Biblis 84

Biblis 84

Biblis 84 kvartalstidskrift för bokvänner Vintern 2018/19 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBb/9er FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-373-8

Biblis

nummer 84 vinter n 2018/19 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen

2 I en boksamlares ögon – Grafisk form i en gammal bok och en typ på villovägar. Aldus 1497 och hans grekiska klassikerprojekt Johan Mannerheim

18 Pierre Louÿs som boksamlare och litteraturforskare Hillevi Hellberg

22 1806 års bibliotek i Konstakademien. Några grunddrag i dess tillkomsthistoria Olof Kåhrström

notiser

i essäformat

32 Eyvind Johnsons pyrenéiska självrannsakan Birgit Munkhammar

44 Var det Vinberg? Utvecklandet av en kommentar (på s. 1305 avseende s. 1304 i Bara genom breven till dig, vän!) Magnus Bergh

50 ‘Frid på jorden’. Varför Selma Lagerlöfs julnovell förblivit okänd i Tyskland till nu Diethild Plattner

55 En lång och brokig historia. Några axplock ur KB:s ämbetsarkiv

Anders Hedman

68 Skadade affischer säkerställs för framtida användare Josefina Hård och Anders Zitting

75 Nyheter & Noterat 80 Föreningen Biblis

Omslag: Å Frimurarehotellet sjunger Hansy Petra. Linköping, 1923. Affisch Musik. KB.

2

johan mannerheim

I en boksamlares ögon – Grafisk form i en gammal bok och en typ på villovägar Aldus 1497 och hans grekiska klassikerprojekt

E

n gång för länge sen köpte jag för första och enda gången en inkunabel.

Jag hade börjat intressera mig för hur bokens form påverkas av tid och plats och av ändamålet med boken. Nu skulle jag i lugn och ro i detalj bläddra igenom en bok från 1497 och se hur den var organiserad och formgiven.

Förläggarnas Venedig Platsen där den här boken gavs ut var Venedig, ett centrum med många boktryckar-förläggare, som inspirerade, stimulerade och konkurrerade med varandra. Den främste av dem vid den här tiden tycker vi nog så här i efterhand var Aldus Manutius.

Aldus föddes omkring 1450 i en liten stad utan­ för Rom. Vid den tiden arbetade Johannes Gutenberg i den tyska staden Mainz med att utveckla ett gjutinstrument och metoder för sättning och tryckning. Några år senare kunde han som den förste i Europa börja trycka med lösa typer – bibeln, avlatsbrev och andra småtryck. När han äntligen skulle sälja de första praktfulla biblarna, kom han i konflikt med sin finansiär och förlorade i en process sitt företag.

Under 1460-talet förde tyska boktryckare den nya tekniken till andra städer. I Italien etablerades mer varaktiga tryckerier i Rom och Venedig.

Under de följande två decennierna spreds boktryckarkonsten som en löpeld över Europa. I stora handelsstäder var det särskilt lockande att satsa

Första uppslaget.

på att trycka och sälja böcker. Det var en ‘risky business’. Många satsade på den nya tekniken, många gick i konkurs. Bara i Venedig var det omkring hundrafemtio boktryckerier som verkade under längre eller kortare tid före år 1500.

Aldus Manutius väg till Venedig Aldus skaffade sig en grundutbildning i latin och den klassiska litteraturen i Rom. Sedan tog han sig till en skola i Ferrara för att lära sig grekiska och fördjupa sig i latin. Skolan hade gott rykte och många ambitiösa humanister sökte sig dit.

Grundaren Guarino Veronese var en framstående översättare, kommentator och lärare i grekisk litteratur. Han skrev också en pedagogisk bok, Ett program för undervisning och lärande, 1459. På 1470-talet följde Aldus före­läsningar i latin och grekiska av hans son, Battista Guarino, som tagit över skolan efter faderns död.

Lika viktiga som studierna var de sociala kontakter han fick i skolan och i det kulturellt blomstrande Ferrara, bland annat med familjen d’Este som styrde hertigdömet och med den unge renässansfilosofen Giovanno Pico della Mirandola (1463–1494) från ett närliggande mindre hertigdöme. Pico della Mirandolas syster Caterina hade gift sig med en länsherre av Carpi, ytterligare ett furstendöme i närheten. När han dog 1480 blev hon ensam med två små barn, Alberto Pio fem år och Leonello Pio tre. Aldus arbetade som deras informator ända till 1488. Vänskapen med Alberto skulle hålla i sig så länge Aldus levde.

Kanske var det under sin tid som lärare som

3

han utarbetade språkläror för elever eller grammatikor som de kallades. Hans latinska grammatik publicerades första gången 1493 i Venedig av boktryckaren Andrea Torresano ett par år innan Aldus hade börjat trycka böcker. Den följdes av många upplagor som Aldus Manutius själv och hans efterföljare gav ut, den sista 1576.

Hans grekiska grammatik gavs ut 1515, strax efter hans död.

Aldus var en lärd humanist, en språkfantast, uppfylld av detaljer, en petimeter. Att han flyttade till Venedig i fyrtioårsåldern för att bli boktryckare och förläggare var kanske inte så konstigt. Det var en fortsättning på hans arbete som lärare, men nu för en större publik.

Aldus grekiska klassikerprojekt – förberedelser När Aldus kom till Venedig omkring 1489 hade han backning av mäktiga vänner som Pico della Mirandola och familjen Pio. Men den första daterade boken från hans press kom inte ut förrän den 8 mars 1495. Vad gjorde han under tiden?

Thesaurus Cornucopiae (det betyder ungefär ett ymnighetshorn fullt av skatter) är en samling grekiska texter som Aldus publicerade i augusti 1496. I förordet, en hälsning på latin till alla studerande, skriver han om att trycka böcker på grekiska: ‘Sedan jag påbörjade detta svåra företag – det är nu inne på sitt sjunde år – har jag under alla dessa år inte haft en enda lugn stund, det kan jag gå ed på.’ Så om en får tro Aldus själv, har han arbetat helt och fullt med sin förläggar- och tryckarverksamhet åtminstone från juli 1489. (Alla citat ur Aldus förord har jag översatt från engelskan i Aldus Manutius, The Greek Classics: Edited and Translated by N. G. Wilson. 2016. Denna utmärkta utgåva innehåller alla förorden på originalspråket parallellt med översättningen till engelska.)

En viktig målsättning för Aldus var att ge ut grekiska klassiska författare på originalspråket.

Den första tror en del var en liten odaterad skrift av den senantike författaren Musaios, som kan ha tryckts 1494 eller 1495, en dikt om Heros och Leanders kärlekssaga, ett lockbete på bara ett tjugotal sidor med några illustrationer. I förordet vänder sig Aldus till dem som studerar och skriver:

4

Ta gärna emot denna lilla bok, men inte utan att betala. Lägg ut era pengar, så ska jag för min del förse er med alla de bästa grekiska böckerna. Om ni ger, gör jag det; utan rejält med medel kan jag inte trycka. Lita på de män som gett sig in i ett företag som inte är riskfritt och framförallt på Demosthenes som säger: ‘Pengar behövs, och utan dem kan inget väsentligt göras.’ Jag säger inte detta för att jag drivs av att tjäna pengar, snarare som någon som ogillar sådana människor; men utan pengar kan ni inte få god tillgång till det ni särskilt önskar, och vi kan inte fortsätta att arbeta med stor ansträngning och stora kostnader. Farväl.

Förlagor Märkligt nog hade det vid den här tiden inte tryckts många böcker på grekiska, trots det stora intresse för de klassiska författarna som hade växt fram under renässansen. Inslag av grekiska i form av korta citat kunde förekomma i en del tryckta böcker. De flesta hade inte tillgång till grekiska handskrifter. De läste de grekiska klassikerna på latin, ofta i bristfälliga editioner. Aldus måste leta efter grekiska handskrifter, som var så fullständiga och så pålitliga som möjligt, för att lägga dem som grund för sina planerade editioner.

För att göra det knöt Aldus till sig en krets av språkvetare, lärde och skrivare. Det var inte bara italienare. Efter det bysantinska rikets fall 1453 flyttade många lärda greker till Italien för sin utkomst. Hans främste medarbetare blev den unge Marcos Musuros (c. 1470–1517), som kom från Kreta. Också dennes lärare Janos Laskaris (c. 1445–1535) ingick i kretsen liksom Pietro Bembo (1470–1537).

Bembos lilla bok om en bestigning av vulkanen Etna på Sicilien var den första bok på latin som Aldus gav ut, i februari 1495/96, tryckt med den nya vackra antikva som stilskäraren Francesco Griffo (1450–1518) graverat.

Jag avstår från att räkna upp namnen på alla dem som Aldus knöt till sig. För att kunna ge ut de gamla grekerna behövde han tips om bra handskrifter och många medarbetare som bidrog med avskrifter, redigering, sättning och korrekturläsning.

Många har trott att Aldus förlade sitt tryckeri till Venedig för att Bessarions bibliotek fanns i staden. Joannes Bessarion var en lärd kardinal av grekisk börd, som samlade på sig den tidens

största bibliotek av grekiska handskrifter, nästan femhundra. Han skänkte samlingen till staden Venedig 1468. Idag ingår den i det berömda Biblioteca Marciana vid Markusplatsen. Men Martin Sicherl, som forskat på Aldus grekiska förlagor, skriver att Aldus inte kunde komma åt samlingen, eftersom den låg nerpackad i kistor, otillgänglig ända till 1530 då Pietro Bembo utsågs till bibliotekarie av staden.

Sicherl har på senare delen av nittonhundratalet fantastiskt nog kunnat hitta ett stort antal av de handskrifter som använts vid sättningen av Aldus böcker. Det var olämpligt att använda original, eftersom de i så fall måste tas isär och förses med noteringar om sidindelning och annat. Det visar sig att Aldus beställde avskrifter av handskrifter i bibliotek tillhörande lärde som Nicolaus Leonicenus, Giannozzo Manetti, Demetrios Chalkondyles, Giorgio Valla och Janos Laskaris och av handskrifter i Mediceernas bibliotek i Florens och Alberto Pios bibliotek i Carpi.

Finansiering Två andra väsentliga frågor för Aldus var hur han skulle finansiera verksamheten och hur han skulle få in boktryckarexpertis. 1495 bildade Aldus ett bolag med boktryckaren Andrea Torresano (även kallad Andrea Asolano, 1451–1528) som gett ut hans grammatik, och en patricier vid namn Pierfrancesco Barbarigo, släkt med dogen i Venedig.

Fördelningen är aningen oklar, men troligen var riskkapitalisten Barbarigos del femtio procent och boktryckar-förläggarnas femtio procent fördelade på Torresano fyrtio och Aldus tio procent.

Det är möjligt att deras samarbete hade påbörjats långt tidigare i någon form.

Ibland kunde någon rik person gå in och finansiera någon särskild utgivning. Det är till exempel sannolikt att Aldus vän Alberto Pio åtminstone delvis finansierade hans dyra Aristotelesutgåva, eftersom alla förord i de fem delarna är skrivna som brev från Aldus riktade till honom. De stod så nära varandra att Aldus kunde teckna sig Aldo Pio Manuzio på italienska och Aldus Pius Manutius på latin, åtminstone från 1503.

Första grekiska typsnittet på stor kägel.

Typsnitt En annan utmaning Aldus ställdes inför, var att hitta ett bra grekiskt typsnitt. Det hade ju inte tryckts så många böcker på grekiska ännu och Aldus ville höja kvaliteten. Han inledde ett samar­ bete med stilskäraren Francesco Griffo. Griffo kom från Bologna, en stad med papperstillverkning och flera fina tryckerier. Han hade inte bara varit verksam där utan också i Padua och förmodligen i Venedig. Griffo skulle hinna skära fyra grekiska typsnitt, fem raka antikvor och en kursiv åt Aldus innan deras vägar skildes år 1502.

Som förlaga för sitt första grekiska typsnitt valde Aldus handstilen hos någon eller några av de grekiska skrivare han samarbetade med. Denna grekiska kursiv användes i Aldus första bok med angivet datum. Den kom ut i mars 1495. Den grekiska kursiven föregick således med åtminstone fem år den latinska kursiv som Griffo senare skar åt Aldus och som användes första gången som brödtext i Vergilius verk som kom ut i april 1501.

(Redan i september 1500 hade Aldus visat fem små ord i latinsk kursiv, iesu dolce iesu amore iesus, på en bild av Sankta Katarina från Siena.)

För att efterlikna handskrift så mycket som möjligt innehåller den här grekiska kursiven många diakritiska tecken, sammandragna bokstäver och förkortningstecken. Griffo måste därför skära ett mycket stort antal tecken till fonten.

Däremot skars den inte i olika grader. I Aldus böcker är i allmänhet radavståndet detsamma i hela boken, även i rubrikerna.

5

Privilegium För att skydda klassikerprojektet ekonomiskt ansökte Aldus 1495 om ett privilegium, som förbjöd andra i Venedig att trycka eller importera till venetianskt område de böcker Aldus ger ut på grekiska eller i översättning från grekiskan. Ensamrätten skulle gälla i tjugo år. Den motiverades i ansökan bland annat av hans investeringar i ett nytt grekiskt typsnitt, ‘utsökt vackert’, och av två nya metoder att trycka med det. Men vilka metoderna var beskrivs inte närmare i ansökan, som beviljades av den venetianska regeringen.

Aldus grekiska klassikerprojekt – genomförande 1495 (enligt tideräkningen i Venedig där februari var årets sista månad) kom Aldus första fem böcker med datum i kolofonen ut. De två första riktade sig till studenter i grekiska. Aldus listar dem under rubriken ‘In grammatica’ i sin första katalog från 1498.

En tredje var första delen i hans största projekt, att ge ut Aristoteles samtliga skrifter på originalspråket i stort format, det som kallas folio.

Följande tre delar kom 1497 och den sista 1498.

Det var en enorm investering i papper och i arbete. För oss som ser på papper som en billig vardagsvara kan det vara svårt att förstå hur dyrbart handgjort papper, gjort av insamlad lump, kunde vara. Man räknar med att tryckpapperet vid den här tiden stod för omkring hälften av kostnaden för att producera en bok. Priset på Aristotelesböckerna var högt och det visade sig också att de blev svårsålda.

Det bidrog säkert till att Aldus tänkte om och 1501 började ge ut klassiker på latin och italienska i det behändiga fickformat som gjort honom så berömd. Till dessa lanserade han och Griffo ett kursivt typsnitt till det latinska alfabetet. Eftersom Aldus också ville ge ut klassiker på grekiska i pocket fick Griffo skära ett grekiskt typsnitt i ett mindre för detta anpassat format. Också detta var en kursiv stil, men litet stramare och inte så skrivstilsaktig som de tidigare. Samtidigt förenklades stilen, de flesta sammanskrivna tecken och förkortningstecken togs bort. Den första grekiska pocketboken var Sofokles tragedier 1502 och året därpå kom bland annat Euripides tragedier ut.

6

Jag har roat mig med att jämföra vikten mellan ett band Aristoteles och en del Euripides. Aristo­ telesbandet vägde nära två kilo medan första delen av Euripides tragedier vägde ungefär 350 gram. I Aldus andra katalog finns båda med. Tyvärr har katalogen inga prisuppgifter. Det hade varit intressant att se prisskillnaden!

Totalt gav Aldus Manutius ut över trettio böcker på grekiska under sin livstid. De första åren, från 1495 till 1500, var 40 procent av hans utgivning klassiska texter på grekiska. Utöver det tryckte han några grammatikor och ett lexikon som också riktade sig till studenter i grekiska.

Omkring 1502 grundade Aldus med några likasinnade en ‘ny akademi’ för grekiska studier.

Stadgarna finns bevarade men vilken omfattning och betydelse denna akademi fick är osäkert. Det finns flera hänvisningar till den i hans förord.

Genom Aldus insatser flerdubblades på några år antalet texter av klassiska grekiska författare som var tillgängliga på originalspråket. Snart följde många andra förläggare efter. Aldus editioner

Aristoteles 1497 och Ovidius Metamorfoser 1516, en pocket i samtida band.

fortsatte att vara den huvudsakliga källan till många senare utgåvor ända in på artonhundratalet. Den kursiva utformningen av Aldus och Griffos grekiska typsnitt blev stilbildande i flera hundra år.

Den rörelse, renässansen för att studera de grekiska klassikerna på originalspråket, som Aldus hade en så viktig roll i, skulle påverka skolor och universitet i Europa i över femhundra år. I vårt land tillhörde det den högre allmänbildningen att kunna stava sig igenom texter på klassisk grekiska. För den som ville bli präst var det ett krav. Min morfar Gideon Danell berättar i sina minnen att ‘Hugo’ gav honom och de andra grekerna i Norrköpings läroverk ett pensum på sex av Iliadens tjugofyra sånger i stället för läroplanens två. Morfar tog studenten 1891 och Hugo var den lärde lektorn Hugo Bergstedt som utmärkte sig genom att dua sina elever, redan på den tiden.

Morfar blev senare både språkman och lärare och skrev språkläror som kom ut i många upplagor; som Aldus. På gymnasiet levde latinlinjen och dess helklassiska gren med grekiska som viktigt ämne kvar ända till 1968.

En bok från 1497 Boken jag köpt var den fjärde delen av Aldus Aristotelesutgåva. Den fjärde delen är så tjock, på över tusen sidor, att den oftast är bunden i två band. Antikvariatsbokhandlaren Åke Andersson på Libris hade lyckats sammanföra två sådana band med olika proveniens, det ena i ett trasigt sextonhundratals skinnband som fått ett pergamentomslag av en musikhandskrift, som också fått revor, det andra i ett modernt halvskinnband. (Det var det senare jag använde i min jämförelse av vikter.) Men strunt i banden, hur är själva trycket gjort?

Det första bandet innehåller Theofrastos två botaniska verk Historia plantarum och Causis plantarum och består av 226 folierade blad föregångna av ett blad med titelsidan till fjärde delen på grekiska och latin på framsidan och med Aldus förord på latin på baksidan.

Det andra bandet, som innehåller 291 folierade blad, inleds med tre verk med idag ifrågasatt författare. Det är Aristoteles Problem, ett naturfilosofiskt verk, Alexander från Afrodisias Problem och Aristoteles Mekanik. De sista texterna i bandet är

Blad 44 i första bandet.

Aristoteles Metafysik, ett av hans främsta verk, följt av Theofrastos Metafysik på bara fem blad.

Allra sist i volymen finns en onumrerad sida med register och kolofon till hela fjärde delen. Bak­ sidan är blank. Sammanlagt består fjärde delen av 519 blad eller 1038 sidor.

Boken är utsmyckad med vackra överstycken och initialer. Den är satt med Aldus och Griffos första grekiska typsnitt, andra gjutningen på större kägel (7,4 mm i stället för 6,3). Radavståndet är detsamma genom hela boken, även för rubrikerna. Bara initialerna avviker. De täcker flera rader, från sju ner till två. Papperet är av hög kvalitet och har nästan inte åldrats på femhundra år.

Själv är jag mest intresserad av upplägget av boken, hur den är konstruerad i stort. Hur liknar och skiljer sig den från den bok som vi känner till och är vana att använda? Då menar jag inte digitala bokformer eller ljudböcker utan den hederliga västerländska för oss så välkända pappersboken. Det här som gör att vi kan orientera oss i boken: smutstitel, titelsida med ytterligare tryckuppgift på baksidan, innehållsförteckning med sidhänvisning, förord, huvudtext med kapitelindelning, paginering, ibland löptitlar (kolumntitlar), eventuella noter, alfabetiska register, källförteckning, efterord, kanske kolofon med ytterligare tryckuppgifter. Hur ser detta ut i en bok från 1497?

7

Innehåll som titel Det första jag möts av är en slags innehållsförteckning, först på grekiska och därunder på latin. Aldus talar inte om att det är den fjärde delen av Aristotelesutgåvan, som en senare förläggare skulle ha gjort.

Att en bok ska ha titelblad var inte etablerat 1497. Det förekom, men ofta satte man bara ett par rader med titeln högst upp på första sidan.

Någon gång gjorde boktryckaren inte ens det utan satte i stället en upplysning längst bak i boken att idag i månaden oktober anno fjorton-

hundraåttioåtta (för att ta ett exempel) avslutade jag äntligen … och så kom författaren och titeln.

Innehållsförteckningen visar att Aldus inte nöjt sig med Aristoteles egna skrifter i sin utgåva av hans verk. Aldus har lagt till andra sammanhörande verk av Theofrastos och Alexander från Afrodisias.

Theofrastos var elev och kollega till Aristoteles.

När Aristoteles tvingades fly Aten 322 f. v. t. var det Theofrastos som tog över ledningen av den vetenskapliga skola som Aristoteles grundat några år tidigare och drivit i Lykeiontemplet (här­av ordet Lyceum). Theofrastos var en framstående botaniker och ledde verksamheten i Lykeion i trettiosex år.

Alexander från Afrodisias var en annan filosof i Aristoteles efterföljd. Också han drev en skola i Aten, men långt senare, i slutet av 100-talet e. v. t.

Förteckningen anger att innehållet är: Theofrastos Om växternas historia, i tio kapitel.

Densammes Om växternas naturlära, i sex kapitel.

Aristoteles Problem, i trettioåtta sektioner.

Alexander från Afrodisias Problem, i två kapitel.

Aristoteles Mekanik, i ett kapitel.

Densammes Metafysik, i fjorton kapitel.

Theofrastos Metafysik, i ett kapitel.

Förteckningen på första bladet fungerar inte riktigt som den innehållsförteckning vi är vana vid att hitta i början eller slutet av en bok, eftersom den saknar sidhänvisning. Den liknar mer förlagstexten på baksidan av en bok eller dess skyddsomslag.

Kolofon

Första sidan med innehållsförteckning.

Kan titeln finnas i tryckuppgiften? Som sann bibliotekarie tittar jag genast längst bak i boken.

Och där finns ett blad med ett register och därunder kolofonen. Tryckuppgiften består först av två rader grekiska och sedan av två rader latin med texten: Excriptum Venetiis in domo Aldi Manutii Calẽdis Iunii. M.III D. Et in hoc ĩpetratum ẽ a dominis Venetis quod ĩ caeteris nostris graece ĩpressis.

Det betyder ungefär: Kolofon.

8

Denna bok är skriven eller satt i Venedig i Aldus Manutius hus i juni månad 3 år före 1500.

Och under samma privilegium som utfärdats av regeringen i republiken Venedig för våra andra grekiska tryck.

Så inte heller här finns en sammanfattande titel, att det är fjärde delen av Aristoteles verk. Inte heller finns Aldus berömda boktryckarmärke med en delfin som slingrar sig runt ett ankare här eller på första sidan. Första gången det skulle komma att användes var några år senare, i juni 1502.

Jag bläddrar genom boken När jag sakta bläddrar genom bokens alla sidor slås jag av dess enkelhet. Aldus mål är att förmedla texten, ingenting annat.

Raderna löper över hela satsytan på sidan. Här finns inga spalter fastän formatet är stort. Här finns inga kommentarer som omger huvudtexten i glosstypografi i handskrifternas efterföljd.

Den enda kommentar som finns är en enda sida latinsk text, Aldus eget förord. Och där beskrivs bara innehållet i boken och det stora arbete som ligger bakom för att uppnå högsta standard av korrekthet. Några ord och meningar på grekiska är insprängda i latinet. De är satta i en stil med mindre grad för att passa till antikvan. Om jag inte tar fel är det Aldus och Griffos andra grekiska typsnitt, som bland annat användes i den kända första utgåvan av Aristofanes komedier på grekiska 1498.

Nytt kapitel i Aristoteles Metafysik.

Kapitelslut, blad 24 i Theofrastos Historia plantarum.

Kolumntitel, mechanika, i Aristoteles Mekanik.

Rubrikerna är satta med versaler i samma grad som texten och kan hamna var som helst på sidan. Aldus bryter i de flesta fall inte om till ny sida för ett nytt kapitel i första bandet, som innehåller Theofrastos två verk om växterna. I andra bandet gör han det oftare och alltid där ett nytt verk börjar. Ibland markeras slutet på ett kapitel med några kortare centrerade rader, som några gånger bildar en elegant triangel som står på sin spets.

På ett ställe finns ett slags register. Aristoteles Problem inleds med en förteckning över de trettioåtta avsnitt som ingår.

Aldus använder inga kustoder, sätter alltså inte första ordet på nästa sida längst ner som en läshjälp vid bläddring. Det var ganska vanligt i handskrifter och tidiga tryck. Däremot använder han kolumntitlar, en förkortad titel högst upp på sidan, så att läsaren lätt ska se vilket verk eller kapitel den aktuella sidan hör till. I allmänhet

9

sätter han författarens namn på vänstersidan och verket eller kapitlet på den högra. Kolumntitlar används än idag i många böcker.

Den grafiska formen är tillbakahållen och konsekvent. Överstycken och initialer används med måtta. När ett nytt verk eller ett viktigare kapitel börjar, markeras det med ett överstycke över rubriken och en sju, fem eller fyra rader stor initial. Avsnitt på lägre nivå har enbart rubrik och en mindre tvåraders initial. Sättaren har särskilt vid de stora initialerna förstärkt effekten genom att det första eller de två första tecknen på första raden är satta med versaler. Det finns inga tomma ytor avsatta för bokmålare, tänkta att fyllas för hand med intrikata, färgrika initialer och annan dekor, som annars var vanligt. Även om boken var dyr var det inte en lyxbok gjord för att skryta med. Det var en bok för läsning.

När jag sakta bläddrat mig igenom över sjuhundra sidor, får jag se något som inte är som det borde. Det ligger något kladd över ornamentet högst upp på sidan.

Men jag vet vad det är. Jag har läst om det, bland annat i Bengt Bengtssons Äldre typografisk teknik från 1946 på sidan 33. Där finns en bild av en uppdragen typ i ett tryck från Köln 1476, inte olik nersmutsningen på min sida. Det som ligger över ornamentet är en typ på villovägar!

En uppdragen typ.

Läggregister och sidornas numrering Det register som finns längst bak i boken och som jag visar i sin helhet på bild är ett så kallat ark­ register. Det är en anvisning till bokbindaren så att han kan binda boken i rätt ordning utan omkastade sidor. Registret hänvisar till de arksignaturer som Aldus placerat längst ner på vissa sidor.

Arksignaturer är det säkraste sättet för en läsare att se att en äldre bok är komplett, mycket säk­ rare än att räkna sidor eller blad, eftersom num­ rer­ingen ganska ofta är felaktig. Min erfarenhet är att många boktryckare långt in på femtonhundra­ talet betraktade foliering och paginering som något sekundärt och mindre viktigt. Det är därför vanligt att det finns fel i numreringen, medan arksigneringen brukar vara tillförlitlig.

Arkregistret borde snarare kallas läggregister. I en sådan här foliant är varje tryckark ett vik med fyra sidor. Aldus har oftast valt att lägga fyra ark i varandra, så att han får åtta blad med sexton si-

10

Läggregister.

En arksignatur, 3e bladet i lägg aaa ααα.

dor i varje lägg. Läggen heter A, B, etc. och viken har numrerats från ett till fyra. Arksignaturen sitter på första sidan i varje vik.

När Aldus skulle sätta arksignaturer på denna fjärde del av Aristoteles som var den tredje som trycktes 1497 hade alfabetet förbrukats flera gånger om. Därför tar han i de flesta fall till sexdubbla signaturer av typ AAAaaa och använder också grekiska tecken i signaturerna. Han anger också antalet ark som ingår i läggen, om de är fyra (quaterni), eller fem (quinterni) eller undantagsvis bara tre.

I detta fall har Aldus också angett verkens författare och titel på grekiska, och sedan de lägg som ingår i denna del, så att bokbindarens läggregister även blir ett slags innehållsregister, som läsaren kan använda sig av.

Boken är bladnumrerad, inte sidnumrerad på det sätt som senare slog igenom och vi är vana vid. Numreringen är inte heller genomgående.

Efter första bladet börjar den grekiska texten med Theofrastos växtböcker, som är folierade från 1 till 226. Aristoteles Problem består av 116 numrerade blad, Alexanders Problem av 42 och Aristoteles Mekanik av 12. Aristoteles och Theofrastos metafysiker är sammanhållna i en gemensam foliering från 1 till 121. Med denna splittrade numrering är det inte konstigt att det inte finns något register med hänvisning till folieringen.

Detta sätt att lägga upp folieringen var genomtänkt. I sitt förord skriver Aldus efter att ha redovisat vilka verk som ingår i fjärde delen i deras ordningsföljd: Vid tryckningen har jag sett till att, om några tycker att ordningsföljden borde vara en annan än den jag valt, så kan de lätt ordna innehållet som det passar dem. Varför vi valt den här ordningsföljden kan ni få reda på någon annanstans.

fjärde delen av Aristoteles. Sjutton dramer som är tänkta att ingå i utgåvan räknas upp, först på grekiska och sedan på latin (det blir faktiskt arton).

Så långt är allt sig likt, en uppräkning av innehållet. Men över uppräkningen står ‘EVRIPIDIS tragoediae septendecim, ex …’, mer likt titeln på senare tiders titelblad. Aldus hade faktiskt redan tryckt några andra böcker med korta titlar på titel­ sidan.

Det grekiska typsnittet är det sista Griffo skar åt Aldus, det fjärde som började användas 1502 och som var anpassat till det lilla pocketformatet.

Det var enklare och innehöll färre tecken än de tidigare. Men ett tecken tillkom.

Jag ber om ursäkt att jag skriver om denna detalj. Men det finns säkert någon bland mina läsare som uppskattar typografiska kuriosa. Det anses att det var Aldus som uppfann semikolon.

Han introducerade semikolon som skiljetecken i latinsk text redan i Bembos bok om Etna i feb­

Första sidan i Euripides 1503.

Från folio till pocket Hur ändras formen när Aldus börjar trycka sina grekiska klassiker i pocketformat? Eftersom jag har första delen av Euripides tragedier, som kom ut i två delar 1503, är det lätt att göra några jämförelser.

När jag öppnar boken möts jag av en titelsida som under alla stora biblioteksstämplar är uppbyggd precis på samma sätt som titelsidan till

Fjärde grekiska typsnittet, Alkestis med semikolon.

11

Deltiteln Orestes och slutet på Hekuba.

Början på Orestes med rollista.

ruari 1495. Han använde det flitigt bland annat för att knyta två fullständiga satser närmare varandra. I Aristoteles fjärde del 1497 används det nya skiljetecknet bara i förordet, men i pocketböckerna använder han semikolon också i grekisk text som här i Euripides.

På titelbladets baksida finns Aldus förord liksom förut. Det är på latin och tryckt i den nya kursiven. Men här finns något nygammalt, ett öppet utrymme att måla in en initial i och mitt i den vita ytan ett litet gement ‘s’ så det ska bli rätt. Detsamma gäller också första textsidan på varje tragedi, boken igenom. Så den som hade råd kunde göra boken till ett litet smycke. Där­ emot finns inga tryckta initialer, överstycken eller andra ornament.

Men jag som söker titelbladets tidiga barndom blir rikligt belönad. Varenda tragedi föregås av en deltitelsida. Titelsidan är den enklast möjliga med bara Euripides och pjäsens namn i versaler, först på grekiska, sedan på latin. På dess baksida börjar några sidor med kommentarer till dramat, troligen skrivna av Aldus medarbetare Marcos Musuros.

Kommentarerna avslutas med en förteckning över de personer som är med i tragedin. Det har gjort det möjligt för Aldus att spara utrymme genom att använda förkortningar på två eller tre bokstäver för att ange vem som har repliken.

Själva pjästexten börjar alltid på ny sida. Liksom i Aristoteles finns författarens och pjäsens namn

som kolumntitlar genom hela pjästexten, så att läsaren lätt ska kunna orientera sig.

Läggregistret eller arkregistret är upplagt på ett annat sätt än i Aristoteles. Under arksignaturen finns tre, fyra eller fem korta rader. Det är början på texten på första sidan i de vik som ingår i lägget. För att ytterligare underlätta för bokbindaren finns oftast en kustod längst ner på föregående sida med samma text. Arkregistret har inte längre någon funktion för läsaren, som det var i Aristoteles, det är ett renodlat bokbindarregister.

12

Arkregistret i Euripides 1503.

Boken är inte heller folierad eller paginerad för att underlätta orienteringen för läsaren. En liten ersättning är några rader ovanför arkregistrets början, där det står att denna första del innehåller tio tragedier, varefter de namnges i den ordning de har i volymen.

Bokens kolofon är på latin och följer direkt på arkregistret. Där daterar Aldus boken till måna­ den februari 1503. Han åberopar också som i Aristoteles sitt privilegium, men formulerar sig här litet enklare. Och till sist efter ett blankt uppslag sitter Aldus förläggarmärke, delfinen som slingrar sig runt ett ankare, på sista sidan tydlig för alla spekulanter på grekiska klassiker i de europeiska boklådorna, som vänder på den lilla bunten med lägg.

Vad Aldus åstadkom enligt Aldus De flesta av Aldus grekiska böcker har ett kort förord på latin som han själv skrivit. Oftast får det plats på en sida, baksidan på titelsidan.

Genom åren har jag läst eller snarare skummat jag vet inte hur många svulstiga, tillkrånglade och fjäskande dedikationer och förord i böcker från femton-, sexton- och sjuttonhundratalen.

Därför blev jag både förvånad och glad när jag fick möjlighet att läsa Aldus förord.

De var enkelt skrivna, argumenterande och rakt på sak. Många är skrivna som hälsningar till

Sista sidan i Euripides 1503.

någon särskild vän eller kollega, andra är riktade till studerande eller till läsare i allmänhet. Ni har redan fått några smakprov på tonen i dessa brev.

Här kommer några till som ger en inblick i hur Aldus tänkte när han gav sig in i klassikerprojektet och hur han såg på resultatet.

Förordet till Aristofanes nio komedier i juli 1498 är ett brev från Aldus Manutius från Rom till Daniele Clario från Parma, en lärd vän som i många år varit lärare i grekiska och latin åt ungdomar i staden Ragusa. Aldus skriver bland annat: Min uppfattning är att de som tror att de nuförtiden kan bli bra filosofer och läkare utan att kunna grekiska gör ett stort misstag. Aristoteles skrev mycket insiktsfullt på grekiska om alla ämnen inom dialektik, inom filosofi – natur, metafysik och moral –, inom retorik och poesi. Briljanta och klara kommentarer till allt som Aristoteles behandlade i sina vetenskapliga undersökningar och till hans argumentationsmetoder har skrivits av Ammonius, Simplicius, Themistius, Alexander från Afrodisias, Filoponus, Eustratius och andra lärda anhängare av den peripatetiska skolan.

På samma sätt har Hippokrates, Galenos, Paulus (från Egina) och andra framstående läkare gett en allomfattande och korrekt redogörelse för alla de ämnen som krävs för kunskap i medicin. Det var på grekiska, inte på andra språk, som de som kallas matematiker förde vidare till kommande generationer sin svårfattliga, djupa, komplicerade och förfinade konst, som inte är lätt att tillägna sig.

Inom detta fält är det många som Archytas, Ptolemaios, Nikomakos, Porphyrios och Euklides som nått mästerskap. Alla som har den minsta bildning är medvetna om hur alla dessa texter har försämrats och blivit förvanskade och stympade, hur de har återgivits felaktigt, för att inte säga barbariskt och inkompetent, på latin.

Men jag hoppas att det snart ska bli så att barbarism bannlyses och inkompetens förkastas och att alla överallt enas om att odla god litteratur och allvarliga ämnen, inte som nu bara de få. Då kan resultatet till sist bli att de slutar leva på ekollon och i stället när sig på de grödor som vi har upptäckt.

I mars 1502, när Aldus redan gett ut många böcker på grekiska, skriver han som förord till Stefanos Byzantios geografiska lexikon ett brev till Giovanni Taberio från Brescia. Taberio var lärare

13

och hade bland annat redigerat en utgåva av den romerska skalden Lucanus dikter. Brevet till honom börjar så här: Jag kan inte nog säga hur glad jag blev, Taberio, att få höra att ett stort antal människor följer din undervisning i grekiska i den folkrika och förnäma staden Brescia. Jag inser att utfallet blivit mycket bättre än jag hoppades, när jag började inrikta min energi på att trycka böcker på grekiska. På tal om det är jag och mina vänner ofta förvånade över följande faktum: fastän hela världen i så många år har drabbats av krig mellan de kristna och otrogna – i själva verket var det just det året, då Italien började lida av kriget, som jag påbörjade det extremt svåra projektet att trycka till de studerandes nytta – är folk så ivriga att studera litte­ raturen, entusiasmen till och med ökar, att littera­ turstudierna, som gått ner och varit vid lågvatten i så många århundraden, nu återupplivas trots krigen.

Inte bara i Italien, utan också i Tyskland, Frankrike, Ungern, Britannien, Spanien och nästan överallt där romarnas språk läses, finns det ett stort intresse för att studera grekiska inte bara bland uppväxande unga människor utan också hos de äldre. Så fastän jag är nästan utsliten av mina arbetsuppgifter, gläds jag fortfarande åt att utföra dem.

Det år som Aldus syftar på ovan är 1494, då de så kallade italienska krigen med Frankrike och Spanien inblandade började. Dessa krig skapade problem för Aldus och tidvis stopp i hans bokproduktion. De skulle pågå i över sextio år.

I förordet till Euripides tragedier från februari 1503, ställt till den ‘lysande’ Demetrios Chalcondyles – han hade bland annat varit med och redigerat utgivningen av Homeros Iliaden och Odysséen på grekiska i Florens redan 1488 – klagar Aldus över alla bibliotek som förstörts av olika orsaker, från biblioteket i Alexandria till bibliotek i hans samtid. Sedan kommer han med en intressant uppgift om upplagornas storlek: Men Gud har likväl kraftigt stöttat alla studerandes intressen genom uppfinningen av boktryckarkonsten och genom vårt arbete, eftersom vi ger ut tusen eller fler exemplar av någon god författare varje månad från vår akademi.

En upplaga på tusen exemplar var en mycket stor upplaga på den tiden. Många böcker trycktes bara i några hundra exemplar och femhundra

14

ansågs redan det vara mycket för en utgåva. Det kunde ta många år att sälja hela upplagan. För de flesta förläggare var det bättre att trycka nya upplagor vid behov än att binda sitt kapital i dyrt papper.

I december 1507, under en period då förlaget och tryckeriet länge haft stora svårigheter och låg produktion på grund av kriget och Aldus närmade sig de sextio, publicerade han en översättning till latin som Erasmus (c. 1466–1536) gjort av några av Euripides pjäser. I förordet, ett brev till alla studerande, tar Aldus självförtroende sig följande uttryck: Erasmus av Rotterdam, en man som är mycket kunnig i grekiska och latin, har alldeles nyligen översatt Euripides tragedier Hekuba och Ifigenia i Aulis till latin, på vers, men ganska troget och i vetenskaplig stil. Så jag har låtit trycka dem med mitt typsnitt, delvis på begäran av denne lärde vetenskapsman som är min nära vän, delvis eftersom jag anser att de kan bli en stor hjälp för er att förstå och översätta grekiska. Ni är att gratulera till resultatet. Förr var det en brist på bra böcker och en brist på bra lärare, eftersom det var förvånande få som behärskade båda språken. Nu, Gud vare tack, finns det många bra böcker och lärda personer i Italien och utomlands, så att till och med Thule förhandlar om att anställa lärare i retorik. Så jag ångrar inte de stora ansträngningar jag nu lagt ner i många år på att ge ut goda författare för er skull och till litteraturstudier. I själva verket är jag själaglad – varför skulle jag dölja sanningen? – och säger ofta till mig själv: ‘Bra, Aldus, fortsätt så!’ Om jag kan få fram något viktigare, som jag hoppas, kommer ni säkert att bli förtjusta, men eftervärlden kommer att vara den som drar den största nyttan av det; för egen del ‘skall jag röra stjärnorna med mitt huvud’. Farväl.

Thule eller Ultima Thule stod på den här tiden för någon gudsförgäten avlägsen plats bortom den kända världen. Kanske tänkte Aldus på Uppsala, där ett universitet hade grundats trettio år tidigare.

Här skulle jag kunna sätta punkt för mitt försök att förstå Aldus och hans grekiska klassikerprojekt, men det är fortfarande en fråga som gnager i mitt sinne. Vad kan man läsa ut av den uppdragna typen jag hittat?

Grekiska typer och Aldus teknik Hur såg det typmaterial ut som Aldus och andra tryckare under fjortonhundratalet använde sig av för sina böcker? Själva typerna är sedan länge borta. Slitna typer och typer man inte längre hade användning för hade ännu ett metallvärde.

De smältes ner och metallen användes för att gjuta nya typer. Däremot finns en hel del matriser kvar, den lilla gjutform för bokstaven som monterades in i botten på gjutinstrumentet. De äldsta tros vara från cirka år 1500. I det Norstedtska stilgjuteriets samling, som nu tillhör Nordiska museet, finns till exempel några få matriser från före 1525 enligt Christian Axel-Nilsson, som inventerat samlingen (se hans Type Studies, Stockholm 1983).

Typkroppens utseende framgår inte av matrisen. Det lämnar plats för litet olika teorier bland bok- och typografihistoriker om exakt hur sättningen gick till. Teorierna baserar sig på resultatet, boken själv, på bevarat material från senare århundraden och på senare beskrivningar som Moxons Meckanick Exercises: Or, the Doctrine of Handy-Works, Applied to the Art of Printing (London 1683).

Den stora experten på Aldus grekiska typsnitt är Nicolas Barker (1932–), verksam vid British Museum och en av redaktörerna för Printing and the Mind of Man, en utställning i London 1967 vars katalog ännu flitigt används som referens. 1985 gav han ut Aldus Manutius and the Development of Greek Script & Type in the Fifteenth Century i en exklusiv upplaga som följdes av en enklare 1992.

Där lade han fram en teori, som sedan citerats och upprepats av en del skribenter. Jag återger teorin från en senare uppsats av honom, ‘The Relationship of Greek Manuscripts and Printing Types in 15th Century Italy’.

Barker skriver där att det privilegium som Aldus begärt för sitt grekiska typsnitt av Signoria, regeringen i Venedig, baserade sig på två uppfinningar, underskurna typer (kerning) och en separat rad för accenterna. Peter Burnhill (1922–2007) håller i Type Spaces: In-House Norms in the Typography of Aldus Manutius med om det förra men inte det andra.

Underskurna typer betyder att någon del av själva bokstaven sticker ut utanför typkroppen.

Efter sättningen ligger den då över typen bredvid

Underskurna typer 1881.

Burnhills skiss av sättarens perspektiv och samma text i tryck.

eller över angränsande rad. Enligt Johan Gabriel Nordins Handbok i boktryckarekonsten från 1881 är sådan överhängande stil på Nordins tid särskilt vanlig för en del grekiska bokstäver, musiknoter och skrivstil, men används också för versala Å, Ä och Ö. När en ser de grekiska kursiver som Aldus valt som förebild för sina grekiska typsnitt och särskilt det första, är det lätt att förstå behovet av kerning för att undvika omotiverade vita gap mellan bokstäverna.

Att använda överhängande stil är inte alldeles problemfritt. Burnhill visar i sin bok ett exempel på att en ömtålig nedstapel på ett antikva-p har brutits av en uppåtstickande grekisk accent i Aldus första grekiska typsnitt. Exemplet är ur Konstantinos Laskaris Erotemata från 1495, en läro­bok i grekiska på latin. Burnhill har också gjort en skiss av hur några rader av satsen i Las-

15

karisboken, sedda ur sättarens perspektiv (det vill säga uppochner och med spegelvända bokstäver), kan ha sett ut med många underskurna typer.

Problemen har säkert bidragit till att Aldus för sin Aristotelesutgåva ökade radavståndet från 6,3 mm till 7,4 mm. Genom att han gjorde en ny gjutning från samma grekiska matriser, men nu på större kägel, undvek han underskurna typer för de tecken som sträcker sig under baslinjen.

Barker hävdar, att Aldus andra uppfinning innebar att han delade upp de grekiska tecknen i två rader, en teckenrad och en accentrad med de diakritiska tecknen på. Härigenom blir antalet tecken som måste graveras och gjutas till fonten flera gånger mindre.

Burnhill invänder i ett understatement att det skulle vara svårt för sättare att arbeta med en så komplex struktur och att Barker inte undersökt hur det skulle gått till i praktiken. För Aristoteles skulle kägeln för teckenraden i så fall vara 4,25 mm och för accentraden 3,15 mm. Också jag tycker att det här låter väldigt krångligt. När man sätter sidan efter manuskriptet uppifrån och ner borde man ju sätta accentraden först.

Men hur får man då accenterna på rätt plats? Eller ska man sätta teckenraden först och sedan accentraden med accenterna baserade på tecknen på något sätt och sedan göra det till ett tvåraderspaket?

Burnhill menar att det finns ett annat sätt som Aldus kan ha använt för att få ner antalet tecken i fonten. Hans skiss visar på möjligheten att Aldus kan ha låtit gjuta accenterna på samma kägel som tecknen, ofta med överhäng för att få dem på rätt plats.

Vad en typ på villovägar kan berätta Nu är det ju så lyckligt att den typ på villovägar som jag hittat kan avgöra saken. Detta tryckfel är unikt för mitt exemplar. På blad δd2 verso (det vill säga bladets baksida) har versalen P (rho i ALEXANDROY) vid infärgningen av formen följt med färgbollen upp, släppt från den och lagt sig ovanpå. För den som inte vet hur detta boktryckarredskap ser ut visar jag en instruktiv bild av en tryckpress med två bollar stående på formen ur en emblembok från 1649. (Det är den spanska diplomaten Diego de Saavedra Fajardos bok Idea Principis Christiano-politici, den första

16

Färgbollar.

latinska upplagan tryckt i Bryssel som då låg i spanska Nederländerna.) Sinnebildens text betyder för övrigt ungefär: Ur dimman in i ljuset; det kan väl passa i en artikel om Aldus grekiska klassikerprojekt.

Den uppdragna typen har lagt sig på sidan på formen delvis ovanpå överstycket och det har uppstått en lucka på dess plats i rubriken. Sedan har däckeln med papperet fällts ner över formen, formen skjutits in i pressen och arket tryckts. På avtrycket kan man därför se typen från sidan och mäta dess typhöjd, kapitälhöjd och kägel. Det är viktigt att alla typer har samma höjd. Ingen typ får sticka upp ur formen, när arket ska tryckas.

Typhöjden är cirka 26 mm på avtrycket. Tar man hänsyn till papperets krympning, som brukar beräknas till mellan 2 och 2,5 procent, får man en typhöjd på 26,5–26,7 mm, ungefär 3 mm högre än i svenska blytyper (23,65 mm enligt Bengt Bengtsson, Äldre typografisk teknik, 1946).

Kapitälhöjden ser man på den lilla rektangeln högst upp, ett avtryck i papperet av höger kant på det spegelvända P:et på typen. Längden på rektangeln är kapitälhöjden, samma höjd som går att se på något av P:na i rubriktexten, 3,2 mm

efter uppräkning för papperets krympning. Det går också att se att utrymmet för uppstaplar och accenter är större än utrymmet för nedstaplar.

Aldus typ saknar också signatur (nick på engelska), den ränna på typkroppen, som senare blev standard, och som gör det lätt för sättaren att känna att typen är rättvänd i sätthaken. Jämför med figur 6 i bilden från Nordins handbok, där signaturerna syns tydligt. Kanske hade den lilla initial Δ på det 89e bladet i Aristoteles Problem, som nu är felvänd och har spetsen pekande neråt, pekat uppåt istället om Aldus kommit på det här med signaturer.

Vi kommer nu till det tredje måttet på avtrycket av typen, det som avgör kampen mellan de två teorierna, kägeln. Kägeln på avtrycket är lika

lång som radavståndet, omkring 7,2 mm, vilket uppräknat för papperets krympning betyder att kägeln på typen är 7,4 mm. Om Barker hade haft rätt, skulle den ha varit 4,25 mm. Nicolas Barkers teori, att Aldus skulle ha satt två rader, en tecken­ rad och en accentrad, för varje rad i texten har alltså fallit.

Det är klart bevisat att Aldus var en pionjär i att använda sig av överhängande underskurna typer, kerning, för att få en mer läsbar och vackrare grekisk text. Det är också troligt att Aldus tryckte accenter med hjälp av särskilda överhängande accent­ t yper för att dramatiskt minska an­ talet tecken i fonten. Men det är inte säkert. Tyvärr kan Burnhills eleganta teori inte bevisas och inte heller motbevisas av min typ på villovägar.

LI TTERATUR Aldus Manutius. The Greek Classics. Redigerad och översatt av N. G. Wilson. Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 2016.

Barker, Nicolas. ‘The Relationship of Greek Manuscripts and Printing Types in 15th Century Italy’. I Greek Letters, s. 93–107.

Bengtsson, Bengt. Äldre typografisk teknik. Stockholm: Skolan för bokhantverk, 1946.

Burnhill, Peter. Type Spaces: In-House Norms in the Typography of Aldus Manutius. London: Hyphen Press, 2003.

Clemons, G. Scott och H. George Fletcher. Aldus Manutius: A Legacy More Lasting Than Bronze. New York: The Grolier Club, 2015.

Davies, Martin. Aldus Manutius: Printer and Publisher of Re­­­nais­ sance Venice. London: British Library, 1995.

Greek Letters: From Tablets to Pixels. Redigerad av Michael S. Macrakis. New Castle, Del.: Oak Knoll Press, 1996.

Lowry, Martin. The World of Aldus Manutius: Business and Scholarship in Renaissance Venice. Oxford: Blackwell, 1979.

Renouard,Ant. Aug. Annales de l’Imprimerie des Alde, ou Histoire des trois Manuce et de leurs éditions. 2 ed., Tome 1–3. Paris: Antoine-Augustin Renouard, 1825.

Schmitz, Wolfgang. Grundriss der Inkunabelkunde: Das gedruckte Buch im Zeitalter des Medienwechsels. Stuttgart: Hiersemann, 2018.

Sicherl, Martin. Griechische Erstausgaben des Aldus Manutius: Druckvorlagen, Stellenwert, kultureller Hintergrund. Paderborn: Ferdinand Schöningh, 1997.

Zapf, Hermann. ‘The Development of Greek Printing Types’. I Greek Letters, s. 3–29.

En typ på villovägar.

den femte artikeln i den pågående serien i en boksamlares ögon. samtliga bilder, foto johan mannerheim

17

18

hillevi hellberg

Pierre Louÿs som boksamlare och litteraturforskare

R

edan som artonåring hade Pierre Louÿs klart för sig vad han skulle ägna sitt liv åt: det vita arket, gamla böcker och färgade kvinnor. Idag är han kanske mest känd för sina postumt utgivna erotiska skrifter där nya manu­ skript fortfarande upptäcks, redigeras och ges u­t än idag. På 1890-talet var emellertid hans namn välkänt; han rörde sig i den litterära världens finaste salonger och kunde stoltsera med celebra vänner som André Gide, Paul Valéry, Claude Debussy, Oscar Wilde och Stéphane Mallarmé.

Louÿs var också en författare som lästes i de breda lagren, inte minst försäljningsframgången Aphrodite (1896) eller det litterära bedrägeriet Les chansons de Bilitis (1894), det senare en sapfisk idyll som Louÿs påstod sig ha översatt från ett antikt manuskript (som en tysk forskare med det fyndiga namnet G. Heim påstods ha upptäckt) men som egentligen författats av hans egen penna. Louÿs stil – och även hans temperament – kan beskrivas som en intrigerande blandning av romantism på gränsen till sentimentalitet och vass ironi.

Allt Louÿs skrivande sker intuitivt och liksom på gehör. I detta gör han därför ingen skillnad på sitt skönlitterära skapande och sina litteraturhistoriska efterforskningar. Att läsa är lika kreativt som att skriva, det är att på nytt skapa texten, att upptäcka och avtäcka dess hemliga arkitektur, dess inre logik och att i stilen hitta den bakom-

Pierre Louÿs, Les chansons de Bilitis (Paris: Collection Pierre Corrard, 1922). BnF/Gallica.

liggande människan eller tidsandan. I den meningen är han mer forskare än poet. Väcks hans intresse av något ämne – kanoners kaliber på 1600-talet, en okänd 1500-talsdiktares vokabulär, kinesisk kalligrafi – kan han för ett par veckor eller månader monomant ägna sig åt det tills något nytt fångar hans nyfikenhet och han drar vidare.

Han hade förmågan att sätta sig in i stora mängder material som sedan filtrerades genom ett analytiskt sinne. Denna läsandets bulimi resulterade i en imponerande bildning inom litteratur, hist­ oria, filologi, lingvistik, arkeologi, musik. Därtill ägde han ett skarpt minne som utan problem kunde citera ett ode av Ronsard eller hela sidor av obskyra verk från 1500- eller 1600-talen. Louÿs är en boren samlare, och när det kommer till rara böcker tvekar han aldrig att ruinera sig. När han 1892 besöker Bayreuth och redan lever på lånade pengar kan han inte låta bli att köpa originalmanuset till favoritoperan Parsifal för den då hisnande summan 150 francs.

I Louÿs författarskap finns två motsatta rörel­ ser. Å ena sidan finns den vibrerande sinnlig­heten och erotiken, en förankring av texten i köttet. Å andra sidan är texten en gåta och skall så förbli, en hermeneutiskt sluten dikt som inte ska förråda sig – eller sin författare – för läsaren. Liksom läromästaren Mallarmé slår Louÿs vakt om sin poetiska integritet och skyggar inför det oprecisa språket, den sensationslystna journalistiken och kommersiell litte­ratur. ‘Är inte det den finaste sammanfattningen en litterär människa kan göra av sitt liv, även om hon skrivit så många böcker: Jag har bevarat min hemlighet, jag har inte förrått

19

mig själv till massan?’, som Symons skriver apropå Mallarmé. ‘Jag vill inte ha någon publik, jag vill inte!’, ropar i sin tur Louÿs. Denne pornograf och utsvävande dekadent som för bok över sina älskarinnors könsbehåring vill behålla texten orörd och kysk. Det är utifrån detta man måste förstå mystifikationerna kring Bilitis. Det är inte ett anspråk på autenti­citet eller billigt PR-trick, det är författaren Pierre Louÿs som döljer sitt ansikte och vänder sig bort.

Louÿs hade smak för det excentriska och aparta, för litteraturens heliga dårar vars verk och öden vilar begravda i bibliotekens dammigaste hörn.

En sådan litterär särling var Bernard de Bluet d’Arbères. Denne analfabet från provinsen gjorde karriär vid Henrik IV:s hov, dikterade sina verser och profetior för en sekreterare och lät sedan trycka dem i blåa band smyckade med bisarra gravyrer. Bluet led av storhetsvansinne, var mystiker och erotoman; naturligtvis väckte han Louÿs intresse med sina märkliga bekännelser och erotiskt anstrukna visioner som han beskrev med en jordnära och ibland nästan rörande naivitet. I dem fann Louÿs något djupt mänskligt; det är inte den perfekta versen eller det bortom­värdsliga han söker mellan dessa rader, utan ett ansikte. En annan gåtfull text som sysselsatte Louÿs var Le zombi du Grand-Perou – en besynnerlig liten roman som utspelar sig i Västindien och publice­ra­ des 1697 av Pierre-Corneille Blessebois, en föga ansedd poet som sedermera blev galärslav och skrev ner sina erotiska utsvävningar och rafflande äventyr på Martinique i en mer eller mindre självbiografisk text. Utmaningen här låg i de många kreolska uttrycken som Blessebois ogenerat kryddade sin text med till den grad att den blev oläslig för parisaren. Louÿs lyckades emellertid hitta dem i kolonialarkiven och sammanställa en nyckel till boken ifråga.

Efter sin litterära storhetstid på 1890-talet går Louÿs från 1905 och framåt allt mer upp i de litterära gåtorna. Han drar sig undan vännerna och världen (världskriget berör honom inte nämnvärt, då är det ‘lugnt och skönt’); likt Proust arbetar han nattetid, dock inte i sängen utan i sitt arbetsrum där han röker otaliga cigaretter. Biblio­ filin blir bibliomani. Den 27 januari 1907 köper han ett krypterat manuskript i fyrtioen volymer på Librairie Dorbon – det är det närmast mytiska Legrand-manuskriptet. Detta manuskript är väl-

20

känt bland den erotiska litteraturens konnässörer – det nämns av såväl Monselet som Drujon. Nu är det återfunnet men problemet återstår att de 20 000 tättskrivna sidorna är sinnrikt krypterade för att bevara sin hemlighet. Louÿs seger är dubbel, inte bara har han funnit manuskriptet i dess helhet, han lyckas också dechiffrera det. Faktum är att det är två chiffer i spel samtidigt, ett som baseras på det arabiska alfabetet, det andra på sanskrit. Lägg därtill till att texterna huvudsakligen är skrivna på franska och spanska, men med rubriker på tyska och italienska. På en titelsida används hieroglyfer. Etc. Vad Louÿs får tillgång till sedan han knäckt koden är Henry Legrands dagbok och anteckningar från Faubourg SaintGermains salonger åren 1835–65. Av en händelse lyckas denne arkitekt från Beauvais nästla sig in i några spanska och franska adelsdamers innersta krets – kallad le Cercle – och bli dessa damers älskare och förtrogne. Eftersom såväl Legrand som hans väninnor bedömer chiffret som närmast olösbart anförtror de manuskriptet alla sina utsvävningar: med varandra och med andra av tidens berömdheter. Resultatet blir ett slags verklig­hetens Den mänskliga komedin (med tyngdpunkt på erotiken) där politikens, litteraturens och finansens mest lysande namn passerar i revy. Legrand är även han en samlare och skriver ner allt i sitt manuskript – alla brev han skickar och mottager (med anteckningar om papperskvalitet, frimärken, handstil etc), väninnornas pass, cirkulärbrev, till och med hans eget röstkort!) I Legrand-manuskriptet finner Louÿs en själsfrände, och han renskriver delar av manuskriptet. Dock bara en bråkdel, han räknar ut att med en takt på två sidor om dagen skulle det ta sju år att dechiffrera hela texten. Dessutom har han fullt upp med att röra sig ut ur texten, till andra källor för att kunna identifiera alla le Cercles medlemmar och skissa upp deras biografier.

Några månader senare, den 28 februari 1908, är han redo att publicera några av sina resultat: artikeln får namnet ‘Le manuscrit mystérieux’ och trycks i L’Éclair. Problemet är bara att Louÿs retat upp litteraturforskarna med bluffen Les chansons de Bilitis. Han möts därför med skepsis: finns manuskriptet verkligen? Och om det gör det, är det inte författat av Louÿs egen penna? Att ha löst dess chiffer blir därmed ingen större bedrift, det är ju Louÿs själv som uppfunnit det. Senare

forskare har dock kunnat avfärda denna kritik: manuskriptet existerar och finns på nationalbiblioteket i Paris, tillsammans med Louÿs nyckel.

Och apropå huruvida Louÿs skulle vara författaren gör forskaren Dumont det enkla påpekandet att det redan är närmast häpnadsväckande att Legrand lyckats producera denna väldiga mängd krypterad text, och han hade ändå trettio år på sig. Louÿs skulle helt enkelt inte hunnit, om det så varit det enda han ägnat sina vaknätter åt.

Likväl såras Louÿs av den skepsis med vilken han bemöts och det ska dröja innan han åter väljer att driva en tes offentligt – men när så sker till slut gör han det så mycket ihärdigare. Det blir det sista stora projektet han helhjärtat ägnar sig åt och som helt dominerar hans sista levnadsår innan han sjunker ner i åldersvaghet, fattigdom, drogberoende och demens. I augusti 1919 publi­ceras en artikel i tidskriften L’Intermédiaire des chercheurs et curieux med följande fråga: ‘Är Corneille författare till Amphitryon?’ För Louÿs är frågan naturligtvis retorisk, för forskarsamhället i övrigt är komedins attribution till Molière ingen fråga som uppfattas som det minsta kontroversiell. Louÿs möts därför (återigen) med fientlighet och ironi. Men Louÿs vägrar ge sig: några månader senare publiceras en artikel med namnet ‘L’auteur de l’Amphitryon’ där Louÿs systematiskt pekar ut stilistiska grepp som Molière omöjligen kunde behärska så tidigt som 1650.

Molière, skriver han, är inte förmögen att skriva alexandrin. Vidare pekar han på en rad ‘oklarheter’ i Molières bristfälliga biografi, luckor som gör det möjligt att dra slutsatsen att Amphitryons verklige författare är Corneille – Molière har bara stympat texten genom att göra förklarande och undermåliga tillägg. Därmed är det litteraturhistoriska bråket i full gång. Forskarna på Sorbonne går i taket, likaså författarna, litteraturkritikerna, Comédie-Française, skådespelarna – alla blir upprörda när man ger sig på en nationalhjälte och den franska komedins fader.

Det faktum att Molière hastigt beger sig till Rouen 1658 och blir kvar där ett halvår ser Louÿs som ett bevis för att komedianten då möter Corneille och sedan blir den store tragediförfattarens bulvan. ‘Jag attackerar inte Molière som teaterman, som sådan är han den störste’, säger Louÿs. Likväl tillskriver han allt bra han hittar i dramerna Corneille och alla brister och mediokra inslag

till Molière. I vanlig ordning är Louÿs metod i första hand intuitiv, hans stilanalys av Molières dramer får honom att dra slutsatsen att där finns två röster. Efterforskningarna som följer är för att övertyga världen om att han har hört rätt. Att bevisa sin tes växer till en verklig besatthet och bevisföringen kommer mer och mer att handla om Corneille – han fördjupar sig i dennes biografi, dedikationer, studerar orginalmanuskripts och anteckningars handstil. Till slut tycker han sig ha funnit det slutgiltiga bevisen för att Corneille skrivit flera av Molières dramer, han läser biografiskt och i versraderna hittar han plötsligt Corneilles ansikte. Författarens självupplevda erfarenheter blir den enda sanna nyckeln för att kunna avslöja textens hemlighet. Nöjd med sin argumentation går Louÿs vidare och tillskriver Corneille allt fler av 1600-talets verk, till exempel Charles Sorels komiska roman Francion (1623).

Liksom i fallet Shakespeare finns utrymme för spekulation, och att Corneille skulle dölja sig bakom Molière är en tes som fortfarande anförs ibland i det litteraturhistoriska studiet.

En del av Louÿs argument är välgrundade, andra mindre sannolika. Dessvärre publicerar han bara en bråkdel av dem och vid hans död splittras det noggrant samlade materialet. En del av de mest exklusiva banden såldes redan av hans andra hustru och hennes älskare Georges Serrières (Louÿs före detta privatsekreterare) under Louÿs sista levnadsår när denne var förvirrad, sjuk och halvblind. Detta imponerande bibliotek som förutom rara böcker om alla tänkbara och otänkbara ämnen, en ojämförlig samling erotisk litteratur, också innehåller Louÿs hela brevkorrespondens samt originalmanuskript av berömda vänner som exempelvis Wilde, Gide och Valéry säljs inte som en enhetlig samling utan undan för undan av Serrières. Tre större auktioner hålls, och för dessa finns katalogerna kvar, men dessa utgör alltså bara en bråkdel av Louÿs bibliotek. Bokhandlaren Maurice Chalvet bevistar den största av dem och minns: ‘Alla Louÿs papper, hans böcker, hans fotografier, hans anteckningar, allt låg slängt på marken huller om buller på borggården … Det var det sorgligaste jag sett i mitt liv!’ Ett livsverk som löses upp i sina beståndsdelar? Kanske. Kanske är det bara Louÿs som till sist lyckades bevara sin hemlighet.

21

olof kåhrström

1806 års bibliotek i Konstakademien Några grunddrag i dess tillkomsthistoria

I

samband med byggandet av det nya slottet i Stockholm under 1700-talets första decennier uppstod ett stort behov av utbildade bild­huggare och dekorationsmålare. Ett betyd­ ande tillskott av kompetens på dessa områden kom när arkitekten Carl Hårleman 1732 reste till Paris och anställde nio franska konstnärer, vilka redan på sommaren samma år anlände till Stockholm. Ledaren bland dessa blev Guillaume Thomas Taraval, som också tog initiativet till en ritareskola med syftet att utbilda nya konstnärer till det pågående slottsbygget. Med stöd av den inflytelserike hattpolitikern och konstmecenaten Carl Gustaf Tessin formaliserades skolan 1735 under namnet Kongl. Ritareakademien. Vid denna tid stod uppbyggandet av en boksamling till stöd för elevernas undervisning knappast högst upp på dagordningen. Grunden i Taravals undervisning var enligt samtida vittnesmål teckning efter levande modell, varefter studierna vid akademien efterhand kom att kretsa alltmer kring förlagor i form av teckningar, ritningar och gravyrer.

Särskilt de senare spelade en central roll i akademiens undervisning under lång tid, vilket inte minst framgår av den stora mängd gravyrer som ännu finns bevarad i dess samlingar.

Vid 1750-talets början stod slottet nästan klart och därmed avtog också Ritareakademiens betydelse för detta byggnadsprojekt. I och med att Bokbindarsonen och akademiledamoten Gottlob Hensigens röda halvskinnband med de egna initialerna i guld på ryggarna är lätt igenkännliga på hyllorna i 1806 års bibliotek.

flera av de drivande krafterna vid slottsbygget dessutom gick ur tiden – Taraval dog 1750 och Hårleman 1753 – kom akademien även i mer generell bemärkelse att gå in i en period av avtagande verksamhet. Hårlemans efterträdare som överintendent, Carl Johan Cronstedt, upprättade visserligen ett förslag, insänt till riksdagen 1756, om en mer formaliserad och statligt finansierad Kongl. Målare- och bildhuggareakademi, men fick inget gehör för sina önskemål, som för övrigt inte heller omfattade något bibliotek.

Cronstedts efterträdare som överintendent blev Carl Fredrik Adelcrantz, vars kallelse i februari 1768 till ett sammanträde på slottet visade sig bli ett avgörande steg på vägen mot ritareskolans förvandling till en fullödig akademi. Gravören och tecknaren Per Floding utnämndes nu till akademiens första sekreterare och blev dessutom lärare med ansvar för undervisningen i målareanatomi, geometri och perspektiv. Akademiens officiella ställning befästes slutligen 1773, då Gustav III undertecknade dess statuter och privilegier på Ekolsund. Dokumentet blev också det första att nämna upprättandet av ett bibliotek och i en av artiklarna ges vice preses ett övergripande ansvar för boksamlingens komplettering och skötsel; de praktiska biblioteksgöromålen kom dock att hamna på sekreterarens bord.

Den förste akademibibliotekarien Floding blev inte särskilt långvarig på sin post. Efter att ha misskött sin sekreterarbefattning miste han 1777 både denna och sitt ledamotskap i akademien, där man tycks ha dragit en lättnadens suck över att ha blivit av med den grälsjuke och besvärlige

23

kopparstickaren, som ändå fick behålla sin lärartjänst. Floding efterträddes som sekreterare och bibliotekarie av arkitekten Olof Tempelman, vars ämbetstid kom att bli betydligt mer utsträckt.

Det föll på Tempelmans lott att ordna bok- och gravyrsamlingen när akademien 1780 flyttade in i sitt första egna hus vid Jakobsgatan, skänkt av gjuteridirektören Gerhard Meyer. Akademiens dåvarande preses Carl Fredrik Adelcrantz ritade en ny inredning till det av Meyer renoverade 1600-talspalatset och avdelade ett rum vardera till planschsamling respektive bibliotek. Som verk­sam arkitekt och lärare på akademien hade Tempel­man rimligen begränsat med tid att sköta bibliotekariesysslorna, vilket återspeglas i det faktum att han först i december 1790 kunde meddela att biblioteket blivit uppordnat och böckerna num­rerade. Arbetet påskyndades på slutet både av akademiens nye, aktive preses Carl Fredrik Freden­heim och av att uppordningsbehovet blivit mer akut efter en påtaglig tillväxt av samlingarna.

I samband med uppordningen upprättade Tempelman även en universalkatalog över biblioteket, ett arbete som på andra sidan sekelskiftet utmynnade i publicerandet av en Förteckning på Kgl. Målare- och bildhuggareakademiens

Kopparstickaren Per Floding blev 1777 av med sitt ledamotskap i Konstakademien. Ett flertal av hans böcker finns dock kvar på hyllorna i 1806 års bibliotek, däribland denna franska handbok i matematik, ett ämne som var av nytta även för konstnärer.

24

samlingar af böcker, estamper, statyer, buster, basreliefer m. m. Den inledande bokförteckningen omfattar 160 nummer i folio, 118 i kvarto, 195 i oktav och duodes samt 32 i oblongformat.

Tryck­året 1806 har senare kommit att inför­livas i namnet på den återskapade äldre samling – ‘1806 års bibliotek’ – som idag står uppställd i ett separat rum i anslutning till Konstakademiens stora bibliotekssal i centrala Stockholm. I stora drag är samlingen ordnad i enlighet med den tryckta katalogens klassiska uppdelning enligt ovan, liksom i den ursprungliga nummerordningen på varje avdelning, vilket ger en god överblick av det bibliotek som 1806 utgjorde akademiens samlade bokbestånd.

200 år är en tämligen lång tid i en boksamlings liv och det är därför knappast förvånande att ett och annat av det som förtecknas i 1806 års katalog numera saknas på hyllorna. Med tanke på att det rör sig om en samling som länge användes som studiematerial i undervisningen vid akademien är det dock en påfallande stor andel, ja, faktiskt den absoluta merparten, av böckerna i 1806 års bibliotek som bevarats in i vår tid. En del av de luckor som idag föreligger har för övrigt sin förklaring i att vissa av kata-

Konstakademiens första tryckta katalog, varifrån 1806 års bibliotek hämtat sitt namn.

logens planschvolymer på 1900-talet delades upp enligt museala principer och överfördes till akademiens gravyrsamling.

Samlingens volymer är i regel välbevarade i rejäla skinn- eller halvskinnband, någon gång även pergament- eller pappersband, som är samtida med inlagorna. Hyllorna rymmer dessutom en del senare ombundna volymer i klot och pergament, utförda på både 1800- och 1900-talen. Med tanke på böckernas ålder och skiftande förvaring under årens lopp får samlingens allmänna skick sägas vara gott – en konserveringsinsats i början av 2000-talet har också bidragit till detta. Framförallt är böckernas inlagor ofta påfallande rena och uppvisar få tecken på användning i form av anteckningar, förstrykningar, solkningar etc.

Kanske ligger det därför något i Bæckströms förmodan att boksamlingen hade en begränsad användarkrets bestående av akademiens lärare och högre skolor, medan den lägre undervisningen, där klasserna främst bestod av unga hantverkarsöner, i huvudsak bedrevs med hjälp av det ovannämnda planschmaterialet.

Statistiskt sett finns det en del intressanta aspekter på 1806 års bibliotek som är värda att lyfta fram i en översikt som denna. Tydligt är för det första att det väsentligen rör sig om en 1700-talssamling, med 424 av 556 katalogiserade titlar tryckta under detta århundrade. Samtidigt finns här en avsevärd mängd böcker – sammanlagt 122 – som är tryckta på 1600-talet och tio 1500-talstryck.1 Fördelningen av böckerna över tid kan också sägas vara den förväntade. Rent allmänt skedde en avsevärd expansion av bokproduktionen under 1600- och 1700-talen, vilken kombinerades med en tilltagande ämnesmässig diversifiering av den litteratur som publicerades. I kölvattnet på den ökande världshandeln och den begynnande industrialiseringen i Europa skapades ett ekonomiskt välstånd som både adel och borgerskap plöjde ner i påkostade palats och konstsamlingar. För att förverkliga allt detta krävdes utbildad arbetskraft, vilket i sin tur skapade ett ökande behov av undervisning. En marknad uppstod därmed för en litteratur som behandlade konst och arkitektur ur såväl teoretisk som praktisk synvinkel.

Framförallt var det utanför Sveriges gränser som den nya konstlitteraturen författades, illustrerades och publicerades. Produktionen var

särskilt stor i Frankrike och Paris – tidens över allt dominerande kulturnav – och i 1806 års bibliotek blir detta ytterst tydligt genom att hela 317 av de 501 böckerna är tryckta på franska. Banden mellan Sverige och det tyska språkområdet var förstås också omfattande och böckerna på tyska är följdriktigt näst flest till antalet; totalt rör det sig om 69 titlar. Tätt därefter följer italienskan med 68 titlar, vilket får sägas återspegla det rika konstnärliga och arkitektoniska arv som länge gjorde Rom och andra italienska städer till givna anhalter under konstnärers och arkitekters studieresor. Noterbart är också att böckerna på engelska endast är tio till antalet. Bristen på anglosaxisk litteratur får sägas vara typiskt för ett svenskt 1700-talsbibliotek – först på 1800-talet skulle den engelskspråkiga kulturen få ordentligt fotfäste i Sverige. Tydligt är också att latinet, som på 1700-talet fortfarande var det dominerande språket inom den akademiska världen, inte hade någon större plats i ett bibliotek avsett för konstdilettanter och konststuderande; endast 27 latinska titlar återfinns i samlingen. Detta förhållande får också sägas återspegla hur den europeiska litteraturutgivningen faktiskt såg ut på området, med en tydlig dominans av de för konst- och hantverkselever mer lättillgängliga folkspråken.

Bland de senare intog dock svenskan, som endast finns representerad med tio titlar i 1806 års bibliotek, en blygsam position. Konst och arkitektur var under 1600- och 1700-talen ämnen som ännu i mycket liten omfattning behandlades i svenskspråkig litteratur. Vad gäller övriga europeiska språk förekommer de liksom svenskan sparsamt i samlingen, där ändå enstaka danska, holländska och spanska titlar går att finna.

Vad gäller de ämnesområden som förekommer och dominerar i samlingen utgör föga förvånande arkitekturen ett betydande inslag. I bred bemärkelse kan cirka 200 titlar räknas in under detta ämne. Här återfinns såväl klassiska verk av Vitruvius och Palladio som senare arbeten av franska och tyska arkitekter, inte sällan inriktade på de mer konstruktionsmässiga aspekterna av byggnadskonsten. En intressant liten underavdelning med ett knappt tiotal titlar utgörs av böcker som behandlar byggnadskonstruktion ur brandsäkerhetssynpunkt, vilket förstås var ett viktigt ämne i en bokstavligen eldfängd tid. En slags appendix till arkitekturen formar även de dryga

25

tiotalet skrifter som rör vattenbyggnad ur både praktisk och estetisk synvinkel – kanaler, slussar, fontäner med mera.

Vid sidan av arkitekturen tar förstås konstlitteraturen stor plats i samlingen, med skrifter som berör alla aspekter av konstens teori och praktik – skulptur, målning, teckning, gravyr etc. Ett rätt stort antal arbeten, sammanlagt 42 titlar, berör till exempel perspektivläran, ett ämne som förstås var centralt i undervisningen vid akademien.

Många av dessa titlar kom för övrigt till biblioteket via en av akademiens lärare, om vilken mer ska nämnas längre fram i denna text. Utöver de renodlade konst- och arkitekturböckerna rymmer samlingen dessutom åtskilliga verk inom andra ämnesområden. I många fall är det väl troligt att dessa böcker införskaffats på grund av ett rikhaltigt illustrationsmaterial som ansågs utgöra lämpliga studieobjekt och god inspiration för akademiens elever. Detta gäller exempelvis det storslagna flerbandsverket Ceremonies et coutumes religieuses de tous les peuples du monde (Amsterdam 1723), med suggestiva framställningar av religiösa ceremonier från världens alla hörn. Inspirerande var säkert också en folioupplaga av La Fontaines Fables choisies (Paris 1755–1759), som framförallt blivit berömd för de högklassiga gravyrerna, utförda efter förlagor av Jean-Baptiste Oudry.

En intressant aspekt på alla boksamlingar är förstås hur de över tid byggts upp och kompletterats. För den som önskar inblick i tillkomsten av 1806 års bibliotek finns en lämplig utgångspunkt i inskriptionen ‘Taraval Stockholm 1740’ på de latinska titelbladen i Andrea Pozzos tvåbandsverk Perspectiva pictorum et architectorum (Rom 1700– 1702). I den första volymen återfinns dessutom namnchiffret ‘GTR’ tecknat i en träsnittsvinjett, även denna på det latinska titelbladet. Det rör sig alltså om den ovannämnde initiativtagaren till Kongl. Ritare­akademien, G. T. Taraval. I feb­ ruari 1740 hade han just återkommit till Sverige efter en studieresa till Paris, men ortsangivelsen Stockholm tyder snarast på att boken inköpts just där och inte under resan. Pozzos arbete har omnämnts som ett av tidens mer inflytelserika vad gäller perspektivlära och arkitektur och bör såtillvida ha passat väl in i undervisningen vid akademien, särskilt med tanke på de rikhaltiga illustrationerna, bestående av perspektivvyer av tilltagande komplexitet och svårighetsgrad. Vad

26

Initiativtagaren till Kongl. Ritareakademien, G. T. Taravals namnchiffer (centralt i träsnittsvinjetten) och namnteckning på titelbladet i Andrea Pozzos storslagna Perspectiva pictorum et architectorum (1700–1702).

gäller slottsbygget kan en koppling göras till det skenperspektivistiska måleri som Taraval och Domenico Francia utförde i form av plafonder och arkader i Vita Havet, Drottningens drabantsal och Drottningens balsal.

Taravalproveniensen är förstås ett betydelsefullt inslag i en samling som därmed får en direkt anknytning till akademiens ursprung i den franske målarens ritareskola. Den kompletteras dessutom lämpligt nog av en volym som tillhört Taravals värvare Carl Hårleman, vars namn återfinns på främre pärmen till Aegidius Laurentii Girs Kon. Gustaffs den I och kon. Erichs den XIV chrönikor (Stockholm 1670). Delar av Hårlemans bibliotek såldes på auktion 1780 och antagligen kom volymen i akademiens ägo vid detta tillfälle eller senare. Girs historiska krönika är helt textbaserad och saknar illustrationer som kan tänkas ha använts i undervisningen vid akademien. Samtidigt var kunskaper i historia högst nödvändiga för de många elever som under 1700och 1800-talen kom att ägna sig åt det statusfyllda historiemåleriet.

En annan centralgestalt i akademiens tillblivelse var, som ovan antytts, Carl Gustaf Tessin. I

Carl Hårlemans namnstämpel på främre pärmen till A. L. Girs Kon. Gustaffs den I och kon. Erichs den XIV chrönikor (1670).

1806 års bibliotek återfinns hans namn guldpressat på ett pergamentband innehållande Giovanni Alfonso Borellis De moto animalium (Leiden 1685), kompletterat av signaturen ‘C. G. Tessin’ på titelbladet. Borellis zoologiska arbete bört ha haft en viss relevans för akademiens anatomiundervisning eftersom det rör biomekaniken, ett forskningområde författaren varit med om att grunda och som hämtade inspiration från Galileis celesta mekanik, enligt vilken himmelens och djurens kroppar är underkastade samma fysiska lagar. I Tessins exemplar av boken finns noteringen ‘Nÿa biblioth’ på försättsbladet, vilket indikerar att volymen härstammar ur det nya bibliotek som han byggde upp efter 1756, då han på grund av ekonomiska svårigheter var tvungen att göra sig av med stora delar av sina samlingar.

Tessins notering ‘nÿa Bibliothequet’ återkommer på främre pärmens insida i en tidig upplaga av Cesare Ripas Iconologia (Milano 1602). Boken är ett av flera exempel i samlingen på den emblematiska litteraturen, vars sinnebilder länge var ett viktigt referensmaterial inom den västerländska konsten. På titelbladet återfinns förutom Tessins namnteckning även signaturen ‘Desportes’, utan förnamn eller initialer. Historiskt länkas de båda namnen samman genom de målningar av Alexandre-François Desportes som Tessin köpte i Frankrike och idag finns på Nationalmuseum.

Huruvida det är samme Desportes som har skrivit sitt namn i denna bok har inte gått att fastställa med säkerhet, men en jämförelse med konstnärens signatur som den tecknas på olika målningar uppvisar onekligen tydliga likheter med den i boken.

Inte långt efter verksamhetsstarten 1773 börjar de första uppgifterna om bokförvärv dyka upp i akademiens arkivhandlingar. I 1775 års räkenskaper noteras det första mer substantiella inköpet i form av ett antal böcker från akademisekreteraren Floding. Den bifogade listan omfattar 8 nummer i folio, 6 i kvarto, 9 i oktavo och 16 i duodesformat – sammanlagt alltså 39 titlar, samtliga prydligt försedda med pris i riksdaler kopparmynt. Även om Flodings namnteckning återfinns i några volymer i 1806 års bibliotek tycks han inte ha haft för vana att regelmässigt förse sina böcker med ägarmärken. Eftersom posterna i listan oftast är försedda med kortfattade skickbeskrivningar, som ‘franskt band’, ‘pergamentband’

Samlaren och konstmecenaten C. G. Tessins namnteckning i Cesare Ripas Iconologia (1602), ett standardverk inom emblematiken. Signaturen högst upp tillhör möjligen den franske konstnären Alexandre-François Desportes, av vilken Tessin köpte flera målningar.

eller ‘obunden’, går det dock att med viss säkerhet knyta merparten av posterna till existerande böcker i samlingen; totalt rör det sig om 25 av de 39 titlarna. Huvuddelen av dessa böcker är tryckta på franska och det är i sammanhanget lätt att se ett samband med den långa studievistelse i Paris – ekonomiskt understödd av Tessin – som Floding påbörjade 1755. Det är känt att han vid återresan till Sverige 1764 hade med sig både ett bibliotek och en samling handteckningar och gravyrer, var­ av den senare avyttrades på auktion 1771. Ämnesmässigt uppvisar de böcker Floding sålde till akademien en påtaglig variation. Här finns flera anatomiska arbeten, till exempel en tidig 1700-talsutgåva av Vesalius klassiska planschverk från 1543, men även skrifter rörande arkitektur, geometri, perspektivlära, måleri etc. – med andra ord en boksamling tydligt anpassad för en konststuderande. Intressant nog återkommer Borellis ovannämnda arbete i listan över böcker från Floding och eftersom det även här rör sig om ett pergamentband talar väl det mesta för att det är Tessins exemplar som funnit vägen in i skyddslingens bibliotek. Noterbart är också att

27

listan kronologiskt omfattar alltifrån en Euklidesupplaga från 1578 till ett vid bokförsäljningen tämligen nyutkommet verk, skulptören Étienne Maurice Falconets Observations sur la statue de Marc-Aurele (Amsterdam 1771). Blandningen av gamla och nya tryck får sägas bekräfta den etablerade bilden av hur böcker i äldre tid ofta behöll sin aktualitet och användbarhet under betydligt längre tidsperioder än vad som idag är fallet.

Som tidigare nämnts kom det snart till en brytning mellan Floding och akademien. Detta förhållande bör dock inte skymma det faktum att med förvärvet av hans boksamling lades grunden till ett regelrätt akademibibliotek, vars överbyggnad kan sägas ha kommit på plats när akademien 1788 köpte ett större antal böcker och gravyrer av sin dåvarande preses Carl Fredrik Adelcrantz.

Denne drogs mot slutet av sitt liv med svåra ekonomiska bekymmer, något som antagligen medverkade till försäljningen. Sammanlagt ska det ha rört sig om hela 473 bokverk och i samband med överlämnandet ska en förteckning ha upprättats, vilken tyvärr har förkommit. Eftersom denne inte heller verkar ha satt några ägarmärken i sina böcker har avsaknaden av en förteckning medfört att det länge varit oklart vilka och hur många av böckerna i 1806 års bibliotek som egentligen tillhört honom. Undantaget är nio volymer innehållande fadern Giöran Josuæ Törnqvists (adlad Adelcrantz) omsorgsfullt präntade namnteckning, vilka därmed indirekt kan knytas till sonen. En bouppteckning från 1739 i Svea hovrätts arkiv i Riksarkivet, innehållande böcker som tillhört den äldre Adelcrantz och därefter gått i arv till sönerna Carl Fredric och Emanuel, ger dock ett visst underlag i proveniensfrågan. Av de sammanlagt 143 titlar – 83 i folio, 31 i kvarto, 25 i oktavo och 4 i duodes som tillföll Carl Fredric återfinns 54 i det bevarade 1806 års bibliotek.2 Till skillnad från Flodings förteckning saknar bouppteckningen efter G. J. Adelcrantz bokbandsbeskrivningar, vilket förstås gör kopplingen mellan de aktuella bokexemplaren och far och son Adelcrantz lite svagare. Översatt i juridiska termer går det kanske att tala om ett indiciemål, där det i brist på andra kända och tänkbara förvärvskällor ändå verkar osannolikt att böckerna skulle härröra från någon annan samling än just den Adelcrantzska.

En närmare granskning av de nio böcker i 1806

28

Arkitekten och akademiledamoten Carl Fredrik Adelcrantz far Giöran Josuæ hette innan adlandet Törnqvist. Flera böcker med hans namnteckning återfinns i 1806 års bibliotek.

års bibliotek som vi med säkerhet vet har tillhört G. J. Adelcrantz ger besked om att de – med smärre variationer – genomgående är signerade ‘Georg: Josua Törnquist’. I och med att denne adlades och bytte namn i oktober 1712 bör alla dessa böcker således ha förvärvats före adelstiteln, och helt följdriktigt visar sig heller ingen av volymerna vara tryckt senare än 1702. Gemensamt för de nio bokverken är också att de alla behandlar olika aspekter av arkitekturen, liksom att språket är franska eller – i ett fall – italienska. Det syns här naturligt att knyta an till Adelcrantz d. ä:s studieresa i Frankrike och Italien 1704–1706, där han bland annat köpte gravyrer, böcker och ritningar till sin läromästare Nikodemus Tessin d.y. Att han under denna resa även passade på att göra en del egna bokförvärv förefaller ytterst troligt.

Från oktober 1704 till oktober 1705 vistades han i Paris och bland de böcker han kan tänkas ha köpt där kan nämnas Veües des plus beaux bâtimens de France, en stort upplagd planschsamling utförd av Gabriel Perelle och hans söner Nicolas och Adam, där franska palats, broar och trädgårds­ anläggningar, bland annat Versailles, presenteras i överskådliga vyer och planer. Dateringen är oklar men årtal på vissa planscher indi­kerar att samlingen, som omfattar tre volymer med 310 etsningar, utförda under en stor del av 1600-talet, tidigast är sammanställd mot seklets slut.

En del andra böcker förvärvade av G. J. Adelcrantz anlägger mer av ett mikroperspektiv på arki­ tekturen, vilket exempelvis gäller Alexis Loirs Nouveaux desseins d’ornemens de paneaux, lambris, carosse &c. (Paris, odaterad) och Georges Charmetons Diverses corniches choisies, sur l’an­ tique avec leurs profils (Paris 1670?), där den för barocken så viktiga ornamentiken och de ständigt betydelsefulla antika förebilderna behandlas.

Bland in­köpen märks även Les cinq ordres d’archi­ tecture (Paris 1685), vilket är ett franskt utdrag ur

den italienske Palladiolärjungen och renässans­ arkitekten Vincenzo Scamozzis många gånger omtryckta och översatta L’idea della architettura universale (1615). Ett annat italienskt 1600-talsverk, Ottavio Revesi Brutis Archisesto per formar con facilità li cinque ordini d’architettura, föreligger istället i originalupplagan, tryckt i Vicenza 1627. Arbetet behandlar användningen av Galileos passare för arkitekturändamål och på titelbladet avbildas instrumentet på en stor graverad vinjett.

Bristen på ägarmärken till trots går det ändå att med bestämdhet knyta åtminstone en av böckerna i 1806 års bibliotek till den yngre Adelcrantz. I den italienske barockarkitekten Ferdinando Galli-Bibienas Direzioni a’ Giovani Studenti nel disegno dell’architettura civile (Bologna 1731) återfinns nämligen följande tillskrift: ‘Vincenzo Corazza al Virtuosijs. Baron di Adelcranz per memoria. Bol.a li 14 Maj. 51.’ Boken och inskriften härrör från den resa till Italien som Adelcrantz påbörjade 1750, delvis med samma uppdrag som Hårleman haft 1732, det vill säga att finna konstnärer till utsmyckningen av Stockholms slott.

Just denna uppgift lyckades Adelcrantz inte gå i land med under resan, som annars bjöd på många inspirerande intryck, delvis nedtecknade i en dagbok som finns bevarad i akademiens arkiv.

När han våren 1751 påbörjade hemfärden gick resan norrut från Rom via en rad italienska kulturcentra, bland annat Bologna. I staden fanns bland annat den välkända konstskolan Accademia Clementina och Galli-Bibienas lilla skrift, varav en andra del utkom 1732, var avsedd för skolans arkitekturstudenter. Den Vincenzo Corazza som överlämnade bokgåvan till Adelcrantz bör vara den klassiskt bildade präst, poet och översättare (f. 1721) som var lärare vid samma skola.

Med tanke på att det även gjordes andra för-

Inskrift i den bok som Carl Fredrik Adelcrantz fick som avskedsgåva vid avfärden från Bologna under sin italienska resa 1751.

värv och att det sammanlagt förtecknas 505 nummer på bokavdelningen i 1806 års katalog verkar det tyvärr uppenbart att en del av de 473 böckerna från Adelcrantz förskingrades innan katalogen upprättades. Svinnet påverkade för övrigt även den del av boksamlingen som inköpts från Floding och vissa uppgifter i akademiens tidiga protokoll bekräftar problemet. Redan på 1780-talet beviljades hemlån och trots att detta inte gällde akademiens elever tycks de generösa lånereglerna i förlängningen ha lett till att åtskilliga bokvolymer kom på drift. I vilken mån dessa volymer sedan fann vägen tillbaka till biblioteket är oklart. Bibliotekarien Tempelman hävdar 1801 att endast ett fåtal böcker förkommit under hans tjänstetid, medan en biblioteksrevision 1802 redovisar ett betydligt större antal saknade titlar.

De olika slutsatserna får sägas avspegla en tämligen rörig situation där ett flertal olika ledamöter, förutom Tempelman bland annat även professorerna Louis Masreliez, Fredrik Magnus Piper och Lars Grandel, var engagerade i bibliotekets skötsel och ibland handlade både självsvåldigt och i konflikt med varandra.

Enigheten inom akademien lär ha varit desto större när man 1798 erbjöds en större samling gravyrer och teckningar tillhörig kanslirådet Gustaf Ribbing. Donationen ägde rum i december samma år och mottagarna återbördade gesten genom att utse donatorn till hedersledamot.

Utöver den imponerande planschsamlingen fann även en del böcker med Ribbings exlibris vägen in i akademiens bibliotek, däribland två illustrerade verk om biblisk historia, Sacræ historiæ acta a Raphaele Urbin (Paris efter 1649), med gravyrer efter målningar av Rafael, och trebandsverket Histoire sacrée en tableaux (Paris 1693) av ClaudeOronce Fine de Brianville. Bibelns berättelser tar stor plats även i Johann David Köhlers Orbis terrarum in nuce (Nürnberg 1722), en charmfull världshistoria i bilder som det är lätt att se Ribbing försjunka i som barn. De bibliska motiven bör för övrigt ha passat väl i undervisningen vid akademien, där det religiösa måleriet länge hade en framträdande ställning.

Väl synliga på hyllorna i 1806 års bibliotek är ett antal volymer med bokstäverna ‘GH’ pressade i guld på ryggarna. De båda initialerna förekommer både i sirlig latinsk skrivstil och typografiskt inom en liggande eller stående oval ram. Sam-

29

Gustaf Ribbings exlibris graverades i charmig rokokostil av akademiledamoten Jean Eric Rehn.

manlagt rör det sig om 19 böcker, de flesta bundna i röda halvskinnband från ca 1800 med sparsam guldornering och gröna titeletiketter på de släta ryggarna. Formaten är nästan uteslutande små, oktav och duodes, i något fall kvarto, och på ett av titelbladen återfinns dessutom en svart namnstämpel, ‘G: Hensigen’. Gottlob Hensigen var dekorationsmålare, hade gått i lära hos Desprez och efterträdde 1792 Floding som lärare i geometri och perspektivlära vid Konstakademien, och 1803 blev han även ledamot. Efter Hensigens död 1805 fick akademien tillfälle att välja ut och köpa sammanlagt 43 nummer ur hans boksamling – allt var således inte bundet och ägarmärkt enligt ovannämnda modell.

Lärarverksamheten återspeglas tydligt i många av de böcker som inköptes från Hensigens dödsbo. Den äldsta boken i materialet är Lorenzo Sirigattis La pratica di prospettiva (Venedig 1596), en rikt illustrerad perspektivlära. Författaren tillhörde den 1563 grundade Accademia delle arti del disegno i Florens, som även kunde räkna konstnärer som Cellini och Vasari till medlemsskaran.

30

Bland böckerna från Hensigen kan också nämnas den skicklige franske etsaren Abraham Bosses Maniere universelle de mr Desargues, pour pratiquer la perspective par petit-pied (Paris 1648), ett på sin tid omstritt verk, baserat på arkitekten Girard Desargues föreläsningar. Från samma inköp härrör dessutom ett exemplar av den första svenska perspektivläran, Johan Beronius Inledning til perspectiven (Stockholm 1754). Boken skrevs i syfte att användas i författarens undervisning av kronprins Gustav och är också försedd med en tryckt dedikation till den sistnämnde. Beronius saknade egentlig konstnärlig bakgrund men hade i ungdomen varit volontär i fortifikationen, där han antagligen inhämtat grunderna i ritkonsten.

Efter adlandet under namnet Biörnstierna 1760 blev han så småningom bibliotekarie hos kronprinsen och behöll denna befattning efter det att den senare blivit kung. Även om mycket av det som valdes ut från Hensigens bibliotek rörde just perspektivläran finns här även exempel på böcker som behandlar helt andra ämnen. Värd att nämna bland dessa är i synnerhet den tyske filosofen och författaren Gotthold Ephraim Lessings Laokoon: oder über die Grenzen der Mahlerey und Poesie, där han i sin roll som litteraturkritiker drar upp gränsen mellan litteratur och bildkonst – enligt Lessing utsträckte sig den förstnämnda i tiden, medan den senare gjorde detsamma i rummet. Boken utkom första gången 1766 och Hensigens exemplar är av en senare upplaga, tryckt i Berlin 1788, vilket är den första som utgavs av författarens bror, Karl Gottholf Lessing, som tillfogat de förberedande arbetena till den andra del som aldrig färdigställdes. Avviker från läroboksmönstret bland Hensigens böcker gör även Histoire générale des Pais-Bas (Bryssel 1720), en historik över Nederländerna i fyra oktavvolymer, rikt illusterad med graverade topografiska planscher. Det anonymt utgivna verket brukar oftast tillskrivas Jean-Baptiste Christyn, en jurist och författare från Spanska Nederländerna, född ca 1635, men ibland även en av hans farbröder, som bar samma namn.

Sammanfattningsvis är det lätt att uppfatta 1806 års bibliotek som resultatet av några få akademiledamöters samlarmödor. I någon mån etablerades dock även en reguljär inköpsverksamhet under akademiens första decennier, vilket bland annat innebar att det vissa år på 1770- och 1780-ta-

len sändes stora penningremisser till Rom och Paris, avsedda för bokförvärv. Vilka kommissionärer som användes i dessa båda städer är tyvärr okänt, liksom vad som egentligen förvärvades.

Enstaka inköp finns ändå noterade och 1779 sålde till exempel den i dåtidens kulturkretsar välbekante bibliotekarien och tidskriftsutgivaren Carl Christoffer Gjörwell ett exemplar av Oeuvre du chevalier Hedlinger ou recueil des medailles de ce celebre artiste (Basel 1776) till akademien. Ett par av de fina skinnband som omsluter Johann Wilhelm Weinmanns magnifika botaniska verk Phytanthoza-Iconographia (Regensburg 1737–45) är å andra sidan försedda med amiralen och landshövdingen Theodor Anckarcronas pärmexlibris och inköptes möjligen direkt vid auktionen efter honom 1778. Dessutom inkom en och annan bokgåva, varav den mest storslagna kunde noteras 1797, då den utländske ledamoten Jacques (Giacomo) Quarenghi förärade akademien sitt vackra arkitekturverk Thèatre de l’hermitage de sa majesté l’imperatrice de toutes les Russies (Sankt Petersburg 1787). Till detta kommer förstås ett större antal böcker som saknar uppgifter såväl om varifrån de kommer och när de kan tänkas ha tillförts samlingen. Detta gäller exempelvis den

här nyss omnämnde Abraham Bosses Traicté des manieres de graver en taille douce sur l’airin (Paris 1645), en inflytelserik lärobok i de nya grafiska teknikerna som kom att översattas till flera språk.

Några anteckningar på nederländska i slutet av exemplaret i 1806 års bibliotek ger ändå en viss en antydan om vilken rutt det tagit på sin väg mot Norden.

På det hela taget verkar ändå en viss stiltje ha lagt sig över akademiens bokförvärv efter inköpen från Adelcrantz 1788. Möjligen underlättade det måttliga inflödet av nya böcker beslutet att så småningom utge en katalog över akademiens samlingar. Hösten 1805 uppmanades bibliotekarien Tempelman att registrera de sista nyförvärven och följande sommar, den 31 juli 1806, låg katalogen färdigtryckt. Ett kapitel i bibliotekets historia låg därmed färdigskrivet och under 1800-talet skulle nya, värdefulla donationer av äldre konst- och arkitekturlitteratur komma att komplettera det som idag utgör 1806 års bibliotek i Konstakademien. Men detta är, som det heter, en annan historia.3 Tack till Fredric Bedoire, Eva-Lena Bengtsson och Ulf Nordqvist.

TRYCKTA KÄLLOR Bedoire, Fredric. Adelcrantz och kärleken till konsterna. 263 s.

Stockholm: Langenskiöld, 2018.

Bonds, Gunvor och Anneli Ekström. ‘Kolonnordningar och kinesiska paviljonger. Bokskatter i Konstakakademiens äldsta bibliotek’. I Bibliotek och arkitektur: Byggnader, rum, samlingar, red. Magdalena Gram, Arkitekturmuseets skriftserie; 9, s. 216–29. Stockholm: Arkitekturmuseet, 2002.

Bæckström, Arvid. ‘Uppkomsten av Konstakademiens bibliotek och gravyrsamling’. I Meddelanden från Kungl. Akademien för de fria konsterna 1940, s. 47–76. Stockholm, 1940.

Förteckning på Kgl. Målare- och Bildhuggare Akademiens samlingar af böcker, estamper, buster, bas-reliefer m.m. (2), 74 s. Stockholm, 1806.

Looström, Ludvig. Den svenska konstakademien under första århundradet af hennes tillvaro 1735–1835: Ett bidrag till den svenska konstens historia. 538 s. Stockholm, 1887.

Nordqvist, Ulf, red. 1806 års bibliotek: Ett jubileum; Kungliga akademien för de fria konsterna 18 november–17 december 2006.

30 s. Stockholm, 2006. Övriga källor Konstakademiens arkiv. Protokoll och kassaböcker. 1773–1805.

Riksarkivet. Bouppteckning efter G. J. Adelcrantz i Svea hovrätts arkiv, 1739.

NOTER 1. Att det idag går att belägga ett större antal titlar i samlingen än vad som återfinns i 1806 års katalog har sin grundförklaring i det faktum att man i äldre kataloger oftast redovisade endast den första titeln i ett samlingsband som innehöll flera verk. I likhet med de flesta äldre boksamlingar innehåller 1806 års bibliotek ett flertal samlingsband.

2. Detta är det antal titlar som vid en försiktig bedömning ansetts vara identiska med de som återfinns i det nuvarande 1806 års

bibliotek. Bokförteckningar i äldre bouppteckningar är vanligen mycket rapsodiska, vilket gör att det ibland är svårt att med full säkerhet identifiera enskilda boktitlar.

3. Artikeln har tillkommit i samband med en pågående katalogisering av 1806 års bibliotek i Konstakademien, med slutmål i en tryckt, vetenskaplig katalog över samlingen. Projektet finansieras av Ragnar Söderbergs stiftelse.

31

Notiser i essäformat

När man lagt sista handen vid en omfattande bok som Bara genom breven till dig, vän!: Eyvind Johnsons och Rudolf Värnlunds brevväxling infinner sig rätt snart behovet att lägga till saker. Det är lockande att på vissa punkter fullborda de korta kommentarerna i brevutgåvan med resultaten av våra forskningar som ofta går betydligt längre än det vi hade utrymme för i boken. Biblis har gett oss chansen att göra det, som illustration till det arbete som ständigt pågår i forskningsbibliotekets arkiv och läsesalar, med hjälp av böcker, handskrifter och kataloger över det alltomfattande arkivmaterial, som finns att tillgå på KB. En intressant sidobelysning av Eyvind Johnson får man när man tar del av brevväxlingen med den efter Rudolf Värnlund mest frekvente mottagaren av Johnsons brev: journalisten Arvid Moberg. Den löper från 1923 till Johnsons död 1976. Under det halvår vid årsskiftet 1925/26, då Johnson och Värnlund var osams och Johnson dessutom var ur gängorna på grund av en olycklig kärlekshistoria, tar brevväxlingen med Arvid Moberg en ny vändning. Under denna period skriver Johnson en serie originella och språkligt innovativa brev till Moberg, varav det

32

resebrev han skrev från Capbreton den 28/1 1926 här återges i faksimil.

En kvalificerad gissning från Eyvind Johnsons sida om en förarglig recensions upphovsman satte oss på ett litteraturhistoriskt spår som ledde rakt in i arbetarlitteraturforskningen och en där förbisedd detalj som har med en av dess grundtexter att göra: Olof Vinbergs artikel om proletärlitteraturen i tidskriften Edda från 1927. Vinberg, en av litteraturhistorikerna anförd pionjär, visar sig vara identisk med en obehaglig och bland historiker och säkerhetspolis känd nazist. Men vi hann inte gå till botten med den saken förrän vi var tvungna att lämna boken till trycket. Nu kan vi redovisa det hela. Det utvecklade sig till ett successivt avslöjande, vars många förbluffande turer via olika arkiv och diverse svåråtkomliga dokument återspeglas i en lika vindlande text, som dessutom ger en aning hur speciella kretsar Johnson och Värnlund kom i beröring med: ungsocialistkollektivet hos Amaltheamannen Alfred Stern i Lindholmen i Uppland till exempel; hur exakt de förmådde ta pulsen på en orolig förkrigstid; hur provo­cerande deras texter kunde verka; hur genomskådande och framsynta de var. birgit munkhammar & magnus bergh

birgit munkhammar

Eyvind Johnsons pyrenéiska självrannsakan

D

en etablerade bilden av Eyvind Johnson föreställer en ironisk rationalist. Den stämmer ganska väl överens med hans roll i brevväxlingen med Rudolf Värnlund, som jag tillsammans med Magnus Bergh gav ut våren 2018, Bara genom breven till dig, vän!: Eyvind Johnsons och Rudolf Värnlunds brevväxling. Efter en trevande början blir korrespondensen snabbt nödvändig, därför att båda brevskrivarna, bortsett från den sympati som förenar dem, hade behov av en vän utanför det dagliga. Brevsamlingen omfattar regelbunden brevväxling från 1920 till 1930 och sporadiska brev främst under resor till och med 1933. Av återstoden fram till 1944 finns ett fåtal brev från Värnlund bevarade, däremot inga från Johnson.

Brevväxlingen kopplar ihop det privata med det yrkesmässiga och blev Johnsons viktigaste länk med Sverige under vistelsen i Berlin och Paris på 1920-talet. Breven gav honom veckodosen av Sverige: ett slags Kulturnytt med inslag om de böcker eller artiklar man talade om för tillfället, om vad de själva skrev eller var på väg att skriva plus olika möjligheter att få böcker förlagda eller bara få något publicerat för honorarets skull, sådant de var tvungna till för att kunna fortsätta.

Värnlund var högst medveten om sin roll som informant. Han bemödar sig om en objektiv men ändå matnyttig bild av svensk litteraturs läge inför deras respektive debuter 1924, strax efter Johnsons tillfälliga hemkomst.

Arbetet med breven i Eyvind Johnsons samling på Kungliga biblioteket i Stockholm har visat honom som en brevskrivare av rang i skif-

tande tonarter, väl anpassade efter olika mottagare. Den profil som demonstreras i den av Örjan Lindberger redigerade Och så vill jag prata med dig: Brevväxlingen mellan Eyvind Johnson och Elmer Diktonius från 1997, är den vänsterradikale 30-talsförfattarens. Men Johnson, som sedan 1930 är bosatt i Sverige, omprövar sin ideologiska kompass när Sovjet anfaller Finland på hösten 1939. Det blir glesare med brev efter 1945, då det är uppenbart att Johnson har en mycket mer kritisk syn på Sovjet­unionen än Diktonius. Lindbergers utgåva omfattar brev från 1930 till 1957. Den dokumenterar Eyvind Johnson som den officiella person han blev, praktiskt taget omedelbart sedan han återvänt till Sverige.

Brevväxlingen med Rudolf Värnlund sker inledningsvis mellan två mycket unga män som man här kommer betydligt närmare inpå livet än senare. Också breven till Värnlund hade sin dramatik, som föranledde vissa ingripanden av Johnson. Jag har i ‘En ömtålig balans. Brevväxlingen mellan Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund’ i tidskriften Balder 2/2018 redogjort för några tillfällen, då brevskrivarna blev osams. Man konstaterar att någon (Johnson själv antagligen) från samlingen avlägsnat de brev Värnlund har reagerat kritiskt mot. Ofta sammanfaller det med att Johnson i senare brev ber om ursäkt för sina förlöpningar i breven i fråga. Det rör framför allt de svajiga breven från Johnsons första besök i Paris 1922, då han var i sällskap med Victor Vinde. De är skrivna i onyktert eller alltför uppsluppet tillstånd.1 Inte för att Värnlund var främmande för vare sig onykterhet eller uppsluppenhet, men han

33

var definitivt emot att man skulle skriva brev i sådana lägen. För honom innebar brevskrivning ögonblick av sanningssägande, och de brev han skrev då är märkligt klarsynta och alldeles nakna.

Kanske var det här ett krav som Johnson inte instämde i. Det är kanske rentav så att han värjde sig emot att hans sinne för humor, också det som blommade upp under vinets inflytande, skulle utsättas för något slags censur. Humorn var hans främsta vapen mot misströstan och hans ständiga skydd mot övergivenhet. Den hade redan hjälpt honom många gånger, och den ska visa sig vara ännu mer verkningsfull i hans framtida skönlitterära skrivande, framför allt i Romanen om Olof och romantrilogin om Krilon. Jag tänker på ‘Sagan om de själiska nöjenas och den andliga flärdens land eller Möte med Spanjorskan’ i Slutspel i ungdomen från 1937 eller berättelsen om Hovalls besök hos kejsaren av Kina i Krilons resa från 1942, för att nämna några exempel på passager, där Johnsons humor firat triumfer.

Till skillnad från Värnlund var Johnson från bör­jan passionerat intresserad av olika språkliga konstruktioner och den språkliga förnyelse som kan åstadkommas med deras hjälp. Han roas av allt från seriösa språkstudier till tillämpade språkövningar av mer eller mindre konstnärlig art: modernistisk, traditionell eller rentav studentikos.

I Värnlunds brev och böcker saknas helt sådana tendenser. Värnlund är en klassisk stilist som med största omsorg väljer sina ord, som kan precisera de mest komplexa förnimmelser och känslor.

Han gjorde ett försök att fånga extasen i ord i romanen Det druckna kvarteret, 1929, och han tyckte sig ha lyckats med det. Men han möttes av en brist på förståelse från kritikerna, som i längden gjorde det svårt för honom att lita till sin fantasi.2 Desto mer av pastischerande stil eller studentikos travesti på historiska epokers stilar kunde Johnson finna hos en annan brevvän: journalisten vid Norrbottens-Kuriren i Luleå, Arvid Moberg (1900–1986). Denne jämnårige norrbottning, som skrev till Johnson i Berlin 1923 och utbad sig om ett sammanträffande, blev en av Johnsons trognaste, livslånga vänner.

Ett långt uppehåll i brevväxlingen med Värnlund inträffade efter dennes misslyckade besök i Paris hösten 1925, då Johnson kommit tillbaka dit igen, och varade ända tills de gradvis försonades på våren 1926. Under tiden hade Johnson främst

34

umgåtts i Victor Vindes krets i Paris. Men Johnson hade nu också nya vänner och brevvänner från hemorten, förutom Arvid Moberg Harald Janson och hans bror Carl Janson, som han hade träffat i Norrbotten från julen 1924 till våren 1925.

Läget i bekantskapskretsen hade på så sätt förändrats när Johnson återvände till Paris efter att ha fått sin roman Timans och rättfärdigheten antagen på Bonniers. Johnson talar i samtida brev om att han led av olycklig kärlek till en svensk kvinna, som han träffat på kontinenten och i Stockholm, och som följdes av ett utdraget slut på förhållandet 1925–26 i Paris. Mycket litet om kärlekshistorien är känt, men breven vittnar om att Johnson for illa av förhållandet.3 Också hans politiska aktivitet i Sverige hade upphört.4 Nu hade han bara sina författarplaner att räkna med; utan Värnlunds bistånd, utan partikamrater och utan stadigt sällskap. Men då sker undret: han får ett resestipendium från Bonniers på 1 000 kronor.

Han beslutar sig för att resa till Pyrenéerna, med Capbreton vid Atlantkusten som slutstation. Han tänkte stanna där för att skriva det som blev Stad i mörker, och sedan ta sig hem till Paris via Bordeaux.5 Resmålet var tidstypiskt; det hade i början av 1900-talet blivit populärt att vallfärda eller företa en hälsoresa till Pyrenéerna med sikte på att uppehålla sig vintertid på en glamouromsusad ort vid kusten som Biarritz. Johnson nöjde sig med det anspråkslösare alternativet Capbreton.

Arvid Moberg är näst efter Värnlund den mest frekvente mottagaren av brev från Eyvind Johnson. De växlar brev från 1923 fram till Johnsons död 1976, utan att någonsin komma upp till den intensitet som rådde i brevväxlingen med Värnlund under 1920-talet. Men under tiden kring 1925–26, då Johnson och Värnlund inte brevväxlade, får Moberg träda in som Värnlunds vikarie och ta emot en mängd dekorativt skrivna och inspirerade bok-konstverk till brev, något som hade varit otänkbart i korrespondensen med Värnlund.

När Johnson lämnade Sverige denna gång hade han med sig en nyinförskaffad skrivmaskin, ett underbart bokframställningsredskap, som han gör det bästa av i just dessa brev.6 Breven är ibland angivna som treexemplariga, det vill säga originalbrevet är till Arvid Moberg och genomslagskopiorna till Carl och Harald Janson. Arvid Moberg var skolbildad och särskilt kunnig i historia av alla slag, och han hade möjlighet att

i Norrbottens-Kuriren skriva om just de saker som intresserade honom. Han hade ordnad ekonomi, och det var troligen han som stod för notan då han och Johnson träffades i Berlin och Paris.

Vad Johnson finner hos Moberg, och som han saknat hos Värnlund, är ett obegränsat utrymme för och dito förtroende för sitt skrivande, även då det blev misslyckade och utflytande brev som han åstadkom. Moberg eftersträvar inte alls utrymme av det slaget för egen del. I Johnsons brev finns ingen konkurrens eller gräns för litterära fantasier, inte heller något krav på nykterhet.

Han känner tydligt tjusningen i att släppa loss sin fantasi, och det är framför allt mycket välkommet för mottagaren. Det kan vara skäl nog till att han grips av en stark lust att fabulera i de mest långsökta ämnen på språk som han redan kan eller håller på att lära sig, i brev som blir till små böcker. Det bästa exemplet är den reseberättelse från ‘CAPBRETON TJUGUÅTTONDE JANUARIS 1926’ som Johnson skrev och postade i tre exemplar till Arvid Moberg, Harald Janson och Carl Janson.7 Det återges här i faksimil med tillstånd från Eyvind Johnsons rättsinnehavare.

Brevet föregås av en tillägnan, undertecknad av Eyvind Johnson som Gaston Doumerge (1863– 1937), som vid den här tiden (1924–31) var president för den franska republiken. Den mödosamt utformade namnteckningen – förfalskad, dock inte till gagnet – visar att det inte är av en slump Dou­ merge tilldelats rollen att överbringa brevet. Gaston Doumerges värderingar tycks enligt franska Wikipedias utförliga levnadsteckning svara mot Johnsons egna värderingar efter uteslut­ningen från ungsocialisterna vid årsskiftet 1923–24. Doumerge var uppfostrad med protestantiska och republikanska ideal och han var till exempel anhängare av folkbildning och ökad självständighet för de franska kolonierna. Bland annat verkade han för undervisning i arabiska i Algeriet. Doumerge var också vittne till den italienske anarkisten Caserios dödliga attentat mot den franske presidenten Sadi Carnot 1894, något som Johnson – troligen ånger­ full inför sin dokumenterade entusiasm för de olika attentatsmännen – kände väl till med tanke på översättningen som han och Vinde gjorde av den anarkistiske poeten Georges Vidals dikt ‘Till Cottin’ i Brand nr 2, 1923.8 I överlämningsbrevet anslås ett högtidligt, närmast bibliskt tonläge som sedan fortsätter i själva

brevet. Eyvind Johnson var av vana fäst vid ordalydelsen i bibeltexter och moraliska betraktelser, som var viktiga för hans fostermor och moster i Näsberg. I brevet förekommer stilistiska drag från gängse uppbyggelseskrifter, till exempel Lars Levi Læstadius tidskrift Ens ropande röst i öknen: ynglingens frestelser genom rytande rovdjur, fåfänga, hedningar, brännvin och skökor, som leder raka vägen till synd. Det är påfallande att Johnson också i breven till Värnlund är snar att använda talesätt av typen ‘Herran vare mig nådig om…’.

Men i det här brevet är det fråga om ett idiom som Johnson använder för att få fram det speciella i mötet med den främmande miljön. Jag vill inte kalla språket studentikost, för det saknar den ton av elak överlägsenhet, som gärna präglar sådant. Det studentikosa syftar ju till att demonstrera författarens avsevärda bildning och mångåriga vana att läsa tjocka böcker på krångligast tänkbara språk, mödosamt skrivna av idiotiska gamla forskare.

Johnson har i stavningen emellertid tagit fasta på vanliga grepp i studentikosa alster: att slumpvis stoppa in ett h i ett ord, stava k med q eller que, teckna v med fv , hv eller w och uttrycka sig som i en fornnordisk dikt: ‘Mig uppå ett säte nedsatt’ eller anspela på Havamal eller Tegnérs Fritiofs saga.

I vissa brev till Moberg har Johnson nog använt mera ordinära studentikosa inslag i linje med adressatens brev. Men här är det tuktat av konstnärlig känsla. Språket blir bärare av det egendomliga i upplevelsen av det annorlunda. Överhuvudtaget präglas brevet av en faktisk och ärlig redogörelse för Johnsons nuvarande tillstånd av ensamhet och osäkerhet, men också för hans beråd och vilja att återknyta till värderingar hemifrån: uppriktiga sympatier talar ur brevet, en icke-dömande syn på till exempel religiösa fenomen som helgon till exempel eller det monarkiska statsskicket i Sverige, ett intresse för och handfasta erfarenheter av tåg och deras konstruktioner, en vilja att vara oberoende av samtidens värderingar och en bekännelse av sin oförmåga att stå fri från dem.

Ytterligare några texter om hans möte med det sydfranska landskapet har Johnson publicerat i olika tidningar på våren 1926 eller senare. De har mera tonen av en pålitlig och van resenär, så som man bör framstå i genren resebrev.9 Men det är fascinerande att iaktta det avstånd som finns mellan dem och den här försändelsen från Odyssevs, turist.

35

NOTER 1. Uteslutningarna, förmodligen gjorda av Johnson, se Bara genom breven till dig, vän!: Eyvind Johnsons och Rudolf Värnlunds brevväxling, red. Birgit Munkhammar och Magnus Bergh (Stockholm: Bonnier, 2018), s. 301–9.

2. Värnlunds roman Det druckna kvarteret och författarens tveksamhet mot att lita till fantasin på grund av kritikernas misstro, se Värnlunds brev från Stockholm 29 oktober och 6 november 1929 samt Johnsons svar från S:t Leu la Forêt 2 november 1929, ibid., s. 1222–32.

3. Johnsons berättelse om kvinnan finns i brev till Arvid Moberg den 31 juli 1925, där Johnson redogör för förhållandet, som nu blivit enbart pinsamt för honom. I de bevarade breven till Värnlund kallas hon enbart A.-L., se till exempel Johnsons brev till Värnlund från Paris 16 juni 1926, ibid., s. 593–96, ‘försoningsbrevet’ med dess sansade syn på det nu avslutade förhållandet. Se också min artikel med mina efterforskningar om vem kvinnan var i ‘Eyvind Johnsons franska debut’ i Le Nord à la lumière du Sud: Mélanges offerts à Jean-Francois Battail i Deshima, Hors-série 3 (Strasbourg: Départements d’études néerlandaises et scandinaves, 2013).

4. Om Johnsons politiska aktivitet i Stockholm 1923–24 och

dess avslutande kan man läsa i min Hemligskrivaren (Stockholm: Bonnier, 2000), s. 39–45 5. Skildringen av besöket i Bordeaux på hemvägen till Paris återfinner man, med nästan 40 års fördröjning och tillika romantisering i romanen Livsdagen lång (Stockholm: Bonnier, 1964).

6. Köpekontraktet för skrivmaskinen som Johnson köpte på avbetalning av Harry Holmberg den 18 maj 1925 finns på KB, se Bara genom breven till dig, vän!, s. 536.

7. En sammanfattning av perioden i Pyrenéerna finns i Örjan Lindbergers biografi, del I, Norrbottningen som blev europé (Stockholm: Bonnier, 1986), avsnittet 1 i ‘Ett annat själv, halvfärdigt’, s. 143–52. Lindberger citerar även korta avsnitt av brevet till Arvid Moberg, som här återges i sin helhet.

8. Johnson redogör för arbetet med George Vidals dikt i brev till Värnlund från Paris den 15 oktober 1922, Bara genom breven till dig, vän!, s. 322–26.

9. ‘En dag i Perpignan’ i Frihet nr 3 1926, ‘Pau, Bayonne, Biarritz och havet’ i Ny Tid 17 april 1926 och ‘Dagar och städer’ i Konsumentbladet 14 maj 1927. De två senare har återpublicerats i en bok med titeln Resebrev 1921–1952, red. Björn Gustavsson (Stockholm: Modernista, 2006).

KOMMENTARER s. 39 I nordanskogen / der suckar granen: heter det i ‘Goternas sång’ i Viktor Rydbergs dikt Dexippos, sånär som på att ‘suckar’ ska bytas mot Rydbergs ‘nickar’. Med Johnsons benämning goter avses västgoterna eller visigoterna, som har ett förflutet i Narbonne och Perpignan.

hus, gröna hus, hus vilkas färg är blå’) och av Medelhavet som har samma färg som ‘en mycket blått bemålad himbel’. Det skulle annars kunna vara en beskrivning av Pic du Midi, eller annan bergstopp i Pyrenéerna.

kungar av Rings stam: hör till Herr Tegnérs Frithiofs sagas / ljusa gestalter.

s. 41 en fröken Bernadette: bestås en sympatisk redogörelse, som avslutas med att hon ‘dog utan att Kärleken manglat henne platt’.

Hon påminner om postfröken Elisabeth Ågren i Stad i mörker, något som visar att Johnson inte alltid tänkte ‘fel’ om kvinnor.

Bort dör du, Carcassonne…: en ny version av strofen 77 från ‘Den Höges sång’ i Havamal, här citerad efter http://runeberg.org/eddan/ se-02.html. ‘Fä dör / fränder dö, / även själv skiljes du hädan, / men ett vet jag, / som aldrig dör, / domen över död man.’ Det finns även en mera explicit version av samma strof i Esaias Tegnérs dikt ‘Kung Bele och Torsten Vikingsson’ ur Frithiofs saga.

Ett Cafehus kallat Cafeglacier … : om man vill se detta caféhus i Narbonne kan man titta på Blog Patrimonial de la Médiathèque du Grand Narbonne, https://lamediathequepatrimoine.wordpress. com/2013/10/31/a-la-recherche-des-cafes-narbonnais-disparus/.

Gamla citadell… : att man inte får besöka dem beror kanske på att de gamla befästningarna revs under första hälften av 1900-talet, se https://fr.wikipedia.org/wiki/Fortifications_de_Perpignan. s. 40 som heter Canigou: syftar på Pic de Canigou, som är 2 785 m högt och ligger i östra Pyrenéerna.

Helgonet Herr Sebastian med Pilarna…: Sankt Sebastian, född i mitten av 200-talet i Narbonne. Hans helgondag firas den 20 januari.

På gatan Bernadotte: där Jean Bernadotte, sedermera Karl XIV Johan, föddes i enkla förhållanden. Uppräkningen av Gustaf V:s förfäder innehåller en överflödig farbror, kanske har Johnson blandat ihop faderskap med ställning som kung och placerat in Karl XV någonstans i raden av fäder.

O vita dröm i blått och skärt dröj kvar!: okänt lyriskt citat, kanske ett egencitat av författaren som överväldigas av färgprakten (‘vita

36

Jag tackar dig, herre…: det kända Bibelställe där farisén och publikanen ber samtidigt i templet, se till exempel Lukas 18: 9–14. s. 42 Lokomobilen, vilken likt en astmatisk…: Se till exempel Wikipedias artikel ‘Lokomobil’. Här har Johnson kunskaper som anstår medlemmen av en familj med flera SJ-anställda som halvbrodern Helmer, som var lokförare, och fd SJ-anställda som fadern och fosterfadern så småningom blev. Eyvind Johnson hade påhugg vid järnvägen, men han strävade uppenbarligen inte efter den fasta anställning vid SJ, som hans mor ständigt framhöll som lösningen på alla hans problem. s. 43 Det rum som sluter sig…: Hela det avslutande stycket går i vitt: vitrappningen, de kritade sparrarna och fåren som flockas runt Sankta Genoveva, staden Paris skyddshelgon. Legenden säger att hon räddade Paris från hungersnöd under Attilas anfall år 451.

Hennes helgondag är 2 januari. I Soldatens återkomst från 1940 har Mårten Torpare en efterhängsen bild av henne som tycks gå tillbaka på den här bilden. Observera den vänliga ironin när Johnson skriver om ett ‘autentiskt’ porträtt av Jungfru Maria.

Mormonernas bibel: Mormons bok av Joseph Smith, grundaren av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, utkom i New York 1830, svensk översättning 1878.

Vägen till evig ungdom: Det är ovisst vad för slags bok som år 1926 utlade det eviga ämnet, men säkert lästes den av dem som gick ‘fåfängans vägar’ likt de badande i Biarritz.

37

38

39

40

41

42

43

magnus bergh

Var det Vinberg?

Utvecklandet av en kommentar (på s. 1305 avseende s. 1304 i Bara genom breven till dig, vän!)

I

juli 1930 har Eyvind Johnson läst en recension av sin nyutkomna roman Avsked till Hamlet. Han frågar sig, och brevledes vännen Rudolf Värnlund (15 juli), om signaturen O. V–g. månne är Ola Vinberg? Det är det nog, svarar Värnlund, ‘men jag vet intet. F.ö. betyder den ju ingenting fast den är svinaktig!’

Svinaktig är den mycket riktig, men också full av betydelser:

barn (1924), redan då på 20-talet av de inblandade ansedd som ‘otillförlitlig’ enligt Lagerberg, om än solidarisk med idéerna. Innan dess hade Vinberg bland annat publicerat romanen Samhällets obehöriga, som liksom delvis Guds bästa barn handlar om Amaltheadådet i Malmö 1908 med

242 sidor idiotiskt vrövleri om en skomakarfamilj, vars familjefader är oäkta, själv gör oäkta ungar litet varstans och vars egna ungar avla oäkta ungar i långan rad, medan de spela med som statister i livets tingel-tangel-teater. En usel bok utan nerv, utan tråd, ja utan mening. Av samma halt som de idiotiska ‘pjäser’ skomakartösen apar sig i på Stockholms buskteater i Tantolunden. Den, boken, kostar 5:75. Brrrrrrr! En av Bonniers andra förf. fick etiketten: En litterär vägglus för den smörja han skrev om medelsvensson. Vad skall man kalla Johnson för det dravel han skriver om skomakarna, nödhjälpsarbetarna och deras plankplatta ungar. Arma proletärförfattare! Ömkansvärda proletärer, som ska läsa sådant!

O. V–g.

Rudolf Värnlund som i egenskap av författare till åtskillig dramatik ägnad att spelas just på friluftsteatrar som den i Tantolunden, har alltså anledning även han att ta åt sig. Vem var då Ola Vinberg?

I Hans Lagerbergs biografi över Hinke Bergegren, Små mord, fri kärlek (1992), åberopas vid ett par tillfällen författaren Ola Vinbergs nyckel­ roman från ungsocialistkretsarna, Guds bästa

44

Södra Förstads Bladet 28/6 1930; Vaxholms Tidning 28/6 1930, i Bonniers respektive KB:s arkiv.

en fängslad ungsocialist som berättande alter ego. I Dagens Nyheter 16/12 1925 annonseras hans senaste bok, Lenins öga (Ur en bolsjevikkurirs dagbok), med lovord både från Verner von Heidenstam: ‘Den är både målande och spännande. Ja, så ser revolutioner ut. Löftesklar soluppgång men gråkulen eftermiddag – och så den vidriga blodlukten’ och från Georg Brandes: ‘Mig har boken fängslat från början till slut och skaffat mig behagligt utfyllda timmar.’ I Lars Furulands epokgörande avhandling Statarna i litteraturen (1962) nämns med respekt Statarkvinnans son, Vinbergs ‘första och enda’ statarskildring från 1928 och i Furulands och Johan Svedjedals standardverk Svensk arbetar­litteratur (2006) förekommer Ola Vinberg i en lista på det socialdemokratiska ungdomsförbundets förlag Frams författare, ‘i regel dåvarande eller blivande spetsar inom den socialdemokratiska rörelsen’ (s. 457), förutom Vinberg Hjalmar Branting, Kata Dalström, Per Albin Hansson, Zäta Höglund, Karl Kilbom, Fabian Månsson, Ture Nerman, Rickard Sandler, Ernst Wigforss med flera. Litteraturforskaren Magnus Nilsson framhåller Ola Vinberg som den förste att teckna svensk proletärlitteraturs historia, framsynt nog, menar Nilsson, urskiljer Vinberg redan 1927 både Rudolf Värnlunds och Eyvind Johnsons re­spek­tive roller i sammanhanget i ar­ tikeln ‘Den svenska proletärdiktningens gestalter’ (Edda, 1927).1 Richard Steffen, som etablerade proletärlitteraturtermen, betecknade Vinbergs bidrag till proletärlitteraturdiskussionen i tidskriften Edda som beaktansvärt; belåtet konstaterar han att Vinberg ‘sällade sig till mina försvarare’ (Sidor av en samtida, 1947, s. 178). Vinbergs Eddaessä hör också till källmaterialet i Furulands avhandling om statarlitteraturen. I Svenskt författarlexikon, del 1, 1900–1940, hittar man mycket riktigt Vinberg, Ola Svensson, född i Östra Sönnarslövs socken, Kristianstads län, 1885 (lustigt nog utan födelsedatum, vilket annars är regel).

F. d. lantarbetare, stamanställd, rallare, skorstensmurare, författare till en rad romaner, förutom Guds bästa barn, debuten Pär Pärsare, 1911; Lenins öga, 1925; andra upplagan av Guds bästa barn med titeln De unga barbarerna, 1926; Statarkvinnans son, 1928; August Strindberg och hans kvinnohat, 1929; m. fl. romaner och studier. Sedan 1932 gift med Rosi Vinberg, enligt Svenskt Författarlexikon född Zell i Brosov [nuvarande Brasov] i

Dagens Nyheter 7/3 1929 och Aftonbladet 15/3 1929. KB.

Rumänien. I princip samma uppgifter återfanns redan i Jules Ingelows och Iwar Nilssons klassiska Svenska folkförfattare: Bygdeskildrare och andra, del 2 från 1931 (även den utan födelsedatum angivet), liksom i den mycket senare Skånes litteraturhistoria, del 1, red. Louise Vinge från 1996. En utförligare och vidlyftigare redogörelse för Ola Vinbergs uppväxt och äventyrliga leverne, personligt sammanträffande med Lenin i Finland 1917, resor till Spetsbergen, Frankrike och Spanien, vackert illustrerat med en pennteckning av Ola Vinberg farandes i kinesisk riksha på ort och ställe, finns i den lokalpatriotiska Min kulörta bok av William Lengertz från 1940, och där dessutom försedd med uppgift om Ola Vinbergs födelsedag: 29 november. Sönnarslöfs församlings dopbok ger dock vid handen att Ola med far Sven Olsson och mor Hanna Bengtsson i Snattarp föddes den 6/12 1885.

I dagstidningsläggen återfinns den av Heidenstam och Brandes uppmärksammade och hyllade författaren Ola Vinbergs nuna med elegant hatt på som illustration till reklam för ‘Globoid’.

45

Gräver man lite djupare (Aftonbladet 9/7 1919 till exempel) kan man läsa om Vinbergs­affären i Helsingfors 1919, då Vinberg, i egenskap av SocialDemokratens korrespondent i Finland, eftersökts av finländsk polis för att ha kringgått censuren, och gräver man ännu något djupare läser man, med stigande förvåning, om hur författaren Ola Vinberg verkat för att bilda ett nytt svenskt nationalsocialistiskt parti tillsammans med bland annat Fäderneslandsredaktören Dahlin i juli 1933 (Dagens Nyheter 14/7 1933) och i november samma år utpekats som misstänkt för en provokativ skändning av Hermann Görings svenska fru Karin Görings grav på Lovö kyrkogård sedan hans handstil, av grafologen och kriminaltekniske experten Harry Söderman – sedermera känd som Revolver-Harry och Astrid Lindgrens förebild till Kalle Blomkvist – ansetts överensstämma med meddelanden som lämnats vid graven (‘Känd nazist misstänkes för gravdådet’, Aftonbladet 30/11 1933; även Trelleborgs-Tidningen 1/12 1933). Vinberg gick dock fri sedan han presenterat ett alibi för tillfället ifråga. Ytterligare en djupdykning i KB:s arkiv vittnar dessutom om att tidigare på våren 1933 hade ‘författaren’ Ola Vinberg hållit föredrag i Auditorium på Norra Bantorget i Stockholm om ‘JUDARNA inför räfsten i Tyskland och hos oss’ (17/5) och om ‘EPAJUDEN – en merkantil bofink’ (9/6). Är den påstådde ‘gravskändaren’, ‘skandalförfattaren’ och ‘ökände nassen’ Ola Svensson Vinberg samma person som ungsocialisten och statarförfattaren Ola Vinberg, måste man fråga sig?

Liksom Eyvind Johnson en gång frågade sig om O. V–g. månne var Vinberg? När Bara genom bre-

Affischer på KB.

46

ven till dig, vän! skulle gå till trycket var vi ännu inte riktigt säkra på den saken. Nu är vi det.

1941 skriver I. H. (Ivar Harrie) i Dagens Nyheter om hur Ola Vinberg i en norsk tidskrift, Ragnarok, ur den tysk-ryska paktens perspektiv, menar att ska nazityskland finna stöd i Sverige duger det inte längre med den degenererade svenska överklassen eller föråldrade litteraturherrar som Hedin, Böök eller Gustaf Eriksson, nej ‘vad Tyskland har att räkna med är de svenska kommunisterna’, eller med Vinbergs ord: ett ungt, djärvt, må vara en smula obalanserat, men dock härligt äventyrslystet och politiskt skolat folk, så sant som den radikala svenska arbetarungdomen skall ta sig samman och nu en gång göra upp med hela det patrask som kallar sig ‘demokrati’ i Sverige.

(17/2 1941)

I Holger Carlssons klassiska Nazismen i Sverige: Ett varningsord – enligt Ture Nermans förord ‘en Baedeker om Nazi-Sverige’ – från 1942, står om ‘f. d. ungsocialisten, skandalskribenten Ola Vinberg’ apropå Sveriges Fascistiska Folkparti och dess aktiva medlemmar i Sveriges Fascistiska Kamporganisation (s. 22).

Ragnar Casparsson, på den tiden redaktör i syn­ dikalisternas Arbetaren, vittnar i sina memoarer, Land du välsignade (1962), om en ‘otrevlig typ vid namn Ola Vinberg’, ansluten till SAC , och som torde ha verkat som provokatör i polisens tjänst och angivare av kommunister under början på 20-talet, innan han omsider fick ett forum i tidningen Fäderneslandet med vilket han bekrigade Arbetaren och syndikalisterna (s. 34ff). I de av Casparsson anförda Arvo Tuominens memoarer, Skärans och hammarens väg (1957), heter det om Vinberg: ‘I underjordisk verksamhet möter man ofta märkliga typer, om vilka man inte vet ifall de är fisk eller fågel. Journalisten Ola Vinberg, hos vilken [den finske kommunistledaren] Kuusinen bodde, var känd också i Finland […] Jag kände inte Vinberg, men jag hade fått ett så otillförlitligt intryck av honom, att jag förvånade mig över att Kuusinen kunde bo hos honom. Kuusinen försäkrade i alla fall, att Vinberg var en av de få svenska kommunister som var både intelligenta och pålitliga. Senare framgick det emellertid, att Vinberg redan då stod i intim kontakt med svenska polisen’ (s. 162) – som informatör om kommunister underförstått.

Som om detta inte vore komprometterande nog beviljades Ola Vinberg från ‘Östra-Sönnaralov’ i augusti 1938 pressackreditering vid Reichsparteitag i Nürnberg.2 Och i En godtycklig historia: Om Sveriges behandling av tyska och svenska krigsförbrytare efter andra världskriget i Forum för levande historias skriftserie, nr 9: 2010, av Mats Deland, står att läsa i not 71:

dock är det hela tiden samma skånska Östra Sönnarslöv som figurerar i fonden för statarförfattaren och den nazistiske femtekolonnaren, samma Östra Sönnarslöv som förekommer i samband med författaren Ola Vinberg i Svenskt författarlexikon och med journalisten Ola Vinberg i de publicerade akterna från NSDAP:s partikansli till exempel.

Se P 4629, SÄPO-arkivet, 71–33, RA. Sammanlagt 59 flyktingar hördes i ärendet. Dokumentationen finns samlad i aktens mapp R1. Pöhl var också de svenska myndigheternas informatör, och kunde i ett PM 17 januari 1942 berätta om Lienhards förehavanden som Waffen-SS utsände i svenskbygderna [i det av Sovjetunionen annekterade, 1940, sedan av tyskarna ockuperade, 1941–44, Estland], liksom berlinsvensken Ola Vinbergs roll i det hela. P 4629, SÄPO-arkivet, 3–6, RA. 72.

Litteraturhistorikerna har vårdat sig om sin bild av Ola Vinberg: statarförfattaren och proletärlitteraturteoretikern; historikerna, memoarförfattarna och Säkerhetspolisen sin: nazisten, spionen och krigsivraren Ola Vinberg. Så till den grad att de kan framstå som två personer. Men i KB:s katalog görs ingen skillnad mellan författaren Vinbergs förtecknade böcker och den antisemitiske föredragshållaren Ola Vinbergs aktiviteter på Auditorium. De förutsätts härröra från en och samma person, även om inga överensstämmande personuppgifter redovisats (födelsedatum till exempel). (Uppgifter om Auditoriumföredragen 1933 återfinns i SÄPO -materialet om Ola Vinberg, liksom misstanken om skändningen av Karin Görings grav samma år samt en ny undersökning av Ola Vinbergs skrivmaskinsstil, undertecknad Harry Söderman. Särskilt graverande synes ett på tyska avfattat brev signerat ‘V.’ vara. ) Hos Casparsson finns dock kopplingen mellan den skrivande ungsocialisten och den notoriskt opålitlige politiska provokatören. I sin bok Quislingcentralen: Nazismen i Skåne på 30- och 40-talet (1994) uppehåller sig Joakim Berglund vid en viss ‘journalist’ Ola Vinbergs delaktighet i värvning av svenska soldater för SS -utbildning i Tyskland i början på 40-talet. Berglund redogör dessutom för den fortsatta historien, hur åklagaren i Kristianstad av okänd anledning lade ned målet 1941 och att paret Vinberg släpptes ur häktet. Hustrun återvände omedelbart till Tyskland medan Ola stannade i Sverige då man på polisens begäran dragit in hans pass.

Och skulle inte detta räcka ger en notis i Aftonbladet redan 16/1 1938 vid handen att författaren Ola Vinberg och hans bror Bernt Svensson stämts av greve Pontus De la Gardie i Borrestad för olaga jakt på hare. Svaranden Vinberg hävdar att han ‘förklädd’ och beväpnad med kamera fotograferat den sårade men överlevande harpalten. Borrestad ligger mellan Degerberga och

Ludvig Lienhards personakt i SÄPO -arkivet [Riksarkivet] innehåller mycket riktigt Hjalmar Pöhls uppgifter om ‘en rikssvensk Ola Vinberg’, ‘som tidigare tillhört det socialdemokratiska partiet’ och nu [41/42] förefaller vara de tyska myndigheternas i Berlin informatör, tillika ‘hedersledamot hos Waffen SS’, samt rekryterare av frivilliga till Waffen SS i det tyskockuperade Estlands svenskbygder, för det så kallade odalsvärnets räkning. I marginalen till Lienhards akt återfinns en hänvisning till Ola Vinbergs egen Personakt, P 142, hos SÄPO. Av den framgår med all önskvärd tydlighet att Winberg och Vinberg, ömsom V ömsom W alltså, liksom författaren och sedermera nazisten, är en och densamme, som tillsammans med sin fru Rosi Vinberg häktats på väg tillbaka till Sverige från Berlin i januari 1941 misstänkta för spioneri och medhjälp till spioneri.

Vinberg ska på uppdrag av SS mot ersättning ha värvat svenskar för krigstjänstgöring i Tyskland – enligt egen utsago enbart för civilt arbete, men efter vidare förhör, för att de om möjligt skulle ‘avla barn’ inom ramen för det nazityska rasprogrammet (eller fungera som specialsatt nazistisk ‘jäsdeg’ sedan de återvänt till Sverige i väntan på tyskt alternativt ryskt maktövertagande i Sverige, läser man mellan raderna i förhörsreferaten i säkerhetspolisens anteckningar). Uppgifterna om Ola Vinbergs födelsedatum skiftar mellan november och december 1885 i rapporterna vilket kanske beror på hans konspiratoriska agerande,

47

Östra Sönnarslöv på Linderödsåsens sluttning, samma ås utanför Kristianstad som Ola Vinbergs alter ego Gunnar Falk i Guds bästa barn påstås var uppvuxen vid. Allt går igen. Och såväl ‘svensson’ som ‘vägglusen’ i O. V–g:s notis får allt ödesdigrare innebörder, inte utan krilonska dimensioner och då inte bara på grund av den återkommande Mälargeografin och Lovö kyrkogård.

Ola Vinberg avled 1952, enligt uppgift i Conny Svenssons avhandling Idé och symbol: Studier i fem romaner av Gustav Hedenvind-Eriksson (1918–1924) (1974). Conny Svensson som redovisar åtskilligt biografiskt och bibliografiskt material om Vinberg (Casparsson, Lengertz, Steffen samt Ingelow och Nilsson) uppehåller sig dock uteslutande kring författaren och journalisten Vinbergs tidiga kontakter med Hedenvind-Eriksson i slutet på 1910-talet i enlighet med tidsramarna för hans undersökning och berör inte alls Vinbergs senare utveckling.

Nog var det Ola Vinberg! (S)vinaktigt, som sagt.

• Gustaf Ericsson (1900–1967) är en svensk journalist och författare, redaktionssekreterare på Folkets Dagblad Politiken 1919,3 under 20-talet författaren till en rad rese- och reportageböcker från USA ; den påstått postumt utgivna romanen Mannen som du dödat 1932 innebar hans genombrott trots eller tack vare den för författaren skandaliserande marknadsföringen som alltså byggde på hans förmenta självmord; under 30-talet alltmer uttalat antisemitisk; tillsammans med Torsten Kreuger stod han bakom förlaget Nordisk Litteratur med kontor i Södra Kungstornet; Ericssons roman Hitler skjuts kl. 24!, som kom ut 1939 och handlade om debaclet kring hans grovt antisemitiska film om Kreugerkraschen, Panik, konfiskerades omgående efter regeringsbeslut men gavs ut igen samma år med titeln 10 000 filmbovar söka en författare. Säkerhetspolisen misstänkte att det i själva verket var Ola Winberg som skrivit romanen, sedan denne uppenbarligen ovetande om romanens bakgrund och handling i brev till sin fru beskrivit hur han provocerats av dess titel, precis som den svenska regeringen och tyskarna.

Som en av Vinbergs många skenmanövrer tolkades det av polisen, som i likhet med andra vittnen

48

Ur Vinbergs Personakt i SÄPO-arkivet.

till Vinbergs manipulativa framfart gärna satte likhetstecken mellan just Vinberg och Ericsson: Jämför Arbetartidningen (21/11 1939) som apropå Kreuger kommer tillbaka – ‘en nazistisk, antisemitisk och sovjetfientlig rövarroman’, där författaren ‘skildrade hur judarna bragte den ädle Kreuger om livet och störtade hans företag’ – utvecklar saken under rubriken ‘Är författaren Gustav Ericsson en myt?’: För vår del ställde vi för ett par år sedan frågan: Existerar författaren Gustav Ericsson? […] Hela stilen, hela uppläggningen påminner om en annan herre som ofta uppträtt med nödskrifter under skiftande signaturer nämligen – Ola Winberg. Det har varit tyst om honom sedan en tidning ställde hans namn i samband med en provokationshistoria med fru Görings gravsten på Lovö kyrkogård.

I samma tidning (7/4 1942) spekuleras på liknande sätt om huruvida faddern, hr Gustaf Ericsson, till en nykläckt antisemitisk fascistorganisation, Svenskmannafronten, ändå inte är Ola Vinberg.

(Det ser ut som om kommunistpressen vore säkerhetspolisens huvudsakliga informationskälla!)

På sätt och vis förverkligade Torsten Kreuger och Gustaf Ericsson efter eget skön Eyvind Johnsons roman Bobinack från 1932 när de sju år senare etablerat sig i ett av Kungstornen med sin dubiösa Ivar Kreuger-fixerade förlagsaktivitet.

Det vill säga södra Kungstornet där LM Ericsson, som råkade bli ungsocialisten Johnsons första arbetsgivare i Stockholm, hade sitt huvudkontor sedan 1926 och i vars skugga på Kungsgatan företaget Aromatica i Bobinack är beläget.

Ur inledningen till Panik. Från YouTube.

Från den fiktiva tidningssidan på s. 101 i Bobinack.

Bobinack som är en civilisationskritisk upp­ görelse med kapitalism och borgerlighet och därtill en roman full av betydelsedigra korrespondenser och oöverskådliga förvecklingar bland skummisar med ständigt skiftande alias inbjuder som sagt till allsköns tolkningar. Dödsfallet i kvasi-deckaren Bobinack utspelar sig i själva Kungstornet då en försäkringstjänsteman dödsstörtar från tolfte våningen, som ett av många offer för den djävulske Bobinack; om det nu är ett mord och inte ett självmord, som i den deckare som det ideligen hänvisas till i romanen och i vilken ‘den mördade begått självmord för att sätta deras [detektivens och mördarens] skarpsinnighet på prov’ (s. 23). Gustaf Ericsson hade säkert läst Erik Blombergs recension av Bobinack i Social-Demokraten 1933 där Blomberg liknar Bobinackgestalten vid den kraschande och självmördade chefen för Svenska tändsticksaktiebolaget Ivar Kreuger [Torstens bror]; det handlar då om den prometeuslike Bobinack om vilken det i Eyvind Johnsons roman heter: ‘Han ville sprida ljus, återge människorna elden’ (Bobinack, s. 317; Blomberg, Från öst och väst, s. 115). Isaac Grünewalds muralmålning i det kreugerska Tändstickspalatset intill Kungsträdgården i

Stockholm pekar åt samma håll: Prometeus som på en bevingad häst bringar människorna elden, liksom Einar Nermans klassiska bild, från 1936, som alltjämt pryder svenska tändstickor, med tanke på hur en reklamaffisch för Bobinacks helbrägdaprodukt Solkraft beskrivs i Bobinack: ‘en strålande sol och en ung naken man, med väldiga, hårda muskler: Solkraft’ (s. 298) – Solstickan i nazistil alltså. Samma Solkraft som annonseras på den fiktiva tidningssidan i romanen. Eyvind Johnson karakteriserade hur som helst Gustaf Ericssons Mannen som du dödat i sin recension av den i Konsumentbladet 19/11 1932 som ‘ett litterärt testamente’, trots, eller kanske tack vare, det spekulativa ‘självmordet’ som vid det laget avslöjats (av Johnsons gode vän Harry Blomberg). Klätt Kreuger i Bobinackgestalt hade Johnson redan gjort i en novell i Konsumentbladet året innan: ‘Bobinack köper jorden’. Såtillvida är romanerna Avsked till Hamlet och Bobinack klart profetiska och föregriper synbarligen Eyvind Johnsons kamp under kriget mot nazism och antisemitism i Krilontrilogin: hans avslöjande av såväl romandjävlar som Jekau och Staph, inklusive deras anhang, som deras motsvarigheter i verkligheten: Ericsson och (S)vinberg.

NOTER

1. ‘The Making of Swedish Working-Class Literature’, i WorkingClass Literature(s): Historical and International Perspectives, red. John Lennon och Magnus Nilsson (Stockholm: Stockholm University Press, 2017), s. 95–127, särskilt s. 101.

2. Akten der Partei-Kanzlei der NSDAP, Regesten, Band 1, red.

Helmut Heiber (München: R. Oldenbourg Verlag, 1983), s. 341.

3. Gunnar Pettersson, Mannen som kom tillbaka från de döda: En bok om skandalförfattaren Gustaf Ericsson (Stockholm: Ordfront, 2000), s. 52.

49

50

diethild plattner

‘Frid på jorden’ Varför Selma Lagerlöfs julnovell förblivit okänd i Tyskland till nu

S

elma Lagerlöfs novell ‘Frid på jorden’ tillkom mitt under första världskriget och publicerades först 1917 i kalendern Julrosor. Den korta, kraftfulla texten vittnar om Selma Lagerlöfs radikalpacifistiska inställning. Nästa gång ‘Frid på jorden’ publicerades var 1933 i Selma Lagerlöfs sista novellsamling Höst, möjligen eftersom författarinnan redan då riktade en sorgsen blick mot Europa.

Varken 1917, 1933 eller kort därefter blev novellen översatt och publicerad i Tyskland. Att den inte publicerades på trettiotalet berodde säkerligen på de politiska händelserna efter 1933. Nu, 100 år senare, spårades novellen upp och det visade sig att en tysk översättning fanns så tidigt som 1940 – om än gömd och okänd. Det är en historia som tycktes värd att berätta. År 2017 ville det tyska förlaget Urachhaus ge ut en bok med julberättelser av Selma Lagerlöf: den skulle omfatta hennes bästa och helst också minst en som inte var känd. Det sista tedde sig lite löjligt redan från början, eftersom Selma Lagerlöfs julnoveller är mycket populära i Tyskland och har publicerats i ett flertal samlingar.1 Mest känd är den klassiska utgåvan av förlaget Nymph­enburger som har funnits i bokhandeln sedan 1967 i hittills 16 upplagor, den senaste från 2013. På 2000-talet utgavs flera olika julsamlingar med fem till tio noveller och legender, mest urval ur den ovan nämnda klassiska samlingen.2 Medan redaktionen på förlaget Urachhaus och KB HS L1:101.

utgivaren Holger Wolandt gick igenom de tyska samlingarna läste de också Lagerlöfs julnoveller i de svenska utgåvorna. Och plötsligt blev det tydligt: ‘Frid på jorden’ är inte med i någon av samlingarna på tyska. Kunde den alltså vara den önskade okända novellen?

Svaret hittades snart i Sibylle Schweitzers Lagerlöfbibliografi från 1990: ‘Frid på jorden (1917): In 1 Sammlung (LS). In: Marie FRANZOS: *1940.

Titel: ›Friede auf Erden‹’. Där framgår att novellen år 1940 utkom på tyska i en samling av Selma Lagerlöfs skrifter vars titel inte är Höst; att översättningen är av Marie Franzos och heter ‘Friede auf Erden’.

Informationen att den publicerades i en samling av Selma Lagerlöfs skrifter är däremot felaktig. Det utgavs inte någon novellsamling av Lagerlöf 1940.

Sökningen på Lagerlöf/1940 och Lagerlöf/ Friede auf Erden i den tyska bibliotekskatalogen gav inte några träffar. Det gjorde inte heller sökningen i Libris. Men när vi sökte på Frid på jorden och Lagerlöf fick vi följande träff: Olle Holmberg: Zwölf schwedische Erzähler von heute, Stockholm: Bermann Fischer 1942. Och i denna antologi finns: Selma Lagerlöf, Friede auf Erden, översatt av Marie Franzos.

När vi sedan – med rätt titel och utgivarnamn – hittade boken i tyska bibliotek och antikvariat förstod vi att det finns två upplagor: en från 1940 och en andra från 1942. Och förklaringen att novellen förblev okänd i Tyskland ligger inte bara däri att den tyska bibliotekskatalogen inte indexerar innehållet i antologier.

51

I början av år 1933, när Bonniers förlag redan förberedde firandet av Lagerlöfs 75-årsdag med bland annat novellsamlingen Höst, där ‘Frid på jorden’ skulle ingå, svalnade förhållandet mellan författarinnan och hennes tyska publik allt eftersom.

Selma Lagerlöf såg som bekant med oro på de politiska signalerna från Tyskland: Den 12 februari 1933 höll hon radiotalet ‘Vädjan till Amerika’, där hon ber USA spela rollen som fredsbärare och garant för en mänskligare värld i ett mörknande Europa. Detta skedde så tidigt som två veckor efter Hitlers maktövertagande i Tyskland. På försommaren/sommaren 1933 tog Lagerlöf dessutom ett annat viktigt initiativ. I februari/mars hade hon skrivit legenden ‘Skriften på jordgolvet’, ämnad som bidrag för Julposten samma år. Hon nämner den i ett brev till Valborg Olander från den 4 april 1933: ‘Legenden för Julpost följer här. Jag kan inte tro, att du behöver skriva ren den än en gång, utan bara rätta och sedan sända den till Redaktionen av Julpost adr. Vasagatan 38.’3 Ying Toijer-Nilsson kommenterar brevet så här: ‘Legenden för Julpost är Skriften på jordgolvet, som hon senare lyckades lösgöra från Julpost för att publicera separat och … på det sättet stödja landsflyktiga intellektuella.’

Den 8 augusti 1933 hade översättaren Marie Franzos redan tagit emot legenden ‘Skriften på jordgolvet’ ifrån Comité International pour le placement des intellectuels réfugiés i Genf och översatt den.4 Selma Lagerlöf fattade beslutet angående ‘Skriften på jordgolvet’ fastän – eller kanske just därför att – hon redan ansatts av naziregimen. I brevet till Valborg Olander (4 april 1933) berättar hon: ‘Detta är mycket märkvärdigt. I går kom ett brev från tyska rikskanslerns kansli, som jag bilägger. Det är inga hotelser, utan ett artigt tackbrev för en min skrivelse till Hitler. Men det underliga är, att jag inte har skrivit till Hitler, som du väl kan förstå.

Det hela förefaller mycket obegripligt. Vad tänker du därom? Allt är farligt i dessa dagar, så att det är väl bäst att tiga med saken tills vidare, om det inte skulle komma ut, i tidningarna. Då får jag väl tala om hur oskyldig jag är.’5 Hon var medveten om konsekvenserna, men gjorde det ändå, som framgår av ett brev till hennes danska översättare Elisabeth Grundtvig, den 26 oktober 1933: ‘Jag väntar mig efter detta att få mina böcker brända på bål i Tyskland, och det gör mig ju ont, därför att jag har så många vänner

52

och stor läsekrets därute, men det är omöjligt att inte på något sätt demonstrera. Och naturligtvis har jag tänkt på Sophie Elkan.’6 Lagerlöfs verk bannlystes aldrig helt och hållet i Tyskland, men konsekvenserna gick inte att hejda när hennes stöd för judiska flyktingar blev känd på hösten 1933. I många tidningar publicerades hetsskrifter mot den dittills så älskade författarinnan.

I tidningen Führer i Karlsruhe fanns det den 11 november 1933 en notis med titeln: ‘Kein Deutscher kauft mehr ein Lagerlöf-Buch.’ Den slutar med meningen: ‘Wer künftig, solange die Dichterin sich solchermaßen gegen unser neues Vaterland bekennt, noch ein Buch der Lagerlöf kauft, schädigt Deutschland.’ Under hela november publicerades liknande artiklar.7 Lagerlöfs tyska förlag Langen Müller bad författarinnan om upplysningar och hon svarade, precis som i brevet till Elisabeth Grundtvig, med hänvisning till sin vänskap med Sophie Elkan.8 Tillsynes nöjde sig förlaget Langen Müller med svaret, men avstod från att hylla nobelpristagaren på hennes 75-årsdag med en ny samling. Höst publicerades aldrig i Tyskland.9 Nazisterna hämnades också genom att förbjuda radions hyllning på årsdagen; Gösta Berlings saga, som skulle haft premiär i Berlin, och En herrgårds-

sägen i München lades ner. Ett telegram till stöd för Lagerlöf, som i december 1933 skickades från Stockholm till utrikesdepartementet i Berlin, fick ingen effekt.10 Nu kan man undra, när och varför Marie Franzos i Wien översatte novellen ‘Frid på jorden’ och varför Bermann Fischer publicerade den våren 1940 i antologin Zwölf schwedische Erzähler von heute.

1939, när översättningen senast måste ha tillkommit för att publiceras våren 1940, var Marie Franzos’ situation i Wien sedan ett år tillbaka ytterst prekär. Den 12 mars 1938 hade tyska trupper tågat in i Österrike och genomfört Anschluss, vilket betydde att Österrike blev en del av Hitlers Nazityskland. Efter Anschluss inleddes diskrimineringen och förföljelsen av judar. Vi vet att Selma Lagerlöf var orolig för sina österrikiska vänner. Några dagar efter Anschluss, den 18 mars 1938, skrev Lagerlöf till Valborg Olander: Ja, hur har de det nu i Wien? Jag tänker på gamla Fröken Franzos, utfattig judinna, hur blir det nu för henne. Jag tänker på fru Schwartzwald. Hon borde väl ha kunnat skjuta Hitler, men hon har inte hörts av. Naturligtvis blir nu hennes skola stängd. Jag tänker också på Artur v. Schuschnigg, min trogne vän.

Han är kanske redan i koncentrationsläger. Allting är bra svårt.11

Men hur nu Marie Franzos verkligen hade det, är inte känt. Och hur kontakten mellan henne och exilförlaget Bermann Fischer eller samlingens utgivare Olle Holmberg – och Kurt Bernheim, som var översättare till de flesta av novellerna i antologin– kom till stånd är inte heller känt. En eventuell framtida utforskning av Marie Franzos’ brev kanske kommer att utvisa det.

Vid Anschluss flydde förläggaren Gottfried Bermann Fischer från Wien, där han sedan 1936 hade ägnat sig åt etableringen av sitt exilförlag. I April 1938 i Schweiz kom han på idén att kontakta Bonniers förlag i Stockholm med en förfrågan om möjligheten att fortsätta exilförlagets verksamhet i Sverige.

Inom kort var saken avgjord och redan några veckor efter flykten började Bermann Fischer som förläggare i Stockholm med den energi, påhittighet och orubbliga optimism som var utmärkande för honom. Antologin Zwölf schwedische Erzähler von heute som egentligen inte matchade exilför­

lagets program, måste tolkas som en tacksam gest gentemot det land som så vänligt och gästfritt hade mottagit honom.

Efter krigsutbrottet i september 1939, då för­ laget bör ha varit mitt i förberedelsen av antologin, började Bermann Fischer, som hade ett gemensamt centrallager tillsammans med exilförlagen Querido och Allert de Lange i Amsterdam, att bygga upp ett lager i Sverige och flyttade en del böcker redan i slutet av året. Men de flesta böckerna trycktes fortfarande i Holland, bland dem Zwölf schwedische Erzähler von heute. I mars 1940, när Selma Lagerlöf avled, var boken under tryckning vid boktryckeriet Thieme i Nijmegen.

Den framsynte Bermann Fischer var redan då mycket orolig och efter att Nazityskland hade ockuperat Danmark och Norge den 9 april 1940 agerade han och hans maka direkt. Inom tio dagar skaffade de visum för flykten över Baltikum, Ryssland och Japan till Amerika. De skulle resa den 20–21 april, men Bermann Fischer häktades av en slump den 19 april och satt i fängelse i Stockholm ända till juni.

Hans fru Brigitte Bermann Fischer skötte för­ lagskontoret under tiden och berättade den 1 maj för maken: ‘Im Büro ist alles in Ordnung, ich er­ ledige alle laufenden Sachen. Kolb, Beheim und die Ausblicke sind fertig, die schwedischen Erzähler in 8 Tagen etwa.’ Antologin skulle alltså vara klar och levereras till centrallagret cirka 9–10 maj – närmare underrättelser saknas. Kontakten mellan centrallagret i Holland och Bermann Fischers förlagskontor i Stockholm bröts definitivt den 3 maj 1940. Den 10 maj inledde Nazityskland angreppet mot Holland, följt av Hollands kapitulation den 15 maj. Förlagen Querido och Allert de Lange stängdes omedelbart av tyska Gestapo, lagren konfiskerades, exilförlagens böcker röjdes undan ur den holländska bokhandeln och förstördes. Vad gäller Bermann Fischers antologi Zwölf schwedische Erzähler von heute så påstår en källa att hela upplagan om 2 800 exemplar konfiskerades.

Ett exemplar skulle ha kämpat sig fram till Stockholm, så att ett tilltryck möjliggjordes 1942.12 Om källan har rätt, kan man undra var de cirka tolv exemplaren av första upplagan som idag finns på bibliotek och i antikvariat kommer ifrån. Det var alltså inte hela upplagan som försvann. Förklaringarna kan vara olika: Å ena sidan skickade Gestapo cirka tio exemplar av varje konfiskerad

53

titel i informationssyfte till tyska rikskansliet i Berlin. Å andra sidan hade Gestapo inte själv förstört böckerna i Queridos, Bermann Fischers och Allert de Langes centrallager, utan beordrat holländska polisen i detta ärende. Och man vet att holländska polisen kollaborerade med förlagsmedarbetare så att några böcker omhändertogs i hemliga lager. – Det blir i alla fall tydligt att antologin från 1940 inte nådde fram till läsekretsen, så Lagerlöfs novell i Marie Franzos översättning förblev okänd i Tyskland.

Hur många exemplar tilltrycktes 1942, hur många av dem såldes och nådde exilpubliken – detta skulle kanske en framtida studie kunna undersöka. På bibliotek och i antikvariat finns i alla fall betydligt fler exemplar av tilltrycket än av ori-

ginalutgåvan – och gömd i innehållsförteckning en översättning av en betydelsefull julnovell. De mest involverade i publiceringen var tyvärr oförmögna att engagera sig för en större spridning: Författarinnan hade avlidit våren 1940, Bermann Fischer lyckades fly till USA juni 1940, och den judiska översättarinnan Marie Franzos hade begått självmord i Wien 1941 efter att ha fått avslag på sin ansökan om utresetillstånd till Schweiz.

Sedan ett år tillbaka finns i den tyska bokhandeln en samling publicerad av förlaget Urachhaus i Stuttgart med Selma Lagerlöfs finaste julnoveller. Bland dem för första gången och namngivande för boken, så att ingen bibliotekskatalog kan missa den: Frid på jorden – Friede auf Erden, i den historiska översättningen av Marie Franzos.13

NOTER 1. Tidiga utgåvor: Weihnacht der Völker (Düsseldorf: Schwann, 1941) och Das Licht der Weihnacht (Paderborn: Bonifacius-Drucke­ rei, 1957).

2. Bland andra 2007 hos dtv: Weihnachtsgeschichten, 2. upplaga 2014.

3. En riktig författarhustru: Selma Lagerlöf skriver till Valborg Olander, utg. Ying Toijer-Nilsson (Stockholm: Bonnier 2006), s. 284.

4. Ibid., s. 277.

5. Ibid., s. 284.

6. Ibid., s. 282.

7. Wunderbare Reise …: Materialien zur Rezeption des Werkes Selma Lagerlöfs in Deutschland; Eine Ausstellung in der Universitätsbibliothek Marburg vom 23. April bis 30. Mai 1998, red. Gunilla Rising Hintz (Marburg: Universitätsbibliothek, 1998), s. 26.

8. Wunderbare Reise ..., s. 26–27.

9. Bara några få noveller utkom två år senare i en samling med 35 sidor under titeln Wiederkehr nach Värmland.

10. Vivi Edström, Selma Lagerlöf: Livets vågspel (Stockholm: Natur och Kultur. 2002,) s. 556.

11. En riktig författarhustru, s. 325.

12. Om antologin Zwölf schwedische Erzähler von heute berättar Irene Nawrocka i sin avhandling Verlagssitz: Wien, Stockholm, New York, Amsterdam, der Bermann-Fischer-Verlag im Exil (1933–1950): Ein Abschnitt aus der Geschichte des S. Fischer Verlages, Archiv für Geschichte des Buchwesens; 53 (Frankfurt am Main: Buchhändler-Vereinigung, 2000): ‘Auch der Erzählband Zwölf schwedische Erzähler, zusammengestellt von Olle Holmberg und Kurt Bernheim, ein Tribut des Verlages an das Gastland Schweden, war noch in Holland fertig gedruckt worden. Die gesamte Auflage in der Höhe von 2.800 Exemplaren wurde allerdings beschlagnahmt.

Von einem Exemplar, das dennoch seinen Weg nach Stockholm gefunden hatte, wurde 1942 in Stockholm ein Nachdruck her­ gestellt’ (s. 136).

13. Selma Lagerlöf, Friede auf Erden: Die schönsten Weihnachts­ geschichten (Stuttgart: Verlag Urachhaus, 2017).

Texten presenterades i juni 2018 vid den internationella konferensen Selma Lagerlöf 2018 i Karlstad

54

anders hedman

En lång och brokig historia Några axplock ur KB:s ämbetsarkiv

K

ungliga bibliotekets historia är lång och brokig, och mycket har skrivits om den.

Men mycket återstår också att utforska. En viktig källa för kunskap om såväl äldre som nyare epoker är bibliotekets ämbetsarkiv. Det skall inte förväxlas med de arkiv och handskriftsbestånd som ingår i bibliotekets samlingar. Ämbetsarkivet består inte av donationer och förvärvade handlingar, utan av de myndighetshandlingar som upp­ kommit i verksamheten. Myndighetshandlingar låter kanske torrt och modernt, men arkivet i sig är varken torrt eller modernt. Eller snarare: det för­varas givetvis torrt och klimatreglerat, och visst rymmer det moderna handlingar, men dess handlingsbestånd har sin bakre gräns nästan 400 år tillbaka i tiden. Och där finns rikligt med material från flera sekler.

Tittar man i arkivboxar eller gamla liggare i ämbetsarkivet, är det lätt att känna sig förflyttad till forna tider. Bland handlingarna kan man stöta på såväl brev från drottning Kristina, handskrifter av Strindberg, handlingar om byggnaden i Humlegården och flytten från kungliga slottet, som KB:s intranät Webbhumlan från 1997. Och givetvis är i stort sett allt material tillgängligt för forskare och andra intresserade, även om det främst kan studeras i KB:s specialläsesal, då ytterst lite är inskannat digitalt.

Under 2017–2018 kompletterades och slutförtecknades arkivet, av undertecknad, fram till och med slutåret 2012. Arbetet gav mig en god inblick i det material som utgör ämbetsarkivet.

En kunskap som jag gärna delar med mig av genom denna artikel. Jag lyfter i den fram exempel

på intressanta handlingar, främst från äldre tider.

Men artikeln är inte tänkt att ge en heltäckande eller ens rättvisande bild av innehållet i arkivet, utan den belyser det ur några olika vinklar: den innehåller ett personligt axplock av handlingar där både kuriositeter och viktigare serier lyfts fram. För den som vill ha en mer detaljerad redovisning av vad arkivet innehåller hänvisas till arkivförteckningen och arkivbeskrivningen som kan beställas från arkivfunktionen eller läsas i specialläsesalen.

Naturligtvis finns handlingar med koppling till KB:s ämbetsarkiv på många andra håll än i själva arkivet. Det gäller exempelvis korrespondens som utgått från myndigheten, där ämbetsarkivet ofta har bevarat utkasten, koncepten kallade, men originalen hamnat någon annan stans. Även fotografier eller handlingar efter ämbetsmän verkar ibland något slumpmässigt ha hamnat antingen i ämbets­arkivet eller i KB:s samlingar av personarkiv och brev. Likaså finns handlingar från tiden då KB var en avdelning inom det kungliga kansliet (fram till 1877) i det kungliga kansliets arkiv i Riksarkivet. Detta var några exempel, men att närmare utreda vilka arkiv som innehåller handlingar med kopplingar till KB vore en forskningsuppgift i sig, och ligger utanför ämnet för denna artikel.

Kunglige bibliotekarien har ‘bekommit oppå sin lön’: Handlingar från tiden före branden Den 7 maj 1697 blev 1013 handskrifter och 17 386 böcker i det kungliga biblioteket Röda hanens

55

Koncept till brev från Drottning Kristina.

Räkenskaper 1653, utriven sida.

rov då slottet Tre kronor föröddes. En del av beståndet av samlingarna lär ha klarat sig genom att rådiga tjänstemän kastade ut tunga luntor genom fönstren, men merparten gick till spillo. De regelrätta ämbetshandlingarna förvarades dock inte i biblioteket – som ju ännu var regentens privata bibliotek – utan i vad som idag utgör Riksarkivet, och som även det till stor del gick förlorat i katastrofen.1 En del arkivhandlingar i KB:s ämbetsarkiv är trots det från tiden före branden.

Mycket rör sig om senare avskrifter, men somligt är originalhandlingar, som troligen någon gång förts över från Riksarkivet eller privata samlingar – information saknas om hur de hamnat där de är nu. Det rör sig exempelvis om handlingar rörande böckers sortering, bokförteckningar och en del brev. Ämbetsarkivet äldsta originalhandling är från

1647 och utgörs av konceptet till ett brev av ingen mindre än Drottning Kristina. Hon som genom inköp och krigsbyten var en stor bidragsgivare till KB:s boksamlingar. Det mesta tog hon dock med sig när hon avsade sig tronen och flyttade till Rom 1654. Böckerna försvann från Sverige, men räddades från att bli lågornas rov några år efter hennes död.

Brevets skrivare är Kristinas sekreterare Johan Mattsson Wijn­bladh. Brevet utgör en uppmaning till underståthållare Melker Falkenberg att med det ‘forderligste’ bege sig till kungliga slottet eftersom hans bostad där behövdes för en större boksamling som hade kommit drottningen till del genom hennes fältmarskalk Lennart Torstensson.

Ett vittnesbörd om det nästan maniska boksamlande som brukar tillskrivas Kristina.

Från 1653 finner vi delar av räkenskaper där vi

56

under rubriken ‘Till HofStatens aflöhningh’ finner den kunglige bibliotekarien (1652–1655) Gabriel Naudé som ‘bekommit opå sin löhn’ 2 000 daler silvermynt enligt staten och därtill 550 från hennes kungliga majestäts handpenningar.2 Sidan är utriven ur ett band och har väl förts till KB vid något tillfälle på grund av att Naudé omnämns.

Trycklistor: tiden från pliktlagen KB:s historia är för brokig och komplex för att ett odiskutabelt startår skall kunna fastslås. Av praktiska skäl räknar man ofta bibliotekets historia från 1661 då den första lagen om pliktleveranser av svenskt tryck tillkom. Jag skriver praktiska skäl eftersom pliktlagen i sig inte innebar att KB hade vare sig ambitioner eller uppdrag som dagens: att samla in och behålla allt svenskt tryck.

Lagens syfte var istället att förhandsgranska vad som tryckts i riket och dess provinser, innan det fick tillstånd att spridas. Som Jonas Nordin har visat, sparades endast en del av vad som sändes in; bibliotekets samlingar av äldre litteratur har byggts upp långt senare. Därtill tolkade inte boktryckarna lagen som att bokstavligen allt skulle levereras till Kungl. Maj:ts kansli, och de nöjde sig ofta med att sända in det de ansåg betydande. Det innebar att pamfletter, skolböcker, kyrkliga skrifter och annat många gånger aldrig ens levererades, och i den mån det levererades, ofta kasserades av tjänstemännen.3 Pliktlagen har oavsett intentioner och efterlevnad haft stor betydelse för arkivbildningen, genom att den genererat ett antal handlingstyper som har framställts för kontroller kopplade till den. Dessa handlingstyper utgör idag stora serier i arkivet. Jag syftar på de långa sviterna av trycklistor, eller leveransförteckningar som de kallas idag, som har sitt ursprung i censurstadgan som trädde i kraft 1684. Denna förelade tryckerierna att sända in listor på allt de tryckt från 1662 och framåt för att man skulle kunna kontrollera att det som trycktes faktiskt levererades. Dessa trycklistor, som främst innehåller information om tryckeri, titel, författare och tryckår, bevarades tidigare hos Riksarkivet. Men i samband med att KB i slutet av 1800-talet kom att omfatta idén om att bli ett nationalbibliotek med en komplett samling svenskt tryck, fördes trycklistorna över från

Riksarkivet till KB. Faktum är att man arbetar på samma sätt idag med trycklistor som på 1600-talet: leveranserna prickas av mot en leveransförteckning för att kontrollera att inget saknas.

Det finns inga större mängder trycklistor från 16- och 1700-talen bevarade. En längre svit från 1600-talet är dock bevarad från Henrik Curios tryckeri i Uppsala. Det råder ibland någon förvirring kring trycklistornas ålder, då vissa av de äldsta utgörs av senare avskrifter, och andra förtecknar böcker som levererats långt före tryck­ listan upprättats.

Gustav III:s spelkort: 1700-talet Från 1700-talet har också accessionsjournaler bevarats, om än långtifrån i kompletta serier. Dessa journaler och listor förtecknar de böcker och övriga skrifter som KB har tagit emot. Idag menar man med accessioner (eller förvärv) de böcker

Ur Curios trycklista från 1679.

57

Accessionsjournal.

som inte inkommer som pliktexemplar, men vid denna tid gjordes ingen skillnad på förvärv och pliktleveranser utan alla inkomna skrifter förtecknades i samma journaler.4 För den som är intresserad av KB:s ekonomiska förhållanden genom tiderna innehåller arkivet bokföringsböcker från denna tid, dock har serierna fram till 1800-talet stora luckor. För åren 1722–1730 finns bevarad en ‘generalräkning’ (resultaträkning) och för åren 1723–1730 finns huvudböcker, utom för år 1726. Några år från slutet av 1700-talet är bevarade i senare avskrift, men från 1802 är serien av huvudböcker komplett även om de äldsta huvudsakligen består av avskrifter.

Under hela 1800-talet och en bit in på 1900-talet bands även verifikationer in tillsammans med huvudböckerna och inkomst- och utgiftsjournalerna, och genom dessa handlingar får man en konkret bild av vilka utgifter man hade och vilka inköp som gjordes. Idag bevaras som bekant verifikationer enbart i tio år.

Från denna tid finns en hel del korrespondens, bland annat rörande boktryckare som försummat sina leveranser.5 Men även andra mer udda handlingar har bevarats, som en rekvisition av kung Gustav III efter Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna. Rekvisitionen är speciell, inte bara för att den är utfärdad för kungen, utan också för att den är skriven på ett handmålat spelkort.6 Den största borduppsats som hotellet kunde åstadkomma: 1800-talet

Gustav III:s spelkort.

Spelkortets baksida, rekvisition.

58

Från andra halvan av 1800-talet, och i synnerhet från epoken under KB:s legendariske överhuvud Gustaf Edvard Klemming, finns det mycket dokumentation. Klemming själv var högst medveten om att eftervärlden skulle intressera sig för hans livsverk. Inte sällan har han skrivit en kommentar på en handling eller angivit namnet på en journalistsignatur vid en artikel han klippt ut. Dessa handlingar är förtecknade i serien som tidigare hette Kungliga bibliotekets handlingar, men vid det senaste förteckningsarbetet fick det mer beskrivande namnet E1 Kungliga bibliotekets korrespondens och handlingar. Denna serie skapades 1849 och innehåller förutom korrespondens (med bevarade koncept till KB:s brev), broschyrer, tidningsurklipp, koncept till årsberättelser med mera.7

Meny 1878.

Baksida.

Anekdoterna om Klemming är otaliga – och lär ha varit så även i hans samtid. Ett exempel är berättelserna om den legendariska fiendskapen mellan Klemming och hans närmaste man, Johan August Ahlstrand. Den senare tålde inte att se sin chef, varför Klemmings dörr utrustades med en lucka för att de ändå skulle kunna kommunicera med varandra! Denna dörr finns kvar än idag. Arkivet ger också besked om fiendskapen. På baksidan av en sparad meny, från festmåltiden på Hotell Rydberg efter KB:s premiär i Humlegården, har någon skrivit: ‘Ahlstrand hade som villkor för sitt deltagande uppställt, att han ej skulle behöfva se den af honom hatade Klemming. Problemet löstes därigenom, att midt på bordet sattes den största borduppsats, som hotellet kunde åstadkomma. Placerade på hvar sin sida om denna sågo de hvarandra

icke under måltiden och hälsade ej heller på hvarandra.’8 Klemming förespråkade att biblioteket i samband med flytten till Humlegården officiellt skulle byta namn till Riksbiblioteket – ett namn som vid denna tid användes parallellt med Kungliga biblioteket. I arkivet förvaras konceptet till en skrivelse från 1874 av Klemming ställd till Kungliga överintendentämbetet, där han föreslår att inskriptionen över porten till den nya byggnaden skall lyda ‘Riks-Bibliotheket’.9 I frågor som dessa skulle Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien yttra sig, och Akademien uppskattade inte Klemmings förslag. Dess sekreterare, riksantikvarien B. E. Hildebrand, förde en särskild bilaga till protokollet i vilken han argumenterade för att en inskrift på biblioteket skulle vara rent olämplig, men om en sådan ändå blev nöd-

59

Riks-bibliotekets skylt.

Riksbibliotekarie Wieselgren.

vändig skulle den bestå av ‘den af alla använda benämningen Kongliga biblioteket’. Akademien hemställde att inskriptionen skulle utgöras av ‘Kongliga biblioteket’. I arkivet kan man, bland annat genom bevarade skyltar från äldre förvaringskapslar, studera hur namnen Kungliga biblioteket och Riksbiblioteket (med skiftande stavningar och förkortningar) har använts omväxlande under 1800-talet.

På senare år har det ibland varit uppe till diskussion att biblioteket skulle byta namn till Nationalbiblioteket, och även detta namn diskuterades redan under 1800-talet. I arkivmaterialet kan man även se att andra namn använts genom tiderna såsom Kungliga majestäts och riksens bibliotek, Kungliga publika biblioteket, Stora biblioteket med mera. För den intresserade har signaturen H.W. (troligen Harald Wieselgren) kring förra sekelskiftet sammanställt en liten

folder som förtecknar alla de namn han funnit i arkivet på biblioteket.10

60

Handlingarna som gick till botten med Titanic: 1900-talet En viktig verksamhet under 1900-talet och än idag, är KB:s byten med bibliotek i utlandet. Idag rör det sig så gott som enbart om så kallad suecana (utländsk litteratur om Sverige och svensk litteratur i översättning), som KB byter mot motsvarande litteratur om andra länder. Under nästan 35 år kunde man följa tillväxten av denna samling genom den årligt utkommande skriften Suecana extranea. Idag finns suecanan i en separat databas i Libris. Bytesverksamheten har annars lämnat rätt så spridda spår efter sig i arkivet, med information i olika serier. För åren efter millennieskiftet finns dock all korrespondens sparad. Den har

Koncept till Klemmings namnskrivelse 1874.

Suecana Extranea.

dock inte levererats till arkivet utan finns kvar på enheten för kunskapsuppbyggnad.

Under nästan 100 år arbetade en särskild redaktion i KB fram accessionskataloger över utländskt tryck i svenska forskningsbibliotek. Dessa kataloger var tryckta produkter och skall inte förväxlas med de tidigare nämnda accessionsjournalerna för förvärvad litteratur. Accessionskatalogerna köptes in av forskningsbibliotek över hela världen. En exportverksamhet som dokumenterats i arkivet genom en katastrof. Där finns nämligen en akt med svar från utländska bibliotek på frågan om de hade nåtts av leveransen av accessionskataloger – de var lastade på s/s Titanic.11 Många serier under 1900-talet består av handlingstyper som är gemensamma för myndigheter, exempelvis mötesanteckningar (de regelrätta protokollen är numera sällsynta), korrespondens och projekthandlingar och diarier. Med start 1850

Titanicbrev.

61

upprättade KB ett enkelt diarium över in- och utgående handlingar, men först under Uno Willers tid som riksbibliotekarie infördes ett ämnesordnat diarium, 1952. Trettio år senare infördes en ny diarieplan, och i skrivande stund arbetar man med att anpassa diarieföringen efter så kallad process­ orienterad arkivredovisning. Serierna med diarieförda handlingar utgör de till antalet volymer största i arkivet och här finner man mängder av information om KB:s arbete, samarbeten, utställningar och projekt med mera.

Webbhumlan, sajter och system: de senaste decennierna På senare år har KB uppmärksammats då först Astrid Lindgrens arkiv (2005), och sedan Dag Hammarskjölds samling (2017), som båda förvaras i KB, utnämndes till världsminnen av FN-organet Unesco. Dessa hör till KB:s samlingar och inte till ämbetsarkivet men processen som ledde fram till världsminnesutmärkelserna kan följas i KB:s diarieförda handlingar som förvaras i ämbetsarkivet. Diariet i sig självt är digitalt sedan länge, men de diarieförda handlingarna arkiveras fortfarande på papper.

Inte bara diariet är idag digitalt. Utvecklingen i KB liksom överallt annars under de senaste decennierna har gått mot att kataloger på papper och administrativa handlingar byts mot databaser och webbaserade hjälpmedel. Databasernas innehåll har som regel kunnat migreras utan informationsförluster när de ersatts av nyare system. Och arkivet har därmed besparats de utrymmeskrävande och svårsökbara utskrifterna på papper av databaser, som så många arkiv dras med. Eller fram till nyligen förekommande: utskrifter av hela databaser på mikrofilm. Men faktum är att ämbetsarkivet i skrivande stund ännu inte har något e-arkiv i egentlig bemärkelse, utan digitala filer som ska arkiveras mellanlagras på en låst serverplats eller i aktiva verksamhetssystem.

KB har annars varit tidigt ute i den digitala utvecklingen, och man har sedan länge e-arkivslösningar för samlingarna. Det gäller både eget inskannat material, de webbsidor som samlats in genom Kulturarw3-projektet och det pliktmaterial som levererats digitalt. Som exempel på att biblioteket tidigt använde digitala vägar att nå ut, kan nämnas att man har haft en extern webbplats

62

Astrid LIndgrens arkiv blir Världsminne.

Webbhumlan.

sedan 1996. Denna har dock inte arkiverats på något systematiskt sätt, vare sig digitalt eller på papper. Arkivfunktionen vid biblioteket förefaller ha ansett att insamlingen av svenska webbplatser som görs genom projektet Kulturarw3 har varit tillräcklig – eller kanske bättre än inget.12 Men detta och andra initiativ för webbplatslagring, som det amerikanska Internet archive, kan inte ersätta en regelstyrd arkivering av webbplatsen med undersidor och länkade filer. Utan en styrd arkivering är

risken stor att viktigt material aldrig arkiveras och att det som sparas blir svårt att eftersöka.

Delar av KB:s gamla hemsidor kan därför ha gått förlorade inklusive en del av de länkade filer som låg där. En del information kan ha försvunnit eftersom vissa enheter vid biblioteket har betraktat hemsidan som ett arkiv i sig och där lagt ut mötesanteckningar som sedan raderats från andra lagringsytor. När hemsidan bytts ut eller delar har städats bort har också de utlagda handlingarna försvunnit. I samband med slutförtecknandet av ämbetsarkivet laddades de bloggar ner som fanns på hemsidan, samt de rapporter och annat material som inte tidigare hade arkiverats.

Av allt att döma har de viktigaste handlingarna bevarats och kommer att vara tillgängliga för framtida forskare.

KB:s första intranät Spindeln togs i drift 1998.

Det är delvis arkiverat på papper och delar av det finns sparat digitalt, tack vare att en tjänsteman som arbetade med det hade sparat delar av det på en hårddisk. KB har även ett intranät för besökarna, ett ‘gränssnitt’ där de kan läsa om KB och söka i kataloger med mera. KB:s första intranät av denna typ är från åren 1997–1998. Det hette Webbhumlan, med en syftning på Humlegården. Det togs fram genom en tävling bland avgångselever vid Grafiska institutet, och är ett utmärkt exempel på tidig html-formgivning. Även det har tack vare samme tjänsteman bevarats.

Det går inte att komma runt Libris när man talar om databaser som drivs av KB. Libris är de svenska biblioteksdatabasernas databas, databasen som under årens lopp kommit att ersätta såväl accessionskataloger, som suecanakataloger, och Svensk kartförteckning, desideratalistor med mera, och därtill innehåller den ett antal deldatabaser och bibliografier. Sist men sannerligen inte minst innehåller Libris Nationalbibliografin – för­ teckningen över samtliga (kända) böcker som givits ut i Sverige från tryckkonstens födelse till idag.

Ursprungligen var Libris från tidigt 70-tal ett nätverk mellan ett antal bibliotek, men kom senare att bli sökbart via internet, och man kan nu även söka i den genom externa sökmotorer på webben. Eftersom KB idag har driftansvaret för Libris ansvarar biblioteket också för förvaringen av dess arkiv. Arkivet är omfattande och rymmer främst en stor serie diarieförda handlingar sorterade ämnesvis. Därtill finns nyhetsbrev, system-

Nationalfonoteket.

och programbeskrivningar med mera. Arkivet lär ha stort värde för framtida forskning om utvecklingen av biblioteksdatabassystem i allmänhet och Libris i synnerhet.

Nationalfonoteket med mera: fotografiskt material, film och ljud Sedan länge har statsmakterna insett vikten av att inte bara tryckt material bevaras i KB. Redan 1958 inrättades en särskild avdelning för insamling av främst grammofonskivor, Nationalfonoteket. Vid ingången av 80-talet utökades uppdraget till att även samla in radio, tv och film, och Nationalfonoteket bröts ut och bildade en egen myndighet: Arkivet för ljud och bild (ALB). Från 2009 blev Statens ljud- och bildarkiv (SLBA), som det hade bytt namn till, åter en avdelning inom KB. Oavsett organisation så genererar naturligtvis även denna verksamhet arkivhandlingar, och dessa förvaras i ämbetsarkivet. Nationalfonotekets arkiv är förtecknat separat, liksom ALB/

63

SLBA :s. De handlingar som uppkommit efter att hanteringen av audiovisuella medier åter blivit en del av KB har dock förtecknats med övriga handlingar i det huvudsakliga ämbetsarkivet.

Nationalfonotekets arkiv omfattar ungefär en hyllmeter handlingar och rymmer serier med korrespondens, diskografier, besöksliggare med mera. Arkivet efter ALB/SLBA är betydligt större och innehåller protokoll, ämnesordnade (diarieförda) ärenden, diskografier och kataloger, accessionslistor, personalakter, ekonomihandlingar, korrespondens om filmförvärv med mera.

Med andra ord innehåller ämbetsarkivet en hel del handlingar som uppkommit i hanteringen av bild, ljud och film, men det innehåller även handlingar som i sig själva utgörs av dessa medier. Men andelen handlingar bestående av audiovisuella medier är inte så omfattande som man kanske kunde tro, och deras ålder sträcker sig inte så långt till­baka i tiden. Det fotografiska materialet i ämbetsarkivet exempelvis, har sin bakre tidsgräns omkring 1950.

Den fotografiska dokumentationen av KB som tidigare har gjorts förvaras hos enheten för handskrifter, kartor och bilder och på andra håll. I ämbetsarkivet söks foton i olika format främst i serien F24a Dokumentation av verksamheten, jubileer, utställningar med mera. Ända sedan biblioteket första gången slog upp portarna i Humlegården, har där bedrivits utställningsverksamhet. Under de första 75 åren bestod den främst av en permanent utställning i en sal som låg parallellt med läsesalen. Enstaka tillfälliga utställningar förekom dock. Under Uno Willers ledning (1952–1977) revs den permanenta utställningen, och en livlig verksamhet med tillfälliga utställningar drogs igång. Dessa dokumenterades fotografiskt och i utställningskataloger. Bilder från ungefär 30 års utställningsverksamhet levererades nyligen till arkivet. Fotografen till dessa bilder är oftast inte angiven, men troligen är KB:s fotograf Kjell Edendahl upphovsman till många bilder, liksom dåvarande handskriftschefen Harry Järv. Fotona förvaras dels i ovan nämnda serie F24a, dels i serien F13 Handlingar rörande utställningar och arran­gemang. I den senare serien finns även stora mängder utställningsmaterial bevarat, liksom förteckningar över vilka utställningar som har hållits. Utställningarna uppmärksammade ofta jubilerande författare eller bokkonst från skilda länder. Men även andra ämnen före­kom, såsom

64

exempelvis 1500-talets kartografi, olika konstnärskap eller rariteter ur en specifik boksamling. Biblioteket försummade inte heller att uppmärksamma sig självt med en utställning i samband med ‘300-årsjubileet 1961’ och Klemming firades med en utställning då det var 150 år sedan hans födelse.

På vernissagebilderna syns ofta kända ansikten såsom kung Gustaf VI Adolf, Olof Palme och andra. ’Godt humör serveras ur ölglas’: byggnadshandlingar En omfattande serie i arkivet är F20 Handlingar rörande KB:s byggnader. Denna utgörs av 71 volymer som innehåller de handlingar rörande byggnaden som inte förvaras i serierna med diarie­ förda handlingar. Seriens äldsta handlingar är från 1860-talet och här kan man studera hur planeringen av den nya biblioteksbyggnaden i Humlegården fortskred, och se alternativa planer och förkastade förslag. I volymen med de äldsta handlingarna finns också brev och meddelanden

Vinlista.

som rör överflyttningen av de stora boksamlingarna från slottet till Humlegården, ofta skrivna av flyttledaren Elof Tegnér eller av förkortningen L.B.B. (säkerligen Lars B. Bagge). Bland alla de seriösa meddelandena och förteckningar över vilka böcker och inventarier som skulle flyttas vid vilka tillfällen, finns bland annat följande ‘Vinlista’: Godt humör – serveras i ölglas Tålamod – i do. [dito] Kif, nit, vrede, tvedrägt, parti – i fingerborg.

Helso och frid vid hvarje kuvert!

Naturligtvis finns här handlingar från senare om­ byggnadsarbeten exempelvis tillkomsten av KB:s flyglar på 1920-talet. Främst kan man dock genom denna serie följa det stora projekt, som började planeras i slutet av 1980-talet och genomfördes under 1990-talet: sprängningen av underjordiska magasin i bergrum, ner till 40 meter under jord. Här finns handlingstyper som ritningar, tidningsurklipp, PM , rapporter och utredningar.

Men även fotografier, dvd-skivor och diabilder.

Under ombyggnaden låg biblioteket delvis i baracker i Humlegården och i lokaler på Biblioteksgatan. Utanför lokalerna på Biblioteksgatan fäste man en tillfällig portik av tyg, vilken finns bevarad i en volym i denna serie.

Då magasinen var färdiga startade ombyggnationerna av huvudbyggnaden 1995. Det tidigare underjordiska magasinet fick nu en glasöverbyggnad och blev ett annex med hörsal, arbetsrum och mikrofilmsläsesal. Från dessa ombyggnationer kan man i arkivet studera olika stilprover och möbelförslag. Bland annat finns en färgbild på riksbibliotekariens skrivbord som följde med i flytten från slottet och som användes av varje riks­bibliotekarie fram tills Gunnar Sahlin bytte ut det mot ett modernare på 2010-talet.

Spåren av tre författare i KB: Strindberg, Snoilsky och Karlfeldt Tre av Sveriges största författare från tiden kring förra sekelskiftets arbetade alla en tid i KB. Jag syftar på August Strindberg, Erik Axel Karlfeldt och Carl Snoilsky. Både Karlfeldt och Strindberg såg sig främst som författare, men då författarskapet inte säkrade brödfödan fick de söka sig annan utkomst vid sidan av, och blev anställda

som extra ordinarie amanuenser. Därmed blev de så kallade ämbetsförfattare. Det innebar kort arbetstid och en låg men fast inkomst, och därtill tillfällen till förkovring i bibliotekets rika bestånd och inspiration till litterär produktion.

Omvänt ansågs en litterär bana vara gynnsam för ämbetsmannakarriären. Skulle inte författarskapet ge utdelning fanns med andra ord en karriär som ämbetsman att falla tillbaka på. Hela systemet med e.o. amanuenser byggde på att tjänstemännen skulle tjänstgöra vid flera ämbetsverk samtidigt, i Karlfeldts fall uppbar han samtidigt en anställning som bibliotekarie vid Kungl. lantbruksakademien.

För Snoilskys del förhöll det sig på annat sätt.

För honom var utnämningen till överbibliotekarie (motsvarande dagens riksbibliotekarie) efter Klemming, ett sätt att med hedern i behåll återvända till Sverige efter över tio år i landsflykt. En flykt orsakad av den skandal i societeten som utlöstes då han lämnade sin familj för en ny kärlek.

Snoilskys utnämning till Ö.B. utsattes för hård kritik, men han tycks ha skött sin tjänst väl – uppenbarligen mer som förvaltare än förnyare.

Ingen som läst hans och Klemmings brevväxling kan dock tvivla på hans bibliognostiska kompetens.13 Strindbergs tid vid KB presenteras av Uno Willers i boken Från slottsflygeln till Humlegården: August Strindberg som biblioteksman (Stockholm 1962). Willers bok har KB:s ämbetsarkiv som en viktig källa. Strindberg arbetade i KB med varjehanda göromål mellan åren 1874 och 1882, först i kungliga slottet, och sedan i Humlegården. Under denna tid skrev han bland annat Röda rummet, vilkens satir mot ämbetsmannasystemet byggde på hans erfarenheter inom biblioteket, och Svenska folket i helg och söcken som byggde på efterforskningar i KB:s samlingar. Då KB blev ett eget ämbetsverk hösten 1877 började det också utge årliga ämbetsberättelser. Den första utkom 1879 och innehöll bland annat en sammanfattning av varje ämbetsmans främsta arbetsuppgifter året innan. Då Klemming inte själv hade så noga ordning på vad hans tjänstemän gjorde fick de själva skriva sina egna sammanfattningar. Ur konceptet till årsberättelse kan jag därför presentera Strindbergs årsberättelse, skriven med hans egen hand.14 Karlfeldt började vid KB nästan två decennier

65

Strindberg i årsberättelsen.

Brevkoncept av Snoilskys hand.

66

efter att Strindberg slutat, och han arbetade där åren 1900–1905. Arbetet innebar två och en halv timmes tjänst om dagen och till skillnad mot Strindberg arbetade han av allt att döma enbart i låneexpeditionen, dels med betjäning av låntagare på plats, dels med så kallade interurbanlån, det vill säga lån mellan bibliotek eller andra institutioner utanför huvudstaden. Sten G. Lindberg lyckades i en uppsats fylla ut den tidigare kunskapsluckan om Karlfeldts sysslor vid biblioteket genom att studera signaturer på expedierade ansökningar om interurbanlån – där fann han Karlfeldts signatur!15 I övrigt är spåren få efter Karlfeldt i ämbetsarkivet.

I KB:s matrikel över ‘Tjenstemän o. Betjente’ för åren 1878–1909 förekommer han dock.16 Där står han inskriven under ovan nämnde Strindberg.

Uno Willers har funnit löneuppgifter om Strindberg i serien med räkenskaper och säkert kan den som söker även hitta Karlfeldt där, men jag har inte haft möjlighet att undersöka saken.17 Vidare förekommer Karlfeldt liksom många andra historiskt intressanta namn, som låntagare, i KB:s serie med lånejournaler som fördes från 1700-talet.18 Naturligtvis måste Karlfeldt även själv som anställd vid låneexpeditionen ha skrivit in andras lån i denna stora liggare, ‘protokollet’ kallad.19 Men vad som är av hans hand där lämnar jag åt grafologiskt sinnade Karlfeldtforskare att reda ut.

Det är en intressant tanke att Sveriges kanske största skalder från denna tid, då Fröding inte längre skrev aktivt, dagligen arbetade vid samma arbetsplats. Talades de vid någon gång, diskuterade de någonsin poesi eller litteratur?

Arkivet ger oss tyvärr inga svar på det. Karlfeldt blev 1904, ännu anställd vid KB , invald i Svenska Akademien. Men då var Snoilsky som hade innehaft stol 10 sedan 1887 redan död efter en kort tids sjukdom. Snoilsky är inte lika synlig i arkivet som föregångaren Klemming (men det är det få, eller ingen, som är) men i serien E1 KB:s korrespondens och handlingar finner vi många exempel på koncept till officiella brev skrivna med hans eleganta handstil.

Därmed är vi framme vid slutet på denna exposé över KB:s ämbetsarkiv. Jag inledde med att skriva att KB:s historia är lång och brokig. Jag har velat visa att många av källorna till denna historia, skriven och oskriven, förvaras i bibliotekets ämbetsarkiv.

Tack till KB:s verksarkivarie Jenny Bäckström, historikern Jonas Nordin, och min hustru journalisten Helena Nordenberg, som alla läst min artikel och kommit med relevanta påpekanden. Tack också till

Lånejournal.

personalen i KB som på alla sätt var behjälplig och generöst delade med sig av sin kunskap när jag arbetade med arkivet. För eventuella felaktigheter i artikeln ansvarar jag naturligtvis själv.

Tjänstematrikel.

NOTER 1. Ulla Ehrensvärd, ‘Från Tre kronor till Humlegården’, i Kungliga biblioteket: Byggnaden och samlingarna (Stockholm: Byggförlaget Kultur, 1998).

2. Båda nämnda handlingarna återfinns i ämbetsarkivet E1:1 KB:s korrespondens och handlingar.

3. Stycket och det före bygger på Jonas Nordins uppsats ‘Plikten bakom allt. Pliktleveranshanteringen vid det kungliga biblioteket under 1700-talet’ i Information som problem: Medieanalytiska texter från medeltid till framtid, red. Otfried Czaika, Jonas Nordin och Pelle Snickars, Mediehistoriskt arkiv 26 (Stockholm: Kungl. biblioteket, 2014). Nordin talar i uppsatsen om leveransförteckningar, något som idag är beteckningen på trycklistor, men avser med denna beteckning de listor och journaler som i arkivförteckningen samlats i serien D2 Accessionsjournaler..

4. Idag har accessionsjournalerna i stort sett ersatts av systemet Leverantörsregistret (Levreg).

5. Ämbetsarkivet F3g: 1 Handlingar av olika slag rörande pliktleverans.

6. Ämbetsarkivet F9:1 Handlingar från låneexpeditionens verksamhet.

7. Uppgiften om seriens ålder kommer från ämbetsarkivet D7:2 Inventarie- och arkivförteckningar. Där förvaras ett ark med texten: ‘Handlingar rörande Kongl. Bibliotheket. I–XVI: 16**–1869.

Hopsamlade och Ordnade i tidsföljd, år 1849–1869’.

8. Ämbetsarkivet F24b:1 Sparad dokumentation av olika slag.

9. Ämbetsarkivet E1:34 KB:s korrespondens och handlingar.

10. Marie-Louise Bachman, ‘Kungliga biblioteket eller Riksbib-

lioteket’, i Bibliotek och historia: Festskrift till Uno Willers, Acta Biblio­ thecæ regiæ Stockholmiensis; 12 (Stockholm 1971), s. 1–11, redogör för debatten om namnet och i synnerhet namnskylten på fasaden i artikeln. Wieselgrens folder förvaras i ämbetsarkivet F24b:1 Sparad dokumentation av olika slag.

11. Ämbetsarkivet E1:95 KB:s korrespondens och handlingar.

12. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturarw3 samt ämbetsarkivet D7:8 Inventarie- och arkivförteckningar.

13. Carl Snoilskys och G. E. Klemmings brefväxling, red. Ruben G:son Berg (Stockholm 1919).

14. Ämbetsarkivet E1:39 KB:s korrespondens och handlingar.

15. Karlfeldts tid i KB har beskrivits av Sten G. Lindberg i ‘Lärdom för lidelse. Några nya bidrag om Erik Axel Karlfeldt i Kungliga bilioteket’, i årsboken Biblis 1965, och senare av Anders Burius i ‘“Något trög” – Karlfeldt blir litterär ämbetsman’, i I Karlfeldts spår: En vänbok till Jöran Mjöberg på 90-årsdagen, red. Anders Burius (Stockholm: Karlfeldt-samfundet, 2003). De expedierade interurbanlåneansökningarna finns i ämbetsarkivets serie E1 Handlingar och korrespondens rörande Kungliga biblioteket.

16. Ämbetsarkivet F2b:1 Tjänstematriklar och tjänstgöringskort.

17. Förmodligen syftar han på vad som idag är serie G1a Huvudböcker och verifikationer, äldre svit.

18. Ämbetsarkivet D4a Lånejournaler, allmän serie. Burius anfört arbete, s. 43.

19. Willers, Från slottsflygeln till Humlegården: August Strindberg som biblioteksman (Stockholm: Bonnier, 1962), s. 19.

67

68

josefina hård och anders zitting

Skadade affischer säkerställs för framtida användare

J

ust nu ger KB särskild omsorg till 273 skadade affischer, inom ett småskaligt projekt. Affischernas ämne varierar från musik och sport till politik, undervisning och film. En del av affischerna är späckade med information i form av text, andra är mer sparsmakat utformade eller uttrycker sig genom bild och text i samspel. De flesta av affischerna som ingår i projektet är producerade 1880–1940. Även enstaka nyare affischer finns med.

Det som just dessa affischer har gemensamt är att de har skador i form av lossnade fragment.

Det finns alltså sparade bitar som lossnat från affischerna. Såväl fragmenten som affischerna är numrerade och går att koppla samman. Lagas affischerna nu kan förlorat textinnehåll till viss del återskapas. Efter lagning, katalogisering och digitalisering är tanken att de ska få en långsiktig och ostörd vila i magasinen.

Syftet med projektet för skadade affischer är att göra affischerna tillgängliga, att undvika informationsförlust och att effektivisera hanteringen internt. Genom att affischerna bevaras säkerställs möjligheterna att gå tillbaka till källan. I det här fallet att ta del av den information som affischerna bär. Affischerna blir efter projektet sökbara i katalog och, de upphovsrättsligt fria, även tillgängliga som digital bild i Libris.

Men en förutsättning i denna process är att affischen förbereds för att kunna fotograferas, till exempel genom att lossnade bitar fogas samman med originalet och att kraftiga veck rätas ut.

Död åt bacillerna!!: I varje hem bör finnas Kronsterisol hemmens sundhetsmedel. Eric Rohman, 1931. Affisch Affärstryck.

Det rör sig alltså både om fysiskt och digitalt be­ varande.

Affischer ett rikt källmaterial för forskning Affischer utgör ett rikt källmaterial för forskare av flera anledningar. Det som undersöks kan vara text och/eller bild som form, men också själva innehållet. Även affischen som företeelse är ett eget forskningsområde. För forskning i reklamhistoria utgör affischer en guldgruva.

Vad handlade de öppna föreläsningarna om?

Hur marknadsfördes och lanserades olika typer av produkter i reklamen? Bildval, komposition? Hur avbildas personer, hur paketeras budskap? Det går att studera den politiska retoriken i politiska affischer eller vad valaffischer fokuserat på över tid.

KB:s affischsamling är en av världens största och växer för varje år tack vare de på tryckerierna lagstadgade pliktleveranserna. Förutom svenska affischer har Kungliga biblioteket även en stor samling med utländska affischer vilka inkommit främst som gåvor och inköp, bland dem även så kallad suecana, det vill säga något som är spritt utanför Sverige men som har en koppling till Sverige eller svenska förhållanden. En affisch med grönt tryck på vitt papper, Tage Schwedischer Klassiker, uppmärksammar på att Staatsbibliothek i Berlin 8–12 oktober 1965 anordnar utställning rörande de svenska författarna Carl Michael Bellman, Selma Lagerlöf och Fredrika Bremer.

Här finns även biografaffischer med utförliga redogörelser för filmprogram och biografvisningar. I en del av fallen kan det vara så att själva filmen

69

inte längre finns att tillgå. Informationen finns alltså endast via sekundärkällor, som exempelvis en mångordig biografaffisch.

Nöjesaffischerna berättar för oss om nöjesliv vid olika tidpunkter och städer. Vi kan läsa på affischerna vilka programpunkter som fanns i det lokala nöjesutbudet, men vi kan också ta del av på vilket sätt det presenterades. Bara en sådan detalj som vilka adjektiv som har valts är en outtömlig källa att ösa ur. Varje affisch bär vittnesmål om sin samtid på så sätt att ingenting är tillrättalagt eller anpassat för en framtida publik. Själva syftet med affischen är att berätta här och nu, för samtida mottagare. Det kan ibland göra det svårt för eftervärlden att sätta affischen i rätt kontext, men det är också en tillgång som samtidsdokument.

Det är alltså mer eller mindre omöjligt att avgöra vilka av dessa affischer som kommer att utgöra framtidens källa för forskning. Det beror helt på vilka frågor som ställs. De behöver alltså, utan att ett urval görs, finnas kvar för framtiden, både i fysisk form och digitalt. Tillgänglighet är något som inte bara ska säkerställas för dagens forskare och allmänhet, utan för lång tid fram­över.

Affischhantering genom tiderna på Kungliga biblioteket Förste amanuens vid Kungliga biblioteket Carl Björkbom ställde sig på 1930-talet tveksam till att nationalbiblioteket verkligen skulle spara samtliga affischer i sina samlingar.

Denna hotar numera på grund av reklamkonstens enastående utveckling under de senaste åren att spränga alla gränser, och det kan med skäl ifrågasättas, huruvida det verkligen kan falla inom Kungl. bibliotekets ram att samla dylika affischer med någon som helst fullständighet.1

Siw Wesslén, en tidigare chef för sektionen för okatalogiserat tryck och affischer, bekräftade på 1980-talet samlingarnas fortsatta tillväxt och säger apropå platsbristen att ‘snart får vi väl börja hänga ut affischer på ekarna här i Humlegården’.2 Affischerna förvarades ännu på 1980-talet i 88 ritningsskåp av trä samt i 300 portföljer.3 Efter samtal med den engagerade chefen och lika engagerade anställda vid Kungliga biblioteket, skrivs dessa allvarliga ord i en bok utgiven 1986 av Affischeringsföretagens förening i Sverige: KB:s affischsamlingar håller på att förstöras av tidens tand. Affischerna är tryckta på papper som blir skörare ju äldre det blir. Att affischerna ligger förvarade i vanliga trälådor i årtionden, eller århundraden, sätter sina spår. Många gamla oersättliga affischer håller på att vittra sönder och är så ömtåliga att man knappt vågar ta i dem. Många menar att det här inte är något annat än en ren och skär kulturpolitisk skandal. En av världens äldsta och bäst bevarade affischsamlingar håller sakta på att förintas mitt framför ögonen på oss.4

• Å Frimurarehotellet sjunger Hansy Petra. Linköping, 1923.

Affisch Musik.

• Eskilstuna gymnastik- & atletklubb. Eskilstuna Gymnastik- & Atletklubb, 1908. Affisch Sport.

• Gengångare: Henrik Ibsens världsberömda. Eric Rohman, 1923. Affisch Teater.

• Faust: (La damnation de Faust), dramatisk legend i fyra afdelningar. Upsala: Filharmoniska sällskapet, 1906. Affisch Musik.

• Den första svenska allmänna fotografiska utställningen.

Stockholm: Industripalatset, 1894. Affisch Utställning.

70

71

Portföljerna avvecklades i samband med att nya underjordiska magasin togs i bruk vid mitten av 1990-talet. Magasinen inreddes med nya anpassade skåp i lackerad plåt och då kunde även alla affischerna vikas ut. Delar av samlingen hade fram till dess delvis förvarats vikt.

Vid samma tid avvecklades även ritningsskåpen i trä. De sista i bruk var de som stod i Statens Biblioteksdepå i Bålsta och innehöll filmaffischer.

Dessa tömdes 1996 när affischerna överfördes till Humlegården.

De nya magasinen var även en förutsättning för att anpassa arbetet till affischen, som kan ha otympliga format. Nu rymdes stora bord för uppordning, stora sorteringshyllor, anpassade vagnar för storformat. Det finns även plats att ställa upp arbetsbord som behövs för att laga flera skadade affischer samtidigt.

Kunskap behövs vid hantering En affisch är producerad för att brukas under en kort tid. Affischens uppgift är att informera om

något aktuellt. Det kan till exempel vara reklam för en produkt, information om ett evenemang eller politisk propaganda. Affischen berättar alltid om någonting som ligger nära i tid eller på annat sätt äger aktualitet. Det är också vanligt att affischen är avsedd att anslås på en offentlig plats.

Papperet som har valts till produktionen har ofta en tendens att bli skörare med tidens gång. Affischer som är tryckta kring slutet av 1800-talet och början på 1900-talet går mycket lätt sönder.

Stora plana format är extra krävande att lyfta och flytta utan att skada materialet. Affischsamlingen är ordnad på så sätt att alla affischer har en klassifikation och är ordnade efter år och ämne.

Men affischerna är till allra största delen okatalogiserade. Vid referenssökningar sker ofta och återkommande manuella sökningar. Det vill säga affisch efter affisch behöver gås igenom, ett omslag åt gången och en affisch i taget. Det finns metoder och hjälpmedel för att minimera slitage och skador vid hantering, men även om dessa används så finns risk för nya skador på materialet. Det behövs också strategier för att förebygga nya skador.

Konserveringsåtgärderna Bokbindare Anders Zitting har tagit sig an affischernas skador, som har uppstått på grund av bristfällig förvaring och hantering. Affischerna har lösa bitar, skrynkliga kanter och revor. Delar av affischen saknas.

Vid arbetet med att åtgärda affischerna är det beprövade metoder som används, så som en god och kontrollerad miljö. Allt arbete sker i magasin, så att temperaturen och luftfuktigheten är densamma som där affischerna förvaras. Anders kokar själv klistret enligt samma recept från danske konservatorn P. Laursen, för att alltid få ungefär samma kvalitet på klistret. Pappersbristningar, hål • Lifstidsfången: en läkares pliktkänsla. Uppsala Biograf Bio vid Grindstugan, 1911. Affisch Biograf & film.

• Gör pengarna dryga – köp i Konsum. Stockholm: KfS [Konsumentföreningen Stockholm], 1931. Affisch Affärstryck.

• Tävlan om Svenska M[ästerskapen] i dragspel. Örebro, 1914.

Affisch Musik.

• Konsert gifves i Stora gillesalen. Upsala: Axel Sandberg, 1888.

Affisch Musik.

• Vagnen världen väntar... Den nya Forden på väg till Sverige!

Hjalmar Thoresson, 1932. Affisch Affärstryck.

72

73

och revor ersätts med japanpapper av olika gramvikt och fiberlängd. Kvaliteten och tjockleken på affischens papper bestämmer vilket japanpapper som ska användas.

Affischens textdelar åtgärdas alltid först, därefter resten av trycket. Alla saknade delar på affischen fylls ut med japanpapper. Hanteringen blir lättare om man inte måste beakta frasiga kanter som kan fastna och riva upp affischen igen. Alla åtgärder dokumenteras i databasen Fenix, som används för intern dokumentation av konserveringsarbete på Kungliga biblioteket.

Att återställa affischen till originalskick är faktiskt inte målet, även om det i vissa fall skulle kunna vara möjligt. Ett exempel på det är att återställa veck. Hellre än att släta ut vecket helt och hållet får det gärna synas spår av att det har funnits ett veck. Sådana spår blir en viktig del av den enskilda affischens historia.

Processen kring digitalisering och tillgängliggörande Kring de skadade affischerna samarbetar en projektgrupp som är sammansatt av bibliotekarier vid affischsamlingen, bokbindare och fotograf. Men fler personer har bidragit med katalogi­seringsstöd,

digitaliseringssamordning och i processen att få ut digitaliseringarna i katalogerna Libris och Regina.

Varje affisch har försetts med en separat katalogpost, i stället för samlingspost som för närvarande oftast används för Kungliga bibliotekets vardagstryck och affischer. För varje affisch finns information om bland annat utgivare, tryckeri och medverkande personer, men även om mått, om affischen är i flerfärgstryck eller tryckt med en färg på färgat papper.

Affischerna fotograferas i skala 1:1 vilket betyder att den digitala bildfilen motsvarar originalets fysiska storlek i en upplösning av 300 ppi.

Varje digitaliserad affisch – bildfil – namnges med, sitt niosiffriga (katalog) Regina ID, och ett Item ID som beskriver affischens fysiska format. Även årtal anges där det framgår. Exempel på namngivning: 04356832,1900001,j,1,,o1896.jpg För att kunna kontrollera att bilderna är korrekt exponerade och har en god färgöverensstämmelse gentemot originalet exponeras en referens in i varje bild. Referensen består av en linjal med 12 olika färg-patchar (färgrutor) med fördefinierade färgvärden – i färgrymden Adobe RGB 1998.

De affischer som är upphovsrättsligt fria kommer att tillgängliggöras som nedladdningsbara pdf:er via katalogerna Libris och Regina. Sedan tidigare finns cirka 3 300 affischer redan digitaliserade. Kungliga biblioteket har för närvarande inte något gemensamt visningsgränssnitt för digitaliserat material. Digitaliserat material kan sökas i kataloger för den som vet vad den söker. En kompletterande gemensam plattform som bjuder in till att bläddra i digitaliserat material skulle säkerligen tas emot med glädje på många håll.

I projektgruppen: Josefina Hård, projektledare, bibliotekarie; Kristian Kristiansson, bibliotekarie; Catarina Nordling, bibliotekarie; Anders Zitting, bokbindare; Jens Östman, fotograf.

NOTER

Tage Schwedischer Klassiker. Berlin: Deutsche Staatsbibliothek, 1965. Affisch Tyskland.

74

1. Carl Björkbom, Kungliga bibliotekets planschsamling. Bidrag till Kungl. bibliotekets historia; 3 (Stockholm: Kungl- biblioteket, 1933).

2. Thorleif Håwi och Ann-Marie Wrange, Svenska reklamaffischer: En bilderbok om den svenska reklamaffischens historia (Stockholm: Affischeringsföretagens förening i Sverige. 1986).

3. Affischsamlingar: En inventering. Utbildningsdepartementet Ds U 1983:10 (Stockholm: Allmänna förlaget, 1983).

4. Håwi och Wrange 1986.

nyheter & noter at

I Bråvalla bokskog – bibliofila exkursioner

Ola Gustafsson. 106 s. Opulens förlag, 2018. isbn 978-91-984211-2-5 När en boktjuv som härjade på Kungliga biblioteket i Stockholm begick självmord efter att ha ertappats, höll halva stockholmskvarteret där han bodde på att stryka med, av gasexplosionen. Om honom och hans härjningar bland gamla böcker gjordes ett intressant radioprogram och en lika bra tv-serie. Han tog sig ett latiniserat efternamn, inte olikt det som fornforskaren Johannes Bureus bar, och det hjälpte honom kanske när han klättrade uppåt i bibliotekshierarkin. Om honom och om en lika samvetslös kollega som stal ett av de få exemplar som finns av Newtons Principia Mathematica från 1687 ur ett gymnasiebibliotek i Visby och sålde det till en boksamlande miljonär – han blev förstås fast – handlar ett av de arton kapitlen i Ola Gustafssons I Bråvalla bokskog – bibliofila exkursioner, som är en mycket vacker bok.

Han delar in boktjuvarna – eller med hans term biblioklepterna – i tre fack: de burdusa, de timida och de som värnar om böckerna. Och så en fjärde förkastlig grupp, dit de båda ovan nämnda skurkarna kan räknas, de som ‘säljer rara verk till tyska antikvariat, detta avgrundens avträde…’ Bibliotekarien Ola Gustafsson i Norrköping är bland annat ansvarig för äldresamlingarna av böcker i den staden, och i denna välillustrerade och intressanta bok redogör han för nio av dem, med sammanlagt sjuttiofemtusen volymer. Finspong-samlingen, hopbragt av flera generationer brukspatroner i den invandrade familjen

De Geer, är ‘störst, bäst och vackrast’. Flera objekt får sina egna kapitel i boken: inkunabler, kartor, tryck från den Kankelska officinen på Visingsö, Gustav Vasas bibel från 1541, anatomiska läroböcker, Adam Smiths Wealth of Nations från 1776, Lasse Lucidors Helicons blomster med eller utan det berömda b-arket, och mycket mer.

En av de minsta samlingarna beskriver han så här: ‘Sundinska samlingen. Cirka 1 500 volymer främst svensk skönlitteratur från tidigt 1900-tal ordnad alfabetiskt efter författare. Kom till Stadsbiblioteket i början av 1960-talet efter en donation. Erik Sundin var redaktör på Norrköpings Tidningar och exemplaren är till stor del verk för

75

benägen anmälan.’ Och han avslutar notisen med ett lakoniskt konstaterande: ‘Idag hade vi inte tagit emot den.’ Nej, så är det nog, fast man kan ju intet veta om även sådant kan ha sitt intresse för forskare i framtiden. Under hans uppsikt fortsätter både den samlingen och de andra sin i stort sett ostörda tillvaro i bomb- och inbrottssäkra kasuner och förråd på östgötaslätten, i det som länge var flygflottiljen F 13.

En boktjuv skulle ha mycket svårt att smuggla ut något därifrån. Ola Gustafsson skriver med stor sakkunskap, detaljerat, rappt och roligt (några av kapitlen återgår på kåserier som kunnat läsas på kultursidan i Norrköpings Tidningar), och man lär sig mycket av hans sidor. Apropå tvånget att dra på sig vita bomullsvantar när man ska handha gamla rariteter rekommenderar han att man i stället tvättar händerna med tvål och vatten, och ‘finnes handsprit nyttjas denna’. I det stycket håller nog inte alla forskningsbibliotekarier på handskriftsavdelningarna runtom i världen med honom, särskilt inte i fråga om planscher, grafik och fotografier. Om jag vägrat dra på mig van-

Lördag 1 december 2018 försvarade Gunnel Hedberg framgångsrikt sin avhandling En ny teknik gör entré: Stentryckets etablering i Sverige, Avdelningen för bokhistoria vid Lunds universitet. Nedladdningsbar.

76

tarna skulle jag genast ha blivit portförbjuden på The Lilly Library i Bloomington, Indiana, där jag haft min gång i olika perioder.

När Ola Gustafsson skriver att boktjuvar ‘norpar’ sina objekt stegrar jag mig: man norpar en kola, inte en femtonhundratalsfoliant. Och jag har lite svårt på rent språkliga grunder för hans verb ‘konnotera’ och för hans formulering när han påstår, apropå Thibaults handbok i fäktningskonsten, att man lär sig hur man ska ‘bevega sig genom fighten’. Johannes Magnus var ‘brorsa’ till Olaus Magnus, jovisst, men det ser inte så snyggt ut i tryck, och jag tycker nog att det är lätt vanvördigt att kalla Gustav Vasa för ‘Gösta’ och den lärde Bror Olssons uppsats om hans bibel för en ‘kria’. Att den tolv meter långa bokrulle som återger ett begravningsfölje genom Bryssel 1558 ‘är helt unik i sitt slag’ är säkert sant, men antingen är något unikt, eller också inte alls.

Olika grader av det som är enastående finns inte.

Och en tisdagseftermiddag i oktober kan vara ‘sketen’, men jag skulle inte formulera det så. Det låter kanske inte riktigt lika illa på östgötska som på skånska?

Snusfabrikören och statsministern Carl Swartz skänkte 1912 sin villa till Norrköpings stad för att man skulle inrätta ett stadsbibliotek i den, och där håller man fortfarande till. Ola Gustafsson skriver att han gjorde det ‘i en gest av närmast panegyrisk storvulenhet’, en onödigt negativ formulering. Men när han lånar ett ord från ‘Emil i Lönneberga’ som motsats till de lärdas snilleprov blir det ganska lyckat: ‘stolleprov’ finns inte med i SAOB men får gärna tas med där Han anser att Google Earth är själlös – jag tycker tvärtom – men skriver samtidigt uppskattande om den digitalisering som nu sker av gamla ovärderliga böcker, också under hans egid. Det där är en petimäters petitesser, några försynta bockar i kanten till en läsvärd exposé över rara böcker, tryck, åkermanska himmels- och jordglober, och så vidare.

Tilläggas kan att Norrköpings stadsbibliotek för fyra år sedan gav ut Ola Gustafssons Spridda skurar, en diger samling kåserier om böcker som nu dessutom digitaliserats – man kan ladda ner alla tvåhundra sidorna genom Libris. Det är underhållande men så faktarikt att ett begränsat dagligt intag nog är att föredra framför en störtläsning. ivo holmqvist

‘Et portrett av en boksamling’, slik beskriver Ernst Bjerke sin nye bok ‘De lærdeste Lægers Urtegaarde’: Trekk av farmasiens og botanikkens bokhistorie i Andersen-samlingen ved Christiania Ka­ thedralskoles Bibliothek (Oslo 2018, 498 s.).

Apoteker Kjell-Erik Andersens boksamling, (omtalt i Biblis 74), er utgangspunktet for Ernst Bjerkes nye bok, lansert november i år.

Urtegård-metaforen har han hentet fra den danske legen Henrik Smith (el. Smid) som i en av sine bøker skrev at han hadde ‘igennem vandret de lerdiste Lægers Vrtegaarde oc haffuer (som ere deris Bøger) oc der opsancket oc til sammen lest de bedste Vrter, Blomster och Gummer’.

Det er ingen fullstendig katalog vi får presentert, men drøyt 90 verker forfatteren har valgt trekke fram fra sin vandring mellom ‘stoppesteder’ i bokhistorien: fra ‘De første trykte bøkene’, de gamle legebøkene, via renessanseutgaver, illustrerte urtebøker, faramakopeer, floraer og plansjeverker, poulærmedisinske legebøker i opplysningstiden, til skrifter fra Hans Christian Ørsted som siste stopp. Med solid historisk og bokhistorisk kunnskap skriver Bjerke engasjerende og godt om de bøkene han har valgt ut, om manuskripter, inkunabler, boktrykk, illustrasjoner, innbinding, proveniens, samlere, eierhistorie/r, og han trekker viktige linjer til kulturhistorie, vitenskaps- og politisk historie, bøkenes anvendelse og brukerne.

Nasjonalbibliotekets arrangerer bokhistorisk seminar onsdag 22. mai 2019 for å feire at det er 500 år siden erkebiskop Erik Walkendorf fikk tilrettelagt trykkingen av Missale Nidrosiense og Breviarium Nidrosiense i 1519. Missale ble trykt hos Paul Reff i København, Breviarium i Paris (Ker-

briant og Bienayser). Det siste inneholder en liste over faste- og helligdager, s. 339–40, og dette regnes som den første tekst trykt på norsk (‘Swo skulo helgor och fastor haldas i Nidros biscopsdøme’). Jubileet skal også feires med utstillinger og lansering av Bibliografi over norske trykk 1519–1850.

Og NBBS – Norsk bok- og bibliotekhistorisk selskap ble stiftet 23. november 1998. berit ch. nielsen

Besök hos Sällskapet Bokvännerna i Finland, på deras 70-års jubileum

Som styrelseledamot i Biblis, blev jag skickad till Helsingfors den 5 oktober i år, för att delta i det högtidliga firandet av Sällskapet Bokvännerna i Finlands 70-års jubileum.

Firandet inleddes på Svenska Litteratursällskapet i Helsingfors. Där primiärvisades Jubileumsutställningen Flora och Fauna. Till utställningen har Bokvännerna tryckt en katalog. Ämnet Flora och Fauna är ett omhuldat i Finland. Landets äldsta förening är Societas Pro Fauna et Flora Fennica, grundat 1821.

Böckerna som ställdes ut kommer från säll­ skapets medlemmar och deras vänner.

Firandet fortsatte på Svenska klubben, där Bok­ vännernas ordförande, Henrik Degerman inledde föredömligt och högtidligt med att läsa ett egenhändigt skrivet poem till dagens ära, på versmåttet alexandrin.

Därefter följde tre fina föreläsningar av bidragsgivare till bokutställningen på Svenska litteratursällskapet i Finland. De höll en fördjupande förklaring till sitt val av böcker till utställningen.

På detta fina följde en trerätters middag med väl utvalda drycker därtill.

Tal till Bokvännernas ära hölls bland annat av bokhistorikern Anna Perälä.

Sällskapet Bokvännerna blev mer än väl firat. Vi lämnade klubben, alla vid gott mod och humör.

Er utsände ser redan fram emot 75-års jubileet.

Tack. peter bodén

77

Dikter av Henry Parland

Dikter (Appell förlag) är den första delen i den textkritiska utgåvan Henry Parlands Skrifter. Det är en märkvärdig volym om 871 sidor i sober formgivning och omslag i samklang med diktaren. Den innehåller alla dikter som Parland skrev – över 400 stycken om bland annat nattsudd i Helsingfors och kläder. Samlingen innehåller förutom tidigare kända dikter mängder av nyupptäckta arkivfynd och omfattande kommentarer; exempelvis forskningsöversikt, samtida mottagande och den finlandssvenska modernismen. Därtill textkritiska redogörelser. Titel- och förstaradsregister samt detaljerad innehållsförteckning gör det lättare att orientera sig i detta diktaruniversum. Samtidigt som boken kommer ut i tryckt form tillgängliggörs den digitalt och fritt. Den digitala varianten rymmer än mer material och fler sökmöjligheter.

Henry Parland (1908–1930) var yngst i Finlands första generation modernister. http://www.sls.fi/sv/ projekt/henry-parlands-skrifter

78

Boken och läsaren som konstnärligt motiv

Boken och läsande människor avbildas ofta i konsten. Och då och då utkommer böcker och kalendrar som visar ett urval ur denna rika bildskatt. De la Renaissance aux xxe siècle: L’art de lire är en liten nätt volym utgiven av Éditions Artlys 2015 med kommenterade konstverk från Fra Angelico till Edward Hopper och en hyllning till läsning i alla dess former: den gudfruktiga, den visa, den utbildande, den lättjefulla, den drömmande, den privata, den omstörtande…

Stefan Bollmans Frauen, die lesen, sind gefährlich har sedan 2005 utkommit i flera upplagor och på många språk, dock ej svenska. Läsande kvinnor i måleri och fotografi från medeltiden till våra dagar, med tyngdpunkt på 1800- och 1900-talen, presenteras i denna innehållsrika volym där bild och text tillsammans beskriver en kvinnornas läshistoria. Farliga? Eftersom kvinnan genom att läsa tillägnar sig insikter som från början inte var menade för henne.

Ett nytt, välkommet tillskott till genren är Reading Art: Art for Book Lovers av David Trigg utgiven av Phaidon Press 2018. Närmare 300 konstverk från museer och samlare över hela världen uppvisas i denna innehållsrika volym, som lyfter fram boken i alla dess former och funktioner, från den värdefulla handskriften till dagens pocketbok. Böcker som vanitasmotiv, i stilleben, kvinnor som läser, studiemiljöer i kloster och universitet, läsning för bildning och för lust, romanläsning, läsning i stället för städning, demonisk bibliotekarie, förbjuden läsning, blinda barn som läser braille, motsträviga läsare, läsare som somnar över böcker, skolmiljöer från när och fjärran, notläsning, högläsning, moder läser för barn, madonna och barn, läsning på resa, läsning i det fria, drömmerier, nakenläsning, stora författare läser, män i sina bibliotek, religiösa motiv, bokförsäljare, brända böcker… I måleri, fotografi, skulpturer och installationer. Alla utgör bevis på att Emily Dickinson har rätt: The dearest ones of time, the strongest friends of the soul – BOOKS

Biblis julgåva 2018

I årets julgåva till medlemmarna presenterar Ingrid Svensson Octave Uzannes legendariska tidskrift L’Art et L’Idée: Revue contemporaine du dilettantisme littéraire et de la curiosité (1892).

Tidskriften utkom regelbundet den 20 i varje månad i häften om mellan 64 och 80 sidor. Mellan 20 januari och 20 december 1892 utkom tolv nummer. Därefter planerade Uzanne att efter ett års uppehåll återuppta utgivningen 1894. Men så blev det inte. Nummer tolv blev det sista.

För bokvännen en unik estetisk tidskapsel.

Adjö!

Stipendium till YABS

Mottagare av Svenska antikvariatföreningens stipendium för deltagande i The York Antiquarian Book Seminar (YABS) var för 2018 Malte Martinsson, som jobbar på Ryös antikvariat i Stockholm.

Stipendiet på 12 000 kronor ger tillgång till den plats på den populära kursen som är reserverad för föreningens stipendiat och täcker kursavgift, resa och uppehälle.

Föreningen har instiftat stipendiet för att ge någon i Sverige som redan jobbar i eller är intresserad av branschen och antikvariska böcker möjlighet att fördjupa sina kunskaper om hanterandet av äldre böcker och insikter i den antikvariska bokvärlden, samt få möjlighet att lära känna internationella kollegor. Tanken är förstås att mottagaren i framtiden ska kunna använda detta för att bidra till utvecklingen av branschen i Sverige.

YABS , som i år anordnas för femte gången, har snabbt etablerat sig som ett viktigt forum för möten mellan antikvariatshandlare, samlare och bibliotekarier. Vid sidan av en fast stab av duktiga föreläsare, som ger kurser i kollationering, katalogisering, bokband m.m., så kommer varje år en rad gästföreläsare från olika discipliner. Kursdeltagarna får dessutom möjlighet att deltaga i bokmässan i York, vilken ligger i anslutning till kursen. Se mer på: www.yabseminar.com.

Nummer 25 var mitt första Biblisnummer som redaktör. Nummer 84 mitt sista. Det har varit roliga, utforskande, kunskapsrika år. Det tackar jag Biblis skribenter och läsare för, liksom jag tackar Peter Ragnarsson och Ulf Jacobsen, som är garanter för god form. Ulf och jag har delat redaktörskapet sedan nummer 42 och med honom har jag haft ett fortlöpande, lärorikt och utvecklande samtal om typografi, bokhantverk, bokhistoria, bibliografi. Nu fortsätter han i samarbete med Jonas Ellerström. Jag är mycket glad över att ha fått en så kunnig och mångsidig efterträdare. Tack och lycka till! ingrid svensson Medarbetare i Biblis 84

magnus bergh är essäist och författare, tidigare förläggare på Albert Bonniers förlag. peter bodén är antikvariatbokhandlare. anders hedman är arkivarie. hillevi hellberg är översättare och del av förlaget Alastor Press. ivo holmqvist är professor emeritus i skandinavisk litteratur vid universitet i Gent. josefina hård är bibliotekarie, Kungliga biblioteket. olof kåhrström är frilansande bibliotekarie med inriktning på katalogisering av äldre böcker. johan mannerheim är tidigare biblioteksråd vid Kungliga biblioteket. birgit munkhammar är litteraturkritiker och Eyvind Johnson-forskare. berit ch. nielsen är verk­sam inom Norsk bok- och bibliotekhistorisk selskap. diethild plattner är verksam vid Verlag Urachhaus i Stuttgart. anders zitting är bokbindare, Kungliga biblioteket.

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse : Gunnel Furuland (ordförande och skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Gunilla Eldebro (sekreterare), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Gunilla Herdenberg, Antoinette Ramsay Herthelius och Johan Melbi Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Gunnel Furuland Redaktörer : Ingrid Svensson, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare : Rikard Heberling, Kristina Lundblad, Glenn Sjö­k vist och Ulf Strömquist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Gunilla Eldebro, gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 84 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2018 Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion : Johan Mannerheim s. 2–17; BnF/Gallica s. 18; Olof Kåhrström s. 22–30; Bonniers s. 32; Kungliga biblioteket s. 37–43, 50, 56–74; Opulens förlag s. 75; Appell förlag s. 78 Tryck : Livonia Print, Lettland 2018 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-373-8

80

Biblis 84

Biblis 84 kvartalstidskrift för bokvänner Vintern 2018/19 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBb/9er FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-373-8