Biblis 86

Biblis 86

Biblis 86 kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2019 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBdB2Pz FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-392-9

Biblis

nummer 86 sommaren 2019 redak törer jonas ellerström och ulf jacobsen

2 I en boksamlares ögon. Axel Saltos metamorfoser. Om en dansk bokkonstnär Johan Mannerheim 29 Liv? eller Teater? Om Charlotte Salomons livsverk Maria Modig 48 Band- och modeprakt Ingrid Svensson 62 Karaktärer och mytgestalter. Om Harriet Löwenhjelms bilder Jonas Ellerström 66 Nyheter & Noterat 80 Föreningen Biblis

Hommage à Herb Lubalin (1918–1981), kollage tre affischer Framsida: Peter Piper picked a peck…, affisch för typsnittet Davida Bold Baksida: In the beginning…, affisch för typsnittet Baker Signet; All animals are equal…, affisch för typsnittet Informal Gothic

saltoporslin frĂĽn femtiotalet & bild ur galsindet tyrk

2

johan mannerheim

I en boksamlares ögon Axel Saltos metamorfoser Om en dansk bokkonstnär

F

rån början var det en slump som gjorde att jag fick upp ögonen för Axel Saltos böcker. Min fru Ylva och jag hade gett ut Klemmings och Nordins Svensk boktryckerihistoria i faksimil med hundra sidors tillägg på vårt lilla förlag Mannerheim & Mannerheim. När jag gick och nosade i antikvariaten sökte jag olika exempel på hur tekniken påverkade boktryckarkonsten – som när bröderna Bewick i slutet av sjuttonhundratalet utlöste en renässans för trägravyren, xylografin, som sedan fick en så stor betydelse för artonhundratalets massproduktion av böcker och tidskrifter. Eller som när Didot l’aïné vid samma tid utvecklade stereotypitekniken, avgjutningar, för att kunna återanvända sättningen av texten vid nya upplagor.

På bokvårdsavdelningen på Kungliga biblioteket där jag arbetade oroade vi oss för limbindningen som spred sig som en farsot från pocketböckerna till förlagens bundna böcker. Hur skulle vi på nationalbiblioteket kunna bevara och tillhandahålla böcker i all framtid när de inte var trådbundna utan limbundna och riskerade att falla sönder till en oordnad kortlek? När jag därför hittade ett tidigt exempel, en dansk bok som var ‘Fastholdt med Rilatex af OSC. RIIS’ och som tryckts redan på våren 1935, slog jag genast till.

Det var Galsindet tyrk faar klare øjne illustrerad med originallitografier av Axel Salto. Boken var hel, men när jag bläddrade mig fram mellan de fantastiska bilderna, började viken, som var fasthållna av lim och dessutom hade tryckts med papperet på fel ledd, att lossna från varandra.

Det var så jag fick upp ögonen för Axel Salto som bokkonstnär.

Jag kände till att han var en fin keramiker, som skapade fruktliknande föremål överdragna med spännande glasyrer. Men jag kände inte till hans andra sidor; att Salto målade och gjorde grafik, att han illustrerade 3

galsindet tyrk, frampärmen och titelbladets baksida

och formgav böcker, gjorde mönster till tyger och papper, skrev artiklar, dikter och hela böcker och att han redigerade en legendarisk tidskrift.

Tre konstnärsböcker Den vansinniga turken är en av tre böcker som Salto skrev, illustrerade och formgav under ett par år i mitten av trettiotalet. Den första som kom i november 1934 var Kusais hændelser, illustrerad med originalträsnitt oftast i svart och grått, men ibland i svart på en kraftig färg. Den är liksom turken snarast en barnbok fast samtidigt en bok utformad för vuxna. Den tredje boken är en samling dikter, Fugleskyen, som kom 1935.

Den är illustrerad med etsningar, varav två i original på tjockare papper.

Så Salto gav under en intensiv period ut tre böcker av helt olika karaktär och med skilda illustrationstekniker, träsnitt, litografi och etsning; högtryck, plantryck och djuptryck. Idag skulle de kallas konstnärsböcker, även om bara två av dem signerades av Salto och bara diktsamlingen numrerades.

4

ett uppslag ur galsindet tyrk

Galsindet tyrk faar klare øjne Den vansinnige turken är en grym saga som Salto placerat i orientalisk miljö. Den unge sultanen Sharkan är egentligen en mild man. Både när han är ute i krig och när han är hemma hos sultaninnorna känner han att livet är meningslöst. Han är under inflytande av den elake storvesiren Abdullah som får plåga och suga ut de fattiga i landet bäst han vill, medan Sharkan är sysslolös och uttråkad. En dag rider han långt bort med sin falk för att jaga tranor. Han lägger sig att sova under bar himmel.

När han vaknar är han bunden i en liten hydda med jordgolv och torv­rök. Han ser en äldre man och en ung flicka. Gubben håller på att flå en råbock och resonerar med flickan: Du vet, han jagar oss och mördar oss om vi fångar en bock för att få mat i munnen. Hela landet ligger förtryckt under hans häl och han lyssnar inte på någon. Han har slagit ihjäl din bror Marduk och är den ondaste du vet. Nu när Gud kastat honom framför vår tröskel ska vi döda honom.

5

6

sharkans vrede i galsindet tyrk

7

första uppslaget med kolofon i kusais hændelser

Nu blir det inte så, det visar sig att brodern lever och är i tjänst hos sultanen. När flickan ber gubben vänta med jaktkniven, börjar Sharkan resonera: Det är svårt att göra det rätta, när alla möjligheter är lika bra och jag är ofelbar. Kanske ser Abdullah fel på många saker, det är han som fattar alla beslut. Då viskar flickan: Ge Sharkan glasögonen, så han kan skilja på rätt och fel och ge oss Marduk tillbaka.

Med glasögonen på näsan rider nu den unge fursten hem och ser hela världen i ett nytt ljus; han såg skogarna, träden och fälten, han såg naturen, hur det växte överallt, han såg möjligheterna, allt det han inte hade uträttat.

När han kom till slottet gick han till sultaninnornas gemak. Där satt de framför varsin spegel och gjorde sig vackra för Abdullah som slukade dem med ögonen. Sharkan blev rasande, nu när han fått klara ögon på båda sidor av näsan. Han såg de andra som de var, men de kunde inte se honom.

Genom glasögonen såg han de onda färgerna, äntligen fick hans inneboende vrede utlopp, han gick fram som en tyfon och högg huvudena av det förgrämda hovfolket, medlöparna, egoisterna och profit­ 8

hjorten och rävsaxen

jägarna, alla de som tyst låtit orätt ske och bara tänkt på sig själva.

Och sedan faller han trött i Marduks famn. Och han blir förstås en god och vis sultan och den fattiga flickan blir hans sultaninna!

Kusai och hjorten Det finns ett avlägset släktskap mellan Saltos djärva utformning av Galsindet tyrk och Kusais hændelser och de tyska expressionisterna i Die Brücke och kring Der Blaue Reiter, japanska träsnitt och den italienska futurismens bilder. Med samtida dansk bokkonst har formen och bilderna inte mycket gemensamt.

Kusais hændelser handlar om en pojke som bodde i Afrika, hade gult hår och hette Axel (som Salto). Men han kallades Kusai för han var så snäll.

Kusai läste historier eller tecknade bilder. Särskilt tyckte han om hjorten, den lättflygande och djupandande hjorten; så skulle man vara skapt.

En dag gick han längs stranden och fick se en stor havssköldpadda som låg på rygg och viftade med benen utan att kunna vända sig. Med mycket besvär lyckades Kusai vända på sköldpaddan. Sköldpaddan tackade för 9

ett uppslag ur kusais hændelser

att han slapp bli soppa. ‘Nu är vi vänner, kalla på stora Ben Horn om du kommer i nöd, jag är djurens konung.’

Sedan gick Kusai in i skogen, där en stor orm höll på att hypnotisera en mes som låg och ruvade på sitt rede. Då böjde sig Kusai ner i buskaget och började fnysa som en igelkott så ormen blev rädd och gav sig av.

Fågeln tackade och sade: ‘Kommer du i nöd, ropa på Mor Mes.’ Nu var Kusai hungrig och sökte sig hemåt genom skogen. Då hörde han hur något stönade. Det var en hjort som fastnat med benet i en rävsax. Munnen fradgade och den försökte förtvivlat komma loss. Kusai tog sin pärlemorkniv och skar bort grenar och rep och lyckades bända upp saxen. Hjorten tackade och sade: ‘Om du, som är sagans hjälte, får bekymmer, ropa på Kusin Klövman så ska jag hjälpa dig.’

Och Kusai fick förstås hjälp av alla dessa djur och fler därtill när han skulle hjälpa en pojke, som rymt från en slavjägare, hem igen. Mesen visade vägen och hjorten bar pojkarna på sin rygg. Allt slutade på bästa sätt och Kusai fick inte ens skäll för att han kom försent hem.

Salto var i fyrtiofemårsåldern när han gav ut dessa konstnärsböcker.

Men hur började hans arbete som bokkonstnär?

10

omslag av salto till klingen nr 2

Klingen – en ung redaktör och illustratör Salto studerade vid Det Kongelige Danske Kunstakademi i fem år och blev sedan drivande i en krets oppositionella och moderna konstnärer.

De samlades 1916 kring förlaget Klingen. Det skarpa namnet, klingan på ett svärd, speglar kanske det pågående världskriget men också den kritiska hållningen till den gamla akademien. Klingen gav ut åtta konstnärsmappar med grafik och tre årgångar av en tidskrift med samma namn, som skulle få stort inflytande på den danska konstscenen under sitt korta liv från 1917 till 1920.

Salto ingick i redaktionen hela tiden och bidrog med alltifrån texter och omslag till bilder, vignetter och originalgrafik. Redan i det andra numret från november 1917 skildrar han ett besök han hade gjort hos Picasso i hans hem och ateljé i Paris året innan. Efter att ha berättat om Picassos blå period uppehåller han sig särskilt vid Flickorna från Avignon, som hängde i ateljén, och dess släktskap med javanesiska reliefer och afrikansk skulptur. Sedan beskriver han en låda med träbitar som satts snett i olika vinklar mot lådans botten och kanter och skapade ljus och 11

slutet på artikeln

skugga i lådans lilla värld. Artikeln är illustrerad med en kubistisk bild med en cello i centrum.

I det femte numret från februari 1918 skriver han en polemisk och programmatisk artikel under den beskedliga rubriken ‘Lidt om at tegne’.

Han inleder med att fastslå att Klingens främsta uppgift är att väcka intresse för grafisk konst – både hos publikum och hos konstnärerna.

Längre fram skriver han: Förädla din smak genom att studera Giovanni Bellinis teckningar eller persiska miniatyrer. Tag fördomsfritt det goda, var du än hittar det, lär av tobaksträsnitt, annonsklichéer, barnteckningar och Dæhnfeldts blomsteraffischer, vad som helst, bara inte av medel­måttiga professionella konstnärer. Gå på etnografiska museer och lär dig teckna ornament av de primitiva naturfolken. Se på Marcantonios stick efter Rafael, Mantegnas kopparstick, Callots etsningar, Daumiers litografier och Ingres’ teckningar. Gå i zoologiska trädgårdar och försök teckna hjortarnas fina klövar och de vilda rovdjuren. Avguda anatomi …

12

omslag av salto till nr 5 & svend johansen till nr 6

Klingen innehåller mängder med originalgrafik blandat med artiklar och reproduktioner. Här behandlas Der Sturm, Degas, Picasso, javanesiska reliefer, afrikansk skulptur, Matisse, Kandinsky och Henri Rousseau, Cezanne, Chagall, Delacroix, Derain, Matisse och Renoir vid sidan av många danska konstnärer. I ett nummer finns en teckning av Isaac Grünewald. I häftena finns originalgrafik av många danska konstnärer, bland dessa Svend Johansen, Vilhelm Lundstrøm och Axel Salto, Harald Giersing, Fritz Syberg och Jais Nielsen, men också av Gabriele MünterKandinsky, norrmannen Per Krogh och svensken Kurt Jungstedt.

Också de ömtåliga tunna häftesomslagen i klara färger är originallitografier tecknade av Salto och andra danska konstnärer.

Bilder till Ovidius och andra böcker Samtidigt med sitt arbete med Klingen fick Axel Salto i uppdrag att illustrera två av Ovidius mest berömda verk, Ars amatoria (Kärlekskonsten) och ett urval ur Metamorphoses (Metamorfoser), båda i översättning till 13

hjort på ett omslag

danska av den unge Walt Rosenberg. Elskovskunsten kom ut 1917 och Forvandlingerne året därpå. De var illustrerade med vignetter och originallitografier. Båda trycktes i 350 numrerade exemplar och signerades av Salto. I Metamorfoserna återberättar Ovidius en rad myter och sägner, där det genomgående temat är förvandlingar; män kan bli delfiner, en elfenbensskulptur som föreställer en kvinna får liv och en kvinna kan sakta förvandlas till ett träd med bark och grenar.

I urvalet ingår berättelsen om Actæon. Han jagar och när han tar sig genom skogen kommer han till en källa. Knappt hinner han sätta ner foten i vattnet, när han får syn på några nymfer och bland dem en naken gudinna, Diana! Hon blir vansinnigt arg och skvätter vatten i hans ögon och säger: ‘Säg mig, hur ska du nu kunna berätta att du sett mig naken!’ Genast växer det fram horn på hans huvud, öronen blir spetsiga, halsen börjar förlängas och händer och fötter förvandlas till klövar. Han blir en hjort och flyr genom skogen. Vart ska han ta vägen?

Då tar hans egna hundar upp jakten på honom och när han inte orkar längre stannar han upp och säger: ‘Stanna, jag är Actæon!’ Men inget ljud kommer över hans läppar och hundarna begraver käftarna i hans 14

lappen i brorsons psalmer

kropp. Först när han andas ut sin sista suck, har Diana fått sin hämnd.

Samma år som Forvandlingerne kom ut gör också Axel Salto illustrationerna till den danska upplagan av Rudolf Leonhards Beate og den Store Pan, en roman i ungefär samma anda som Frödings erotiska kärleksdikt En morgondröm. På omslaget har Salto tecknat en hjort. Förvandlingar i olika former, de älskade hjortarna och myten om Actæon är teman som han skulle leva med och variera i hela sitt liv.

En liten hemlighetsfull lapp i Brorsons Psalmer Under dessa produktiva år illustrerade Salto också en utgåva av Hans Adolph Brorsons Psalmer med originallitografier och vignetter. Den gjordes i 350 exemplar 1918, alla numrerade och signerade av Salto. Brorson är en av Danmarks stora psalmdiktare, född 1694 och senare biskop i Ribe. I vår senaste svenska psalmbok finns fortfarande fyra psalmer av honom, andra finns i Svenska Missionsförbundets sångbok från 1920.

Boken innehåller 37 psalmer som valts ut av Otto Gelsted och Poul Uttenreitter, som båda samarbetade med Salto om Klingen. Den inleds 15

med en liten biografi över Brorson skriven av Gelsted. Boken saknar uppgift om vem som är förläggare och utgivare.

I mitt exemplar ligger det emellertid en liten anonym lapp, tryckt i kursiv, med följande hemlighetsfulla lydelse (här i svensk översättning): Berätta inte för någon varifrån Ni har mottagit denna bok, men rekommendera den till pålitliga vänner och bekanta, och ta emot beställningar, som ges vidare till den som Ni mottagit boken av. Bokens överskott går till nationella ändamål!

Vad var det för nationella ändamål? Det här är i slutet av första världskriget och Danmark stod utanför kriget. Men kriget rev upp gamla sår i Danmark och bland dansktalande i det tyska Schlesvig, frågan om Slesvig och Sönderjylland. Ett inbördeskrig mellan tysksinnade och dansksinnade hade pågått i de danska hertigdömena Slesvig och Holstein mellan 1848 och 1850 med stöd från Preussen respektive Danmark.

I det dansk-tyska kriget 1864 hade Danmark förlorat båda hertigdömena till Preussen och Österrike, och några år senare uppgick de i det tyska riket. Det fanns då omkring tvåhundratusen danskspråkiga i Slesvig.

Flera tusen flydde till Danmark.

Jag tror att boken spreds i hemlighet utan tyska myndigheters vetskap bland danskspråkiga i norra Schlesvig medan första världskriget ännu pågick, därav den lilla lappen. Efter krigsslutet blev Sönderjylland danskt igen efter en folkomröstning 1920.

Psalmdiktaren Brorson var född i Randrup i Sönderjylland, verkade som präst där och blev biskop i Ribe stift där Sönderjylland ingick. Även de som stod bakom Brorsonboken hade anknytning till denna del av Danmark. Axel Salto berättar i ‘Kend dig selv’ (i Ting ikke ord, Fischers forlag 1952) att hans mammas familj kom från Haderslev och att familjen landsförvisades 1864 efter dansk-tyska kriget. Och redaktören Otto Gelsted växte upp i Middelfart på Fyn, som var en viktig bastion till Fyns försvar under det dansk-tyska kriget och besköts med kanoner av tyskarna.

Salto och konstens hantverk Efter Klingenperioden verkar Salto ha fått nog av att arbeta med böcker och tidskrifter. Han tog upp måleriet och bildade gruppen De Fire med bland andra Svend Johansen och Vilhelm Lundstrøm. De tillbringade 16

bandets överdrag, ett camaïeux-träsnitt

17

salto-papir med nr 6 kornax pĂĽ en bok med nr 14 fugleĂŚg

18

mycket tid i Paris under tjugotalet. Han arbetade mer med färg i sina träsnitt; han gav också ut tre mappar med träsnitt i Frankrike, en av dessa med motiv från Metamorfoserna. Från 1923 började han på allvar arbeta med keramik, när han var hemma i Danmark, framförallt med stengods.

Nästa gång Salto medverkade i en bok handlade det om detta. Salto’s Keramik gavs ut som en nyårspublikation av Det Berlingske Bogtrykkeri 1930. Tio år senare kom en motsvarighet, Salto’s Træsnit, en nyårspublikation från Det Hoffensbergske Etablissement. I den berättar han tillsammans med Paul la Cour om träsnittets historia och dess teknik och om sitt eget arbete. Boken är vackert formgiven och helt och hållet illustrerad med tryck från Saltos originalstockar. En av de starkaste bilderna visar Actaeons ansikte fruset, just i det ögonblick han förvandlas till hjort.

1943 ger Fischers förlag ut en provbok med papper som de har till salu, Salto-Papir: Dekoreret Papir til Omslag, Forsats, Tapeter, Kartonnage m.m.

I inledningen passar Salto på att ge en kort historik över överdragspapperens historia. Boken innehåller fyrtiofem litografiskt tryckta papper, alla festliga, några i samma mönster men i olika färgställningar. Papperen blev mycket populära och man kan hitta dem på och i många danska bokband, särskilt privatband. Samma år gav han på samma förlag ut sin kanske roligaste bok, Tryk selv dine bilder: Stempler og text af Axel Salto. I den lär han ut hur man skär ut stämplar i linoleum och hur man genom att trycka med dem upprepade gånger kan skapa roliga bilder.

Till Axel Saltos sextioårsdag 1949 gav Grafisk Cirkel ut Den spirende Stil i en för förlaget enorm upplaga på 1211 exemplar. I en lång uppsats i boken berättar Salto om hur han delar in sin keramiska produktion i tre stilar, den riflede, den knoppede och den spirende stil. Alla utgår från mönster och former i naturen. Glasyren rinner ner i refflornas fördjupningar och bort från knopparna på de fruktlika formerna och ger liv åt stengodset. Men i den spirande stilen med dess ofta taggiga mer våldsamma former försöker Salto skildra själva växandet. Det är förvandlingsmotivet som återkommer.

Dansk grafisk form Skulle det vara så att du har en liten samlardjävul i dig och uppskattar fint illustrerade böcker med originalgrafik eller fint utformad typografi i små gärna numrerade upplagor och är det så att du inte tycker att du 19

ett uppslag ur tryk selv dine bilder

har råd eller dina närmaste tycker att ni inte har råd eller om du verk­ ligen inte har råd att lägga ut en massa pengar på sådana böcker, då ska du köpa danskt nittonhundratal. Det finns inte så många danskar och jag kan lova att om en hundradels promille av dem bryr sig om de små och stora juveler i bokform som danska grafiker och grafiska formgivare framställde på nittonhundratalet, så är det högt räknat, ungefär sextio danskar.

Därför kan du köpa teckningar och originalgrafik i bokform av spännande konstnärer som Aksel Jörgensen, Anton, Ernst och Sikker Hansen, Axel Salto, Povl Christensen, Jane Muus, Mads Stage och Palle Nielsen för ett par hundralappar. Och du kan hitta små privattryck av danska grafiska formgivare som Viggo Naae, Henry Thejls och Aage Wantzin, tryck från Grafisk Cirkel från 1936 och framåt liksom tryck från Scripta från 1949 och framåt i upplagor från 25 till 300 exemplar till liknande priser hos danska antikvariat på antikvariat.net.

Grafisk Cirkel var ett forum för mer eller mindre lyckade grafiska experiment, där danska typografer och formgivare kunde pröva sin formgivning i små skrifter tryckta i liten upplaga, från början tänkta att spri20

grafisk cirkel 19 & 48, det brændende nu & phaëton

das enbart inom formgivarnas egen krets för synpunkter och kritik. När intresset för häftena växte ökade upplagorna först till hundra och sedan till ännu fler exemplar. Grafisk Cirkel hann publicera över hundra tryck under de första tjugofem åren, innan utgivningen glesnade i början på sextiotalet. (Det sista jag känner till är Grafisk Cirkel publikation nr 108, Viggo Naae Typografen Bogkunstneren Mennesket, från 1979 som bland annat innehåller en bibliografi över böcker formgivna av Naae.)

Salto och typograferna Också Axel Salto samarbetade med Grafisk Cirkel, särskilt med Aage Wantzin, som arbetade som faktor, först på Det Berlingske Bogtrykkeri och senare på Det Hoffensbergske Etablissement. Wantzin var en av grundarna av Grafisk Cirkel och var den som höll ihop verksamheten från 1940 och framåt.

1938 gav de ut en liten skrift på tjugo sidor, Saltos Det brændende Nu. Om den skriver Torbern Smistrup i Privattrykket: Det danske Privattrykk (Odense 1987): ‘Intet af Grafisk Cirkels første tryk har været så 21

titelsidan till sapfo

22

ett uppslag ur sapfo

ofte afbilledet som dette. Trods sit oplag på kun 25 eksemplarer har det opnået en berømmelse som bøger i langt, langt større oplag ikke har kunnet opvise.’

Fem år senare, 1943, samarbetar de åter om Grafisk Cirkel publikation nummer 48. Det är Phaëton, åter igen ett avsnitt ur Walt Rosenbergs översättning av Ovidius Metamorfoser. Salto har illustrerat och skrivit förordet.

Aage Wantzin och Salto har säkert även samarbetat om Sapfo, ett av Saltos finaste privattryck. Det trycktes nämligen på Det Hoffensbergske Etablissement 1943. Salto återkom här till motivkretsen från Ovidius Elskovskunsten. Han arbetade i många år med Sapfoboken. Redan 1939 skar han ett titelblad till en ‘pocketutgåva av Sapfo’. I mitten finns en blomknopp som just håller på att slå ut, ett av hans förvandlingsmotiv. Titelbladet fanns med i Salto’s træsnit men ratades sedan. Där fanns också ett innerligt träsnitt med två kvinnor som han gett titeln Sapfo.

Det kom inte heller med i den slutliga boken.

Sapfo gjordes i 350 numrerade och signerade exemplar. Blomknoppen finns nu på bokbandets framsida i utvecklad form och större format. Den 23

är nu röd, snarast en rosenknopp, som öppnar sina kronblad, en brinnande eld mot en stormande bakgrund. Det nya titelbladet bygger på former från ett av Saltos papper, Faldskærm, ett papper som också används som försättspapper i boken. Tre helsidesbilder av kvinnor som älskar är insprängda i texten, utförda som träsnitt i två färger. Dikterna skiljs åt av små träsnittsvignetter. Tre av dem har Salto själv kolorerat för hand i fyra färger. Det angavs inte i boken, men det framgår av den prislista som finns på baksidan kolorerad vignett i sapfo av Saltos Tryk selv dine billeder från samma år.

Axel Salto medverkade också i typografen Viggo Naaes fina lilla pub­likation fra A til Z: Tidskrift for Typografi og Grafik. Den kom ut med tre årgångar under åren 1948 till 1954; den sista årgången avbröts efter ett nummer. Ett linoleumsnitt av Salto, en skäggig naken man i fullt språng, tryckt på blått papper följde med som bilaga till andra årgångens första nummer, där han också illustrerade en artikel av Pola Gaugin med många bilder, ‘Grafiken med eksempler af Axel Salto’.

Det brännande nuet Innehållet i Det brændende Nu är helt och hållet Saltos. Det är dels en text där han uttrycker sin konstsyn, dels bilderna, två vignetter och tre planscher, träsnitt i svart och grått, med några av hans mest centrala och återkommande motiv. Till texten har Wantzin valt en Baskerville i stor grad som klarar av att stå vackert emot de kraftiga träsnitten. Till bandet har de valt en smal pergamentrygg och en grov bastväv med en variant av Saltos lökmotiv tryckt i mörkaste brunt på basten. Lökens metamorfos, dess förvandling från lök till blomma, finns också på en av de stora bilderna i boken i ett annat utförande.

Den första bilden föreställer en bricka med koppar som faller till jorden. Salto berättar att han arbetar med en målning med detta motiv, Det brännande nuet. Det är en framställning av ‘den spända, 24

det brĂŚndende nu i det brĂŚndende nu

25

actĂŚon i det brĂŚndende nu

26

ångestfyllda men märkligt förtrollade sekund, som varar från att kopparna börjar glida till att de krossas mot jorden. De fallande, snurrande kopparna står ett ögonblick stilla i luften som en buske, som växer ur den nedersta koppen, som redan sprängts av beröringen med golvet, men vars skärvor ännu står resta i luften i reaktion på sprängnings­ögonblicket.’

För Salto är det frusna ögonblicket, nuet, förvandlingens ögonblick.

Också den tredje bilden skildrar en metamorfos; än en gång återkommer han till Actæons förvandling från en ung man till en jagad hjort.

Bara en arm återstår.

Träsnittet var den grafiska teknik som stod Salto närmast och särskilt som här när han använde den teknik han kallar camaïeux. Med det menar han chiaroscuro-träsnitt, tryckta i nyanser av samma färg som svart och grått. Han har beskrivit tekniken och dess historia i sin långa uppsats i Salto’s Træsnit. När han hade nått slutet på arbetet med bilderna och texten i den boken skrev han: ‘den glädje det har varit att skära träsnitt kan dock ingen känna bättre än mannen med kniven’.

Salto skulle skriva om träsnitt än en gång. Det var Aage Wantzin som ville ge ut en kortare uppsats tillsammans med träsnitt av Salto i Grafisk Cirkels publikationsserie. Men träsnitten dröjde och uppsatsen blev liggande i flera år. Först när Axel Salto hade avlidit i mars 1961, återupptog Wantzin arbetet. Axel Saltos sista bok, Træsnit, kom ut i december, nio månader efter hans död, som Grafisk Cirkel publikation nr 106.

En kronologisk och ganska fullständig lista över böcker och tidskrifter där Axel Salto medverkat Ovidius Naso. Elskovskunsten. 1917. – Tryckt i 350 numrerade och signerade ex.

Klingen. Årg. 1–3. 1917–1920.

Brorsson, Hans Adolph. Psalmer. 1918. – Tryckt i 350 numrerade och signerade ex.

Leonhard, Rudolf. Beate og den store Pan. 1918.

Ovidius Naso. Forvandlinger. 1918. – Tryckt i 350 numrerade och signerade ex.

Larsen, Alf. Digte. 1919. – Tryckt i 60 numrerade ex. signerade av Alf Larsen.

Salto, Axel. Salto’s keramik. 1930. – Tryckt i 500 numrerade och signerade ex.

27

Salto, Axel. Kusais hændelser. 1934. – Signerad upplaga.

Salto, Axel. Fugleskyen. 1935. – Signerad och numrerad upplaga.

Salto, Axel. Galsindet tyrk faar klare øjne. 1935.

Salto, Axel. Det brændende nu. 1938. Grafisk Cirkel nr. 19.– Tryckt i 25 numrerade ex. signerade av Aage Wantzin.

Salto, Axel och Paul la Cour. Salto’s træsnit. 1940. – Tryckt i 550 numrerade och signerade ex.

Apuleius. Det gyldne æsel. 1942. – En delupplaga på 100 ex. numrerades och signerades och försågs med en etsning.

Klingen 1942. 1942. – Tryckt i 685 numrerade och av Salto signerade ex.

Ovidius Naso, Elskovskunsten. 1942. – Nya illustrationer. Tryckt i 450 numrerade och signerade ex.

Ovidius Naso. Phaëton. 1943. Grafisk Cirkel nr 48. – Tryckt i 100 num­ rerade ex. signerade av Aage Wantzin.

Salto, Axel. Salto-Papir. 1943. – Tryckt i 800 ex.

Salto, Axel. Tryk selv dine billeder. 1943.

Sapfo. Sapfo. 1943. – Tryckt i 350 numrerade och signerade ex.

Salto, Axel. Den spirende stil. 1949. – Tryckt i 1211 ex., varav 311 numrerade och signerade försågs med en etsning. fra A til Z. Årg. 2, nr 1 1951.

Salto, Axel. Ting ikke ord. 1952.

Homeros. Odysseen. Oversat af Otto Gelsted. Illustreret af Axel Salto.

1954.

Homeros. Iliaden. Oversat af Otto Gelsted. Illustreret af Axel Salto. 1955.

Salto, Axel. Træsnit. 1961. Grafisk Cirkel nr 106. – Tryckt i 200 numrerade ex. signerade av Aage Wantzin. den sjätte artikeln i den pågående serien i en boksamlares ögon. samtliga bilder, foto johan mannerheim

28

maria modig

Liv? eller Teater?

Om Charlotte Salomons livsverk

S

å småningom ska hennes konst komma att beundras framför allt för helheten i konstverket LEBEN? ODER THEATER? (Liv? eller Teater?). Det omfattar över tusen målningar. Men då är hon död.

I slutet av september 1943 då hon grips av Gestapo har hon bakom sig ett färdigt arbete, en ful�lödig bildberättelse. Genom Liv? eller Teater? som hon kallar ett sångspel är Charlotte Salomon nog en av de första konstnärer under 1900-talet som skapat en självbiografisk serieroman. Genom verkets över tusen bilder med text och anvisningar om musik och sång inser hon själv att hon på sätt och vis även återskapat och återerövrat sitt eget liv. Genom att måla sina minnen av barndom och uppväxt återuppfinner hon en tid där hon själv både är betraktare och medagerande.

Händelser långt före hennes egen födelse bildar utgångspunkt för ett familjedrama. Självmord äger rum generationerna innan hon föds. Det är dolda familjehemligheter som avtäcks medan hon målar sin samtid och sig själv som flicka och är nära sin mor. Hon gestaltar sorgen när hon blir moderlös och går och väntar på brevet som modern lovat att skriva från himlen.

Från nio års ålder lever hon ensam med sin pappa. I Liv? eller Teater? finns en urkraft som belyser och undersöker de starka destruktiva krafter som kan påverka vardagens liv. I en mellankrigstid efter första världskriget då man ännu är ovetande om det hot som närmar sig mot familj, vänskap, kärlek, yrkesliv, skola, konst och politik i Europa, bär hon själv på en oro, kanske mest präglad av moderns död.

Fadern gifter om sig då hon är tretton år. Som sextonåring gör hon en konstresa tillsammans med morföräldrarna till Italien. Framför Michelangelos skapelser vet hon att det är konstnär hon vill bli. Hennes hemliga förhållande och förälskelse i en tjugo år äldre man och vän i familjen ett par år senare får stort utrymme och han ska bli betydelsefull för hennes utveckling till medveten konstnär. Det är han som säger: ‘Du har det inom dig. Men du måste möta döden för att kunna finna den kärna som är du.’

När andra världskriget brutit ut tar mormodern sitt liv. Först tjugotre år gammal får Char­ lotte Salomon veta att även hennes mor dog genom självmord och inte i influensa. Hon befinner sig då hos morföräldrarna i Nice. De lämnade Berlin redan vid Hitlers maktövertagande 1933. Det är efter mormoderns död som hon i exilen målar sitt liv för att, som hon själv hävdar, inte bli galen. Hon vill övervinna sin rädsla för att också hon ska drabbas av driften att vilja dö för egen hand så som hennes mor och mormor gjorde. Hon vill återfinna viljan till liv, ett levande liv, väl medveten om att livet är komplext och dubbelbottnat.

Krigets utveckling under året 1943 får henne att lämna över målningarna i, som hon hoppas, tryggt förvar för att kunna ta tillbaka allt när kriget är över. I paketen ligger över tusen bilder, målningar och teckningar.

‘Här, ta bilderna, de är hela mitt liv’, säger hon när hon ger paketen till en vän. Det sker när hon inser att risken blir allt större att hon som judinna kan gripas.

29

Efter kriget sänds hela hennes arbete till Amsterdam. Idag förvaltas allt av Judiska historiska museet där (Joods Historisch Museum). Delar av verket har sedan visats då och då, men först drygt sextio år efter det att Charlotte Salomon lämnar ifrån sig målningarna, har eftervärlden fått se hur en enhetlig berättelse om en familjs liv i tjugooch trettiotalets Europa framträder. Det var 1998 på Royal Academy of Arts i London som det blev möjligt att se den ambitiösa helheten för första gången. Sedan dess står museer från hela världen i kö för att få låna till en utställning.

I samband med att hundra år förflutit sedan Charlotte Salomon föddes visades en stor utställning på Amsterdams Judiskhistoriska museum.

Charlotte Salomon beskrivs där som en ‘kontroversiell konstnär, men vars konst bör uppmärksammas’ inför utställningen 2017. Liv? eller Teater? är det största enskilda verk som skapats av en jude under Holocaust – närmare 800 gouacher, 340 transparanta blad med 32 000 ord i en berättelse med många förslag om musikaliska inslag från klassisk musik. Verket undersöker vad familj, kärlek, död och skapande är. Liv? eller Teater? visas på museets webbplats. Man kan bläddra fram bilder blad för blad. De transparenta arken som ligger över målningarna innehåller långa dialoger och kommentarer om det som händer på bilderna. Man hamnar i Berlin 1913, 1917 eller 1927. Familjen och vännerna får uppleva hur de förföljs efter 1933. De blir av med sina arbeten, drabbas av nazistiska demonstrationer och upplopp. Berättelsen växer fram om hur hemligheterna i familjens släkthistoria döljs och påverkar deras liv.

När Charlotte Salomon beskrivs som ‘A controversial artist with a unique talent’ av museet beror det på ett par tidigare försvunna sidor ur ett brev. Hon skrev det till den man hon varit förälskad i men lämnade i Berlin när hon måste ta sin tillflykt till Nice. I de återfunna sidorna berättar hon hur hon mördar sin morfar. Åtta månader senare, i oktober 1943, skulle hon själv mördas i Auschwitz, tjugosex år gammal.

2011 avslöjade filmaren Frans Weisz i en dokumentär innehållet i det tidigare försvunna brevet som han fått tillgång till. Sedan dess har konstnärens arbete alltså blivit omdiskuterat. Hon berättar om hur morfadern ligger i det rum där hon sitter och skriver. Det är februari 1943. Hon har

30

(Mor och dotter har krupit ner i en bädd med vita spetslakan och rött täcke. Moderns huvud vilar mot en stor kudde och hon vänder sitt ansikte mot barnet som ligger på hennes arm. Hon håller om sin åttaåring som tittar upp mot henne och verkar lyssna tillitsfullt.

Det är en skön och stor säng. Året är 1926): Modern Franzeska berättar om hur underbart himmelskt allt var ute i rymden. Visst skulle det vara underbart att se mamma som ängel med vingar? Franziska tog ofta med sig barnet till sängen och berättade hur underbart livet i himlen kunde vara, skriver CS i sin text till bilden. Det var dit modern alltid längtade så mycket. Hon berättar för sin dotter hur hon skulle kunna ta sig dit upp, hur hon vandrar upp mot skyn där en himmelsk skara väntar på att ta emot henne med öppna armar. En skäggig Gud med Jesus och Maria på varsin sida är omgivna av massor av människor.

Den åttaåriga Charlotte medger att det kanske skulle vara vackert, men då måste modern verkligen lova att komma ihåg att skriva ett brev som berättar om allt däruppe.

(Franziska brukade ofta fråga Charlotte om hon inte tyckte att det skulle vara härligt och vackert att se sin mor förvandlas till en ängel.

Ett streck tvärs igenom bilden visar på ännu en scen på den andra sidan. Där ligger modern kvar i sängen medan Charlotte har rest sig upp. Hon pekar på modern som om hon frågar något. Charlotte medger att hon tycker att det skulle vara vackert att se modern som ängel med vingar. Men hon avkräver samtidigt sin mor ett löfte att skicka ett brev där uppifrån. På sina vingar kunde hon flyga ner och lägga brevet på fönsterbrädan. I brevet skulle hon berätta hur det såg ut däruppe.

Och visst, modern lovar allt detta. De fortsätter att fantisera tillsammans hur modern vingbeklädd flyger ner till fönsterkarmen och lägger sitt brev där. – Ett och ett halvt decennium senare bildsätter CS tjugotre år gammal barndomsminnet.) JHM no. 4175.

31

‘Så brukade hon stå länge vid fönstret, längtande och drömmande.’

‘Nu står hon inte längre där.’ JHM no 4289 och JHM no 4291.

gett honom giftet veronal i en omelett och väntar på att han snart ska dö. När Mary Lowenthal Felstiner först publicerade sin biografi To Paint Her Life: Charlotte Salomon in the Nazi Era, kände hon inte till vad som stod på de försvunna sidorna. Först i samband med Frans Weisz dokumentär har hon kommenterat det genom att bland annat peka på dödsattesten som visar på att han segnade ner på gatan i Nice och sedan hjälptes hem där han avled.

• Året var 1936 och hon var den sista judiska eleven vid Konstakademien i Berlin. (Vereinigten Staatsschulen für Freie und Angewandte Kunst). Hon var nitton år och hann gå där i närmare tre år. Under hösten 1935 fick hon gå på prov för att man skulle kunna ta ställning om hon kunde få börja. Alla med judisk bakgrund var egentligen förbjudna vid tyska universitet och skolor. Dock fanns ett undantag. Trots nazisternas bestämmelser om rasförföljelser fanns en regel att en och en halv

32

procent så kallade ‘ickeariska’ elever kunde accepteras. Fadern hade fått järnkorset av tyska staten för sina insatser i första världskriget. Enligt reglerna måste de då anta henne.

De i antagningskommittén som argumenterade för att hon skulle få börja ansåg att hon hade stor talang och att det skulle vara svårt att avvisa henne. Men det fanns andra mer dolda orsaker till att man ändå tvekade att ta in en heljude. Det var könet. Tänk om hon skulle ge sig i lag med de ‘ariska’ manliga studenterna?

‘Lotte’, som hon kallades i familjen, fick veta att det var för sina talanger som hon fick börja, trots visst motstånd från ordföranden i studentföreningen. Han hade skrivit en reservation som hon bara hörde talas om men aldrig såg.

Men protokollet finns kvar från beslutssammanträdet. Det är daterat den 7 februari 1936 och där kan man läsa: Den konstnärliga skickligheten som heljuden fröken Salomon besitter är bortom allt tvivel. Hennes

‘Självmord av en artonåring! Charlotte söker döden i Schlachten See.’ JHM no 4157.

33

Albert Salomon, (‘Dr, Albert Kann’ som Charlotte kallar honom i sin berättelse, ber om Fränzes (‘Franziska’) hand. JHM no 4161.

34

Kärleksmöten mellan ‘Daberlohn’ Alfred Wolfsohn och Charlotte. ‘Intressanta upptäckter för oss två.’ JHM no 4697 ff 4700.

uppträdande präglas av att hon både är anspråkslös och tillbakadragen. Man behöver inte betvivla hennes tyskhet. Trots det har studenternas ordförande vid Konstakademien, Herr Scheunemann, protesterat mot att man antar en judisk kvinnlig student och angivit faran för de ariska manliga studenterna.

Professor Barting menade att denna fara inte skulle gälla Fröken Salomon, då hon var en så tillbakadragen natur.

Under sommaren 1938 tvingades hon dock bort från akademien.

• Charlotte Salomon föds den 16 april 1917 i Berlin.

Föräldrarna träffas under kriget, fadern är läkare och modern sjuksköterska. Fadern, Albert Salomon, blir så småningom en framstående kirurg.

Han är sekulär och kritisk mot religiösa samfund och ortodox judendom och besöker aldrig synagogan. Modern Fränze och morföräldrarna Ludwig och Marianne Benda Grunwald går både till

synagogan och i kyrkan. Familjen firar chanouka men också jul med gran då man spelar och sjunger de kristna julsångerna. Som enda barnet växer hon upp i en modern tyskjudisk medelklass­ familj i Berlin. År 1926, när Lotte, snart ska fylla nio år, tar modern sitt liv. Men dottern får inte veta sanningen.

Charlotte bor ensam med sin far i flera år och tas också om hand av morföräldrarna som hon då och då får följa med på olika resor. Så småningom gifter Albert Salomon om sig med Paula Lindberg, en känd mezzosopran. Hon visar sig vara ambitiös i sin roll som mor och förändrar en hel del i den trettonåriga flickans liv. Bland annat används inte orden ‘styvdotter’ eller ‘styvmor’, utan Charlotte ska vara hennes och mannens gemensamma dotter. Paula inför judiska seder och ser till att dottern även får fira sin bat mitzvah. De firar också sabbat om fredagarna. Fadern Albert är sällan med, han arbetar för det mesta både fredagkvällar och lördagar. Han går aldrig med till synagogan.

35

30. 1 1933. JHM no 4304.

April 1, 1933 – Bojkotta judarna! Den som köper något av en jude är själv ett svin. JHM no 4305.

Först i vuxen ålder får Charlotte alltså höra vad som egentligen hände när hennes mor dog. Omständigheterna kring hur hon får veta är traumatiska. Det är mars 1940 i Nice. I ett kort obevakat ögonblick har mormodern kastat sig ut från ett fönster i lägenheten på Rue Neuscheller.

I samband med självmordet berättar morfadern att morföräldrarnas båda döttrar, den ena hennes moster och den andra hennes egen mor, också valt att ta sina liv. Sedan åttaårsåldern har hon alltid trott att moderns dött av influensa. Och mostern, vars namn hon fått, hade inte drunknat genom en olyckshändelse. Även andra självmord hade ägt rum i familjen på moderns sida.

På grund av det pågående kriget i Europa mellan Tyskland och Frankrike kunde Charlotte inte lämna Nice och i sorgen återförenas med sin familj. Fadern och styvmodern hade lyckats fly till Amsterdam. Själv måste hon bli kvar i Nice med morfadern.

När Charlotte får kunskap om självmorden har hon egentligen bara sin morfar och sina egna

36

minnen att utforska. Men morfadern är inte till mycket hjälp, tvärtom. I ett brev som skickas till fadern i Amsterdam strax efter mormoderns självmord skriver hon hur orolig hon är för att hon också bär på ett sjukt arv så som morfadern hävdar. Ska hon också drabbas?

Fadern svarar omgående att de snart kan mötas i Frankrike och då tala om detta. Han vill försäkra henne om att det sjuka arvet från moderns sida är ett mönster som går att bryta och dessutom är underordnat det levande arv som hon har efter honom.

Charlotte svarar att hon ständigt är rädd för att bli sinnessjuk och det enda som tröstar nu är målandet. Och skrivandet. Ingenting annat. Genast skickar fadern färger från Amsterdam till henne. Men de hinner inte utbyta några fler brev för Frankrike invaderas av Tyskland i maj 1940.

Kontakten mellan dem bryts.

•

Albert Salomon får yrkesförbud.

‘Professor Kann – ut – försvinn.’ JHM no 4306.

37

Ur ett brev till Charlotte från ‘Daberlohn’ Alfred Wolfsohn: ‘Jag tror att du är menad att skapa något långt över genomsnittet.’ JHM no 4599. ‘Över genomsnittet.’ JHM no 4600.

Så småningom påbörjar Charlotte Salomon arbetet med sitt konstverk. Hon minns hur hennes Berlinförälskelse, mannen som är tjugo år äldre talade till henne: ‘Du är konstnär, kom ihåg det.

Jag tror på dig, ditt skapande.’

Hon låter honom framträda i ett antal bilder i sitt konstverk. Det är som om han i timmar talar om skapandets innersta väsen. Och hon minns hur han visar att han tar henne på allvar. ‘Men för att nå sitt innersta, det själv som föder skapandet, måste man möta döden, och lämna det man tror är liv, för att kunna födas som en verkligt levande själ.

Det är skapandets innersta väsen, detta att finna sin röst. Du har det inom dig. Men du måste möta döden för att kunna hitta den kärna som är du.’

I en bildsekvens ligger de hos varandra som älskande. Hon målar hur de utmanar de nazistiska reglerna och kysser varandra på en bänk där det står ‘Nur für Arier.’

I ‘Förspel’, den omfattande första delen av Liv? eller Teater?, är konstnären tillbaka vid tiden före sin egen födelse. Hon väljer att måla mosterns

38

död i en av de inledande dramatiska scenerna: ‘1913. En novemberdag. Charlotte lämnar sina föräldrars hem och kastar sig i vattnet.’

I målningen går den unga kvinnan ner längs en mörkt rödgul trappa som leder ut på gatan.

Som i en filmsekvens, men i samma bild, målar Charlotte den olyckliga i gestalt efter gestalt. Jag räknar till över trettio. De föreställer varje steg den unga kvinnan i mörkt röd klänning vandrar allt närmare ett vattendrag.

I nästa målning ligger den rödklädda döda unga kvinnan på en rosa, livmoderliknande oval bädd. En mörk gestalt betraktar henne. En tidningsrubrik ropar ut: ‘Självmord av en artonåring! Charlotte söker döden i Schlachtensee!’

Så följer en tidningstext om händelsen: I går kväll dränkte sig en ung flicka i Schlachtensee.

Den återfunna kroppen identifierades i likhuset av fadern. Vi sänder vårt varmaste deltagande till föräldrarna och hoppas att de finner tröst i sin äldre dotter. Vos. Zeitung’

Charlotte: ‘Gode Gud, vad vackert det är!’

Morfadern: ‘Skynda på! Vi måste hitta någonstans att sova i natt.’ JHM no 4916r.

39

LEBEN ODER THEATER. JHM no 4925.

40

I samband med självmordet bestämmer sig storasystern, som ska blir Charlottes mor, för att mot föräldrarnas vilja utbilda sig till sjuksköterska. Under kriget lämnar hon hemmet och arbetar vid fronten. Charlotte målar henne sköterskeklädd där hon går bland patienterna.

I samma bild lägger hon in en sekvens där hon hjälper till vid en operation. Kirurgens näsa rinner och hon torkar den medan han utför operationen. Deras ögon möts och man ser att de är förälskade.

De besöker föräldrahemmet ett år senare. Hon bär sin sjuksköterskeuniform och kommer tillsammans med mannen. Han håller i en vacker bukett vita liljor och ber om dotterns hand. Mormoderns nedlåtande sätt mot den man hennes enda kvarvarande dotter valt att gifta sig med är tydligt. I berättelsen fördömer hon tillsammans med morfadern sin svärson genom att antyda att han aldrig ska komma att kunna göra deras dotter lycklig.

Charlotte Salomon målar sig fram genom de minnen hon har. Hon följer sina släktingars liv och död. Vad fick dem att göra som de gjorde?

Måste hon själv ohjälpligt kopiera föregående generationers val att avbryta livet? Ska hon tvingas fortsätta den teater som hon hittills ovetande haft en roll i?

Arbetet med Liv? eller Teater? pågår mellan sena 1940 och 1943. De konstnärliga verktyg hon var utbildad för använder hon medvetet med stor talang. Penseln, färgerna och orden blir en berättelse om vad som skett, men också en livfull gestaltning av de människor som levde före henne. Hon anvisar sånger och musik som ska ackompanjera vissa bilder. Schubert, Gluck, folksånger, Bach. Psalmen ‘Bist du bei mir geh ich mit Freude Zum sterben’ låter hon styvmodern sjunga. Paula Lindberg, som var en mycket framstående mezzosopran, tvingades bort från de tyska scenerna. Inte heller fadern fick arbeta som professor och kirurg. Hans sorgsna gestalt lutar sig över en patient som borde få hans hjälp. Charlotte målar liv i det som hänt i familjen, med vännerna och de döda. Hon borrar i deras öden och skriver i sina anteckningar att hon vill fortsätta att leva sitt liv för de döda.

Genom de råd hon fått av Alfred Wolfsohn, sin hemliga kärlek under Berlintiden, inser hon att det är möjligt att klara sin egen terapi. Hon

hör hans röst så som hon vill minnas den och får tröst: Istället för att ta ditt liv på det där hemska sättet, kan du använda samma kraft till att beskriva ditt liv… det kommer säkert att komma ut något som intresserar dig, som påverkar dig, och allt medan du skriver, frigör du dig själv och bidrar kanske till och med till att tjäna världen.

När hon går in i skapandet känner hon att hon är både sin mor och mormor och hon beskriver hur hon blir alla de personer som finns med i arbetet. Men hon är orolig och rädd och känner sig på gränsen till galenskap. Ändå vill hon fortsätta: ‘jag är rädd att det börjar med mig också, kära gud låt mig inte bli vansinnig…’ ber hon i en text. Men hon kommer fram till att hon ska arbeta med sin berättelse. Det är den som ska rädda henne och göra att hon inte förlorar förståndet.

Tvånget att skissa på sitt verk varje dag gör henne stark och envis och hon håller morfadern på avstånd genom att flytta till en adress som han inte kan nå henne på. I stället träffar hon honom då och då. Hon har bråttom och måste skynda på, tiden krymper. ‘Vet du morfar, det känns som om hela världen måste sättas ihop igen’, säger hon i en av de sista målningarna: WEISST

DU GROSSPAPA ICH HABE DAS GEFÜHL ALS OB MAN DIE GANZE WELT WIEDER ZUSAMMEN SETZEN MÜSSTE . Men han svarar hårt och

cyniskt: ‘Ta nu ditt liv på en gång, så att det äntligen blir ett slut på detta babbel.’ NUN NIMM

DIR DOCH SCHON DEIN LEBEN DAMIT DIES GEKLÖNE ENDLICH AUFHÖRT.

Hon skriver dialogen med stora bokstäver och den utspelar sig när de två återvänt från lägret i Gurs dit de var tvungna att åka sommaren 1940 eftersom de inte var franska judiska medborgare.

Men de släpps efter tre veckor. På tillbakaresan till Nice ska de ta in på ett hotell. Morfadern vill att de ska dela säng och leva ‘naturligt’, som han säger. Hon äcklas och lyckas avvisa honom. Men i bilderna där resan tillbaka återges vill hon samtidigt att han ska komma och se och förundras över allt vackert. Där finns naturen, bergen, färgerna! Med hastiga, tunna, långa penseldrag återskapar hon resan.

Rädslan att bli galen finns där. Det som tröstar och ger henne kraft är målandet, skrivandet, musiken och den egna rösten som ljuder och sjunger

41

fram bilderna. Ingenting annat. Hon skriver till fadern i Amsterdam att hon måste fortsätta: ‘Jag ska skapa en berättelse så att jag inte förlorar förståndet’. Men brevet ska inte nå honom förrän långt efter krigets slut.

Morfadern irriterar sig på henne på olika sätt.

Det är som om dotterdottern bara påminner om allt elände. ‘Det blir som med de andra! Gör det då!’

Men hon måste arbeta, skapa, måla. Det är hennes villkor. Morfadern är hennes främsta hinder. Och samtidigt vill hon höra morfadern berätta. Men han vill att hon ska inse att hon borde vara mer med honom, eftersom han förstår sig på den galna släkten och kan hindra henne från att gå deras väg.

Själv kan hon bara tänka på morfadern med avsky. Hans beteende är obehagligt. De hyr sin bostad hos Mrs. Ottilie Moore i L’Ermitage, ett stort villakomplex i Villefranche-sur-Mer strax utanför Nice. Här har Mrs. Moore ett skolinternat där flera judiska flyktingbarn från Österrike bor. De har placerats där av sina föräldrar i väntan på att de kan ta dem med sig till ett tryggt land. Morfadern visar sig vara otrevlig mot barnen och Mrs. Moore. Charlotte skäms för honom. Men speciellt hatar hon hur han även när de bor där kräver att de ska dela säng och leva ‘naturligt’. Ofta önskar hon att han fick dö.

Charlotte ser till att han flyttar tillbaka till Nice och Rue Neuscheller där de bodde när mormodern tog sitt liv. Mrs. Moore hjälper henne med ett rum på det lilla pensionatet La Belle Aurore i St. Jean Cap Ferrat, långt från Nice. Där får hon vara i fred, för morfadern hittar inte dit. De ses då och då hos Mrs. Moore i Villefranche där hon inte behöver vara ensam med honom.

• En av de centrala slutmålningarna i Charlotte Salomons arbete visar en kvinna som sitter vid havet och målar. I grön baddräkt och med ryggen snett vänd mot betraktaren är hon djupt försjunken i sitt skapande, som i meditation. Hon håller en ram i sitt knä och för penseln lätt mot havsmotivet, som i den genomskinliga bilden blir en del av havet, det stora vatten, som hon just målar av. Över hennes bara rygg, från skuldrorna ner mot midjan, är bokstäver målade i breda penselstreck över den nakna huden: LEBEN ODER THEATER .

42

Bokstäverna på den målande kvinnans rygg visar att hon äger en insikt om vem hon är. Samtidigt ser hon utåt mot den plågsamma process, hon gått igenom: när hon fick vetskap om sin familjehistoria och hon började sin omsorgsfulla vandring ner i de hemligheter som hållits gömda. Den undersökande processen har ristats in i henne. Det har varit en plågsam väg. Enligt Michael P. Steinberg i antologin Reading Charlotte Salomon, får orden på ryggen en dubbel betydelse: orden representerar både insikten om vem hon själv föreställer (‘self-representation’) och den skada mot sig själv (‘self-abuse’) som hon åstadkommit genom att borra i sin olyckliga familjs historik. I konstnärens personliga historia finns den dubbla insikten både som berättelse och trauma.

Samtidigt finns ett ögonblick av liv och förnyelse i ryggbilden, menar Steinberg. Genom sin berättelse kommer hon till insikt och inser att hon har lärt sig att på sin rygg bära bördan av dåtid, minnen och historia tillsammans med det nu hon befinner sig i. Steinberg associerar till Franz Kafkas novell ‘I straffkolonin’ när han betraktar bokstäverna på kvinnans rygg. I novellen beskrivs en fruktansvärd maskin i detalj. Den används för tortyr och avrättning. Maskinen dödar sitt offer genom att skriva in domen på den dömdes bara rygg. Ord för ord skärs in i huden. Först när inskriften är klar har domens innebörd blivit uppenbar för offret. Och i själva dödsögonblicket ska offret nås av insikten om vem han är och vilket olydnadsbrott han begått.

Griselda Pollock skriver i samma antologi om Charlotte Salomons svåra personliga val i sin essä. Valet står, enligt henne, mellan att acceptera den avslöjade familjehemlighetens förbannelse och dess förnekande eller finna sätt att återskapa och uppfinna sig själv i en annan familjehistoria med avslöjade hemligheter. Under de tre år då Charlotte skapade de flesta goacher och teckningar, måste hon välja en av dessa två vägar.

Genom sitt arbete med skrivandet och målandet kunde hon bygga en ny berättelse om sitt liv och vem hon var själv.

Det viktigaste och också det mest smärtsamma avslöjandet är när lögnen om moderns död uppdagades. Det är då hon chockas så djupt att hon inte vet hur hon skall kunna leva längre. Av alla minnen, berättelser och händelser, sanna som

lögnaktiga, som formar en människa till att bli den hon är, kom avslöj­andet om moderns självmord att inleda ett kaosartat trauma för Charlotte. Så småningom börjar hon gräva djupt i de upplevelser hon själv kunde minnas.

I sin psykoanalytiskt inriktade tolkning skriver Griselda Pollock att konstnärens arbete med verkets ‘kunskap’ handlar om skillnaden mellan den återskapade historien och det återskapade minnet. När Charlotte hittar detta arbetssätt, hjälper det henne att vandra mellan berättelsens olika skikt, hon ser det i flera dimensioner, i bilder, texter och musikstycken.

Musik återuppväcker ofta minnen som sedan kan vidareutvecklas i ord och bild. Detta använde hon sig av i sitt skapande. Det är omvittnat hur hon sjöng och nynnade hela tiden där hon satt och målade och skrev.

Det ämne som förenar det estetiska och det terapeutiska inslaget i Liv? eller Teater? är självmord och speciellt kvinnors självmord. Det är som om Charlotte ramar in sina minnen och fönster­ ramen blir ledmotivet för kvinnors död.

Griselda Pollocks resonerar vidare kring på vilket sätt Charlotte egen död i Auschwitz kan vara av betydelse för tolkningen av Liv? eller Teater? Verket, som i sig är ett minnesmärke över ett enskilt stort konstnärligt arbete är knappast det som brukar beskrivas som ‘Holocaust-konst’.

Men man kan ändå betrakta det som ett minne från nazismens förföljelser, tortyr och mördande. Och det går att betrakta verket som ett sådant monument. Men, hävdar Pollock, det finns också en möjlighet att tillåta sig ett annat sätt att betrakta Liv? eller Teater? I verket finns en rymd bortom såväl som före Auschwitz.

Charlottes konstnärliga gestaltning borrar djupt i komplexiteten i existensens villkor. Hon definierar sig själv samtidigt som hon suddar ut sig själv. Det är ett riskfyllt företag som hon har gett sig i kast med, men det visar sig att resultatet av hennes skapelseprocess inte leder till döden.

Hon kommer istället fram till beslutet att leva – att hon har förmågan att ‘välja livet’.

Pollock understryker i sin analys att ingenting i Charlotte Salomons verk förebådar hennes död i Auschwitz, även om det hon faktiskt upplevt åren innan är mycket traumatiserande. Hennes tre veckor långa vistelse i Gurs var en sådan upplevelse. Gurs var det läger som hon och hennes

morfar sändes till när de, som utlänningar och judar, måste lämna Nice under sommaren 1940.

De fick kliva på tåget dit.

Genom vittnesmål från andra i en bok om livet i lägret, Vivre à Gurs, får man veta att platsen var tre kilometer lång, svampliknande, trädlös och grå utan grönska, ‘hur skulle man kunna leva i detta ödsliga universum? Lägret var ingenting annat än en kloak’. Röda Korset skickar hjälp, inte minst konstnärsmaterial som gör det möjligt för människor att teckna och måla. Men frågan är om Charlotte Salomon överhuvudtaget målar där. Sannolikt använder hon all sin tid till att försäkra sig om att morfadern, som är sjuk, får vård och att de skall kunna ta sig därifrån.

Lägret kom att användas i ett par år som transitplats innan människor fördes vidare till de tyska koncentrations- och förintelselägren. Över fyratusen judiska interner skulle komma att dö under de två åren. Charlotte Salomon och hennes morfar lyckas lämna Gurs efter tre veckor eftersom morfadern är över sjuttiofem år och sjuk.

Hon lovar att ta hand om honom.

Om hon målade och ritade i lägret vet vi inte.

Men ingenting pekar på det. Lägerupplevelsen, som säkert var den värsta hon varit med om, fanns långt bortom det hon någonsin hade kunnat föreställa sig. Griselda Pollock hävdar dock att hon började måla på sitt stora konstverk först efter det att hon återvänt från Gurs.

Det som finns med i hennes berättelse och som bär ett eko från lägervistelsen är morfaderns och hennes färd tillbaka till Nice. När de tar in på ett hotell på vägen ska de bo i samma rum. Av teckningarna förstår man att morfadern gör närmanden. Hon ser direkt till att få ett eget rum.

‘Jag var alla karaktärer i mitt teaterspel och blev på så sätt mig själv’, berättar hon när hon beskriver hur hon arbetat med sitt verk. Med sin uppfinningsförmåga skapar hon ständigt minnen för att besegra döden, skriver Pollock.

I ännu en essä i samma antologi vill Darcy Buerkle förstå Liv? eller Teater? som ett fruktbart motstånd mot hur kvinnors förtvivlan kvävs, förnekas och utplånas. Tystnaden kring familjen Salomons många döda var, enligt Buerkle, en del av det förhållningssätt som fanns kring förra sek­ lets början. Problemet med självmord, särskilt bland kvinnorna och speciellt när det gällde sambandet mellan judiska kvinnor, modernitet,

43

intellektuellt liv och självmord var något man inte kunde tala om. Även Buerkle menar att Salomons historia inte bara är länkad till familjehemligheterna eller att hon mördades i Auschwitz. Den hör också till en större och längre berättelse: det kraftfulla förnekandet av kvinnors förtvivlan. De sista sidornas fråga om liv eller teater i verket kan ses som en reaktion mot det som kvinnor ofta får höra, nämligen att de överdriver eller uppmanas att inte spela över eller ställa till med en scen, ‘Mach doch kein Theater!’.

• När Charlotte Salomon själv reflekterar över det äkta, det sanna, levande liv eller teater, kan hon aldrig ge något egentligt svar. Istället lämnar hon frågan öppen tydliggjord med sina frågetecken.

I sin näst sista bild finns orden där, nu med tre stora frågetecken: ‘UND DABEI ENTSTAND DAS LEBEN ODER DAS THEATER ???’

Men i de många bildsekvenserna har hon kommit fram till ett livsbejakande beslut: att fortsätta att leva utan förljugenheten och den teater som före­gående generationer i hennes familj valt att spela.

I förordet till hela verket ger hon en aning om hur hon arbetat. Här förklarar hon att hon själv behövt ett år för att upptäcka det speciella med det ‘egendomliga’ (merkwürdigen) arbete hon gjort. Hon präntar drivet ned stora bokstäver i rött, alla skrivna i till synes rask takt, ibland utan att orden är skilda åt: ‘DA ICHSELBSTEINJAHR BRACHTE – UM HER AUS-ZUFINDEN – WAS – ESMIT DIESER MERKWÜRDIGEN ARBEIT AUFSICHHABE – SIND MIR – BESONDERN BEI DEN ERSTEN BLÄTTERNMANCHETEXTESOWIE DIE MELODIENENTFALLEN UNDMUSSEN – WIE DIE GESAMTENTSTEHUNG MIRSCHEINT – IN DUNKEL GEHÜLLT BLEIBEN’

Bildernas uppkomst och många av texterna och melodierna, särskilt i de första målningarna, har hon glömt sedan hon gjorde dem. Och hon finner att hela verket tycks höljt i ett mörker.

I sin introduktion skriver hon med omväxlande blå och röda stora bokstäver: arbetet består av ett förspel, en huvuddel och ett efterord.

‘BESTEHEND AUS EINEM VORSPIEL EINEM HAUPTSPIEL UND EINER NACHWORT’

44

De medverkande finns i en rollista och deras namn är andra än verklighetens förebilder. Hon förklarar också hur man ska föreställa sig verket: En människa sitter vid havet. Hon målar. En melodi kommer plötsligt för henne. När hon börjar nynna den märker hon hur melodin precis passar till det hon målar på pappret. En text formar sig i hennes huvud och hon börjar sjunga med egna ord, ofta bildas fler texter och sånger och det händer till och med att olika rollkaraktärer måste sjunga olika texter i korus. Skillnaderna mellan bilderna har mindre med henne som författare att göra än med de olika porträtterade karaktärernas natur. Författaren, har försökt att gå ur sig själv och tillåta rollfigurerna att sjunga eller tala med egna röster. För att uppnå det, har en del konstnärliga värden fått åsidosättas, men hon hoppas, att detta må förlåtas henne, när vi får se detta självrannsakande verk.

Hon avslutar det hela med att skriva under med stora röda och blå bokstäver: DER VERFASSER ST JEAN AUGUST 1940/42 ODER ZWISCHEN HIMMEL UND ERDE AUSSERHALB VON UNSERER ZEIT IM JAHRE DES NEUEN HEILES

Den första scenen är novemberdagen 1913 där den unga kvinnan, Charlottes moster, lämnar sina föräldrars hus. Och berättelsen tar vid.

När Charlotte Salomon låter sig dras med i minnesvirveln får hon upptäcka det som så många gör när man öppnar minnesklyftan, man når aldrig till botten, fler och fler minnen väcks allteftersom de kommer fram.

I Barndom i Berlin skriver Walter Benjamin om hur språket klart visar att minnet inte är ett instrument för att upptäcka det som hände förr, utan för att upptäcka dess teater. Det Charlotte Salomon gör är att hon skapar teater ur sina minnen. Det är inte bara sitt eget liv hon minns, utan hon återskapar flera kvinnors liv, kärlek och död, hon berättar om döttrar och mödrar genom flera generationer. Hon berättar om sin mor på olika sätt, dels som om det var moderns egen historia, dels där modern befinner sig i mormoderns berättelse. Och hon ger också sin egen berättelse om modern, ur åttaåriga Charlottes synvinkel.

När arbetet med LEBEN? oder THEATER? är avslutat är hennes morfar död och hon har inlett ett förhållande med Alexandre Nagler under våren 1943. De bor tillsammans i Mrs. Moores stora villa l’Ermitage i Villefranche och snart blir Charlotte med barn. I juni gifter de sig. Sommaren går och vännerna anser att de bör gömma sig.

De vill bo kvar i villan tills de hittat ett sätt att fly.

Men den 24 september 1943 arresteras Charlotte Salomon av tre SS-män tillsammans med sin man.

De förs i en truck från sin tillfälliga bostad, Mrs. Moores l’Ermitage, till ett hotell som används som fängelse i centrala Nice. Med tåg från Nice kommer de till Drancy, ett genomgångsläger strax utan­för Paris. Charlotte är gravid i femte eller sjätte månaden.

• Det tar några år efter kriget innan Mrs. Moore lämnar ifrån sig verket till Paula Lindberg och Albert Salomon i Amsterdam.

När de äntligen tar emot paketen börjar de gå igenom bild efter bild. Men snart inser de att det är en enorm mängd som är svår att överblicka.

Frågan är om de först ens förstår att ‘sångspelet’, som Charlotte Salomon kallar det, är en sammanhållande självbiografisk serieroman. Sannolikt har Mrs. Moore också rört till ordningen när hon letat efter och tagit bort sådant som handlar om henne själv.

Albert Salomon läser på några av lapparna som är klistrade till bilderna. Så ser han det kärleksbrev som är ett långt efterord med förklaringar till hela konstverket. Det är säkert då han beslutar sig för att riva ut två sidor och gömma dem.

Först efter 2011, i den dokumentärfilm som gjordes av filmaren Frans Weisz, kom alltså innehållet i de okända sidorna fram. Frans Weisz har tidigare på 1980-talet också gjort en spelfilm, Charlotte. I den nya filmen intervjuar han flera forskare om Charlotte Salomons konst och liv.

Medan kameran går visas sidorna, en i sänder.

Ingen vet i förväg vad Charlotte skrivit.

Och nu kommer min bekännelse och jag skriver den nu till Dig: Jag var sjuk av förtvivlan. När mina morföräldrar lämnade Tyskland tog de med sig en uppsättning av morfin, opium och veronal. De tänkte att de skulle kunna ta sina liv när deras pengar tagit slut. Men

mormor tänkte aldrig på giftet och morfar skulle aldrig drömma om att använda det för han var för naturen. Men jag visste var det fanns. Det verkar nu medan jag skriver detta. Kanske han redan är död.

Förlåt mig. Det krävde stort mod och styrka. Denna styrka var det sista jag hade efter sommaren och efter Liv eller Teater. Medan han, min morfar långsamt somnar av omeletten med veronal, tecknar jag honom och då är det som om en röst ropar till mig: Teatern är död!

Kanske, min älskade, är det verkligen sant att under detta krig, håller den teater som mänskligheten spelat med varandra på att ta slut. Att hela mänskligheten har prövats genom de djupaste lidanden och upplevelser och nu är på väg mot ett mer sant och vitalt liv. Jag tackar dig. Jag vill nästan säga Amen.

Var det ett barmhärtighetsmord, eller var det en överlagd handling? Hade krigets galenskaper utmanat Charlottes etiska kompass så att hon tyckte att det inte fanns något val – hon måste döda sin morfar. Han var ju i vägen för hennes arbete och samtidigt hjälplöst beroende av henne. Hade skapandet gjort henne till en mördare? Eller såg hon ingen möjlighet för honom att klara sig utan henne om hon skulle vilja fly. Han hindrade henne från att vara fri. Ville hon befria sig själv från honom? Vilket val hade hon? Dödsattesten är allmänt hållen och inte särskilt detaljerad. Där står ju att han dog i sitt hem, dit man hjälpt honom, efter att han segnat ner på gatan.

I en artikel i New Yorker 2017 skriver Tony Bentley om besattheten i Charlotte Salomons konst och sin förvåning över hur hennes stora bekännelse inte blivit särskilt uppmärksammad. Han börjar sin artikel med att berätta om hur Charlotte Salomon dödar sin morfar åtta månader innan hon själv mördas i Auschwitz. Först 2015 publicerade ett parisiskt förlag en ny upplaga med brevets innehåll. En engelsk version finns sedan hösten 2017. Bentley är förvånad och kritisk till hur de som studerat och skrivit om Salomons verk inte reagerat mer på upptäckten av hennes handling som de ändå kunnat känna till sedan flera år.

Själv funderar jag över varför jag hellre vill se brevet som en fiktiv bekännelse, en epilog, ställt till den älskade Daberloin, den hemlige älskaren i Berlin. Alfred Wolfsohn eller Daberloin, som han kallas i sångspelet, har ju återkommande

45

Tillägnat Ottilie Moore Består av ett förspel, en huvuddel och ett efterord!

Det trefärgade sångspelet börjar. De medverkande är… JHM no 4155-2.

46

genom hela verket fått förmedla skapandets väsen. Med Orfeus som inspiration talar han om det nödvändiga med att möta döden och döda innan man kan befria sin konst ur sitt innersta.

Med denna bekännelse i epilogen med brevet slutar Liv? eller Teater? ju på sätt och vis ‘lyckligt’.

Men slutet är mer komplext och jag vill tro att konstnären visar det genom att låta brevet ingå som en del i skapandet. Slutbilden när konstnären sitter som den danska sjöjungfrun vid havet, med orden ristade på ryggen, kan visserligen tolkas som att hon valt livet, att hon har befriats från sin oro, att hon vill fortsätta att leva, att hon skapat sig till livet. Men hon har också mött döden i sitt liv och vågat ta fram det smärtsamma djupet i sitt inre. Teatern är över, nu börjar det äkta sättet att leva livet. Är inte brevet en del av konstverket istället för en verklig bekännelse?

Kanske jag inte vill acceptera att Charlotte Salomon med berått mord mördade sin gamle morfar? Hon hatade ju honom och hans cynism.

Men brevet utskrivet på maskin efter ett original, finns. Det är oklart vem det är ställt till. Mary Felstiner, Charlotte Salomons första levnadstecknare, berättar i ett efterord i den senaste utgåvan

Life? Or Theater? (2017) om att hon frågat Frans Weisz. Han, som en gång fick se originalet och skriva av det, kommer inte ihåg om brevet var riktat till den fiktive ‘Amadeus Daberloin’ eller den verklige Alfred Wolfsohn. I vilket fall som helst var Alfred Wolfsohn sannolikt den mest betydelsefulla personen för hennes förhållningssätt som konstnär. Minnet av vad han sagt fick henne att genomföra och slutföra sitt verk. Brevet som hon skriver kan ses som en medveten konstnärlig del av verket som helhet och en avslutning som stämmer med konstnärens intentioner.

Hon omvandlar sin fråga till om hon ska leva ett liv levande eller skådespelande. Charlotte tycks lägga in flera betydelser i orden. Vad är ett äkta sätt att leva? Hon hör till den skara av männi­skor som har övergivits av en förälder som valde att ta sitt liv. För ett barn är detta ett svek.

Gränserna i valet mellan att släppa taget och kämpa vidare utgör en gråzon. Med sin konst visar Charlotte Salomon hur hon valde att fortsätta sitt liv. När hon greps hade hon valt livet genom att gestalta det i sina bilder. Hon var gravid. Hon försvinner in i Auschwitz mörker och lämnar frågan kvar till oss: Liv? eller Teater?

REFEREN S ER Life? or Theatre? The Work of Charlotte Salomon (Royal Academy of Arts, London 1998). – Utställningen och dess bok med sina 769 gouacher är den ursprungliga grunden för det jag följt kring hennes konst.

Salomon, Charlotte. Vie? Ou théâtre? Paris: Le Tripode, 2015. . Life? or Theatre? New York och London: Overlook Duckworth, 2017.

Benjamin, Walter. Barndom i Berlin kring 1900. Översättning, förord och kommentarer av Ulf Peter Hallberg, efterord av Sara Danius. Berlin och Höganäs: Spleen Books, 2017.

Bentley, Tony. ‘The Obsessive Art and Great Confession of Charlotte Salomon’. The New Yorker, 15 juli 2017.

Buerkle, Darcy. ‘Historical Effacements’. I Reading Charlotte Salomon.

Felstiner, Mary Lowenthal. To Paint Her Life: Charlotte Salomon in the Nazi Era. New York: Harper Collins, 1994.

Pollock, Griselda. ‘Theater of Memory’. I Reading Charlotte Salomon.

Reading Charlotte Salomon. Redigerad av Michael P. Steinberg och Monica Bohm-Duchen. Ithaca och London: Cornell University Press 2006.

Schramm, Hanna och Barbara Vormeier. Vivre à Gurs: Un camp de concentration français 1940–1941. Paris: Maspero, 1979.

Steinberg, Michael P. ‘History, Memory, Modernism’. I Reading Charlotte Salomon.

Weisz, Frans. Charlotte. Spelfilm 1981. . Leben? oder Theater? Dokumentärfilm 2012.

samtliga bilder, jewish historical museum, amsterdam https://charlotte.jck.nl ©charlotte salomon foundation

47

ingrid svensson

Band- och modeprakt F ör fyra år sedan publicerade Biblis ett temanummer om mode. Samtidigt utarbetade Enrica Hallvarsson och jag en mindre utställning i KB om mode i KB:s samlingar. Ämnet har därefter följts upp i ett par artiklar i Biblis och nu är det dags att peka på ännu ett perspektiv: bokbinderiets betydelse. Här får modet utgöra ett exempel och en inspirationskälla.

Jag har haft förmånen att få bekanta mig med en bibliofils modebibliotek. Det rör sig om en imponerande samling med både djup och bredd som tidsmässigt sträcker sig från 1500-talet till våra dagars modereklam. Såväl exklusiva tryck och handskrifter som Algotskataloger är placerade i hyllorna.

Det vi här skall koncentrera oss på är omhändertagandet. Samlaren har tagit vård om materialet på bästa sätt och låtit binda in eller tillverka kassetter och mappar, allt beroende på materialets beskaffenhet. Resultatet har blivit ett bibliotek som även kan fungera som vägledning och idébank för samlare inom andra områden.

Bokbinderiarbetena är utförda av bokbindarmästare Johanna Röjgård, som samrått med antikvariatbokhandlare Mats Rehnström när det gäller materialval och utförande. Samlingen är ordnad av Mats Rehnström och hans katalogiseringar utgör underlag för beskrivningarna i denna artikel.

På sin webbplats deklarerar Johanna Röjgård mottot för verksamheten: I arbetet med formgivningen är min strävan att uppnå en enkelhet. Uppgiften är att visa den enskilda bokens karaktär: innehållets ton och författarens röst. Den som får boken i sin hand ska gärna lockas in i texten via bokryggen, pärmen och försättsbladen. Den lilla tidsrymden det tar är min, och den måste förvaltas så att helheten känns lika vacker som självklar.

Följande sidor exemplifierar väl hennes ambition.

48

I sex mappar med överdrag av blocktryckt papper i mönster som passar innehållet döljer sig arkivhandlingar attesterade av svenska kungligheter. Papperet kommer från firman Flavio i Neapel, känd för sina exklusiva material. Lars Laurentii har kalligraferat namnen på pergamentryggarna. Prinsessan Agnes – Agnes av Holstein-Gottorp (1578–1627) – var syster till Karl IX:s hustru Kristina. I Agnes mapp ligger ett dokument som berättar att hon emottagit ett svart tyg till ett värde av tre riksdaler från den kungliga klädkammaren medan änkedrottning Hedvig Eleonoras klädräkning ligger på 126 riksdaler. Genom drottning Gunillas skrivelse får vi veta att en beställning om 18 rävskinn skall användas till kjortelfoder. Tack vare dessa kortfattade kvittenser och skrivelser får vi en fantasieggande inblick i tidens ‘modeindustri’.

Johanna Röjgård anpassar alltid formen till innehållet, ofta med humor. Här en gummiartad mapp med vidhängande skosnöre fylld med priskuranter för åren 1907–1931 från galoschfirmor. Sulan är inspirerad av Ryska gummifabriksaktiebolagets i Malmö logotyp.

49

Vad passar bättre till tidskriften Vogue än en låda i sidenklot? Skillnaden mellan sidentyg och sidenklot? Sidentyg är tyg rätt och slätt. Sidenklot är siden monterat på papper och avsett för just bokbinderi.

50

…och till japanska mönster från 1913–1914 än denna box?

Fröjds herrkläder har fått en maskulin låda med kärvt ylletyg mot grått klot. Gläntar man på lådan dyker herrmode från våren, sommaren och hösten 1936 upp, liksom vintern 1937. Fröjds hade butiker i Stockholm på Stureplan 2, Vasagatan 44 och Götgatan 26 och kunde där visa upp ett variationsrikt urval kläder från baddräkter till vinterrockar.

Hur skall man nu hantera alla dessa tyger? Förslagsvis läser man Korrt underrättelse i konsten at tekna, måla och sy. Sthlm, J. C. Holmberg, 1799. 8:o. 15 s. med överdrag av sidentyg. Volymen Silkesodlare är förstås sidenbunden.

Kungliga förordningar är en källa till kunskap och glädje.

De här vackra häftena i sidentyg innehåller förordningar från 1600-talet som bland annat förbjuder import av just silkestyg: Kongl. may:tz förbud/ angående införslen af façonnerade gull- silfwer och silkes tyg och band/ sampt gemene hattar/ med allehanda slagz knappar/ snören/ frantzar/ galoner, spetzar och knyttning/ aff gull/ silfwer/ silke/ trå/ redgarn/ ull och håår giordt; daterat Stockholm den 3 aprilis, åhr 1688. Här kan även inhämtas information om uppföljningen av förbudet mot ‘alle onödiga omkostnader och yppigheter uthi klädedräckter’ som utfärdades 1664. Ytterligare en förordning fastslår att olika sorters guldbrokadband och annan modelyx är förbjudet.

Tips för den sykunnige i färgglatt 70-talstyg: Inger Bäversten, Lättsydda kläder: Storlek 36–50, 19–22, 80–92: Mönster och beskrivningar. Helsingfors, 1971.

63 s. & 2 bifogade utvikbara mönsterark.

51

Ännu en praktisk låda anpassad efter innehållet, som är lika färgsprakande och mångfasetterat som lådans sidentyg: dam- och herrmode, tygprover och klänningsmodeller från 1882 till 1910.

52

Pergamentryggen pryds av den rara och eleganta tidskriftens namn, Le Goût du Jour och en ros, båda tecknade av Lars Laurentii. Grönskan i blomman och tidskriftsnamnet går igen i thaisidentyget som har en oregelbunden struktur eftersom det är olika tjocklek på varp och tråd. I lådan ligger årgångarna från 1920 och 1921. Utsökta hand­kolorerade graverade planscher berättar om herr- och dammode, smycken och hattar och annat som kan försköna tillvaron.

53

Text, band, färg i harmoni. Klistermarmorerade papper av Johanna Röjgård och Swensk färgare-ordning textat av Lars Laurentii. Avhandling från 1750 om purpurfärgen, dess historia och praktiska framställning samt Försök till en swensk färgare-ordning från 1752.

Lådor för 1700- och 1800-talstryck i lådor med fin färgsättning. Frisyrerna i sidentyg och Små modeskrifter i klistermarmorerat papper av Johanna. En låda är ofta ett bra alternativ för bevarande av denna sorts material.

54

Det här sidentyget har Johanna hittat hos sin mor Katarina Röjgård, som är textilkonstnär. Bandet slår följe med innehållet: H. Arnold Barton, Canton vid Drottningholm: Ett mönstersamhälle för manufak­ turer från 1700-talet. Borås, 1985. 61 s.

I Canton fanns ett sidenväveri.

55

Till påkostade Gazette du Bon Ton krävs en praktlåda! Denna är gjord av boxkalv, det vill säga olika bearbetade kalvskinn.

Tidskriftens logotyp pryder ryggen och lådan är dekorerad med präglingar i guld- och färgfolie från klichéer av illustrationer ur olika nummer ur årgången från 1920, som ryms i lådan. Exklusiva Gazette du Bon Ton utgavs åren 1912–1925. I tidskriften speglade tidens framstående konstnärer de stora modehusens skapelser i pochoirkolorering. Här är mode konst!

56

Visit- och reklamkort har fått ett delikat bo i ask med klistermarmorerat papper av Johanna Röjgård. Nyfiken blir jag på Fredrika Björnboms möss-handel i Stockholm som i mitten av 1800-talet kostade på sig ett litograferat visitkort på tjockt glättat papper i formatet 5 × 8 cm. Möss-handeln låg på Storkyrkobrinken 10 och fanns kvar vid sekelskiftet 1900.

57

Ännu en funktionell låda som vittnar om innehållet. Tygbitar av lin och bomull är monterade på pappersöverdraget och förmedlar en känsla av klassiska dukar, möbeltyg och kuddöverdrag. Lars Laurentii har kalligraferat MCH – Maria Charlotta Wahrendorff, född Holterman (1768–1815) – på pergamentryggen. I lådan liggen en mönsterbok från 1700-talet. Inte mindre än 283 inklistrade tygprover i främst bomull men även linne och ylle är här samlade och MCH har i vissa fall noterat vem som spunnit och vävt tygerna.

58

Här har Johanna offrat en sidenklänning vars tyg ger en föraning om innehållet i lådan: garn- och trådprover, färgkartor, produktlistor och tvättråd för broderier, till och med på svenska. Ryggens DMC på grön klot hänför sig till det ledande företaget inom garn och tråd, Dollfus-Mieg et Companie grundat 1746. 1800-talets senare del var företagets storhetstid. Då mekaniserades verksamheten samtidigt som arbetarna erbjöds utbildning, pension och sjukvård. Företaget gick i konkurs 2009 men är ombildat under namnet DMC textile group.

Nätta band med pärmöverdrag av papper som legat länge hos Johanna och väntat på lämplig användning. Inlagorna ger läsaren tips på hur man kan tillreda parfymer, färga håret och sköta tandhygienen med hjälp av detaljer ur växt- och djurriket. Dessa kvistiga ämnen kräver detaljerade titlar som J. Barth Trommsdorffs Kallopistria, eller toilett-konst för den eleganta verlden: En anledning att förfärdiga oskadliga parfymer och skönhetsmedel, pulver, pomador, smink, tvål, aromatiska bad och flera andra medel tjenliga att förhöja, bevara eller återställa skönheten, 1808. Kallopistria är i den grekiska mytologin skönhetens gudinna. E. Winckler ligger inte långt efter med Vällukternas bok: Anvisningar att i mindre qvantiteter tillverka luktvatten och essenser, pomador och håroljor, skönhetsmedel, rökparfymer, toilettättikor, tandmedel, parfymdosor, potpourrier m.m., 1871.

59

Lådor med pappersöverdrag – tvåan uppifrån med papper av Ingeborg Börjeson övriga från Johannas gömmor – med blandat innehåll som hålls på dekorativ plats i ändamålsenlig förvaring.

60

Vad denna mapp innehĂĽller behĂśver inte fĂśrklaras.

61

62

jonas ellerström

Karaktärer och mytgestalter Om Harriet Löwenhjelms bilder

S

amhällsställning: Artist. Så står det angivet i Harriet Löwenhjelms patientjournal från Romanäs sanatorium. Ordet artist betydde i samtiden främst konstnär, men för Löwenhjelm var ord och bild alltid intimt förknippade. När hon, desillusionerad med undervisningen på Konstakademien, funderar på om det är värt att fortsätta där suckar hon i ett brev att nåja, det är ju ändå illustratör hon vill bli, inte skulptör eller målare.

Harriet Löwenhjelms dikter har alltid visuella kvaliteter och ofta narrativa: de berättar en historia. På motsvarande sätt fungerar hennes bilder, de återger en situation som betraktaren förstår är del av en större händelseutveckling. Bilden rymmer såväl ett tidigare skeende som antyder dess fortsättning. Även de av Löwenhjelms akvareller och etsningar som inte är direkt anekdotiska, ‘litterära’ med en äldre kritisk term, är sällan fristående ögonblicksbilder. De gester personerna på bilden gör, de hållningar de intar eller den kroppskonstitution de äger säger, tydligt eller subtilt, att de är mer än sig själva. Gestalterna är typer snarare än individer, de är representanter för en särskild grupp eller en viss personlighet.

Mönstret fanns både i historien och i samtiden, både i litteraturen och i den allmänna uppfattningen. Oavsett om Löwenhjelm läst eller hört talas om författare som La Bruyère och dennes verk Karaktärer eller en filosof som Ralph Waldo Emerson och hans bok Mänsklighetens representanter fungerar hennes artistfantasi på motsvarande sätt.

Tillsammans med väninnan Elsa Björkman, konstnärselev också hon, skriver och illustrerar Harriet Löwenhjelm år 1906, när hon är nitton och Elsa arton år gammal, Verket om de Smale och de Brede (utgivet av Harriet Löwenhjelm-sällskapet 2016). Det är ett lekfullt karaktärsstudium i ord och bild som inte saknar allvar. Grundtanken (som Löwenhjelm bibehöll hela sitt korta liv) är att de breda människorna är utåtriktade och livsbejakande, de smala inåtvända och kontemplativa. Historien gav exempel i form av motsatspar: Erasmus smal, Luther bred; Kierkegaard smal, Grundtvig bred. Femton år senare, 1921, betecknade psykologen Ernst Kretschmer (utan att känna till sina svenska föregångare) dessa personlighetstyper som pykniska respektive asteniska i sin inflytelserika bok Kroppsbyggnaden och karaktären.

I efterhand kan vi tänka, och kanske gjorde Harriet och Elsa det också: Björkman bred, Löwenhjelm smal. Men de utgjorde samtidigt exempel på att till synes motstridiga tendenser kunde rymmas i samma människa: den utanförstående grubblaren Löwenhjelm längtade in till den vanliga världen, den energiska journalisten Björkman lät sin melankoli komma till uttryck i konstnärlig verksamhet.

Två av de tre akvareller som här återges för första gången har anknytning till Verket om de Smale och de Brede och härstammar från samma år, 1906.

Duon Festus och Agrippa ur den romerska historien illustrerar de grundläggande egenskaper som avspeglas i kroppsbyggnaden. Det gör också det anonyma, lätt Albert Engströmska paret ur

63

Löwenhjelms samtid. Enligt Elsa Björkman kalla­ des akvarellen ‘Vi på äldre dar’. En variant av den utgjorde omslag till julnumret 1906 av den privata tidskrift, Midnattssolens land, som Löwenhjelm tillverkade samman med sin yngre bror Crispin.

Den tredje akvarellen, vars lite otydliga datering verkar säga 1909 (det år Löwenhjelm började studera vid akademin), visar en i svensk natur omplacerad faun (eller kanske snarare satyr) som blåser i en enkel sälg- eller vassrörspipa. Berättelserna och gestalterna ur den antika mytologin var liksom dem i Bibeln en självklar del av

Löwenhjelms uppväxt och tidens kultur. De återanvänds och kommenteras både av henne och av Erik Axel Karlfeldt; kärleken till dalmålningarna hade de gemensamt.

Löwenhjelms faun är i princip också representant för en grupp. Men här uppträder han inte tillsammans med andra fauner/satyrer utan sitter ensam och leker på sin pipa. Figuren har drag av själve Pan, faunernas ledare och skogens gud, men verkar spela mer för sig själv än för att samla åhörare. Jag tänker mig att han är något av ett löwenhjelmskt självporträtt.

Akvarellerna återges med vänligt tillstånd av Gunilla Herdenberg, riksbibliotekarie 2012–2019. Hon har ärvt bilderna från den legendariska förlagsredaktören Siv Nordin, som bodde samman med Elsa BjörkmanGoldschmidt på Villagatan 14 i Stockholm, det hus som rymmer Samfundet De Nios lokaler.

64

65

nyheter & noter at

Ett hemligt liv: Verner von Heidenstam och Kate Bang

Martin Kylhammar. 646 sidor. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2019. isbn 978-91-0-017474-3 Martin Kylhammars bok om Verner von Heidenstam och Kate Bang är ett rikt verk. Det ger nya perspektiv på kvinnoroll, sociala konventioner, litterära kulturarv och hur en nationalförfattares kvarlåtenskap hanteras i editioner och minnesböcker. Den åldrande nationalskaldens förhållande till en drygt trettio år yngre kvinna skulle kunna utgöra en rafflande biografi i sig. Men Kylhammar gör det inte lätt för sig. Forskaren vill berätta en spännande historia utan att ge avkall på vetenskaplighet. Studien omfattar skilda händelser från 1916 till 1976.

Det nya källmaterial som Kylhammar bygger sin kronologiska framställning på är främst de dagböcker efter Kate Bang (1892–1976), som ett barnbarn överlämnade till Övralid så sent som 2014. Materialet hade legat i en trälåda på en vind i Köpenhamn och innehöll även hundratals brev från Verner von Heidenstam till Kate Bang. Dagboken och breven avslöjar hur relationen med tiden blev komplicerad. Deras liv tillsammans blev ett hemligt liv, delvis självvalt då Heidenstam inte ville gifta sig, delvis för att konventioner hindrade ett mer öppet förhållande.

Verner och Kate träffades på kurorten Mösseberg 1916. De var bägge på väg ut ur snåriga förhållanden, Verner efter sitt tredje äktenskap. Kate hade gift sig ung 1910 med juristen Otto Bang.

66

Hon var dotter till en rik modekung i Köpenhamn. Sprungen ur den danska högborgerliga stadssocieteten hade hon en gedigen kulturell uppfostran. Äktenskapet sprack ganska snart då Kate blev ihop med makens kompanjon C. L. David, en ogift rik konstsamlare. När hon kom till Mösseberg låg hon i tvist om vårdnaden om de två barnen Karen och Jörgen, men det hindrade inte Heidenstam från att bli förälskad i tjugofyra­ åringen.

Verner var i Kates föräldrars ålder, och blev ganska snart en snäll ‘bestefar’ till hennes barn. Äktenskapet med Bang upplöstes formellt först 1922 och den hårda uppgörelsen var att Kate bara fick träffa sina barn några månader på sommaren. Helst skulle de träffas i Danmark. Exmaken bidrog till hennes och barnens försörjning under förutsättning att hon inte gifte om sig. I Danmark var hon en skandaliserad kvinna som förlupit sin make.

Den forne älskaren David lät Kate disponera en ståndsmässig bostad på Tvær­vej i Klampenborg. När H (så förkortas han i Kates dagbok och även hos Kylhammar) och Kate som nykära började umgås fick de hyra den gode vännen juristen Vagn Aaegesens villa på Odinshöj vid kustvägen.

H kunde vara mer anonym i Danmark. Från 1916 till 1925 är paret oupphörligt på resa och lever i lånade bostäder. Långa tider bor de i Italien och Frankrike. Kate insjuknar i tbc 1920 och vistas på sanatorium i Davos i sju månader.

H börjar leta efter en plats i trakterna kring Vättern där han kan förverkliga sin dröm om ett gammaldags hem på landet. Det fria förhållan-

det med boende på olika hotell har blivit trött­ ande. H köper gården och marken vid Övralid norr om Motala 1923 och 1925 kan paret flytta in i det pampiga nybygget som ritats av Heidenstam själv. Han var vid denna tid mer kreativ vid ritbordet än vid skrivbordet. Kate har hand om finanserna och sparar varje kvitto. Ett inrutat liv med läsning och radiolyssnande vid kvällsbrasan tar vid. Skogsvandringar och upptäckter i omgivande kulturbygd sker ofta i nyinköpta bilar. Storstadskvinnan Kate får lära sig vad livet på landet kräver. Hon behöver ta körkort. Paret lever ett bekymmersfritt liv med tjänstefolk som ordnar med husets skötsel och matlagning.

Det lugna livet på den svenska landsbygden måste ha varit en omställning för Kate. Ett nytt skede inträder då H:s hälsa börjar vackla. Han har yrselproblem och diagnostiseras med Ménières sjukdom. Två gånger friar Kate till H, som säger nej. Han är principiellt emot äktenskapet med argumentet att kvinnan därigenom förnedrar sig till ett försörjningsobjekt. Kärlek, personlig integritet och jämställdhet måste gå före tradition och slentrian. Kate vistas periodvis i Danmark för att träffa barnen och umgås med sina gamla vänner.

Redan 1926 börjar H skriva sitt första testamente och sätter in Kate som huvudarvinge. Samtidigt har Kate dåligt samvete och skuldkänslor i fråga om barnen och de gamla föräldrarna i Danmark. Dubbellivet tär på vardagslivet. Kates far Joseph Herforth avlider 1931 parallellt med att H blir sämre. Kates känslor förändras och hon behöver vara för sig själv. Övralid har blivit en scen där hon har en roll att spela. Stillaståendet där blir en kontrast till umgängeslivet i Danmark.

Från omkring 1930 träffas paret enligt dagboken alltmer sällan. När Kate kommer på besök till Övralid har hon alltid med sig ett sällskap.

Under de långa perioder som Kate vistas på annan ort blir arkeologen Otto Frödin, känd från utgrävningar vid Alvastra, allt viktigare för att hjälpa den åldrande skalden. När H fyller 77 i juli 1936 nämns han för sista gången i Kates dagbok.

På senhösten drabbas H av sin första hjärnblödning och Kate är frånvarande. Då skrivs ett nytt testamente och en strid mellan Kate och Frödin blossar upp. Kate hävdar att Frödin utnyttjat H:s svaghetstillstånd.

Testamentets utgångspunkt är att en stiftelse

bildas vid skaldens död och att hemmet blir bostad för svenska diktare, men med tanken att Kate kan bo kvar på Övralid efter H:s död. Författarhemmet ratas dock, stiftelsen kvarstår som huvudarvinge och Kate får dispositionsrätt till egendomen och dess avkastning. Förmögen­heten är vid det här laget ca 25 miljoner. Men Kate invänder att hon får begränsat handlingsutrymme i förhållande till denna kontrollerande stiftelse.

Hon vill leva som vore hon ägare till Övralid.

Mot detta står Frödins vision om en stiftelse som tillvaratar allmänhetens intressen av kulturarvet.

H själv hamnar mellan dessa båda eldar. Han upplever det som att man handlar över hans huvud och blir ursinnig. Testamentet justeras så att de humanitära understöden ställs i främsta rummet. Kate får sköta fastigheten och ägorna utan att avge räkenskap inför styrelsen och är därmed myndigförklarad.

Dramat kommer att få en ny vändning i augusti 1937. Vid ett kort besök på Övralid, berättar Kate i sin ‘Redogörelse’ långt efter H:s död, påträffar hon H i en erotisk situation med hembiträdet Ida. Ett häftigt gräl utspelar sig mellan Kate och H och hon far iväg i vredesmod. Några dagar senare skriver H ett skilsmässobrev som i korta ordalag säger att Kate inte längre är välkommen till Övralid och att hennes tillhörig­ heter kommer att sändas därifrån.

Men Kate vill i efterhand framställa det som att H vid det här laget är dement och förvirrad och att brevet är fabricerat av Otto Frödin. Kate menar att skilsmässobrevet är kopierat efter en maskinskriven förlaga och att Otto har egna ekonomiska och kulturpolitiska intressen. Otto vill helt enkelt utmanövrera Kate. Men Otto hävdar att H är vid sina sinnens fulla bruk och att grälet var droppen som får hans bägare att rinna över.

Det finns alltså två versioner av hur skilsmässan gick till.

Kylhammars konklusion är att H efter djup och långvarig söndring gör slut på grund av Kates otrohet. Hädanefter är Kate och Otto fiender för livet. Kortsiktigt vinner Otto kampen om Övralid och börjar rensa bort minnena av Kate från gården. Han blir husföreståndare och arbets­ledare på Övralid samt även H:s gode man. Frödin ändrar i testamentet och raderar Kate. Stiftelsen kommer inledningsvis att ledas av Frödin och landshövdingeparet Tiselius. Kate överväger med hjälp av

67

sina danska juristvänner att överklaga testamentet, men finner att det inte är lönt. Och Frödin utmålar Kate som girigbuk och maktintrigör.

Det finns inte någon skuld när två personer glider isär, inflikar Kylhammar. Kate är chockad och sörjer skilsmässan. Hon tycker det är natur­ vidrigt att en 78-ring bryter med ett 20-årigt samliv. Men samtidigt har Kate en affär med den 26 år äldre gifte Vagn Aaegesen med vilken hon tillbringar några år på kontinenten. Kate Bangs mycket personliga ‘Tankebok 1936–1939’ ger inblickar i denna passionshistoria och hennes filosofiska och teologiska grubblerier. Kate håller affären med Vagn hemlig för väninnorna i Sverige. Vagn blir Kates trygghet efter skilsmässan från H och de planerar att gifta sig, men i septem-

68

ber 1939 avlider han oväntat. Vagn testamenterar allt till Kate, men hon avstår sin del till humanitära ändamål. Pinsamheten gentemot Vagns fru Kamma (som är Kates nära vän) och hans barn kunde på detta sätt undvikas. Pengar var ingen drivkraft för Kate. Men det bör påpekas att hon inte heller behövde bekymra sig. Tack vare sitt ursprung och lönsamma aktieposter kunde hon hela livet slippa lönearbete och leva en rentiers fria liv.

Den 20 maj 1940 dör H, Frödin regisserar begravningen och Kate blir inte bjuden. Redan vid denna högtid börjar Frödin och den kände litteraturhistorikern Fredrik Böök att planera för utgivningen av H:s samlade verk. Kate är fullt upptagen med att hjälpa Röda Korset i krigs­

tidens Danmark. Men då dyker Bööks förfrågan om ett samarbete med Bang upp. Kate besitter ju unik inblick i H:s liv och verk och är van att fungera som sekreterare. Hon nappar och de två blir under 1940-talet ett radarpar i bokutgivning som levererar samlade verk i elva band och Bööks tvåbandsverk om diktaren. Kate får ett stimulerande intellektuellt arbete och balanserar Frödins hantering av Övralid som kulturarv.

Frödin börjar förlora kontrollen över Övralid, eftersom Böök även är styrelseordförande för Övralidstiftelsen 1941–1956. Kate framstår som Bööks musa och jämbördiga medarbetare. Bööks fru Tora vägrar skilsmässa, trots att det är uppenbart att förhållandet mellan Fredrik och Kate inte bara handlar om texter. Böök vill rehabilitera och återinsätta Kate på Övralid. Frödin gör allt för att svartmåla deras förhållande. Men det är Böök och Bang som vinner striden.

Frödin blir alltmer kringsnärjd och hans sista försök att utplåna Kate är att göra H:s första fru Emilia Uggla till en viktig person på Övralid. Att Emilia Uggla vilar vid skaldens sida på Övralid är den sista resten av Frödins arrangemang. När Frödin strider mot Böök flyr Kate utomlands. Hon förenas med Emilia Ugglas syster Elin Lilliehöök i sina försök att under 1940-talet svartmåla Frödin. Huvuddokumentet, Kate Bangs ‘Redogör­ else’, sysselsätter henne i många år. Där försöker hon framställa sig själv som offret, H som marionetten och Frödin som skurken. Hon hade planer på publicering, men Tor Bonnier nekade.

Kate Bangs sista decennier blir lugnare. Vännen Greta Hamilton på Boo fideikommiss i Närke erbjuder henne i början av 1940-talet att disponera en flygelbyggnad på Iboholm där hon kan leva enskilt i naturen, men i närhet till umgänge med vänner. Här skriver Kate merparten av böckerna Vägen till Övralid och Övralid. Böckerna blir en stor försäljningsframgång. Kate vet att verka utan att synas och kan på äldre dagar även kalla sig författare. Kate sätter H:s författarskap i centrum och gör sig till hans språkrör. Hon tar kommandot över berättelsen om Övralid. Otto Frödin dör 1953 och hans ambitioner att blåsa upp skalden till svenskhetens författare gjorde honom mer till museiföremål än människa.

Fram till 1965 sitter väninnan Maud Hemström kvar i Övralids styrelse och därmed har Kate Bang fribiljett till gårdens arrangemang. Kate

flyttar 1971 in på ett äldreboende i Hilleröd och avlider 1976 i en ålder av 84 år. Trälådan med dagböckerna går vidare till dottern Karen. Utifrån denna har Martin Kylhammar tecknat bilden av Kates starka position i svenskt kulturliv som författare, utgivare, forskare, biograf och kulturarvs­ konstruktör. Kate var utan tvekan den viktigaste kvinnan i H:s liv.

För den som är intresserad av böckers redigering och disposition väcker läsningen frågor gällande hanteringen av källmaterialet. Redan i inledningen anslår Kylhammar en personlig ton om skattjakten då han samlade material för att ge boken fylligt stoff. Tanken är god, men det blir inte särskilt verkningsfullt. Att vara personlig i relation till ett mångfacetterat källmaterial är vanskligt. Metatexter i en faktabemängd skildring är särskilt känsliga och ibland skär det fel.

Utvikningen om nazistagenten Paul Grassmanns fake news om H:s sympatier för Hitler är visserligen viktig, men tar så stor plats att den bryter flödet i berättelsen.

Redovisningen av källorna är problematisk.

Jag förstår tanken att inte tynga texten med noter, men den metod som man valt – att infoga små kommentarer eller förkortningar i den löpande texten – blir störande och nyckfull. Om man skulle bli särskilt intresserad av att fördjupa sig i litteraturen om H eller precist fastställa en tryckt källa som omnämns så står man sig slätt.

Den ibland övertunga redogörelsen hade behövt skärpas.

Kylhammars stora bragd är att dels gå till botten med ‘Nobelpristagarparet’ och deras förhållande bakom scenen, dels att han på ett vidsynt sätt inte vill moralisera om människors handlande. Han väger aktörernas agerande mot varandra och ger oss olika versioner av verkligheten.

En tillrättalagd historieskrivning om H:s sena år, som huvudpersonerna Kate Bang och Otto Frödin skapade i efterhand, omprövas. Kylhammar skriver historien framlänges utifrån ett nytt källmaterial producerat i realtid. Studiens huvudärende är att falsifiera faktoiderna och ge en sannare historia om Kate Bangs och H:s samliv. För arkivnördar och historiestuderande är boken en prövosten och kan fungera som ett oupphörligt engagerande och lärorikt exempel.

gunnel furuland

69

Barnavänner och skolkamrater: Svenska barnoch ungdomstidningar 1766–1900 sedda mot en internationell bakgrund

Sonja Svensson. 267 s. Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet 146. Stockholm: Carlssons, 2018. isbn 978-91-7331-920-1 ‘Det vare mig fjärran att med denna bok lägga hyende under den uppväxande generationens maklighet’ står det i förordet till ett slitet gult häfte som var i flitigt bruk både av mig som hittat det i morfars bokhylla och av mina klasskamrater. Det var i början av 1960-talet då vi gick på latinlinjens halvklassiska gren och tragglade romersk poesi.

L. F. Kumlins prosaöversättning av Horatii Oden, epoder och sekularsång var den gången nästan hundra år gammal och hade hunnit vara en åsnebrygga för åtskilliga generationer gymnasister – vi var inte de första att i skydd av bänklocket rådfråga denna lathund. Även om behovet försvann snart därefter finns fortfarande några exemplar listade på internet och kanske samlar andra ännu damm på antikvariatens hyllor fast efterfrågan sjunkit drastiskt. Han hade förstås fel i sin fromma förhoppning, den välmenande översättaren: hans försvenskning på prosa av Horatius var just en sådan mjuk kudde under vår lättja, vi som hellre tjuvtittade än gjorde grovjobbet. Kumlins formulering dök upp i mitt minne när jag i Sonja Svenssons nyutkomna Barnavänner och skolkamrater som är en lika lärd som läsvärd bok, ser hur utgivaren av en skoltidning 1875 klargjorde sin ambition att inte alls underlätta lättja hos sina unga läsare, tvärtom: Ändamålet med denna lilla skrifts utgivande är att bereda det uppväxande släktet en nyttig och nöjsam hemläsning, att uppmana barnen till flit och ordentlighet i skolan och hemmet, lämna dem tillfälle att på egen hand författa och i detta blad införa smärre uppsatser i form av brev till deras kamrater, m.m.

Kalmariten Gustaf Berggrens Skolklockan var ett av många liknande pressalster, de allra flesta med kort varighet. Många skrifter i 1800-talets stormflod av periodisk press med skolbarn som avnämare hade högt ställda mål. Syftet var att med bland andra Viktor Rydberg och Pontus Wikner – och märkligt nog också någon gång Nietzsche – som efterföljansvärda exempel ‘samla ungdomar i en konservativt idealistisk kamp

70

mot överflöd och vulgarism för måttlighet och kulturell odling’, som Sonja Svensson sammanfattar det (hon överlåter åt läsaren att konstatera hur aktuell utsagan fortfarande är, eller borde vara). Den gången gällde propagandan bland annat nykterhet och djurskydd. Den allestädes närvarande Zacharias Topelius som Sonja Svensson är expert på var en av många som engagerade sig i majföreningar för småfåglars beskydd. En stor del av tidningarna hade olika religiösa samfund och söndagsskolor som intressenter och utgivare. Rabulisten Strindberg var snabb att slå ner på den salvelsefulla gudligheten hos kristna författare, förläggare och boktryckare när han lät Arvid Falk besöka dem i Röda rummet, i ett romankapitel som Sonja Svensson med fog kallar ‘bubblande elakt’. På många håll i hennes studie får man inblickar i forna tiders syn på hur barskt barn borde uppfostras, och i förhoppningarna att den hårdhäntheten skulle kunna ändras. Så här formulerades det redan 1877: inom hundra år torde man kanhända kunna upphänga rottingen i ett antikvariskt museum, såsom en kvarleva från äldre mörkare tider, och som ett bevis på ‘förfädrens råhet och okunnighet’.

I min skånska folkskola på femtiotalet förvarade vår hetlevrade lärare sin rotting bakom skåpet med skelettet efter en sömmerska i Dresden (att hon varit det kunde man läsa på etiketten). Han

använde den aldrig, det räckte med att han hotade att ta fram den. Men det är märkligt att det dröjde ända till 1979 innan agan förbjöds i svenska skolor.

Sonja Svensson som försett sin studie med undertiteln ‘Svenska barn- och ungdomstidningar 1766–1900 sedda mot en internationell bakgrund’ redogör i förordet för bokens långa tillkomst. Sedan hon 1983 doktorerat på avhandlingen Läsning för folkets barn: Folkskolans Barntidning och dess förlag 1892–1914 som var en gedigen pionjärinsats blev hon samma år chef för Svenska Barnboksinstitutet i Stockholm. Det värvet skötte hon med briljans och diplomati fram till 2005. Jämsides med andra krävande arbetsuppgifter var hon redaktör för de första nittionio böckerna i institutets imponerande serie Skrifter (bland annat lät hon påpassligt en bok om svenska synpunkter på H. C. Andersen ingå i serien 2005, lagom till det andersenska tvåhundraårsjubileet). Om hennes många och mångsidiga insatser kan man läsa i den Vänbok till henne som gavs ut 2008 som skriftseriens hundrade nummer, en vacker volym redan på utsidan tack vare Fibben Halds fina pärmbild av en uppsluppen Sonja Svensson. Som de flesta forskare fann hon att hon fick mer material över än vad som rymdes i avhandlingen, och hon har under de tre dussin år som gått sedan dess samlat på sig ännu mycket mer, ett oerhört omfattande material excerpter, anteckningar och upplysningar på ett fält som nog är bland de mest svåröverblickbara en pressforskare kan ge sig i kast med (i sitt förord till denna sena uppföljare tackar hon bland andra svensk pressforsknings nestor, Per Rydén, liksom sin man Conny Svensson, professor emeritus i litteraturvetenskap).

En inledande översikt av forskningsläget följs av en kartläggning av den internationella bakgrunden från tidigt 1700-tal och framöver (i Tyskland, England-Amerika, Frankrike och Norden) som i sin tur följs av det centrala avsnittet, om svenska (inräknat finlandssvenska) barn- och ungdomstidningar 1766–1900, där kända publicisters insatser granskas och värderas. Där möter vi bland många andra Dagens Nyheters grundare Rudolf Wall, psalmdiktaren Lina Sandell, Onkel Adam (Carl Anton Wetterbergh) som gav ut tidningen Linnea ‘som satt djupa spår i vår svenska barnlitteraturhistoria’ och vars hem på Hunne­ bergsgatan i Linköping man fortfarande kan be-

söka, och den ständigt verksamma Stina Quint som sjösatte den långlivade Folkskolans Barntidning. Efter denna mycket detaljerade kartläggning där bokens tyngdpunkt ligger följer en uppslagsrik katalog på lämpliga uppgifter för vidare forskning: av ägare bakom tidningar och tidskrifter, och av utgivning och utformning.

Efter att ha sett bokens många bilder på vackra omslag, inte minst jultidningarnas, hoppas jag att Sonja Svenssons nästa bok handlar om illustratörerna. Hon har letat upp en förbluffande uppgift om hur lukrativ en beställning kunde vara för en eftertraktad illustratör: för en enda teckning i en jultidning arvoderades Carl Larsson en summa som var lika stor som en arbetares årslön.

Boken avslutas med en femtiosidig bibliografi som med tillförlitlig akribi förtecknar mängder av tidningar och tidskrifter för en ung läsekrets, alltifrån Wecko-blad til barns nytta och nöje (1774) och Magazin för svenska ungdomen (1777) till den långlivade Saga (1899–1954) och Veritas som gavs ut 1899 men knappt klarade sig in i nästa århundrade, den lades ner redan året därpå. På flera ställen får vi veta att blivande författare tog sina första stapplande steg som minderåriga skribenter i dessa blad, däribland Bertil Malmberg som skrev till Zacharias Topelius vars svar nådde honom först efter femtiofyra år, vidare Elin Wägner, Marika Stiernstedt och Hjalmar Bergman: en god plantskola för många. Sonja Svensson som har tidigare forskare i tacksamt minne, bland dem Eva von Zweigbergk som hon går i mycket mild polemik mot, och Göte Klingberg, avslutar med att konstatera att tiderna förändras, och med dem hennes studieobjekt: I en tid då barns minskade bokintresse börjat ses som ett avgjort problem är självfallet – trots nytillskotten – även tidningar inriktade på dem en hotad kategori. ‘Papperstidningar’ även för vuxna läggs nu ned i ökad omfattning. Efter ett kvarts årtusende är det kanske inte märkligt om den svenska barnpressen nått ett slags slutpunkt – och nära nog blivit ett medium färdigt att summera. Desto viktigare då – och ett privilegium – att få teckna dess fascinerande historia under en lång period.

Och ett privilegium för oss att tack vare Sonja Svensson få läsa den!

ivo holmqvist

71

B O C A R P E LA N · B REV TI LL STI G C A R L SO N 1 2 JU LI 1 960 Gunnar Björling dog i Helsingfors den 11 juli 1960, 73 år gammal. Dagen därpå skrev Bo Carpelan till vännen Stig Carlson i Stockholm, grundare av och redaktör för Lyrikvännen, och berättade. Tack till Peter Bodén, Antikvariat Hundörat, som ställt brevet till vårt förfogande. Hösten 2018 utkom Fredrik Hertzbergs stora och mycket läsvärda biografi över Björling, ”Mitt språk är ej i orden”: Gunnar Björlings liv och verk (Appell förlag). Walter D(ickson) som nämns i det handskrivna tillägget till brevet, hade skrivit en bok om Björling redan 1956.

Kära Stig,

H:fors 12.7

ja det känns tungt. Gunnar hade ju varit sjuk rätt länge men hållit sig uppe med viljan. Vid midsommartiden gick han med Warburton till läkare; han hade då redan tidigare klagat över hjärtbesvär som varit så svåra ‘att jag väntat att när som helst dö’. Men det var inte främst hjärtat; det var långt gången lungcancer som nått strupen.

När Gunnar (som aldrig troligen blev medveten om att han hade kräfta, blott att det var på tok med hjärtat; i varje fall meddelade ingen honom om detta) fick sanktion på att han var sjuk gick det snabbt nedåt. Han låg en vecka eller litet mera i Brunnsparken. Jag tittade till honom så ofta jag kunde och Warburton som bor i samma hus skötte om honm. Men det blev till slut omöjligt att sköta honom. Själv orkade han inte med så mycket mera, läste ej, halvsov; barndomsminnen kom i drömmarna och de piller han fått kunde inte döva smärtorna. Så låg han på Maria den sista veckan. Sista gången jag så honom vid medvetande var senaste torsdag då han viskande bekymrade sig över att han inte såg sin rock i rummet. Han fick hela tiden glykos i armen då han hade svårt att svälja även flytande föda. På lördagen kände han inte igen mig; tidigt måndag morgon var det slut: det trogna hjärtat var troget till slutet och sade upp bekantskapen inför förlängt lidande. Bäst så. Läkaren hade räknat med eventuellt ett par månader.

Gunnar ville bestämt att hans sjukdom inte skulle omtalas. Vi hade dock småningom tänkt

72

Gunnar Björling, mars 1960.

meddela de närmaste vännerna och knyckte även på de gamla kamraterna som 1916 satt i hans diktarlya: bröderna Enckell, Cid Erik. I ett testamente är Gunnar som väntat spartansk: ingen jordfästning, blott kremering, ingen uppvaktning, inga adresser, ingen präst, ingen annons förrän efter kremeringen, intet meddelande om någonting, allt fullständigt tyst. ‘Ej befriar döden dig men klipper allting av’ skrev Gunnar visst en gång. Så det blir ingen begravning, Några av de äldsta vännerna följer honom i torsdag på hans väg från Maria sjukhus’ bårhus till Krematoriekapellet; han läggs ned i en familjegrav i Helsingfors. Cid Erik Tallqvist hade han utsett till att sköta om allt han efterlämnat.

Ingen Gunnar. Ingen diktarlya i Brunnsparken att besöka.

Nu är ej död det är en röst knappt skimrande i denna ljusnatt och mellan rymd och hav

Jag reser lördag till landet. Min adress fram till 15.8. är Masku, Odensaari. Vi ses kanske i september. Varm hälsning.

Bo Ser du Walter D. i trakterna, kan du ju medd. detta.

Typografisk fotobalett

Karel Teige (1900–1951) var en mångsidigt begåvad tjeckisk avantgardist; grafisk formgivare, fotograf, poet, konst- och litteraturteoretiker. Hans originella alfabet i fotomontage, koreograferat av dansaren Milča Mayerová, ABECEDA från 1926 har givits ut av Redstone Press. www.redstonepress.co.uk

LAPIS LAZUL I I MUNNEN! I Science Advances volym 5 nummer 1 januari 2019 presenterar en grupp forskare från olika discipliner och lärosäten ett gemensamt forskningsprojekt. De har upptäckt spår av lapis lazuli hos ett medeltida kvinnoskelett; ett fynd som ger ny kunskap om såväl medeltida handel som medeltida illuminerade handskrifter.

På en kyrkogård i anslutning till ett nunnekloster i Tyskland fann man detta skelett som härrör från en kvinna på mellan 45 och 60 år som dog någon gång mellan år 997 och 1162. På tänderna fanns spår av blått pigment, ultramarin, tillverkat av lapis lazuli. Lapus lazuli användes vid illuminering av handskrifter och var mycket dyrbart. Att finna dessa blå fläckar på en kvinnas tänder var överraskande. Det var inte vanligt att kvinnor anförtroddes att utföra kostbar illuminering men här tycker sig forskarna har funnit ett bevis på att det förekom. Utifrån hur fläckarna är placerade tros de ha uppkommit i samband med att kvinnan slickade på penseln när hon målade.

Lapis lazuli utvanns ur gruvor i Afghanistan.

Under medeltiden transporterades exotiska varor, exklusiva varor – bland annat lapis lazuli – från Asien till Europa. Lapis lazuli var lika ovanligt och dyrt som guld men inte mycket är känt om tidig handel och nyttjande konstaterar forskargruppen. En så tidig användning av detta dyrbara pigment som upptäckten vittnar om visar att det var tillgängligt i större utsträckning än man förut trott. Och fyndet är ett bevis på att en kvinna använt detta mycket ovanliga och dyra pigment.

Klostret där hon var verksam förstördes i en brand på 1300-talet så skelettet är ett unikt vittnesbörd som berättar om kvinnans syssla och visar att hon ingick i ett nätverk som sträckte sig från gruvorna i Afghanistan till hennes klostergemenskap i Tyskland. ingrid svensson Läs hela artikeln på http://advances.sciencemag.org/content/advances/5/1/ eaau7126.full.pdf

73

74

Balthasar Moretus and the Passion of Publishing

Dirk Imhof, Paul van Capelleveen, Goran Proot, Andrew Steeves, Guy Vingerhoets. 88 s. Kontich: BAI , 2018. isbn 9789085867708 För några år sedan arrangerade Föreningen Biblis en resa till Belgien. Ett av resmålen var PlantinMoretus Museum, ett tryckerimuseum som ligger kvar i de lokaler på Vrijdagmarkt i Antwerpen där familjen Plantin Moretus bodde och verkade från 1576 och 300 år framåt. Besöket var en stor upplevelse. Det var som att kliva in i en tavla av Vermeer. Ljuset silades genom fönstren, de breda golvplankorna lystes upp, gyllenlädertapeterna skimrade. Vid sidan av möbler, tavlor, familjeporträtt målade av Rubens, bibliotek och bruksföremål stod tryckpressar från 1500-talet och framåt på rad. Det var som att gästa någon som bara tillfälligtvis hade lämnat sitt hem och sin arbetsplats.

Christophe Plantin gav ut sin första bok år 1555 och inom några år var hans tryckeri ledande i Europa. Han skaffade sig typer till olika alfabet och framställde typografiska mästerverk. Hans

polyglottbibel (1568–1572) är ett mästarprov som vid sidan av flera Plantin-tryck finns i KB:s samlingar. Plantin bestämde sig för att den i familjen som var bäst lämpad för uppgiften skulle driva firman vidare. Denna idé har praktiserats genom åren och bidragit till att verksamheten kunnat fortgå så länge som 300 år i en och samma familj.

Den siste ägaren, Edward Moretus, sålde huset till staden år 1876 och därefter grundades museet, som idag är både världsarv och världsminne. Det senare tack vare ett intakt företagsarkiv som ger oss en sammanhängande branschhistorik från 1500- till 1800-tal med kostnadsberäkningar, brevväxlingar mellan författare och förläggare, information om köpare samt illustrationer av bland andra Rubens.

Christophe Plantin anställde en medhjälpare vid namn Jan Moretus. Han blev sedermera Plantins svärson och den som fick överta verksamheten. Moretus valde att trycka böcker i dyrare format än sin svärfar – och senare generationer har fortsatt på den exklusiva linjen. Balthasar Moretus var Plantins barnbarn och ledde verksamheten 1610–1641. Hösten 2018 anordnade museet utställningen Baroque book design: The

Balthasar Moretus, skiss till titelsida och Peter Paul Rubens, förlaga till utsmyckning (ur boken).

Motstående sida. Det slutliga resultatet (©Trustees of the British Museum).

75

baroque book: a happy joint creation of Balthasar Moretus and Peter Paul Rubens. Det är för sent att se utställningen, men en bok finns: Balthasar Moretus and the Passion of Publishing. Som utställningsnamnet berättar är barockens bok i centrum och samarbetet mellan vännerna Moretus och Rubens får exemplifiera den framstående barocka boken producerad i den barocka staden Antwerpen. Moretus ägnade stor kraft åt bokformgivning och bokens konstnärliga aspekter, titelsidorna var genomarbetade och han lockade många etablerade konstnärer att medverka med illustrationer; han var nog den förste att samverka med ledande konstnärer i bokkonstnärliga sammanhang. Tillsammans med Rubens genomfördes mer än tjugo bokprojekt. Moretus lät trycka påkostade illustrerade verk, han använde sig av olika papperskvaliteter vilket i sin tur medgav att lyxvarianter kunde erbjudas till försäljning. Moretus tycks ha haft koll på alla detaljer i bokproduktionen och han var hela tiden på jakt efter nya idéer.

Bokens huvudförfattare – Dirk Imhof, som ansvarar för museets arkiv och bibliotek, och Goran Proot – har med hjälp av museets rika samlingar och arkiv visat att Balthasar Moretus under en period då bokproduktionen genomgick stora förändringar tack vare sin passion for publishing lyckades motivera författare och konstnärer att tillsammans med tryckeriet skapa konstnärligt högtstående böcker utan att han för den skull tappade greppet om affärsverksamheten. En lukrativ produktion av liturgiska verk underlättade tillvaron. Tack vare ett dokument i arkivet som förtecknar kronologiskt och med prisuppgifter mer än 2 300 publicerade titlar från åren 1580–1655 har Goran Proot kunnat genomföra en ekonomisk analys av Plantin Moretus prispolicy där överväganden gällande papper, format, typer, sättning, korrekturläsning etc görs.

Boken innehåller även avsnitt om dagens bokkonst och i utställningen gjordes jämförelser mellan Moretus konstnärssamarbeten och våra dagars utgivningsprojekt.

Boken finns att låna på KB. Ett besök på Vrijdagmarkt förbereds bäst med hjälp av museets innehållsrika webbplats. ingrid svensson

76

SYLVIA PLATHS DEBUT Lika känd som hennes roman Glaskupan är, lika okänd är nog hennes första separatpublikation.

Sylvia Plaths A Winter Ship finns nu att beskåda på National Library of Scotland i Edinburgh.

Biblioteket lyckades i vintras ‘få hem’ ett av de endast 60 exemplaren, vilka trycktes just i den skotska huvudstaden. Det var Tragara Press som lät trycka dikten 1960, samma år som Plaths samling The Colossus publicerades.

Enmansförlaget Tragara drevs av Alan Anderson praktiskt taget fram till det att han dog 2016, 93 år gammal. Han var känd som förläggaren som ‘publicerar poesi för poeter’. Anderson fick kontakt med Sylvia Plath via hennes make Ted Hughes. Efter att ha läst en novell av Hughes, som den skotske förläggaren blev förtjust i, skrev han ett brev till honom. Anderson frågade om Hughes möjligtvis hade något som Tragara kunde få ge ut. Till svar fick han att Hughes hustru, Sylvia Plath, var poet och kunde han tänka sig att publicera något av henne istället? Det kunde Alan Anderson trots att han, liksom de flesta på den tiden, aldrig hade hört talas om Plath.

Resultatet blev A Winter Ship, en fyrsidig utgåva som sattes och trycktes för hand. En del av häftena skickade Sylvia Plath som julhälsning till vänner och familj julen 1960. Om det berättar hon i ett brev till sin mor.

I och med förvärvet av A Winter Ship har National Library of Scotland nu en nästan komplett samling av Tragaras utgivning, böcker och häften som är eftertraktade av bibliofiler världen över. charlot ta e. lindell

Boken och läsaren som konstnärligt motiv

Boken och läsande människor avbildas ofta i konsten. Och då och då utkommer böcker och kalendrar som visar ett urval ur denna rika bildskatt. De la Renaissance aux xxe siècle: L’art de lire är en liten nätt volym utgiven av Éditions Artlys 2015 med kommenterade konstverk från Fra Ange­lico till Edward Hopper och en hyllning till läsning i alla dess former: den gudfruktiga, den visa, den utbildande, den lättjefulla, den drömmande, den privata, den omstörtande…

Stefan Bollmans Frauen, die lesen, sind gefährlich har sedan 2005 utkommit i flera upplagor och på många språk, dock ej svenska. Läsande kvinnor i måleri och fotografi från medeltiden till våra dagar, med tyngdpunkt på 1800- och 1900-talen, presenteras i denna innehållsrika volym där bild och text tillsammans beskriver en kvinnornas läshistoria. Farliga? Eftersom kvinnan genom att läsa tillägnar sig insikter som från början inte var menade för henne.

Ett nytt, välkommet tillskott till genren är

Reading Art: Art for Book Lovers av David Trigg utgiven av Phaidon Press 2018. Närmare 300 konstverk från museer och samlare över hela världen uppvisas i denna innehållsrika volym, som lyfter fram boken i alla dess former och funktioner, från den värdefulla handskriften till dagens pocketbok. Böcker som vanitasmotiv, i stilleben, kvinnor som läser, studiemiljöer i kloster och universitet, läsning för bildning och för lust, romanläsning, läsning i stället för städning, demonisk bibliotekarie, förbjuden läsning, blinda barn som läser braille, motsträviga läsare, läsare som somnar över böcker, skolmiljöer från när och fjärran, notläsning, högläsning, moder läser för barn, madonna och barn, läsning på resa, läsning i det fria, drömmerier, nakenläsning, stora författare läser, män i sina bibliotek, religiösa motiv, bokförsäljare, brända böcker… I måleri, fotografi, skulpturer och installationer. Alla utgör bevis på att Emily Dickinson har rätt: The dearest ones of time, the strongest friends of the soul – BOOKS. ingrid svensson

Njutningsfull, cigarett i handen, vinkaraff på bordet, som är översållat med böcker.

La lettrice av Federico Faruffini cirka 1865, Galleria d’Arte Moderna, Milano.

77

Reenpääs fennica

En eftermiddag kort innan jul var det kaffe och tårtkalas på nationalbiblioteket i Helsingfors, tidigare Helsingfors Universitets bibliotek. Professor Heikki A. Reenpää öppnade sin andra bibliotekssal i bibliotekets huvudbyggnad. Den första hade öppnats 2005 och omfattar en nära fullständig samling gammal fennica-litteratur, som jag i förbigående nämnde i Biblis 76.

Donators syfte är att ge studerande i litteratur en möjlighet att bekanta sig med sitt studiematerial i möjligast originalskick. Den samling som nationalbiblioteket trots brand och krig innehar, måste sorgfälligt övervakas och kan inte nyttjas av studerande. Då finns Reenpääsamlingens exemplar i gott skick och perfekt inbundna att tillgå. Jag har förstått att samlingen nyttjas i enlighet med sitt syfte, vilket gläder varje bokvän.

Den nya samlingen som nu fick en sal granne med den föregående omfattar finsk skönlitteratur i originalutgåvor och förlagsband från seklet på båda sidor om året 1900. Heikki Reenpää har sedan ungdomsåren samlat ihop dessa böcker utgivna av det Reenpääska familjeförlaget Otava, för vilket han senare blev verkställande direktör.

På den tiden hade inte ens bokförlagen arkivexemplar av alla sina utgivna alster. Också här är syftet att tillåta forskningen att se levande bevis i stället för reproduktioner och fotografier.

Tårtkalaset samlade inte bara nationalbibliotekets fackfolk och andra yrkesbibliotekarier. En tidigare statsminister och känd kulturpersonlighet hörde till de inbjudna. Också Sällskapet Bokvännerna i Finland var företrätt. Det kan hända att detta var den sista gången en så betydande samlargärning manifesterades konkret inom nationalbibliotekets väggar. henrik degerma n Bokåret 2019 i Norge

Bokåret 2019 ble lansert 19. januar med høytlesning i biblioteker over hele landet.

Biblioteker og andre har fått støtte fra Nasjonalbiblioteket til leselyst-arrangementer, fordi dette året skal skape leselyst og leseglede. For fol-

78

kebibliotekene er det også det blir produsert en plakatutstilling om den norske bokhistorien.

I året 1993 markerte Norge 350-årsjubileet for at den første boken ble trykt i Norge i 1643 – en almanakk trykt i Christiania av Tyge Nielssøn.

Markeringen i år skrur norsk bokhistorie enda lenger tilbake, til året 1519, og vil markere at utgivelsen av de to eldste norske trykte bøkene, Missale Nidrosiense og Breviarium Nidrosiense, er 500 år. De ble trykt i henholdsvis København og Paris i 1519 etter oppdrag fra erkebiskopen i Nidaros, Erik Valkendorf, til felles bruk for kirken i Norge.

Viktige arrangement i løpet av året blir Nasjonalbibliotekets bokhistoriske seminar 22.mai om bøkene fra 1519 og Workshop 23.mai ‘Databaser over inkunabler’ og eldre bøker. Bibliografien Norske bøker 1519–1850 blir lansert og høsten 2019 åpner Nasjonalbiblioteket en stor bokhistorisk utstilling som viser de eldste trykte bøkene, sammen med annet materiale som har vært viktig i den norske bokhistorien.

Og – i 2019 er Norge gjesteland på bokmessen i Frankfurt. NORLA – Norwegian Literature Abroad – ‘organiserer gjestelandsprosjektet, og samarbeider tett med forfattere, forlag, agenter, kunst­institusjoner og andre kulturaktører om å lage et innholdsrikt program’ skriver NORLA , jmfr norway2019.com, og videre at det ‘er den største utenrikskulturelle satsingen i moderne tid’ – og omfatter aktiviteter i hele det tyskspråklige området, med høydepunkt under bokmessen fra 16.–20. oktober 2019.

Grafill – Norsk organisasjon for visuell kommunikasjon – arrangerer hvert år konkurransen Årets vakreste bøker, en kåring m/prisutdeling og utstilling. Utstillingen åpnet 9.mai og vinnerbøkene sendes ut på utstillingsturné til flere norske byer høsten 2019. Gullvinnere sendes i tillegg til bokmessen Book Art International i Frankfurt og konkurransen ‘Schönste Bücher aus aller Welt’ i Leipzig. berit ch. nielsen

Rättelse till Biblis 85

I Jonas Nordins artikel om Edward Gibbon i Biblis 85 tappades tyvärr en not bort i redigeringen.

Efter första stycket i högerspalten s. 16 (‘… en bit in på 1800-talet’) skulle en hänvisning gjorts till följ­ande nottext: * Judith Hopkins, ‘The 1791 French Cataloging Code and the Origins of the Card Catalog’, Librar­ies and Culture 27 (1992), s. 383–88; Isabelle Charmantier och Staffan Müller-Wille, ‘Carl Linnaeus’s bot­anical paper slips (1767–1773)’, Intellectual History Review 24 (2014), s. 217. Jag tackar Pelle Snickars för dessa referenser. Se även Ann M. Blair, Too Much to Know: Managing Scholarly Information before the Modern Age (New Haven och London: Yale University Press, 2010) s. 93f.

Rättad i den digitala versionen av Biblis 85 (not 62a).

Meningen med ett universitetsbibliotek

Den mycket läsvärda lilla skriften Meningen med ett universitetsbibliotek (2019), författad av Lars Burman, överbibliotekarie på Uppsala universitetsbibliotek, och charmfullt illustrerad av Petra Wåhlin Massali som även stått för formgivningen, finns fritt tillgänglig att ladda ner via Divaportalen. http://www.diva-portal.org

Herb Lubalin (1918–1981)

Det finns idag rika möjligheter på nätet att stifta närmare bekantskap – eller förnya en gammal bekantskap – med en av den grafiska formgivningens giganter, Herb Lubalin. I samband med hundra­ årsminnet av hans födelse lanserade Herb Lubalin Study Center en innehållsrik webbplats, och två av de tidskrifter som han är särskilt förknippad med, Fact Magazine och Upper & lower case Magazine (U&lc) finns båda tillgängliga i öppna arkiv. http://www.lubalin100.com https://fact.110west40th.com blog.fonts.com/?s=ulc

Medarbetare i Biblis 86

henrik degerman är ordförande för Sällskapet Bokvännerna i Finland. ivo holmqvist är professor emeritus i skandinavisk litteratur vid universitetet i Ghent. charlotta e. lindell är kulturjournalist med särskild kärlek till allt skotskt. berit ch. nielsen är verksam inom Norsk bok- och bibliotekhistorisk selskap. johan mannerheim är tidigare biblioteksråd vid Kungliga biblioteket. maria modig är journalist och författare. ingrid svensson är tidigare förste bibliotekarie vid Kungliga biblioteket och var Biblisredaktör 2004–2018.

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse : Gunnel Furuland (ordförande och skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Ulf Strömquist (sekreterare), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall, Antoinette Ramsay Herthelius, Ulf Jacobsen och Johan Melbi Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Gunnel Furuland Redaktörer : Jonas Ellerström, jonas@ellerstroms.se och Ulf Jacobsen, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare : Rikard Heberling, Kristina Lundblad, Glenn Sjö­k vist, Ulf Strömquist och Ingrid Svensson Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 86 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2019 Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion : Johan Mannerheim s. 2–26; Jewish Historical Museum, Amsterdam s. 31–46; Antikvariat Mats Rehnström s. 49–61; Kungliga biblioteket s. 62–65; Albert Bonniers förlag s. 68; Carlssons s. 70; Redstone Press s. 73; British Museum s. 74; Plantin-Moretus Museum s. 75; Galleria d’Arte Moderna, Milano s. 77; Uppsala universitetsbibliotek s. 79; Glenn Sjökvist s. 79 Tryck : Livonia Print, Lettland 2019 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-392-9

80

Biblis 86

Biblis 86 kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2019 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBdB2Pz FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-392-9