugofem utvalda böcker utgivna år 1954 hade förändringarna i bokbandskulturen slagit igenom både organisatoriskt och estetiskt. Utställningen arrangerad av den ideella föreningen Svensk Bokkonst hade fysiskt sett flyttat från Nationalmuseum till Kungliga biblioteket och de svenska förlagsbanden hade fått en egen sektion. Efter de 25 utvalda böckerna som fick en helhetsbedömning, lyfte man även fram 25 ‘svenska förlagsband’. I denna klass kom den unge Henk Rispens att bli företrädd bland flera sedan tidigare etablerade namn såsom Karl-Erik Forsberg, Vidar Forsberg och Arne Heine. Juryn hade vid det här laget till och med tagit hänsyn till två representanter för billighetsserierna. Kategorin kallades ‘folkbok i fin form för lågt pris’.4 Bland de 25 böcker som Svensk Bokkonst valde ut för 1954 ingick inom facklitteraturen Resa i etruskernas land av D. H. Lawrence, utgiven i Tidens bokklubb och tryckt hos Tidens tryckeri.

Bandet hade komponerats av Henk Rispens och utförts hos Herzog & Söner. Typograf var Stig J. Hedén. Boken bedömdes vara ett ‘lyckat försök att göra en fackbetonad folkbok billig och intresseväckande’ med invändningen ‘bristande samstämmighet mellan pärmöverdrag och omslag’.5 Henk Rispens hade faktiskt redan 1952 blivit uppmärksammad av Svensk Bokkonst för sin bandkomposition till Walter Bosshards fackbok Mongoliet. Även här var det för Tidens bokklubb och bandet utfördes hos Herzog & Söner.6 Tidens bokklubb hade startat 1940 och var liksom Bonniers bokklubb Svalan från 1942 central i de svenska förlagens satsningar på billigböcker samtidigt som Folket i Bilds folkböcker (från 1940) och Bonniers folkbibliotek (från 1947) växte sig starka. Bokklubbarnas böcker låg lite högre prismässigt, medan folkböckerna tävlade om att hålla en prisnivå under den prisgräns som stipulerades av Svenska Bokförläggareförening-

32

ens affärsregler för den svenska bokhandeln.

Prisgränsen justerades löpande efter inflationen.

Förläggarna fick sälja sina billigböcker via andra försäljningsställen än bokhandelns godkända kommissionärer.7 Den borgerliga bokhandeln utsattes således för en märkbar konkurrens på 1940-talet.

Billigböcker kan produktionsmässigt definieras som en återutgiven bok, billig i förhållande till fullprisböcker, gjord i särskilt utförande, i regel serieutgiven och spridd via särskilda försäljningsvägar. När det gäller Tidens bokklubb, FiB och BFB var det dominerande försäljningssättet ombudsförsäljning. Det mesta som gavs ut i dessa förlags serier var skönlitteratur främst hämtad från den breda svenska realistiska berättartraditionen.8 Därför ter sig fackboken om etruskerna i Tidens bokklubb som en främmande fågel i sammanhanget. Professor Gösta Säflund hade skrivit förordet och valt ut en mängd svartvita fotografier som beledsagade texten av Lawrence. Boken som trycktes i 15 000 exemplar var en tämligen exklusiv vara för bokklubben. Som jämförelse kan anföras att Tidens bokklubb samma år 1954 gav ut ett trettiotal blandade titlar av översatt underhållande skönlitteratur och populärt inriktad facklitteratur. Folket i Bilds folkböcker samma utgivningsår dominerades av skönlitteratur skriven av svenska författare.

Marknaden för de snabbt producerade billiga böckerna i upplagor som i vissa fall tangerade 100 000 exemplar hade vuxit sig stark under ett decennium. Men formgivningen av dessa böcker prioriterades knappast i konkurrensen mellan folkrörelseförlagen och det största borgerliga förlaget – med några undantag. I Svensk Bokkonst för 1950 lämnade man faktiskt ett hedersomnämnande till Vingförlagets nystartade billigserie med band av Eva Billow och typografi av Charles G. Behrens och Karl-Erik Forsberg med motiveringen ‘Folkböcker i sober typografi med band och skyddsomslag av ovanligt hög standard’.9 Men denna serie (startad 1950 av Norstedts, LTs förlag och Kooperativa förbundet) med sin höga kvalitet fick svårt att överleva i den hårda konkurrensen.

I och med Henk Rispens och andra formgivares fokus på pärmöverdragen sattes under 1950-talet en ny färg- och mönsterpalett på de

Ulvaskallen, Resa i etruskernas land och Mongoliet.

33

Motsols, Från Josephson till Picasso.

ofta standardiserade pärmarna till folkböckerna.

Därigenom skedde en förskjutning från uniform massproduktion till individuellt uttryck. Henk Rispens bandkomposition till Resa i etruskernas land exempelvis är gjord med vaxkrita, inristningar och akvarell och tycks uppenbart vara inspirerad av konstnärliga utsmyckningar i etruskernas gravar. Det roströda mönstret har impressionistiskt ristats in över bandet och ter sig djärvt och överraskande.

Ytterligare två bokband av Rispens blev utvalda av Svensk Bokkonst 1954, men då i den nya kate­ gorin svenska förlagsband. Den översatta titeln Djungeldoktor av Werner Junge, även denna ut­ given av Tidens förlag men inte i bokklubben, gjordes i liknande teknik som boken om etruskerna. Det gröna offsettrycket på överdragspappret associerade till en fantasifull djungel. Även ryggen fick en viss asymmetrisk utsmyckning med snedställda streck – överhuvudtaget präglas pärmen av en vacker harmonisk kulör. Det

34

är synd att inte juryn levererade ett skriftligt omdöme om just bokbanden.10 De blev bara utvalda.

Det andra utvalda bokbandet 1954 var Moa Mar­tinsons diktsamling Motsols (original 1937 och här med vissa tillägg) utgiven i Tidens bokklubb prydd av ett enkelt mönster av Rispens i gouache på ingres-papper.11 I mitt tycke är detta pärmöverdrag en höjdpunkt i Rispens skapande.

Det grönblåa pappret pryds av nakna slanka trädstammar med spinkiga grenar. I denna spridda skog har Rispens med säker hand placerat ut röda solar, som associerar till motljus i en solnedgång.

Ryggens författarnamn och titel med versaler har samma röda färg som solarna.

Martinsons diktsamling är ett tydligt exempel på hur häftesomslag och bokband krockar.

Det minst sagt sofistikerade mönstret på Rispens pärmöverdrag harmonierar illa med den häftade bokens omslag, som är ett fotografi av författaren själv vid en blomsterrabatt. Priset på 4:50 för den inbundna boken låg gott och väl under pris-

gränsen för billigböcker som gällde då. Här fick bokklubbsmedlemmarna en diktsamling av en ledande arbetarförfattare med ett vackert förlagsband till ett billigt pris. Samma år utkom jäm­ förelsevis Werner Aspenström med diktsamlingen Hundarna på Bonniers förlag till ett pris på 8:50. Ett signerat och daterat träsnitt av den kände illustratören Stig Åsberg prydde häftes­omslaget.

Rispens vackra pärm däremot var anonym.

Henk Rispens förekomst i Svensk Bokkonsts rullor fortsatte. Han levererade som nämnts flest mönster till Tidens bokklubb. År 1955 fick just denna bokklubb beröm för att man trots stora upplagor lyckades hålla hög standard.12 Erik Blombergs konstbok Från Josephson till Pi­ casso i Tidens bokklubb utvaldes detta år dels som en av de 25 ordinarie böckerna och dels i kategorin förlagsband för att den av Henk Rispens försetts med ‘roligt överdragspapper’. Juryn ansåg även att man fick mycket kvalitet för pengarna. Men för att vara en så kallad folkbok gick den över prisgränsen för att kunna räknas som billigbok.13 År 1958 fyllde Svensk Bokkonst 25 år. Kungliga biblioteket gav ut en jubileumsskrift med hundra utvalda böcker i en katalog med kommentarer.

I den ambitiösa inledningen skriver Karl-Erik Forsberg, Georg Svensson och Bror Zachrisson om hur bokkonsten förändrats från 1930-tal till 1950-tal. Här hörs andra tongångar än Lundgrens farhågor om fabriksmässighet. Nu har allmän­ heten ‘fått lära sig att begära en god formgivning även hos den massproducerade vanliga boken’.14 En rad goda formgivare passerar revy i inledningen och det poängteras att förlagsbanden under 1950-talet gjort särskilt stora framsteg. Intresset för bokband i massupplaga hade sitt berättigande även i ett konstnärligt sammanhang.

Svensk Bokkonst påpekade en viktig förändring; 1954 hade förlagsbanden ökat med 25 procent jämfört med antalet omkring 1933 då man hade börjat verksamheten med juryutvalda böcker.15 I inledningen till Svensk Bokkonsts katalog 1957 uppehöll sig bokbandsnestorn Sten G. Lindberg vid hur omslagen till bokbanden stred mot en god bokkultur och menade att de utmärktes av ‘“billig” teckning i skrikiga färger på kriterat papper tvärs emot våra främsta typografers strävan efter omslag med grafisk stringens’.16 Lindberg påvisar här problematiken med utstyrseln

av folkböckernas omslag i förhållande till själva bokbanden.

Vidare noterades 1957 under sektionen ‘Svenska förlagsband’ att det var frapperande hur många band som hade överdrag utförda av tecknare, som sedan trycktes i offset eller boktryck. Det var särskilt band av folkbokskaraktär som gick ut i stora upplagor, som nu funnit en ‘praktisk och billig form’.17 Juryn uttryckte dock önskemål om att de genuina svenska bokbanden skulle försöka hålla ställningarna gentemot de ‘anstormande nya idéerna med tryckta papper och lanellöverdrag, som bokbindaren inte har någon del i, när det gäller bandkompositionen, och som snart skapar sysselsättningsproblem för pärmförgyllare’.18 Synbarligen fanns spänningar mellan det hantverksförankrade bokbindarskrået och boktryckeriernas automatisering.

I historieskrivningen om bokband har, som jag inledningsvis antydde, de alltmer automatiserade partibokbinderierna behandlats ganska njuggt, säkert beroende på att det hantverksmässiga bokbinderiet utmanades av de industriella produktionsmetoderna. Pärmböckerna från 1950-talet med hela överdrag av plastbelagt en­f ärgat papper såsom linson där pappersbanden försökte imi­tera klotstrukturen bedöms som ‘helt ointressanta’.

Uppmärksamheten fästs mest vid de färgtryckta skyddsomslagen.19 Dock förbiser man att den centrala smakdomaren Svensk Bokkonst faktiskt började ägna just förlagsbandets modernisering uppmärksamhet genom att i sitt juryarbete välja ut dessa som en egen kategori.

Behovet av skyddsomslag med teckningar och bokband med pärmöverdrag av modernt snitt ökade i och med de framgångsrika folkboksserierna. Och dessa lockade en ny typ av konstnärer till bokens värld. Tecknare och illustratörer (exempelvis Gunnar Brusewitz och Eric Palmquist), som hade rötter i tidningspressen och kunde berätta med sina ritstift, utformade en mängd skyddsomslag.20 Ofta hängde skyddsomslagens realistiska bildvärld inte alls ihop med bokbandets moderna och ofta abstrakta uttryck. Detta var ett estetiskt problem som Svensk Bokkonst stundtals påpekade.

Under andra världskriget hade pappersband blivit allt vanligare på grund av klotbrist. Klot hade ju varit det avslutande 1800-talets modematerial i partibokbinderierna.21 Samtidigt hade

35

försäljningen av bundna böcker uppskattningsvis ökat från 25 procent 1933 till 55 procent 1958.22 Den kraftiga ökningen gjorde det befogat att lyfta fram de framstormande förlagsbanden. Nya, moderna material för pärmöverdragen som linson och lanell blev viktiga särskilt för folkböckernas hållbarhet. Med dessa typer av material började formgivarna av mönstren på hårdbandens omslag klä in hela boken, båda pärmsidorna och ryggen, i en väl skräddad kostym. Det samlade uttrycket på banden stämde in i tidens textil­ konst och mönstermoden. Tryckerier och förlag började alltmer anlita fria konstnärer för att komponera sådan tidstypisk dekoration.23 Henk Rispens var en av dessa fria konstnärer, som fick uppdrag av främst folkrörelseförlagen med vissa resurser att satsa nytt. Dock blev pärmöverdragens formgivare oftast anonyma i tryckprodukten, ungefär som äldre tiders översättare.

Här finns inte plats att mera systematiskt spåra övriga bokbandskreatörer. Rispens får därför representera en ännu i stort sett outforskad grupp bokformgivare, som varit lättare att bli bekant med på grund av KB:s kollektion. Karin Wijkström, som hade kontakt med Henk Rispens, skriver att han var en ensamvarg utan personliga kopplingar till övriga bokkonstnärer. Men hon inflikar att man dock kunde se ett tydligt släktskap i de olika konstnärernas formgivning av folkböckerna.24 Men Henk Rispens förlagsband sticker ut genom ett särskilt uttryck med hög integritet. Hans bokband följde två linjer. Under förra delen av 1950-talet experimenterade Rispens med olika mönster och tekniker i diskreta närmast försiktigt nedtonade färgsättningar. Motiven var hämtade från organiska former i växtriket. Under den senare delen av 1950-talet började han klä bokbandet i klara starka färger med en modernare, djärvare mönsterkomposition som närmade sig ett abstrakt uttryckssätt. Geometriska former som rektangeln, triangeln och rutan fylldes med olika färger.

Henk Rispens flyttade från Nederländerna till Sverige 1949, blott 23 år. Han hade vuxit upp på en gård i norra Groningen, men utbildat sig till textil formgivare på Konstfack i Amsterdam.

Den textila mönsterteckningen avspeglade sig senare på hans bokband.25 Det är naturligt att infoga Rispens konstnärliga uttryck i en textil

36

kontext. Under 1940-talet influerades den svenska textilkonsten alltmer av den abstrakta konsten – märkesåret var 1947 då de Unga gotikerna debuterade. Tidigare hade textilierna varit metervara, nu blev de unika produkter och producenter och formgivare samverkade. 1950-talet kan karaktäriseras som textiliernas årtionde.26 Man arrangerade mönstertävlingar och motiven utgjorde ofta stiliserade frukter, blad och stjälkfibrer inspirerade av den moderna vetenskapen där mikroskopets förstoringar och fotografiska mönster överfördes till tygen.27 Demokratins mecenater byggde skolor, offent­ liga byggnader och folkets hus i grova, tuffa material. Tegelväggarna smyckades hellre med färgstarka textilier än traditionella oljemålningar.

Textilkonsten fick hög status och gick i bräschen för det moderna i inredning och offentlig konst.

Ledande i den utvecklingen var Astrid Sampe på NK:s textilkammare som 1954 anordnade en utställning kallad Signerad textil, vilken signalerade att textilierna betraktades som unika skapelser. Mönstertryckta tyg var i ropet och ritades även av herrar arkitekter som Alvar Aalto och Sven Markelius. I det offentliga rummet fick exempelvis konstnären Stellan Mörner utforma en assymetrisk ridå till Halmstads nya teater.28 Viola Gråstens ryor, filtar och tyger med geometriska element fyllda med kontrastrika färger blev uppmärksammade och stilbildande.29 Mönstren användes till gardiner och möbeltyger. Stig Lindbergs lekfulla bildvärld är fortfarande populär och nästan överexploaterad.30 Även inom bildkonsten var konstnärerna upptagna av att på ett konkret sätt hantera de abstrakta formerna. Rörelsen utgick från utställningen Ung konst på Färg och Form 1947. Den geomet­ riska strukturen användes i olika versioner, och formanalyser utfördes gärna på större väggmålningar. Namn i ropet var Lennart Rodhe, Karl Axel Pehrson, Lage Lindell och Olle Bonniér.31 Henk Rispens relativt korta period som formgivare av bokband bör främst betraktas i förhållande till tidens textilkonst, men inte oviktigt i sammanhanget är den mediala utvecklingen.

1950-talet var på många sätt en brytnings- och nyodlartid efter krigsåren. I september 1956 startade de första tv-sändningarna i Sverige.32 Bokläsningen fick här en allvarlig utmanare om den begränsade fritiden. Förlagens satsningar på att göra

de tämligen standardiserade bokbanden för billigböckerna fräckare och synligare var möjligen ett försök att öka uppmärksamheten för bokens yttre när den rörliga bilden flyttat in i hemmen.

Stringhyllan, som hade vunnit Bonniers folkbiblioteks bokhylletävling 1949, var avsedd för att samla folkböckerna som annars hade saknat förvaringsplats.33 Man möblerade hemmen på nya sätt. Tv:n och string-hyllan ingick som stilmarkörer för ett modernt vardagsrum i folkhemmet.

När den unge Henk Rispens som nykomling i Sverige i början på 1950-talet uppvaktade NK, Svenskt Tenn och Carl Malmsten med sina textilmönster fick han inget fäste. Dessa prestige­ företag hade redan sina egna formgivare. Till sist uppvaktade han disponenten på Esselte förlag, Carl Wiberg, som tände till på mönstren. Han köpte omedelbart fyra mönster som såldes vidare till Tidens förlag.34 Och på den vägen var det.

Rispens-banden hade börjat sin bana ut i bokens blodomlopp.

Här vill jag lyfta fram några höjdpunkter i Henk Rispens produktion, som av naturliga skäl ofta skiftade i förhållande till uppdragsgivare och bokens innehåll. Riktiga små pärlor var de fyra urvalen av lyrik som Natur och Kultur gav ut 1952 och 1954 i en serie kallad Lyriska buketter. För En bukett svenska kärleksdikter, En bukett engelsk lyrik, En bukett tysk lyrik och En bukett italiensk lyrik har Rispens använt sig av teknikerna potatistryck, vaxkrita, inristningar och akvarell och skapat ett sammanhållet och intimt uttryck på banden som harmonierar väl med bokens format och inlagans sobra utformning. De diskreta stiliserade mönstren som täcker både fram- och baksidor på banden är för de svenska kärleksdikterna linneor, för engelsk lyrik svanar, för tysk lyrik påfåglar och för italiensk lyrik druvklasar. Formgivningen i inlagan är gjord av Arne Heine, pappersvalet utsökt och med illustrationer av Stig Åsberg, Yngve Berg, Björn Jonson och Walther Grube kan det knappast bli mer fulländat. Priset 8:75 visar att dessa böcker knappast hörde till billigböckerna. Henk Rispens nämns i kolofonen som ansvarig för överdragspappret. Men när Stig Åsbergs utsökta illustrationer till Erik Blombergs urval En bukett engelsk lyrik lyfts fram, nämns inte ett ord om att Rispens gjorde pärmöverdraget till boken.35 Henk Rispens gjorde, bör man påpeka, inga

bandkompositioner för Folket i Bilds folkboksserie, som fylldes av de kända svenska prosaberättarna. Däremot fick tio titlar i Folket i Bilds lyrikklubb pärmöverdrag i gouache av Rispens, varav Pablo Nerudas Den stora oceanen 1956, D. H. Lawrences Blommor och människor 1957 och Erik Asklunds Prosadikter 1958 blev utvalda av Svensk Bokkonst. Mönstren till diktsamlingarna är nonfigurativa och mycket enkla. Dock är uttrycken skiftande. Pärmöverdaget på Nerudas diktsamling ger ett lätt och luftigt intryck med sina tunna närmast labyrintiska linjer. Diktsamlingen av Lawrence har ett pärmöverdrag som är ytterst sparsmakat i en mild färgton. De enkla linjerna och inristningarna med vaxkrita kan uppfattas som närmast primitiva och barnsliga. Asklunds Prosadikter fick samma mönster som Åtta engelska poeter året dessförinnan. Grövre ränder och färgklickar täcker pärmen på ett sätt som inte fastnar i någon stelnad mönsterformel. Asklunds samling har gråa ränder med rosa färgklickar, medan pärmen till antologin med de engelska poeterna

En bukett engelsk lyrik.

37

har svarta ränder med gula färgklickar. I mitt tycke är den engelska samlingen elegantare.

När diktsamlingen av Neruda utvaldes av Svensk Bokkonst 1956 ingick denna i kategorin folkböcker, på grund av den hörde till Folket i Bilds lyrikklubb. Det var således inte bara bandet som bedömdes, utan även typografin av Stig Carlson och Stig Odöö. Men juryn reserverade sig för skyddsomslagets utformning, som bröt mot bokens typografi, ‘ett intryck som förstärkes, då skyddsomslaget inklistrats i det bundna bandet’.36 Betecknande för Rispens utveckling som bandkonstnär är att gouache-mönstret till pärmen på Det nakna ansiktet i FiB:s lyrikklubb 1960 (ny polsk lyrik i urval av Nils Åke Nilsson) fick en betydligt mer abstrakt och färgstark prägel med skeva kvadrater placerade som ask i ask i jämförelse med 1950-talets diktsamlingar. Skyddsomslaget gjordes av Svenolov Ehrén. Rispens förlagsband blev med tiden alltmer personligt konstnärliga och stack ut i mängden.

Vissa av Rispens skapelser kan betraktas som enstaka försök att pröva nya tekniker. Den digra antologin Svensk arbetardikt (redaktör Örjan Lind­berger) gavs ut 1952 av Tidens förlag. Här har konstnären lagt in ett återkommande grundmönster i färgställningen roströd påförd med gummirulle mot bakgrund av en svart färg målad med schablon. Mönstret kan tyckas svår­ begripligt, men vid närmare påseende kan det roströda återkommande mönstret tolkas som fabrikskroppar och det vita slingmönstret ovanpå liknar människohuvuden. Arbetarkollektivet i för­ hållande till fabrikerna träder fram mot en sotig bakgrund.

Partisanserien utgavs 1955–1964 av Rabén & Sjögren/Tidningen Vi med ett femtontal titlar.

Henk Rispens satte sin prägel på hela serien, som fick samma mönsterdekor, men i olika färgställningar för varje bok. Färgerna var originella med ett mått av exklusivitet. På pärmarnas framsidor återgavs för första och enda gången konstnärens signatur ‘h.r.’. Mönstret är återigen enkelt och modernt. Två färger varieras i grundmönstret.

Bakgrundsfärgen är gräddvit och därpå har Rispens lagt en dominerande täckande vattenfärg.

I exempelvis den experimentelle bernt eriksons Svarta solens salamander från 1955 väljer Rispens förstås gult som huvudfärg och den enkla ägglik-

38

nande figuren på framsidan får svarta konturer som kontrast. Författarnamn och titel ringas in av en svart platta. Diktsamlingen var ett original­ verk och skiljer sig från denne författares ofta egenutgivna verk.

Partisanserien gav ut både tidigare utgivna titlar och original. Enligt baksidesreklamen sökte serien bli ett forum för dem som tänker och skriver annorlunda. Det gällde avantgardister i gången och modern tid, klassiker såväl som sökare i nuet. Rabén och Sjögrens satsning ter sig verkligen som en elitserie med debattskap­ande verk av svenska och utländska författare. Lite kaxigt uttryckte förlaget det som att dagens pion­ järbok kan bli morgondagens folkbok. Kanske var serien ett tecken på att konstnärliga uttryck inte rymdes inom den ordinarie utgivningen hos Rabén & Sjögren och att man här försökte tänka nytt.

När Svensk Bokkonst 1957 valde ut Natur och Kulturs klassikerserie Levande litteratur i kategorin folkbok stod Henk Rispens på höjden av sin karriär i svensk bokbandskultur. Serien startade detta år och ett hundratal titlar fortsatte att under något decennium sticka ut i svensk bokutgivning med sin sparsmakade formgivning.

Motiveringen för utmärkelsen var ‘välfunnen form för en prisbillig klassikerserie’.37 Skyddsomslagen gjordes av Olle Svenson och han var även delaktig i Rispens bandkomposition. Raffinemanget med pärmöverdraget består i att man mot bakgrund av en akvarell i gråskala ristat in återkommande bokryggar med vaxkrita. Mönstret visar på ett koncentrerat sätt hur bok efter bok bildar ett bibliotek. Men det är en mängd där ingen sticker ut framför någon annan. Kanske kan man tolka det som ett neutralt förhållande till innehållet. Det avskalade förhållningssättet gör att tröskeln till bokläsningen av klassiker blir enkel och chosefri. Att Rispens valde den mer genomskinliga akvarellen var också ett genidrag, så att serien tydligt skilde ut sig mot de färgmättade folkböckerna.

Men konkurrensen mellan bokbandskonstnärerna var hård. Samtidigt som Rispens lite i skuggan 1957 fick utmärkelse för det diskreta gröna pappersbandet med överdragspapper tryckt i boktryck till Blommor och människor av D. H. Lawrence för Folket i Bilds lyrikklubb hade man i kategorin förlagsband upphöjt bokklubben

Svensk arbetardikt, Nära livet, klassikerserien Levande litteratur, Stadens ljus.

39

Fosterbarn, skyddsomslag och band.

Svalans elva lanellband tryckta i offset och dess bandkompositör Vidar Forsberg. Diktsamlingen på Folket i Bild hade en upplaga på 4 000 exemplar, medan böckerna i Svalan-serien gick ut i upplagor omkring 30–40 000.38 Bonniers hade ett långt mer utvecklat samarbete med sina formgivare. Folkrörelseförlagen fick slå sig in i bokbranschens finrum från en sidoposition med hjälp av tillfälliga frilansare.

Samma år gjorde Rispens ett pärmöverdrag i gouache för Folket i Bild till ett novellurval av Gustaf Rune Eriks med titeln Stadens ljus. Eriks noveller utspelade sig ofta på Söder i Stockholm, vilket hade blivit Rispens hemort i det nya landet. Han bodde på Östgötagatan där han hade en vindsateljé fram till 1981 då flyttlasset gick till Bastugatan.39 Man kan bara fantisera om Rispens träffade Ivar Lo-Johansson. Hur som helst gjorde Rispens ett läckert pärmöverdrag med en stadsbild i elljus. Dock är den mörkblå färgen på pärmen aningen för mörk för att ljuspunkterna

40

ska kunna framträda. Kanske hade Katalog och Reklamtryck inte riktigt lyckats här.

En bättre kontrastering finner vi i Icke av bröd allena av Vladimir Dudintsev i översättning av Ture Nerman och utgiven i Tidens bokklubb 1960. När detta verk utkom i Sovjet 1956 bannlystes det på grund av sin kritik mot byråkratin och kommunistsystemet. På denna pärm använder Rispens en täckande vattenfärg för att avbilda svarta fabriksrör mot en petrolgrön bakgrund. Tiden-Barnängen tryckerier hade möj­ ligen bättre prestanda än ovanstående tryckeri.

Mönstret är kraftfullt och stämmer överens med innehållet. Här saknas skyddsomslaget i KB:s samling.

Ett skyddsomslag av Ulla-Monica Lindberg har däremot sparats i samband med Tora Dahls Fosterbarn i Tidens bokklubb 1962 (original 1954).

Här ser vi ytterligare ett exempel på hur skyddsomslag och pärmöverdrag skär mot varandra.

Rispens gouache med gula och bruna (finns även

Icke av bröd allena.

Spänn banden.

grön variant) vassformade grova stänglar passar inte ihop med omslagets tecknade tunna flickansikte. Men skyddsomslaget med sina infällda paratexter hade förstås sin betydelse för förlagets marknadsföring av boken. Tora Dahls Långt bort härifrån (original 1956) utkom 1963 i Tidens bokklubb och hade likartat vassmönster, men i andra färgkombinationer. Även här är skyddsomslaget av helt annan karaktär.

Ovanstående exempel från 1960-talet visar hur färgskalan hos Rispens förskjutits mot en mer intensiv och kontrastrik färgpalett. Färgskalan återspeglar tidens moden. Dessa mönster och färger kan jämföras med några titlar av Irja Browallius från samma tid: Vårbräckning 1962 och Om som­ maren sköna 1964. Pärmöverdragen på Browallius böcker, som utkom i Bonniers serie Svalan, visar på släktskap mellan de färgstarka folkbokspärmarna. Men Svalan-bandens blåa och gröna pastellfärger skiljer sig från Rispens både till stil och färgskala. Browallius-banden exemplifierar

snarast hur det skett en standardisering av pärmöverdragen hos folkböckerna.

I Kungliga bibliotekets utställning 2002 uppmärksammades särskilt ett antal titlar med Rispens pärmöverdrag där innehållet i boken fått formgivaren att associera fyndigt och figurativt.

Bonniers folkbibliotek gav 1956–1959 ut några fackbokstitlar som handlade om skridskoåkning, fotboll, cykling, ishockey, boxning och trav.

Dessa verksamheter stod troligtvis inte i centrum för Rispens intressen. Privat var han ju mest intresserad av att avbilda naturen i teckning och akvarell.40 Det är lite av en ödets ironi att pärmarna till de sportsliga böckerna i eftervärldens ljus blivit mest kända. Visst är de kongeniala, men möjligen alltför utarbetade för att matcha innehållet. Sigge Ericssons Vinnande skär fick ett mönster med skridskoskär, Gunnar Greens Professor i fotboll pryddes av en fotbollsplan, på Svängis Johanssons Hjulminnen finner man cykeldelar, Sven Jo-

41

Vid Blå bergens gräns.

hanssons Tumba säger allt! har utrustats med en ishockeyrink, Ingemar Johanssons Sekonderna lämnar ringen fick förstås en boxningsring och boxningshandskar samt slutligen formar Rispens en elegant travbana på Sören Nordins Spänn ban­ den. Samtliga pärmöverdrag är utförda i täckande gouache i skiftande mättade färger.

Rispens förändrade uttryck från 1950-tal till 1960-tal illustreras bäst av Hans Lidmans Fis­ kefeber 1952 (LTs förlag) med mönster av fiskar i linoleumsnitt och 1960 (Folket i Bilds förlag) med mönster av stiliserade fiskar i gouache. Den förra pärmen visar hur Rispens experimenterade med en ny teknik i ett försiktig och återhållsamt mönster. I 1960 års upplaga tar Rispens ut svängarna och gör nog ett av sina allra stiligaste omslag någonsin. Färgerna är friska och fiskformerna har en kraftfull och lekfull rörelse.

Ett mer stelnat uttryck fick Helmer Linderholms Vid Blå bergens gräns för Folket i Bild 1960.

Gouachen i grått och ljusblått är inte helt lyckad färgmässigt och mönstret som troligen är tänkt att efterlikna indianernas wigwam (tält), men skulle även kunna tolkas som bergsformationer.

En viss formmässig likhet med pärmöverdraget

42

Skuggan vid min högra sida.

till Linderholms bok har omslaget till Adams rev­ ben av Josephine Langstaff, som Tidens förlag gav ut samma år. Det var en översättning från engelskan av Nils Holmberg. Henk Rispens gjorde här för en gångs skull häftesomslaget. Det blev en figurativ, närmast kubistisk bild av en naken kvinnokropp uppbyggd av geometriska former i röda och gröna klara färger. Ämnet var ett populärvetenskapligt arbete eller stridsskrift för kvinnans sexuella likaberättigande med mannen.

Vi närmar oss finalen för Henk Rispens arbete som bokformgivare. År 1961 gav Tidens bokklubb ut Per Wästbergs Halva kungariket (omslaget av Stellan Mörner till originalet 1955 utvalt i Svensk Bokkonst) med Rispens gouache – halva pärmen i blått och andra halvan i grönt symboliserande himmel och jord. Det finns en signatur på pärmens baksida. Enkelheten var slående och pekar framåt, men kom snarast att bli Rispens final.

Samma år gav Tidens bokklubb ut den danske författaren Poul Ørums Skuggan vid min högra sida. Rispens signerade gouache i svart och vitt mot grå bakgrund på pärmen vittnar om att hans enkelhet nästan stelnat i ett manér.

Under 1960-talet upphörde förlagen att förse

bokpärmarna med mönstrade överdragspapper.

Man återgick till lösa omslag och pärmarna fick oftast enfärgat överdragspapper. Henk Rispens måste söka nya arenor för sin försörjning. Som så vanligt var bland kulturarbetare hamnade han som postsorterare på Stockholms ban och ägnade sig åt sitt konstutövande på fritiden. Rispens tecknade gärna pioner i Bergianska trädgården. På resor i Sverige och utomlands sökte han sig till stenar och klippformationer. Rispens landskapsmåleri utfördes med snabba penseldrag och utmärks av en utsökt kolorit. Några exempel på hans fina naturskildringar fanns med i KB:s utställning.41 När Svensk Bokkonst firade 60 år och gav ut en katalog med exempel från en längre period valde man att lyfta fram Moa Martinsons Motsols från 1954 med band av Henk Rispens. Men det är häftesomslaget med fotografiet på Moa som avbildas! Felgreppet kan ses som symptomatiskt för hur komplicerat det är att hålla reda på och särskilja vad ett band och vad ett omslag är. I detta fall blir det ju fatalt att i texten nämna Henk Rispens uppmärksammade och vackra pärmöverdrag, utan att visa det i tryck.42 Återigen träder bokkonstnären in i skuggornas rike, medan författaren blir synliggjord.

Bokband förvandlar böcker till läsarnas och ägarnas böcker, sägs det. Men pärmöverdrag med färgstarka abstrakta mönster för den typ av böcker som gavs ut under 1950-talet hade tillkommit på nytt sätt och i andra spridnings- och utgivningssammanhang än när någon enskild bokälskare valt att binda in sin favoritbok. Köparen av bandet hade inte gjort något individuellt val.

Man var kanske med i en bokklubb eller köpte folkböcker via ombudsförsäljning på arbetsplatsen. Däremot var skapelsen av ett pärmöverdrag en unik insats av den enskilde konstnären. Men denne konstnär är undflyende.

Det måste tillstås att de flesta pärmöverdrag som Henk Rispens kreerade låg på en högre nivå än bokens litterära innehåll. Några av de mest geniala gjorde han till titlar som kanske inte förtjänade det. Den konstnärliga ambitionen fick inte möta rätt verk. Och kanske är det så att fackböcker lättare väcker associationer till abstrakta och fyndiga former än vad de skönlitterära böckerna gör med sitt myller av människor och känslor.

Skulle Ivar Lo-Johanssons eller Vilhelm Mobergs böcker ha kommit mer till sin rätt med Rispensband. Frågan är hypotetisk eller möjligen en smaksak.

Kanske är det trots allt det återhållsamma och nedtonade i Henk Rispens uttryck som lever längst. Natur och kulturs klassikerserie kan synas enformig, men det är just upprepningen som präntar in mönstret och skapar igenkänning. Det mönster som Rispens utformade för till exempel Folket i Bilds Fiskefeber kunde likväl ha passat utmärkt som textil. Det finns därför fog för att stundom kalla honom för bokens textilkonstnär – på gott och på ont. Man kan inte säkert avgöra inom vilken kategori av det konstnärliga fältet han skulle ha kommit mest till rätt. Boktrycket eller textiltrycket? Som så mycket av konstnärligt skapande handlar det om att vänta in det rätta tillfället där magi uppstår. Och ibland inträffade det för Rispens del på bokbandet.

43

44

NOTER 1. Henk Rispens: Bokomslag målningar teckningar; Kungl. biblioteket 12 juni–24 augusti 2002. Kungl. bibliotekets utställningskatalog, 137 (Stockholm, 2002). Se vidare Karin med banden: En personlig festskrift tillägnad Karin Wijkström av vännerna på KB med anledning av hennes pensionering 1 juni 2007. (Stockholm: Kungl. biblioteket, 2007). Varmt tack till nuvarande och förutvarande personal på Kungliga biblioteket: Anna Nilsson, Nataliya Kovtun och Karin Wijkström som introducerat mig i materialet.

2. Se vidare Per Dahl, Peder Herzog: Bokbindaren som började bygga (Bromma: Förlaget Näringslivshistoria, 2016).

3. Hjalmar Lundgren, ‘Förord’, i Moderna svenska bokband. Utställning anordnad av Sveriges Bokbinderi- och Pappersemballageförening. Nationalmusei utställningskatalog, 170 (Stockholm, 1950), s. 12.

4. Svensk Bokkonst 1954: Tjugofem utvalda böcker, Svenska förlagsband. Kungl. bibliotekets utställningskatalog, 1 (Stockholm, 1955), s. 9. Redan för år 1953 hade man börjat välja ut svenska förlagsband, men då hela 40 stycken. Se Svensk Bokkonst 1953: Tjugofem utvalda böcker 1953, Svenska förlagsband 1953. Nationalmusei utställningskatalog, 217 (Stockholm, 1954), s. 10f., 53–59.

5. Svensk Bokkonst 1954, s. 15.

6. Svensk Bokkonst 1952: Tjugofem utvalda böcker. Nationalmusei utställningskatalog, 206 (Stockholm, 1953), nr 1 utan paginering.

7. Johan Svedjedal, Svenska Bokförläggareföreningen och svensk bokmarknad 1887–1943 (Stockholm: Svenska Bokförläggareföreningen, 1993), s. 525.

8. Om förlagen och bokmarknaden, se Svedjedal, s. 517–20, 726–28.

9. Svensk Bokkonst 1950: Tjugofem utvalda böcker. Nationalmusei utställningskatalog, 182 (Stockholm, 1951), s. 21.

10. Svensk Bokkonst 1954, s. 25.

11. Ibid., s. 26.

12. Svensk Bokkonst 1955: Tjugofem utvalda böcker, Svenska förlagsband. Kungliga bibliotekets utställningskatalog, 7 (Stockholm, 1956) s. 7.

13. Ibid., s. 16, 28. Boken kostade 9:50 och 1956 låg gränsen på 8 kr.

14. Svensk Bokkonst under 25 år 1933–1958: 100 utvalda böcker, Katalog och kommentarer. Kungl. bibliotekets utställningskatalog, 20 (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1959), s. 10.

15. Ibid., s. 39.

16. Svensk Bokkonst 1957: Tjugofem utvalda böcker, Tjugofem utvalda förlagsband. Kungliga bibliotekets utställningskatalog, 13 (Stockholm, 1958), s. 6.

17. Ibid., s. 11.

18. Ibid., s. 12.

19. Björn Dal och Per S. Ridderstad, Svenska bokband: Historisk översikt (Stockholm: Bokbindarmästareföreningen, 1996), s. 23.

20. Hur bokkonsten samverkade med tidens tecknare, se Gunnar Brusewitz, Vågens barn: Bildminnen och minnesbilder (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1994), s. 311, 358f.

21. Kristina Lundblad, Om betydelsen av böckers utseende: Det svenska förlagsbandets framväxt och etablering under perioden 1840– 1914 med särskild hänsyn till dekorerade klotband; En studie av bokbandens formgivnings, teknik och relation till frågor om modernitet och materiell kultur (Malmö: Rámus, 2010).

22. Svensk Bokkonst under 25 år, s. 39.

23. Ibid., s. 15. Karin Wijkströms inledning till Henk Rispens, s. 4.

24. Karin Wijkströms inledning till Henk Rispens, s. 5.

25. Ibid., s. 3.

26. Ulf Hård af Segerstad, Modern svensk textilkonst (Stockholm: Nordisk rotogravyr, 1963), s. 117, 120.

27. Ibid., s. 124.

28. Ibid., s. 130.

29. Ibid., s. 134, 138.

30. Se vidare Gisela Eronn, Tidlösa mönster: Textilkonst från 1950-talet (Stockholm: Norstedts, 2009).

31. Beate Sydhoff, Sveriges konst: 1900-talet, Del 2, 1945–1975 (Stockholm, 2000), s. 28f.

32. Nationalencyklopedin (Höganäs: Bra böcker, 1995), s. 153.

33. Ann Steiner, ‘Kommersiell folkbildning’, i Bokhistorier: Studier tillägnad Per S. Ridderstad (Stockholm: Bokförlaget Signum, 2007), s. 191–99.

34. Karin Wijkströms inledning till Henk Rispens, s. 3f.

35. Göran Martling, Stig Åsberg: En svensk grafiker (Stockholm: Atlantis, 2003), s. 112.

36. Svensk Bokkonst 1956: Tjugofem utvalda böcker, Tjugofem utvalda förlagsband. Kungl. bibliotekets utställningskatalog, 10 (Stockholm: 1957), s. 17.

37. Svensk Bokkonst 1957, s. 17.

38. Ibid., s. 47, 43. Vidar Forsbergs centrala position som bokformgivare manifesterades senare i en utställning, se Typografi Vidar Forsberg. Kungl. bibliotekets utställningskatalog, 89 (Stockholm: 1982).

39. Karin Wijkströms inledning till Henk Rispens, s. 3.

40. Ibid., s. 5.

41. Ibid., s. 5.

42. 60 år Svensk Bokkonst. Nationalmusei katalog, 581 (Stockholm, 1995), s. 165.

45

46

håkan lindström

Om Jan Olof Olssons Chicago En modern bok formgiven av Herbert Lindgren

N

ågon gång under 1959 var det stor visning av svensk bokkonst i aulan på Teknisk Skole i Köpenhamn. Allt det bästa var med, men det jag mer precist kommer ihåg var Jan Olof Olssons bok om Chicago med Herbert Lindgren som formgivare.

Katalogen över 1958 års tjugofem utvalda böcker visar en stark årgång i svensk bokkonst, flera med berömmande kommentarer men ingen så na­ turligt uppskattande som den till Chicago. Juryn skriver – Exempel på frisk, okonventionell och nydanande bokgestaltning i typografi, band och färgsättning. De effektfulla förstorade träsnitten understryker bokens atmosfär.

Omslaget är bra på ett alldeles självklart sätt, egentligen inte mycket att orda om, men man kan alltid fun­ dera kring varför.

Bilden är av Tom Hollyman, fotograf och jour­ n­a­list. De tornliknande höga husen går isär något, detta genom att kameran av naturliga skäl lutats nedåt. Idag vore det enkelt att digitalt räta till per­ spektivet men jag är inte säker på att omslaget bli­ vit bättre för det. Som det nu är blir känslan av djup mer påtaglig.

Med den svartvita bilden i handen, hur hade jag själv tänkt? Vilken annan dekorfärg än den blå hade varit möjlig? Varmgrå, brun, orange eller kanske klarröd? Och så en klarblå klot för bandet för de amerikanska färgerna. Nej, det blir avigt på något sätt, att gå från lysande rött till svalt blått. Bättre tvärtom, att i stället möta

staden, lätt skymningsblå och ana de röda pär­ marna innanför.

Så till typografin. En sätt vore att lägga in texten i samlad grupp där den stör minst, eller som här, att fördela författarnamn, titel och för­ lagsnamn så att de dels bildar en egen form dels samspelar med bilden i en ny helhet. Förutsätt­ ningen är att bildens bärande partier lämnas fria att verka, i det närmaste, helt ostörda.

Att det passar fint att lägga författaren uppe i hörnet är lätt att se men var finna läget för hu­ vudtiteln. Högre upp än nu, alldeles nedanför mitten, vore en möjlighet. Ett läge som faktiskt sammanfaller med en av inlagans bärande linjer.

Men Herbert valde istället en placering längre ner, precis så högt upp att den inte störde gatan med parkerade bilar som löper in under en bro.

Läget medför att det bli mer ‘drag’ i kompositio­ nen och att bildens vertikala drag i någon mån förstärks. Helt perfekt!

När det kommer till förlagsnamnets placering bjuder den asymmetriska principen en placering i linje med bakkanten av författarnamnet, men visst blev det typografiska bygget bättre genom att Bonniers fick stå mer mittpå den mörka huskrop­ pen, nära nog symmetriskt under Jan Olof Olsson.

Typerna i ordet Chicago är av det slag som bland annat kallades Elefantgrotesk. De göts i Tyskland redan omkring 1840 och var vanlig här i landet långt in på 1900-talet. Med sin ‘biffiga’ karaktär här ett säkert val, såväl historiskt som formmässigt.

Det vitas uppgift är att i första hand visa bok­ stävernas form men storleken och bredden hos

47

varje typ gör att det vita lyser upp och övergår, som fenomen, i kulören vitt med dess särskilda kraft. Ordet Chicago blir kompositionens självklara dominant, med huskropparna en nivå under i hierarkin.

Omslaget är tryckt från två klichéer, en för bilden och en för den blå tonplattan. Från klichéanstalten kom visserligen provtryck men det var först i tryckpressen omslaget definitivt blev till och ansvaret vilade på tryckaren. Var den blå färgen den exakt rätta? Om inte, var det hans uppgift att tona den åt rätt håll, genom att blanda in en aning mer grönt, eller kanske rött? Genom upplappningen kunde han förstärka svärtan i delar av bilden. Genom mängden färg – färghållningen – kunde han inom vissa gränser styra balansen mellan tonplatta, bild och papperets vita och så gällde det att hålla samma värden, hela vägen, upplagan igenom.

Textuppslaget Textuppslaget i Chicago skiljer den från merparten av tidens böcker. Rådande ‘norm’ innebar

48

högsmala textytor som drogs uppåt och in mot mitten – minsta marginalen mot ryggen, en något större upptill, en ännu något större på sidorna och störst nedtill. Så hade det varit sedan böcker skrevs för hand.

Herbert Lindgren hade i stället valt att pressa ner satsytan genom att göra den övre marginalen större än sidomarginalerna och så skapa ett tydligt tryck mot den den undre marginalen som är väsentligt större än vad normen bjöd.

Resultatet är att de nära nog kvadratiska satsytorna tillsammans bildar en vågrätt rektangel som i en horisontell rörelse, vänster till höger, sveper tvärs över hela uppslaget. Man vill vidare till nästa uppslag!

Typsnittet är Baskerville, en upplysningstidens skapelse som bygger mer på princip än strävan att spegla handens rörelse, som vi kan uppleva det i renässansens antikvor. Med sin återhållna elegans och ljusa regelbundenhet fungerade Baskerville utsökt väl för kulturhistoriskt betonade faktaböcker. Men typerna behövde det extra ‘hull’ bokstävernas tunna partier fick vid tryckningen med typer av bly.

Med fotosättningen, som följde på blytrycket, försvann dock denna viktiga extra svärta. I den nya tekniken återgavs endast själva gravyren, den form bokstaven haft på den gjutna typen. Ordbilderna blev risigt tunna och helheten därefter. På samma vis var det med den digitala typografin när den kom på 1980-talet. Baskerville blev ‘en skugga av sitt forna jag’ och samma gäller typsnitt som Bodoni Book, Times och andra typsnitt med tunna eller spetsiga detaljer. För min del blev typsnitt av det här slaget helt enkelt inte längre användbara.

Bokens format är två och en halv centimeter bredare än en roman med samma höjd. Därför blev raderna i Chicago motsvarande längre med i genomsnitt 77 nedslag per rad. Riktlinjen är 65 plus/minus ett par tecken. Personligen blir jag inte störd av längre rader, inte kortare heller, om bara ordmellanrummen och radavstånden är så avpassade att texten löper i tydliga stråk mot ljus (eller mörk) bakgrund.

En intressant avvikelse från det vanliga är sidsiffrorna som är något indragna under textytan, ett grepp som likt en ‘mouche’ gör uppslaget än mer intressant.

Titelarket består av ett parallellfalsat sexsidigt ark inuti ett fyrsidigt kvartsark. På sidan tre kommer den första texten, en rad, med författarnamnet och bokens titel i samma typografi som på omslaget. Läget i höjd definierar tillsammans med textytans övre och nedre kanter bokens tre ‘bärande’ linjer.

Formen, med två grafiska uttryck i samma rad och placeringen till höger laddar hela ytan, ett särdrag hos den asymmetriska typografin där såväl bakgrund som figur är verksamma i varje komposition även om den som här består av en enda rad på en given yta. Vid symmetriska arran­ gemang är det främst den typografiska formen man betraktar och bakgrunden är just bara bakgrund.

Följande uppslag har till vänster en förstorad trägravyr som ‘titelplansch’ och till höger, inte en titelsida i bibliografisk mening med författarnamn, bokens titel och förlagets namn utan en heltäckande blå tonplatta med Chicago i samma typsnitt och läge som på föregående uppslag.

När så den blå sidan vänds undan förvandlas

49

bilden till ett panorama över Chicago som det lilla samhället med sina 12 000 innevånare skall ha tett sig runt 1845. Stämningen är närmast pastoral med betande kor, en skrittande häst och i

50

bakgrunden en högtidlig skog av master och rår.

En idyll som inte är typisk för skildringen av den växande staden och just därför så bra som öppningsscen.

I vår tid är väl detta panorama en inte så märkvärdig effekt men då för sextio år sedan en lika oväntad som spännande upptakt!

Utmaningen med utviksbladet, tekniskt och estetiskt sett, från falsning av arket till bokblockets skärning, var att den tunna ljusa strimman alldeles till höger om den blå sidan skulle hållas så smal som det var praktiskt möjligt. Minsta felskär skulle ha givit ett lösblad istället för den sammanhållna vyn. Eftersom de häftade bokblocken matades in i skärmaskinen för hand i grupper om två eller tre, kanske fyra, krävdes av skäraren högsta möjliga uppmärksamhet, konstant, hela tiden.

Ett uppslag återstår av det tiosidiga arket, det med bokens innehållsförteckning. På vänster­ sidan fortsätter den blå tonplattan och längst till vänster dyker författarens namn upp igen, med ett litet kursivt ‘Av’ som en elegant precisering.

Förteckningen på högra sidan är satt med kursiv maskinsats som i jämförelse med handsats är något gles. Baskerville för handsättning fanns visserligen i förlagstryckeriet men främst för sätting av enstaka ord eller rader.

Först här, på sidan nio, nedanför texten med innnehållet kommer förlagsnamnet. En liknande fördelning av den information som generellt sett hör till titelsidan har jag inte funit i någon annan bok. Intressant nog flyter det på helt naturligt och jag har faktiskt inte tänkt på saken förrän nu, när jag gått igenom boken bit för bit.

I symmetriskt arrangerade böcker, där allt utgår från varje sidas tänkta mittlinje, sker formgivningen sida för sida. I den asymmetriskt hanterade boken är uppslaget basen och varje grafiskt element kan uppfattas som en del av denna. Med viss inlevelse kan man uppleva hur delarna påverkar varandra, ungefär som aktörer på en scen. Man kan uppfatta hur innehållsförteckningens vänsterställda typografi dras åt höger samtidigt som den hålls kvar av den visuella kraften i den blå ytan i kombination med för­ fattarnamnet.

Kapitelrubrikerna Jolo använde gärna citat för sina rubriker – ‘Jag tror skyskrapan älskar natten’, ‘De fann sin lycka

51

i stormarna’, ‘Jag har sett gangstern mörda’. Det är suggestivt, man är redan på plats när man ger sig in i texten.

‘Dimman kommer på små kattfötter’ är ur Carl Sandburgs ‘Fog’ och ligger som alla kapitelrubriker på egen sida i nivå med den tidigare nämnda bärande linjen. På samma höjd börjar själva texten på följande högersida.

skulle bli bildens vita partier, återstoden var själva tryckytan, den svarta teckningen.

Man arbetade med olika skrafferade strukturer för att ge intryck av ljus, skugga och volym, för en vision av verkligheten och det var gott nog, men när de gamla bilderna 1958 åter skulle brukas var det för att även visa själva hantverket, bildens egen grafiska verklighet, men utan att

Genomgående stödlinjer var inte något alldeles nytt men lågt placerade var de ett explicit inslag i tidens dynamiska formtänkande.

nämnvärt minska dess illustrativa egenskaper.

Förutom trägravyrerna som är tryckta på ‘upplagans’ papper innehåller boken sexton sidor med rastrerade bilder på blankt konstryckpapper. Fördelade på fyrsidiga ark ligger de runt något av textarken, ett blad före och det andra efter arket.

Bäst och mest övertygande är upplevelsen av de fotografiska bilderna när de täcker hela eller nästan hela sidan, som bilden av en snö­orkan över Chicago River. Den förefaller närmast ‘gräns­ lös’ – en bild man ostörd av blanka vita ytor kan se tvärs igenom och in i bildrummet på andra sidan.

Illustrationerna Två saker gör Chicago till ett så viktigt inslag i svensk bokkonst, den typografiska formgivningen och bilderna och då gäller det främst de gamla trästicken. De hade en gång graverats av skickliga xylo­grafer med i stort sett samma slags verktyg som används för att framställa kopparstick, men här var materialet tvärträ av buxbom som är mycket hårt och det man skar bort var det som

52

53

Detta med utfallande bilder var karaktäristiskt för tidens bildsyn, påverkad som den var av den bildjournalistik som skapades i magasin som Life, Look och även svenska Se. En bild var ett utsnitt av omvärlden just där och då, inget att hålla fast inom vita marginaler.

Bandet Herbert Lindgren var i grunden bokbindare men det syns nu inte på bandet där typografin är mer arkitektur än bokbandsdekor. Ett vertikalt och ett horisontellt element, författarnamnet i kursiv och titeln med den kraftiga grotesken, håller boken i ett fast grepp, helt i linje med dess ‘grafiska’ profil!

Slutord Hur kom man på att arbeta så här med de gamla trästicken? Fanns förebilder? Intresset för den visuella skatt som finns i äldre fotografiska och grafiska tekniker var under utveckling och bidrog kanske till att Herbert såg potentialen i bildmaterialet. Det som Jolo sannolikt använt under sitt arbete och som förlagets bildredaktör sedan ställt samman. Hur det verkligen förhåller

54

sig är inte längre möjligt att få besked om, men boken finns och den är lika fin nu som då.

Formgiviningen av Chicago är ett alldeles utsökt exempel på vad man kan betrakta som en ‘västlig 50-talsmodernism’ inom grafisk design – resul­tatet av mötet mellan den europeiska utvecklingen före andra världskriget och tidiga amerikanska erfarenheter och som sedan rest österut.

Hur kom impulserna till Sverige? Möjligheterna var begränsade, inget överflöd, men detta är inte nödvändigt när lyhördheten är på topp. Ett exempel är en mindre utställning på Nationalmuseum i augusti 1947 med namnkunniga amerikanska formgivare. Drivande i det projektet var Olle Eksell som återvänt efter sin tid i USA, främst i Los Angeles vid Art Center School.

Under det följande decenniet redovisade ‘grafiska’ amerikaresenärer vanligen sina erfarenheter i olika sammanhang och ofta för medlemmarna i Stockholms typografiska gille.

Höjdpunkten kom 1957 då den amerikanske boktryckaren Joseph Blumenthal var ledare för Grafiska Institutets årliga Stjärnseminarium. För detta tillfälle hade han ställt samman och skänkt en storartad utställning kallad ‘43 American Typo­graphic Designers’.

johan ellefsen

Hva en tittelside kan fortelle Boktrykker-familien Estienne i 1500-tallets Frankrike

I

de gamle samlingene på Deichmanske Bibliotek står et 3-bindsverk med tragedier som er skrevet av noen av de mest kjente forfatterne i oldtidens Hellas. Teksten er gjengitt på gresk og latin, og for de fleste av oss som kan verken det ene eller det andre av de språkene, er boken uinteressant. Nå var det tittelsiden som tiltrakk seg min oppmerksomhet. Der står det øverst hva verket inneholder og hvem forfatterne er. På norsk blir det Utvalgte tragedier av Aiskhylos, Sofokles 〈og〉 Euripides. Hver med to oversettelser til latin, én ordrett, og den andre på vers.

I våre dager er det nærmest en selvfølge å fin­ ne forlagsnavnet på en tittelside. Denne trage­ diesamlingen ble utgitt i 1567, og til langt ut på 1500-tallet var forlegger og boktrykker ofte én og samme person. Slik er det også her. ‘Excudebat Henr. Stephanus’ lyder den latinske teksten, og den kan lettest oversettes med ‘Trykket av Henri Estienne’ for å holde oss til den franske navnefor­ men. ‘Excudere’ kan blant annet bety utarbeide, og på tittelbladet ble betegnelsen brukt om tryk­ keren, ikke forleggeren. Rett over trykkangivel­ sen står trykkeåret som Estienne-familien nokså konsekvent satte med romertall.

Trykkested Trykkested får vi imidlertid ikke vite. Bokhisto­ rikeren Philippe Renouard forteller i sin oversikt over boktrykkere i Paris på 1400- og 1500-tallet at Henri Estienne bare i ett tilfelle har tatt med Paris i trykkangivelsen. Han må suverent ha he­ vet seg over en forordning som domsinstansen le

Parlement i Paris utstedte 1. juli 1542. Der heter det at bøker bare skulle trykkes i lokaler som til­ hørte bokhandlere og trykkere, og en selvstendig trykker skulle sette sitt emblem og adresse på bøkene. De som unnlot å følge dette påbudet risi­ kerte å bli hengt.

I 1567 bodde Henri Estienne i Genève hvor det ikke eksisterte noe slikt påbud. Det kan til og med ha vært en god grunn til ikke å oppgi noe trykkested, for ofte later det til å ha betydd dårlig avsetning å trykke Genève på tittelsiden til en bok som var beregnet for salg i Frankrike.

For eksempel utga Henri Estienne i 1569 en ny­ testamentutgave med trykkested Colonia Allo­ brogum som er det latinske navnet på Genève.

Forklaringen kan være at den latinske navne­ formen ble satt på de eksemplarene som skulle sendes til Frankrike. Der var bøker fra Genève uønsket, for byen ble oppfattet som et arnested for kjetteri. De franske tollerne forsto imidlertid ikke det fremmedartede Colonia Allobrogum og slapp bøkene inn i landet.

Støtte fra Fuggerne På tittelsiden ser vi også en dedikasjon til Ulrich Fugger. Fuggerne hørte hjemme i Augsburg og var en av Europas rikeste familier. De begynte som vevere og kleshandlere og slo etter hvert inn på bankiervirksomhet og drev pengeforretninger over hele Europa og til og med i Amerika. Med Ulrich Fugger (1526–1584) begynte familien å skif­ te sine interesser fra økonomisk til kulturell virk­ somhet og støttet kunst, litteratur og vitenskap.

55

Henri Estienne skal ha mottatt en større peng­ esum som lån eller gave i tillegg til en årlig støtte på femti Taler. Denne hjelpen satte ham i stand til å fortsette sine pengekrevende utgivelser, og den er forklaringen på at han i årene 1558-1568 stadig merket sine bøker med dedikasjonen ‘Boktryk­ ker for den berømte Ulrich Fugger’ eller på latin ‘Illustris viri Huldrichi Fuggeri Typographus’. Es­ tienne fikk også lov til å benytte manuskripter fra Fuggers eget bibliotek til sine utgivelser.

Boktrykkeremblemet Det mest iøynefallende element på tittelsiden er boktrykkermerket. Et slikt kjennetegn ble på­ budt i den allerede nevnte forordningen fra le Parlement i 1542, men praksisen skriver seg fra lenge før den tid. Illustrasjonen tjente som firma­ merke og var et bevis på at boken virkelig stam­ met fra den boktrykkeren som brukte det og var et forsøk på å hindre pirattrykkere i å trykke og selge en allerede eksisterende bok for egen reg­ ning og på den måten høste frukten av arbeid som andre hadde utført.

Ut over 1500-tallet hadde de fleste boktrykkere, og i alle fall de fremste, et slikt merke. De som avsto fra det gjorde det sannsynligvis av økono­ miske grunner, for det var kostbart å få en gravør til å lage det, og det var gjerne de beste kunst­ nerne som ble engasjert til selve utformingen av emblemet. I begynnelsen kunne det plasseres på forsiden av første blad i boken eller på baksiden av siste blad. Det forekom at førstesiden ble for­ beholdt den som sto ansvarlig for utgivelsen, og siste blad brukt til boktrykkeren, men snart ble bøkene forsynt med bare ett emblem på tittelsi­ den.

Det fantes ingen regel for hvor store emble­ mene skulle være. Noen boktrykkere hadde flere størrelser, og formatet på boken avgjorde hvilket som skulle brukes. En og samme boktrykker kun­ ne ha ulike merker, til og med på samme tid. Når Robert Estienne, Henris far, opptrådte i egenskap av kongelig boktrykker, benyttet han i bøker på gresk en såkalt thyrsos, en stav omviklet med vinløv og avsluttet med en pinjekongle øverst.

Rundt det hele kveiler en slange seg. En forsker beskriver slangen i Estiennes merke som en ba­ silisk med salamanderhode. Boktrykkermerkene kunne som motiv ha en person, et dyr, et fantasi­

56

vesen eller en gjenstand, og de kunne være hentet fra Bibelen, mytologien, historien eller litteratu­ ren. De kunne inneholde et ordspill slik som hos boktrykkeren Le Coq i Paris som brukte en hane, eller Sebastian Gryphe i Lyon som hadde en griff, et fabeldyr med løvekropp og ørnehode. Noen emblemer står fritt på boksiden, mens andre er omgitt av en ramme eller medaljong.

Estienne-familien holdt fast på sitt emblem i hundre år selv om det av og til gjennomgikk noen små forandringer. Deichmans eksemplar av Estiennes bok viser en gammel mann, noen ste­ der omtalt som filosof, andre steder som eremitt, stående under et oliventre hvor noen av grenene er i ferd med å falle til marken, andre er podet til treet, runde ‘knuter’ viser hvor de er festet.

Om symbolikken er det trukket paralleller til en liknelse i Bibelen om at liksom kornet i jorden må råtne før det spirer, må gamle grener skjæres av for å gi plass til poding av nye. Fra grenene henger en banderole med mottoet ‘Noli altum sapere, sed time’, et bibelsted som på norsk blir gjengitt med ‘Vær ikke overmodig, men frykt’.

En knøttliten detalj i boktrykkermerket er av og til med, så også i Deichman-eksemplaret. Fo­ ran føttene til filosofen ser vi et lothringenkors.

Det går igjen i en rekke boktrykkermerker og bokillustrasjoner. Mange forskere har lagt sine hoder i bløt for å finne meningen bak det uten at noen fullgod forklaring er fremkommet. En teori går ganske enkelt ut på at merket angir de graverte platene som er bestilt til en trykker, og at korset står som et tegn på eiendomsrett.

Versinndeling i Bibelen Teksten i banderolen er hentet fra Romerbrevet 11.20. Å vise nøyaktig til et skriftsted med kapittel og vers tar vi som en selvfølge, men slik har det ikke alltid vært. Vulgatabibelen, som er den auto­ riserte bibeloversettelse for den romersk-katolske kirke, ble opprinnelig skrevet uten engang å være delt inn i kapitler. En engelsk geistlig, Stephan (navnebror av Estienne!) Langton (1150/55–1228) innførte den kapittelinndeling vi kjenner i dag.

Versinndelingen måtte vente enda noen hundre år. Forskjellige systemer ble foreslått, men den inndelingen vi holder oss til ble lansert av Robert Estienne i en gresk-latinsk nytestamentutgave som kom ut i Genève i 1551, en inndeling som

Bibelen, latin, 1557. Bibelen, Det nye testamente på gresk, 1589. Boktrykkeremblemet ‘Noli altum sapere, sed time’, et bibelsted som på norsk blir gjengitt med ‘Vær ikke overmodig, men frykt’.

han hadde sett brukt i gamle greske og latinske manuskripter. Versnummereringen er alltid blitt merket med arabiske tall, og systemet ble raskt kopiert av andre boktrykkere.

Bibelen er en av de mest leste og siterte bøker i verden, og uansett språk eller utgave kan vi lett finne fram til et skriftsted i den fordi en bibel­ sterk boktrykker for nærmere et halvt årtusen siden fikk idéen underveis fra Paris til Lyon.

Han hadde en bibel med som reiselektyre for å forkorte tiden på hesteryggen og har da tilføyd versnumrene.

Estiennes idé har til og med satt spor etter seg i det engelske språk som har uttrykket ‘to give chapter and verse’. Rent bokstavelig betyr det å

oppgi kapittel og vers i Bibelen, figurlig vil det si å belegge noe med nøyaktig kildehenvisning. Det ærverdige Oxford English Dictionary har registrert uttrykket, og vi får vite at praksisen med å dele bibelkapitlene inn i vers ble innført av Stephanus (sic) i 1551.

Robert Estienne De greske skuespillene som er trykket av Henri Estienne har han selv oversatt. Sammen med sin far, Robert Estienne, er han den mest kjente av Estienne-dynastiets boktrykkere og humanister.

Det begynte med Henri I Estienne som grunnla sitt trykkeri i Paris i 1501 og drev det fram til sin

57

død i 1520. Deretter ble det i noen år ledet av Si­ mon de Colines som hadde giftet seg med hans enke, inntil Estienne-familien igjen overtok drif­ ten med Robert (1503–1559), sønn av Henri I. Han har satt spor etter seg som lærd utgiver av klas­ siske greske og latinske forfattere, latinske, greske og hebraiske bibler, som filolog i disse språkene og også fransk, og fremfor alt som den første vi­ tenskapelige forfatter av ordbøker på klassiske og moderne språk. I tillegg var han utstyrt med en sikker forretningssans. Utgivelsene allerede fra første året tegner et tydelig bilde av hvilken type bøker han skulle komme til å prioritere i årene fremover: tekster på de klassiske språkene gresk og latin, kommentarer til dem, og lærebøker og grammatikker på de samme språkene.

Ordbøkene Kronen på verket av Estiennes ordbøker, Thesaurus Linguæ Latinæ, har også forklaringen av ordenes betydning på latin. Den tredje og mest omfattende utgaven kom i 1543 i tre foliobind.

Utgivelsen har en litt merkelig forhistorie. Det fantes også den gang latinske leksikon, og det be­ ste gikk for å være av augustinermunken Calepi­ no. Det var likevel fullt av feil og mangler, og Es­ tienne vurderte å lage en revidert utgave. Etter å ha gjort noen forsøk kom han likevel til at meng­ den av nødvendige forandringer og tilføyelser var så overveldende at det var bedre å lage en ny ordbok fra grunnen av. Latinkyndige humanister ga ham rett i denne vurderingen, men ingen av dem var villig til å delta i et slikt herkulesarbeid.

Estienne gikk løs på oppgaven alene, og resulta­ tet ble datidens beste latinleksikon. Nå kan man saktens spørre seg hvor dårlig Calepinos leksikon var. Grunnlærde latinere var kontinuerlig besk­ jeftiget med revideringer og nyutgivelser slik at mellom 1502 og 1779 kom det ut over 200 utgaver, og Calepino gikk inn i både fransk og italiensk språk som synonym for leksikon.

Estienne utga i 1538 en latinsk-fransk ordbok som i stor grad bygget på annen utgave av Thesaurus, og i 1539–40 kom Dictionaire Francois-latin som er en ‘speilvendt’ utgave av den latinsk-fran­ ske ordboken. Her var det franske ord som ble ordnet i alfabetisk rekkefølge. Ordbøkene gjør Estienne til grunnleggeren av latinsk og fransk leksikografi. Til tross for at den fransk-latinske

58

Epigrammata græca, 1570.

ordboken er beheftet med en del feil og mangler, er den blitt kalt den viktigste ordboksutgivelse på 1500-tallet, og den fikk stor betydning som den første rettskrivningsordbok på fransk.

Tidligere hadde fransk ortografi vært preget av rent anarki, og ønsket om en normering av rett­ skrivningen hadde meldt seg med stadig større tyngde. For eksempel har de mange aksenter og apostrofer som preger en fransk tekst i dag ikke alltid vært en selvfølge. I boktrykkets første tid ble de ofte sløyfet, men Estienne gikk energisk inn for å ta dem med, og han fikk snart følge av andre boktrykkere. Ordboken la grunnlaget for et normert fransk språk fordi den baserte ordtil­ fanget på ‘gode franske forfattere’. Den ble flittig brukt i skoler og på universiteter, og særlig i lærde miljøer og forvaltningssystemet. Advokater og boktrykkere støttet seg til den, og de er begge

tradisjonelle Vulgatabibelen. Uten å la seg binde av teksten i de utgaver som var i omløp besluttet han å bevise så godt det lot seg gjøre hva over­ setteren, den hellige Jeronimus, virkelig hadde ment. I sin egen bibelutgve trykket han den over­ leverte vulgataversjonen, og i margen for den tekstvarianter han hadde funnet i ulike manus­ kripter. Å sammenlikne flere manuskripter for å forberede en ny utgave av en litterær tekst var en metode som ble brukt på alle klassiske for­ fattere, men å følge denne fremgangsmåten for bibelutgaver representerte noe helt nytt. Den ble ikke tatt opp igjen før arbeidet med The Oxford Vulgate New Testament i 1889. Hensikten var å pre­ sentere en kritisk vulgatautgave, og det publikum han rettet seg mot, var en opplyst og gudfryktig gruppe mennesker som hadde fått sin utdannelse på latin, og som var ivrige etter å lese Bibelen i en pålitelig utgave. De håpet på all mulig hjelp fra en humanist som kunne hebraisk og gresk, og fra en førsteklasses trykker-forlegger som kunne gi dem en kvalitetsbok med nøyaktige krysshen­ visninger, registre og glossarer. Leseren fikk i hånden en bok hvor han skulle bruke sin egen vurderingsevne.

Teologene ved Sorbonne reagerer Henri Estienne, Glossaria duo, 1573.

yrkesgrupper med stor språklig påvirkning. I bøker som er trykket i Frankrike etter 1540 finner vi mindre ulikheter i rettskrivningen enn før, og det skyldes i stor grad Roberts ordbok. Den ble lagt merke til også i utlandet og inspirerte til lik­ nende utgivelser på tysk, engelsk og flamsk.

Bibelutgaver Ettertiden er full av anerkjennelse for Estiennes språkinnsats. Selv prioriterte han imidlertid sine bibel- og nytestamentutgaver, i alt elleve av hele Bibelen på hebraisk, latin og fransk, og tolv utga­ ver av Det nye testamente på gresk, latin og fransk.

Han studerte Bibelen utrettelig hele sitt liv og var på ustanselig jakt etter bibelmanuskrip­ ter i forskjellige bibliotek. Disse manuskriptene hadde tekster som på mange steder avvek fra den

Men med sine utgaver hadde Estienne også gitt seg ut på fortolkning av Den hellige skrift. Det var en virksomhet som i Paris på midten av 1500-tallet lett kunne føre til kjetterbålet på Place Maubert, et av retterstedene i byen, og som lå bare et par minutters gange fra Estiennes tryk­ keri i Rue Saint Jean de Beauvais. Her ble bok­ trykkeren Antoine Augereau henrettet på selves­ te julaften 1534, og boktrykkeren og humanisten Etienne Dolet måtte bøte med livet der 3. august 1546. I Paris var det nemlig en instans som stilte seg ikke bare kritisk, men direkte fiendtlig til forsøk på nye tolkninger av Bibelen, og det var det teologiske fakultet ved Sorbonne-universitetet.

De stemplet nær sagt et hvert avvik i Den hellige skrift som kjetteri, en anklage som lett kunne føre til dødsdom.

Allerede i 1523 hadde den 19-årige Estienne re­ digert en nytestamentutgave på latin som hadde vakt mishage på flere hold ved Sorbonne. I årene som fulgte utga han fire bibler og en rekke nytes­ tamenter som fakultetet reagerte på. Men oppfat­

59

ningen der var lenge at Estienne var bare en bok­ trykker, riktignok litt brysom, men ikke viktig nok til å bli gjenstand for rettslige skritt. Men det betydde likevel ikke at han fikk være i fred. Helt fra tidlig på 1530-tallet ble Estienne stadig avbrutt i sitt arbeid, med innkallinger til fakultetet, hus­ undersøkelser og fordømmelser fra fakultetets prester. For hver ny bibelutgave fra hans side økte Sorbonnes forbitrelse, og presset økte.

Og etter tyve år var ikke Estienne lenger en li­ ten ubetydelighet. Han hadde utviklet seg til å bli en berømt humanist og en velstående borger av byen og solgte sine bøker til Tyskland, Spania og andre deler av Europa. En legmann, kjøpmann, håndverker, som holdt til i universitetets umid­ delbare nærhet var nå forfatter av bøker som møtte anerkjennelse i hele Europa, bøker som utmerket seg med nettopp det som fakultetet selv ble kritisert for å mangle, ærbødighet for Bibelens tekst og språklig bearbeidelse av en humanist med grundige kunnskaper, ofte langt bedre enn fakultetets egne medlemmer satt inne med.

Kongelig boktrykker I tillegg var han i 1539 blitt utnevnt til kongelig boktrykker. I Frankrike var det ikke et lønnet verv, men innebar at han hadde enerett på tryk­ king av bøker innen bestemte kategorier, for Es­ tiennes vedkommende latin, hebraisk og gresk, nettopp de språkene som humanistene benyttet seg av. På det personlige plan kom Estienne og kong Frans 1. svært godt ut av det med hveran­ dre. Hans etterfølger fra 1547, Henrik 2., så med stor sympati på Estienne, men han var viljesvak og lot seg lett påvirke av sine nærmeste medar­ beidere og omgivelser, blant dem teologene ved Sorbonne.

Grepet strammes I oktober 1547 fordømte fakultetet alle Estien­ nes bibelutgaver på latin med den begrunnelse at kommentarer, sammendrag og registre inne­ holdt en mengde kjetterske påstander, og at den etablerte teksten i Vulgatabibelen noen steder var blitt forandret. Denne fordømmelsen ble god­ kjent av Henri 2. i november 1548, og bøkene fant senere veien til den første pavelige katalog over forbudte bøker, Paul 4.s Index Librorum Prohibi-

60

torum fra 1559. Her gikk paven så langt som til å forby alle skrifter av en forfatter eller boktrykker som var blitt funnet skyldig i kjetterske påstan­ der. Dette rigorøse synet ble imidlertid endret etter Trient-konsilet (1561–63). For katolikker var bøker på indeks forbudt å trykke, selge og lese.

For Estienne betydde det at salgsinntekter han hadde regnet med uteble helt.

I mai 1548 ble kong Henrik 2. antakelig over­ talt av hertug Anne de Montmorency, sin nærme­ ste rådgiver som var svært lydhør for Sorbonnes synspunkter, til å bemyndige La Chambre arden­ te (det glødende kammer) til å innlede vitneav­ hør av teologene i Estienne-saken. Dette var en domstol opprettet spesielt for å dømme i kjetter­ saker, og den hadde fått sitt uhyggelige navn for­ di den i løpet av to år hadde dømt omkring seksti mennesker til døden på bålet. Dommeren som vanligvis ledet rettsmøtene så med stor velvilje på det teologiske fakultet. Samtidig fikk Conseil privé en ordre signert av kongen om å forhøre de samme teologene for å utrede eventuell sensur av Estiennes bøker. Conseil privé var kongens råd og sammensatt av menn som kongen selv hadde valgt. Dette dobbeltspillet fra Sorbonnes side be­ tydde at Estienne ville bli utlevert til en sikker dødsdom i La Chambre ardente, mens hans ven­ ner ble holdt i den tro at saken mot ham skulle holdes i Conseil privé. Nå ble ikke Estienne stev­ net for noen rett. Han hadde innflytelsesrike venner, kanskje særlig kardinalen av Guise, men også kongen selv som holdt sin beskyttende hånd over ham. Men Estienne innså at hans stilling ble stadig farligere, og at han bare hadde én ting å gjøre: komme seg vekk. Flukt var planlagt helt fra 1548, og i november 1550 flyttet han med sin familie til Genève.

Trykkeriet i Paris Driften av trykkeriet i Paris ble da overtatt av broren Charles. Han var egentlig lege og hadde ikke virket som boktrykker før, men han utviklet seg til å bli en habil utøver i faget. Rent umid­ delbart var hans største fortjeneste at han greide å få opphevet beslaget i verdiene til trykkeriet og på den måten redde dem for Roberts familie.

Han klarte til og med å bevege kong Henrik 2. til å tillate at tittelen kongelig boktrykker fortsatt kunne få brukes.

Themistios, Themistiou philosophou, 1562.

61

Robert Estienne som boktrykker Estienne blir beundret både for sin filologiske innsats og for sitt teologiske arbeid. Han rang­ erer ikke mindre høyt som boktrykker. Bøkene hans kjennetegnes ved lite utsmykking. Bortsett fra emblemet med oliventreet er rammer og vig­ netter bare sparsomt benyttet. Illustrasjoner er sjeldne, farger forekommer ikke. Bøkene er en komposisjon i svart og hvitt, og det som gjør dem virkningsfulle, er den gode formen på typene, det talent og den gode smak de er brukt med, det fremrgende trykkeriarbeid, de klassiske marg­ proporsjonene og den fine papirkvaliteteten.

Skrifttyper I sitt typevalg holdt han seg til antikva eller la­ tinske typer (rette bokstaver), den skrift som er så godt som enerådende i dag og som denne artiklen er trykket med. Dessuten benyttet han kursiv (skråskrift), og greske og hebraiske typer.

Det er verd å legge merke til at gotiske typer fo­ rekom ikke. Bruken av dem var for lengst gått tilbake, og ingen trykker i Paris ville drømt om å sette lærde avhandlinger eller en klassisk latinsk tekst i noe annet enn antikva eller kursiv. Men gotisk ble brukt til å trykke bibler, teologiske verk og bøker på fransk. All den stund bibler og testamenter nettopp var en av Estiennes spesiali­ teter, må hans overgang til antikva ha vakt opp­ merksomhet og bidratt til å rokke ved en gammel tradisjon. Skrifthistorikeren Stanley Morison går så langt som til å si at dersom Paris, og det vil her si Simon de Colines, Robert Estienne og Geofroy Tory, ikke hadde gått over til å bruke antikva i liturgiske verk, kunne bøker på fransk ha blitt trykket med gotiske typer i Frankrike like lenge som bøker på tysk ble det i Tyskland. Eksemplet til Estienne var avgjørende. Han gjorde antikva vanlig i Frankrike nettopp fordi han brukte det i bøker på landets eget språk.

Kvalitetskrav Estienne stilte et ubøyelig krav om kvalitet i sine bøker. Likevel klarte han å selge dem billig. For å holde prisene nede eksperimenterte han med bøker i lite format og tekst satt med små typer.

En annen måte å utnytte papiret på gikk ut på

62

å sette teksten i kursiv som tar mindre plass enn antikva. Hans første bok som i sin helhet var trykket med kursiv var et verk av Cato som kom ut i 1543. Tidligere hadde han benyttet kursiv for å skille ut en setning eller et avsnitt i en side som ellers var trykket med antikva, altså samme prak­ sis som vår tids lesere er vant med. I tospråklige ordbøker innførte han kursiv for å skille latin fra fransk. Antikva, eller latinsk skrift, ble benyttet til latinsk tekst, og kursiv til fransk.

Boken det første masseprodukt Den trykte boken er avgjort den første vare som ble satt i masseproduksjon. Dette enkle faktum medførte krav om organisert salg og en form for markedsføring, og det ble da naturlig å samle in­ formasjon om produksjonen på en side som var lett tilgjengelig for kunden. Disse bibliografiske opplysningene som først og fremst inneholder forfatter, tittel, utgiversted og -år har fått sin plass på tittelbladet som står forrest i boken. Det skulle likevel ta rundt hundre år å gjennomføre denne lille revolusjonen, og det er først omkring 1520– 1530 at tittelsiden får et moderne utseende.

Reklame Estiennes reklamering for bøkene sine var meget tilbakeholden. Tittelbladet ble brukt til annonser som ikke på noen måte kunne sies å være preget av kjøpepress, men inneholdt nøkterne opplys­ ninger om boken.

Trykte bokkataloger forekom også, men den viktigste og mest originale reklamen er fororde­ ne. Ingen andre trykkere i Paris på den tiden be­ nyttet seg av en slik fremgangsmåte som best kan sammenliknes med våre dagers pressemeldinger.

I forordet kunne det bli gjort rede for hensikten med en serie utgivelser, og samtidig bli minnet om en tidligere utgave. Leseren fikk forklart at den nærværende boken var bedre enn en tidli­ gere fordi den bygget på et manuskript som ny­ lig var blitt oppdaget, eller det kunne bli opplyst om planlagte titler av samme forfatter eller om samme emne. Kundene opplevde ikke dette som pågående reklame, men informasjon som skulle imøtekomme deres bokønsker.

Den beste reklamen lå nok likevel i Estiennes stolthet over sitt arbeid og overbevisningen om at

hans bøker var de beste som kunne skaffes, både i innhold og utstyr. Han hadde en usvikelig tro på at han kunne få avsetning på sine bøker som var basert på grundige studier og kildebruk. Begi­ venhetene skulle gi ham rett i denne antakelsen, bøkene solgte bra, og kundene som var spredt over store deler av Europa leste latin som var dati­ dens internasjonale språk.

Ny start i Genève Da Estienne flyttet til Genève, skulle det vise seg at tilværelsen ikke ble helt problemfri i hans nye hjemby heller. Han hadde sammenstøt med de andre boktrykkerne i byen og vanskeligheter med myndighetene som ikke ville gi ham borger­ skap før i 1556.

Men allerede ved sin ankomst ble han ønsket varmt velkommen av Calvin. De to innledet et nært samarbeid, og Estienne trykket mange av Calvins bøker. Han gikk også over til den refor­ merte lære. Fra å være en skeptisk katolikk ble han en overbevist kalvinist.

Han hadde på forhånd skaffet seg et hus som lå i den bydelen hvor boktrykkerne holdt til, og typemateriellet fra Paris hadde han sørget for å få med seg. Det er defor ikke så overraskende at bøkene begynte å strømme ut fra hans nye tryk­ keri allerede første året etter flyttingen. Den tidligere nevnte nytestamentutgave med ver­ sinndeling kom ut sent i 1551. Såvel innhold som håndverksmessig utførelse holdt samme høye nivå som publikum var vant til å finne hos en kongelig boktrykker. Estiennes viktigste arbeid i Genève-tiden var en ny Vulgatabibel fra 1545. På Frankfurtermessen sto forleggere fra Paris, Basel

og Genève klar til å bruke Estiennes oversettelse til sine piratutgaver.

Hvem var Robert Estienne?

Elizabeth Armstrong er den forsker som har skre­ vet den grundigste biografien om Robert Estien­ ne. Hun hevder at for å kunne gi et fullstendig bilde av ham, må minst to forfattere til skrive: en teolog og en bokhistoriker (hun bruker ordet ‘ty­ pographer’).

Henri overtar Estiennes sønn Henri hadde fulgt med til Ge­ nève, og tiden der ble preget av et godt og inn­ bringende samarbeid mellom far og sønn. Om Henri ikke arvet en formue, overtok han en solid bedrift som heller ikke var tynget av gjeld da fa­ ren døde i 1559.

Som boktrykker kunne ikke Henri måle seg med faren, men hans perfekte greskkunnskaper og enestående og allsidige viten var ubestridt. Et­ tertiden husker ham først og fremst som forfat­ ter, redaktør og oversetter. Han døde på l’Hôtel Dieu, hovedsykehuset i Lyon, i 1598.

Robert og Henri er de to mest kjente navn fra boktrykkerdynastiet Estienne, men medlemmer av familien fortsatte uten avbrudd i boktrykker­ faget helt til Henri V som den siste døde i 1661.

Da hadde de til sammen trykket 1600 verk. Lyk­ ken har ikke bare smilt til slekten. En bokhistori­ ker har oppsummert dens skjebne på denne må­ ten: Av de elleve familiemedlemmene døde én i eksil, fem i fattigdom, én i gjeldsfengsel og to på hospital.

63

helena backman

Pressade växter i tryckta böcker Fynd av växtfragment i äldre samlingar

D

en första gången som pressade växter i en tryckt bok väckte ett särskilt intresse hos mig var då jag stötte på en samlingsvolym från 1600-talet på Stifts- och landsbiblioteket i Skara innehållande insamlade växter från Skara­ trakten. Varje växt åtföljdes av en lös etikett med artnamn, ort och datum, samtliga insamlade på 1830-talet. Trycken mellan vars blad dessa växter låg var sammanbundna i ett enkelt, slätt perga­ mentband med totalt tre matematiska tryck.

Bandet har tidigare ägts av Daniel Menlös, pro­ fessor i matematik i Lund 1732–1743, och hans in­ skrivna ägaranteckning på den främre pärmens insida är daterat Lund 5 mars 1735. Här hade jag alltså framför mig en omonterad samling torka­ de växter från 1830-talet, insamlad i Skaratrakten, hundra år efter det att professor Menlös ägt bo­ ken som växtmaterialet nu låg pressat i. Flera av växterna är daterade den 27 maj 1838, så man kan ana att en botanisk utflykt ägt rum just denna dag. Kanske låg dessa växter i press i väntan på en montering som aldrig blev av, eller så kanske boken befanns vara en lämplig lagringsplats där samlingen kunnat ligga orörd mellan bladen för oöverskådlig tid.

Det finns inga etablerade rekommendationer för hur man bör förhålla sig till de växtfynd som kan hittas mellan bladen i samlingar av äldre och kulturhistoriskt material vid våra bibliotek och arkiv idag. Detta kan exemplifieras av följande fall: Den vetenskapliga etnobotaniska samlingen från Vilhelmina, insamlad av Lisa Johansson på 1940-talet på uppdrag av folklivsarkivets egen arkivarie Åke Campbell, fanns tills bara för några

64

år sedan i arkivet på Institutionen för språk- och folkminnen (IFOS) i Uppsala. Samlingen innehöll unika beläggexemplar av arter och hade blivit känd för en bredare krets botaniker genom artiklar av etnobiologen Ingvar Svanberg.1 Då denna samling låg mellan arkivhandlingar av annat slag, tog institutionen en dag beslutet att pressade växter inte hade bland arkivets handlingar att göra, och materialet rensades ut, detta utan att någon dokumentation av växtmaterialet gjordes. Detta uppdagades först då Svanberg återkom till arkivet för att ta några foton inför ett föredrag i Vilhelmina.2 Med den specialisering som vuxit fram alltmer inom kulturarvsinstitutioner har samlingar med blandat material genom tiderna delats upp mellan bibliotek, arkiv och föremålssamlingar.

Naturligtvis finns här gråzoner, där material inte klart kan kategoribestämmas, eller – som i fall med växtmaterial mellan tryckta boksidor eller arkiv – består av material från två helt olika kategorier, där det beror på utgångspunkt i forskning eller intresse vilken aspekt som är den viktigaste.

Genom åren har det därför skett en ibland godtycklig hantering av detta material, som utgått från det som institutionen varit bäst på att hantera ur bevarandesynpunkt, vilket uppdrag institutionen haft eller vad institutionen sett som sin huvuduppgift att tillgängliggöra och bevara.

En lila blomma har behållit sin färg mellan sidorna i Theodor Dorstens Botanicon, tryckt i Frankfurt 1540. Hyllsignum: Berg.

Bibl. H. IV: 2.2.n.9.

65

Tryckta böcker har på biblioteken förr betraktats som samlingar av litterära och vetenskapliga verk i första hand. Konsekvensen av detta har speglats även på andra sätt, som att inkomna privata boksamlingar ofta spritts ut i bibliotekets övriga samlingar efter ämne. En del före detta privatbibliotek har emellertid även värderats högt som samlingar efter enskilda personer, särskilt sådana som avspeglat en viss tematik. Under senare tid har inkomna samlingar behållits intakta, och i somliga fall har de även samlats ihop igen.

Från slutet av 1900-talet och framåt har bokhistoriker och bibliotekarier haft ett ökat fokus på spår av bruk, hur böcker använts och hur tryckens alla materiella egenskaper, såsom val av format vid tryckning och typ av val av inbindning, har påverkat läsning, spridning och mottagande av texter. Alltmer har bibliotekarier på våra kulturarvsinstitutioner sett att böckerna även är objekt som bär en historia genom tid och rum som fysiska föremål. Därför kan en institution som förr kategoriskt rensat ut lösa fynd i sina böcker idag göra andra avvägningar. Andra fortsätter dock att rensa ut det som inte direkt kan knytas till bokens tryckta innehåll, beroende på egna avvägningar och etablerad lokal praxis.

Botaniska verk och botanikens historia Pressade växter i just tidiga tryckta verk kan säga oss något om hur man under den botaniska vetenskapens framväxt använde boken på fler sätt än bara att läsa den. Den brittiska naturvetenskapshistorikern vid Oxfords universitet Anne Secord har behandlat ämnet pressade växter, inte bara i herbarier utan även när de är funna i böcker och handskrifter. Studier av vetenskapliga praktiker genom tiderna har haft nytta av studiet av hur böcker producerats och cirkulerat lokalt och globalt. Anne Secord understryker att ‘So far, however, the fruitfulness of this approach for investigating past science, for all that it considers the book as a material object, has paid little attention to the book itself as a performative space produced by the practices and actions of both writer and reader.’3 Att se närmare på hur ägaren och läsaren till en bok förhållit sig till dess innehåll och skapat egna tillägg i form av växtmaterial är ett relativt outforskat ämne.

Just när det gäller förekomster av pressade väx-

66

ter i samlingar efter personer med naturvetenskapliga intressen, som då ofta har boksamlingar innehållande botanisk och naturvetenskaplig litteratur, kan detta material ses som en del i en större samling där gränserna mellan herbarier, bibliotek och andra samlingar av naturalier suddas ut. Det är då olyckligt att olika kategorier av material har delats upp mellan olika institutioner genom åren, eftersom dess helhet som samling genom detta är svårare att överblicka. Växterna i böckerna riskerar då att ses som skräp i ett bibliotekssammanhang, medan de pressade växterna innehar huvudrollen i en samling med naturalier, och dess omgivande material betraktas som ointressant. Karen Meier Reeds har skrivit om tryckta böcker och dess illustrationers betydelse för lärandet och studiet av botanik under medeltid och renässans.4 Hon betonar att texten, det vill säga beskrivningen i ord i dåtidens botaniska böcker, och inte illustrationen var det som sattes i första rummet.5 Illustrationer från både före och efter utgivningen av Brunfels och Fuchs örtaböcker, där illustrationerna var tecknade direkt efter växterna, kunde vara hämtade från avbildningar i tidigare handskrifter eller andra tryck utan att dess felaktigheter ifrågasattes.6 Under tiden innan det fanns en överbryggande nomenklatur – det vill säga fram till Linnés tid – var det ett problem att det fanns en mängd namn för samma växt, eller att skilda växter beskrevs eller benämndes likadant, vilket gjorde det svårt för växt och text att mötas.7 Botanikern ägnade sig inte enbart åt fältstudier av levande växtmaterial, eller studier av litteratur och herbarier i samlingar. Dessa områden kompletterade istället varandra: ‘The observational experience of most local botanists consisted of a constant interplay between the visual skills required in the field and in the cabinet.’8 Tillägg av växtmaterial i böcker kan sålunda spegla en kognitiv funktion i en lärandeprocess.

Claudia Swan har uppmärksammat illustrationens betydelse vad gäller tidigt tryckt botanisk litteratur: ‘the cognitive dimensions of early modern natural history and of empiricism were evident even to its practitioners.’9 Här betonas också det som Fuchs skriver i sitt förord till De historia stirpium: ‘Those things that are presented to the eyes and depicted on panels or paper become fixed more firmly in the mind than those that

are described in bare words.’10 Detta gäller naturligtvis även pressade växter, såväl som tryckta illustrationer. Man bör alltså ställa sig frågan om växtmaterial i tryckta böcker kan tillföra något till den botaniska praktikens historia och därför vara värt att bevara.

När vi ser till hur man behandlat växtfynd i dessa böcker genom tiderna, är det dock viktigt att tänka på att under förlinneansk tid var varken boken eller herbariet lika standardiserade som de är nu. Liksom ett herbarium samlas och sammanställs över tid så trycktes och bands även den tryckta boken i olika stadier. Först under 1700-talet med lösbladssystem för herbarier blir gränserna mer klara mellan det vi idag delar upp i herbarier, handskrifter, eller för den delen tryck. Även under och efter denna tid fortsatte man att pressa växter som var en integrerad del av utgivna, bundna böcker.11 Boken som föremål och den pressade växten Att söka efter växter i böcker kan vara som att söka efter dem i det vilda, tillfälligheter eller genom välkvalificerade gissningar utifrån erfarenheter. Det finns ingen möjlighet att i förväg säga om en bok innehåller växter, och det beror också på hur konservatorer och bibliotekarier hanterat dem inte bara idag utan genom tiderna. Försummelse har ofta visat sig haft en bevarande effekt, som förhindrat störande av växterna.12 Plantmaterial återfinns oftast inuti boken och inte nära titelbladet, och längst in till bindingen, där växten har legat mest stilla, legat under mest tryck och inte faller ur lika lätt.13 Detta gör det svårt att finna det vid en hastig genombläddring. Ibland visar endast märken i böckerna att växterna funnits där, och detta kan också vara svårt att analysera.

Och hittar man bara några få fragment av pressade växter i böcker, kan det vara idé att bläddra igenom dem sida för sida, för att se spåren längst in intill inbindingen att där funnits fler.

The very nature of the book – including the thinness and flatness of its pages, their ability to link along a spine, the pressure they exert upon one another when enclosed between two covers, and their ability, when shut, to exclude the entry of light (and thus to slow organic decay) – was combined with the material nature of the plant, especially its susceptibility

to a similar page-thin flatness. What this meant was that a record-breaking minimum of mediation was at work in this medium, one that all but transformed the representational powers of the book into presentational powers.14

Allt som är platt kan med lätthet förvaras i en bok. Just botaniker har naturligtvis lämnat fler spår av det de hållit på med i sina egna böcker än vad andra har gjort.15 Att leta efter växtmaterial i böcker som tidigare tillhört botaniker kan därför löna sig. Detta att växtmaterial också återfinns oftare i viss typ av litteratur än en annan, såsom örtaböcker, visar att man skulle kunna göra genomgångar baserat på mer kvalificerade antaganden.

Det finns en hel del skrivet och mycken forskning om sådant som hittas i böcker som sitter fast16: marginalanteckningar, teckningar på försättsblad och i marginaler, hur man markerat sidor eller lösa sidor med textinnehåll. Sådan exemplarspecifik information läggs på många bibliotek med äldre tryckta samlingar till i lokala fält i beståndsposter vid katalogisering i den nationella bibliotekskatalogen Libris. Om lösa fynd av annat än texter i böckerna finns inte samma etablerade praktik. Detta är inte förvånande, då dessa fynd bär med sig stora tolkningsproblem, detta av flera orsaker: Bibliotek har genom tiderna oftast sett böckerna som ett medium för texter, kunskap i tryckt eller handskriven form. Lösa fragment i böckerna har oftast helt enkelt rensats ur när böckerna bytt ägare eller införlivats i bibliotekssamlingar och kastats, setts som skräp. Under vissa tider har det på olika håll förekommit att man till och med tvättat bort marginalanteckningar i fina verk på bibliotek. Boksamlare och antikvariatsbokhandlare som satt trycken i centrum har slaktat och bundit samman delar från olika volymer för att få fram ett perfekt exemplar. Då har naturligtvis lösa delar i böckerna inte fått vara kvar.

Problemet ligger också i att forskare endast med svårighet kan komma åt pressade växter i böcker, eftersom de inte har fri tillgång till att själva gå och leta i hyllorna bland bibliotekens stora samlingar av äldre och rart tryck. Dessa forskare kan emellertid stöta på materialet av ren tillfällighet. Detta att det är ett så svårt material att fånga in, gör att det inte heller blivit efterfrågat som källmaterial i forskning. Bibliotekarier, konservatorer och antikvariatsbokhandlare kan

67

berätta att de ofta stött på pressade växter, men oftast utan att dokumentera dem. Men med framväxten av sociala medier har bilder av sådant här material spridits på nätet, kanske främst som kuriosa. Detta har lett till att förekomsten av pressade växter i böcker blivit mer synligt.

Den främsta orsaken kan dock vara att det är svårt att tolka detta material. Sådana här växtfynd får oss att ställa oss många frågor: Vem pressade växterna, var och när? Varför ville de bevara dem, och varför valde de en viss bok eller sida?

När man kommer till frågan om hur man ska tolka en pressad växt, behöver man också tolka boken den ligger i. Vad har de för samband? På detta sätt liknar tolkningen av växter den kring marginalanteckningar i böcker.17 Dessa är också ofta anonyma och kräver en tolkning. Kring marginalanteckningar finns en mer etablerad praktik kring hur – eller att – man beskriver dem i kataloger, och att man idag bevarar dem vid konservering. Något liknande saknas alltså generellt för växtmaterial på biblioteken.

Några exempel ur samlingar Efter att ha arbetat i Skara, fortsatte jag mot en ny tjänst på Stockholms universitetsbibliotek. Dit hör Kungl. Vetenskapsakademiens deposition av äldre böcker, och här hålls Bergianska biblioteket samman som enskild samling. Det Bergianska biblioteket testamenterades till Kungl.

Vetenskapsakademien (KVA) av Peter Jonas och brodern Bengt Bergius, bröderna som grundade och gett sitt namn till det som idag är Bergianska trädgården i Stockholm. Kvar i Stiftelsen Bergianska trädgårdens ägo finns Peter Jonas Bergius omfattande herbarium. Boksamlingen tillföll KVA efter hans död 1790.18 Detta bibliotek testamenterades med vissa förbehåll, som gjort att samlingen hållits samman och inte spritts i KVA:s övriga boksamling. Restriktiva förbehåll för lån har gjort att samlingen hållits relativt intakt och ett förbud mot att böckerna skulle ‘mutileras eller stympas’ har gjort att böckerna i stor utsträckning fått behålla det ursprungliga skicket från Bergius tid.19 Detta att samlingen inte fick mutileras tror jag, när jag ser den på plats, har gjort att man varit relativ restriktiv till att binda om och renovera en del av banden, även om vi kan hitta några sorgliga sådana ingrepp i samlingen.

68

När jag på Stockholms universitetsbibliotek fick besök av Anna Svensson, då doktorand på KTH , vid institutionen för Historiska studier av teknik, vetenskap och miljö, fick jag en samtalspartner kring mina iakttagelser av växtmaterial.

Hon hade också lagt märke till växtfragment i böcker som hon beställt fram vid sin forskning i Universitetsbiblioteket i Oxford. Jag kunde visa henne på mina fynd från Skara och på plats i Bergianska biblioteket i Stockholm. Hon har nu skrivit om pressade växter i tryckta böcker i ett av sina kapitel i sin doktorsavhandling, A Utopian Quest for Universal Knowledge: Diachronic Histo­ ries of Botanical Collections between the Sixteenth Century and the Present, framlagd vid Kungl. Tekniska Högskolan senhösten 2017. I kapitlet ‘Real treasure between the pages’ presenterar hon fynd av växter i böcker, där dessa inte formellt varit en del i en samling (som ett herbarium) eller en del av en sammanhängande helhet (som boken såsom den ursprungligen varit bunden).20 Bland böckerna i Bergianska biblioteket förekommer pressade växter oftare än vanligt i boksamlingar. Jonas Peter Bergius samlade och satte samman ett eget herbarium, och hade stort intresse av att bevara växtmaterial. Det är uppenbart att det växtmaterial som följde med böcker vid antikvariska inköp fick ligga kvar oförändrat, även då någon av bröderna studerade boken.

Att dessa spår av bruk fått ligga kvar i böckerna gör bilden av biblioteket och böckernas användning så mycket mer levande och visar inte bara hur bröderna Bergius använt dem, utan även tidigare ägare. Jag vill understryka att jag inte har gjort något genomgående, systematiskt letande efter växtfragment i det Bergianska biblioteket.

Det som jag noterat är det som jag råkat stöta på vid det löpande arbetet, det vill säga vid frambeställningar och katalogisering. Jag kan därför i det följande nämna ett par exempel på bevarade växtfragment i Bergianska biblioteket.

Här finns exempelvis ett exemplar av Botanicon av Thorsten Dorsten, tryckt i Frankfurt 1540, ett mycket slitet och använt exemplar vars träpärmar har förlorat mycket av det tidigare överdragna skinnet. Dess slitna skick har inte blivit åtgärdat genom åren. Vissa träsnitt i boken har blivit färglagda för hand och polska namn har blivit til�lagda i bläck. Här återfinns även på sina ställen torkade växter jämte sin tryckta beskrivning i

pressad form. Sidorna visar inga texten på att växterna blivit pressade på plats i boken, utan de har sannolikt pressats på annan plats för att sedan föras in i boken och utgör på så sätt ytterligare en illustration till texten vid sidan av dess tryckta träsnitt. En lila blomma har behållit sin färg och form, så att likheten mellan träsnitt och växt är tydligt. Boken har alltså fått sin tryckta information utökad genom tillägg både i text och med komplettering av växtmaterial. Vi ser hur boken aktivt använts och haft en pedagogisk funktion, åtminstone för den eller de ägare till boken som gjort dessa tillägg. Andra växter i samma volym har monterats med pappersremsor, vilket visar på avsikten att komplettera informationen. Det rör sig alltså inte om växter som lagts löst i väntan på annan montering, utan verkligen satts samman med materialet för att utgöra en beständig enhet. Vi finner här bland annat en skogsanemon monterad bredvid en annan växt av samma familj.21 Av detta kan vi inte sluta oss till om detta är ett medvetet drag, för att kunna jämföra skillnaderna i stället för likheterna. Om växterna varit material för rent empiriska studier eller för annan form av visualisering är därför inte tydligt. I ett exemplar av Petri Andreae Matthiolis Compendium de plantis omnibus, tryckt i Venedig 1571, kompletteras ibland den växt som förekommer på bild med ett pressat exemplar på samma uppslag. Här är växterna aldrig monterade, och ibland syns genom tydliga, kvarvarande fragment att en pressad växt försvunnit från sin plats genom åren. Att dessa mycket tydliga fragment sitter kvar mellan sidorna visar att växterna inte metodiskt rensats bort utan beror på att växtmaterialet brutits ned genom åren och fallit ur volymen. Vissa beskrivningar i denna volym är kompletterade med mer text, och svenska namn på växter har blivit tillagda. Tydliga likheterna finns alltså med Dorstens Botanicon, även om språket i kommentarerna är olika och speciell montering saknas. Jag tror att vid en total genomgång av botanisk litteratur i Bergianska biblioteket skulle man kunna hitta fler sådana exempel. Språken ger oss ledtrådar till i vilka länder böckerna använts och kompletterats i.

Ett nedslående exempel är en under 1900-talets andra hälft ombunden volym av An Experimen­ tal History of the Materia Medica av William Lewis, tryckt i London 1761. Här är det endast en

hel pressad växt som klarat sig in i vår tid. Mellan åtskilliga andra sidor finns endast smulor kvar längst intill bindningen, vilket visar att boken blivit systematiskt tömd på sitt innehåll. Trots sitt sena tryckår har denna bok kommit i andra hand till Bergianska biblioteket, och vi kan därför misstänka att det inte är bröderna själva som lagt växterna i böckerna, inte heller att det är de som rensat ur dem. Jag kan naturligtvis inte säga om detta skett tidigare, men med tanke på hur orörda andra växter fått vara, så vågar jag gissa att detta skett under det sena 1900-talet i samband med ombindningen.

I det stora flerbandsverket i folioformat Hortus Romanus av Giorgio Bonelli, tryckt i Rom 1772– 1793, varav de första sex delarna, tryckta fram till 1780, finns i Bergianska biblioteket, finns mellan flera av de första uppslagen i den första volymen en stor mängd av en och samma samma pressade växt. Eftersom de senare delarna utkom ända fram till 1793, men att inga delar efter 1780 köpts in till biblioteket får mig att tro att även dessa köpts i andra hand, inte genom subskription eller liknande. Inte heller här tror jag alltså att det är bröderna Bergius som lagt in dessa växter. Det finns fler exempel där ett flertal växter legat i den första eller den sista delen i ett flerbandverk. Detta får mig att misstänka att man använt hela boktraven som tyngd. Att använda böckernas tyngd på detta sätt visar att boken används som ett rent praktiskt föremål. Är det då bara i bibliotek som vi kan hitta källmaterial när det gäller bruk av böcker som förvaringsplats för pressade växter? Eventuellt kan vi även i korrespondens, i synnerhet den mellan botaniker, hitta ytterligare spår. I ett brev från Linnélärjungen Adam Afzelius 1778, skriver han till en vän, vars namn inte framgår i brevet. Mitt i brevet, där han skriver om högt och lågt, ber han sin vän om en tjänst: Ville jag, att Du någon gång eftersåge de rara örterna, jag vid afresan fick af Prof. Linné, att de ej må förskämmas, om det ej redan skedt. De ligga på mitt bokskåp i den understa carduspappersboken och i sista hälften däraf.22

I brevet nämner inte Afzelius om boken haft någon titel. Han nämner endast bokens placering, så att vännen kan finna den, att den ligger ovanpå bokskåpet, men underst på hyllan, och att väx-

69

terna finns i sista hälften av boken. Man skulle kunna tolka detta som att de böcker som ligger ovanpå fungerar som tyngd. Vad vi kan säga är att i just detta sammanhang är det växterna som står i centrum för Afzelius, inte boken. Boken har valts för att den är ett smidigt verktyg för förvaring. Växterna är mycket värdefulla för Afzelius och han bryr sig så mycket om deras bevarande att han skriver till någon för att be vederbörande att se till dem. När man finner växter i böcker kan de te sig hamnat där av en tillfällighet, men det kan finnas mycket speciella avsikter med deras placering. Denna avsikt har förmodligen i de allra flesta fall gått förlorad för oss.

Fynden kan alltså tolkas på olika sätt beroende på omständigheterna. Som dessa exempel visar, kan kopplingarna mellan det pressade växtmaterialet och den tryckta boken ha olika betydelser, vissa mycket svåra att tolka: De kan som i fallet med de monterade växterna i Botanicon komplettera det tryckta verket med mer information. Här visar fynden på ett aktivt studerande av det tryckta innehållet, av vilket vi kan få ledtrådar till hur den samtida läsaren interagerade med tidig botanisk litteratur.

Växtmaterialet har dock inte alltid en direkt koppling till bokens innehåll. I vissa fall är det med stor säkerhet mer av en tillfällighet vilken bok som valts ut som förvaringsplats, beroende på format (stor växt i stor bok) eller tyngd (längst bak i sista eller längst fram i första delen i ett flerbandsverk, liggande i press). Boken kan ha varit ämnad som en tillfällig förvaringsplats innan växten skulle monteras för att ingå i ett separat herbarium eller tänkt som en förvaringsplats på lång sikt. Det kan som i fallet med Skaraherbariet röra sig om böcker som inte längre läses och därför ses som en ostörd plats för växterna att förvaras på. Detta kan alltså visa något på den enskilda bokens läsning och användning över tid.

Just detta fall visar också att det ibland är svårt att dra en linje mellan herbarier och tryckta böcker, eftersom de kan överlappa. Vilken aspekt hos materialet som får väga tyngst när det gäller bevarandeinsatser kan då bero på vilken inriktning den ägande institutionen har.

Fynd av enstaka lösa växter i böcker, i synnerhet från andra genrer än naturvetenskap, kan snarare tolkas som mementon och kopplas till nostalgi, minnen, estetisk upplevelse och en

70

känsla av förgänglighet. Anna Svensson pekar ut några speciella genrer som reseskildringar, poesi samt religiös litteratur som biblar, psalmböcker och bönböcker där sådana fynd är mer vanligt förekommande än annars.23 Här kan det enskilda bokexemplaret i sig ha en stor betydelse – en fyrklöver funnen en solig sommardag eller ett växtminne från en betydelsefull händelse ligger i press i konfirmationsbibeln, psalmboken eller i en kär poesibok hemma. Här har kanske bokens innehåll en större dignitet än det pressade innehållet. Sådana spår i en sådan typ av bok kan eventuellt peka mot ägarens eller läsarens personliga koppling till en viss volym eller litterära smak.

Hur skulle man då kunna använda sig av dessa slutsatser? På det lokala planet kanske en genomgång av exempelvis samtliga örtaböcker i Bergianska biblioteket kan ge fler insikter i hur bruket med pressade växter i tryckta böcker sett ut. Sådana tillfälligheter som att tidigare ägare haft intresse av botanik och att samlingen lämnats relativt ostörd genom åren gör att just detta bibliotek skulle kunna lämpa sig för ytterligare eftersökningar.

I ett större perspektiv ser vi att dagens digitala kataloger och digitalisering med lagring i andra former av databaser gör det lättare att lägga in metadata för sådana här fynd idag än vad det varit tidigare. Det är därför jag som bibliotekarie kan ha en roll i tillgängliggörandet av sådant här material genom att uppmärksamma detta vid beskrivning och tillgängliggörande av tryckta samlingar, där det så kan vara lämpligt, exempelvis vid katalogisering eller digitalisering av samlingar av tidigmodern botanisk litteratur. Genom att genom anmärkningar i de lokala beståndsposterna i bibliotekskataloger ange att växtmaterialet finns i ett speciellt exemplar av en bok får användare en chans återfinna det. Detta låter sig dock endast göras om biblioteken har som praktik att låta materialet finnas kvar mellan bladen, eller på annat sätt gör en utförlig dokumentation av vad som hittats och exakt mellan vilka sidor, samt bevarar uttaget material på ett sätt som gör det åtkomligt för den som vill studera boken och det pressade växtmaterialet igen.

Jag återvänder slutligen till den matematiska samlingsvolymen i Skara, boken som fick mig att börja fundera över detta med växtmaterial i bok-

Torkade växter i fÜrsta delen av Hortus Romanus av Giorgio Bonelli, tryckt i Rom 1772. Hyllsignum: Berg.

Bibl. H. IV: 1.3.n.9.

En monterad skogsanemon i Theodor Dorstens Botanicon, tryckt i Frankfurt 1540. Hyllsignum: Berg.

Bibl. H. IV: 2.2.n.9.

71

samlingar. Eftersom jag vid tillfället för fyndet hade ansvaret för de äldre samlingarna på Stiftsoch landsbiblioteket i Skara låg det på mig att förhålla mig till hur detta material skulle hanteras.

Vid en liten institution under en ständigt pressad ekonomisk situation, som lever på den löpande överansträngda kommunalbudgeten, var denna volym inte något jag kunde prioritera framför andra mer akuta bevarandeåtgärder i samlingarna.

Volymen i sig hade tagit ytterst marginell skada av växterna mellan bladen, och att boksidorna skulle brytas ned ytterligare på grund av dessa bedömde jag som osannolikt. Det jag också kunde fastslå var att trycken i sig inte är unika, men att

växtmaterialet med sin exakta datering sannolikt är det. Jag valde därför att i all enkelhet slå in denna volym och markerade den med en uppmaning om att bläddra i denna volym med yttersta försiktighet och låta materialet ligga kvar orört.

Vem som fortsättningsvis ser till att denna uppmaning följs är ovisst. Jag hoppas dock att denna blygsamma samling växtmaterial inte kommer gå samma öde till mötes som den etnobotaniska samlingen från Vilhelmina.

Författaren vill rikta ett särskilt tack till Ingvar Svanberg och Anna Svensson.

NOTER 1. Samlingen är bland annat omnämnd i Ingvar Svanberg, Folklig botanik (Stockholm: Dialogos, 2011), s. 43 samt Ingvar Svanberg, ‘Källor till folklig kunskap’, i Människan och floran, red. Håkan Tunón, Börge Pettersson, Mattias Iwarsson (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2005), s. 23–34 (med bild på ett beläggexemplar ur samlingen på s. 24).

2. Detta föredrag fick efter upptäckten titeln ‘Lisa Johansson som upptecknare av lokal växtkunskap, eller Historien om ett brott’ och hölls av Ingvar Svanberg den 23 september 2014 på Vilhelmina-biennalens femte symposium 2014: Nybyggarkultur och samiskt arv i Vilhelmina. Innehållet i föredraget är ännu opublicerat.

3. Anne Secord, ‘Pressed into Service: Specimens, Space and Seeing in Botanical Practice’, i Geographies of Nineteenth-Century Science, red. David N. Livingstone och Charles W. J. Withers (Chicago och London: University of Chicago Press, 2011), s. 283.

4. Karen Meier Reeds, Botany in Medieval and Renaissance Universities (New York och London: Garland, 1991), s. 135ff.

5. Ibid., s. 145f.

6. Ibid., s. 164.

7. Leah Knight, Of Books and Botany in Early Modern England: Sixteenth-Century Plants and Print Culture (Farnham: Ashgate, 2009), s. 18f.

8. Secord, ‘Pressed into Service’, s. 284.

9. Claudia Swan, ‘Realism in Early Modern Illustrated Botany’, i Visualizing Medieval Medicine and Natural History, 1200–1550, red.

Jean A. Givens, Karen M. Reeds, Alain Touwaide. AVISTA Studies in the History of Medieval Technology, Science and Art, Vol. 5 (Aldershot: Ashgate, 2006), s. 246f.

10. Ibid., s. 248.

72

11. Secord, ‘Pressed into Service’, s. 295ff. Från 1700-talet har vi Balthazar Johannes de Buchwald, Specimen Medico-practico-botanicum (Köpenhamn: Höpffner, 1721), och ett senare svenskt exempel är Gustaf Torssell, Anvisning till nödbrödsämnen. 1:a häftet: Om användandet af lafvar till föda (Uppsala: Torsell, 1845).

12. Anna Svensson, ‘“Real Treasure between the Pages”: An Enquiry into Pressed Plants in Books, and Why They Matter’, i A Utopian Quest for Universal Knowledge: Diachronic Histories of Botanical Collections between the Sixteenth Century and the Present, Diss. Stockholm Papers in the History and Philosophy of Technology, TRITA-HOT 2074 (Stockholm: KTH, 2017), s. 6f.

13. Ibid., s. 11f.

14. Knight, Of Books and Botany, s. 38.

15. Secord, ‘Pressed into Service’, s. 284.

16. Ibid., s. 283.

17. Svensson, ‘“Real Treasure between the Pages”’, s. 5.

18. Bengt Jonsell, ‘Bröderna Bergius och det bergianska arvet’, i Bergianska botanister, red. Bengt Jonsell (Stockholm: Atlantis, 1991), s. 17ff.

19. Peter Jonas Bergius, ‘Bergianska stiftelsen. Testamentarisk författning av professor P. J. Bergius af den 20 December 1784’, i Bergianska botanister, red. Bengt Jonsell (Stockholm: Atlantis, 1991), s. 134.

20. Svensson, ‘“Real Treasure between the Pages”’, s. 2.

21. Ibid., s. 26.

22. Brev från Adam Afzelius, daterat Larv 5/8 1779, Uppsala universitetsbibliotek, Wallersamlingen, med signum: Waller Ms se-00016. Tillgängligt i digital kopia: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-16412 23. Svensson, ‘“Real Treasure between the Pages”’, s. 42ff.

nyheter & noter at

Gråbrödernas diarium: Ett vittnesbörd från senmedeltidens Stockholm; Utgåva, översättning och faksimil av handskriften A 21 i Kungliga biblioteket

Elin Andersson. Sällskapet Runica et Mediævalia.

Facsimilia, 2. 186 s. Stockholm: Kungliga biblio­ teket, 2017. isbn 978-91-88568-70-0 På den ö i Stockholm som i dag heter Riddarholmen låg under medeltiden en av Sveriges viktigaste kyrkliga institutioner: ett franciskankonvent som enligt en anteckning i konventsbrödernas eget diarium grundades år 1270. Diariet förvaras i Kungliga biblioteket och vi kan nu studera handskriften i en ny praktfull utgåva av latinisten Elin Andersson. Utgåvan innehåller även översättning till svenska av den latinska texten samt faksimil.

Gråbrödernas diarium, som tillkommit under perioden 1300-talets slut till 1500-talets början, har många likheter med motsvarande handskrift från konventet i Visby (se Eva Odelman och Evert Melefors (utg.), Visbyfranciskanernas bok: Hand­ skriften B 99 i Kungliga biblioteket, Visby 2008).

Den är kalendariskt upplagd och på respektive datum har införts notiser om händelser under olika år som inträffat på detta datum. Här finns en mängd anteckningar om avlidna personer: bröder inom franciskanorden samt konventets välgörare. Men här kan man också läsa redogörelser för politiska händelser i omvärlden, och dessa sväller ut till krönikeartade berättelser som spränger handskriftens form. Andra märkliga händelser omtalas likaså: bränder, farsoter, na-

turkatastrofer och andra naturfenomen, såsom att en val strandat i Roslagen 1490. Detta var en tid när järtecken ansågs förebåda världens snara undergång. Notiser av samma slag förekommer i handskriften från Visby.

Förutom franciskanerna själva är det främst kungar och kyrklig och världslig aristokrati vi möter. Många medlemmar av frälset nämns på handskriftens blad, och det antecknas när dessa har avlidit och skänkt egendomar till konventet. Stockholms borgerskap lyser med sin frånvaro med några undantag. Bränder i Stockholm nämns och en notis från 1495 innehåller den överdrivna uppgiften att en farsot skördade 18 000 människors liv i staden. I Visbyfranciskanernas bok kryllar det av namn på invånare i staden Visby som bröderna skall be för, liksom notiser om vad dessa skänkt och testamenterat till konventet. Men konventet i Stockholm tycks alltså ha haft en mer aristokratisk krets av vänner och välgörare. I Stockholmshandskriften får vi inte heller veta lika mycket om konventents inre angelägenheter som i Visbyfranciskanernas bok eller i Vadstena klosters diarium. Kanske har det en gång funnits andra handskrifter som innehållit en del av det vi saknar.

Franciskankonventet stängdes under 1520-talets reformation, men genom diariet och de övriga resterna av det forna biblioteket får vi alltså intressanta inblickar i en försvunnen värld: senmedeltidens Sverige och Stockholm. Till de 23 bevarade handskrifter som Andersson nämner kan fogas en norsk laghandskrift som i dag finns i Universitetsbiblioteket i Lund men under

73

1400-talet ingick i biblioteket på Gråmunkeholmen i Stockholm. Att en norsk lagbok kunde hamna där har sin förklaring. Franciskanerna ingick i ett sammanhang som var nordiskt i både kyrkligt och världsligt hänseende. De nordiska konventen var samlade i provinsen Dacia med en gemensam provinsialminister, låt vara att denna provins drabbades av starka slitningar mellan olika riktningar inom franciskanorden. Om det senare vittnar för övrigt den maliciösa ändringen av en notis om att provinsialministern Staffan Laurensson avlidit år 1496: Cuius anima requiescat in pace (‘Må hans själ vila i frid’) har av någon ändrats till … in piice (‘i tjära’)!

Gråbrödernas diarium har tillförts texter under mer än hundra år och använts på olika sätt under olika perioder. Huvudsakligen har texterna tillkommit under Kalmarunionens tid. ‘Dessa tre riken’ (ista tria regna) Sverige, Danmark och Norge utgjorde en enhet som var självklar, även om strider ständigt rasade. Vi får läsa om flera av dessa strider i handskriften och kan studera det etniska språkbruk som var vanligt under senmedeltiden i politisk propaganda men också i texter av kyrklig härkomst. Det berättas till exempel att femhundra danskar (Daci) besegrades i Sverige i ett slag i Hålaveden år 1452. Svenskarna (Sueci) under riksföreståndaren Sten Sture d.ä. belägrade 1501 och 1502 Stockholm under avsättningskriget mot unionskungen Hans. Det slutade med att biskop electus i Linköping Hemming Gad tog slottet i besittning. Kyrkans män och särskilt biskoparna, som tillhörde rikets styrelse, var alltså djupt involverade i krigen. Riket Sverige är något som franciskanerna i Stockholm identifierar sig med och refererar till. På ett ställe nämns sålunda att en jordbävning skakade husen i nästan hela Sveriges rike (fere per totum regnum Swecie, ‘i hela Sveriges land’ i Anderssons översättning) år 1497.

Man skall komma ihåg att Sverige vid denna tid omfattade även Finland och att dess östliga utpost var Viborg, som nämns på flera ställen i handskriften. De ‘grymma ryssarna’ i öster omtalas liksom i så många andra svenska texter från denna tid.

Perspektivet i konventet i Visby var annorlunda. Franciskanerna där tycks av naturliga skäl inte ha identifierat sig med något av rikena i unionen på samma sätt som bröderna i Stockholm.

Men de senare befann sig ständigt i när­heten av

74

de politiska makthavarna inom riket och unionen. Stockholmshandskriften ger inblickar i dåtidens politiska rävspel: De svenska rådsherrarna lämnade förhandlingarna med kung Hans i Stockholm 1501 och låtsades vara nöjda, men i Vadstena några dagar senare uppsade de inför allt folket sin trohet mot kungen.

I handskriften har inskrivits hyllningsdikter till en kung och en ärkebiskop – ett bevis på vilka höga beskyddare konventet på Gråmunkeholmen ägde. Volymen inleds med en avskrift av gravdikten över kung Magnus Ladulås, vars stoft vilade i kyrkan (och alltjämt vilar i Riddarholmskyrkan, kan det tilläggas). Lite längre fram har gardianen Knut Jönsson (död 1496) på lediga utrymmen på sidorna nedtecknat sin hyllningsdikt till ärkebiskop Jakob Ulfsson. Här prisas Jakob Ulfssons lysande bedrifter och hans moraliska och andliga företräden, men överraskande nog mynnar dikten ut i en bön om bröd till konventet. Dikten innehåller två akrostika på namnet Jacobus och utgör ett prov på den lärdom som odlades inom senmedeltidens svenska kyrka. Den kyrkliga kulturen var internationell. Härom vittnar en notis om att en broder i konventet erövrat doktorsgraden i Bologna 1494. Det lärda prästerskapet utgjorde en liten skara i Sverige men hade avgörande betydelse för hela samhället. Senare tider har föraktat vad denna tid åstadkom, och fornforskaren Claes Örnhielm, som 1678 utförde en avskrift av diariet, hade inget till övers för munkarnas bildning. Men inte minst den forskning om senmedeltiden som bedrivits på senare år och pub­licerats i serien Runica et Mediævalia visar tvärtom hur delaktig den svenska kyrkans elit var i senmedeltidens lärda värld.

Ett stort arbete har av utgivaren lagts ner på den ställvis mycket svårtolkade handskriften.

Några smärre anmärkningar om översättningen: Ordet plebs är feminint men då den svenska motsvarigheten ‘folk’ är neutralt blir det förvirrande när folket i översättningen kallas ‘hon’ (s. 21).

Bibelallusioner kunde ha registrerats. I dikten till Jakob Ulfsson kallas ärkebiskopen currus et auriga (‘vagnar och kusk’) och abba pater (‘abba, fader’) – anspelningar på Andra Kungaboken 2:12 respektive Romarbrevet 8:15 (s. 20, 22). Andersson översätter med ‘vagn och kusk’ och ‘fader abbot’.

Karl Knutssons kungatitel Swecie, Gocie Norvegie­ que rex bör översättas ‘Sveriges, Götes och Norges

kung’ och inte ‘kung över Sverige, Norge och Götaland’ (s. 49). Tria regna, ett uttryck som syftar på Sverige, Danmark och Norge, brukar översättas ‘de tre rikena’ och inte ‘de tre länderna’ (s. 47). Uttrycket Domini sanctissimi Ynnocencii pape octavi cubicularius et mensalis continuus har översatts ‘kammarherre och ständig tjänare hos Herrens allra heligaste påve, Innocentius VIII’ (s. 25), men det bör nog vara ‘den allraheligaste herren, påven Innocentius VIII:s…’ Andersson har också missat att översätta ett par stycken: att det korståg (ej ‘korstågsavlat’) som den påvlige nuntien Antonius Masth predikade i Stockholm 1489 var riktat mot turkarna (s. 24) och att det år 1495 inträffade en förödande storm och översvämning i Stockholm (s. 26). Man kan för övrigt nämna att det första trycket på svenska var ett sammandrag av korstågsbullan 1489.

Dessa randanmärkningar förtar inte det faktum att som helhet betraktat är detta ett mycket gediget arbete och det är verkligen glädjande att Elin Andersson har åtagit sig att ge ut denna viktiga handskrift, som ger inblickar i inte bara gråbrödernas verksamhet utan hela samhället under svensk senmedeltid. Det kan också påpekas att faksimilutgåvor av det här slaget försvarar sin plats även i vår digitaliserade värld (om detta se Kristina Lundblad, ‘Återge eller återskapa? Faksimilen som verktyg och konstverk’, Mellan evighet och vardag: Lunds domkyrkas martyrologium Liber daticus vetustior (den äldre gåvoboken); Studier och faksimilutgåva, red. Eva Nilsson Nylander, Lund 2015, s. 79–102). Det är värdefullt att kunna jämföra fotona av handskriften med utgåvan och översättningen. per stobaeus

75

Dansk bogdesign i det 20. århundrede

Henrik Højgaard Sejerkilde. 427 s. Odense: Syd­ dansk Universitetsforlag, 2017. isbn 978-87-408-3101-6 ‘Bogdesign er også Danish design’ skriver journalist og bogsamler Henrik Sejerkilde i forordet til Dansk bogdesign i det 20. århundrede, inden han tager os med på en vidunderlig rejse ind i bogfolkets værksteder. Det er dér, hvor forfatternes ord får materialitet og bliver formet af forskellige tiders stile og trends. Sejerkilde viser os, hvordan alle de bøger som vi omgiver os med, nøjagtig ligesom møbler, lamper og service, hører til under betegnelsen Danish design. Og at den formmæssige omsorg som Finn Juhl, Hans Jørgen Wegner, PH, eller Per Lütken havde for møbler, lamper og glas, også gennemsyrede boghåndværket i bogtrykker Simon Bernsteens udgivelser, i Sven Havsteen-Mikkelsens bogillustrationer eller i August Grandjeans tilrettelæggelser af Gyldendals billigbogsserier. Indbindingen, papiret, typografien, farvevalget og illustrationerne er gennemtænkt ned til den mindste detalje – intet er overladt til tilfældighederne.

Studerer vi bøgers samlede design, ser vi pludselig konturerne af modernismen i mellemkrigstidens bøger eller at FDBs mantra om at udbrede kvalitetsdesign til opnåelige priser, ikke kun handlede om møbler, men også inkluderede brugsforeningens udgivelser. Også den teknologiske udvikling spiller ind på bøgernes udseende og udtryk. Som andre områder gennemgik trykkekunsten med industrialiseringen fra omkring midten af 1800-tallet en væsentlig forandring, hvor menneskekræfter blev erstattet af maskiner, og produktion og produktivitet ændrede sig med fagområdets nye muligheder, arbejdsmetoder og betingelser. Modreaktionerne udeblev ikke. Den engelske bevægelse ‘Arts and Crafts’, etableret af kunstneren William Morris, påvirkede i den grad også det danske boghåndværk. Og det er her Sejerkilde begynder sin fortælling – i sidste del af 1800-tallet, hvor, som han selv indleder, at så meget var undervejs: ‘Det bestående var under forandring, fornyelse.’

76

Dansk bogdesign i det 20. århundrede er inddelt i fem kapitler af varierende længde. Kronologisk gennemgår Sejerkilde udviklingen i dansk bogproduktion og -design fra den betydningsfulde xylograf og forlægger Rasmus Frederik Hendriksens (1847–1939) virksomhed og frem til den københavnske forlægger Hans Jørgen Brøndum (1940–), der fra sidst i 1960’erne ikke kun drev forlag, men også kunsthandel og grafisk værksted i Nansensgade i København. Hver periode indledes med et lille essay som indrammer tiden og samfundet, men mest af alt – selvfølgelig – handler det om teknikken, centrale aktører og bogudgivelser. Det er især perioden fra århundredskiftet 1900 til 1970 som får plads i Sejerkildes fortælling, mens bogens sidste kapitel, årene 1971–2000, behandles mere kortfattet.

I en let essayistisk og anekdotisk stil bygger Sejerkilde sin fortælling om dansk bogdesign op omkring personligheder, der på forskellig vis har spillet betydningsfulde roller i udviklingen af dansk bogproduktion og -design. Undervejs møder vi håndsættere, illustratorer, bogtilrettelæggere og forlagsredaktører, der alle har haft et skarpt blik for bøgernes udtryk og stil. Sejerkilde kommer omkring mange genrer: Valdemar Andersens og Sikker Hansens børnebogs­ illustrationer, Grandjeans utrolige stilskabende arbejde med blandt andet Gyldendals bogserier som foregik over en menneskealder eller Ib Andersens tilrettelæggelse af den britiske lystfiskerbibel, Den fuldkomne Fisker (The Compleat Ang­ ler). Eksemplerne er utallige og det er vanskelig ikke at lade sig begejstre af Sejerkildes blik for den lille detalje eller hans utrolige viden om den brede boghistoriske kontekst. Det er glædeligt at Sejerkilde også bevæger sig uden for København og giver os historierne om driftige bogtrykkere og håndsættere fra provinsen.

I enkelte kapitler sniger der sig også mere leksikale opslag ind om særligt betydningsfulde udgivelser som Liselundbogen (1892), betegnelser som ‘murstensroman’ og ‘paperbacks’ eller interessefællesskaber som Grafisk Cirkel og Selskabet Bogvennerne. Det fungerer fint de fleste steder med undtagelse af opslagene om ‘mur-

stensroman’ og ‘paperbacks’. Dem kunne Sejerkilde med fordel have integreret i kapitelindledningerne og dermed give dem plads i den historiske kontekst, i stedet for at lade dem stå som selvstændige opslag, hvor de kommer til at stå lidt isoleret fra den øvrige historie. Som en elegant rød tråd igennem flere af bogens fortællinger, løber flere danske bogfolks inspiration fra den tyske typograf Jan Tschichold (1902–1974). På den måde får Sejerkilde også placeret Tschicholds centrale plads i historien om dansk bogdesign – den løsning fungerer rigtig godt.

Når man kaster sig over Dansk bogdesign i det 20. århundrede, er det vigtigt at huske på, at udvalget er Sejerkildes og at det afspejler hans interesser. De personer og udgivelser som Sejerkilde fremhæver i værket, er et væsentlig udsnit af dem som har præget dansk bogproduktion og -design, men ikke alle. Eksempelvis hører vi ikke noget om en illustrator som Marlie Brande (1911–1979).

Men sådan må det nødvendigvis være – der må foretages fra- og tilvalg.

Der er ingen tvivl om, at Dansk bogdesign i det

20. århundrede er et standardværk som boginteresserede vil vende tilbage til igen og igen. Og netop derfor er det også rigtig ærgerligt, at der hverken findes fodnoter, henvisninger eller i det mindste et sag- og personregister. Det havde givet den videbegærlige læser mulighed for at fortsætte sin rejse i dansk bogdesign.

Den sparsomme bibliografi som findes under enkelte personer i bogens sidste del, er kun et meget lille skridt på vejen. At der ikke er fodnoter og henvisninger er til at leve med, men registreret er rent faktisk så stor en mangel, at jeg i det stille går og håber på, at forfatter og forlag vælger at udgive et appendiks. Det manglende register udgør et evigt irritationsmoment, når man vil gå tilbage og tjekke eller genlæse bestemte dele og gør en ellers fantastisk bog, vanskelig at anvende.

Trods det manglende register har Dansk bog­ design i det 20. århundrede mine varmeste anbefalinger. Fra første til sidste bogside har det været en stor fornøj­else at være på rejse med Sejerkilde ind i bøgernes værksteder. Det skyldes ikke mindst Sejerkildes medrivende fortællestil, der i en skønsom blanding af forlagshistorie og

77

personanekdoter serverer historien om dansk bogproduktion og -design, så man forstår, hvor passioneret og håndværksmæssigt dygtige både bogsættere, illustratorer og andre fagfolk som er involveret i en bogs tilblivelses­proces er. Og ikke mindst, hvor centrale de enkelte håndværkere har været for udviklingen i dansk bogdesign.

maria simonsen Jaktböcker

Finlands jaktmuseum grundades redan 1930 men kunde på grund av mellankommande krig öppna först 1972 i Borgå (öster om Helsingfors).

Lokalerna var emellertid mindre ändamålsenliga och nya hittades så i Riihimäki (norr om Helsingfors), där museet kunde flytta in 1990. En av museets tillskyndare, professorn och läkaren C. A. Borgström (1909–1988) hade samlat en över 10 000 band omfattande samling nordisk jaktlitteratur, som slutligen kunde ställas fram i jaktmuseet i Riihimäki. De äldsta trycken är jaktförordningar från 1600-talet.

Jaktbiblioteket har nu yrkeskunnig personal och håller öppet alla vardagar för allmänheten.

Där förvaras bland annat talrika, ofta kortlivade tidskrifter, som jakt- och hundföreningar utgett och vilka här fått en sista plats. Till samlingarna hör omkring 100 000 fotografier.

Sällskapets Bokvännernas vårexkursion inleddes med ett besök på glasmuseet, jaktmuseet och slutligen jaktbiblioteket, alla belägna i samma moderna komplex i Riihimäki glasbruk. Bibliotekets personal hade ställt fram ett intressant urval av jaktbibliotekets skatter av dels gamla tryck, dels sekelskiftets jakt- och fiskeäventyrsböcker.

För dem som tidigare intresserat sig för jaktlitteratur känns det betryggande, att samlingarna nu äntligen kommit under samma tak.

Bokvännerna fortsatte en bit norrut till den gamla residensstaden Tavastehus, där man hade planerat ett besök på lyceibiblioteket. Reparationsarbeten i lyceibyggnaden omintetgjorde tyvärr detta besök. I stället fick vi se det gamla landsarkivet, efter en av de så omtyckta omorganisationerna numera rätt missvisande kallat ‘Riksarkivet i Tavastehus’. Den nya rymliga byggnaden stoltserar med såväl ytter- som innerväggar prydda med avtryck ur gamla handlingar från arkivet. Största delen omfattar som väntat

78

oändliga hyllor med arkivkartonger, mestadels lokalarkiv från Tavastland.

En intressant avdelning är konserverings- och inbindningsenheten, som tilldrog sig Bokvännernas stora intresse. Enorma folianter med renoverade häradsrättsprotokoll väntar på ombindning, och den fåtaliga men entusiastiska personalen arbetar frenetiskt på att komma i takt. Man har alldeles riktigt som huvudprincip att handlingarna skall vara läsbara för det fall att någons rättsgoda berörs av ett domslut från 1600-talet, vilket är helt möjligt. Sedan beaktas antikvariska principer och man strävar att åstadkomma ett band som motsvarar originalet invid. Ett besök på det medeltida Tavastehus slott avrundade dagen. henrik degerma n Norges eldste vitenskapelige bibliotek

Gunnerusbiblioteket v/NTNU, eller DKNVSB – Norges eldste vitenskapelige bibliotek feiret to jubileer denne vinteren: 250 år som eldste norske vitenskapelige bibliotek og 26 februar var det 300 år siden Johan Ernst Gunnerus ble født. Gunnerus, biskop i Trondheim 1758–1773, var sammen med rektor v/Katedralskolen, Gerhard Schøning, etatsråd Peter Fredrik Suhm, stifter av Det Trondhjemske Selskab (1766), og allerede året etter utga selskapet en egen skriftserie som ble publisert på dansk, ikke latin! I 1767 fikk selskapet kongelige stadfestelse av statuttene, og med nytt navn ble Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab høytidelige innviet i januar 1768. For å bli opptatt som medlem, måtte man enten gi et pengebidrag eller en bok til selskapet, og slik oppsto DKNVS Biblioteket. Gaver og donasjoner økte tilveksten, og biblioteket var fra starten av fritt tilgjengelig og gratis. DKNVS Skrifter er et av de eldste vitenskapelige tidsskrifter som fortsatt gis ut, og har vært et viktig aktivum for bibliotekets tilvekst gjennom byttevirksomhet.

Samlingene består av bøker, manuskripter, kart, musikktrykk og vår nasjonale skriftkultur gjennom 700 år godt dekket. I tillegg godbiter som f.eks. interessante kopier av Aristoteles tekster i de utenlandske samlingene.

Johan Ernst Gunnerus og hans virksomhet/rolle som vitenskapelig forfatter er behandlet i et av kapitlene i boka Sann opplysning? Naturvitenskap

i nordiske offentligheter g jennom fire århundrer, redaktører Merethe Roos og Johan Tønnesson (Oslo: Cappelen Damm, 2017).

Roos og Tønnesson skriver i innledningskapitlet at boka skal ‘tematisere naturvitenskapens plass i de nordiske samfunn fra midten av 1600-tallet og frem til i dag’ og at den ‘har sitt utgangspunkt i en bekymring for naturvitenskapens stilling i de nordiske offentligheter i vår samtid’.

Her er bidrag fra Sverige, Danmark, Norge, Finland, 20 forfattere – historikere, naturvitere, medisinere, tekst- og litteraturforskere som tar opp tema som naturvitenskapen i folkeskoleundervisningen, som dannelsesprosjekt, folkeopplysning innen medisin, seksualopplysning, geografibøker og geopolitikk, teknikk på museum, osv. osv. Viktig lesing! berit ch. nielsen

Medarbetare i Biblis 81

helena backman är bibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. henrik degerman är ordförande för Sällskapet Bokvännerna i Finland. johan ellefsen är verksam inom Norsk Bok- och bibliotekhistorisk selskap. gunnel furuland är bibliotekarie och fil.dr i litteraturvetenskap. tobias e. hämmerle lade fram sin masteruppsats ‘Die zeitgenössische FlugblattPropaganda zu Gustav Adolf von Schweden (1630–1635)’ vid Wiens universitet 2016. håkan lindström är grafisk formgivare. berit ch. nielsen är verksam inom Norsk Bok- och bibliotekhistorisk selskap. maria simonsen disputerade 2016 på avhandlingen Den skandinaviske encyklopædi: Udgivelse og udformning af Nordisk familjebok & Salmonsens Konversationsleksikon.

Per Stobaeus är fil. dr och bibliotekarie vid Avdelningen för samlingar, Universitetsbiblioteket, Lunds universitet.

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse : Gunnel Furuland (ordförande och skattmästare), Tomas Lidman (vice ordförande), Gunilla Eldebro (sekreterare), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Per Cullhed, Gunilla Herdenberg, Antoinette Ramsay Herthelius och Johan Melbi Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Gunnel Furuland Redaktörer : Ingrid Svensson, 010-709 33 41, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare : Kristina Lundblad och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Gunilla Eldebro, gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 82 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2018 Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion : Kungliga biblioteket s. 2–25; 55–63, 75; Gunnel Furuland och Peter Ragnarsson s. 33–44; Håkan Lindström s. 46–54; Stockholms universitetsbibliotek s. 64–72; Maria Simensen s. 77; Cappelen Damm s. 79 Tryck : Livonia Print, Lettland 2018 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-366-0

80

Biblis 82

Biblis 82 kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2018 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBbIkBN FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-366-0