Biblis 88

Biblis 88

Biblis 88 kvartalstidskrift för bokvänner Vintern 2019/20 sek 125

01 02 FnL1 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ ZXRlcgBd6Nlb 02 0044

isbn 978-91-7000-407-0

Biblis

nummer 88 vinter n 2019/20 redak törer jonas ellerström och ulf jacobsen

2 Telegram på lyxnivå Magdalena Gram 38 I en boksamlares ögon – Att lära sig läsa och stava. Några exempel på hjälpmedel Johan Mannerheim 53 Jönköpings Litografiska Gunnel Hedberg 64 Bokhandlarens bekännelser. Samtal med Shaun Bythell Charlotta E. Lindell 68 With the compliments of Mr. Themerson. Böcker från Gaberbocchus Press i Svenska Akademiens Nobelbibliotek Jonas Ellerström 74 Nyheter & Noterat 80 Föreningen Biblis

Framsida Lyxtelegram: Lx 142 av Sven Larsson, Lx 121 av Ardy Strüwer Baksida Telegrambud på vespa 1950-talet. Fotograf okänd. Tekniska museet. TEKA0136320

2

magdalena gram

Telegram på lyxnivå

I

digitaliseringens spår märks en ökande osäkerhet om vad Kungliga biblioteket ska samla in. Gränsdragningarna var mindre komplicerade i en analog tid, men även då hamnade vissa tryckta dokument i en gråzon. Som exempel kan nämnas material som adventskalendrar, pappersbonader och lyxtelegramblanketter – de sista skiljer sig från ordinära telegramblanketter genom en viss konstnärlig utsmyckning.

Telegramblanketter med skrivna meddelanden förekommer i nationalbibliotekets många personarkiv. Mera förvånande är att det i vardagstrycket – det som tidigare kallades okatalogiserat tryck – finns en kapsel med oskrivna lyxtelegramblanketter. Prov på denna materialkategori förekommer även i andra institutioners arkiv och samlingar, bland annat i Tekniska museets arkiv. Där förvaras också en del av de konstnärliga originalen till de av Televerket utgivna lyxtelegramblanketterna.

Den här artikeln avser att belysa företeelsen lyxtelegramblanketter, huvudsakligen som de framträdde i Sverige från starten 1912 till avvecklingen 1977. Meddelanden skrivna på sådana blanketter kommenteras enbart ur generell synpunkt. Tekniken för förmedling liksom taxeringen av lyxtelegram skiftade över tid och berörs relativt kortfattat. Författarens perspektiv är snarast konst- och kulturhistoriskt med fokus på den fysiska blankettens utformning.

Några definitioner Nordisk familjebok förklarar i sin uggleupplaga 1919 uppslagsordet ‘telegram’ som ‘ett skriftligt meddelande befordradt medelst telegraf’. Uppslagsverket kommenterar också kort den särskilda ‘lx’-blanketten. I 1942 3

års tryckta volym av Svenska Akademiens Ordbok förklaras lyxtelegram: ‘telegram som på adresstationen skall utskrivas på lyxblankett’.

En blankett är oftast ett formulär med namngivna och kategoriserade fält som ska fyllas i med efterfrågade uppgifter. Den tillförda informationen hanteras sedan av blankettutfärdaren för att slutligen ingå i dess informationssystem. Lyxtelegramblanketter motsvarar bara delvis en sådan beskrivning. Den förtryckta texten på en sådan blankett består i allmänhet av rubriken ‘telegram’, uppgiften ‘från’ samt blankettens alfanumeriska beteckning. ‘Från’ är avsett att följas av ifyllda uppgifter om avsändarort, telegrafstation, datum och tidpunkt för avsändande samt adressatens namn och adress. Den större delen av blankettens yta är avsedd för avsändarens meddelande. Varken de ifyllda formella uppgifterna eller avsändarens personliga meddelande är avsedda att ingå i ett informationssystem.

Något om tekniken Telegram förutsätter telegrafi, det vill säga överföring av information i form av text och symboler över stora avstånd. Betraktar man syftet med telegrafi som kommunikation, är den en form av telekommunikation och den omfattar såväl tekniker som artefakter och tjänster för överföring av meddelanden mellan sändare och mottagare på geografiskt skilda platser. Kommunikationen sker via ett trådlöst eller trådbundet fysiskt medium. Meddelandet representeras av en fysisk signal, det vill säga en i tid varierande fysikalisk storhet. Signalsystem kan vara akustiska eller optiska. Djungeltrummor och jakthorn är exempel på äldre former av akustiska signalsystem, telefoni på ett modernt. Signaleldar och fyrbåkar är exempel på äldre former av optiska signalsystem, telegrafi på ett modernt. Trådlös kommunikation via dator är numera den dominerande kommunikationsformen.

De optiska signalsystemen utvecklades och mot slutet av 1700-talet fanns metoder för snabbskrift. Användare av de tidiga optiska telegraferna var framför allt militären och avgörande var kravet på snabbhet och sekretess i kommunikationen. Nästa steg i utvecklingen var den elektriska telegrafen och den öppnade för en bredare användning. 1837 uppfann Samuel Morse ett teckensystem, morsealfabetet, som gjorde det möjligt att överföra strömimpulser på en pappersremsa. I Sverige introducerades den elektriska telegrafen 1853 och samma år inrättades Kongl. Elecktriska Telegraf-Werket, från 1871 med namnet Kongl. Tele4

grafverket. Det statliga affärsverkets uppgift var att ombesörja befordring av telegram och utväxling av telefonsamtal.

Infrastrukturen för telegraftrafiken byggdes ut på 1850-talet, bland annat i samband med byggandet av stambanan. 1856 fastställdes Telegrafverkets emblem och uniformsdetaljer. Emblemet var delvis ett arv från 1700-talet, Kongl. Vetenskapsakademien och telegrafverkets emblem. tekniska museet Fortifikationen. En nyhet var de blixtar eller torsviggar som infogats mellan ljusstrålarna i nordstjärnans strålkrans.

Under senare delen av 1800-talet började man lägga ut undervattenskablar för telegrafi mellan kontinenterna och 1866 installerades en transatlantisk kabel. Sedan 1880-talet utrustades telegrafstationerna med telefonförbindelse för telefonering av telegram, en tidsbesparande form för inlämning och distribution. Under 1920-talet utvecklades principen för teleprintern (telex), den fjärrskrivmaskin som då började användas som terminal inom telegrafin.

Privata telegram skrevs ut på pappersblanketter. Före överlämnandet av blanketten ringde telegramoperatören ofta upp mottagaren för att läsa upp meddelandet. Utbärningen ombesörjdes av särskilda bud, under en period klädda i specialsydda uniformer. På ett fotografi från 1896 framträder Stockholms telegrambärarkår, några av dem med cyklar, framför Kongl. Telegraf- och Rikstelefonstationen på Skeppsbron, nära det kungliga Slottet. Uppställning och mundering har en militär karaktär, men efterhand skulle organisation och utrustning anta mer civila former. Under en period var telegrambudens cyklar gula och skyltade ‘Telegram’. Senare utnyttjades även andra fordon vid förmedlingen.

Starten för svenska lyxtelegram En föregångare till själva lyxtelegrammen är 1800-talets vackert präntade och dekorerade hyllningsadresser, en tradition som odlades främst inom kungliga och högborgerliga kretsar. En besläktad företeelse är samma sekels målade eller klippta gratulationstavlor, en folkkonst som var vanlig bland allmogen. Tavlorna överlämnades till ett brudpar eller andra mottagare vid högtidsdagar och bevarades som minne. Ny teknik och ökad demokratisering medförde förändringar i människors sätt att kommunicera. Hälsningar och uppvaktningar i form av tryckta vykort, 5

gratulationskort och helgkort av olika slag blev vanliga under 1800-talets två sista decennier. Samtidigt blev telefoni och telegrafi alltmera tekniker i allmänhetens tjänst. I samlingarna på Kalmar Läns Museum finns ett vackert illustrerat och konstfullt präglat ‘Jul-telegram’, hopvikbart och avsett att skickas med post. Exemplet Jul-telegram. kalmar läns museum talar för att idén med utsmyckade ‘telegram’ är flera decennier äldre än företeelsen lyxtelegram. Fascinationen inför själva mediet telegrafi påverkade antagligen utvecklingen.

Danmark införde 1903 i sin inländska telegramtrafik konstnärligt utstyrda blanketter, avsedda att användas för utskrivning av telegram med lyckönskningar. För tjänsten betalade avsändaren en extra avgift. Det danska exemplet togs upp i Norge. I Sverige arrangerades 1907 en pristävlan bland Konstakademiens elever och Kungl. Telegrafstyrelsen ställde en prissumma på 100 kronor till förfogande för att få fram förslag till en lyckönskningsblankett. Resultatet av tävlingen ledde inte omedelbart vidare. 1911 föreslog den idérike och medicinskt intresserade grosshandlaren Gustaf Hagberg i Göteborg att de gängse texttelegrammen på tunt, grått papper utan dekor skulle kompletteras med en festblankett, ett lyxtelegram. Svenska Nationalföreningen mot Tuberkulos, som sedan starten 1904 gett ut välgörenhetsmärken vid jultid för användning på postförsändelser, skulle i samråd med Kungl. Telegrafverket – den namnform som gällde sedan 1903 – utforma blanketterna. Inkomsten från försäljningen skulle tillfalla nationalföreningen. De tidigare brevmärkena skulle samtidigt finnas kvar.

Förslaget vann gehör och 1912 startade den svenska lyxtelegramtrafiken. Jämfört med vanliga privata telegram bestod lyxtelegrammen av flera förhöjande element: större format, bättre papper och illustrationer i färg i form av dekorativa vinjetter eller illustrationer. Bokstavsformen i den förtryckta rubriken ‘telegram’ varierades och var under tidiga år ofta textad i dekorativt manér. Den dekorativa inriktningen präglade också de tecknade ramverk, som omgav vissa blanketter. I Telegrafverkets interna nomenklatur gällde stundom benämningen ‘lyckönskningstelegram’, att jämföras med engelska ‘greetings telegrams’ och tyska ‘Schmuckblätter’.

6

Avsändare av ett lyxtelegram kunde antingen uppsöka en telegrafstation eller ringa in sina uppgifter. Utskrifter gjordes för hand med vårdad handstil eller på skrivmaskin och ‘telegrafist’ blev snart ett lågavlönat kvinnoyrke. Vid starten 1912 var grundavgiften för ett lyxtelegram 35 öre, varav 15 gick till Nationalföreningen. Senare introducerades vid flera speciella tillfällen lyxtelegram vars extra avgift gick till andra välgörande ändamål. Förutom grundavgiften räknades antalet ord vid taxeringen.

När trafiken med lyxtelegram startade hölls nationalstaten ännu i ära och Kungl. Telegrafverkets tjänster var en del av det pågående nationsbygget. Landets konung kastade då och då sin glans över telegraferandet på lyxnivå, bland annat i samband med olika kungajubileer och insamlingar till särskilda välgörande ändamål. Den kungliga glansen kunde även synliggöras i den konstnärliga utformningen av vissa blanketter där lilla riksvapnet ingick som dekorativt element. En återkommande utsmyckning var även Telegrafverkets emblem, i folkmun kallad ‘krabban’.

En folklig succé Under hela den aktuella perioden förekom olika typer av telegram med benämningar anpassade bland annat till utnyttjad teknik och mottagarens status. Kategorin lyxtelegram blev snart en mycket uppskattad meddelelseform, gångbar i både slott och koja. Den kom också att stå för merparten av den svenska telegramtrafiken. Flera förklaringar finns till succén. Uppvaktning med lyxtelegram överbryggade fysiska avstånd mellan människor, bidrog till gemenskap och skapade högtidskänsla.

Den påkostade blanketten innebar också att välgörenhet kunde kombineras med festivitas. För mottagaren blev lyxtelegrammet ett minne att bevaras och för detta ändamål startade efterhand tillverkning av särskilda album.

De telegramblanketter som fanns tillgängliga i ordinarie sortiment avbildades från och med 1922 på tredje pärmsidan av den tryckta rikstelefonkatalogen. Telegrafverket började även rekommendera lämpliga användningsområden för de olika blanketterna. Mycket snart kom särskilda blanketter att skräddarsys för helger och högtidsdagar som jul, bröllop, Mors Dag och studentexamen. En särskild och mera sällsynt genre var kondoleansblanketterna.

För ett meddelande på maximalt 10 ord gällde 1928 standardtaxan 1 krona och 50 öre. Kostnaden kan förefalla måttlig, men gratulations7

kort och helgkort befordrade via vanlig postgång var en betydligt billigare lösning. På marknaden förekom också hybrider mellan lyxtelegram och sådana tryckta kort, utgivna av privata förläggare. Bildsidan på ett ‘telegramvykort’ från 1903 visar ett texttelegram och i fonden en arbetare från Telegrafverket som från sin position på en telefonstolpe önskar Gott Nytt År. I Kungliga bibliotekets kapsel med oskrivna lyxtelegramblanketter finns en svit illustrerade brevkort från 1920-talet med rubriker som ‘jul-telegram’ och ‘gratulationstelegram’. Brevkort av detta slag frankerades med 5 öre om endast namn, datum och ortsnamn skrevs till.

Meddelandet på ett lyxtelegram formulerades ofta i versform. Hörfel i samband med telegrafistens mottagande av avsändarens budskap var oundvikliga och kunde orsaka både förtret och munterhet vid överföring till adressaten. Högläsning av inkomna telegram i samband med privata högtider blev en tradition och vid bröllop förväntades ofta marskalkarna läsa upp gratulationstelegrammen, stundom placerade på en silverbricka. Den litterära nivån i lyxtelegrammens hälsningar varierade. En folklig klassiker blev ‘Om ni hör något i luften som surrar så är det vi […] som hurrar’, att varieras alltefter avsändarens fysiska och geografiska belägenhet. Tidsandan och det omgivande samhällets situation präglade vissa budskap, som följande hälsning i ett bröllopstelegram från krigsåret 1942: ‘I tider av oro och strid / må Ni bägge finna lycka och frid.’ Skämtsamma meddelanden gränsande till obsceniteter föranledde Telegrafverket att till telegrafstationerna utfärda särskilda instruktioner, som reglerade gränsen för det passande. Till stöd för rimmandet utgavs efterhand på privat initiativ samlingar med tryckta förslag på hälsningar och verser. Ett exempel är Lili Bauers Roliga telegram […] (första utgåva 1935).

Sedan starten 1912 fram till 1977, den period då Telegrafverket – prefixet ‘Kungl.’ försvann 1946 och från och med 1953 gällde namnformen Televerket – ansvarade för trafiken med lyxtelegram, utgavs 101 blanketter utformade av 75 olika konstnärer. De olika blanketternas alfanumeriska beteckning startade med Lx1 för att byggas på allt efterroliga telegram

8

som ny blanketter tillkom och äldre drogs in. Vissa populära blanketter trycktes i nya upplagor.

Konstnärerna bakom blanketterna Både etablerade och mindre kända konstnärer bidrog till lyxtelegrammens konstnärliga utformning. Uppgift om upphovsman bakom en illustration förekom inte regelmässigt och praxis beträffande rätten till namngivning var under den aktuella perioden mindre strikt än idag.

Lyxtelegrammens konstnärliga motiv och dekorativa element följde en allmän utveckling inom konsten alltifrån sekelskiftets nationalism, 1920- och 1930-talets ‘Swedish grace’ och ‘art déco’, en försiktig modernism, 1950-talets dekorativa lekfullhet och 1970-talets böljande ‘flower power’. Djärva experiment förekom inte men med åren märktes ett ökande inslag av humor i utförandet. Bland de återkommande motiven märks fåglar av olika slag, ofta duvor, blommor och uppvaktande aktörer, alltifrån putti till vanliga dödliga gestalter.

Liksom all grafisk ‘kleinkunst’ var utformningen av lyxtelegramblanketter en begränsningens konst. Den expansive målaren sökte sig knappast till uppgiften, det gjorde däremot flera konstnärer med inriktning mot teckning och grafik. I materialet finns även arkitekter representerade. Titeln ‘artist’ återkommer och vittnar om konstnärer vana vid dekorativa uppgifter inom ett brett område, bland annat affischteckning och väggmåleri. Att kvinnliga konstnärer, särskilt tecknare, är relativt väl representerade har flera förklaringar, en är att originalen kunde utföras i hemmet på lediga stunder och utan skrymmande redskap. Flera av dessa kvinnliga tecknare hade skolats vid Tekniska skolan, nuvarande Konstfack, och bidrog med original till såväl lyxtelegram som tryckta vykort och hälsningskort. De som tillhörde en äldre generation kunde också konsten att pränta och dekorera hyllningsadresser.

Tävlingar om nya motiv för lyxtelegram upprepades genom åren och bidrog till att skapa uppmärksamhet kring utgivningen hos både dagstidningar och allmänhet. Uppgiften att välja ut vinnande bidrag engagerade flera kvalificerade bedömare, såväl kända konstnärer som överintendenten vid Nationalmuseum. Riksheraldikern kunde anlägga synpunkter på blanketter där rikets vapen ingick. Vid ett tillfälle engagerades även Rikstrafikverket i bedömningen av ett motiv.

För tryckning av blanketterna anlitades välrenommerade företag.

Bland det tjugotal som figurerar fram till 1977 märks Bengtssons Lito, 9

Bröderna Lagerströms Litografiska Anstalt, Börtzells, Cederquists Grafiska och Esselte. I originalmaterialet ingick tekniker som gravyrer, träsnitt och emaljteknik och resultatet av tryckningen kunde ibland påminna om konstgrafik. Kvalitén blev särskilt tydlig i blanketter med guldfärgade partier.

1910-tal I prisnämnden för den tävling som utlystes 1912 ingick bland annat konstnären Richard Bergh – några år senare överintendent vid Nationalmuseum – arkitekten Isak Gustaf Clason och den tekniskt kunnige Carl Ramström vid boktryckeriförlaget P. A. Norstedt & Söner. Första pris vann textilkonstnären Agnes Sutthoff med lilla riksvapnet i rött och guld, upprepat tre gånger, och mellan de heraldiska symbolerna buketter med röda rosor. Blanketten kom att behållas i sortimentet till lyxtelegrammens final 1977. Andrapristagaren Folke Hoving, som fri konstnär mest känd för sina lappländska landskap, bidrog med en blankett med blåsippor och gullvivor som huvudmotiv och tre kronor invävda i en krans av blåsippor. De tre kronorna i försvann någon gång under 1940-talet, sannolikt av heraldiska skäl, och i samband därmed även uppgiften om upphovsman. Blanketten med Hovings populära motiv drogs in först 1970. Tredjepristagare i tävlingen 1912 var Axel Forsberg, arkitekt och grafiker. Hans motiv med keruber och Telegrafverkets emblem utgick ur sortimentet redan efter två år.

Krigsåret 1914 var det premiär för Märta Ankarswärds blankett med festliga fantasifåglar, möjligtvis tuppar, som drar en blomstervagn. Insatta accenter i guld gav blanketten en särskild lyster. Den slopades 1927 men återinfördes efter protester och levde kvar fram till 1947. Uppskattad blev även den flitige tecknaren och dekoratören Vicke Andréns motiv föreställande putti med rosor, även den från 1914. Denna blankett fanns kvar under ett decennium. Den mångsidige arkitekten och tecknaren Erland Heurlin stod bakom en blankett från 1918 med en komposition av vita liljor i en vas med blått mönster och tre kungliga kronor inramade av en krans. Blanketten uppfattades av Telegrafverket som ett kondoleanstelegram men användes både vid bröllop och andra glada uppvaktningar. Den levde kvar till 1931.

10

agnes sutthoff

folke hoving

märta ankarsvärd

erland heurlin

11

1920-tal Den blankett som 1920 fick beteckningen Lx7 var tydligt avsedd för uppvaktning vid bröllop. Konstnären bakom signaturen ‘Öllegård’ var Öllegård Åkerhielm af Margrethelund och hennes illustration i rokokomanér föreställde ett brudpar i silhuett, omgivet av putti som spelar luta och öser ur ett ymnighetshorn. Motivet var inramat av girlander och blomster i urna. Blanketten blev allmänt omtalad som ‘bröllopsblanketten’ och behölls i sortimentet till 1942.

Telegrafverket framförde vid flera tillfällen önskemål om nya blanketter och i samband med en tävling 1923 utsågs tre vinnare. Första pris vann Rudolf Persson, känd bland annat som intarsiakonstnär. Hans ‘Livsurna’ med en generös bukett fantasiblommor i blått och guld hade drag av tidstypisk art déco. Den levde vidare till 1969. Persson skulle återkomma som tecknare av flera lyxblanketter. Andra pris i tävlingen vann artisten Ernst Söderberg med ‘Solfjäderbukett’, som fanns kvar i tjugo år. Motivet utgjordes av en bukett blommor och gräs i en solfjäderformad vas. Två flankerande putti och tre kronor balanserade motivet. Tävlingen 1923 och uppmärksamheten kring de nya blanketterna påverkade sannolikt ökningen av antalet skickade lyxtelegram, som 1924 uppgick till 1,4 miljoner.

Hilding Nymans trinde ‘Trumpetare’ i grönt och blått och Yngve Bergs i grått och gult hållna komposition med puttifigurer hållande en girland, lanserades båda 1926 och drogs in 1931. Nyman var känd som skämttecknare, Berg bland annat som illustratör med en viss dragning till 1700-talet. Med anledning av Gustav V:s 70-årsdag 1928 utgavs en jubileumsblankett till förmån för kräftsjukdomarnas bekämpande.

Den bruntonade blanketten var utformad av arkitekten Charles Lindholm. Överstycket upptog Telegrafverkets emblem och kompositionen var innesluten i ett ramverk. Lindholm återkom året därpå med ett livfullare motiv, där Telegrafverkets symbol var inramad av en praktfull, blomstersmyckad portal. Denna blankett levde till 1940. Ett särskilt kondoleanstelegram, det första i sitt slag, med ínramande portal tecknades av Yngve Berg och infördes 1929. Blanketten drogs in 1940.

Fram till 1926 hade trafiken med lyxtelegram genererat 4 miljoner kronor till välgörande ändamål. Under depressionsåren avmattades telegramtrafiken och från och med 1929 uppmanades köpare av Nationalföreningens brevmärken att skicka lyxtelegram.

12

ĂśllegĂĽrd ĂĽkerhielm af margrethelund

hilding nyman

rudolf persson

yngve berg

13

1930-tal Hjalmar Strååts julblankett i blått och gulrött föreställande en slädfärd i fackelsken infördes 1930 och behölls i sortimentet under fem år. Vid den stora Stockholmsutställningen 1930 bröt funktionalismen igenom, främst i arkitektur och möbler som vittnade om en ny tids rationalitet.

Det nya formspråket avsatte spår även i konsthantverk och typografi.

Vid en tävling 1930 om nya blanketter var det fritt fram för konstnärliga amatörer och debutanter. Resultaten av tävlingen ställdes ut på Telegrafverket och de vinnande förslagen skulle röstas fram av Nationalföreningen mot Tuberkulos. Först sedan sakkunniga bedömare – konstnären Yngve Berg, bokkonstnären Akke Kumlien och tecknaren Eigil Schwab – konsulterats kunde vinnare utses. Segern gick till konstnären bakom motivet ‘Vårblommor, sippor’ mot blå botten. Upphovsman var den skicklige dekorationsmålaren Kai Bäling, som deltagit i utsmyckningen av flera offentliga lokaler. Bälings blankett lanserades 1931, trycktes i tre upplagor och behölls i sortimentet till 1977. Ett vitt fält för själva meddelandet infördes 1943 efter klagomål på att blankettens blå bakgrundsfärg gjorde den svår att skriva på.

Bland de vinnande tävlingsbidragen 1930 märks även Ernst Söderbergs ‘Ängel med luta’ – konstnärens eget motto för motivet var ‘Fortuna’ – som kritiserades för sin ‘något surmulna festglädje’. Blanketten behölls i fem år. Två tävlingsbidrag av Rudolf Persson gick också vidare till tryck. Hans ytmässiga, dekorativa komposition med blomma i vas, gitarr och lagerkrans i färgskalan grönt, gult, blått och grått uppfattades ibland som en examensblankett. Rubriken ‘telegram’ i rött var hållen i en fri, modernistisk bokstavsform. Persson bidrog även med ett motiv föreställande tre kronor på gul botten. Båda dessa blanketter infördes 1931 och den förstnämnda levde kvar till 1947. Värnandet om rikets symboler var anledningen till att riksheraldikern 1940 riktade anmärkning mot blanketten med de tre kronorna, en fri variant av det lilla riksvapnet. Anledningen var att kronorna var åtskilda av ornament. Blanketten drogs in samma år.

Till tävlingen 1930 inlämnades två förslag av Berta Svensson, senare gift Piehl. Svensson var utbildad vid Tekniska skolan och hade gedigen erfarenhet av att utforma såväl kalligrafi som illustrationer till hyllningsadresser och diplom till nobelpristagare. Hennes bröllopstelegram på temat ‘Kärlekens lågande fackla’ i blått och guld med två blå duvor och en brinnande fackla utgavs 1931 och levde kvar till 1947. Samma 14

kai bäling

15

berta svensson

16

konstnärs Mors Dag-blankett med beteckningen ‘Madonna med barn’ lanserades 1933 och erbjöds i sortimentet till 1945.

Resultatet av tävlingen 1930 granskades i Svenska slöjdföreningens tidskrift 1931 av Anders Billow, uppmärksammad företrädare för en ‘funktionalistisk’ typografi. Billow hade inför utställningen på Telegrafverket varit involverad i uppordnandet av tävlingsmaterialet och refererade i sin artikel inledningsvis till lyxtelegramblanketterna som ‘denna egenartade genre av grafisk nyttokonst’ för att därefter rikta kritik mot den låga nivån i det insända materialet. Beröm gav Billow däremot Kai Bälings vinnande förslag för dess ‘konsekventa och konstnärligt fullgoda behandling av uppgiften’. Billow drog en parallell till modern arkitektur och efterlyste i framtiden en mera enhetlig syn på blanketternas utformning. Han påpekade även tekniska brister i trycket.

Förändring efterlystes även från annat håll och då snarast av kostnadsskäl. 1930-talets ekonomiska depression avsatte spår i levnadsvanorna och 1933 kunde man läsa följande rubrik i Aftonbladet: ‘Folk telegraferar inte, stimulans av nöden’. Som ett alternativ till lyxtelegrammen föreslogs ‘telegrambrev’, avsända med post och prismässigt överkomliga för gemene man.

Trots depressionen fortsatte trafiken med lyxtelegram, om än tillfälligt med lägre frekvens. En anställd vid Börtzells tryckeri stod bakom en blankett från 1933 med Telegrafverkets emblem som motiv. Blanketten hölls tillgänglig för utskrift första gången den 16 juni på Gustav V:s 75-årsdag vid Stockholms och Tullgarns telegrafstationer. Den levde vidare till 1947. Ruben Hellmans motiv med

ruben hellman

robert högfeldt

robert högfeldt

17

en röd, sjuarmad ljusstake på grå, stjärnbeströdd botten introducerades 1934 och var även den ett resultat av tävlingen 1930. Hellman var teckningslärare och upphovsman till flera affischer. Hans form- och färgmässigt sobra komposition fanns kvar till 1950. Tydligt definierad till sitt användningsområde var tecknaren Robert Högfeldts motiv från 1936 med ett brudpar i en gondolliknande farkost på livets ocean, beskyddat av två flygande och girlandprydda putti. Blanketten blev mycket uppskattad och behölls till 1977. Den folkligt förankrade Högfeldt, känd som illustratör i den årligen utkommande antologin Bland tomtar och troll, bidrog samma år med en blankett föreställande en trollfamilj med egen musikkår, som uppvaktar bakom en stor korg med blommor. Denna blankett drogs in 1951.

Den kände konstnären och illustratören Olle Hjortzberg stod bakom den ettåriga jubileumsblanketten ‘Stockholms slott, Gustav V 80 år’.

Den infördes 1938 med anledning av Gustav V:s 80-årsdag och till förmån för en insamling för invalidiserande sjukdomar, framför allt barnförlamning och reumatism. Motivet var en vy med Stockholms slott från Lejonbacken 1939 skickades 2,2 miljoner lyxtelegram. Kulmen i trafiken var ännu inte uppnådd.

1940-tal Efter en nedgång 1940 inträffade under decenniet en kraftig ökning i trafiken med lyxtelegram. 1943 skickades 3 miljoner hälsningar i denna form och fredsåret 1945 stod lyxtelegramtrafiken för 82 procent av samtliga taxerade inländska telegram. Dyrtider och varubrist under krigsåren är en förklaring till den ökande populariteten, ofta fick lyxtelegram ersätta andra gåvor vid högtidsdagar. Fredsyra och ökande välstånd gynnade en kraftfull fortsättning på trenden.

Flera blankettmotiv från krigsåren vittnar om ett Sverige under hot men också om en befolkning, som sökte skydd i en föreställd idyll. Ockupationen av Danmark och Norge våren 1940 ledde till ökad försvarsberedskap. Stor framgång fick samma år Hubert Skarins motiv med den svenska flaggan på riksdagshuset, fotograferad en blåsig dag och därefter kopierad mot en blå, hoppfullare himmel. Fotomontaget med den hissade flaggan hade utförts av en anställd vid Bröderna Lagerströms Litografiska Anstalt. Enligt Falu Länstidning hade blankettens motiv ‘högsta aktualitet i dessa dagar, samlingens tid kring vår frihets sym18

hubert skarin

19

bol’ och den stundande Svenska Flaggans Dag. Flaggblanketten utnyttjades som hälsning vid många olika tillfällen, begripligt nog inte vid kondoleanser. Trots vissa anmärkningar mot flaggans utformning levde blanketten vidare med full kraft och hade 1960 sålts i 20 miljoner exemplar.

På en mera humoristisk nivå rörde sig reklamtecknaren Anders Beckman på en blankett från 1941 med Nils Holgersson, placerad på en flygmaskin och dinglande med benen framför roterande propellrar. Motivet föranledde en otto hesselbom reprimand av Rikstrafikverket, men blanketten överlevde trots detta i tio år. Mera stillsam var en Mors Dag-blankett av konstnären Bo Beskow, van vid dekorativa uppgifter bland annat som freskmålare. Hans motiv ‘Två flickor’ hade premiär 1942 och drogs in fem år senare.

Lyxtelegramblanketter med reproduktioner av kända konstverk utgavs vid ett par tillfällen. Första gången var krigsåret 1943 då Otto Hesselboms nationalromantiska ‘Vårt land’ (1903), en målning i Nationalmuseums samlingar, återgavs på en blankett som levde vidare till 1951. 1943 introducerades även två blanketter med illustrationer av textilkonstnären Märta Afzelius. Motivet på den ena var en blå fredsduva med olivkvist mot bakgrund av solens gyllene strålar. Den andra blankettens motiv var en ängel med ett kors. Båda motiven uppfattades som religiösa. Blanketten med fredsduvan fanns kvar till 1961, ängeln till 1951. De två blanketternas varierande livslängd kan tolkas som en spegling av samhällsutvecklingen med en tilltagande sekularisering och samtidigt en fortsatt fredsrörelse.

Med anledning av vissa militära olyckshändelser inom det svenska försvaret ställde sig Gustaf V 1943 som beskyddare av en insamling och fond med namnet ‘Kungafonden Med folket för fosterlandet’. I insamlingens spår arrangerades 1943-1946 en rad aktiviteter, bland dem utgivning av lyxtelegramblanketter.

Olle Hjortzberg utformade två ettåriga jubileumsblanketter utgivna 1943 respektive 1944. Den första upptog bland annat olle hjortzberg

20

anders beckman

21

stig borglind

22

Gustav V:s monogram under en kunglig krona och en text på blått band: ‘Med folket för fosterlandet’. Blanketten utgavs till kungens 85-årsdag och till förmån för en insamling till Samarbetskommittén för nordiskt hjälparbete.

Jubileumsblanketten från 1944 var ägnad årets insamling för Kungafonden och programmet ‘Med folket för fosterlandet för beredskapens offer’. En extra avgift om 50 öre gick till fonden. Samma extra avgift gällde för Sven Olof Roséns ettåriga kungablankett från 1946 med Drottningholms slott som motiv.

När freden kom, blev motiven mindre uppfordrande och mera hoppfulla. Flera kända grafiker bidrog mot slutet av 1940-talet till illustrationer på lyxtelegramblanketter. Lennart Grams ‘Mor med barn’ från 1945 var avsedd som Mors Dag-blankett. Samme konstnärs ‘Fåglar’ med sju fåglar i ett träd lanserades 1949. Båda blanketterna drogs in 1955.

Utställningen ‘Fem Falugrafiker’ 1942 väckte uppmärksamhet genom de visade verkens höga kvalitet. Två grafiker i denna krets bidrog till motiv på nya lyxtelegramblanketter utgivna 1946. Hans Norsbos ‘Brudvagn’ med ett brudpar i en vagn dragen av hästar användes fram till 1950.

Stig Borglinds stillebenartade och detaljrika motiv med blommor ur den svenska floran fanns kvar till 1969.

Den socialt och politiskt medvetne målaren Albin Amelin bidrog 1946 till två blanketter. Hans färgstarka motiv med blommor

albin amelin

lennart gram

albin amelin

23

på gul botten fanns kvar till 1960. En högre grad av stilisering kännetecknade Amelins diskuskastare inramad av en lagerkrans. När blanketten drogs in 1960 beklagades förlusten av Torsten Tegnér, Idrottsbladets utgivare.

Den produktive Ossian Elgström, känd Bild A30 bland annat som Lapplands-skildrare, stod ossian elgström bakom illustrationen på en annan blankett från 1946. Motivet i blått, grått och brunt före­ställde två renar i häftig strid. Trots frågetecken kring blankettens användningsområde blev den uppskattad och fanns kvar till 1955. Jordnära och folkligt var det färgglada motivet ‘Dansbana’ från 1949 av konstnären Sven Ljungberg, mest känd för sina trägravyrer. Blanketten levde vidare till 1955.

Trafiken med lyxtelegram kulminerade 1949 med 4,3 miljoner försändelser. Vanan att skicka lyxtelegram var mycket utbredd och priset i genomsnitt endast 1 krona och 75 öre, varav 50 öre gick till Svenska Nationalföreningen mot Tuberkulos. Protester mot den rådande modellen framfördes till Telegrafstyrelsen av Kvinnliga Telegrafpersonalens Förening vars medlemmar tyngdes av arbetsbördan. 1950 kunde man läsa i Svenska Dagbladet: ‘Genom ett väl avvägt pris skulle man förhindra detta meningslösa sändande av lyxtelegram på löpande band.’

1950-tal Vissa blanketter i 1950-talets flora av lyxtelegram vittnar med sina extra avgifter om nöden i krigshärjade länder. Det förskonade Sverige med sina framtidsdrömmar intog samtidigt sin position i flera motiv. ‘Lungsoten’ var inte längre det stora hotet mot folkhälsan och 1956 fick Svenska Nationalföreningen mot Tuberkulos i sitt namn tillägget ‘och andra folksjukdomar’.

En tävling 1950 gav som resultat flera nya blanketter med utgivningsår 1951. Gunnar Bergenholtz – även verksam som affischtecknare – ‘Brudfölje’ föreställer ett bröllopståg på väg från kyrkan till hemmet. En blinkande amorin följer diskret efter brudparet. gunnar bergenholtz

24

Blanketten erbjöds i sortimentet 1951–1977.

Motiv och färgsättning i Olle Zetterquists ‘Fyra löpare’ grep tillbaka på grekiskt vasmåleri. Blanketten levde i nio år. I tävlingsmaterialet ingick även konstnärsparet Kaj och Per Beckmans ‘Gratulanter’ mot gul botten som fanns kvar till 1960. Kaj Beckmans ‘Sommarblomster i krans’ levde till 1955. Samma konstnärs ‘Fruktplockande barn’ fanns på en ettårig blankett vars extra avgift gick till Rädda Barnens verksamhet i Sverige.

Textilkonstnären och målaren Märta Afzelius står bakom de olikfärgade krysantemerna på en blankett från 1952. Blommorna anders beckman framstår på det bevarade originalet nästan som broderade. En extra avgift för blanketten om 50 öre gick till Rädda Barnens och Röda Korsets hjälpaktioner riktade till dem som drabbats av floden Donaus översvämningar. Reinhold Ljunggren, mest känd som den naiva saklighetens konstnär, utformade en jubileumsblankett till Gustav VI Adolfs 70-årsdag 1952 med kungens krönta spegelmonogram. Den ettåriga blanketten var belagd med en extra avgift om 50 öre till förmån för Gustav VI Adolf 70 års fond för svensk kultur. Reklamtecknaren Anders Beckman återkom 1952 med det schwungfulla motivet på den internordiska blanketten ‘Nordiska flaggorna’, som levde vidare till 1977.

Per Beckmans ‘Årstiderna’ från 1954 upptog årstidsbilder, som löpte i ett ramverk runt blanketten. Den fanns kvar i sortimentet ända till slutåret 1977. Efter en tävling bland Konstfack-elever 1955 lanserades flera nya blanketter, däribland Gösta Enhammars humoristiska ‘Man i tulipan lyftande sin hatt’ mot gulgrön botten. Blanketten levde vidare till 1960. Stig Borglinds ‘Linnæa Borealis’ eller ‘Linnérankan’ infördes 1957 med anledning av 250-årsminnet av Carl von Linnés födelse. Blanketten drogs in först 1977.

Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523, motivet på en av Carl Larssons väggmålningar stig borglind

25

gunlög engberg

stig lindberg

sven larsson

26

i Nationalmuseum, lanserades på en blankett från 1954 som drogs in 1960. Reproduktionen var baserad på den skiss till väggmålningen som finns på Västmanlands-Dala Nation i Uppsala. Bland de mera sällsynta nonfigurativa motiven i floran av lyxtelegram kan nämnas den estländsk-svenska konstnären Leida Rives-Elfwéns ‘Non-figurativ’ i blå toner och vitt mot en ljust grön tonplatta. En jämförelse med originalet visar att mycket av motivets blåtoner gick förlorad vid tryckningen. Blanketten med Rives-Elfwéns strama motiv infördes 1956 och levde kvar till 1969.

Det organiserade Sverige hävdade sig ännu starkt i 1950-talets samhälle och satte även spår i utgivningen av lyxtelegram. På initiativ av lekmannaförbundet Kyrkobrödrarörelsen, som önskade en blankett med ett kyrkligt motiv, lanserades 1958 ‘Kyrkfönster’ av Gunlög Engberg, senare gift af Ornäs och känd främst som illustratör. Motivet med de fyra apostlarna infogade i var sitt ‘fönster’ påminde om medeltida glasmåleri. Blanketten fanns kvar till 1974. Ett särskilt initiativ från olika fackförbund och intresseorganisationer låg bakom grafikern Erik Cedervalls ‘Hästar’ från 1959. Motivet med två tävlingshästar, tecknade i blå respektive röd kontur och spända framför en vagn, skulle symbolisera samverkan och upplysning. Blanketten behölls i sortimentet till 1969, en tidpunkt då polariseringen i samhället blivit tydligare än konsolideringen mellan olika intressen.

Till världsflyktingåret 1959 utformade den mångsidige keramikern och formgivaren Stig Lindberg en blankett med en flöjtspelande och blomsterprydd Pan. Ett ramverk av rosor löpte runt blanketten. Invändningar framfördes mot att flöjten i motivet – i typiskt lindbergskt

ardy strĂźwer

27

manér – var felvänd. Ett lekfullt drag präglade även förslaget ‘Tre fåglar’, insänt av den unge holländske konstnären Ardy Strüwer, vid denna tid tillfällig gäst i Sverige. Strüwers grafiskt tydliga blankett lanserades 1959 och drogs in först 1977.

1960-tal I prisnämnden för en tävling som utlystes hösten 1959 ingick Nationalmuseums överintendent Carl Nordenfalk, reklamkonstnären Anders Beckman och den grafiske formgivaren Karl-Erik Forsberg. Närmare 1 000 förslag skickades in och vid jultid 1960 utsågs tre vinnare. Första pris gick till konstnären Alf Mork för hans ‘Margelet’, känd under benämningen ‘Trumslagare’. Motivet föreställde två muntra härolder, varav den ena slår på trumma, den andra högläser ett telegram. Blanketten fanns kvar till 1974. Andra pris vann Olle Backlöf med bidraget ‘… i enighet’, en kondoleansblankett med abstrakt motiv i gråtoner som fanns kvar till 1977. Tredje pris gick till Wiking Sahlin och hans jul- och nyårsmotiv ‘Horoskopens stjärnbild’ föreställande heliga tre kungar, som uppvaktar Maria och Jesusbarnet med sina gåvor. Blanketten fanns med i sortimentet till 1969.

olle backlöf

28

alf mork

29

prins eugen

30

folke dieshammer

31

Jämte vinnarnas bidrag utgavs 1960 flera andra blanketter, här kan nämnas tre av dem. Skämt- och serietecknaren Folke Dieshammers motiv med fåglar framför en holk, insänd under beteckningen ‘Billy Boy’, blev mycket populär och behölls till 1977. Sven Larssons ‘Blyga kärlekens rosor’ kom snart att konkurrera i popularitet med den svenska flaggan från 1940. Motivets mörkröda rosor hade en närmast fotografisk likhet med friska blommor. Illusionen förstärktes av tecknade daggdroppar och en etikett med texten ‘Telegram’, fästad med guldsnöre i en av blomstjälkarna. Även denna blankett hävdade sig till slutåret 1977.

Mindre långlivad blev Birger Ohlsson examensblankett med lagerkrans, studentmössa och ballonger. Ett stycke in på decenniet var studentmössan inte längre någon självklar statussymbol och 1970 drogs blanketten in.

Dubbelsidiga blanketter förekom vid ett par tillfällen under senare år. Ett exempel är den ettåriga jubileumsblanketten ‘Vasaslupen’ från 1962, utformad av den kände grafiske konstnären Lars Norrman. Utgivningen var kopplad till Gustav VI Adolfs 80-årsdag och kungens fond för svensk kultur. Det färgstarka och heltäckande motivet på blankettens första sida upptog den kungliga slupen Vasaorden. Bland blanketterna med reproduktioner av kända konstverk blev prins Eugens målning ‘Det gamla slottet’ (1893) uppskattad och långlivad. Blanketten var fyrsidig och Karl-Erik Forsberg hade tecknat ett sammanhållande ramverk i grått, vitt och guld och tunna svarta linjer. Blanketten infördes 1963, 70 år efter målningens tillkomst, och behölls till 1977.

När telegramdirektören i Stockholm 1965 fick frågan varför det inte fanns en särskild blankett för Fars Dag, var hans besked att efterfrågan på en sådan saknades men att den populära flaggblanketten kunde passa i sammanhanget. En sådan uppfattning skulle några år senare knappast godtas av en yngre generation. Studentrörelsen och kvinnorörelsen var på frammarsch och hävdvunna ståndpunkter ifrågasattes alltmera. Vid mitten av 1960-talet hävdade sig telegraferandet på lyxnivå ändå starkt, sannolikt främst på grund av traditionen i en äldre generation. 1966 stod lyxtelegrammen för 85 procent av den svenska telegramtrafiken och fram till 1967 ökade i stort sett varje år den andel av inkomsterna från lyxtelegramblanketterna, som tillföll Nationalföreningen mot Tuberkulos. Efter ett nytt avtal 1969 mellan Televerket och Nationalföreningen

lars norrman

32

infördes två serier lyxtelegram, en med och en utan Nationalföreningens märke Lx-hjärtat – ett rött hjärta inneslutande ett lothringskt kors i vitt – framför blankettnumret. Den extra kostnaden för Lx-hjärtat var ursprungligen 1 krona och den gick till Nationalföreningen.

Som ett förebud om lyxtelegrammets obönhörliga utslocknande framstår ett ‘stockholmsblad’ av Bo Grandien i Svenska Dagbladet sommaren 1961. Grandien reflekterade i samband med ett besök i en gammaldags miljö på Lidingö med öppen glasveranda och utsikt över vattnet: ‘Det var som att befinna sig mitt i ett av de gamla nordisk-naturromantiska lyxtelegrammen, som Televerket numera mönstrat ut.’

Troligtvis syftade Grandien på blanketten med Otto Hesselboms ‘Vårt land’, indragen 1951.

1970-tal På initiativ av Telegrafutredningen (TGU) inom Televerket lanserades 1972 flera nya blanketter. 1974 genomförde Televerket en massiv kampanj för lyxtelegrammen, bland annat genom annonser i dagspress och ett massutskick med rubriken ‘Alla borde få telegram’. I broschyren presenterades sju nya blanketter och även nya typer av telegram, bland annat ‘radiotelegram’ och ‘fototelegram’. Den som skickade lyxtelegram kunde begära ‘lx-hjärtat’ till en extra kostnad om 1,50 kronor som gick till kampen mot hjärt- och lungsjukdomar.

Bland konstnärerna bakom de sju nya blanketterna märks Ingrid af Sandberg, känd främst som barnbokillustratör, med motiven ‘Den första gång jag såg Dig’ och ‘Stora famnen’, båda utförda i anslutning till decenniets form- och färgmässiga mode. Huvudmotiv på den förstnämnda blanketten var ett förälskat par på en parksoffa och bland delmotiven fanns såväl Amor med sina pilar som kärleksduvor och prunkande rosor. Båda blanketterna levde vidare till finalen 1977. Mindre framgång hade en blankett med teckningsläraren Lennart Linjers svartvita motiv ‘Telekram’. De nyutgivna blanketterna uppmärksammades i Expressen av Christina Ollén, som var föga imponerad. I stället för detta tveksamma försök till förnyelse föreslog hon Telegrafutredningen att överväga nyutgivning av äldre blanketter: ‘De är vackra som små tavlor, campa och inne och allt vad du vill.’

En förklaring till lyxtelegrammens minskande popularitet var en nedgång i antalet bröllop och därmed även i trafiken med bröllopstelegram. Mera avgörande för det kraftiga underskottet i Televerkets budget 33

ingrid af sandberg

34

var sannolikt kostnaderna för utbärningen. De cykelburna telegrambuden existerade inte längre och senare försök med bud på moped och vespa löste knappast det ekonomiska problemet, som även drabbade Nationalföreningen mot Tuberkulos och andra Folksjukdomar. 1975 föreslog Telegrafutredningen nedläggning av trafiken med lyxtelegram och 1977 föreföll dess saga vara all.

Jämte bristande lönsamhet bidrog även andra faktorer till den uppkomna situationen, bland dem ny teknik, ökat tempo i samhället och stängda portar med förborgade portkoder. 1977 ändrade Nationalföreningens namn så att dess första led blev kortformen ‘Hjärt-Lungfonden’.

Till minne av sin 75-åriga tillvaro utgav Nationalföreningen 1979 Lyxtelegramalbum med 31 blanketter från olika perioder, inledda av Agnes Sutthoffs tre kronor i rött och guld från 1912 och avslutade med Ingrid af Sandbergs ‘Stora famnen’ från 1974.

Slutet på historien När lyxtelegrammen stod inför avveckling, såg flera aktörer en ny marknad öppna sig. 1977 erbjöd Interflora och Hjärt-Lungfonden gemensamt ‘blommogram’, det vill säga tjänsten att via en blomsteraffär skicka blommor. Postverket lanserade samma år nyheten postogram, ett särskilt utformat brevpapper med illustration samt kuvert. Postogram kunde köpas på posten till ett pris av 10 kronor, varav 5 gick till Radiohjälpen. Även ideella organisationer uppfattade möjligheten att utnyttja det vacuum, som uppstått med lyxtelegrammens försvinnande, bland dem Lutherhjälpen, Rädda Barnen och Röda Korset som alla introducerade telegramliknande hyllningsblanketter. Samtliga befordrades direkt per post och var således inte telegram i egentlig mening.

Lyxtelegrammet som idé visade sig ändå inte helt utdöd och nostalgi låg troligtvis bakom vissa fortsatta försök till återuppväckande. Fram till 1991, med ett avbrott sedan 1977, sköttes trafiken av Televerket, både vad gäller mottagande och distribution av avsändarnas meddelande.

Telegrafi var dock en teknik på utförsbacke. 1991 annonserade Televerket under rubriken ‘Lyxtelegram, som på den gamla goda tiden’ om lyxtelegram enligt modellen elektronisk överföring i kombination med budbilar. Distributionen av telegrammen övertogs samtidigt av företaget Rikstelegram som Televerket tecknat avtal med. I samband med introduktionen av den nya modellen startade en nyutgivning av äldre blanketter – bland dem Agnes Suttners blankett från 1912 som trycktes 35

om 1992 – och tanken var att den skulle fortsätta. Förhoppning fanns även om en ny upplaga av pocketboken Telegramrim (1987), utgiven av Telegrafverket i samarbete med B. Wahlströms förlag.

65 500 lyxtelegram skickades 1993. Antalet tillgängliga motiv hade året därpå minskat till tolv. 1998 skickades 40 000 lyxtelegram. Kostnaden för ett lyxtelegram med 30 ord var då 245 kronor, varav 15 gick till Hjärt-Lungfonden. Från och med 1996 lade Telia Telegram ut tjänsten Telia Lyxtelegram i sin helhet till Rikstelegram AB. Mot slutet av decenniet hade taxibilar i hög utsträckning ersatt de särskilda budbilarna. I samhället ökade samtidigt trafiken med fax, mejl och andra kommunikationsformer och det fysiska meddelandet blev alltmera sällsynt. 2002 slopades utbärningen av lyxtelegram via bud. Den som uppvaktades fick i stället ett telefonsamtal för uppläsning av telegrammet som därefter skickades via vanlig post. På nätet erbjuds numera lyxtelegram som en kommersiell tjänst. Blanketterna med utgivnings- och tryckår 1912–1977 är sedan lång tid tillbaka samlarobjekt i paritet med bokmärken, vykort och gratulationskort. Överlämnandet av ett lyxtelegram hade utgjort kulmen på en kedja av händelser som kan reduceras till: avsändarens idé och formulering av meddelande, telegrafistens mottagande, utskrift på blankett, utdelning via bud och mottagande av adressaten. Flera förklaringar finns till företeelsens livskraft. Den telegrafiska tekniken i sig eggade inledningsvis fantasin. Snabbheten i överföringen av det personliga meddelandet till mottagaren närmade hälsningen till ett direkt, muntligt framförande.

Förmedlingen via bud förstärkte adressatens upplevelse av utvaldhet och det gjorde i vissa fall även högläsning av budskapet vid ett högtidligt tillfälle. Form och innehåll blev en enhet i en kommunikationsteknologi, som stod i den enskilda människans tjänst.

leida rives-elfwén

36

KÄLLOR kungliga biblioteket Telegram, lyxblanketter. Kapsel, Vardagstryck. – Innehåller även illustrerade brevkort, postogram, Lyxtelegramalbum m.m. tekniska museet Artiklar och information om lyxtelegram. Pressklipp. F1/149.7.

Dagmar och Gösta Påhlmans samling med lyxtelegram. 5 vol. (1925, 1945, 2 st. 1954, 1960). F1.

Lyxblanketter. Original. F1 : 130.Medium A4, pärm med lyxblanketter (lyxtelegram) Lx1 till Lx90 samt uppgifter om konstnär och statistikuppgifter som antal sålda årsvis och år för upphörande m.fl. uppgifter. F1/192.

Medium FOL, handlingar rörande lyxtelegram.

F1/191.

Sven och Gertrud Lundbergs arkiv. Mottagna lyxtelegram 1926–1975. E1:1.

Stockholms telegrambärarkår maj 1896. Fotografi.

Fotograf okänd. tryckta källor Bauer, Lili. Roliga telegram samt spirituella tal m.m. för alla festliga tillfällen […]. Stockholm 1935.

Lyxtelegrammet: 210 texter till bröllop och andra högtidsdagar [utg. av K. Sundström]. Stockholm 1945.

Lyxtelegramalbum: Svenska nationalföreningen mot hjärt- och lungsjukdomar 1904–1979. Stockholm 1979.

Kungl. telegrafstyrelsen. Taxa för telegram. Stockholm 1922.

Telegrambok: Texter till bröllop och andra högtidsdagar.

Stockholm 1971.

Thorsell, Anne. Rimboken: för telegram och julklappar, [insidesillustrationer: Anne Thorsell]. Stockholm 1991. .Telegramrim, [insidesillustrationer: Anne Thorsell]. Stockholm 1987.

Warg, Kajus [pseud.]. Larsons telegramrimpraktika.

Täby; [Solna], 1972.

Televerket. ‘Alla borde få telegram någon gång!’, annons. Aftonbladet, 22 mars 1974. . ‘Televisioner april’, annons. Svenska Dagbladet, 1 april 1991. . ‘Lyxtelegram, som på den gamla goda tiden’, annons. Expressen, 28 april 1991. litteratur Althin, Torsten. Telelandet Sverige. Stockholm 1953.

– Utgiven till Telegrafverkets 100-årsjubileum av Telegrafstyrelsen.

Andersson, Torsten. ‘Bara ordet GRATTIS kostar över 16 kronor’. Göteborgsposten, d. 2, 7 april 1974. . ‘Miljonförlust på lyxtelegram’. Göteborgsposten, d. 2, 7 april 1974.

Billow, Anders. ‘De svenska lyxtelegramblanketterna’. Svenska slöjdföreningens tidskrift, 27, 1931, s. 140–48.

Björndahl, Margareta. ‘Lyxtelegram: En 65-årig kulturföreteelse’. Kumla 1993. Otryckt uppsats, kopia i Tekniska museets arkiv, ‘Folk telegraferar inte, stimulans av nöden’. Aftonbla-

det, 3 februari 1933.

Gram, Magdalena, ‘Berta Svensson-Piehl – en modern klassicist’. I Kungliga hyllningsadresser: En konstskatt i Bernadottebiblioteket. Skrifter från Kungl. husgerådskammaren; 17, s. [68[–[73]. Stockholm: Kungl. Husgerådskammaren, 2015.

Grandien, Bo. Stockholmsblad: Ett urval av Bo Grandiens marginalrutor publicerade i Svenska Dagbladet under åren 1960–1965. Med förord av Per Wästberg. Stockholm: Höjering, 1983.

Halldén, Boel, ‘Lyxtelegram tillbaka: Budbilar ersätter telegramombuden’. Televärlden 1991:6, s. 24.

Heimbürger, Hans. ‘Införande av lyckönskningsblanketter’. I förf:s Telefon, telegraf och radio 1903–1920, bd 4, s. [300]–302. Stockholm: Telegrafverket, 1953.

Herlitz-Gezelius, Ann Marie. ‘Lyxtelegrammen ett minne blott’. Nya Antik & Auktion, 1978:11, s.

43–45. . ‘Lyxtelegrammet: olönsamhet och portkoder blev dess öde’. Dagens Nyheter, 16 april 1989.

Jämtbäck, Börje. ‘En telegrampöjk berättar’. Televärlden, 1998:13, s. 18–19.

‘Lycka huld, och glädje, ljus må ert hem bli ett glädjehus’. Göteborgsposten, 13 april 1965, sign. I-l.

‘Lyxtelegram i krigstid’. Dagens Nyheter, 17 september 2007, sign. NON [Namn- och Nyttredaktionen].

‘Lyxtelegrammen – ett avslutat kapitel’. Kvartalsskrift, Svenska Nationalföreningen mot Hjärt- och Lungsjukdomar 72 (1977), nr 2, s. 39–42.

‘Lyxtelegrammen – en märklig välgörenhetsform’.

Svenska Dagbladet, 6 februari 1926, sign. Gun. ‘Nationalföreningens lyxtelegram’. Dagens Nyheter, 29 augusti 1912.

‘En ny lyxblankett: ‘Sveriges flagga’. Falu Länstidning, 3 juni 1940.

‘Nya förhandlingar om lyxtelegrammen’. Svenska Dagbladet, 14 juni 1950.

Ohlsson, Jan. ‘Telegrammen dagen efter – och posten skickar dem’. Svenska Dagbladet, 27 augusti 1975.

Ollén, Christina. ‘En lyx vi mister’. Expressen [Söndagsexpressen], 21 september 1975.

‘Postogram ersätter lyxtelegram’. Svenska Dagbladet, 5 januari 1977.

Rehnberg, Karin. ‘Lyxtelegrammen försvinner – men det finns annat att fira med!’. ICA-kuriren, årg. 36 (1977), nr 15, s. 10–11.

Ståhl, Gunnar. ‘Allt färre sänder telegram’. Dagens Nyheter, 27 augusti 1988.

‘Svenska lyxtelegram’, 1, ‘Återblick’. Phonetiken, 1997, nr 2, s. 12–15.

‘Svenska lyxtelegram’, 2, ‘Inledning’. Phonetiken, 1997, nr 3, s. 14–17.

‘Svenska lyxtelegram’, [3], onumr. bil. till Phonetiken, 1998, nr 1. Med register över lyxtelegram, tryckerier, konstnärer m.m.

Tahvanainen, Karl Väinö. Telegrafboken: Den elektriska telegrafen i Sverige 1853–1996. Stockholm: Telemuseum, 1997.

‘Visit hos telegrafisten’. Dagens Nyheter, 17 mars 1935, sign. Beata. Åstrand, Folke. ‘Svensson-Piehl, Berta Eleonora’. I Svenskt konstnärslexikon, 5, s. 356. Malmö: Allhem, 1967.

37

johan mannerheim

I en boksamlares ögon – Att lära sig läsa och stava Några exempel på hjälpmedel

F

ör inte så länge sedan hittade jag ett litet spännande häfte från 1814 i Lohms antikvariat i Vadstena. Det såg ut som om det just kommit från förlaget i sitt gråpappersomslag och hade en fint graverad titel, ‘Läsning för barn’. En ABC -bok med bokstäverna i fraktur och i antikva och många sidors text att stava sig igenom!

Jag kom att tänka på när jag själv lärde mig läsa i fyra-femårsåldern, när jag bodde hos morfar och mormor i Ekhaga vid Ombergs fot bara en mil bort. Det här var i mitten av nittonhundrafyrtiotalet. De hade ett exemplar av Sundevalls fåglar, Svenska foglarna, från 1856 och framåt, en stor bok i tvärformat. Det var mest planscherna jag ägnade mig åt. På så sätt lärde jag mig gammalstavning samtidigt med modern stavning.

Min morfar Gideon var språkvetare och seminarielärare och lät sig gärna utfrågas. Jag hade också ett exemplar av Folke Rösiös Svenska fåglar och kunde jämföra. Min andra läsbibel var Aisopos Fabler med Arthur Rackhams fantasifulla bilder, utgiven av Sörlins förlag i Norrköping, där morfar en gång hade gått i skola.

sprättas upp. Jag läste Tranströmers 17 dikter, Majken Johanssons Buskteater (i den fina Lilla lyrikserien), Ekelöfs Strountes och Gullbergs Terziner i okonstens tid på det här viset. Gradvis kom jag att utveckla en viss snobbism; det var den häftade boken som var den riktiga, oskärade, ursprungligt formgivna boken, medan den bundna hade beskurits och tappat sin form.

Så här i efterhand kan jag se att det oftast var sant. Bara undantagsvis hade formgivarna i mitten av nittonhundratalet full kontroll över hur den bundna delen av upplagan såg ut.

Att läsa i strut lämpar sig alldeles utmärkt för poesi och mycket korta noveller, men sämre för tjocka romaner som Kafkas Processen. Jag rekommenderar det, om någon av er skulle råka hitta någon gammal ouppsprättad diktsamling på antikvariat. Läsningen blir litet långsammare.

Det blir utrymme för eftertanke när en ska byta sida. Och på köpet får läsaren en rent fysisk känsla i händerna för en boks konstruktion, hur pappersarken vikts innan de förts samman och häftats till en bok.

Att läsa i strut

En stolt ägare första dagen i september 1752

När jag själv senare gick i realskolan och gymnasiet i samma stad, använde jag håltimmar och annan tid till att läsa böcker i Nermans bokhandel, salig i åminnelse. Där var de snälla mot en yngling som läste utan att köpa. Där lärde jag mig läsa i strut, en konst som är rätt bortglömd idag.

Det var nödvändigt, eftersom många intressanta böcker bara fanns häftade och de fick förstås inte

Böcker riktade till barn och hjälpmedel för att lära barnen hantera språket har funnits åtmin­ stone sedan antiken. Bland det första Gutenberg tryckte var Ars minor, en liten språklära för barn,

38

ABC-bok 1744 på Läsning för barn 1814.

Sundevalls fåglar och Rösiös.

39

Läsning i strut av Cavefors Poundutgåva 1961.

ABC-bok 1744, första sidan.

skriven av Aelius Donatus på 300-talet. Mängder av upplagor av denna och liknande läroböcker, så kallade donater, trycktes under 1400-talet. Många är helt försvunna, andra finns bara bevarade som fragment. Gamla skolböcker var precis som nu ingenting att spara. Därför är inte heller gamla ABC -böcker särskilt vanliga och många upplagor har säkert gått förlorade helt och hållet. Men en äldre ABC -bok har kommit till mig från mormors och morfars hem i Ekhaga. Den är tryckt 1744 i Jönköping, som ligger bara fem mil bort, söder om Ekhaga.

Den är stadigt bunden i träpärmar med skinnrygg och den har använts så flitigt att bara några små rester av det marmorerade överdragspapperet finns kvar. Däremot har de sexton sidorna som tryckts på extra tjockt papper, närmast kartong, klarat sig bra. Större delen av bakpärmen har brutits loss och försvunnit. Försättspapperet, som använts vid inbindningen och som klistrats ner på pärmarnas insida, är makulatur från ett ark med kolumntiteln ‘Betrachtelser om the obotferdigas Förhinder’. Det kommer alltså från någon upplaga av Jesper Svedbergs psalmbok från 1695, där texten ingår. I den ljusa spalten mellan sidorna på arket har ägaren skrivit med välformad skrivstil: ‘Abraham Samuel Blix. Ao 1752 die 1 Sept.’

Abraham Samuel Blix föddes i Väversunda, den socken där Ekhaga ligger, på dagen fem och ett halvt år tidigare. Denna femårings ABC -bok var på latin och han skrev därför sin ägaranteckning på latin: Ao för Anno, året 1752, och die för dagen 1 Sept. Han var son till en major vid Östgöta infanteri. Senare skulle han bli sjöofficer vid Ostindiska kompaniet, amiralitetskapten och major och gifta in sig i Göteborgssläkten Schale, en redarfamilj. Han slutade sitt liv i Örgryte.

En typisk ABC-bok

ABC-bok 1744, sidorna 2 och 3.

40

Just den här lilla ABC-boken är kanske en unik överlevare. Den finns inte med i Ingeborg Willkes förteckning över svenska ABC -böcker till 1899 i standardverket ABC -Bücher in Schweden.

Hon har plöjt de stora svenska bibliotekens samlingar och redovisar 704 upplagor från 1543 och framåt.

Men innehållet och formen i min ABC -bok är den allra vanligaste. Willke kallar typen för katekes-ABC -bok. Dess utveckling började i Tyskland

ABC-bok 1744, sista sidan.

41

redan på 1520-talet. Den är oftast på sexton sidor, ibland tjugofyra, någon gång trettiotvå. Efter alfabetet följer Fader vår, Trosbekännelsen och Tio Guds bud. Därefter kommer fler böner och kristna texter, oftast Tacksägelsen och om dop och nattvard.

Omkring 1575 började boktryckarna sätta en bild av en tupp på ABC -bokens sista sida. I Sverige finns den första kända tuppen i en ABC -bok från Västerås 1637. En kan fråga sig vad tupparna i alla ABC -böcker betyder. Willke diskuterar tuppens symbolvärde i ett långt kapitel, där hon också snuddar vid kyrktupparna, utan att komma fram till något definitivt. Hon lutar åt att tuppen är en kristen symbol, som också har resonans i äldre germansk folktro. Närmast skulle han vara läraren, som lär ut den kristna läran. Så ser ju också tuppen i min bok ut med pekpinne i höger klo och två kycklingar som ska lära sig sjunga efter noter. Är det en lärare som står i sin pulpet i bakgrunden tillsammans med en flicka?

Precis den här bilden använde boktryckaren Lars Salvius i Stockholm i en ABC -bok på samiska som han tryckte samma år som Merckell använde den till sin latinska i Jönköping. (Se Willke, Abb. 17.) Jag har granskat de båda tupparna i detalj och de är så lika att jag misstänker att de kan vara tryckta med stereotypier avgjutna från samma originalstock. Träblock kan lätt skadas; det kan ha lönat sig att göra avgjutningar i metall, eftersom ABC-böcker var folkböcker, som trycktes i många och relativt stora upplagor.

Junecopiæ, Joh. Christoph. Merckell MDCCXLIV Så ser tryckuppgiften under tuppen ut. ABC -boken har utgivits och tryckts av Johan Christopher Merckell. Hans liv var inte utan dramatik. Han föddes 1717 och växte upp i en boktryckarfamilj i Stockholm. Pappan Henrik Christopher hade i princip ensamrätt till allt finskt tryck och kallades ‘Kongl. boktryckare i Storfurstendömet Finland’. Böckerna, förordningarna, katekesen och allt annat som ingick, trycktes i Stockholm, men 1726 inrättade han en liten filial i Åbo. Efter pappans död 1730 drev hans änka Wilhelmina In de Betou rörelsen vidare, men tvingades utkämpa en rad strider om det finska privilegiet. 1737, bara tjugo år gammal, var Johan Christopher mogen

42

‘rediga former’ 1814.

att leda arbetet vid filialen i Åbo medan hans yngre bror Jacob hjälpte mamman i Stockholm.

När hattarna startade sitt misslyckade krig mot Ryssland 1742 höll Johan Christopher just på med ett stort uppdrag under överinseende av hovrätten i Åbo, tryckningen av 1734 års lag i finsk översättning. Hela hovrätten flydde till Stockholm undan Lilla ofreden, den ryska ockupation av Åbo och Finland, som varade till freden i Åbo i augusti 1743. Även Johan Christopher bröt upp och lyckades få med sig spillror av familjens ‘Kongl. Boktryckeri’. I Stockholm hann han trycka några småtryck innan han flyttade till Jönköping. Där fanns redan ett tryckeri. Han blev inte kvar länge. Redan 1744 utnämndes han till gymnasieboktryckare i Växjö, där han blev kvar till 1761.

Han skrev sig fortfarande ibland som kunglig finsk boktryckare och gjorde flera misslyckade försök att få återvända till Finland som boktryckare i Borgå eller i Åbo. Det stora tryckeriet i Stockholm gick honom förbi. 1747 överlämnade mamman det till brodern Jacob, som samma år blev kunglig boktryckare i Finland.

Språken i de svenska ABC-böckerna En kan tycka att svenska ABC-böcker ska vara på svenska. Så var det absolut inte de första tvåhundra åren. Under åren 1543–1744 trycktes 33 svenska ABC -böcker enligt Willkes förteckning;

med min blir det 34. De två första trycktes på finska av Amund Laurentsson vid Kungl. Tryckeriet i Stockholm. De är de enda kända svenska ABC böckerna från femtonhundratalet. Den första på svenska språket kom 1611, den berömda Runa ABC Boken av Johannes Bureus, ett utslag av den tidiga göticismen i Sverige. I den kunde barn och vuxna också lära sig läsa runskrift. Boken kom i flera upplagor. Bureus gav också ut en ABC-bok på latin och gotiska med runor 1612.

Jag har roat mig med att göra en statistik över språkens fördelning i de 34 äldsta kända svenska ABC -böckerna: Svenska Latin Samiska Finska Estniska Latin & gotiska Lettiska Tyska

9 härav 3 med runor 9 7 härav 4 också med svenska 4 2 1 med runor 1 1 Skrivstil 1814.

Statistiken ger en bild av de behov av pedagogiska hjälpmedel som fanns under äldre vasatiden, stormaktstiden och frihetstiden i ett Sverige, som (med ett slagord och skällsord från vår tids politiska debatt) var mångkulturellt. Minoritets­språken var viktiga. Och många av de som lärde sig läsa behövde också kunna latin. De första svenska upplagorna av sextonhundratalets stora skolmästares, Johan Amos Comenius, populära bilderbok Orbis sensualium pictus (Den synliga världen) var flerspråkiga. Latin var ett av språken, ännu i den upp-

Första bokstäverna 1814.

laga som trycktes på finska tryckeriet i Stockholm av Henrik Christopher Merckell 1716.

Att sonens ABC -bok, den första bevarade från Jönköping, är på detta språk är därför inte alls så udda som jag kanske trott. Den är en alldeles vanlig, typisk katekes-ABC -bok från 1744. Det är bara tiden som gjort den lilla enkla boken sällsynt.

Ett häfte från 1814 När jag bläddrar vidare i det lilla häfte som jag hittade i Vadstena, Läsning för barn, ser jag att titeln är en annan på det tryckta titelbladet, Stafning och Innanläsning, och att det under en liten vignett med två nakna barn står 1:sta Året. Boken är anonymt utgiven och tryckt hos Carl Delén i Stockholm.

När jag vänder på titelbladet möts jag av en ny bild, en gravyr med raka streck, vinklar, trianglar, fyrkanter, krokiga linjer och cirklar. Vi befinner oss i en ny, pedagogisk tid. Johann Heinrich Pestalozzis idéer och Bell-Lancaster-metoden har nått Sverige. En av dem som hade tagit intryck var Johan David Flintenberg. Han publicerade A.B.C. Bok. hos Delén 1802. Den är baserad på

43

Titel till Svensk botanik, band 8, 1819, med Carls spira.

44

Pestalozzis metodiska inlärning; från bokstäver till enstaviga ord med två bokstäver till enstaviga ord med tre bokstäver och så vidare.

Stafning och Innanläsning går längre. Den börjar med bokstävernas element. På uppslaget efter den tunna etsningen finns en text under rubriken Anmärkning för Läraren där bilden får sin förklaring: Barnens begrepp böra, till lättnad wid innanläsningens lärande, först wändas på rediga former: eller de böra först underrättas, om en punkt eller prick; en rät Linie, som står upp; en rät Linie, som ligger; att en Winkel är den figur, som 2:ne räta linier utgöra, då de möta hwarandra, och att det kallas en rät Winkel, då den uppstående linien icke lutar åt någon sida; spetsig Winkel, då den uppstående linien lutar inåt; trubbig Winkel, då den uppstående linien lutar utåt.

Frakturdelen Författaren fortsätter med att förklara olika trekanter eller trianglar, fyrkanter eller fyranglar, krokiga linjer, halvcirklar och helcirklar. Först därefter kan barnen börja med bokstäverna, först de små bokstäverna i fraktur. De börjar på motstående sida, men inte i alfabetisk ordning. Nej, först kommer bokstäverna med enklast form, lilla i, långt i eller jodd och lilla l innan de svårare följer. Läraren får hela tiden hjälp av anmärkningar, som berättar hur inlärningen ska gå till.

När bokstäverna är avklarade får barnet lära sig att stava alla stavelser en kan tänka sig. Därefter kommer de stora bokstäverna i fraktur, enstaviga ord och ord med två stavelser med bindestreck emellan. Nu är barnet moget att läsa. Det första är en bön ‘Fö-re Mål-ti-den’ och sedan följer andra böner. I samband med dem ska barnet lära sig bindestreck, tankstreck och alla skiljetecken, även semikolon. Den här delen av boken är helt och hållet satt i fraktur. Den avslutas med en kort sammanfattning av bibeln.

Så långt har inne­hållet starka drag av den traditionella katekes-ABC -boken, men utförandet är annorlunda. Det kristna innehållet är impregnerat med pedagogiska hjälpmedel.

får barnet lära sig det tryckta alfabetet i rak och kursiv form, sedan hur siffror och tal ser ut, både de ‘Swenska’ och de ‘Romerska’. En graverad bild lär ut två skrivstilar, en tysk eller gotisk stil, som motsvarar frakturen, och en rundare, motsvarande antikvan. Bortsett från lilla p och s och slängarna över ä och ö är det exakt den stil som min fröken försökte lära mig i skolan 133 år senare.

Resten av boken består av ‘Öfnings-lexor’.

Texten i de sexton läxorna ger barnen en ytterst moraliserande skildring av djur och blommor, världen och himlen, brott och straff, sömn och drömmar, själen och kroppen. Räven är en listig tjuv, lejonet och vargen är grymma, myran och biet är mönster av flit. Som kålmasken insomnar i en omklädnad och förvandlas till en fjäril, kan barnet bryta gravens och dödens tillstånd och förvandlas till ‘Ljusets ängel’. Efter varje läxa finns hänvisningar till lämpliga bibelställen. De sista två läxorna är riktigt förkunnande: ‘Frälsaren och Förstöraren’ och ‘Liknelse’, nämligen den om såningsmannen, som här kallas ‘sädesmannen’, och tisteln.

Naturforskaren, samlaren och utgivaren Gustaf Johan Billberg Det var lätt att hitta den anonyme författaren och utgivaren av denna pedagogiska och moraliserande ABC-bok. Svenskt biografiskt lexikon, Svensk bibliografi 1700–1829 och Ingeborg Willke anger alla Gustaf Johan Billberg (1772–1844) som författare. Jag känner väl till honom eftersom Svensk zoologi, 1806–1825, och en stor del av Svensk

Antikvadelen Den andra delen av häftet, från sidan 30 till sidan 95, är helt och hållet satt i antik­va. Först

Plansch 57 Äsping i Svensk zoologi, ritad av Billberg.

45

botanik, 1802–1843, med sina kolorerade planscher ingår i mitt bibliotek.

Johan Wilhelm Palmstruch var utgivare av häftena från början och även den flitigaste tecknaren till båda dessa stora utgivningsprojekt.

När Palmstruch avled 1811, köpte Billberg förlagsrätten. Han tog upp utgivningen, som hade börjat sakta av. Han bestämde sig för att Svensk botanik skulle begränsas till de vilda växterna.

För att behandla jordbrukets och trädgårdens växter påbörjade Billberg ett nytt projekt enligt samma modell, Ekonomisk botanik, men orkade bara med två häften, 1815 och 1816. När hans textförfattare till verken, professor Olof Swartz, avled 1818 ökade svårigheterna. Billberg skrev själv texten till botaniken och lät i några fall sina två äldsta barn, Fredrica och Immanuel teckna planscherna. Billberg kritiserades och motarbetades av flera etablerade forskare och Vetenskapsakademien hotade med att dra tillbaka sitt stöd för projekten. Till slut, 1822, sålde han rättigheterna till akademien, som relativt snabbt avslutade zoologin med ett sista häfte, medan botaniken segade på i flera årtionden.

Billberg var jurist till yrket. Efter sin examen 1790 fick han så småningom flera olika tjänster i Stockholm, innan han blev landskamrerare i Visby på hösten 1797. Vid sidan av sin tjänstgöring samlade han insekter. Billbergs samling innehöll inte mindre än 18 000 exemplar, när den brann upp tillsammans med hans boksamling 1822, detta olycksår. Fem år senare hade han fått ihop en ny på 20 000 exemplar. Hans naturvetenskapliga intressen var breda. I Visby skaffade han sig ett orangeri och samlade växter och frön. Han grundade också ett sällskap, Linnéska samfundet, 1806.

1808 var han tillbaka i Stockholm, där hans juridiska yrkeskarriär fortsatte. Från 1812 till sitt avsked 1837 var han kammarrättsråd. Vid sidan av författade han; mellan 1808 och 1828 publicerade han ett tiotal entomologiska och naturvetenskapliga skrifter. Dessutom hade han sitt äventyr i förlagsbranschen med utgivningen av de arbetskrävande kolorerade planschverken.

1832 blåste han liv i det Linnéska samfundet i Stockholm. Under några decennier arrenderade samfundet Humlegården i Stockholm; det var långt innan Kungliga biblioteket flyttade dit. I norra delen anlades Linnés park med Floras kul-

46

le, som finns kvar än idag. Kullen sägs vara döpt efter en av Billbergs döttrar, Flora Mildehjert. (Se Nils-Erik Landells uppsats i Biblis nr 6, 1999.) Enligt en Karta öfver Linnéska samfundets Park från 1837, som KB lagt ut på nätet, fanns det förutom värdshus, brunnssalong och mycket annat även bildstoder av Linné och Flora, en grotta och en eremitboning i parken. Jag föreställer mig att bildstoden av Flora snarare föreställde vårens gudinna än Flora Mildehjert.

Men varför i all sin dar gav den mångsidige Billberg ut en ABC -bok och stavningslära 1814?

Till detta finns ingen förklaring, varken i biografierna i Svenskt biografiskt lexikon och Björn Dals Sveriges zoologiska litteratur, eller hos Landell eller Ingeborg Willke.

Billberg och ABC-boken De flesta ABC -böcker på svenska språket sattes vid den här tiden med frakturstil. Normalt var det bara de som var på latin som sattes med antikva. Ett undantag var den Barnabok som tillägnades kronprinsen 1780 och som var helt och hållet graverad; i den hade Jacob Gillberg graverat texten under bilderna i kursivstil. Att Billberg använde antikva till svenskan i två tredjedelar av sin ABC -bok var ändå inte så konstigt. Han var en hängiven linnean och Linné var en av dem som hade verkat för övergången till antikva i texter på svenska.

När jag nu läser inledningen till ‘Öfnings-lexor’, ser jag att en asterisk på rubriken hänvisar till en liten not nederst på sidan där det står ‘Översatt från Franska Öfversättningen: Livre de la Nature ou le vrai sens des choses, expliquées et mises à la portée des Enfans.’ När jag letar i franska nationalbibliotekets kataloger på nätet hittar jag en sådan med tryckuppgift Londres 1788.

Den är författad av Bénédict Chastanier. Han var en fransk kirurg, hugenott och aktiv swedenborgare, som hade migrerat till England 1774.

1776 bildade han en ‘Universal Society’ för att sprida Emanuel Swedenborgs skrifter. På 1780-talet gav han ut en rad översättningar till franska av Swedenborgs texter rörande det nya Jerusalem och den nya kyrka som skulle uppstå efter apokalypsen.

Var också Billberg påverkad av Swedenborg, denna svenska vetenskapsman, som i femtioårsål-

dern drabbades av andliga upplevelser, syner och drömmar, som han publicerade på latin? Emanuel Swedenborg är en av våra mest utgivna och översatta författare. För den som är intresserad finns det en stor specialsamling, Swedenborgsamlingen, på Kungliga biblioteket. Swedenborgs inflytande växte efter hans död i London 1772 och det bildades sällskap och kyrkor som verkade i hans anda. Också i Sverige bildades två sällskap, Exegetiska och filantropiska sällskapet 1786 och Fribyggare-Sällskapet (eller Fribyggar­ orden) 1787. Sällskapen var tvungna att hålla en låg profil av rädsla för åtal.

Det fanns en liten personlig anknytning mellan Billberg och Swedenborg. Billbergs första hustru, Margareta Ferelius, som han gifte sig med 1796 och som dog fyra år senare i Visby, var dotter till prästen Arvid Ferelius, som i många år arbetade vid den lutherska kyrkan i London och som har nedtecknat sina samtal med Swedenborg under dennes sista månader i livet.

Swedenborgaren Billberg Det var ingen tillfällighet att Billberg använde sig av swedenborgaren Chastaniers text i sin ABC -bok.

Det framgår av två färska studier, Till FribyggareSällskapets äldsta historia av Stefan Öster­gren och Varför var de gamla entomologerna sweden­borgare? av Mattias Forshage. Forshage menar att skälet till att många naturforskare och särskilt entomologer också blev swedenborgare var en romantisk natur­ filosofi, en idé som också fanns hos Linné, om guds närvaro i naturen.

Den unge Billberg var medlem i FribyggareSällskapet. Det var också hans jämnårige, entomologen Carl Johan Schönherr. Medlemmarna träffades hemma hos varandra, 1794 bland annat i Schönherrs hem. Men fribyggarna önskade verka mer öppet och den 5 december 1795 lyckades de utverka ett skyddsbrev av hertig Carl som under Gustaf IV Adolfs förmyndarregering gav dem rätt att hålla sammankomster. Genom samarbete med andra sällskap fick de tillgång till lokaler i Piperska muren på Kungsholmen. De började ge ut en tidskrift, Journal för allmänna uplysningen och sederne, 1796–99.

I det här läget, den 1 januari 1796, bildade Billberg och Schönherr ett nytt, mycket hemligare swedenborgskt sällskap, Pro fide et caritate (För

tron och kärleken). Tre av de medlemmar de rekryterade var den framstående entomologen Leonard Gyllenhal, som skulle ge ut första delen av sitt storverk Insecta Svecica om de svenska skalbaggarna 1808, botanikern, zoologen och tecknaren Johan Wilhelm Palmstruch, som skulle publicera det första häftet av Svensk botanik 1802, och boktryckaren Carl Delén, som tryckte botanikhäftet och senare även tryckte Stafning och Innanläsning.

Medlemskapet i Pro fide hindrade inte att de deltog i fribyggarnas verksamheter. Delén ingick i redaktionskommittén för tidskriften. Fribyggarna önskade modernisera skolundervisningen och var inspirerade av den franska revolutionens pedagogiska reformförsök. På hösten 1796 pub­ licerade de i femte numret av sin tidskrift en ganska konkret ‘Plan til en ny och förbättrad Scholae-inrättning’. Samtidigt ansökte de om att få starta en skola i Stockholm, F.B. Lyceum. Den kom fort igång. Den 10 april 1797 hölls den första examen. Billberg ingick i skolans ledning, han var dess vice direktör. Han måste snart lämna skolan, när han fick tjänsten som landskam­rerare på Gotland. Palmstruch var under en period förste lärare på skolan. Verksamheten fortsatte i många år och lades inte ner förrän 1821.

Slutsats När naturforskaren och samlaren Billberg kom tillbaka till Stockholm 1808 inledde han ett rätt omfattande vetenskapligt författarskap. Här är en kortfattad lista över hans skrifter: Werldskarta 1808, Utkast till en fauna Gottlandica 1809, Monographia Mylabridum, 1813, Försök till färgornas bestämmande 1813, Insecta ex ordine Coleopterorum descripta 1815, Enumeratio insectorum 1820, Botanicon Scandinaviæ 1822, Catalogus insectorum 1825, Kort handledning vid naturaliers samlande 1826, Synopsis faunæ Scandinaviæ 1827–28. 1811 blev han samtidigt en naturvetenskaplig förläggare när han övertog utgivningen av Svensk botanik och Svensk zoologi.

Som aktiv swedenborgare återupplivade Billberg sällskapet Pro fide et caritate 1814 tillsammans med några andra likasinnade, bland dem en ung jurist och insektssamlare, Olof Fåhraeus, som han lärt känna och påverkat i Visby, och som långt senare skulle bli civilminister. Bland annat

47

Träasken med Pretty Pictures.

Tre framsidor.

48

Baksidorna.

Flicka med ABC-bok.

Ångvagn.

planerade de att ge ut Swedenborg i svensk översättning. Arcana coelestia, Himmelska lönnligheter kommer så småningom ut i flera delar i sällskapets regi mellan åren 1821 och 1827.

Gustaf Johan Billberg var liksom många andra swedenborgare engagerad i utbildningsfrågor.

Genom sitt förlag hade han tillgång till duktiga gravörer som Johan Gustaf Ruckman och boktryckaren och swedenborgaren Carl Delén. Så vad var egentligen naturligare än att 1814 också ge ut läroboken Stafning och Innanläsning och att låta en översättning av swedenborgaren Chastaniers naturfilosofiska Livre de la Nature ou le vrai sens des choses (Boken om naturen eller tingens sanna mening), som riktade sig till barn, ingå.

rund träask med gängat lock med titeln Pretty Pictures – With Easy Reading. Jag kan inte låta bli att berätta om dem, även om jag inte har lyckats ta reda på vem som gjort dem eller vem som började göra sådana här pedagogiska kort. Spelkort tillverkades ju redan vid tryckerikonstens början, men det här är något annat, avsett bara för barn.

Lösa bokstäver och stavelser avsedda som pedagogiska hjälpmedel har jag sett från andra halvan av artonhundratalet och finns säkert äldre, men det här är mer utstuderat.

Om du skruvar av locket hittar du tjugoen runda kort tryckta på kartong. På framsidan finns en handkolorerad bild, drivet tecknad. Den kunde vara gjord av George Cruikshank, men är nog gjord av någon annan i hans anda. På baksidan av bilden av en flicka med ABC -bok och en kattunge står det: ‘O you dunce of a Kit-ten, not to know ABC’ (O din dumbom till kattunge som inte kan ABC).

Om ett ord har flera stavelser, skiljs de åt med bindestreck för att göra läsningen lättare. Korten visar situationer i barnens liv, ibland tillsammans med mamma eller pappa, men oftast med andra barn i olika lekar. Som exempel visar jag tre av korten: två pojkar på ett gungbräde, två flickor med en docka och en ensam pojke på en gunghäst; först framsidorna och sedan baksidorna med den lättlästa texten.

Vackra bilder, lätt att läsa Som jag nämnt använde sig Comenius redan på 1600-talet av bilder som pedagogiskt hjälpmedel.

Andra exempel är olika fabelsamlingar och Isaac de Benserades förkortning av Ovidius Metamorfoser i Metamorphoses d’Ovide en rondeaux från 1676, dedicerad till den franska kronprinsen, bekostad av Ludvig XIV och tryckt på det kungliga tryckeriet i Paris.

Jag har länge haft i min ägo ett exempel på ett pedagogiskt hjälpmedel där bilderna flugit ut ur boken och satt sig på runda kort. De ligger i en

49

Gurneys ångvagn, Boyes magasin, maj 1828.

När gavs korten ut?

Det är irriterande för en gammal bibliotekarie att inte veta exakt vad jag har framför mig. Jag hittar inga tryckuppgifter och inte heller minsta signatur på bilderna. Jag känner mig som en dumbom precis som kattungen på bilden. Lekarna som barnen leker ger ingen ledning. Gungbräden har väl alltid funnits. Kasperteatern med Judy och Mr. Punch talar för England, men den var populär där redan i början av sjuttonhundratalet. Å andra sidan var den aktuell 1828, då en upplaga skriven av John Payne Collier och illustrerad av just Cruikshank kom ut. Trycket på de runda korten är nog litografiskt, så då ligger vi tidigast kring 1820. Stilen på bilderna och kläderna, särskilt de där puffärmarna eller fårbogsärmarna på flickorna, talar för 1830-tal.

Så här höll jag på och ältade, när jag kom att tänka på ångvagnen eller ångbussen, som finns

50

avbildad på ett av korten. På baksidan står det: ‘What is this? It is a Steam Car-ri-age, and it goes with-out Hors-es.’ De tidigaste försöken med ångdrivna vagnar gjordes i Frankrike. I England var Richard Trevithick den förste. 1801 konstruerade han en liknande, som kördes i London några år. Hans företag kapsejsade och därefter försökte flera andra ingenjörer i England få fram kommersiellt fungerande ångvagnar. Efter att ha letat bland de bilder jag kunnat hitta har jag kommit fram till att vagnen på kortet måste vara en av dem som Goldsworthy Gurney ritade och byggde i sina verkstäder i London mellan 1825 och 1829. Den här är extra fin med två kupéer.

Maxhastigheten var 32 kilometer i timmen. En resa tur och retur mellan London och Bath i juli 1829 gick med en medelhastighet på 22 kilometer i timmen, inklusive den tid det tog att fylla på kol och vatten.

Den engelska tidningen The Mirror rapportera-

de om en av Gurneys vagnar i december 1827 i en illustrerad artikel. Redan i maj 1828 kunde också svenska läsare informera sig om Gurneys ångvagn i Boyes magasin. Är det någon av er, som läser det här, som inte bekantat sig med denna tidskrift rekommenderar jag ett besök på Litteraturbankens webbplats. Där finns numera hela tidskriften i faksimil tillgänglig för alla. I Boyes magasin finns allt om det mesta från 1818 till 1844 illustrerat med fyra vackra planscher i månaden!

Den svenska artikeln innehåller en detaljerad teknisk beskrivning av hur Gurneys vagn fun­ gerar. En bild visar den både från sidan och bakifrån. Denna något enklare modell hade en kupé.

Den var beräknad för sex personer inuti och femton utanpå. Trots den tekniska och mediala succén misslyckades Gurney liksom föregångarna med att få någon reguljär linje att löna sig och han gick i konkurs 1831.

En av planscherna i månadens nummer av Boyes magasin är nästan alltid en kolorerad bild med de senaste ‘mode-costymerna’ för damer, och ibland också för herrar och barn. När jag bläddrar bland dem inser jag att fårbogsärmar och puffärmar var på modet redan i slutet av 1820-talet.

Avrundning Med Gurneys konkurs lämnar jag mina tre exempel på pedagogiska hjälpmedel. Min gissning är att Pretty Pictures – With Easy Reading kom ut någon gång mellan 1827 och 1831. Jag kan bara hoppas att de som satsade sin förmåga, energi och pengar på att ge ut dem och de två ABC-böckerna från 1744 och 1814 lyckades få det att gå runt ekonomiskt.

Det gjorde Olof Östergren (1874–1963), min mor­ ­fars språkvetarkollega, och Studentföreningen Ver­ ­dandi. De är troligen de mest framgångsrika ut­ givarna av ett pedagogiskt hjälpmedel i Sverige, Våra vanligaste främmande ord med uttal och för­ klaring. Med den kunde både unga och vuxna lära sig stava ord som ‘abonnemang’ och ‘kon­ valescens’. Den lilla boken kom ut som nummer 146 i Verdandis småskrifter med ett enkelt omslag av Carl Larsson i jugendstil. Olof Östergren skänkte mina studerande föräldrar ett exemplar av tjugo­fjärde upplagan från 1946. På titelbladet har han med blyerts strukit under ‘Grundligt genomsedd och förnyad (Trehundraåttioandra– fyrahundra­sjätte tusendet)’. Den första upplagan gav Östergren ut 1907 och den sista jag hittar i Libris är den trettiosjunde från 1980.

Det mest spridda hjälpmedlet.

51

LI TTERATUR Boye, Fredrik (utg.). Konst och Nyhets Magasin för Medborgare af alla Klasser. Årgång 1–5. 1818–1823. Magasin för Konst, Nyheter och Moder. Årgång 1–21. 1823–1844. (Finns tillgänglig på litte­ raturbanken.se) Dal, Björn. Sveriges zoologiska litteratur: En berättande översikt om svenska zoologer och deras tryckta verk 1483–1920. Fjälkinge: Orbis pictus, 1996.

Danell, Gideon. Kort svensk språklära. Andra upplagan, tredje tryckningen. Lund: Gleerup, 1944.

Danell, Gideon. Svensk ljudlära. Fjärde upplagan. Stockholm: Svenska Bokförlaget / Norstedts, 1966.

Forshage, Mattias. ‘Varför var de gamla entomologerna swedenborgare?’ Entomologisk Tidskrift 138 (2017), nr 2, s. 109–130.

Gardberg, Carl-Rudolf. Boktrycket i Finland, D. 2, Från freden i Nystad till Åbo brand. Helsingfors: Helsingfors grafiska klubb, 1957.

Journal för allmänna uplysningen och sederne. 1796–99. (Finns tillgänglig på nätet, digitaliserad av Stockholmskällan.)

Landell, Nils-Erik. ‘Gustaf Johan Billberg: Entusiasten som försvann’. Biblis, nr 6 (1999), s. 34–40.

Mannerheim, Johan. ‘Svenska boktryckarlängder 1483–1883’. I Klemming & Nordin, Svensk boktryckeri-historia 1483–1883, Jubileumsutgåva med tillägg, s. 77–112. Stockholm: Mannerheim & Mannerheim, 1983.

Rösiö, Folke. Svenska fåglar. Stockholm: Saxon & Lindström, 1946.

Sundevall, Carl J. Svenska foglarna. Stockholm: Beijer, 1856–1886.

Willke, Ingeborg. ABC-Bücher in Schweden: Ihre Entwicklung bis Ende des 19. Jahrhunderts und ihre Bezieungen zu Deutschland.

Stockholm: Svenska Bokförlaget / Bonnier 1965. Östergren, Stefan. Till Fribyggare-Sällskapets äldsta historia, 2015.

(Finns i: www.academia.edu)

den sjunde artikeln i den pågående serien i en boksamlares ögon. samtliga bilder, foto johan mannerheim

52

gunnel hedberg

Jönköpings Litografiska

Jönköpings Litografiska Aktiebolags fabriksbyggnader efter tillbyggnaden 1875.

Nordisk Boktryckarekonst 1923.

L

äget vid Vättern gjorde Jönköping till en viktig handels- och mötesplats tidigt i vår historia.1 Franciskanermunkar kom dit under andra halvan av tolvhundratalet och började att anlägga ett kloster.2 Jönköpingssonen Viktor Rydberg nämner att staden omtalas i Olaus Magnus Historia om de nordiska folken.3 Staden blev snart ett regionalt administrativt centrum.

Under stormaktstiden inrättades säten för både hovrätt och landshövding, vilka alltjämt finns kvar i sina funktioner. Södra stambanan knöt 1864 ihop Jönköping med både Stockholm och Malmö, liksom byggandet av Göta kanal och färdigställandet av en fullvärdig hamn tidigare hade knutit staden närmare andra delar av Sverige.

Att boktryckare skulle etablera sig i den gamla handelsstaden är därför följdriktigt. Det trycke­ ri, som faktorn vid Lindhs tryckeri i Örebro, Johan Pehr (Petter) Lundström (1783–1868) köpte hösten 1806, kunde möjligen (men inte säkert belagt) härleda sina anor tillbaka till Per Brahes boktryckare Johann Kankel på Visingsö.4 Gammalt var det i vart fall! Den driftige Lundström drev boktryckeriet till 1851 med stor framgång.

Hans naiva, efter förlagor träskurna och enkelt kolorerade bildtryck (‘kistebrev’) i stora upplagor (även om uppgifter om 100 000–200 000 exemplar

är starkt överdrivna),5 liksom hans i övrigt synnerligen omfattande förlagsverksamhet av olika slags litteratur, alltifrån skillingtryck till psalmböcker, hade gjort tryckeriet välkänt över hela landet.

Också brodern, boktryckaren Eric Lundström, framställde bildtryck och en tid även en tidning, Småländska Correspondenten. En tid från 1820 drev Johan P. Lundström med en kompanjon också en fabrik för tillverkning av spelkort.6 Det var Casselles spelkortsfabrik som då inköpts.7 Lundströms övriga verksamheter, som tidningsutgivning och pappersbruk, inte att förglömma.

Familjen Lundström skulle komma att betyda oerhört mycket för Jönköpings industriella utveckling.8 De två kreativa sönerna till Johan P. Lundström; Johan Edvard (1815–1888), kallad Janne,

Den gamle boktryckaren m.m.

Johan Pehr Lundström. Nordisk Boktryckarekonst 1923.

53

J. E. eller Magistern, och Carl Lundström (1823– 1917) startade och drev tillsammans eller var för sig flera verksamheter, bland annat Munksjö pappersbruk, byggt för papp- och halmpappers­ tillverkning 1862.9 En tändsticksfabrik an­ lades 1845, som med en förbättring av Gustaf Eric Paschs uppfinning, säkerhetständstickan blev en stor framgång. Tack vare en stor export till England expanderade fabriken snabbt och tänd­ stickan började sitt triumftåg över världen. 35 arbetare vid fabrikens start hade aderton år senare blivit 365 anställda, varav 260 kvinnor och 97 barn. I slutet av seklet var det nästan tusen anställda vid tändsticksfabriken.

Bland den rastlöst verksamme Janne Lundströms nystartade företag fanns från 1843 en liberal tidning, Jönköpingsbladet. Därmed konkurrerade han med faderns sedan 1807 befintliga konservativa Jönköpings Tidning. I januari 1845 övertog bankkamreraren Johan Sandwall Johan P:s tryckeri och Jönköpingsbladet.10 Boktryckeriet räknade 1846 sexton arbetare, som arbetade vid tre tryckpressar av gjutjärn. Sandwall behöll tidningen men sålde tryckeriet 1848 till en grosshandlare A. J. Sommarin, som i sin tur sålde det vidare. En av konstförvanterna i tryckeriet sedan tre år tillbaka, Anton Wilhelm Strehlenert, köpte tryckeriet och snart också tidningen.11 Sandwall flyttade så småningom till Göteborg där det förflutna hann upp honom; han hade förskingrat under sin kamrerstid i Jönköping i Smålands Privatbank och när detta uppdagades såg han sig tvungen att fly landet.

Boktryckaren Anton Wilhelm Strehlenert inrättade 1866 Jönköpings Litografiska Institut. Nordisk Boktryckarekonst 1923.

54

Juvelerarsonen A. W. Strehlenert hade lärt till boktryckare hos Zackarias Hæggström i Stockholm och sedan arbetat hos Lars Johan Hierta.

(Troligen var det på grund av kontakten med Hierta som Strehlenert hamnade i Jönköping.

Hierta hade varit intressent i Munksjö pappersbruk.) Strehlenert hade uppträtt som ansvarig upphovsman (översättare) i kämnärsrätten i Stock­holm i den omskrivna processen om boken Strauss och evangelierna, där han troligen var – för att använda en nutida term – målvakt för sin principal Hierta, bokens förläggare. Beslag hade gjorts i samtliga boklådor i Stockholm, en beslagsrunda som i Aftonbladet fick en dråplig skildring under namnet Stora Straussvalsen.12 Domaren i kämnärsrätten hyste tvivel om Strehlenert kunde anses ha tillräckligt goda kunskaper i tyska och vara den verklige översättaren. Domaren hade velat underkasta Strehlenert en översättningsövning inför rätten.

Strehlenert ansågs som yrkesman vara en skicklig boktryckare och beskrevs som person som rakryggad och ärlig och ansågs slagfärdig som publicist.13 Han kom att bli aktiv i många sammanhang i Jönköping. Förutom tryckeriet och tidningen, satt han i styrelsen för skarpskytte­ föreningen, var kommunalt verksam, gav ut en räknebok och han ägde sedan 1867 en tapetfabrik (P. A. Rosell & komp.).14 Han dog 1871, 56 år gammal.

Strehlenerts tryckeri i Jönköping den föröd­ ande stadsbranden 1854, då hans ‘dyrbara och utmärkt väl inrättade tryckeri icke stod det ringaste att rädda’.15 För att få råd att bygga upp tryckeriet

Boktryckaren Herman Hall fogade 1861 ett litet sten­ tryckeri till sitt ny­startade boktryckeri. Detta stentryckeri skulle bli den första början till vad som senare blev Jön­köpings Litografiska Aktie­bolag. Nordisk Boktryckarekonst 1923.

på nytt gick han omgående i kompanjonskap med boktryckaren Carl Johan Lundgren (1817– 1869). De delade upp arbetet så att Lundgren fick sköta boktryckeriet och Strehlenert tidningen.

Samarbetet varade till 1868, då Strehlenert sålde då sin del i tryckeriet till kompanjonen, troligen av hälsoskäl. Han behöll för egen del utgivningen av Jönköpingsbladet.16 Lundgren köpte Jön­köpings Tidning av Strehlenert – en tidning som denne ägt sedan 1865.17 Tidningsutgivning hade varit en lönsam affär. Bland annat hade Strehlenert, trots kritik, fortsatt införandet av annonser för bedrägliga utländska lotterier.18 (Systemet var självreglerande, menade han; folk skulle ju upphöra att köpa lotter när de upptäckte att de inget fick för sina pengar!) Att lottköparna hoppades på en skänk från ovan hör inte minst samman med svåra tider. Åren 1867–1869 var missväxtår i Sverige, orsakade av extrema väderleksförhållanden. Inflationen sköt fart, följd av utbredd nöd. I Norrköping utbröt ‘ett brödkrig’.19 Många svenskar emigrerade i hopp om bättre villkor.

Jönköping får början till ett litografiskt tryckeri Av det föregående framgår att staden Jönköping var ovanligt väl försett med tryckeriresurser. Ändå vågade sig konstförvanten Herman Hall (1837–1883) på att starta ett litet tryckeri 1861, beläget på Smedjegatan.20 Han var son till en pappersmakaregesäll vid det pappersbruk, Stensholm, som Johan P. Lundström arrenderat och som sönerna sedan köpt. Herman Hall hade lärt till boktryckare på gamle Lundströms tryckeri. Hall startade sitt tryckeri i första hand för att kunna trycka frireligiösa skrifter. I den pietistiska väckelsevåg som for genom trakten hade han identifierat sin nisch. (Han skötte för övrigt allting själv i tryckeriet.)

Samma år som boktryckeriet startade, 1861, fogade Hall några litografiska handpressar till verksamheten. Inspiration till litografiskt tryck kan han ha fått av de litografiska planscher som hans förre principal Johan P. Lundström infogat i sin förlagsverksamhet. Det var tryck, som Lundström hade fått beställa från stentryckerier på andra orter i landet. Exempel på sådan planscher är de tre vyer över Jönköping som Gjöthström & Magnussons stentryckeri i Stockholm tryckte senast 1850.21 Lundström hade också i sin tillverkning av kiste-

Jönköpings förstad 1881. Ritat och litograferat av Theodor Blomqvist (1835–1888). (Blomqvist var verksam först som fotograf med ateljé i Uppsala omkring 1860, sedan som litograf på 1860-talet i Stockholm hos Gustaf Möllers litografiska tryckeri.

Bosatt i Jönköping från 1878). Platsen för Litografiska Institutet vid Östra Storgatan 17, där Strehlenet inrättade 1866 är belägen längst ner i nedre högra hörnet. Jönköpings läns museum.

brev ibland använt gamla stentryck som förlagor, bland annat stentryck av Carl Müller i Stockholm, en av de två första yrkeslitograferna i landet.22 I januari 1865 startade Hall Jönköpings-Posten – Jönköpings sjätte tidning i ordningen – senare också Svenska Posten. Hall var en man med visioner, har det sagts, men utan sinne för ekonomi.

Hans boktryckeri avknoppade tryckerier på flera orter i landet och han startade ytterligare tidningsföretag. När allt höll på att gå överstyr 1874 ombildades den kvarvarande verksamheten av ett konsortium till H. Halls Boktryckeri-Aktiebolag.

Hall själv frikopplades så småningom.23 Men han fortsatte energiskt med nya idéer. Så fick han exempelvis i december 1877 utgivningsbevis sam­ tidigt på två (!) tidskrifter.24 Vidare öden av bolagshistorien har historieprofessorn Sverker Oredsson (själv född i Jön­köping) förtjänstfullt behandlat i monografin Familjen Hamrin & Jönköping (2010).

Här skall bara tillfogas att när H. Halls Boktryckeriaktiebolag fick en ny, för tiden mycket modern tryckeribyggnad 1926, så räknas inga inventarier upp som kunde antyda att man på nytt infogat litografisk teknik i verksamheten.25 Lithografiska Institutet 1866–1870 Strehlenert som efter branden 1854 hade flyttat Jönköpingsbladet och dess tryckeri till en fastighet på Östra Storgatan 17, övertog den 20 oktober 1866 Halls litografiska utrustning och bildade

55

Lithografiska Institutet. (Huset är fortfarande känt som Litografiska bolagets hus). Redan Hall hade använt beteckningen ‘institut’ för sin litografiska avdelning: ‘Att det af mig härstädes anlagda Litho­­ grafiska Institut genom nu afslutat köp öfvergått i firman Strehlenert & C:nis ego.’26 För att kunna nyttja sin nyförvärvade stentrycksutrustning behövde Strehlenert litografisk kompetens. I sin bokutgivning hade han redan prövat på att infoga litografiska tryck.27 Säker­ ligen såg han hur bok- och tidningsutgivning gick mot allt större användning av bilder.

Uppenbarligen förfogade Strehlenert över Halls officin redan innan transaktionen var klar.28 Han annonserade i maj 1866: ‘Under firma Jönköpings Lithografiska Institut är med denna dag en litografisk anstalt härstädes öppnad.’29 Första sidan av Jönköpings-Bladet förkunnade öppnandet i en stor annons. Man hade anställt litografer med mångårig erfarenhet från utlandet. Annonsen gav en provkarta på vad som skulle erbjudas av merkantilt tryck. Lithografiska Institutets adress 1866 var Storgatan, mittemot Halls bokhandel.30

Fabriksidkaren, disponent Carl P. Willman byggde upp Jönköpings Litografiska till ett stort företag.

Nordisk Boktryckarekonst 1923.

Fotografi av okänd person i visitkortsformat troligen från mitten av 1860-talet. Otto Fredrik Kuylenstierna var en av Jönköpings tidigaste fotografer med atelier vid Bangården. Firmering och ram trycktes av Jönköpings litografiska.

Baksidan blank. Reprofoto: Fredrik Salomonsson, Ulricehamn.

56

Tryckbeställningar kunde lämnas in i bokhandeln eller på Institutet. Av annonserna går att utläsa att Lito­grafiska Institutet hade visst samarbete med fotografen och telegrafkommissarien Otto Fredrik Kuylenstierna i Jönköping. Bland annat trycktes fotografier i visitkortsformat.31 Kuylenstierna, född 16 augusti 1836 i Hammar, Örebro län, var verksam i Jönköping åren 1864–1871.32 Han dog i Sundsvall 5 augusti 1902.33 Ett halvannat sekel har gått sedan Litografiska Institutet bildades, men noga räknat fanns stentryckande verksamhet i Jönköping sedan 1861.

Strehlenerts svärson, litteratören Carl Petterson Willman, köpte i juli 1868 Jönköpings Lithografiska Institut.34 Boktryckeridelen fortsattes av Strehlenerts kompanjon Carl Johan Lundgren.35 Därmed upplöstes firma Strehlenert & C:o. Willman hade då redan gjort sig till en känd figur i Jönköping såsom handels- och språklärare och han hade ingått i Jönköpingsbladets redaktion36.

Han var varken boktryckare eller litograf när han trädde in i firman. Som stentryckeriägare kallade han sig sedermera disponent. Sin sociala status befäste han ytterligare när han efter Strehlenerts död (1871), köpte stenhuset vid Storgatan av änkan.37 Willman dog 20 mars 1883, bara 50 år gammal. I meddelandet om hans död omtalas han som ‘Grundläggaren af Jönköpings litografiska aktiebolag’.38 Även om det merkantila trycket var huvudfåran i Jönköpings Litografiska Instituts verksamhet så förekom också annat. På eget förlag gav man exempelvis 1868 ut Artistiska Baggbölerier, 16 uppfriskande teckningar.

Lithografiska Bolaget 1870–1875 och Lithografiska Aktie-Bolaget 1876–(1914) Firmanamnet Lithografiska Institutet ändrade Carl Willman 1870 till Lithografiska Bolaget, Jönköping till stor förtret för Lithografiska Bolaget i Norrköping, som flera gånger i stora annonser fick uppmärksamma sina kunder på att en eventuell firmaförväxling lätt kunde ske.39 Norrköpingslitografen hade då funnits i femton år, startat 1858 för att trycka spelkort. Företaget hade sedan vuxit till ett mångsidigt tillverkningsföretag. Det är en tid då Kongl. Kommerskollegium i en berättelse (1874) kunde konstatera att de litografiska fabriksinrättningarna i landet har en

A.W. Strehlenert annonserade flitigt i den egna tidningen om vad Lithografiska Institutet kunde erbjuda. Jönköpingsbladet 1 augusti 1866.

Lithografiska Institutet öppnade 1 maj 1866. Jönköpingsbladet 3 juli 1866.

Jönköpingsbladet 3 juli 1866.

Annonsen i Jönköpingsbladet 3 juli 1866 (daterad 1 maj i annonstexten) ger en provkarta på vad stentrycket kunde åstadkomma.

57

synnerligen snabb tillväxt. Knappt tre år efter Willmans namnskifte, i november 1875, ombildades Litografen i Jönköping till aktiebolag med ett kapital om 250 000–500 000 kr (motsvarar 13,6 milj. – 27,2 milj. kr i 2019 års penningvärde) fördelat på aktier lydande på 1 000 kr/st (motsvarar drygt 54 000 kr år 2019).40 Ombildningen skedde för att få kapital till utvidgning av verksamheten.

Näringsfriheten som infördes i Sverige 1846 hade banat väg för en ny lag 1848 om aktiebolag, vilken gav möjligheten till kapitalanskaffning via små poster, där ägaren inte som tidigare behövde bli personligt ansvarig vid exempelvis en konkurs.

Det nya aktiebolaget i Jönköping köpte samtidigt Willmans stenfastighet vid Storgatan och det i fastigheten belägna Litografiska bolagets ‘stora stentryckeri, boktryckeri, bokbinderi, kuvert- och papperspåsfabrik m.m.’.41 Litografen, som bolaget kallades i dagligt tal, kom att bli Jönköpings största grafiska företag. Det skulle dröja till 1880 innan Jönköping- och Norrköpingsföretagen fick konkurrens i det relativa närområdet, Linköping. Då hade förre verkmästaren vid Jönköpings Litografiska, litografen Nils J:son Hedberg (1851–1926), köpt Bloms bok- och stentryckeri och påsfabrik i Gumpekulla vid Nykvarn i Linköping, utvidgat verksamheten och 1881 flyt-

Tryck från första årtiondet på 1900-talet för förpackningen till sockerpaket om två kg från Ystads Sockerraffinaderi tryckt hos Jönköpings Litografiska Aktiebolag hämtat ur Jönköpings museums samlingar. (Ystads sockerraffinaderi blev 1902 en del av Sockerfabriks Aktiebolaget Union. Från 1907 tillhörde det Svenska Sockerfabriks Aktiebolaget). Det handskrivna numret 2065 är fabrikens (Jönköpingslitografen) etikettnummer. Foto: Condini Conzales, Jönköpings läns museum.

58

tat den in till Linköpings stad (Linköpings litografiska anstalt; 1890 ombildat till Linköpings Litografiska Aktiebolag).42 Härutöver fanns stentryckerier och litografiska anstalter, dvs. större industriella inrättningar, på flera orter i landet.43 Som det största räknades 1880 Centraltryckeriet i Stockholm.44 I slutet av seklet ansågs Norrköpingslitografen vara Nordens största litografiska anstalt.45 Det var Norrköpingslitografen som var största leverantören av etiketter till Jönköpings tändsticksfabrik, intill dess fabriken fick eget etikettryckeri.46 Tidningarna följde vad som presterades på de litografiska anstalterna och rapporterade om de priser som tilldelades dem vid stora utställningar.

Från industriutställningen i Malmö 1865 rapporterades att Norrköpingslitografen och danska Ferslew & Komp. visade en mängd föremål, ‘hvilka vittna om att wi här i norden icke stå tillbaka i detta hänseende’.47 Ibland kunde pressrosor strös över vad som bjöds att se. Femton planscher med stads- och landskapsvapen utgivna av Fredrik Lilje­blad 1878 på Norrköpingslitografens förlag och tryckt på deras officin, trodde Dagens Ny­heters referent inte skulle kunna överträffas av något samtida utländskt tryckeri.48 Som drivkraft infördes ångmaskiner istället för handdrivna stentryckspressar, varför Jönköpingslitografen i annonser 1875 kallade sig ÅngStentryckeri.49 Uppgifter om dessa ångmaskiner är sparsamma i litteraturen, men det är exempelvis känt att Hollnerska Bokhandelns Lithografiska Tryckeri i Sundsvall 1874 installerade en fyra hästkrafters mobil ångmaskin från firma Davey, Paxman & C:o i Colchester nära London.50 Boktryckeridelen hos Jönköpings Litografiska utökades väsentligt. 1877 erbjöds herrar förläggare i annons det nyuppsatta boktryckeriets färgtrycksmaskiner. För illustrationer kunde utom deras litografiska etablissement också en xylografisk avdelning hjälpa till.51 1883 hade Jönköpings Litografiska i boktryckeriet tre snällpressar och fem digelpressar drivna av ångmaskin, samt handpress. Sätteriet hade tio sättare och tre lärlingar.

Boktryckeriet sex tryckare, fyra lärlingar och två biträden. Härutöver fanns en stereotypavdelning.52 Att stentryckerierna i Jönköping inte var förskonade från det gissel, som många tryckerier i landet kämpade mot, nämligen problemet med dryckenskap bland arbetarna, antyder en kort

En av planscherna i en serie om fyra i färgtryck, som Jönköpings litografiska Aktiebolag gjorde för Huskvarnafabrikens symaskiner i mitten av 1900-talet. Vänersborgs museum. Mått: 42 x 59,5 cm.

Vänersborgs museum.

notis i en tidning om att en stentryckare Larsson i Jönköping, ‘som var en supare’ hängt sig i en repslagarebana.53 En skärmytsling mellan Herman Hall m.fl. och Carl Willman uppstod 1878, som fick till följd att Willman skickade ut ett brev till sina kunder, i vilket han klargjorde att Herman Hall och P. C. Bergman, vilka enligt Willman båda drev någon sorts tryckverksamhet, inget hade med Jönköpings Litografiska att göra. Orsaken till irritationen var att kunderna uppenbarligen inte förstod hos vilket stentryckeri de beställde, när detta skedde genom ett tryckeriombud som Herman Hall anlitat. Hall och Bergman skickade ut var sin kommuniké, vilka berättar att under år 1878 fanns det tre stentryckerier i Jönköping. Utom Jönköpings Litografiska Aktiebolag var det Halls andra stentryckeri (H. Halls Bok- och Stentryckeri) startat i april 1866, samt P. C. Bergmans Litografiska Institut.

Paul Constantin Bergman hade kallats som före­ståndare till Halls först inrättade Litografiska Institut. Bergman hade tidigare under flera år arbetat som tecknare och litograf i Litografiska Aktiebolaget i Norrköping. Han är född som tvilling i Bällefors i Skaraborgs län den 21 mars 1825, som son till en arrendator av Pulsängen vid La-

gerfors bruk.54 Han dog i Jönköping 4 februari 1916, 91 år gammal.55 När Hall sålde stentryckeriet till Strehlenert hade Bergman följt med och arbetat hos Strehlenert/Willman i fem år. Bland annat har han graverat en Plankarta öfver staden Jönköping 1868.56 När Willman ombildade bolaget till aktiebolag, lämnade Bergman sin anställning och startade eget stentryckeri under namnet P. C. Bergmans Litografiska Institut.57 På grund av Bergmans engagemang i alla tre bolagen var det, menade uppenbarligen Hall, därför lätt att det blev missförstånd. Bergman fyllde på med att hans ombud, F. Scherman, enbart arbetade för honom, men att det var honom bekant att Jönköpings Litografiska tidigare hade haft ett ombud med samma namn.58 P. C. Bergman har tecknat planscherna (16 utsikter) samt plan- och profilkarta till S. Mörners Sammanbindningsbanan genom Stockholm och dess utsträckning till Liljeholmen (1870), vilka litograferades av Alexander Nay.59 Det torde vara samme litograf P. C. Bergman som 25 augusti 1868 anmälde hos Handels- och ekonomikollegium (i Stockholm?) att han tänkte anlägga en kork­fabrik.60 I Norrköping kallade sig Bergman för fabrikör.61

59

Litografen P. C. Bergman begärdes två år senare i konkurs vid Jönköpings rådhusrätt med inställelsedag 23 mars 1880.62 12 januari 1876 anmälde Carl Falk att han drev Jönköpings Litografiska Aktiebolag med sig själv som ansvarig. Falk var apotekare i Jönköping och riksdagsman. Minnesrunan omtalar honom som en framstående finansman.63 Willman frånträdde ledningen 1881 på grund av sjukdom.64 1888 utnyttjades Jönköpingslitografen av en bedragare, som uppgav namnet Algot Jonsson, genom ett upplägg som förefaller vara en variant av nutida katalogbedrägerier: Jonsson erbjöd enskilda personer annonsering i en matsedels­pärm, ämnad för hotell- och kaféägare. Annonsernas tryckning beställdes hos Jönköpings Litografiska. En del av betalningen för annonserna togs upp i förskott, resterande skulle betalas när pärmen sades vara på väg. Jonsson schappade med pengarna. Han efterlystes i Polisunderrättelser och greps.65 1889 meddelade en notis i tidningarna att från och med 1 oktober 1889 blir boktryckaren Evald Schmidt disponent vid Jönköpings Litografiska efter apotekaren Falk.66 Verksamheten utarrenderas Åren 1896–1913 utarrenderade Jönköpingslitografen hela verksamheten, först till Schmidt & Rendahl och efter Evald Schmidts dramatiska död 11 maj 1897 under en musiksoiré till John Rendahl ensam.67 Beslutet fattades vid bolagsstämma 10 augusti 1896.68 Schmidt var en tid ord­förande i Svenska boktryckareföreningen.69 Döds­boet efter honom försattes i konkurs.70 John Rendahl benämndes fabrikör eller fabriks­idkare.71 Prisstegringar drev fram en sammanslagning av de litografiska anstalterna i landet 1899 annonserade aderton stora leverantörer av diverse kontorsmateriel, däribland arrendatorn för Jön­köpingslitografen, att de gemensamt beslutat om en femtonprocentig höjning av priserna.72 Det var de ständigt stigande kostnader för materiel och löner, som tvingat fram denna kartell.

1908 togs ytterligare ett stort steg i samord­ ningen av stentryckeriägarnas intressen. Just i Jön­ ­köping bildades vid ett sammanträde 11 febru­ari

60

Jönköpings Litografiska Bolag i kvarteret Apoteket 6 med dåvarande adress Norra Strandgatan. Längs väggen utmed gatan, mellan fönstren syns firmanamnet. Huset revs 1970–1971.

Idag är gatuadressen Östra Storgatan 15–19. Foto från 1945, Jönköpings läns museum JM 1993-1-1945. Reprofoto: Conchi Conzalez, Jönköpings läns museum.

1908 Sveriges litografiska tryckeriägare­förening med ändamål att främja och bevaka gemensamma intressen.73 De mångåriga svårigheterna för de lito­ grafiska tryckerierna ledde så småningom efter amerikanskt mönster fram till sammanslagningen 1913 i en trust av självständiga tryckeriföretag, Sveriges Litografiska Tryckerier (SLT).74 Fem år senare var tjugoen bolag anslutna. Jönköpings Lito­grafiska anslöts 1914.75 Utarrenderingen hade då upphört och aktiebolaget själv tagit över verksamheten. Idag är Esselte ett världsföretag i kontorsmateriel.

Ett tecken både på den ökade konkurrensen och på att verksamhetsområdet ständigt utvidgades är att det i Jönköping bildades Aktiebolaget Jönköpings kartong fabrik & stentryckeri, C. J. Sandgren.76 Kartongfabrikerna vände sig till industrin för att tillgodose behovet av emballage. År 1913 drabbades Jönköpingslitografen av en brand.

Bland det merkantila trycket märktes särskilt etiketter. Så tog exempelvis Jönköpings Litografiska 1892 hem segern när fyrtio tryckerier tävlade om att få trycka öletiketterna till Stora bryggeriet i Stockholm. Bryggeriet behövde enbart för sin lageröl 60 000 etiketter per dag. Första ordern till bryggeriet löd på 20 miljoner etiketter.77 Och detta bryggeri var bara ett av de många ölbryggerier i landet som behövde etiketter. Sådana beställ-

J. P. Lundströms Boktryckeri (f.d. Marquardska tryckeriet) 1806-1851

"

F.d. J.P. Lundströms boktryckeri 1851-1865

Eric Lundströms Boktryckeri 1825-1826; 1829-1842

Jönköpings Tidning 1807- 1848

"

"" J. E. Lundström & Comp.

1842-1845 "

E.N. Lundströms änka " 1842-1845

J. E. Lundströms boktryckeri

"

Jönköpingsbladet 1843-1848

A.W. Strehlenerts Boktryckeri 1848-1854

Johan Sandwall, och efterträdare 1845-1848

Jönköpingsbladet 1865-1868

Herman Halls Boktryckeri 1861-1874 "

Jönköpings Posten 17/1 1865 – 13/6 1874

Herman Halls Boktryckeri AB

Litografiskt Tryckeri 1861-1866

1874-

Strehlenert & Co 1854-1868

Jönköpings Tidning 1848 - 1868

A.W. Strehlenerts Litografiska tryckeri 1866

C. J. Lundgrens boktryckeri 1868 - 1869

"

Jönköpings Litografiska Institut /5 1866- 1873

"

C. J. Lundgrens Enkas tryckeri 1869 - 1898 Jönköpings TryckeriBolag 1873-1875

Jönköpings Tidning 4/7 1868 (Tidningen gick upp i Smålands Allehanda 18/3 1884)

H. Halls boktryckeri & litotryckeri II

1876-1877 "

Lithografiska Bolaget, Jönköping 1873 – 1914 (utarrenderat 1896-1913) Sveriges litografiska Tryckerier (SLT, från 1970 Esselte) 1913 – fortgår alltjämt

"

Ett sammandrag i bild av de viktigaste tryckerierna i Jönköping under främst 1800-talet, som visar hur tilltrasslade ägarförhållandena var.

61

ningar bidrog naturligtvis till att verksamheten på de olika litografiska tryckerierna kunde utökas.

Jönköpings Litografiska drevs på 1920-talet med tio snällpressar (inklusive de två som fanns på typografiska avdelningen), en offsetpress, en Lagermans automatpress och fyra digelpressar.

Det strategiska läget i landet och de goda tryckeriresurser, som orten kunde erbjuda, var skälen till att Jönköpings Litografiska genom Esselte

fick Riksbankens uppdrag att som en beredskaps­ åtgärd inför ett hotande krigsutbrott under stort hemlighetsmakeri trycka en miljon gröna enkronas-sedlar i november–december 1939, med årtalet 1940 påtryckt.78 Sedlarna, som trycktes på papper levererat från Tumba pappersbruk i ark om 18 sedlar på varje, kom aldrig till användning.79 Esselte var också en stor leverantör av militära kartor under kriget.80

Tack till bibliotekarie Clas Lugn vid Stadsbiblioteket i Jönköping och till stadsbyggnadskontoret, Jönköpings kommun, samt verksamhetsutvecklare Henrik Johansson och övrig personal vid Jönköpings läns museum.

NOT ER 1. Holger Arbman och Lars-Arne Norborg, Jönköpings stads historia, 1. Jönköping (tr. Värnamo) 1963, s. 133f.

2. Frithiof Hall, ‘Jönköpings kloster’. I Meddelanden från Norra Smålands fornminnesförening. I. Jönköping. Tr. Jönköpings Litografiska Aktiebolags Arrendator, 1907, s. 24.

3. Viktor Rydberg, Det forna Jönköping (Stockholm 1881), s. 9.

Uppsatsen ingick i tidskriften Svea 1881, men gavs även ut som separattryck. – Jönköping hade sedan medeltiden seglationsrätt, dvs. rätt att bedriva utrikeshandel. Se Göran Rystad, Birger Sallnäs och Lars Wessman, Jönköpings stads historia, 2. Jönköping (tr.

Värnamo) 1965, s. 37f.

4. Sven Almqvist, Johann Kankel: Pehr Brahes boktryckare på Visingsö (Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1965). Jfr Göran Hedfeldt, ‘Boktryckaren på Visingsö: En granskning av Sven Almqvists forskning om Johann Kankel’. E-publicerad magisteruppsats.

Bibliotekshögskolan i Borås 2009: 3, s. 30f. och 43.

5. [Jönköpings stad], Jönköpings historia. 4. Jönköping 1921, s.

212 anger siffran 100 000 ex. Enligt Nils Arvid Bringéus torde korrekta upplagesiffror vara 1 000 eller 1 500 ex. Undantagsvis kunde 3 000 ex. tryckas. Nils-Arvid Bringéus, Kistebrev tryckta i Jönköping (Jönköping: Jönköpings läns museum, 1999), s. 33. – Ett fåtal kistebrev var s.k. tonstick, framställda med hjälp av gravstickel i hårt ändträ. Johan Curman, Boktryckarn själv: J. P. Lundström i Jönköping 1783–1868 (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2000), s. 93f.

6. Bengt Berglund, Jan Christensen och Robert Thavenius, Liberalernas Jönköping: Stad i omvandling 1825–1875 (Jönköping: Jönköpings läns museum, 1990), s. 99.

7. Magnus Widell, ‘Vi synar korten. Om spelkortstillverkning i Jönköping’, Gudmundgillets årsbok 2002, s. 35f.

8. Johan Curman har ingående behandlat familjen Lundströms verksamheter i Boktryckarn själv: J. P. Lundström i Jönköping 1783– 1868 (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2000) resp. En tidig europé: Entreprenören C. F. Lundström 1823–1917 (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 1996). Ulla Ekedahl och Per Jerkeman supplerade med en historik kring Munksjö pappersbruk: På brukspatrons tid: Snillet, industrialisten och deras liv till vardags och fest (Stockholm: Carlssons Bokförlag 2005).

9. Tore Attelid, ‘Ett besök vid Munksjö Pappersbruk år 1873’, Bokvännen 1967, nr 10, s. 226ff.

10. Jönköpingsbladet 1 februari 1845, s. 1: Post- och Inrikes Tidningar 6 februari 1845, s. 4.

11. Jönköpingsbladet 22 mars 1871, s. 2. A. W. Strehlenert. [Dödsruna].

62

12. Aftonbladet, 17 september 1841, s. 2f. Vid den uppmärksamhet, som det Straussiska tryckfrihetsmålet vunnit […].

13. Carl Lindqvist, ‘Bidrag till svensk boktryckerihistoria. II. Boktryckerierna i Jönköping. Några anteckningar’, Nordisk Boktryckarkonst 1923, s. 311.

14. A.W. Strehlenert. [Dödsruna]. Jönköpingsbladet 22 mars 1871, s. 2. – Jönköpingsbladet 27 februari 1866. 2 . Jönköpings skarpskytteförening.

15. Aftonbladet 7 mars 1854, s. 2. Af eldsvådan i Jönköping […].

16. Aftonbladet 8 juli 1868, s. 2. Om Strehlenerts frånträdande av tidningen: Jönköpingsbladet 6 januari 1870. [Annons].

17. Jönköpingsbladet 4 juli 1868, s. 1.

18. Barometern 12 oktober 1859, s. 2. Kalmar-Posten har ånyo […] utländska lotteri-annonserna […].

19. Börje Hjorth och Jan Nordström, Norrköpings arbetarrörelses historia: En populärvetenskaplig framställning (Norrköping: ABF, 1989), s. 11.

20. Sverker Oredsson, Familjen Hamrin & Jönköpings-Posten: De första 41 åren (Stockholm: Atlantis, 2010), s. 28.

21. Planscherna återgivna i Ett bildverk om Småland, Allhems landskapsböcker (Malmö: Allhem, 1964). – Om Gjöthström & Magnussons stentryckeri se Gunnel Hedberg, En ny teknik gör entré: Stentryckets etablering i Sverige (Lund 2018), passim.

22. Nils-Arvid Bringéus, Kistebrev tryckta i Jönköping (Jönköping: Jönköpings läns museum, 1999), s. 299.

23. Ibid., s. 9. – Carl Lindqvist, ‘Bidrag till svensk boktryckerihistoria. II. Boktryckerierna i Jönköping. Några anteckningar’, Nordisk Boktryckarekonst 1923, s. 313.

24. Dagens Nyheter 15 december 1877, s. 2. Tillståndsbevis är utfärdade [för Landtbrukstidning för svenska folket respektive Nya Veckobladet för svenska folket].

25. Nordisk Boktryckarekonst 1926, s. 24f.

26. Jönköpingsbladet 23 oktober 1866, s. 1. Uppgiften i Typograferna i Jönköping 1883-1948, Jönköping (tr. Oskarshamn) s. 33, att den litografiska verksamheten upphörde när Strehlenert & Co upplöstes 1868 är således felaktig.

27. Jonas Allvin, Beskrifning öfver Wista härad. Jönköping 1859.

(Titelbladet med en litografi av Wisingsborgs ruin).

28. Svensk industrikalender 29(1947) anger felaktigt att Jönköpings Litografiska grundades 1868. Även uppgiften om 1957 i Stil och idé: Slt under ett halvsekel: AB Sveriges litografiska tryckerier 1913–1963 (Stockholm: ESSELTE, 1963), s. 166, är felaktig.

29. Jönköpingsbladet 12 maj 1866. Annonsen daterad 1 maj 1866.

30. Ibid. 15 maj 1866, s. 1.

31. Ibid. 3 juli 1866, s. 1. [Annons].

32. Nordiska Museet, Stockholm, Website Kulturnav.org.

33. Nordiska Museet, Stockholm. Fotografregistret nr 2262.

34. Aftonbladet 4 juli 1868, s. 2.

35. Ibid. 8 juli 1868, s. 2.

36. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 24 mars 1883 s. 3.

37. Dagens Nyheter 27 januari 1873, s. 2.

38. Blekings-Posten 24 mars 1883, s. 3.

39. Aftonbladet 5 januari 1870, s. 1 [Förändrad firma]; Aftonbladet 19 juni 1871, s. 2.

40. Göteborgs Weckoblad 10 december 1875, s. 2. – Omvandling har skett med hjälp av Prisomräknare från medeltiden till 2100. www.historiacalstatistics.org.

41. Aftonbladet 19 november 1875, s. 2. ‘Industrielt’.

42. Nordisk Boktryckarekonst 1925, s. 249.

43. Exempelvis började Göteborgs litografiska aktiebolag sin verksamhet i augusti 1882.

44. Wernamo Tidning 3 december 1880, s. 1. [Annons för Svenska Weckobladet].

45. Östgötaposten 19 maj 1899, s. 1. Jfr Bidrag till Sveriges Officiella Statistik. D. Fabriker och manufakturer. Kommerskollegii underdåniga Berättelse för år 1894. Stockholm 1896, s. XIII vari sägs att Norrköping är störst i Sverige.

46. G. Cederschiöld och E. von Feilitzen, Den svenska tändsticksindustriens historia före de stora sammanslagningara (Stockholm 1945), s. 212f. Detta interntryckeri fanns på plats åtminstone 1883.

(Typograferna i Jönköping 1883–1948. Jönköping, tr. Oskarshamn 1948, s. 36).

47. Dalpilen 12 augusti 1865, s. 3.

48. Dagens Nyheter 29 maj 1878, s. 1. – Fredrik Liljeblad, Svenska rikets jemte landskaps, städers och läns vapen: Till vägledning för arkitekter, målare, sten- och bildhuggare, gravörer, sockerbagare samt dekoratörer i allmänhet (Stockholm 1878).

49. Kalmar 19 mars 1875, s. 1. Annonsen förekom frekvent under året.

50. Arvid Ahnfelt, (red.), Sveriges Firmor och Män inom Handel, Industri och Konst (Uppsala 1886), s. 303. – Deutsches Technikmuseum i Berlin-Kreuzberg har en ångmaskin från Davey, Paxman & C:o i sina samlingar. (Ångmaskinen avbildad hos Wikipedia, sökord Davey, Paxman & C:o.)

51. Aftonbladet 8 september 1877, s. 1.

52. Typograferna i Jönköping: JTF 1883–1948 (Oskarshamn: Oskarshamnsbladet, 1948), s. 36.

53. Wernamo Tidning 4 juli 1879, s. 1.

54. Arkiv Digital: Födelsebok Bällefors församling, Skaraborgs län, C:5 (1807–1852), bild 68.

55. Arkiv Digital: Dödbok Sofia församling, Jönköping, F:5 (1909– 1922), bild 171, s. 163.

56. Om P. C. Bergman är identisk med den litograf som avses med annonsens ‘litograf med mångårig erfarenhet från utlandet’ (Jönköpingsbladet 15 maj 1866, s. 1) är inte utrett, men troligt.

57. Ibid. 10 september 1878, s. 4 58. Ibid. 6 september 1878, s. 4; Dagens Nyheter 7 sept. 1878, s. 4.

59. Aftonbladet 14 mars 1870, s. 3.

60. Ibid. 29 augusti 1868, s. 3.

61. Arkiv Digital: Husförhörslängd Norrköpings S:t Olai församling AI: 54 (1858–1868), bild 116, s. 111.

62. Aftonbladet 31 januari 1880, s. 4.

63. Svenska Dagbladet 13 november 1906, s. 6. [Minnesruna] Carl Falk.

64. Ibid. 24 mars 1883, s. 3.

65. Dagens Nyheter 22 september 1888, s. 2. Häktad svindlare.

66. Ibid. 27 juli 1889, s. 1.

67. Ibid. 12 maj 1897, s. 2. [Notis om Evald Schmidts död]; Svenska Dagbladet 14 maj 1897, s. 3. [Döde: Evald Ludvig Schmidt 49 år, 11 maj]; Svenska Dagbladet 12 maj 1897, s. 4 [Dödsfall].

68. Dagens Nyheter 11 augusti 1896, s. 2.

69. Ibid. 27 november 1893, s. 2; Aftonbladet 27 november 1893, s. 2.

70. Aftonbladet 20 augusti 1897, s. 4.

71. Svenska Dagbladet 7 februari 1899, s. 4. [Resolutioner i civila besvärsmål, Svea hovrätt.]; Svenska Dagbladet 1 september 1897, s. 4 [I Norra Mellby prästgård sammanvigdes].

72. Dalpilen 25 november 1899, s. 1. Till Allmänheten!

73. Kalmar 14 februari 1908, s. 2. Sammanslutning mellan ägare af litografiska anstalter.

74. Göteborgs Aftonblad 14 maj 1890, s. 2. En ny amerikansk ring.

75. Stil och idé: Slt under ett halvsekel: AB Sveriges litografiska tryckerier 1913–1963 (Stockholm: ESSELTE, 1963), s. 166.

76. Kartongbolaget existerade åtminstone 1911. Telefonkatalog öfver Jönköpings centralstation […]. (Jönköping: Jönköpings litografiska aktiebolag, 1911).

77. Tidning för Wenersborgs stad och län 18 juli 1892, s. 3.

78. Magnus Widell, ‘Sedlar på en krona trycktes i Jönköping’.

Gudmundsgillets årsbok 61(2005), s. 59ff.

79. Magnus Widell och Ian Wiséhn, Sedlar i beredskap (Stockholm: Kungl. Myntkabinettet, 2012), s. 54ff.

80. Stil och idé: Slt under ett halvsekel, s. 84.

63

64

charlotta e. lindell

Bokhandlarens bekännelser Samtal med Shaun Bythell

E

tt antikvariat som väcker en liten by till liv med hjälp av bokrusiga besökare. Det låter kanske osannolikt i dessa näthandelstider men är likväl alldeles sant.

Den årliga bokfestivalen i skotska Wigtown är ett vackert exempel på litterärt nytänkande på landsbygden. Initiativtagaren Shaun Bythell driver till vardags antikvariatet The Book Shop i Wigtown. Dessutom kan han numera titulera sig bästsäljarförfattare. Hans debut En bokhandlares dagbok (The Diary of a Bookseller) har hittills givits ut på ett tjugotal språk. Tidigare i höst kom uppföljaren Confessions of a Bookseller ut på engelska. Den är andra delen i en planerad trilogi om livet i och omkring Bythells antikvariat.

I Wigtown finns ett uppiggande oproportionerligt högt antal bokhandlar i förhållande till invånarantalet. Det går en bokhandel på 50 personer i denna stillsamma by i sydvästra Skottland som befolkas av runt 1000 personer.

Där, på North Main Street 17, ligger Shaun Bythells The Book Shop, Skottlands största antik­ variat. Bakom en grönmålad dörr döljer sig drygt 100 000 böcker på sammanlagt flera kilometer långa hyllor. Där finns slingrande gångar, fåtöljer, öppna spisar och till och med en säng.

– Den är praktisk när någon behöver ta en tupplur eller få en god natts sömn. Inte minst i festivaltider, säger Shaun Bythell som har blivit något av en attraktion själv efter bokframgångarna.

Det mest fotograferade objektet i antikvariatet är emellertid en krossad e-bokläsare, fäst på en träplatta som egentligen är gjord för jakttroféer.

Under den hårt åtgångna e-bokläsaren sitter en

plakett med texten ‘Amazon Kindle, skjuten av Shaun Bythell den 22 augusti 2012’.

– Jag försökte få en trasig läsplatta att fungera och hittade en instruktionsvideo, ‘Så här lagar du din Kindle’ på nätet. Och så gick det som det gick, konstaterar Shaun Bythell som beskriver slaktandet av läsplattan som något av det mest tillfredsställande han har gjort.

– Jag avskyr Amazon. Det är ett vidrigt företag, helt hänsynslöst. För köpare kan det vara lysande men det är förödande för säljare.

Shaun Bythell har nu bestämt sig för att sluta sälja över nätet helt och hållet – även via nätbokhandeln AbeBooks som han inte hyser något agg mot.

– Det är på det hela taget för mycket elände med att sälja böcker via nätet. Kunder ringer och klagar för att boken inte har kommit fram, och så visar det sig att personen i fråga har varit bortrest en månad …

När Shaun Bythell skrev på Facebook att det inte längre kommer att gå att beställa böcker på nätet från The Book Shop hörde många av sig.

– De var upprörda och skrev att de köper alla sina böcker på nätet. Men det är deras förlust.

Inte min.

Kommer du inte att förlora pengar på att sluta med näthandeln?

– Jo, det kommer jag med största säkerhet, men det gör mig ingenting. Jag har hellre min själ i behåll än tjänar pengar genom Amazon. Dessutom förlorade jag som regel på försäljningarna där.

När det var dags att skriva kontrakt med för­ laget som gav ut En bokhandlares dagbok bad Bythell att det i avtalet skulle stå att boken inte

65

fick säljas hos Amazon förrän ett halvår efter utgivningsdatumet.

– Jag ville ge alla fysiska bokhandlar en chans.

Tyvärr gick inte förlaget Profile Books med på det.

De är livrädda att Amazon ska straffa dem och inte sälja deras böcker.

Bokhandlar och inte minst antikvariat har en tendens att locka till sig ‘diplomerade galningar’, som George Orwell uttryckte sig i ‘Bookshop Memories” (1936). I den essän skildrar han sin tid som expedit i en bokhandel i London. I En bokhandlares dagbok (Natur och Kultur 2018, översättning Andreas Vesterlund) inleder Shaun Bythell varje kapitel med ett citat från Orwell.

Hur kom då din egen bok till, hade du redan fört dagbok?

– Nej, det hade jag inte. Men efter det att många sagt till mig att jag borde skriva en bok om allt galet som händer här satte jag igång. Utan att vara säker på om jag ville skriva en bok, eller om jag ens skulle klara av det.

Under ett år, 2014, skrev Shaun Bythell ner vad som gjordes, såldes och sades varje dag. Kunder och anställda citeras och ibland nästan dissekeras.

När året var över kontaktade Shaun Bythell den kända litterära agenten Jenny Brown i Edinburgh.

Och hon blev alltså förtjust?

– Nej, inte till en början. Hon tyckte manuset var ganska uselt. Men hon såg att där fanns en kärna. Jag fick skriva om alltihop.

Wigtown, som numera är Skottlands nationella bokstad, präglas av bokevenemang året om med festivalen som det största. Den är inte lika stor som den världsberömda festivalen i Hay-on-Wye i Wales som har funnits sedan 1988. Wigtownfestivalen är tio år yngre och ökar i omfång och antal festivalfarare och -firare för varje år.

Skottland är just nu en nation i fokus såväl inom Europa som resten av världen, beroende på Brexit, Storbritanniens utträde ur EU. En stor del av skottarna känner sig kidnappade eftersom en majoritet där, 67 procent, röstade för att stanna kvar i den europeiska gemenskapen. Självständighetslängtan har stärkts hos den skotska befolkningen och en ny folkomröstning om huruvida Skottland ska lämna den brittiska unionen eller inte blir allt mer trolig.

Kommer Brexit att påverka din verksamhet tror du?

– Absolut. Jag säljer böcker över hela världen.

66

Det kommer att komplicera handeln som förmodligen blir dyrare för både köpare och säljare.

Det kan också bli problem för långväga gäster som ska till bokfestivalen.

– Men jag är för ett självständigt Skottland och är övertygad om att det kommer att bli så. Brexit skyndar på den processen, säger Shaun Bythell som vill betona att festivalen är opolitisk.

Den skotska litteraturen är redan självständig och spritter av liv. Något som Wigtownfestivalen är ett bevis på, men därmed inte sagt att den är ett insulärt evenemang. Tvärtom. Festivalens paroll är att vara ‘en mötesplats och smältdegel av olika kulturer’. Den hålls i slutet av september och början av oktober varje år och tar vid kort efter det att världens största bokfestival, Edinburgh Book Festival, har avslutats. Då går de litteraturhungriga lämmeltågen istället till Wigtown.

Staden, i själva verket alltså en by, ligger i rådsområdet Dumfries och Galloway som består av grevskapen Wigtownshire, Kirkcudbrightshire och Dum­friesshire. Det är en del av Skottland som brukar kallas ‘det bortglömda hörnet’ eller ‘nationens bäst bevarade hemlighet’, en juvel som många missar. Kommunikationerna är urusla, ändå söker sig tusentals människor hit varje år för att besöka bokfestivalen. Hela trakten har fått ett ekonomiskt uppsving tack vare den. Bythells egna böcker bidrar förstås också till att locka människor hit.

– I år höll vi den tjugoförsta festivalen i ordningen och den här gången kom det runt 12 000 per­ soner. Folk som söker sig till Wigtown återvänder gärna, en del flyttar till och med hit, säger Shaun Bythell, själv uppvuxen på en gård i trakten.

– Det är givetvis både bra och roligt men också tveeggat. Just lugnet och stillheten är det som vi som bor här älskar. Det får inte bli för många som flyttar hit, säger Shaun Bythell, lika rakt på sak som han är i sina böcker, vilka är fulla av dråpliga misantropiska iakttagelser.

I sin första bok beskriver Bythell något som han kallar ‘bibelkampen’. En av de anställda, Nicky, är Jehovas vittne och envisas med att ställa Darwins Om arternas uppkomst bland skönlitteraturen.

– Varje gång det hände svarade jag med att placera Bibeln där också. Idag jobbar Nicky med sitt drömjobb, att beskära träd, och vi är fortfarande vänner.

Festivalen, antikvariatet, byn och omgivning-

arna går inte att särskilja när det gäller att sälja in Wigtownfestivalen till besökare.

– Naturen är fantastisk här, så varierad. På en och samma dag kan jag simma i havet längs med en sandstrand, klättra i berg, fiska i sjöar och floder och promenera genom skog och över betesmarker.

Trakten Dumfries och Galloway är också rik på historia. Den mest berömde skotten av alla kom härifrån, kung Robert I av Skottland, också kallad Robert the Bruce (1274–1329). I staden Dumfries mördade han sin främste rival om tronen, John Comyn, vid altaret i stadens kyrka. I samma stad är Skottlands nationalskald Robert Burns begravd och ett mausoleum har uppförts till hans minne.

Andra storheter som har anknytning till Dumfries och Galloway är J. M. Barrie – mest känd för böckerna om Peter Pan – och den framstående barnboksillustratören Jessie Marion King som lät sig inspireras av sin läromästare, arkitekten, formgivaren och målaren Charles Rennie Mackintosh.

I Glentoo, det gallowayska höglandet, utspelar sig John Buchans roman De 39 stegen som Hitchcock gjorde film av. Buchan hyste stor kärlek till sydvästra Skottland och många av hans spionoch äventyrsböcker utspelar sig i Galloway. Just John Buchan, hans liv och författarskap var en av programpunkterna på årets festival i Wigtown.

Festivalen till sig drar stora namn. Kriminalförfattarna Peter Robinson och Denise Mina och historikern Andrew Lownie, aktuell med The Mountbattens: Their Lives and Loves, är några som deltog i årets program. Festivalen handlar dock lika mycket om att lyfta fram lokala författare och sådana som på något vis har anknytning till Dumfries och Galloway, levande som döda. Häromåret blåstes det liv i S. R. Crocketts (1859–1914) verk. Traktens son var en av sin tids mest lästa författare. Kring hälften, trettiotvå stycken, av hans romaner utspelade sig i Galloway och såldes i hundratusentals exemplar. Det sägs ibland att Crockett var lika viktig för Dumfries och Galloway som Sir Walter Scott var för the Borders, gränstrakterna mot England.

Till skillnad från Scotts romaner föll Crocketts i glömska efter det att han dog 1914 och första världskriget bröt ut. Modernismens intåg bidrog till att han inte längre var lika populär, hans böcker ansågs alltför tillbakablickande och nostalgiska. Nu är han åter rätt i tiden och i samband med hundraårsminnet av hans död gav det skotska oberoende förlaget Ayton Publishing ut ‘The Galloway

Collection’, bestående av S. R. Crocketts trettiotvå romaner med Galloway som spelplats.

Den siffran lär förmodligen inte Shaun Bythell komma upp i vad gäller författarkarriären – men han har med såväl Wigtownfestivalen som med sina böcker om antikvariatet onekligen satt Gallo­way på kartan i modern tid.

Själv hade han aldrig kunnat ana att han en dag skulle driva ett antikvariat även om han har älskat böcker så länge han kan minnas. När han tog över antikvariatet minskade hans läsande i intensitet.

– Det är en ofrånkomlig sanning att bokhandlare i princip slutar läsa böcker så fort de öppnar sin verksamhet.

Men något finns det väl fortfarande som gör dig uppspelt på bokfronten?

– Ja, en skicklig historieberättare. Min fru tipsade mig om den skotska debutanten Gail Honeymans Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt som slagit stort i Storbritannien. Hon är en begåvad berättare och upplösningen är överraskande.

Romanen, flerfaldigt prisbelönad på den brittiska marknaden, kom ut på svenska 2017 (Lind & Co, översättning Ylva Mörk) men den har inte fått samma genomslag här som i hemlandet. Det är inte heller den typ av böcker som går att hitta i The Book Shop. Det måste vara mer unikt.

Det som Shaun Bythell njuter mest av i sitt jobb är just att köpa in böcker – men då på auktioner och hemma hos folk som vill sälja sin boksamling. Ofta handlar det om dödsbon.

Vilket är då det bästa fynd du någonsin g jort?

– Det var när jag gick igenom sådär 12 000 böcker i ett skitigt garage i Edinburgh. Många av dem var halvt uppätna av möss och jag hade nästan gett upp när jag hittade flera förstaupplagor av Ian Fleming i perfekt skick.

Av någon anledning hade mössen inte gett sig på just de här eftersökta böckerna och Shaun Bythell såg till att snabbt få ut dem därifrån.

– Jag sålde sedan Fleming-romanerna på en auktion i Edinburgh och tre av dem gick för rekordhöga priser.

Pengar som går rakt in i verksamheten och som kan hjälpa till att hålla igång Wigtownfestivalen. Nästa års program planeras redan för fullt.

– Dessutom har jag en ny bok att skriva, den tredje och sista i bokhandelstrilogin, säger Shaun Bythell.

67

68

jonas ellerström

With the compliments of Mr. Themerson Böcker från Gaberbocchus Press i Svenska Akademiens Nobelbibliotek

O

m jag varit en romanfigur hade den lösa lappen fladdrat ut ur boken, svävat till golvet och lagt sig med textsidan nedåt.

Med darrande händer och full av förväntan skulle jag försiktigt ha plockat upp den, vänt den och läst att…

Som det nu var låg den lösa lappen prydligt kvar i ryggvecket med textsidan uppåt. Allt jag som kulturskribent och Biblisredaktör behövde göra var att vrida boken ett kvarts varv och läsa det tre rader långa, koncisa meddelandet: 28, Warrington Crescent, London W9 1EL With the Compliments of Mr. Themerson.

Ref.: Your letter of 21.8.1981

Lappen, till vars mellersta textrad skrivmaskinens röda band har använts, låg ursprungligen mera syn­lig i boken. Dess översta del har stuckit ut så att med­delandet inte skulle undgå mottagaren, det syns på att det tunna papperet veckats och fått ett riss.

Den noggranne avsändaren av boken, som utgjorde en del av ett större paket, var den polskengelske författaren och förläggaren Stefan The­ mer­­­s­on. Att lappen lagts just i hans Kurt Schwitters in England kan bero på att den är inbunden och dessutom i stort format.

Mottagare av försändelsen var Svenska Akademiens Nobelbibliotek i Stockholm, och i dess arkiv har jag förgäves letat efter en kopia av det brev som refereras till på den lösa lappen (kanske ligger originalet nu i Themersonarkivet vid universitetet i Katowice). Rimligen var det dåvarande chefsbibliotekarien Anders Ryberg som skrev till

Themerson i London. Tack till Carina Cederroth och Anna Jansson på biblioteket, som visade mig på den notering i nyförvärvslistan för 1981 som nämner att 16 skönlitterära volymer på engelska och polska har mottagits som gåva av författaren i september 1981.

Warrington Crescent nr 28 i området Maida Vale i västra London var Stefan Themersons och hans hustru Franciszkas hemadress. Det förlag, Gaberbocchus Press, som de gemensamt drev mellan 1948 och 1979 hade sin mest kända och långvariga adress på den närbelägna Formosa Street, nr 42 a. Till England hade paret kommit som flyktingar undan judeförföljelserna och kriget. I Warszawa hade de på 1930-talet tillhört det livaktiga polska avantgardet och gjort filmer och barnböcker tillsammans. Stefan var främst författare, Franciszka främst bildkonstnär, men för ingen av dem existerade några skarpa gränser mellan olika slag av konstnärliga verksamheter.

Gaberbocchus Press var en kanal för deras egna skilda eller gemensamma projekt, men också för att införa ett stråk av europeisk modernism, av dadaism, futurism och patafysik i den lite stela engelska efterkrigslitteraturen. Förlaget blev också ett sätt att bryta den isolering som lätt hade kunnat drabba dessa flyktingar utan land att återvända till. Collagemästaren Kurt Schwitters, död 1948, som kom till England 1940, fick känna av den brittiska självtillräckligheten när han sökte kontakt med gallerister och museipersoner. Flera av de Schwitterstexter som Themerson samlade i sin bok om honom uttrycker en stor melankoli och uppgivenhet, en känsla av att ha hamnat i ett

69

hopplöst bakvatten. Kanske var det ingen slump, och inte heller bara beroende på format och pärmar, att Stefan Themerson långt efteråt lade in sin lapp med hälsningar från författaren till Nobelbiblioteket i just den volymen.

Gaberbocchus Press gjordes mycket medvetet inte till något polskt exilförlag. Förläggarparet övergick till engelska och skaffade sig goda vänner bland Londons författare, konstnärer, akademiker och fria intellektuella. Stefan Themerson var en formellt medveten idéförfattare, intresserad av filosofiska och språkvetenskapliga frågor, och en viktig del av förlagsverksamheten var den diskussionsklubb som under namnet Gaberbocchus Common Room hade sin lokal i källaren på Formosa Street. Här analyserades Beckett, Strindberg och Raymond Queneaus Stilövningar som Gaberbocchus gett ut, hit kom Bertrand Russell och här fungerade lite oväntat de unga skådespelarna Sean Connery och Dudley Moore som uppläsare.

Visst gjorde Themerson insatser för sina kamrater i landsflykten, som när han skrev den både egen- och djupsinniga boken om bildkonstnären Jankel Adler 1948. Ett av den upplagans 400 handtryckta, numrerade och signerade exemplar (nr 132) låg med i paketet till Stockholm. Jag tänker mig att det var ur just det exemplaret som Maria Ekman översatte ett utdrag för akademiernas tidskrift Artes år 1985.

Det finns tydliga eller mindre uppenbara kopplingar till det Polen som gått förlorat också i andra av de böcker som valdes ut för paketet till Stockholm hösten 1981. Anatol Sterns långdikt Europa från 1929, som Stefan och Francizska Themerson gjort en experimentell film av året därefter, presenterades 1962 i en typografiskt originaltrogen utgåva. Mieczysław Szczukas rödsvarta illustrationer och kraftfulla arrangemang av texten står definitivt på samma höga konstnärliga nivå som de mer kända alstren av den ryska futurismen. Themerson lät sin medöversättare Michael Horovitz och den samtida filmaren Oswell Blakeston skriva inledning respektive förord för att understryka verkets aktualitet.

Också Themersons bok om Guillaume Apolli­ naires typografiska bilddikter, Apollinaire’s Lyri­ cal Ideograms från 1968, rymmer för den som börjat tänka efter den linjen en referens till Polen. Apollinaire, döpt till Wilhelm Apollinaris

70

de Kostrowitzky, var tämligen ovedersägligt son till en polsk adelskvinna. (Att hans far skulle ha varit påven – Wilhelm/Guillaume föddes i Rom 1880 – är däremot en munter modernistisk myt.)

Men givetvis ska inte alltför mycket göras av den kopplingen: för Themerson var sambandet mellan ord och bild otillräckligt utforskat, och han ville peka på Apollinaire som ett föredöme såväl vad gällde uppfinningsrikedom och lekfullhet som poetiskt nytänkande.

En av Gaberbocchus Press mest berömda utgåvor saknas i Nobelbiblioteket. Kanske var den helt enkelt slutsåld när paketet till Stockholm ställdes samman. Förlaget hade formellt upphört två år tidigare, och resterande lager av de totalt 60 titlar som utgivits under de 31 verksamhetsåren hade överförts till kollegerna Uitgiverij De Harmonie i Amsterdam. En av de få böcker som kom ut under namnet Gaberbocchus + De Harmonie är Themersons bok om projektioner, fotogram, laterna magica-visningar och avantgardistisk stumfilm, The Urge to Create Visions, ursprungligen skriven 1936. Den kom i utökad form 1983 och Nobelbiblioteket har varit uppmärksamma nog att införskaffa den.

Men saknas i beståndet gör alltså Gaberbocchus utgåva av ett av de märkligaste protomoder­nis­­ tiska verken, Alfred Jarrys Ubu Roi. Pjäsen, känd på svenska som Kung Ubu, publicerades och uruppfördes 1896 i Paris och blev en skandal utan motstycke i sin tid. Skådespelet, som finns i en briljant svensk översättning av Sture Pyk, har tack vare sin anarkistiska humor behållit mycket av sin förmåga att irritera och muntra upp. I Barbara Wrights översättning, som var den första till engelska och som Gaberbocchus publicerade 1951, blir karaktären av Shakespeareparodi tydlig.

Far Ubu intrigerar och mördar, hjälpt av sin lika skrupelfria hustru, för att ta över den polska tronen och framför allt statskassan, och drar sedan i krig mot ryske tsaren (året 1896 var även i verk­ ligheten ett av många dramatiska i den polska historien). Handlingen är egentligen oväsentlig, det är den bullriga och amoraliska gestalten Ubu som är pjäsens centrum.

Inte ens den litterära och dramatiska absurdismen, som år 1951 knappt var född, lyckades frambringa ett sådant monstrum. Ingen bok visar tydligare Gaberbocchus vilja att kasta brandfacklor in i den väluppfostrade engelska kulturmiljön,

och få av förlagets böcker visar med lika stort eftertryck deras ambition att skapa ‘best-lookers’ snarare än ‘best-sellers’. Översättaren Barbara Wright handskrev repliker och scenanvisningar direkt på de ca 150 litografiska plåtarna, varpå Franciszka Themerson gjorde sammanlagt 204 teckningar i direkt anslutning till och delvis över texten, på samma plåtar. Boken trycktes i svart på gult papper, medan Wrights inledning trycktes i rött på grått papper. Ändå framstår boken inte i första hand som en bibliofilprodukt, utan som en genomtänkt presentation av en oregerlig text, vilken inte tämjs av all den konstnärliga och hantverksmässiga skicklighet som lagts ned på dess form.

En intressant förlängning av arbetet med Gaber­ bocchusutgåvan blev att Franciszka Themerson gjorde scenografi, masker och dräkter, baserade på hennes teckningar i boken, till Mikael Meschkes uppsättning av Kung Ubu på Marionetteatern i Stockholm 1963–64. De dockorna var baserade på hennes teckningar till boken. Föreställningen blev mycket uppmärksammad och turnerade under de följande tio åren över hela Europa.

Försändelsen till Nobelbiblioteket var främst en gåva från författaren Stefan Themerson, och det var hans egna böcker som utgjorde huvuddelen av de 16 volymerna. En lämplig ingång till författarskapet är den charmiga lilla berättelsen The Adventures of Peddy Bottom från 1951, med utomordentliga teckningar av Francizska Themerson, som biblioteket fick i den andra Gaberbocchusupplagan från 1967. Boken är en conte philosophique, mer i Voltaires anda än i Swifts, och kanske också i Lewis Carrolls – förlagsnamnet Gaberbocchus är en latinisering av Jabberwocky, vilket är titeln på en nonsensdikt som ingår i Through the Looking-Glass.

På sitt underfundiga sätt är historien om Peddy Bottom, som vandrar genom världen och frågar dem han möter vem han kan tänkas vara, också något av en självbiografi. Magnus Hedlund berättar i den text som avslutar hans urval av Themersontexter, Läsebok (Rönnells 2017), och som bygger på ett besök han gjorde hos paret Themerson i London just hösten 1981, att Franciszka emellanåt kallade Stefan för Peddy Bottom. Hennes lilla tecknade figur med cocker spaniel-öron och fiskstjärt har också ett vänligt och nyfiket ansikts-

uttryck som stämmer väl med de foton av Stefan Themerson jag sett. Den behändiga engelska utgåvan är inte minst ett vittnesbörd om ett vackert konstnärligt samförstånd mellan författare och illustratör. Att Stefan och Franciszka Themerson verkligen levde i en skapande gemenskap av ovanlig hållbarhet tycks bekräftas av att de gick bort med inte mycket mer än en månads mellanrum sommaren 1988.

Vad som förorsakade Nobelbibliotekarien Anders Rybergs brev till Themerson/Gaberbocchus i augusti 1981 går antagligen inte längre att få reda på. Kanske var det en artikel om förlagets holländska nyorganisation i exempelvis Times Literary Supplement, kanske en svensk notis om Görgen Antonssons översättning av Themersons kortroman Vov vov eller Vem dödade Richard Wagner, som var under utgivning på stencilförlaget Rabalder och som biblioteket i september köpte två exemplar av, kanske ett tips från någon som hört om Magnus Hedlunds och Claes Hylingers kommande radioprogram om paret Themerson och deras förlag. Det spelar inte heller någon större roll; tack vare brevet fick Nobelbiblioteket en fin samling böcker från ett av de originellaste och mest konsekventa engelska litterära förlagen under efterkrigstiden. Vilken är förlagets största styrka, frågade en intervjuare en gång. ‘Vägran att anpassa sig’, var svaret. Vilken är då dess största svaghet? löd följdfrågan. Svaret blev detsamma.

71

72

73

nyheter & noter at

Strindbergs lilla röda: Boken om boken och typerna

Alexandra Borg och Nina Ulmaja. 448 s. Stockholm: Atlantis, 2019. isbn 978-91-7811-026-1 För lite mer än ett halvt sekel sedan samlades valda visdomsord av ordförande Mao Tse Tung – så translittererades hans namn ännu – i en behändig liten bok, lagom att ha med sig i fickan och citera ur i tid och otid. I Kina trycktes Maos lilla röda i en enorm mångmiljonupplaga, med målet att varje kamrat skulle äga sitt eget exemplar. Riktigt så många att det räckte till alla blev det inte, men många nog, och läskunnigheten var förstås inte hundraprocentig. När de politiska vindarna väl hade vänt blev boken obsolet, och inga nytryck kom. Så konfiskerades den och samlades in och massmakulerades, även om Kinaresenärer fortfarande lätt kan komma över pirattryck.

Samma öde kommer inte att drabba den alltigenom imponerande bok som skrivits av litteraturvetaren Alexandra Borg och bokformgivaren Nina Ulmaja som också stått för bokens form, och som Atlantis förlagt med en ovanligt stor och prisvärd omsorg. Den kommer nog att hamna bland årets tjugofem vackraste böcker när Svensk Bokkonst gör sitt val. Det hände med Lars Noréns Fragment häromåret sedan Nina Ulmaja formgett den för Bonniers. Och när detta skrivs är den nominerad till ett Augustpris i fackboksklassen.

Den här boken, illande röd och i ett stort generöst format, är en sällsynt lyckad hybrid. Dels har litteraturvetaren företagit en mycket ingå-

74

ende genomgång av de många upplagorna som följt på Strindbergs genombrottsroman alltsedan den kom första gången, ett hästjobb: ‘Sedan Strindberg lämnade in sitt manus till förläggare Joseph Seligmann hösten 1879 har över 110 upplagor publicerats på olika förlag i Sverige. Verket har också spridits internationellt och finns översatt till nästan 30 språk, bland dem kinesiska och ryska. Räknar vi med översättningarna är vi uppe i över 150 upplagor.’

Och dels har bokformgivaren gjort ett fantastiskt imponerande svep genom bokhistorien, en fågelflykt full av encyklopedisk men lätt buren lärdom. Samtidigt hinner man med mängder av typografiska fakta om format, papperssorter och bokband, och om skilda tryckeritekniker och hur de förändrats under de drygt femhundra år som gått sedan inkunablerna ersattes av den tryckta boken. Det resoneras, med många övertygande argument, om vad som skiljer en vacker bok från en ful, och med det följer en uppsjö av praktiska råd, i ord men nästan lika mycket i bild. De många anteckningarna i marginalen är lika upplysande som själva brödtexten.

Varför har man då valt just Röda rummet? Jo, bland annat för att August Strindberg var mycket mån om sina böckers utseende och vakade som en hök över minsta detalj, och eftersom han var ovanligt sakkunnig vad gällde processen som följde sedan han lämnat sitt manuskript till förläggaren, som framgår av de många citaten och direktiven i hans brev – denna stimulerande redogörelse för den ständigt verksamme Strindberg fick mig att genast skaffa En vildmark av sten:

Stockholm i litteraturen 1897–1916 som är Alexandra Borgs avhandling från 2011.

En lång rad välkända namn i bokhistorien ägnas koncisa sammanfattningar, från Gutenberg i Mainz och Aldus Manutius i Venedig vars boktryckarmärke kom till nytta för de första svenska pocketböckerna, i Aldus- och Delfinserierna, över William Morris och hans Kelmscott Press, till Arthur Sjögren som Strindberg hade ett gott sam­arbete med och Carl Larsson som egentligen ogillade illustrationer i böcker och som var arg på konstnärligt inkompetenta xylografer, till Jan Tschichold som bland mycket annat betydde mycket för Penguinserien i mitten av 1940-talet, och dagens nyskapande Irma Boom, nu verksam i Amsterdam.

Bokutgivningens nya former och format diskuteras, bland de intressantaste de trådbundna excess-böckerna som Pocketförlaget ger ut där texten tryckts på psalmbokspapper och där satsytan täcker ett helt uppslag, i ett format som är snarlikt Maos lilla röda. Smutstitelsidan i Strindbergs lilla röda, efter försättsbladet allra först i boken, har en illustration som säkert förbryllar yngre läsare: där ses förutom ett tumavtryck (som en samvetsgrann faktor aldrig skulle ha låtit passera) författarnamnen och boktiteln, och ovanför de raderna blymatrisen som använts för att trycka dem.

Så görs inte längre, och handsättning med lösa typer i en sättkast måste förefalla dagens dataanpassade bokproducenter alldeles antediluvianskt.

Den tekniska utvecklingen och förenklingen har gått mycket fort sedan jag på hösten 1964 lärde

mig att sätta och trycka en bok, illustrerad med träsnitt jag själv skurit, för den legendariske bokhistorikern Ray Nash på Dartmouth College, Ivy League-universitetet i New Hampshire (om det skrev jag sedan en artikel i Bokvännen, den ena av de två föregångarna till dagens Biblis – en intressant minnesskrift om Ray Nash som var expert på kalligrafi finns att läsa på nätet). Han ägde ett exemplar av Aldus Manutius ståtliga Hypnerotomachia, och gillade för övrigt Karl-Erik Forsbergs textade omslag till fjärde delen av Herbert Tingstens Mitt liv som var nyutkommen just då.

Ett kapitel diskuterar bildsättningen av Röda rummet, både Arvid Fougstedts klassiska illustrationer som kom 1925 och som inte mötte allas gillande (bland andra har Magnus von Platen varit kritisk), och sena utgåvor där bilderna betytt väl så mycket som själva texten. När Per Demervalls seriealbum av Röda rummet var nytt 1986 opponerade jag mig i Svenska Dagbladet mot tanken att det skulle köpas in till landets gymnasier, men jag fick nästan genast mothugg från Lars Gustafsson som tyckte att jag var en ikonoklast. I hans bekantskapskrets i Austin, Texas, fanns en pensionerad amerikansk domare som läste romanen i denna serieversion och som lärde sig mycket av det. Så här långt efteråt borde jag kanske ge med mig.

1907, fem år före Strindbergs död, började Albert Bonniers förlag ge ut August Strindbergs Mästerverk för en krona volymen. De blev efter hand 28 stycken: ‘Särskilt lyckosam var Röda rummet, som såldes i 35 000 exemplar. Totalt trycktes 371 000 enkronasböcker i Strindbergsserien,

75

vilket inbringade författaren det dittills största honoraret någonsin.’ Sedan kom den samlade upplagan i femtiofem band, ombesörjd av John Landquist med början under Strindbergs dödsår och klar 1920, och så den textkritiska Nationalupplagan som först Almqvist & Wiksell och sedan Norstedts stått bakom (det halva löftet till Bo Cavefors att få ge ut den infriades aldrig) och som efter trettioett år fördes till ända 2012, ‘med sina 72 volymer den hittills största satsningen på en utgåva av en enskild författare i Sverige.’

Baksidestexten på August Strindbergs mästerverk 1907 var en säljande fanfar: August Strindberg, nedrivaren och reformatorn, den geniale berättaren, Röda Rummets och Hemsöbornas skald! Varje svensk känner hans namn och vet vad han betytt för svensk kultur, vet hur han kom som en stormvind då allt i Sverige var dåsighet och kälkborgerlighet och hur han med sina djärva tankar och djärva ord bröt med det bestående och väckte entusiasm och hänryckning hos det unga släktet. Och dock är det jämförelsevis endast ett fåtal, som läst hans verk från genombrottsåren och känt den fläkt av oförbrännelig ungdomlig dådkraft och hänförelse, som alltjämt strömma ut från dem.

Det är böcker, som aldrig kunna åldras och som borde gå ut över allt Sveriges land för att läsas av varje ny generation av svenska män och kvinnor.

Mutatis mutandis Alexandra Borgs och Nina Ulmajas Strindbergs lilla röda. ivo holmqvist

76

Det norske bokåret 2019

nærmer seg slutten. I tillegg til utstillinger, seminarer, konferanser i Oslo, har det vært mange arrangementer rundt i landet, i bibliotek, barnehager, skoler, Forfatterforeningen og Bokhandlerforeningen har hatt et felles prosjekt om ‘forfatter møter leser’, Norge var hovedland på bokmessen i Frankfurt etc, etc.

Ett av konkrete resultat fra aktivitetene knyttet til bokåret: Nasjonalbibliotekets nye bibliografi Norske bøker 1519–1850. Arbeidet startet opp allerede i 2015 med utgangspunkt i forarbeider utført av forskningsbibliotekarene Øivind Berg og Anne Eidsfeldt.

Bibliografien er nettbasert og formålet er å gi en samlet tilgang til norsk bokproduksjon fram til og med 1850. En foreløpig versjon ble lansert i september i år, bibliografien skal videreføres løpende.

Bokhistorie.

Bibliotekhistorie.

Norsk bok- og bibliotekhistorisk selskap NBBS, ble stiftet 23 november 1998, med vår dan­ ske søsterorganisa­ sjon som fadder. NBBS kunne feire 20-­årsjubileum i fjor, og besluttet å markere dette med en ‘jubileumsbok’. På slutten av Bok­året 2019, ble utgivelsen høytidelig markert med lansering tirsdag 5.november. Først med en presentasjon for ‘offentligheten’ på Kultur ogkunnskaps-historisk kollokvium i Nasjonalbiblioteket med Ernst Bjerkes foredrag ‘Da trykkekunsten kom til Norge’, basert på Bjerkes bidrag i antologien. Deretter en sammenkomst for NBBSmedlemmer i lokalene til Oslo Katedralskoles historiske boksamlinger, Stiftelsen CKB, der Bjerke er samlingsforvalter.

Innholdet omfatter emner som spenner fra trykkefrihetens grenser og muligheter på slutten av 1700-tallet, fransk påvirkning i norsk typografi, papir som kilde til bokhistorisk kunnskap, Bibliothèque Nordique, til bibliotekarkitektur med En guidet tur til fire gamle bibliotek. berit ch. nielsen

Sättarens anmärkning

Ulrik Samuelsons bok Sättarens anmärkning: Texter om konsten och konstlivet 1962–2016 (Arvinius+ Orfeus 2019) har enligt formgivaren Lars Fuhre varit ett av hans roligaste designuppdrag. Och det märker också genast läsaren som får möta konstnärs­tankar och bokkonst i skönaste förening. Rekommenderas!

Den andra hyllan

I november 2018 öppnade A. N. Denvers boklådan The Second Shelf, för att där sälja verk av och om kvinnor. Rara och antikvariska böcker, förstaupplagor, efemära tryck, handskrifter och återupptäckta verk av kvinnor presenteras i lokalen, som ligger på 14 Smiths Court i London.

Jag har ännu inte haft tillfälle att besöka butiken, men jag har bekantat mig med publikationen som har samma namn som boklådan.

Publikationen startades för att erbjuda ett forum för författare, läsare och boksamlare med siktet inställt på litteratur skapad av kvinnor.

Den är en blandning av tidskrift och katalog – men främst en utförlig, omsorgsfullt illustrerad, grundligt kommenterad katalog – med ambitionen att synliggöra kvinnors skrivande genom århundradena. Nummer två kom ut i november 2019 och lyfter särskilt fram Angela Carter (1940–1992), som är en av Denvers favoriter. Till försäljning i boklådan finns ett rikt urval av Carters egna verk men även stora delar av hennes arbetsbibliotek.

Under rubriken ‘Selected highlights’ lyfter Denvers fram guldkorn ur hyllorna, exempelvis Les Dames illustres ou par bonnes & fortes raisons, il se prouve, que le sexe feminine surpasse en toute sorte de genres le sexe masculin av Jacquette Guillaume från 1665, som argumenterar för kvinnors moraliska och intellektuella överlägsenhet, kan inköpas för 1 750 pund. Som hittat! Djuna Barnes, Anne Sexton, Virginia Woolf är andra författare som får boklådan att glittra.

Kika på thesecondshelf.com, kanske pågår det intressanta program i boklådan nästa gång du är i London. ingrid svensson

77

A Typo Gallery

Idén kommer från Amsterdam där det fanns ett Typo Gallery med en utställningslokal i anslutning till en workshop/ateljé. Utifrån samma tanke har Eva Wilsson startat A Typo Gallery i anslutning till sin arbetsplats på Tomtebogatan 24 i Stockholm. På hemsidan (www.atypogallery. com) sammanfattar hon det som ‘A gallery for typography and design. Occasionally an exhibit, occasionally an event, occasionally a workshop for typographic experiment.’

Den 20 november i år öppnade galleriet med A Typop Quiz – en frågesport både om musik och om typografi. För de riktiga kalenderbitarna! 24 november hölls en pappersworkshop för barn och vuxna med en finsk pappersbloms­tradition från 1800-talet.

Information om tider kommer finnas på Instagram (@atypogallery) och Facebook (A Typo Gallery). Kontaktuppgifter: info@atypogallery.com eller 070 99 88 117.

78

Biblis julgåva 2019

Årets julgåva till medlemmarna är den första fullständiga utgåvan på svenska av Ernest Fenollosas De kinesiska skrivtecknen som medium för poesi (översättning Rolf Aggestam och Jonas Ellerström), med inledning av Jonas Ellerström och efterskrift av Göran Malmqvist.

Medarbetare i Biblis 88

magdalena gram är fil. dr i konstvetenskap. gunnel hedberg är fil. dr i bokhistoria. ivo holmqvist är professor emeritus i skandinavisk litteratur vid universitetet i Ghent. charlotta e. lindell är kulturjournalist med särskild kärlek till allt skotskt. Johan mannerheim är tidigare biblioteksråd vid Kungliga biblioteket. berit ch. nielsen är verksam inom Norsk bokoch bibliotekhistorisk selskap. ingrid svensson är tidigare förstebibliotekarie vid Kungliga biblioteket och var Biblisredaktör 2004–2018.

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse : Gunnel Furuland (ordförande och skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Ulf Strömquist (sekreterare), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall, Antoinette Ramsay Herthelius, Ulf Jacobsen och Johan Melbi Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Gunnel Furuland Redaktörer : Jonas Ellerström, jonas@ellerstroms.se och Ulf Jacobsen, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare : Rikard Heberling, Kristina Lundblad, Glenn Sjö­k vist, Ulf Strömquist och Ingrid Svensson Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 88 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2019 Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion : Peter Ragnarsson s. 2–36 om ej annat anges; Johan Mannerheim s. 39–51; Lunds universitetsbibliotek s. 53, 54, 56; Jönköpings läns museum s. 55, 58, 60; Kungliga biblioteket s. 57; Vänersborgs museum s. 59; Profile Books s. 64; Jonas Ellerström s. 68–73; Peter Ragnarsson s. 75; Lars Furhre s. 77; Eva Wilsson s. 78–79 Tryck : Livonia Print, Lettland 2019 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-407-0

80

Biblis 88

Biblis 88 kvartalstidskrift för bokvänner Vintern 2019/20 sek 125

01 02 FnL1 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ ZXRlcgBd6Nlb 02 0044

isbn 978-91-7000-407-0