Biblis 90

Biblis 90

Biblis 90 kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2020 sek 125

01 02 FnL1 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ ZXRlcgBe6eEl 02 0044

isbn 978-91-7000-417-9

Biblis

nummer 90 sommaren 2020 redak tör ulf jacobsen

2 Om bokstavskonstnären Oronce Fine och några bästsäljare för femhundra år sedan Johan Mannerheim

24 Poesiåret 1986 Lennart Nyberg

42 Drömmen om tillhörighet. Paul Andersson och det judiska Jonas Ellerström

47 Bokomslag av Ben Shahn

58 Vägen till Ernest Hemingway gick via Sune Örnberg Gunnar Sahlin

64 Peter Handke, Patrick Modiano och jukeboxar Magnus Bergh

73 Nyheter & Noterat 80 Föreningen Biblis

Framsida Love and Joy about Letters av Ben Shahn (London: Cory, Adams & Mackay, 1964) Baksida Affisch av Ben Shahn till utställningen Ballets U.S.A.1959

boken

2

johan mannerheim

Om bokstavskonstnären Oronce Fine och några bästsäljare för femhundra år sedan

V

ad kan man läsa ut av en äldre bok, utan att läsa den? Betraktar man den noga, sida för sida, och följer upp det man ser händer det något. En resa. I det här fallet lärde jag mig mycket som jag inte haft en aning om och kanske inte du heller.

Ett gammalt bokband

et är inte så ofta en riktigt gammal bok ser ut som den gjorde från början. Oftast har den bundits om någon gång under seklernas lopp och i samband med det beskurits mer eller mindre hårdhänt så att tidigare ägares marginalanteckningar delvis försvunnit. Även om all den tryckta texten finns kvar i boken är det som om känslan av den tid då den kom till delvis försvunnit.

Så jag blev glad när det på en vanlig online-auktion dök upp två sambundna böcker från 1532 och 1517 i det band den ursprunglige ägaren en gång beställt, ganska enkelt, litet nött, med en del skavanker men utan reparationer och med doften kvar.

Häftningen av de stora arken har gjorts på dubbla fasta bind, två kraftiga träpärmar har fästs vid bokblocket, svinläder har krängts över ryggen och en del av pärmarna medan resten av trät lämnats naket, lädret har dekorerats med rullstämplar och två spännen med remmar har fästs på pärmarna så den tunga volymen kan slutas mellan läsningarna.

Det är en rejäl bok, en foliant, trettiotre gånger tjugofyra gånger åtta centimeter ungefär. Med åren har damm och smuts fastnat i den blindstämplade dekoren på lädret, lädret har lossnat litet i kanterna, någon 3

insektslarv har gnagt sig in litet grann i den ena träpärmen, det mesta av spännena har försvunnit, en skriven titel högst upp på ryggen har blivit oläslig, fast på övre snittet kan jag fortfarande läsa ‘Pz’ i stora bokstäver och något som börjar med ‘Polian :’ med små. Pz kan vara en hänvisning till någon hylla i en samling där boken legat, inte stått, och bakpärmens rullstämplar Polian syftar på den andra boken i volymen med titeln Polyanthea.

Det är verkligen inget praktband, men det är tur att ingen ägare eller samlare under alla dessa år låtit binda om de två böckerna, tycker jag som vill förstå deras tid och deras sammanhang. Till dekoren har bokbindaren använt tre olika rullstämplar. Av den första med växtmotiv har han gjort en ram på frampärmen som omger två rader av en rulle med två olika människopar, som skiljs från varandra av andra bilder. De är slitna, jag tror mig se en flöjtspelare tillsammans med en trumslagare och två ormar ovanför dem. På bakpärmen har han använt ramrullen igen, men nu till de två mittraderna, och gjort ramen med en tredje rulle med en växtslinga med återkommande utslagna pioner eller rosor, vad det nu är för en blomma.

Angenäma dagar är jag öppnar boken möts jag av titelsidan till Genialium dierum av Alessandro Alessandri (1461–1523) i en upplaga från Paris 1532. Alessandri var en jurist från Neapel, som bosatte sig i Rom. Han beskriver själv att han lämnade juristbanan, kritisk till hur de som hade makten förvred rättvisan, för att leva ett lättare och behagligare liv med muserna. Enligt första bandet av Bibliographie universelle från 1811 var han vid sin död en slags lekmanna-abbot, ‘abbé commandataire’, vid ett grekiskt kloster enligt kyrkofadern Basileios regel i Carbone i södra Italien.

Titeln på boken som Alessandri publicerade sent i livet betyder ungefär ‘Angenäma dagar’. Den är skriven i stil med Gellius Attiska nät­ ter, alltså en bildad herres reflektioner över stort och smått, inte minst smått. Drygt femtio år senare skulle Montaigne utveckla genren till stor 4

titelbladet till genialium dierum

5

jean pierres privilegium och första textsidan

litteratur med sina essäer. Den första upplagan av Angenäma dagar trycktes i Rom 1522. Det här är den andra. Boken blev populär och trycktes i cirka trettio upplagor1, alla på latin och med ett växande antal kommentarer i Paris och Lyon, i Köln, Frankfurt och Hannover och i Leiden; den sista kom så sent som 1679.

Titelbladets presentation av boken följer en modell som var vanlig i början av femtonhundratalet: texten ska sättas i fallande grader – det estetiska går före innehållet. Här är det fyra storlekar på stilen: på första raden får ‘ALEXANDRI AB’ plats, halva namnet på författaren, på andra raden följer resten av namnet och halva yrkestiteln i mindre stil, på tredje i ännu mindre stil resten av yrkestiteln och ‘Genialium’, det vill säga halva boktiteln. Resten av boktiteln, ‘dierum’, och de bestämningar som följer titeln har satts i den minsta graden på de följande tre raderna.

Allt i en triangelform. Litet svårläst men snyggt!

Det är bara en rad till på titelbladet som är i den största graden, de viktiga orden ‘CUM PRIVILEGIO’ långt ner alldeles före uppgiften om vem som förlagt boken. Några sidor längre fram efter en innehållsförteckning och ett index finns privilegiet, som raden syftar på. Privilegiet är det enda i hela boken som är skrivet på franska och satt i den eleganta 6

franska, lätt kursiva gotiska stil som kallas bastarda. Det är utfärdat den 22 december 1531 och ger förläggaren och tryckaren ‘Jehan Pierre’ ensamrätt att i tre år trycka och sälja Alexandris bok ‘dies geniales’ i staden Paris. Rätten gäller dock inte för sådana som tidigare tryckts i staden Rom. Ett boktryckarmärke med sting an skulle kunna tro att det monster som blickar mot oss på titelsidan är där för att skydda förläggarens privilegium, men monstret tillhör inte förläggaren utan är i detta fall boktryckarens varumärke. Hans namn ‘Gerardus Morrhius Campensis’ finns bak i boken följt av tryckeriets adress ‘apud Collegium Sorbonae’; det låg alltså alldeles intill Parisuniversitetets huvudbyggnad. Både boktryckaren, som hette Gérard Morrhy på franska (och även kallades Morrhe) och förläggaren Jean Pierre (de Tours, även kallad Johannes Petri eller som på titelsidan Joannes Petri) var verksamma i Paris en kort period från 1528 till 1532; ofta arbetade de tillsammans. Deras tidigare och senare öden är okända för Bibliothèque Nationale. Men boktryckaren Morrhys märke drar mina ögon till sig och talar till mig, en sinnebild med en kvinnas kropp med lejonhuvud, rovfågelfötter och reptilsvans.

1531 kom den första illustrerade emblemboken ut, Andrea Alciatis Em­ blematum liber, och den skulle följas av en flod av emblemböcker. Så symboliska bilder låg i tiden och förläggar- och boktryckarmärkena blev gradvis mer emblematiska. Till den här sinnebilden hör flera motton. Ovanför bilden står det på grekiska ‘Jag vill varken ha din honung eller din gadd’ (hämtat ur Midrasch Bemidbar rabba, Parascha XX, en rabbinsk kommentar till Fjärde Moseboken). På kanterna står det på hebreiska ‘lenare än olja hennes tunga, men till slut blir hon bitter som malört’ (ur Bibeln, Ordspråksboken kap. 5). Närmast under bilden står det på latin ‘Vällust köpt med smärta står dig dyrt’ (ur Horatius Epistlar I,2,55). gérard morrhys boktryckarmärke

7

Var det marknadsföring, enbart för att väcka uppmärksamhet, eller fanns det något annat skäl till att boktryckaren Morrhius valde att identifiera sig själv med en så negativ bild av kvinnan? Var han bitter av erfarenhet eller bara fördomsfull? Är det en symbol för något annat som egentligen inte har med kvinnan att göra, till exempel den luttrades svala konstaterande att allt har en baksida eller en ivrig uppmaning till betraktaren att inte lättvindigt följa sina nycker. Det är inte lätt att veta så här femhundra år efteråt.

Det grekiska citatet därunder hör inte till boktryckarmärket. Det är inte med när märket upprepas på bokens sista tryckta sida. Jag vet inte om det är förläggaren eller möjligen den döde författaren som här utfärdar en varning till den som funderar på att läsa boken: ‘Jag sjunger för förståndigt folk, stäng dörrarna ni oinvigda’ (ur den orfiska litteraturen, idag känd genom Dervenipapyrusen).2 En vignett med delfiner å våra nutida böcker är titelbladen oftast renrakade och intetsägande. Omslagen och pärmarna kan där­ emot vara fulla av innehåll och bilder, ibland med symboler, en motsvarighet till renässansens rika titelblad.

Jag tittar på titelbladet till Genialium dierum en gång till.

Det finns ännu en hemlighet där, vignetten högst upp på sidan. Till vänster krumbuktar sig en delfin med ett O och till höger en annan delfin med ett F. I mitten flankerar två sjöjungfrur med blomsterstjärtar ett krönt vapen med delfiner och franska liljor. Det betyder att det är matematikern och kartografen Oronce Fine (1494–1555) som har varit framme och tecknat överstycket, kanske också graverat det, och att han där framhäver sig själv och ingen annan.

Oronce Fine kom från Briançon, en liten ort i Dauphiné, ett fursten-

vignetten på titelbladet

8

döme i sydöstra Frankrike med delfinen som vapen. Det hade införlivats med Frankrike så sent som 1349. Därför kallade han sig Orontius Finaeus Delphinatus och stoppade in delfiner här och var i sina teckningar. Vapnet i mitten är Dauphinés vapen efter att det blev franskt. Samma vapen använde den franska kronprinsen, kallad le Dauphin, som ärvt denna titel från Dauphinés furstar.

Oronce Fine ronce fine är mest känd för sin hjärtformade världskarta från 1534, som sedan kom ut i flera upplagor och kopierades av andra. Han skrev flera böcker om planetsystemet. Han ritade solur och andra instrument.

Som matematiker är han både känd och kritiserad; hans lösningar på cirkelns kvadratur och några andra problem håller inte vid en närmare granskning. Hans styrka låg främst på den pedagogiska sidan. Det finns en hel del skrivet om detta. Däremot har hans samarbete med förläggarna och boktryckarna i Paris som illustratör och grafisk formgivare nästan inte alls behandlats i litteraturen om honom.

När han var i femtonårsåldern, omkring 1510, kom Oronce Fine till Paris för att studera och skrevs in vid Collège de Navarre, som var en del av Paris universitet. Han tog en examen i medicin 1522, men ägnade i själva verket mer tid åt att studera matematik, geografi och astronomi först som elev och så småningom som lärare vid institutionen.

Vid universitetet fanns en inspirerande reforminriktad krets, som han upptogs i, kring Jacques Lefèvre d’Étaples (1450–1536), inflytelserik och omstridd professor, filosof och teolog. De ifrågasatte många av de etablerade synsätten hos doktorerna vid universitetet och prästerskapet i Paris. I kretsen ingick även den lärde Guillaume Budé (1467–1540) och en framstående matematiker Charles de Bovelles (1479–1566). Genom dem kom Fine i kontakt med de förläggare och boktryckare i Paris som gav ut vetenskaplig litteratur riktad till universiteten.

Sitt första kända uppdrag fick han när han var tjugo av Jean Petit 1515, att delta i utgivningen av och göra illustrationerna till en ny upplaga av en bok om planeterna av Georg Peurbach (1423–1461), Theoricarum nou­ arum textus, där också Jacques Lefèvre bidrog. Året därpå deltog båda i utgivningen av Textus de sphera av Johannes de Sacrobosco (c. 1195–1256), en medeltida författare som hävdade att jorden var rund. Nu var det 9

Henri Estienne som var förläggare. I bokens långa titel anges det uttryckligen att den ges ut till nytta för filosofistudenterna vid Paris akademi. Båda böckerna kom senare ut i flera upplagor med Oronce Fines illustrationer, bland annat hos ytterligare en framstående parisförläggare, boktryckaren Simon de Colines. Till 1521 års upplaga av Textus de sphaera har Oronce Fine gjort en titelbild, som fyller nästan hela sidan, med en stor himmelssfär med alla stjärnbilder runt ett litet, litet jordklot i mitten där man kan urskilja Afrika och Europa. Under sfären står Astrologia i kvinnlig skepnad bakom den skrivande författaren och pekar på Ptolemeus. Han står och kikar mot himlen längs ett astrolabium för att bestämma himlakropparnas höjd över horisonten. I ramen med druvor och blomster har Oronce Fine gömt sina initialer.

Han fortsatte med att redigera nyutgåvor av vetenskapliga skrifter, en aritmetik av Juan Martinez Siliceo åt Henri Estienne 1519, Agostino Riccis De motu octavae sphaere åt Colines 1521 och enligt tyska Wikipedia en upplaga av Gregor Reischs encyklopediska verk Margarita philosophica 1523 tryckt i Paris (jag har bara hittat senare upplagor i Fines edering, publicerade i Basel av Heinrich Petri från 1535 och framåt). 1525 kom Oronce Fines första egna verk, en karta över Frankrike, Schweiz och Nederländerna, Nova totius Galliae descriptio hos Simon de Colines. Därefter följde en rad böcker inom astronomi och matematik som han själv hade skrivit.

Kunglig föreläsare vid Collège Royal ranske kungen sedan 1515, frans i, stod under inflytande av humanisterna och särskilt av Guillaume Budé, som utnämndes till kunglig bibliotekarie 1522. Under Budés tid som bibliotekarie blev Frankrike det första landet i världen som införde pliktleveranser 1537 och lade därmed grunden till det franska nationalbibliotekets arkivsamlingar av franskt tryck. Han bidrog till att kungen 1530 grundade Collège Royal (som fortlever och numera heter Collège de France) och inrättade och finansierade ett antal tjänster som ‘Lecteurs Ordinaires du Roi en l’Université de Paris’. Först utsåg kungen några föreläsare i gammalgrekiska och hebreiska. Därefter utsåg han en enda föreläsare i matematik.

Det var Oronce Fine, den förste som fick uppdraget som Lecteur Mathe­ maticien du Roy en l’Université de Paris. Han hade gjort en lysande karriär.

10

Tjänsten som kunglig föreläsare i matematik skulle han behålla till sin död. De kungliga föreläsarna stod vid sidan av universitetet och examineringarna. Deras uppdrag var närmast att stärka och utveckla sitt ämne genom att hålla föreläsningar och skriva. Redan 1532 kunde Oronce Fine publicera två verk. Det ena var en framställning på fransk vers över de matematiska konsterna. Han placerade matematiken mellan teologin och de övriga vetenskaperna. Matematiken var perfekt och mer sann än de övriga och den grund studenterna behöver skaffa sig innan de studerar de övriga.

Det andra var hans mest omfattande verk, Protomathesis, en lärobok i tidens matematik på latin, fylld med hans egna illustrationer, som skulle ge denna grund. Titeln är ett grekiskt ord som betyder ‘första undervisning’. Boken är uppdelad i fyra stora avsnitt, aritmetiken följs av geometrin, där andra halvan snarast är lantmäteri illustrerat med små gubbar som beräknar höjden på torn och berg. Det tredje är kosmografin om jorden och himlakropparna. Här ingår även bestämning av longitud och latitud för olika städer och olika kartografiska metoder.

Det fjärde beskriver solur av olika slag, ett vattenur, astrolabier och kvadranter. Troligen byggde han också en del av dessa, var sin egen instrumentmakare.

Matematikboken hade två förläggare som bekostade boken tillsammans, kompanjonerna Gérard Morrhy och Jean Pierre de Tours, just de två som stod bakom Genialium dierum. Jean Pierre var väl bekant med Oronce Fine; 1528 hade han förlagt Théorique des cielz, en omarbetning till franska av Peurbachs planetbok som Fine hade skrivit, en påkostad foliant med mängder av Fines illustrationer. Morrhys boktryckarmärke med sting finns också i Protomathesis, samma märke som i Angenäma da­ gar. Sin nya höga ställning till trots behöll Oronce Fine också kontrollen över alla utsmyckningar. Vignetten från Genialium dierum jag berättat om återkommer flera gånger omväxlande med en annan vignett som också finns i Genialium, fylld med symboler för hans verksamhet, siff-

oronce fines andra vignett

11

ror, geometriska figurer, vinkelhakar och passare samt flera instrument som hör kosmografin till. Han har också utformat titelsidan som ett praktfullt portvalv genom vilket man når den tryckta titeln. På portens överliggare står det ‘Virescit vulnere virtus’. Det är Oronce Fines eget valspråk och betyder ungefär ‘Sår får mod (eller förmåga) att frodas’; vi kanske idag skulle säga ‘Genom svårigheter blir man stark’. Hans signum, två krönta delfiner, flankerar valvbågen.

Som frontespis till aritmetiken har han gjort en ny version av titelbilden till Sacroboscoupplagan 1521. Astronomins eller astrologins musa till vänster har fått sitt riktiga namn Urania i stället för Astrologia och Ptolemeus till höger, om det nu är han, har inget namn ifyllt i bandslingan över hans huvud. Men när bilden återkommer som frontespis till tredje avsnittet, Cosmographia, står där klart och tydligt ‘ORONTIUS .’ på slingan.

Oronce Fines initialbokstäver an nöjde sig inte med att rita illustrationer och dekorelement. Orontius tecknade också initialalfabeten. Så vitt jag vet var 1532 den första gången de användes.

Morrhy och Pierre nyttjade dem flitigt både i Alessandris Genialium dierum och i Protomathesis. Kanske spände kompanjonerna bågen för högt och kom på obestånd, för initialerna övertogs sedan av Michel de Vascosan, som skulle bli en av Paris stora boktryckare. Han brukade dem ända till 1554.

I Genialium dierum finns fem av de största initialerna, A, C, H, I och S. De är 57 mm i fyrkant och prydda med blomsterslingor. Ibland växer blommorna ur krukor. I två fall slingrar de sig runt en krönt delfin. Initialerna står vackert mot bokens antikva. Det ord som inleds av initialen och oftast några till har satts i kapitäler. Så skulle det vara. Bokstaven inuti initialen är svart med en tunn vit kant. Det skiljer det här alfabetet från andra initialalfabeten från ungefär samma tid.

Det är dokumenterat som Oronce Fines alfabet i Handbook of Renais­ sance Ornament av Albert Fidelis Butch. Det starkaste beviset för att Butsch har rätt i sin attribuering är en av de initialer han hittat i Vascosans böcker, bokstaven O. I en rund medaljong inne i O:et finns ett porträtt märkt med ett O och ett F, Oronce Fines självporträtt.

Bokstavsformen i de stora initialerna har Oronce Fine hämtat från 12

stora c med delfin

oronce fines stora A

stora h med delfin

Luca Pacioli, Divina Proportione, 1509. Pacioli konstruerade stora bok­ stäver, versaler i klassisk antikva, med hjälp av hjälplinjer och olika stora cirklar. Det gjorde Albrecht Dürer också, i Unterweysung der Messung som kom 1525, men de ser litet annorlunda ut. Pacioli var precis som Fine matematiker. Idag är han mest känd för att han utvecklade och spred metoden för dubbel bokföring. Hans versaler finns tillgängliga som ett modernt typsnitt med namnet Pacioli hos MADType och MyFonts. Det tecknades 2007 av Matthew Aaron Desmond.

Förutom de stora initialerna finns mängder av små i Genialium die­ rum. De är cirka 22 eller 23 mm i fyrkant. I detta fall omges bokstäverna av små barn och andra mänskliga figurer och djur i Holbeins efterföljd.

Alla tecken som används i det latinska alfabetet finns med utom B och X. När jag vänder det ena bladet efter det andra är det som om jag gick

Stora o (från butsch, plate 118)

paciolis stora a (getty, internet archive)

13

runt i en liten konstsalong med ytterst små skisser och teckningar. Jag stannar upp och betraktar dem en efter en genom mitt förstoringsglas. Alla människor är nakna, befriade från sina femtonhundratalskläder. Barnens lekar och allt annat jag ser kunde lika gärna utspela sig idag. Även här är bokstäverna svarta, 13. oronce fines lilla c tecknade på samma sätt som i det stora initialalfabetet, med ett undantag, bokstaven A. Man behövde initialer i olika format, stora till att inleda varje större avsnitt, det som kallades bok, ‘liber’ på latin, och mindre till att inleda varje kapitel, ‘caput’ på latin, inom boken. Eftersom själva bokstäverna har samma form, men anpassad till det mindre formatet, är min slutsats att Oronce Fine tecknat också detta mindre alfabet; de hör ihop.

Oronce Fine verkar ha varit besatt av delfiner. 1536 tecknade han en ny titelram som hans förläggare Simone de Colines använde till en del av hans böcker. Delfinerna kanske inte enbart syftar på honom själv. Kan det finnas en vi-känsla, ett element av ‘jag och kronprinsen’ eller ‘jag och kungahuset’ när han använder delfiner med eller utan krona?

En bok utan Register, är såsom ett magasin utan ljus å skrev johan fischerström i en not till sitt alfabetiska register i Utkast til beskrifning om Mälaren från 1785. Ingen av de två böckerna i min volym behöver läsas trev­ande i mörker. Genialium dierum från 1532 och Polyanthea från 1517 har omfattande alfabetiska register, som gör det lättare att hitta i textmassorna. De är tidiga exempel på ett pågående arbete med att ordna människans kunskap och göra den sökbar.

Det förekom ordböcker under medeltiden, glossarier, som var alfabetiskt uppställda. Men register med hänvisning från orden till ett blad eller en sida i en handskriven bok låg inte nära till hands eftersom varje avskrift av en text var unik. Det var först med boktryckarkonsten och dess standardisering av texten med många likadana exemplar av samma text som förutsättningarna blev goda. Men utvecklingen gick långsamt; 14

halva titelramen med delfiner (nesbitt, plate 37)

under fjortonhundratalet var det inte många tryckta böcker som försågs med index. Aldus Manutius berömda Aristotelesutgåva i fem tjocka delar 1495–98 saknade index, och det gjorde också hans många pocketutgåvor av klassiska författare. Men när han 1508 gav ut en kraftigt ut­ ökad upplaga av Adagia, Erasmus otroligt populära samling av ordspråk hämtade ur litteraturen med hans kommentarer, inleddes boken med omfattande register för att det skulle vara möjligt att hitta rätt bland de 3260 ordspråken.

Första upplagan av Adagia från år 1500 innehöll drygt åttahundra ordspråk medan antalet i den sista upplaga som kom ut under Erasmus levnad 1536 hade växt till över fyratusen. Boken gav en genväg till den antika klassiska litteraturen och bildningen fram till kyrkofäderna på trehundratalet, en möjlighet att slå upp och tillgodogöra sig uttryck, som annars bara de lärda svängde sig med. Många av dessa ordvändningar har blivit en del av språket också i vårt karga land, utan att vi 15

erasmus adagia tryckt 1530 i antwerpen

vet varifrån de kommer. Hör bara: ‘droppen urholkar stenen’, ‘stå med ena foten i graven’, ‘simma mot strömmen’, ‘inte lyfta ett finger’, ‘gråta krokodiltårar’, ‘kalla en spade en spade’, ‘tidens tand’, ‘nöden är uppfinningarnas moder’!

I Angenäma dagar finns en innehållsförteckning som är så detaljerad att den hänvisar till vart och vartannat blad. Därefter följer ett alfabetiskt index på sammanlagt sextio spalter som för bekvämlighets skull har försetts med mellanrubriker enligt följande modell: A ante (framför) B, A ante D, A ante E, A ante G, och så vidare, ett efterföljansvärt exempel som jag inte sett någon annan stans. Vill du se hur det ser ut så finns slutet på indexet på bilden med bokens privilegium.

Alfabetiska register och index av olika slag har i hundratals år varit avgörande för hur användbar en bok har varit för vidare studier än en kursiv genomläsning. Jag älskar faktabaserade böcker med goda register och suckar över dem som saknar index. När jag och mina medarbetare på Kungliga bibliotekets tidningssektion började mikrofilma all svensk 16

dagspress 1979 sörjde vi över att den enda sökingången till materialet var tidningarnas datum. I den bästa av världar borde vi ha indexerat alla artiklar för att öka användbarheten av mikrofilmerna. Det var förstås en orimligt stor uppgift att göra det för hand.

Trettio år senare var jag delaktig i olika digitaliseringsprojekt på KB .

Vi prövade bland annat olika metoder att digitalisera tidningarna och att texttolka de digitala bilderna och bädda för fritextsökning i textmassan. Idag är digitalisering av svenska tidningar en löpande verksamhet på KB . Mängden tidningar man kan läsa ökar stadigt; nu i maj 2020 uppger KB att de hunnit göra 27 miljoner tidningssidor. I tjänsten Svenska dagstidningar går det att söka i alla på en gång – utan register.

Det är kanske så att mina älskade register står med ena foten i graven.

Fler och fler böcker och tidskrifter digitaliseras. Många finns tillgängliga på nätet; en sökning ger ibland träff rätt in i texten. I många fall är de äldre utgåvorna fritt tillgängliga och det går att bläddra i dem och läsa på skärmen vid mitt skrivbord, i andra inte. Låt mig parafrasera Johan Fischerström: En bok utan Fritextsökning, är såsom ett magasin utan ljus.

Polyanthea ag lämnar gärna datorn, fortsätter resan genom boken med träpärmarna och stiger av vid nästa hållplats, en äng fylld med blommor att plocka. Polyan­ thea, som det står på titelbladet, betyder många blommor på grekiska. Det är, står det vidare på latin, ett verk utsmyckat med de ljuvligaste blommor, sammanställt av Dominicus Nanus Mirabellius. Men boken har inga bilder, den är ingen flora.

Den är ett konversationslexikon huvudsakligen på latin. Det är bland de första, möjligen det allra första i sitt slag, som ordnats alfabetiskt på uppslagsord. Det innehåller omkring tretusen uppslagsord belysta med citat ur hundrasjuttiofyra författares verk, enligt den lista redaktören Domenici Nani Mirabelli inleder boken med. Själv bidrar han med en kort förklaring av varje ord, men framförallt med att han ordnat kunskapen alfabetiskt, så att den är lätt att hitta och använda för läsaren. För att man inte ska behöva slå i hela boken för att se om ett ord behandlas, finns i början av boken en tabell med alla uppslagsorden i alfabetisk ordning med hänvisning till det blad där begreppet behandlas.

17

titelbladet till polyanthea

18

Nani Mirabelli verkar numera vara ganska okänd. Av boken framgår att han kommer från Alba, en liten stad som ligger i Piemonte i nordvästra Italien, och att han skrev sitt förord i Savona i februari 1503, några mil söder om Alba vid kusten. Förordet riktade han till markisen av Montferrat, Guillaume IX , som då var bara sexton år gammal och säkert kunde ha glädje av en ordbok. Montferrat eller Monferrato som det heter idag var ett litet furstendöme i detta gränsområde och stod vid den här tiden under franskt inflytande. Enligt de knapphändiga uppgifterna i CERL Thesaurus hade Nani Mirabelli många strängar på sin lyra, inte så dumt för den som ska skriva ett konversationslexikon. Han var präst, läkare, jurist och humanist och hade en hög tjänst som protonotario vid katedralen i Savona.

Första upplagan publicerades också i Savona 1503. Lexikonet blev oerhört populärt och kom ut i ett fyrtiotal upplagor i olika länder under femton- och sextonhundratalet med allt fler tillägg av olika redaktörer.

Den här som är tryckt i Strassburg 1517 av Matthias Schürer är så vitt jag kan se den femte upplagan. I den anges inte bara vad ordet heter på grekiska, utan förklaringarna och citaten på latin har som framgår av undertiteln kompletterats med citat av Dante och Petrarca på italienska.

En typisk post ser ut på följande sätt: Uppslagsordet i stor grad; ordet ‘grece’ följt av en översättning och ibland förklaring på grekiska; en litet

del av uppslagsordet corpus

19

längre förklaring på latin; olika citat som belyser eller använder begreppet i följande ordning, först ur bibeln, sedan kyrkofäderna, sedan de klassiska författarna, de grekiska ofta på originalspråket och i latinsk översättning, och slutligen de modernare författarna från tolv- och trettonhundratalet Dante och Petrarca på italienska. Ibland finns det ett diagram över ordet med stora klamrar för att åskådliggöra dess olika betydelser eller underordnade begrepp. Ett exempel är Corpus, kropp eller materia, som upptar nästan en hel sida. Jag visar ett utsnitt av beskrivningen med en anteckning som ägaren har lagt till i marginalen. I klammern längst ner till vänster finns de fyra elementen, eld, luft, vatten och jord, och i den till höger finns metallerna.

Det mesta av boken är satt i rotunda, en bokstavsform som redan då var omodern och på väg att försvinna. Det är bara titelsidan, en elegi från Dominicus Nanus till läsaren och kolofonen längst bak som är satta med antikva. Det grekiska typsnitt som använts av Matthias Schürer är mycket tunt och kontrasterar mot rotundan. Jag har inte kunnat identifiera det. Det liknar varken Aldus eller Kallierges grekiska typsnitt utan i sin slankhet mer Grecs du Roi, som Garamond skulle skapa flera årtionden senare.

Däremot har jag identifierat upphovsmannen till den vackra titelsidan.

Ramarna har skurits av Urs Graf (1485–c. 1528). Han var en av dem som vid sidan av Hans Holbein arbetade med bokutsmyckningar åt Johannes Frobens officin i Basel. Urs Graf gjorde också arbeten åt Josse Bade i Paris. Hans signatur, V över ett G, finns i en sköld i det högra ramstycket.

Han var verksam i Basel, boktryckaren i Strassburg och förläggarna, bröderna Alantsee, i Wien. Det gick att samar­beta om utgivningen av en bok över stora geo­grafiska och politiska avstånd 1517. På överstycket finns två sköldar till. Deras innehåll syftar på en boktryckarförläggare Johann Knobloch (flitigt verksam i Strassburg 1504–1528), ‘Io’ för Johann i den vänstra skölden och hans emblem som föreställer två korslagda vitlökar (Knoblauch på tyska) i den högra. Också han anlitade Urs Graf och samarbetade ibland med Matthias Schürer. Att denna ram använts till Polyanthea gör det troligt urs grafs monogram vg

20

kolofonen med alantsees förläggarmärke

att även han var delaktig i utgivningen på något sätt även om han inte nämns i kolofonen eller någon annan stans i boken.

Bröderna Leonhard och Lucas Alantsee var Wiens första boktryckare och verksamma där från 1498. De övergick snart till förläggarverk­ samhet och lade ut tryckningen på boktryckare i Hagenau, Strassburg, Basel och Venedig, häribland flera gånger på Matthias Schürer. De hade 21

redan tidigare gett ut en upplaga av Polyanthea, som trycktes hos Adam Petri i Basel 1512. Sammanlagt gav de ut mer än hundra böcker till 1522 då den siste brodern Lucas dog. Deras boktryckarmärke finns på sista tryckta sidan under kolofonen. Också det kan möjligen vara utfört av Urs Graf.

Slut esan slutar här, den resa jag gjort femhundra år tillbaka i tiden genom den gamla volymens sidor, nya för mig. Det finns förstås hemligheter kvar. Vilka var de som ägde boken när den var ny? Vem har skrivit små korta noteringar i marginalerna i Genialium dierum?

Vem har skrivit de långa prydligt präntade tillägg till konversationslexikonets text som finns i de breda marginalerna i Polyanthea? Vad står det i tilläggen? Och plötsligt tänker jag: Har jag inte sett Oronce Fines delfiner förut?

Jag tar fram en volym jag köpte på katalog från England för snart ett halvsekel sedan. Den andra boken i volymen har på titelbladet Paristryckaren Josse Bades berömda märke med en interiör från hans boktryckeri (i en variant daterad 1520) och boken är tryckt samma år. Innehållet är kyrkofadern Basileios den stores samlade verk. Men svävar det inte delfiner någonstans i ramverket ovanför boktryckarmärket? Jovisst, två krönta delfiner och två lejon flankerar bilden av den skrivande författaren; det måste vara Basileios, kanske inte så porträttlikt, han levde ju på trehundratalet.

Så jag kollar litet grand bland de böcker som Josse Bade (eller Jodocus Ascencius Badius om du känner till honom under hans latinska namn) har tryckt och gett ut och utsmyckningar som han använt. Redan åtta år tidigare i oktober 1512 använde han samma ramar till ett titelblad i en upplaga av Domenici Nanis Polyanthea! Det undre ramelementet och sidoramarna är direkt kopierade efter något av de praktfulla tryck som Lucantonio Giunta gav ut i Venedig, kanske hans bibel från 1490 eller hans utgåva av Livius från 1495 (avbildad i Nesbitt, plate 3). Men överstycket är annorlunda.

Oronce Fine är född den 20 december 1494. Det kan väl knappast vara Oronce Fine från Dauphiné som redan som sjuttonåring fått i uppdrag att kopiera ramarna och lagt till ett överstycke med den typ av krönta delfiner som senare skulle bli hans signum?

22

delfiner på basileios opera, paris 1520

NOT ER 1. Jag har hittat 32 olika upplagor i WorldCat, men några kan vara delupplagor, där två förläggare delat på en upplaga och har egna titelsidor.

2. För identifieringarna av citaten tackar jag Paul

Michel som publicerat dem på en intressant webbsida, www.symbolforschung.ch/buchdruckerzeichen. html, som tillhör Die Schweizerische Gesellschaft für Symbolforschung, där han är ordförande.

LI TTERATUR

Butch, Albert Fidelis. Handbook of Renaissance Ornament: 1290 Designs from Decorated Books; With a New Introduction and Captions by Alfred Werner.

New York: Dover, 1969.

Fine, Oronce. Protomathesis: Opus varium, ac scitu non minus utile quàm iucundum, nunc primùm in lucem foeliciter emissum. Paris: Gerardi Morrhij & Ioannis Petri, 1532. Finns fritt tillgänglig på nätet, digitaliserad av Google. KB har ett exemplar i sin raritetssamling med signum RAR: 143 A Fol. Fischerström, Johan. Utkast til beskrifning om Mälaren. Stockholm. Tryckt på Auctors kostnad, hos J. C. Holmberg, 1785.

Gellius, Aulus. Attiska nätter: Inledning, urval, översättning och kommentar av Bertil Cavallin.

Stockholm: Forum, 1977.

Johnson, Alfred Forbes. ‘Oronce Fine as an Illustrator of Books’. I Gutenberg-Jahrbuch 1928, s. 107–9. Även illustrerad med tre bilder, i A. F. Johnson,

Selected Essays on Books and Printing, s. 190–95.

Amsterdam: Van Gendt, 1970.

Mannerheim, Johan. ‘Erasmus, Holbein och bildmakarna’. Biblis, nr 75 (2016), s. 15–29.

Nesbitt, Alexander. 200 Decorative Title-Pages. New York: Dover, 1964.

Pacioli, Luca. Divina Proportione. Venetiis 1509. Flera digitaliserade exemplar finns fritt tillgängliga på nätet, bland annat på Internet Archive. KB har ett exemplar i raritetssamlingen med signum RAR: 161 A 5.

Schreiber, Fred. Simon de Colines: An Annotated Catalogue of 230 Examples of his Press; 1520–1546. Provo, Utah: Friends of the Brigham Young University Library, 1995.

The Worlds of Oronce Fine: Mathematics, Instruments and Print in Renaissance France. Red. Alexander Marr. Donington: Shaun Tyas, 2009.

den åttonde artikeln i den pågående serien i en boksamlares ögon. samtliga bilder, foto johan mannerheim.

23

24

lennart nyberg

Poesiåret 1986

D

et finns något djupt trösterikt i att de mest anspråkslösa skrifter, om än pub­ licerade av författaren själv i enbart tio­ talet exemplar, för det mesta går att få fram för läsning och forskning via de svenska nationalbib­ lioteken. Visserligen kan det innebära att man får ta sig till KB i Stockholm eller UB i Lund men väl där går det som regel att låna fram för läsning även böcker som aldrig på något annat sätt nått offentligheten. Det kan också vara förenat med en kombinerad känsla av andakt och sorg att få i sina händer något som ingen tidigare öppnat och som visar sig vara såväl läs- som minnesvärt.

I andra fall kan känslan vara av tacksamhet över att vissa texter faktiskt inte nått offentligheten i högre utsträckning än som ett oläst exemplar i ett nationalbiblioteks magasin. Då kan depo­ neringen kanske liknas vid en livstidsdom – en förvaring i evighet av något som författaren möj­ ligen helst velat glömma bara några år efter publi­ ceringen. Tankar som dessa kom att aktualiseras för mig när jag alltmer började fördjupa mig i poesiåret 1986.

Att det blev just 1986 har med personhistoria att göra. Det var inför det utgivningsåret som jag gjorde mitt senaste försök att förmå ett förlag att ge ut mina dikter. Efter att ha fått det senaste av ett antal refuseringsbrev från ett av vad som nedan ska beskrivas som ‘de tre stora förlagen’ i januari 1986 så skrinlade jag planerna på att få en

Ett egenutgivet A5-häfte med samlade dikter.

diktsamling utgiven men har från och till åter­ kommit till tanken på vad som vid den tiden an­ sågs mer värt att publicera än mina egna extremt överarbetade alster. Det var skälet till att det blev just 1986. Frågan som var utgångspunkten har dock ersatts av andra och i längden intressantare och mer allmängiltiga. En av de mest grundlägg­ ande gäller just tillgängligheten och om vad of­ fentlighet innebär. Andra har kommit att handla om vad ett enskilt år kan säga om mer generella sammanhang, vem den genomsnittlige svenska poeten var år 1986 samt vad denne skrev om och hur. Med risk för att låta pompös kanske det yt­ terst kommit att handla om poesin som existens­ form i landet Sverige.

En första fråga att besvara är förstås vad som ska ingå i en beskrivning av ett poesiår. Såväl ori­ ginalpoesi på svenska som översättningar? En­ bart förstautgåvor eller även återutgivningar och klassiker? Såväl böcker av en enskild poet som antologier med flera? Tidnings- och tidskriftslika­väl som bokpublicering? Poesiuppläsningar och debatter såväl muntligt som skriftligt? Om det hade handlat om ett mer näraliggande år hade även frågan om digitala publiceringsformer och arenor aktualiserats. Eftersom det var en bok jag hade för avsikt att publicera 1986 har jag dock valt att avgränsa mig till originalutgåvor av diktsam­ lingar på svenska av enskilda författare. Ut­över en kartläggning av den utgivningen i dess histo­ riska sammanhang har jag enbart tagit hänsyn till den kringverksamhet som utgörs av dagstid­ ningsrecensioner och diskussioner som kan ha för­anletts av dessa.

25

Det har bedrivits en hel del, inte minst kvanti­ tativa, studier på området. I sin avhandling från 2007, Poesifloden: Utgivningen av diktsamlingar i Sverige 1976–1995, konstaterar Åsa Warnqvist att hennes egen och andras forskning gör att poesiut­ givningen i Sverige nu, åtminstone kvantitativt, finns kartlagd i sin helhet från 1965 till 1995 och delvis för perioden 1866–1960.1 I och med Kung­ liga bibliotekets årsrapporter Nationalbibliografin i siffror som publicerats sedan 2015 finns nu också jämförelsetal för perioden 2015–2018. Eftersom utgåvan för år 2017 hade skönlitteratur för vuxna som fokusområde blir den också av särskilt in­ tresse för den här lilla studien. De ambitiösa kri­ tikantologierna som ges ut av poesisajten Örnen och Kråkan gör även att poesiåren 2017, 2018 och 2019 finns behandlade såväl kvalitativt som kvan­ titativt och verksamheten visar inte några tecken på avmattning.

Ett av de tydliga resultaten av den forskning som bedrivits är att det, i förhållande till den smala marknaden, publiceras mycket poesi i Sverige, inte minst i form av det som med den aktu­ella bibliografiska diskursen kallas ‘egenutgiv­ ning’, det vill säga utgivning som organiseras och be­ kostas av författaren själv. Fenomenet iakttogs redan i de branschstudier som beledsagade 1968 års litteraturutredning (den som så småningom skulle leda fram till införandet av litteratur­ stödet 1975). I delstudien ‘Utgivningen av lyrik 1965–1970’ observerade Hans Olof Johansson att endast ungefär en femtedel av 150 förlag under den studerade perioden gav ut mer än två titlar och att därmed ‘en mycket stor del kan […] be­ traktas som tillfälliga utgivare, vanligen av typen “eget förlag” ’.2 Johansson vågade sig inte på att ange omfattningen av egenutgivning inom gen­ ren men menade att inom hela det skönlitterära fältet ‘60 % av privatutgivningen utgörs av dikt­ böcker’,3 det vill säga om det i någon genre existe­ rar egenutgivning så är det i poesin.

Hans Olof Johansson, tillsammans med Lars Furuland som var medförfattare till den mer övergripande delstudien ‘Utgivningen av skön­ litteratur 1965–1970’, iakttog dock en kraftig ned­ gång i egenutgivningen under den studerade perioden och förmodade att det kunde bero på ökande tryckkostnader.4 De sköt dock klokt nog in brasklappen att det inte kan uteslutas ‘att den besvärliga personalsituationen i Bib­

26

liografiska institutet [föregångaren till dagens Nationalbiblio­ grafin] har medfört en något sämre bevakning av privatutgivningen’.5 Senare forskning har näm­ligen visat att egenutgivningen utgör en konstant ansenlig och kanske ökande del av den totala poesiutgivningen. Warnqvist menar på basis av den tidigare forskningen att den sedan 1930-talet motsvarar ‘omkring en tredjedel’ och att den i hennes egen studie upp­ går till 35,9 %.6 Nationalbiblio­g rafin i siffror 2017 kompletterar med uppgiften att egenutgivning­ en av poesi för åren 2016 och 2017 uppgick till 42 respektive 46 %.7 Det skulle onekligen tala för en klar ökning, men kan, som tidigare antytts, även bero på hur mycket material som funnits tillgängligt och kanske hur man räknar. Vad det kan handla om är en tilltagande vilja att regi­ strera och katalogisera egenut­givning.

Hur mycket egenutgivning som inkluderas påverkar sannolikt även beräkningen av poesins totala andel av det skönlitterära fältet. Furuland och Johansson uppskattade 1972 poesins del till 10 % (mot 80 % för romaner och noveller) medan Nationalbibliografin i siffror sedan den första ut­ gåvan beräknat den till nästan det dubbla – 18 % 2015 och 19 % 2018.8 Trots den uppenbara viljan att publicera poesi, åtminstone bland poeterna själva, som de redovisade siffrorna vittnar om, är dock nog alla överens om att poesin är en smal genre inom skönlitteraturen. Hans Olof Johans­ son konstaterade i sin studie av lyrikutgivningen 1965–1970 att poesin ‘är en mycket speciell genre inom skönlitteraturutgivningen, eftersom den innehåller så få titlar som kan betecknas som populärlitteratur’ och ‘att lyrikförsäljningen i allmänhet är mycket liten jämfört med andra ka­ tegoriers försäljning’.9 I en specialstudie av det svenska litteraturåret 1985 visade Yngve Lindung att endast enstaka diktsamlingar sålde mer än 3 000 exemplar och att så mycket som en fjärde­ del sålde mindre än 500 exemplar.10 I förhållande till de dominansförhållanden som stod i fokus för hans undersökning observerade Lindung att den egenutgivna poesin ‘löper i hög grad sin egen bana utanför det ordinarie litterära systemet med dagspresskritik och försäljningskanaler som folkbiblioteken, bokhandeln, bokklubbar och Presam’.11 Kanske kan man våga sig på generali­ seringen att poesi är en litteraturtyp som relativt många vill producera men relativt få konsumera.

Eller utgör kanske lyrikmarknaden ett slutet sys­ tem där de som producerar poesi även är de som konsumerar den?

Det finns alltså redan mycket siffror och stati­ stik framtagen för den som vill studera ett poesi­ år från det senaste halvseklet. Just året 1986 ingår ju i Åsa Warnqvists avhandling och Yngve Lin­ dungs studie av året 1985 ger ett näraliggande referensmaterial. Jag har dock valt att gå tillbaka till primärmaterialet och använda en något mer avgränsad kategori poesi än tidigare studier – som tidigare nämnts, enbart förstagångsutgivna diktsamlingar på svenska utgivna för vuxna i Sve­ rige av enskilda författare. Det innebär att jag till skillnad från till exempel Warnqvist inte räknar med diktsamlingar med mer än en författare, till exempel debutantantologier. Liksom henne och andra forskare tar jag inte med diktsamlingar på svenska utgivna i Finland, men däremot delupp­ lagor av sådana diktsamlingar utgivna av svenska förlag (tre poster i mitt underlag: Ulla Olins Vinter­tvätt [Settern], Solveig von Schoultz’ Vatten­ hjulet [Alba], och Kjell Westös debutbok Tango orange [Alba]). Dessutom har jag enbart varit in­ riktad på upphovspersoner som, efter vad som gått att fastställa, levde vid publiceringstillfället.

Olika typer av samlingsvolymer eller postuma utgåvor av en författares verk har jag därför läm­ nat åt sidan, liksom böcker bestående av dikter publicerade i tidigare diktsamlingar (till exem­ pel Carl-Erik af Geijerstams Vid ytan, utgiven av konstboksförlaget Öppna ögon).

Med de angivna avgränsningarna sökte jag i första hand i biblioteksdatabasen Libris med hjälp av sökorden Hc.03 och 1986 och granskade sedan varje post för att se vilka som motsvarade de mer detaljerade sökkriterierna. För att upp­ daga eventuella luckor och jämföra med forsk­ ningsverktyg före digitaliseringens genombrott stämde jag av mitt resultat mot Svensk bokförteck­ ning för 1986, och dessutom 1987 och 1988 för att komma åt den välkända eftersläpningen i regist­ reringen. Resultatet av min sökning var att det under 1986 utkom 179 diktsamlingar i Sverige på svenska och med dikter av en enskild vid tid­ punkten levande författare. Det visade sig att hela 60 av dessa titlar var registrerade i Svensk bokför­ teckning för året 1987 (och 6 i volymen för 1988) samt att 11 av titlarna i Libris över huvud taget inte fanns med i de tryckta bibliografierna. Än

mer anmärkningsvärt var kanske att nästan hälf­ ten av titlarna som motsvarade mina sökkriterier i volymen för 1986 hade 1985 som publiceringsår – 87 mot 100 med publiceringsåret 1986. Det är möjligt att det här är siffror som jämnar ut sig i mer långsträckta tidsförlopp men kan kanske ändå vara ett observandum för dem som anlitar forskning baserad på Svensk bokförteckning.12 Min siffra på 179 diktsamlingar för 1986 står i ett tillräckligt rimligt förhållande till den som anges av Warnqvist för året (189, vari då även vo­ lymer med flera författare ingår) för att den ska gå att jämföra med de antal hon anger för de öv­ riga åren i sin undersökning. I det perspektivet framstår året 1986 som relativt typiskt för ett helt 80-tal med stora volymer utgivna diktsamlingar, med som mest (enligt Warnqvists beräkning) 209 diktsamlingar år 1984 och som minst 174 år 1987.

Detta kan i sin tur jämföras med rekordåret i Jo­ hanssons undersökning (som tillämpar samma sökkriterier som Warnqvist) – 104 för året 1966 – och de lägsta siffrorna från hans period, 73 för 1969 och 70 för 1970. Om vi riktar blickarna tjugo år framåt och mot Nationalbibliografin i siffror be­ hövs en hel del arbete för att få fram jämförelsetal eftersom beräkningarna där enbart skiljer på nya verk och nya upplagor. Förutsatt att diagrammet över poesiutgivningsmönster för året 2015 som ingår i utgåvan för 2017 upptar alla titlar med tryckåret 2015 så skulle emellertid, enligt mina sökkriterier, 161 diktsamlingar ha utkommit det året.13 Det finns alltså en del som talar för att 80-talet var en höjdpunkt för den bokpublicerade poesin i landet. En detaljerad studie av året 2015 skulle dock förstås behöva väga in förekomsten av enbart digitalt publicerade diktsamlingar. Ännu ett jämförelsetal ges i Alexandra Borgs inledning till Örnen och Kråkans kalender Poesi­ året 2017. Där anges 186 titlar ha varit original­ upplagor under året 2017, men inbegriper då även tolv nyupplagor. Av de 186 titlarna anges 83 vara egenutgivna, det vill säga drygt 44 procent och i god överensstämmelse med Nationalbibliogra­ fins gene­rella siffra. Ändå spekulerar Borg, lik­ som Johansson 35 år tidigare, att egenutgivningen håller på att ‘ebba ut’14 på grund av en minskning i absoluta tal från det föregående året. Det är in­ tressant att vad som sannolikt är ett resultat av brister eller eftersläpning i registreringen gärna leder till denna profetia, när allt, historiskt sett,

27

egentligen talar för att egenutgivningen står star­ kare än den förlagsutgivna poesin.

Av de 179 originaldiktsamlingarna som gavs ut 1986 är det 59 som enbart anger utgivningsort på titelbladet och därmed helt säkert har för­fattare som är renodlade egenutgivare. Lite mindre än hälften av dessa – 28 – finns bara registrerade med denna enda diktsamling i Libris. De är alltså egenutgivare, debutanter och engångsförfattare i en och samma person och representerar en stor spridning i så väl ålder (18 till 82) som ambition.

Några av böckerna har karaktären av en återblick på ett liv eller ett bokslut över ett livs diktpro­ duktion (två har titeln Samlade dikter) medan andra verkar anlagda som en första ansats mot något som sedan aldrig skulle följas upp, åtmins­ tone inte i form av en diktsamling. Åter andra har karak­tären av punktinsatser för ett speciellt tillfälle eller en speciell händelse i livet. Utform­ ningen är som regel enkel (häftade och fotokopi­ erade A4- eller A5-häften) och upplagan, där den finns angiven, liten (20–200 exemplar). Geogra­ fiskt är spridningen av tryckorter stor, från Bo­ den (Gunvor Stjernbergs Stickspår) till Lund (Mi­ kael Ahlms Den abstrakta kärleken), men kanske med en viss betoning på Dalarna som har fyra publiceringar. Anspråken, i den mån de är for­ mulerade, tenderar att vara lågt ställda (till exem­ pel ‘en fattig och olärd mans lek med ord’), även om det finns undantag. I några fall drivs en sär­ skild ideologisk ståndpunkt (som den poet som ber om ‘chansen, att låta den gamla kvinnan lära våra unga flickor Konsten att älska’) och några ger uttryck för en tydlig kristen livsåskådning.

Det sistnämnda kommer det finnas anledning att återkomma till.

Det är dock inte bara egenutgivare som dess­ utom kan vara engångsförfattare, åtminstone inte vad gäller poesi. I den förlagsutgivna lyriken un­ der 1986 är det 15 av författarna som endast finns registrerade med den under året utgivna diktsam­ lingen i Libris. Här är spridningen i åldrar ännu större och inbegriper den yngsta respektive äldsta publicerade poeten under året. Sannolikt i de här fallen är att initiativet till publiceringen tagits av någon annan än författaren: 9-åriga Sara Bergs Saras dikter utkom på pappa Bengts förlag Rallar­ ros medan 94-åriga Ivar Johanssons Minnen på vers pub­licerades av Rantens blåbandsförening som en lyckönskan till föreningens 90-åriga arbete och ett

28

Ur Minnen på vers av Ivar Johansson, 1986 års äldste poet, ett A4-häfte utgivet av Rantens blåbandsförening.

exempel på en person som varit helnykter sedan pojkåren. Även några av mönstren för utgivningen som iakttogs ovan går igen. Om man räknar med den typ av egenutgivning som utnyttjat en pub­ liceringstjänst kan man jämföra Ann Christine Jonsson (under pseudonymen Anna) och Kerstin Almqvist som båda behandlade en dramatisk och olycklig kärlekshistoria (en punktinsats för en spe­ ciell händelse i livet) i Skeppet i dimman respektive Sjuk av kärlek fast den ena kom ut på Författares bokmaskin och den andra på Prisma.

Egenutgivare som utnyttjat en publicerings­ tjänst som Författares bokmaskin eller angett ett eget förlagsnamn i boken tenderar att ha fler titlar publicerade och ha en större ambition med sitt skrivande. Sju av 1986 års diktsamlingar pro­ ducerades genom Författares bokmaskin och av dessa är det endast två som har engångsförfat­ tare som upphovspersoner. Av de övriga fem är det några som har största delen av sin utgivning på publiceringstjänster medan andra övergått till en sådan efter att tidigare ha varit publicerade på förlag. Till de senare hör Kristina Widman (1929–

Ur Kristina Widmans Herrborumherbarium, utgiven på Författares bokmaskin.

2018) som debuterade på Bonniers som prosaist 1957 och sedan gav ut ytterligare tre titlar på Bon­ niers fram till 1965, en på Rabén & Sjögren 1970 och en på Författares bokmaskin 1978 innan hon 1986 likaledes på Författares bokmaskin gav ut det tunna men formatmässigt omfångsrika häftet Herrborumherbarium som i teckningar och korta dikter skildrar miljön i och omkring den östgöt­ ska herrgården Herrborum. Ett annat exempel är Nils Hallbeck (1907–1997) som debuterade på Na­ tur & Kultur 1949 med ‘verklighetsskildringen’ Grabb på glid och sedan, huvudsakligen under pseudonymen Jan Hogan och på förlaget Hson, publicerade romaner och dikter med homoero­ tiskt och pornografiskt innehåll. Diktsamlingen Blå eld från 1986, som var författarens tredje titel på Författares bokmaskin, har uttalat pedofila drag och blev författarens sista bok.

Omvänt kan man notera att åtminstone en av de förlagsutgivna poeterna under året hade inlett sin karriär med egenutgivning. Det gäller Harald Forss, aktuell under året med den av Rabén & Sjögren utgivna I vågens tecken, som runt 1940 gav

ut flera diktsamlingar på eget förlag innan en ur­ valsvolym med förord av Olof Lagercrantz kom ut på Wahlström & Widstrand 1943 och Forss gradvis skulle etablera sig som en poet utgiven av Bonniers och Rabén & Sjögren. Slutligen skulle några av poeterna som debuterade på förlag un­ der året återkomma först långt senare med egen­ utgivna samlingar. Det gäller Robert Jacobson (Arnos terräng, Bonniers) och Sirje Kaerma (Pizza, Norstedts) som 2000 respektive 1995 gav ut den digitalt publicerade Motljus och det stencilerade A5-häftet Baul – galen av vinden. Den senare publi­ ceringen, som bar undertiteln ‘översättningar & text’ kan vara en infrielse av löftet författaren gav i sin profiltext i Svensk bokhandel 1986 om att ‘göra ett omfattande översättningsarbete’ av de bengaliska Baulernas lyrikskatt.15 I Åsa Warnqvists avhandling framgår det att Författares bokmaskin var den näst största utgiva­ ren av poesi under perioden 1976–1995 men också att det går att spåra ett vikande intresse bland för­ fattarna med en minskning från 83 titlar under pe­ rioden 1981–1985 till 36 under 1991–1995. Warnqvist

29

Ur Allan Bengtsons En vandrare med flöjt.

spekulerar att det kan ha att göra med att ‘kostna­ derna hos ett vanligt tryckeri minskade samt att möjligheten för författarna att göra heloriginal i en vanlig persondator ökade’.16 Om perspektivet riktas mot publiceringsåret 2015 märks dock ett annat mönster som kan visa på den största skill­ naden mellan detta år och de föregående. Förfat­ tares bokmaskin figurerar även här som utgivare men inte för originaldiktsamlingar på svenska där tjänsten ersatts av ett 10-tal andra publicerings­ tjänster (varav en med det expressiva namnet min­ bok.nu) med erbjudande att, enligt en av de mest anlitade med fem publicerade titlar under året, hjälpa författaren med ‘allt du behöver för att ta ditt manus till en utgiven och publicerad bok’.17 Av 60 egenutgivna titlar under 2015 var drygt hälften (31) producerade av en sådan publiceringstjänst.

Sammanlagt utgavs 80 originaldiktsamlingar av egenutgivare under 1986, det vill säga drygt 44 procent, en siffra som överensstämmer mer med beräkningarna i Nationalbibliografin i siffor för åren 2016 och 2017 än hos Warnqvist för perio­ den 1975–1995, trots att de urvalsgrunder jag har

30

ligger närmare hennes. Medan drygt en fjärdedel av upphovspersonerna, som ovan nämnts, var en­ gångsförfattare, så finns det andra med långt fler titlar, om än huvudsakligen på eget förlag. Här kan nämnas Allan Bengtson – även anförd av Warnqvist som en av de mest produktiva under den period hon granskar – som sedan 1955 och fram till publiceringen av En vandrare med flöjt 1986 hade givit ut 35 diktsamlingar (inklusive två samlingsutgåvor 1968 och 1982), ibland med flera publiceringar ett och samma år. Det kan till och med röra sig om fler, eftersom diktsamlingen 1986 på titelsidans baksida anges som ‘utgåva 40’ av ‘Allan Bengtsons skrifter’. Med undantag för det åttasidiga häftet Hälsning till fåglar som 1964 gavs ut av Zindermans förlag i serien Dalarnas författarförbunds lyrikserie är alla publicerade på eget förlag, sedan 1964 med Horred i Väster­ götland som utgivningsort. Denna enastående produktivitet skulle fortsätta även efter 1986 med åtta ytterligare diktsamlingar fram till 1999, var­ av tre under perioden 1993–1997 utgivna av Veke­ rums förlag med bas i Blekinge. Baksidan på

En av årets formgivare: Jan Biberg. Foto: Bengt Melliander, Lunds universitetsbibliotek.

omslaget till 1986 års bok vittnar om den tro på poesin som förmodligen var en förutsättning för Bengtsons 45-åriga verksamhet som poet: ‘I en kommersiell tid är lyriken en tynande låga. Ändå finns den med som något nödvändigt i folksjä­ len. Känslorna inom oss blir till ord och orden blir till sång och visa.’

Vad gäller den förlagsutgivna poesin tilläm­ par den tidigare forskningen en uppdelning mellan stora förlag å ena sidan och medelstora och mindre å den andra. Hela 47 förlag gav ut de 99 förlagsutgivna diktsamlingarna under 1986, och av dessa var det endast 15 som gav ut mer än en diktsamling. Förlagen med endast en diktsamling under året var dock inte med nöd­ vändighet små förlag utan inbegriper till exem­ pel Brombergs, Forum, Prisma och Tiden. Inom poesiutgivningen utgörs dock traditionellt de stora förlagen av Bonniers, Norstedts och Wahl­ ström & Widstrand (‘de tre stora’), där Bonniers intar en separat särställning även bortsett från det faktum att Wahlström & Widstrand sedan 1985 är helägt av Bonniers (liksom dåvarande

medelstora poesiutgivande förlag som Alba och Forum). Warnqvist beräknar Bonniers andel av poesiutgivningen under perioden 1976–1995 till 9,5 %, att jämföra med 3,9 % för Norstedts och 2,8 % för Wahlström & Widstrand. Mina siffror för 1986 är 12 % för Bonniers, 4,5 % för Norstedts och 2,2 % för Wahlström & Widstrand. Året 1986 var alltså ett år med relativt hög ut­ givning av diktsamlingar för Bonniers, men ett intressantare faktum kan nog vara att förlaget ändå befann sig i en process mot en minskande andel poesiutgivning. Antalet diktsamlingar un­ der året – 2218 – tillhör de högre under perioden 1976–1995 men är ändå mindre än hälften av de 46 titlar som Bonniers gav ut 1966. Om vi sträcker ut perspektivet till 2015 så går det att konstatera att antalet diktsamlingar utgivna av Bonniers då sjunkit till 10, även om siffran är jämförbar med åren 1977 (9) och 1995 (12). Fast Norstedts och Wahlström & Widstrand är stora förlag över en längre tidsperiod så har de under 1986 klar kon­ kurrens av medelstora förlag som LT (5 titlar) och Rabén & Sjögren (4).

31

Ur Självupplevda dikter och små tankar av Gunborg Ihs, den äldsta debutanten 1986.

Vilka var då författarna? Baserat på samtliga titlar i underlaget och med undantag för pseudo­ nymer som inte gått att härleda till en person samt författare för vilka det inte gått att fastställa ett födelseår var den genomsnittliga författaren till 2/3 en man (111 titlar av män mot 61 av kvin­ nor) med en genomsnittlig ålder på 55,5 år. Det innebär att året 1986 avvek från en utveckling Warnquist spårar av en ökande andel kvinnliga publicerade poeter: ‘År 1984 var första gången som kvinnornas andel översteg 40 procent (40,3), och det upprepades sedan 1987 (41,5), 1990 (42,2) och slutligen 1994, då kvinnorna stod för hela 45 procent av titlarna’.19 Fluktuationerna mel­ lan åren är dock stora och 1986 års andel av ut­ givningen för kvinnor på 35 % (min siffra, att jämföra med 36,5 % hos Warnquist) kan ställas i relation till 35,2 % 1985, 35,5 % 1988, 33,7 % 1992 och 36 % 1995.20 Nationalbibliografin i siffror gör tyvärr ingen beräkning baserad på kön, men med utgångspunkt från diagrammet för poesiutgiv­ ningen 2015 och med samma reservationer som ovan, fördelade sig de 161 diktsamlingarna från

32

det året på 92 män, 66 kvinnor och 3 oidentifier­ bara pseudo­nymer. Det ger en fördelning på 57 % respektive 41 % som visar att utvecklingen från 80-talet med fler kvinnliga poeter inte fortsatt men heller inte gått tillbaka.

Om vi delar upp beräkningen mellan förlags­ utgiven och egenutgiven poesi blir det tydligt att den ojämna fördelningen mellan manlig och kvinnlig poesi nästan helt bottnar i den förlags­ utgivna poesin där andelen diktsamlingar av män uppgick till hela 74 % medan fördelningen i den egenutgivna poesin låg på 54,5 % män och 45,5 % kvinnor. Den senare siffran bekräftar Warnqvists iakttagelse att egenutgivningen var den kategori under perioden 1976–1995 ‘där vi fin­ ner den största andelen diktsamlingar skrivna av kvinnor’.21 Avvikelsen i den förlagsutgivna poe­ sin understryks i utgivningen av de större för­ lagen där till exempel de 22 diktsamlingarna från Bonniers 1986 enbart hade fyra kvinnliga för­ fattare (Ingrid Arvidsson, Ylva Eggehorn, Mare Kandre och Eva Runefelt), de 9 från Norstedts bara hade en (debu­tanten Sirje Kaerma), liksom

de 5 från LT (Ulla Ekh). Debutanterna slutligen, en kategori som här inbegriper såväl egenutgiven som förlagsutgiven poesi men poeter som skulle fortsätta att ge ut skönlitteratur, var 24 till an­talet med en fördelning på 14 män och 10 kvinnor, va­ rav 7 respektive 3 debuterade på ett förlag. Den genomsnittliga åldern var 42 år, med den tidigare nämnda Sara Berg som den yngsta med sina 9 år och den 85-åriga Gunborg Ihs som den äldsta med samlingen Självupplevda dikter och små tan­ kar. Hon skulle följa upp den fyra år senare med Små tankar och upplevelser.

Det kriterium för offentlighet som jag hittills tillämpat är registrering i Libris. Till detta kan även föras förekomst på något bibliotek i Sverige, vilket ju går att spåra via Libris, åtminstone inom de ramar som redovisas för söktjänsten: ‘• alla svenska universitets- och högskolebibliotek • fler­ talet svenska forskningsbibliotek • ett fåtal folk­ bibliotek’.22 Samtliga 179 diktsamlingar jag hittat från året 1986 finns på minst ett av de bibliotek som Libris redovisar, om än inte nödvändigtvis ett av pliktbiblioteken. Giorgio Sesones egenut­ givna debutdiktsamling Dikter, det enda exem­ plet på detta undantag från 1986, finns bara till­ gänglig på stadsbiblioteket i Västerås (som även var utgivningsorten) och Immigrantinstitutets bibliotek i Göteborg. Sedan är det två diktsam­ lingar som endast finns att uppbringa på KB och fyra som endast finns på KB samt UB i Lund. Det vanliga mönstret är annars att böckerna finns på fem bibliotek medan det högsta antalet nå­ gon diktsamling kommer upp i under året är 19 biblio­tek (Lars Forsells Sånger, Folke Isakssons Vingslag och Mare Kandres Bebådelsen).

Ett tredje kriterium för offentlighet kan vara åtminstone en recension i en dagstidning som för­tecknas i bibliografin Svenska tidningsartiklar.

Då sjunker antalet offentliggjorda diktsamlingar snabbt till knappt hälften. Av de 179 publicerade diktsamlingarna kom 95 aldrig att nå offentlighe­ tens ljus i form av en dagstidningsrecension. Hit hör det stora flertalet av de egenutgivna diktsam­ lingarna, men utgivning på eget förlag uteslöt 1986 inte offentliggörande genom en dagspressre­ cension, lika lite som publicering på förlag garan­ terade många recensioner i dagspressen. Marga­ reta Larssons I ormarnas riken, Sten-Åke Lind­ bergs Ett steg i tro, Gunnar Mauritz Sol du livets källa, Erik Ringboms Blommor vid vägen, Alan

Wallins Spårsnö: Funderingar kring en fabrik av och till och den tidigare nämnda Giorgio Sesones Dik­ ter, samtliga egenutgivna i Gräsmark, Göteborg, Hässleholm, Fårösund, Kinna respektive Västerås bestods var och en med en, visserligen huvudsak­ ligen lokal, recension (i Nya Wermlands­tid­ningen, Dagen, Skånska Dagbladet, Got­lands Tidningar, Sundsvalls Tidning respektive Vestmanlands Läns Tidning) medan Anders Berg­dahls Strömmande sten, utgiven på det medelstora förlaget Alba, en­ dast recenserades i Barometern, Dagens Nyheter och Sydsvenska Dagbladet (att jämföra med de 32 recensionerna av Lars Forssells Sånger, rekordet för dagspressrecensioner under året).

De 84 recenserade diktsamlingarna recen­se­ra­ des i 44 tidningar från Norrländska Social­demo­ kraten i norr till Ystads Allehanda i söder och de två finlandssvenska organen Hufvud­stadsbladet och Vasa­bladet i öster. Täckningen varierar från 64 recenserade diktsamlingar i Göteborgs-Posten till 1 i respektive Nya Norrland och Örnskölds­ viks Allehanda. Klart flitigast recensent var Peter Hultsberg, som recenserade sammanlagt 39 dikt­ samlingar, tämligen jämt fördelat mellan två or­ gan (Barometern och Skånska Dagbladet) och vid vissa tillfällen med upp till fem recensioner samma dag,23 följd av några recensenter med drygt 20 recenserade diktsamlingar vardera: Björn Gunnarsson i Göteborgs-Posten (28), Ola Persson i Östgöta-Correspondenten (28), Sven Christer Swahn i Sydsvenska Dagbladet (24), JanOlof Nyström i Norrländska Socialdemokraten (23), Erik Wallrup i Östersundsposten (23), Sig­ vard Lindqvist i Jönköpings-Posten (22) och Carl Olof Wahlstedt i Vestmanlands Läns Tidning (22). Den uppmärksamma läsaren noterar att en­ dast män förekommer på denna lista och jag kan bekräfta att den könsmässiga snedfördelningen bland poeterna (57/41 %) var än mer markant bland recensenterna. Endast två tidningar med mer än en recension har en kvinna med flest re­ censioner (Monika Morén i Dala-Demokraten med 4 av 8 recensioner och Ingela Brovik i Hel­ singborgs Dagblad med 12 av 30 recensioner) och av 242 recensenter var 43 kvinnor – 17 %.

En inte oansenlig grupp av recensenterna pub­ licerade även diktsamlingar under året. Det gäller Staffan Stolpe (Öar ur askan, Rabén & Sjögren, 21 recensioner i Arbetet), Birgitta Lillpers (Gry, och bärga, Wahlström & Widstrand, 1 recension i Dala-

33

34

35 Fรถrlagsutgiven poesi 1986. Foto: Bengt Melliander, Lunds universitetsbibliotek.

Pseudonymen Roland Perssons uppmärksammade bok på eget förlag.

Demokraten), Lars Gustaf Andersson (Under mor­ gon­stjärnan, Bonniers, 11 recensioner i Expressen), Ragnar Strömberg (När jag inte tänker på honom, Norstedts, 9 recensioner i Expressen och 6 i Göte­ borgs-Tidningen), Ulf Eriksson (Färjefärd, Bon­ niers, 1 recension i Expressen), Lennart Carlsson (I rummet där du låg, LT, 4 recensioner i Göte­ borgs-Tidningen), Tommy Olofsson (Mina tankar känner inte varandra, Atlantis, 21 recensioner i Svenska Dagbladet), Mats Gellerfelt (Hemlösheter, Bonniers, 1 recension i Svenska Dagbladet), Jacques Werup (Den sjungande kroppen, Bonniers, 7 recen­ sioner i Sydsvenska Dagbladet), Bengt Berg (Drev, LT, 4 recensioner i Värmlands Folkblad) och Arne Johnsson (Himmelsfärd (snart grönskar alla träd), Symposion, 10 recensioner i Örebro-Kuriren). I inget fall recenserade emellertid de recenserande poeterna varandras diktsamlingar – snarare kan man få intrycket av att de ansträngt sig för att undvika det.

Om man reducerar diktsamlingarna till de som recenserades i minst 10 olika dagstidningar blir mönstret av några stora förlags dominans ännu

36

tydligare. Då återstår 50 samlingar och samtliga av de 22 som utgavs av Bonniers, vars andel då kom­ mit att uppgå till knappt hälften. Av de riktigt små förlagen återstår nu endast Bävern (Anita Jo­ hansson, Från en förvildad trädgård) och Rallarros (Bengt Berg, Regnskrift). Höjer man antalet dags­ pressrecensioner till 20 så återstår endast 13 dikt­ samlingar. Kanske avtecknar sig här också en första version av det riktigt officiella poesiåret 1986, det som skulle komma att sammanfattas i krönikor och boktips: Rolf Aggestam, Med handen om pen­ nan (Wahlström & Widstrand), Lars Gustaf Anders­son, Under morgonstjärnan (Bonniers), Wer­ ner Aspenström, Det röda molnet (Bonniers), Ernst Brunner, Separator: 19 variationer (Bonniers), Len­ nart Carlsson, I rummet där du låg (LT), Ylva Egge­ horn, Ett brev till min älskade (Bonniers), Lars Fors­ sell, Sånger (Bonniers), Mats Gellerfelt, Hemlösheter (Bonniers), Folke Isaksson, Vingslag (Bonniers), Bengt Emil Johnson, Ordens fest (Bonniers), Mare Kandre, Bebådelsen (Bonniers), Carl Henrik Sven­ stedt, Ònoma: Dikter 1971–1986 (Bonniers) och Jac­ ques Werup, Den sjungande kroppen (Bonniers).

Samtidskonst i samspel med samtidspoesi: Olle Kåks, Margareta Jonnerby, Nils Gunnar Zander och Dawid. Foto: Bengt Melliander, Lunds universitetsbibliotek.

Många recensioner är dock inte med nödvän­ dighet ett tecken på framgång, lika litet som en en­ staka recension skulle beteckna en brist på fram­ gång. Jan Karlssons lovord och uppmuntran till inköp i den enda recensionen (Norrköpings Tid­ ningar-Östergötlands Dagblad, 3/12) av pseudo­ nymen Ronald Perssons Konfiskerad, utgiven på det egna förlaget Procyon, kan nog ha betytt mer för försäljningen och läsningen av den boken än tiotalet ljumma recensioner av en annan bok. Ro­ land Persson är för övrigt, liksom ovan nämnde Allan Bengtson, en av periodens flitigaste egen­ utgivare, med 15 titlar mellan åren 1979 och 2006, alla utgivna på det egna förlaget Procyon.

Några recensioner föranledde repliker och dis­ kussioner. Susanna Roxman menade i Aftonbla­ det 21/3 att Anders Olsson i De antända polerna (Bonniers) ‘ofta krånglar till saker helt i onödan’ och gav som exempel att han valt ‘det grekiska ordet “chalkis” framför vårt “nattskärra’’ ’ som enligt hennes lexikon har samma innebörd.24 I sin replik 2/4 hävdade Anders Olsson att han ald­ rig roats av ‘lärdomsuppvisningar till förfång för

läsaren’ och att hans anspelning på fågeln utgick från källor där den behandlats som okänd och oöversatt (Iliaden och de kaldeiska oraklen).25 Roxman ansåg i sin tur (9/4) att ‘Homeros, åt­ minstone jämförd med Olsson’ är ‘genomskinlig som källvatten’.26 I samma tidning den 16/7 in­ vände Bernt Rosengren mot raderna ‘Bara du/får mej pilsnermjuk/i låren’ i Ulla Ekhs Söndagsskola och dragspel (LT) som han tyckte var ‘bokens enda skönhetsfläck’ och föranledde den ‘skarpaste protest’.27 I en replik den 24/7 menade emellertid Agneta Olofsson att hur man uppfattar bilden beror på perspektiv, närmare bestämt om man är man eller kvinna, och att en kvinna skulle upp­ leva det som ‘en mycket träffande beskrivning’: ‘Varje kvinna har någon gång varit pilsnermjuk i låren’ medan en pilsner för en man är ‘kall, hård och immig’.28 I något fall kunde en recensent invända mot en annan recensents bedömning som när Björn Gunnarsson i Göteborgs-Posten menade att Magnus Ringgren i Aftonbladet 14/11 lämnat ‘ett synnerligen missvisande omdöme’ om tidigare nämnda Sirje Kaermas Pizza när

37

En av årets egenutgivna diktsamlingar med kristet innehåll.

han hävdat att den visat hur ‘den språkliga nyfat­ tigdomen nu på 80-talet definitivt tagit säte och stämma i litteraturen’.29 Gunnarsson menade å sin sida att boken gav uttryck för ‘en genuin dik­ tarröst’ men att den doldes av ett för digert och osovrat diktmaterial som blir ‘ett alltför lätt byte för otålmodiga recensenter’.30 Det mest argsinta utbytet utspelade sig dock över Bo Setterlinds Den tid det tar att gå längs floden (Bonniers). I sin recension i Svenska Dag­ bladet 22/8, som även behandlade en samlingsut­ gåva av Setterlinds dikter (Dikter 1948–1984, Bon­ niers), menade Tom Hedlund att alltför många dikter i den nya samlingen ‘är helt enkelt slarvigt gjorda eller alltför tyngda av anspråk som får or­ den att knäa: trosvissa meddelanden, framsagda med alla de brösttoner Setterlind nu tränat in länge och väl’. Utifrån hela diktargärningen som den redovisas i samlingsvolymen hävdade dock Hedlund att författarskapet innehåller pärlor som gör att ‘man kan komma på sig att längta efter en riktigt tunn urvalsvolym med Setterlind­ dikter, en liten utsökt bok med idel pärlor’.31 I en

38

omfångsrik replik i samma tidning en dryg må­ nad senare hävdade Lars Gustafsson ‘att det verk­ ligen är på tiden att någon påpekar att den mer än decennielånga kampanj som Tom Hedlund bedriver på denna tidnings kultursida mot en av våra samtida uppslagsrikaste och talangfullaste poeter börjar bli en smula tröttsam, för att inte säga enfaldig’. Mest problematiskt fann Gustafs­ son det vara att Hedlund aldrig besvärar sig med att klargöra vad som är felet: ‘Det är något subtilt fel med Setterlinds poesi som vi alla flinande ska anses vara ense om, och detta fel är så självklart att Hedlund inte behöver göra sig besväret att tala om vad det är.’32 I sitt svar samma dag frå­ gade sig Hedlund om ‘tre eller fyra recensioner av Setterlind under elva år’ verkligen kan kallas en kampanj och menade att han och Gustafsson läser Setterlind olika.33 Även om det aldrig utsägs i replikskiftet kan man eventuellt utläsa att det handlar om den kristna tematiken i Setterlinds poesi (kanske ‘det subtila felet’ som Gustafsson anspelar på?) och att samlingen och diskussionen därmed illustrerar in­

Formexperiment på Författares bokmaskin: Åsa M Magnussons Sutsider m m.

slaget av kristen poesi i ett poesiår som 1986. Av de 179 diktsamlingarna var 25 (14 %) uttalat base­ rade på en kristen livssyn och tre publicerade på kristet orienterade förlag (Noteria, Proprius och Verbum). Bland tidningarna finns Dagen som re­ censerade inte bara kristna poeter på stora förlag (som Ylva Eggehorn på Bonniers) utan även (som nämnts ovan) en egenutgiven diktsamling som Sten-Åke Lindbergs Ett steg i tro. Kanske skulle man kunna säga att det finns ett litet, men ändå be­ tydelsefullt, kretslopp för den kristet orien­terade poesin i landet. Det skulle i så fall, räknat i antal diktsamlingar, relativt väl motsvara andelen aktivt religiösa i Sverige. I en undersökning från Pew Research Centre 2018 uppgavs 14 % av den svenska befolkningen tveklöst tro på Gud medan 11 % gick i kyrkan åtminstone en gång i månaden.34 Vad skrev poeterna om och hur? En del av re­ censionerna hänvisar till den för 80-talet karak­ teristiska språkkritiken men exemplen är ganska få under året. Ole Hessler tyckte sig visserligen se en ‘dekonstruktör’ och ‘metapoet’ ‘varav det numera går tretton på dussinet’ i debutanten An­

ders Ekmans Om det här35 men när det i övrigt anspelas på modeströmningar så är det oftast för att visa på mer tillbakablickande drag, till exem­ pel av samme Hessler när han i Lars Gustaf An­ derssons Under morgonstjärnan tycker sig skönja ‘ett brus från 40-talet’ och en poesi där språket inte låter sig utmanas.36 Även Eva-Britta Ståhl fann i denna samling ‘en sonoritet och temaför­ ing som verkar höra hemma hos betydligt äldre poeter’.37 I likaledes debuterande Robert Jacob­ sons Arnos terräng fann Ulf Eriksson en ‘tilltro till skrivandet som verklighetsskapande handling’ som ‘är en smula originell nu när många hyser språkskepsis’.38 Överlag går det att i årets utgivna diktsamlingar utläsa ett återkommande möns­ ter av semantisk och diskursiv begriplighet och tämligen få exempel på misstro mot språkets för­ måga att kommunicera. Det draget är inte helt överraskande ännu starkare i de egenutgivna diktsamlingarna, även om det finns undantag.

Engångsförfattaren Åsa M. Magnussons Sutsider m.m, utgiven på Författares bokmaskin, är en for­ mell, innehållsmässig och emotionell utmaning

39

för läsaren, från dedikationen till ‘alla människor som har upptäckt att de har ett svart hål i ryggen men ändå stannat kvar’ till de avslutande sidor­ nas konkretistiskt utformade ordsammanställ­ ningar och illustrationer.

Tematiskt och motiviskt går det att lyfta fram dagsaktuella händelser (fem dikter om Palme­ mordet) och en återkommande tematik kring död och sorgearbete, alltifrån årets mest upp­ burna diktsamling, Lars Forssells Sånger över den på det medelstora förlaget LT utgivna I rummet där du låg av Lennart Carlsson till engångsförfat­ taren Dagmar Hessers Sorgen och källan. Men ju mer jag tränger in i poesiåret 1986 och ju fler dikt­ samlingar jag läser desto svårare tycks det mig att hitta något formellt och innehållsmässigt som skulle vara typiskt för just 1986. Kanske är det alla träden som skymmer skogen. Men kanske är det också att ju bredare man gör sökfältet desto all­ mängiltigare blir bilden, så att ett poesiår kom­ mer att likna ett annat, med dess fördelning mel­ lan förlagsutgivna och egenutgivna poeter, debu­ tanter och veteraner, som alla kanske framför allt förenas i den tro på poesins nödvändighet som Allan Bengtson i Horred vittnade om.

Eventuellt kan man argumentera för att en undersökning som lämnar så stort utrymme åt den egenutgivna poesin som den föreliggande är dömd att landa i en övergripande bild som ger uttryck för det konventionella, det traditions­ bundna, de allmängiltigaste uppfattningar om vad poesi är för något. Ett sådant synsätt skulle bygga på tanken att det nydanande och originella framför allt står att finna i den förlagsutgivna poesin, som, redan innan den når recensenter­ na, av lektörer och redaktörer har bedömts vara värd att publicera. Något kan det säkert ligga i en sådan invändning. Men om det är den totala bilden man söker, poesin som existensform som jag nämnde inledningsvis, är den bild jag läm­ nat sannolikt mer rättvisande. Åtminstone är jag ganska säker på att om jag hade haft den kun­ skap jag har nu om poesiåret 1986 när jag inför det året försökte torgföra mina dikter så hade jag inte haft något emot att sälla mig till de 45 % av svenska poeter som är tillräckligt angelägna om att kommunicera genom sin skrivna poesi för att vara beredda att publicera den på eget förlag utan annan garant om offentlighet än att registreras i Libris.

NOT ER 1. Åsa Warnqvist, Poesifloden: Utgivningen av diktsamlingar i Sverige 1976–1995. Skrifter utgivna av avdelningen för litteratursociologi vid litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala 54 (Lund: Ellerströms, 2007), s. 48. De studier som redovisar perioden 1866–1960 är två specialarbeten, dels Gunnel Furulands ‘Från “Poetiska försök i hemmet” till “Den spända strängen”: Samlingar med svenskspråkig originallyrik av kvinnliga författare 1866– 1930’ vid Högskolan i Borås 1989 och dels Hans-Olof Johanssons Svensk lyrik 1931–1960: En översikt av originalutgivningen i bokform, Litteratur och samhälle 5 (Uppsala, 1969).

2. Hans Olof Johansson, ‘Utgivningen av lyrik 1965–1970’, i En bok om böcker: Litteraturutredningens branschstudier. SOU 1972:80 (Allmänna förlaget, 1972), s. 268.

3. Johansson, s. 269.

4. Lars Furuland och Hans Olof Johansson, ‘Utgivningen av skönlitteratur 1965–1970’,i En bok om böcker. Litteraturutredningens branschstudier. SOU 1972:80 (Allmänna förlaget, 1972), s. 233 och 269.

5. Furuland och Johansson, s. 233.

6. Warnqvist, s. 41, 21.

7. Nationalbibliografin i siffror 2017 (Kungliga biblioteket, 2018), s. 17.

8. Furuland och Johansson, s. 226; Utgivningspuls: Nationalbibliografin i siffror 2015 (Kungliga biblioteket, 2016), s. 11; Nationalbibliografin i siffror 2018 (Kungliga biblioteket, 2019), s. 12.

9. Johansson, s. 266 och 275.

40

10. Yngve Lindung, ‘Dominansförhållanden på det vuxenskönlitterära fältet’, i Medienotiser 1 (NORDICOM-Sverige, Göteborgs universitet, 1994), s. 42.

11. Lindung, s. 31.

12. Svensk bokförteckning. Redigerad av Bibliografiska avdelningen vid Kungl. biblioteket i Stockholm. Årskatalog 1986, 1987 och 1988 (Tidningsaktiebolaget Svensk bokhandel).

13. Nationalbibliografin i siffror 2017, s. 19.

14. Poesiåret 2017: Litteraturkritisk kalender (Stockholm: Örnen och Kråkan, 2018), s. 12.

15. Sirje Kaerma, ‘Att erövra världen’, Svensk bokhandel, 1986, nr 12, s. 33.

16. Warnqvist, s. 98.

17. Nomen förlags hemsida, https://www.books-on-demand.com/.

18. Diskrepansen med Warnquists siffra på 20 kan bero på att jag räknar med Werner Aspenströms Det röda molnet som har ett stort inslag av sakprosa men i Libris klassificeras som poesi och Carl Henrik Svenstedts Ònoma som trots att den är utformad som en samlingsvolym faktiskt var en debut som poet i bokform.

19. Warnqvist, s. 161.

20. Samtliga siffror från Warnqvist, s. 235.

21. Warnqvist, s. 144.

22. Under fliken Utforska på Libris hemsida, http://librishelp. libris.kb.se/help/explore_swe.jsp.

23. Barometern 11 december 1986 med recensioner av Bo Setterlinds, Lars Forssells, Werner Aspenströms, Folke Isakssons och Staffan Stolpes samlingar från året.

24. Susanna Roxman, ‘Hårdskruvade dikter’, Aftonbladet 21 mars 1986.

25. Anders Olsson, ‘Lärdomsuppvisning roar mig inte!’, Aftonbladet 2 april 1986.

26. Susanna Roxman, ‘Replik om nattskärran’, Aftonbladet 9 april 1986.

27. Bernt Rosengren, ‘Dikter om kärleken’, Aftonbladet 16 juli 1986.

28. Agneta Olofsson, ‘Om de pilsnermjuka låren’, Aftonbladet 24 juli 1986.

29. Magnus Ringgren, ‘Det myllrar av bilder’, Aftonbladet 14 oktober 1986.

30. Björn Gunnarsson, ‘Ett skapande kaos bejakas’, GöteborgsPosten 10 november 1986.

31. Tom Hedlund, ‘Pärlor och självmord’, Svenska Dagbladet 22 augusti 1986.

32. Lars Gustafsson, ‘Försvar för Setterlind’, Svenska Dagbladet 28 september 1986.

33. Tom Hedlund, ‘Vem är grötmyndig?’, Svenska Dagbladet 28 september 1986.

34. Jonathan Evans and Chris Baronavski, ‘How do European countries differ in religious commitment? Use our interactive map to find out’, Factank: News in the Numbers, Pew Research Centre (https://www.pewresearch.org/fact-tank/2018/12/05/howdo-european-countries-differ-in-religious-commitment/ 35. Ole Hessler, ‘Dekonstruktuva fynd och serena stilövningar’, Dagens Nyheter 12 maj 1986.

36. Ole Hessler, ‘Som ett brus från 40-talet’, Dagens Nyheter 17 januari 1986.

37. Eva-Britta Ståhl, ‘En debut i stor kostym’, Expressen 17 januari 1986.

38. Ulf Eriksson, ‘Han tror på språket’, Expressen 5 februari 1986.

En av årets formgivare: Björn Bergström. Foto: Bengt Melliander, Lunds universitetsbibliotek.

41

42

jonas ellerström

Drömmen om tillhörighet Paul Andersson och det judiska

E

n dedikation i en bok kan vara allt från en pliktskyldig ‘Hälsning från författaren’ till ett personligt meddelande som med tiden förvandlas till ett litteraturhistoriskt fynd.

Dedikationens innehåll och form kan lyfta det enskilda exemplaret av den upplagetillverkade varan, boken, till ett unikum. Handstilen, valet av penna, eventuella små teckningar – allt gör att författarpersonligheten tycks ingå en förening med, flyta in i och på ett särskilt sätt färga den neutrala satta text som utgör romanen eller dikt­ samlingen.

Som en ovanligt innehållsrik och betydelsefull gest uppfattar jag den dedikation av poeten Paul Andersson (1930–1976), som står i ett lite nött och solkigt exemplar av hans fjärde och sista dikt­ samling Judiska motiv. Boken utkom på Bonniers 1956. Andersson hade debuterat fyra år tidigare på Lennart Nilsén-Somres legendariska stencil­ förlag Metamorfos (se artiklar av mig i Biblis nr 36 och av Johan Mannerheim i Biblis nr 78). Med sitt andra häfte på Metamorfos, Elegi över en för­ lorad sommar (1953) fick han ett stort genombrott.

Elegin sålde snabbt slut och gavs samma år ut i en konventionellt tryckt och utökad bokutgåva.

Den innehöll förutom elegin långdikten ‘Epopé utan seger eller nederlag’ och avslutades med en svit ‘Judiska motiv’, som angavs vara fragment ur ett större, kommande arbete.

Det dröjde tre år innan boken Judiska motiv före­ låg. Jag har sorterat Paul Anderssons efterläm­ nade papper åt Kungliga biblioteket (se artikel i Biblis nr 51) och vet hur omfattande förarbeten han, trots sitt rykte som den flödande inspiratio­

nens poet, ägnade sina stora projekt. De tidigare fragmenten har utnyttjats och finns inarbetade i de inledande dikterna, deras motiv har utveck­ lats och en episk linje gjorts tydligare genom bo­ ken. Helheten har kanske ändå inte blivit allt vad författaren hade hoppats. Han hade en tendens att förlyfta sig, och även om Judiska motiv inte har samma komplexa struktur som den föregående boken Berättarna, hans första på Bonniers, är den ambitiös nog. Paul Anderssons vilja att med sitt visionära poetiska språkbruk transformera gam­ maltestamentliga ämnen och berättelser, främst från Moseböckerna, är fascinerande och avsätter vackra resultat. Men sett till helheten – 15 dikter fördelade över 35 trycksidor – är boken antagli­ gen inte mer än en ansats, en skärva av sin ur­ sprungliga plan.

Vid tiden för slutförandet av Judiska motiv, 1955– 56, var Paul Andersson uppenbarligen i ganska dålig kondition – lång tids missbruk av alkohol och droger hade börjat ta ut sin rätt. Dåvarande hustrun Tua Waern har berättat att samlingen till stor del skrevs eller talades in på band under amfeta­minpåverkan. Ansträngningen att avsluta boken gjorde att amfetamin, som ju är starkt centralstimulerande och radikalt minskar sömn­ behovet, blev hans föredragna gift. Problem att renskriva manus, antingen från banden eller från Anderssons ofta svårtydda handskrift, skymtar i den färdiga boken, liksom läsaren anar att för­ fattaren inte haft ork och koncentrationsförmåga kvar att korrekturläsa ordentligt.

Desto större omsorg ägnade Paul Andersson dedikationen i det exemplar av den färdiga bo­

43

ken han gav till sin vän skådespelaren, regissören och så småningom teaterchefen Pierre Fränckel (1934–2004). Den är utförd på smutstitelsidan, som fyllts som en målarduk med text på svenska och hebreiska. Jag har fått ovärderlig hjälp med tolkningen av Göran Eidevall, professor i bibel­ vetenskap, särskilt Gamla testamentets exegetik, i Uppsala – stort tack!

Under en davidsstjärna står överst den egent­ liga dedikationen med de för Paul Anderssons elaborerade handstil så typiska e-na: ‘Till Pierre’.

Därunder, inom en ram som suveränt är dragen rakt genom den tryckta boktiteln, står på hebre­ iska ‘min sång’, shîrî. Detta är den troligaste av tre möjliga tolkningar; hebreiskan sätter ju inte ut vokaler varför sådant inte är ovanligt. Vad som talar för denna tydning är naturligtvis att det är sin sång, sina dikter, som Paul skänker Pierre.

Bokens dikttitlar är också ofta konstruerade ef­ ter mönstret ‘En sång om…’. Eidevall påpekar

att stavningen är aningen oortodox: ‘man kunde förväntat sig fyra bokstäver, ‫שירי‬.’

Under den inramade texten står dedikationens huvudinnehåll. Först två rader på hebreiska som utgör den berömda inledningen till Predikaren i Gamla testamentet, närmare bestämt vers 1:2. Översättningen i 1917 års svenska bibel lyder: ‘Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren.

Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglig­ het.’ Den nya översättningen i Bibel 2000 har den än ödsligare formuleringen: ‘Tomhet, idel tom­ het, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.’

Eidevall meddelar att Paul Andersson har hop­ pat över några ord i bibeltexten, och uppnått en ännu starkare effekt. Han påpekar att samma hebreiska ord, hevel (med hebreiska bokstä­ ver: ‫)הבל‬, upprepas fyra gånger (med viss variation: nr 2 står i plural). Ordet hevel betecknar alltid något flyktigt, förgängligt (ibland fläkt, vindpust). Om vi utgår från ordalydelsen i 1917 (som ju PA var förtro­ gen med) kan hans förkortade citat återges så här: ‘Fåfängligheters fåfänglighet! Fåfänglighet, fåfäng­ lighet.’

Det kan tyckas vara ett uppgivet omdöme om den egna lyriska verksamheten och mödan att ge ut en bok, men syftar antagligen mycket vidare än så. Den svenska text som följer och som fort­ sätter bibelcitatet lyder ju: ‘men orden återstår / i sig en värld / och i denna / ett hjärta.’ Det är närmast en kortdikt (frasen återfinns inte inne i boken), uppställd som en triangel vilken bildar en avslutande motsvarighet till davidsstjärnan överst på sidan.

Triangelformen sluts med fyra hebreiska teck­ en, vilka Eidevall kommenterar: Längst ner står fyra bokstäver. Här är läsligheten inte hundraprocentig. Jag är dock rätt säker på att den första är ‘j’ och de två sista ‘r’ och ‘l’. Bokstav nr 2 kan, beroende på identifikation, beteckna ett s- eller ett t-ljud. Intressant nog är konsonantföljden r–l ovanlig i hebreiska. Därför går det inte att hitta ett passande ord eller namn. Min gissning är att PA avsåg att skriva ‘Israel’, men råkade stava fel. Bok­ stav nr 2 ser ut att vara fel s-bokstav (om den inte är slarvigt skriven), dessutom saknas bokstaven alef (‫)א‬, som i princip inte hörs, mellan r och l. Det är min bästa gissning.

44

Återstår de tre tecken, ifyllda med det blåa tusch som hela texten är skriven med, som står till hö­ ger om dedikationen. Här är tolkningen osäker enligt Eidevall: Överst, intill ‘Till Pierre’, står något som kan utty­ das som Kush, en geografisk beteckning (motsvarar ungefär Nubien). Det verkar osannolikt. Alternativt en felstavning av kôs, som betyder ‘bägare’. Tvek­ samt… Kanske avses något helt annat – ett smek­ namn, en förkortning, eller ett ord på jiddisch?

Så långt Eidevall. Låt mig ändå gissa, med tanke på Paul Anderssons umgängesvanor, att alterna­ tivet ‘bägare’, alltså ‘Skål!’ är det troligaste alter­ nativet.

Till skillnad från Pierre Fränckel hade Paul Andersson inte judiskt påbrå. Att han så mål­ medvetet närmade sig den gammaltestamentliga kultur- och religionssfären förvånade även po­ sitiva recensenter som Staffan Larsson i Folket i Bild: ‘Hur han kommit på den egendomliga idén att i en samling sånger återskapa det judiska fol­ kets fascinerande vandringsdrama, visioner och drömmar, vet jag inte, liksom jag inte heller för­ står hans avsikt med det.’ Andra kommentatorer, som Viveka Heyman i Arbetaren, var direkt nega­ tiva och tycktes mena att författaren saknade rätt att poetiskt utnyttja det stoff han valt.

Paul Anderssons hebreiska var som framgått av Göran Eidevalls läsning långtifrån felfri. Han hade studerat alfabetet och språket på egen hand, säkert också med hjälp av Fränckel. Jag minns från mitt arbete med de efterlämnade papperen ett antal hebreiska skrivövningar, ofta i form av rubriktextningar eller som dekorativa element.

Utan att förringa allvaret i Paul Anderssons ambi­ tion tror jag ändå att den hebreiska skriften fram­ för allt fungerade på två skilda sätt för honom: som utsmyckning, en förlängning av hans egen oortodoxa kalligrafi, och som hemliga tecken, en skrift vars innebörd var dold för alla utom de in­ vigda. Kunskaper i grekiska har ju i Sverige varit betydligt vanligare än förmåga att läsa hebreiska eller jiddisch.

Båda aspekterna, skönskriften och texten som fördolt budskap, är helt kon­gruenta med Paul Anderssons poetik. Den har sin grund i den fran­ ska symbolismen, hos Baudelaire och Rimbaud, och utvecklades under det romantiska svenska unglitterära femtiotalet. Härutöver tror jag att

det judiska utövade en särskild lockelse på ho­ nom genom sin traditionsrikedom och genom tanken på utvaldhet. Paul Andersson var född utom äktenskapet; hans far, som vägrade att ha någon kontakt med sonen, var framgångsrik fö­ retagare i Göteborg, modern hade varit hembi­ träde i familjen. Delar av sin ungdom tillbring­ ade Paul Andersson i fosterfamiljer och på barn­ hem, de tidiga tonåren på uppfostringsanstalt.

Trots den villkorslösa kärlek han alltid fick av sin ensamstående mor kände han sig hemlös och utan sammanhang. Han fantiserade, muntligt och i opublicerade, oavslutade texter om en ädel börd, om att likt sagans pojke plötsligt upphöjas till sitt rätta stånd. Men i dikterna, inte minst i elegin, syns också en dröm om delaktighet i en större social gemenskap, i den vardagliga flödan­ de mänskliga tillvaron.

Inlagt i dedikationsexemplaret till Pierre Fränckel finns också ett manusblad med själva av­

45

slutningsdikten i Judiska motiv, den som har den enklaste och på sitt sätt högtidligaste titeln.

Den heter bara ‘En sång’. Det handskrivna folioarket kan ha ingått i det slutmanus som läm­ nades till förlaget, det är pagi­ nerat med siffran 24 (möjligen 29) och rymmer allt utom de två sista korta stroferna av dikten.

Rimligen har ett andra ark gått förlorat under åren, eftersom bladets bak­sida inte har text utan istället några typiska teckningar av Paul Andersson. Tre dekora­ tiva element som ändå har djup psykologisk betydelse: en kunga­ krona (ett osant rykte gjorde gäll­ ande att den frånvarande fadern var son till Oscar II), en fransk lilja (för kulturtill­hörighet, Paris blev tidigt Anderssons andra hemstad), och ett malteserkors (utvaldhet, brödra­skap).

Manusbladet, skrivet med svart tusch, har över­ strykningar och ändringar i blyerts. Dessa har dock ingen motsvarighet i den tryckta versionen av dikten, vilket i flera fall är synd. Bara för att nämna en detalj: på andra raden bör ‘Landet’ skri­

vas med versalt L som i manus, dels för att så gjorts tidigare i bo­ ken och dels för att det är det för­ lorade Landet, Israel, som avses.

Pierre Fränckel blev gudfar till Paul Anderssons och Tua Waerns dotter, som också fick ett hebre­ iskt namn. Hon föddes 1957 och är alltså inte identisk med den lilla flicka som besöker diktens gamle man – men texten blir i slut­ stroferna, då hela bokens hand­ling förs in i nutid, ett märk­ ligt förebud om Paul Anderssons sista år i Stockholm. Han hade tillbringat åren från 1960 (gifter­ målet blev kortvarigt) i Paris och Rom, tidvis i omtöcknad misär, men återvände till Stockholm och Söder efter moderns död 1967. Han var åld­ rad i förtid, drömde fåfängligt om den stora poe­ tiska återkomsten och om det sammanhang, den delaktighet i världen och människornas liv han alltid saknat. Mycket av dessa drömmar ryms i dedikationen i Pierre Fränckels exemplar, knap­ past i perfekt skick men ett unikt objekt och en liten skärva litteraturhistoria. Och orden återstår, i sig en värld.

LI TTERATUR Paul Andersson. Judiska motiv. Stockholm: Bonniers, 1956. – Tillgänglig på Litteraturbanken.

Paul Andersson. Ett andetag djupt är livet: Samlade dikter. Stockholm: Gedins, 1991. Pocketupplaga 1992.

Jan Magnusson. Blodrikets bortersta gränser: Om Paul Andersson. Lund: Ellerströms, 2004.

Lasse Söderberg. ‘Verkligheten förkolnar under mina kyssar’. I Gemensamma nämnare: Essäer.

Med fotografier av Lütfi Özkök och Christer Strömholm m. fl. Lund: Ellerströms, 1999.

46

Paul Tenngart. ‘Välfärdsstatens Rimbaud’. I Romantik i välfärdsstaten: Metamorfosförfattarna och den svenska samtiden. Lund: Ellerströms, 2010.

Emi-Simone Zawall. ‘Paul Andersson (1930–1976)’.

Litteraturbanken, 2019.

Birgitta Stenbergs självbiografiska romansvit Kär­lek i Europa (1981), Apelsinmannen (1983) och Spanska trappan (1987) ger en bild av Paul Anderssons år i frivillig exil.

Bokomslag av Ben Shahn Ben Shahn (1898–1969), en av nittonhundra­ talets stora konstnärer, gjorde under 1950- och 1960-talen åtskilliga bokomslag, huvudsakligen till de nya amerikanska massmarknadsböcker­na i pocketformat, omisskännliga i sin nakna bland­ ning av socialt patos och grafisk-poetiska ut­ trycksformer. – De omslag vi visar på följande sidor har vänligt ställts till förfogande av Josh MacPhee, New York, justseeds.org Ben Shahn, The Biography of a Painting (1966) Graphis 62 (1955)

47

1

48

2

4

3

5

49

6

50

7

51

8

9

10

11

52

12

53

13

54

14

55

15

56

16

1. Georges Lefebvre, The Coming of the French Revolution (New York: Vintage, 1961).

2. Seymour Martin Lipset, Political Man: The Social Bases of Politics (Garden City, NY: Doubleday Anchor, 1963).

3. Wilfrid Desan, The Marxism of Jean-Paul Sartre (Garden City, NY: Doubleday Anchor, 1966.

4. John Reed, Ten Days that Shook the World (New York: Vintage, 1960).

5. Walter Kaufmann, red., Hegel: Texts and Commentary (Garden City, NY: Doubleday Anchor, 1966).

6. Henry Bamford Parkes, The American Experience (New York: Vintage, 1959).

7. Ralph Ellison, Invisible Man (Middlesex, UK: Penguin, 1968) 8. Newton Arvin, red., Hawthorne’s Short Stories (New York: Vintage, 1955).

9. Mulford Q. Sibley, red., The Quiet Battle: Writings on the

Theory and Practice of Non-Violent Resistance (Garden City, NY: Doubleday Anchor, 1963).

10. Francis Russell, Tragedy in Dedham: The Story of the Sacco-Vanzetti Case (New York: McGraw-Hill, 1962) 11. Marvin Lowenthal, red., The Autobiography of Michel de Montaigne (New York: Vintage, 1956).

12. S. Y. Agnon, The Bridal Canopy (New York: Shocken, 1967).

13. S. J. Perelman, The Rising Gorge (New York: Simon and Schuster, 1961).

14. S. J. Perelman, The Road to Miltown, or Under the Spreading Atrophy (New York: Simon and Schuster, 1957).

15. Eric F. Goldman, Rendezvous with Destiny (New York: Vintage, 1956).

16. Rainer Maria Rilke, Possibility of Being (New York: New Directions, 1977).

Fyra artiklar om Ben Shahns bokomslag ingår i Josh MacPhees pågående serie artiklar ‘Judging Books by Their Covers, publicerade på Justseeds webbplats, https://justseeds.org/channel/judging-books-by-their-covers/ 232. Ben Shahn, part I, 21 mars 2016; 233. Ben Shahn, part II, 28 mars 2016; 234. Ben Shahn, part III, 11 april 2016; 235. Ben Shahn, part IV, 9 maj 2016.

57

58

gunnar sahlin

Vägen till Ernest Hemingway gick via Sune Örnberg

L

ätt haltande och tunnhårig kom han in ge­ nom dörren och klev upp på katedern med en bok i sin hand. Han höll den fast i han­ den och med böjd arm mot bröstet. Boken såg inte ut som den vanliga läroboken. Eleverna satt i klassrummet och väntade, så där lagom förvän­ tansfulla. Som vanligt var det lite stimmigt, men vi tystnade när läraren stod framför oss. Det var en vårdag i slutet av terminen och tid för en lek­ tion i handelsengelska vid Filip Holmqvists han­ delsinstitut i Göteborg, våren 1965.

‘Idag är det den sista lektionen i handelsengel­ ska för terminen’, sa läraren. ‘Istället för handels­ engelska tänker jag läsa högt för er en novell som avslutning på läsåret. Det jag kommer att läsa är en novell av Ernest Hemingway, Fifty Grand.’ Lä­ raren hade en mild och mjuk stämma. Han var en lärare man lyssnade på. Vi lutade oss tillbaka för att lyssna på uppläsningen. Förväntningarna var kanske inte så stora på denna lektionen, snart väntade ju sommaren och friheten. Han satte sig ner och börja läsa den hårdhudade novellen med sina otaliga dialoger. Novellens innehåll, språk och stämning kändes långt från handels­ engelskans termer, som vi hade sysslat med under läsårets tidigare lektioner. Några år efter Ingemar Johanssons storhetstid fick vi elever vid denna uppläsning ett annat perspektiv på proffsbox­ ningen. Ernest Hemingway hade gjort entré i mitt liv.

‘How are you going yourself, Jack’ I asked him.

‘You seen this, Walcott?’ he says.

‘Just in the gym.’

‘Well,’ Jack says, ‘I’m going to need a lot of luck with that boy.’

‘He can’t hit you, Jack’ Soldier said.

‘I wish to hell he couldn’t.’

Novellen, berättad ur tränarens perspektiv, hand­ lar om den tekniskt skicklige welterviktaren Jack Brennan. Han är i slutet av en framgångsrik box­ ningskarriär och förbereder sig på ett träningslä­ ger tillsammans med tränaren Jerry Doyle för en mästerskapsmatch mot Walcott. Förberedelserna blir dåliga och han lider av sömnlöshet. Kvällen innan matchen dricker Jack sig rejält full för att kunna slappna av och sova. Han berättar då för sin tränare att han inte tänker vinna matchen.

Problem med sömnen är vanligt förekomman­ de i Hemingways texter och själv hade han stora sömnproblem. Så hade också den äldre servitö­ ren i novellen A Clean, Well-Lighted Place, som gärna hade stannat längre på caféet istället för att gå hem till ensamheten. ‘He would lie in the bed and finally, with daylight, he would go to sleep.

After all, he said to himself, it is probably only in­ somnia. Many must have it.’ Ett annat tema, som också förekommer i andra noveller och romaner, och som är själva huvudämnet i denna novell var Hemingway också väl bekant med. Boxningen utövade han med vänner och kolleger och gick ofta på boxningsmatcher. Det kan nämnas att han var åskådare till Ingemar Johanssons första mästerskapsmatch mot Eddie Machen i New York 1959.

Sport var för övrigt ett av Hemingways stora intressen. När han bodde i Europa var han ofta

59

uppe i Alperna och åkte skidor. Jakt och fiske var också stora intressen hos författaren och de är vanligt förekommande teman i hans noveller och romaner. Det finns ‘en koppling mellan He­ mingways fysiska framtoning och den prosa han skrev’, skriver Nils-Erik Forsgård i en intressant biografi om Hemingway som kom 2011. Forsgård skriver vidare att Hemingways ‘atletiska och handlingsinriktade liv återspeglades i den prosa som han skrev’.

Efter denna utvikning återgår vi till ‘Fifty Grand’. Förutom problem med sömnen är Jack Brennan mycket snål. Tillsammans med sin man­­ager och två affärsmän planeras för en ‘lägg­ match’. Jack satsar Fifty Grand (femtiotusen) på sin motståndare. Han leder klart efter sju ronder men sedan vänder det. Walcott får övertaget men slår ner Jack med ett slag under bältet. Walcott blir dock inte diskvalificerad, medan Jack blir det när han slår ett likadant slag. ‘What could I do?

Jack wouldn’t take the foul. Then when he’s grog­ gy he fouls him’, säger domaren. Efter matchen går Jack over till Walcotts ringhörna. Ingen av boxarna mår bra efter matchen och särskilt Wal­ cott mår dåligt både fysiskt och psykiskt. Jack är också rejält skadad men hanterar situationen.

‘I’m sorry’, Jack says. ‘I didn’t mean to foul you. […] Well you’re the champion now, I hope you get a hell a lot of fun out of it.’

‘Fifty Grand’ är en typisk Hemingwaynovell.

Med täta dialoger och kortare beskrivningar ger novellen en stark känsla, som fångar både stäm­ ningen och det underliggande budskapet. Med sin eleganta stämma – som väl anpassade sig till textens rytm och dialogform – läste läraren den tjugo sidor långa novellen med sitt hårdhudade tema fram till de sista dialogerna. Jack ligger i omklädningsrummet och är alldeles trasig efter den tuffa matchen. Han har dock vunnit de peng­ ar han satsat på sin motståndare.

He lies there, his eyes are open now. His face has still got that awful drawn look.

‘It’s funny how fast you can think when it means that much money,’ Jack says.

‘You’re some boy, Jack’ John says.

‘No’, Jack says. ‘It was nothing.’

Uppläsning av en dikt, novell eller roman kan trollbinda lyssnaren. Sveriges radios följetonger av berömda romaner, upplästa av skickliga skå­

60

despelare, var en viktig del i min litterära utveck­ ling. Särskilt minns jag skådespelaren Holger Löwenadlers skickliga uppläsning av Gabriel Garcia Márquez’ Hundra år av ensamhet, vilken fick mig att med ivrig längtan sätta på radion en följd av eftermiddagar. Författare, text, uppläsare och miljön kan tillsammans forma en stämning, som tillsammans går utöver det som en enskild läsning av en text kan förmedla.

Så blev det i handelsinstitutets lektionssal den­ na vårdag, i varje fall för producenten av denna text. En av mina viktigaste litterära stunder, nå­ got som alltid lever kvar även om detaljerna sä­ kert var annorlunda än vad som finns i minnet många år senare. Uppläsningen under denna lek­ tion har följt mig genom livet som en påminnel­ se om hur litteraturen griper och tar en central plats. En novell och en uppläsning som tillsam­ mans skapar en djup känsla och stämning. Den artonårige ekonomistuderanden rös och njöt om vartannat och kände hur läsningen och texten bara klev in i under skinnet.

Läste läraren novellen för oss på engelska? Jag har för mig det men är inte säker. Hur uppfattade de andra eleverna texten? Jag minns inte och inte heller om vi diskuterade novellen, Hemingway eller uppläsaren i pausen efteråt. Jag var bara upp­ tagen av min egen känsla. Att litteratur kunde vara så genomgripande, skapa en sådan upplevel­ se och bygga upp ett förhållande som lever starkt kvar efter alla de år som gått från uppläsningslek­ tionen. Givetvis har förhållandet till författaren förstärkts med en omfattande bearbetning av Hemingways texter. Alla de andra lektionerna i handelsengelska var säkert också bra men det finns inget minne av dem, bara denna starka upp­ läsning av en kärv och stark novell en ljus vårdag och det av en skicklig lärare.

Genom omfattande boklån vid det kommunala biblioteket hade jag uppnått en ganska bra litterär beläsenhet. Hemingway fanns dock ännu inte med bland de lästa författarna, han hade väntat till detta tillfälle. Introduktören till Hemingway var för mig vid denna tid endast läraren i handels­ engelska, Sune Örnberg. Senare har läraren fått en annan gestaltning, som jag utan att ha mött ho­ nom tagit del av genom tidningar, radio och böck­ er. Han kom att få en betydelsefull plats inom det västsvenska kulturlivet som kulturjournalist, för­ fattare, berättare i radio och kulturchef.

När detta hände i mitten av 60-talet var Sune Örnberg lärare och samtidigt forskarstuderande i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

Sune var bohuslänning och föddes 1925 som oäk­ ting. Modern var hembiträde och fick lämna sitt arbete vid graviditeten medan fadern köpte sig fri från ansvar. Föräldralös hamnade han med ett tuberkulöst ben på sanatorium och skolål­ dern tillbringades sedan på barnhem. I romanen Barmarks gästabud speglas delar av denna hans egna historia. Huvudpersonen bodde under sin uppväxttid på barnhem. Hilding Barmark lever i samhällets utmarker, vid hans begravning deltar endast tre personer, bland dem barndomsvännen Märta. De hade vuxit upp och bott tillsammans på barnhem. Mot slutet av sitt liv håller Hilding ett gästabud där Märta deltar. Gästabudet blir ett slags gravöl där de mörka minnena från huvud­ personens barndom gestaltas tillsammans med andra romanfigurers berättelser.

Efter denna sin hårda uppväxt lämnades Sune

att klara sig själv vid 14-årsåldern. Han klarade av situationen genom att varva studier med för­ värvsarbete. Så småningom blev han lärare men övergav det några år efter det att nämnda uppläs­ ning ägde rum. Istället gick han över till kultur­ journalistiken. Sune Örnberg blev så småningom kulturchef vid Göteborgs-Posten. Som författare debuterade han 1978 med novellsamlingen Berät­ taren och sedan följde flera romaner mellan 1979 och 1997 – Barmarks gästabud, Stilla liv, Återställa­ ren, På fyra spalt, Stängslet, På åtta spalt, I sällskap med Jehu. Han fick Kellgrenpriset och Karl Venn­ bergs pris samt blev hedersdoktor vid Göteborgs universitet. Sune Örnberg upplevde sannerligen en imponerande klassresa!

Efter denna korta sammanfattning av för­ medlarens historia återvänder vi till Ernest He­ mingway och betydelsen av hans författarskap.

Vi övergår från en bred och ordrik berättare till en stram behandlare av sin text. Uppläsningen av novellen ‘Fifty Grand’ blev för mig upptakten

61

till ett nära förhållande till Hemingways novel­ ler och romaner med kontinuerliga omläsningar och tolkningar samt läsning av några, dock inte så många, biografier. Några av mina böcker av Hemingway är så sönderlästa och slitna genom att de också varit med på otaliga resor. Numera består de endast av ett stort antal blad som får hållas samman på annat sätt än genom bokryg­ gens lim. Noveller som ‘A Clean, Well-lighted Place’ och ‘Hills like White Elephants’, som är två av mina favorittexter, tål hur många läsningar som helst. Det kärva och nedskurna språket lik­ som dialogerna framträder lika starkt vid varje läsning. Nattens respektive dagens stämningar känns både vackra och klara. Dessutom får un­ derliggande teman ständigt nya dimensioner och perspektiv.

Här finns inte plats för en djupare analys av nå­ gon av Hemingways romaner eller noveller. Ar­ tikelns fokus ligger på uppläsningens betydelse som introduktion till författarskapet och några platser i Hemingways texter som lockar till resor och besök. Men några få kommentarer om He­ mingways författarskap tillåter jag mig. Språket är givetvis det som främst karaktäriserar honom, det korthuggna och avskalade språket. Biogra­ fierna och Hemingway själv hänvisar till hur han som författare hela tiden arbetade med att korta ner texterna och tolkningen överlåts, som i alla skickliga författarskap, till läsaren. Sin egen be­ handling av texterna och dess innehåll beskriver Hemingway på ett underbart sätt i förordet till en utgåva av sina samlade noveller (1938): In going where you have to go, and doing what you have to do, and seeing what you have to see, you dull and blunt the instrument you write with. But I would rather have it bent and dull and know I had to put it on the grindstone again and hammer it into shape and put a whetstone to it, and know that I had something to write about, than to have it bright and shining and nothing to say, or smooth and well-oiled in the closet, but unused.

Dialogen är Hemingways främsta signum i detta sitt korthuggna språk. Den betydelse som He­ mingway har fått för 1900-talets litteratur och författare utgår i hög grad från hans skicklighet i behandlingen av språket. Men språket har inget liv i sig själv. Det är språket i kombinationen med mångtydiga och spännande handlingar samt

62

förmedling av stämningar – gestaltad på många platser i Europa, Amerika och Afrika – som ka­ rakteriserar Hemingways författarskap.

I de tidiga novellerna fångas naturen bland annat i Michigan och sedan dominerar Italien, Frankrike och Spaniens landsbygd och städer.

Särskilt Paris, där han bodde under 20-talet, in­ tar en central plats i noveller och romaner. Stäm­ ningar på barer, gatukaféer, tjurfäktningsarenor, i bergsbyar, under resor och på fisketurer fångas elegant och griper tag i läsaren. ‘I Hemingways noveller och romaner finns hela tiden en akut medvetenhet om platsens och tidens betydelse för innehållet i en god berättelse’, skriver nämn­ de Nils-Erik Forsgård. Han noterar också att det texterna handlar om ‘samspelet mellan plats och människor som slumpvis befinner sig på en sär­ skild plats vid en viss tidpunkt’.

Till skillnad från flertalet andra författare som finns på listan över viktiga författare har He­ mingway också fått betydelse utanför de rent lit­ terära upplevelserna. Såväl platser där han bodde som platser där romaner och noveller utspelades är idag självskrivna och livligt frekventerade ut­ flyktsmål. Paris, där han levde under 20-talet och var fattig men lycklig, finns väl beskrivet i den postumt utgivna A Moveable Feast (En fest för li­ vet). Många reser också till Key West i Florida, där Hemingway bodde under 30-talet.

Och hur många är det inte som har rest till San Ferminfiestan i Pamplona en julimånad och då med utgångspunkt i The Sun Also Rises (Och solen har sin gång). Och hur många är vi inte som har haft en djup längtan men som med stor sorg tvingas konstatera, att vi aldrig har kommit till Pamplona för att delta i tjurrusningen på fiestans första dag. Trots otaliga läsningar av historien om Brett Ashley och Jack Barnes samt deras vänners festdagar under San Fermin fiestan 7 till 14 juli har resan dit ersatts av andra resmål. Ett år hade jag till och med i förväg köpt biljetter till flera av tjurfäktningarna. Tog ett flyg till Barcelona men istället för att direkt åka västerut i norra Spanien tog jag en omväg ner till Alicante för att hälsa på några kompisar som hade semester i Benidorm. I planerna ingick att sedan ta ett tåg upp till Pam­ plona. Vistelsen i södra Spanien blev dock längre än beräknat och pengarna tog slut. Istället för en fiesta i Pamplona blev det att börja arbeta som reseledare i Benidorm. I yngre dagar bodde jag flera år i Spanien men lyckades aldrig komma till Pamplona eller trakterna däromkring. Först sent i livet har resan gått till Pamplona, dock inte under fiestans julidagar. Vad höll mig tillbaka så många år? Jag vet inte, men det är säkert så att fiestan borde ha upplevts under ungdomstiden i början av 70-talet. Sedan blev det nog för sent.

Men att under ett par dagar på ålderns höst få gå runt i denna vackra stad och tänka på Heming­ way och hans texter var en stor upplevelse.

Vid ett par tillfällen, endast för några år sedan, har jag också fått uppleva San Sebastian och dess erkänt underbart vackra strandpromenad. The Sun Also Rises – som utkom 1926 och blev Hemingways genombrott som romanförfattare – börjar i Pa­ ris, där Jack, Brett och vännerna lever ett rotlöst liv med mycket festande. Jack och Brett är djupt förälskade i varandra men deras förhållande kan aldrig fullbordas, eftersom Jack skadades av en bomb under första världskriget. Det kan nämnas att många av Hemingways berättelser utspelades i

krig, det gäller första och andra världskriget samt inbördeskriget i Spanien. Brett har förhållanden med flera andra män. I denna berättelse är hon till­ sammans med Mike, som hon sedan i Pamplona lämnar för en ung tjurfäktare.

Jack, Brett, Mike och de andra vännerna sam­ lar sig för att på olika resvägar ta sig till norra Spanien. Jack och hans gode vän Bills resa går via Pyrenéerna till Pamplona. Romanen fångar stämningen på alla dessa ställen – barlivet i Paris, fiskelyckan i en bergsby och tjurfäktning samt barliv i Pamplona.

Efter tjurfäktningar och hårda festdagar med vännerna i Pamplona – och vad som väl får ka­ rakteriseras som en tråkig upplösning av histo­ rien – reser huvudpersonen ensam till San Sebas­ tian för att vila upp sig. Han bor nära den vackra strandpromenaden, äter gott och badar i havet.

Sedan kallar Brett, som brutit med sin unge tjur­ fäktare. Jack reser till Madrid för att trösta henne och där slutar romanen. Romanen slutar i en taxiresa där Brett och Jake har en kort men en underbar dialog: ‘Oh, Jake,’ Brett said, ‘we could have had such a damned good time together.’

Ahead was a mounted policeman in khaki direct­ ing traffic. He raised his baton. The car slowed sud­ denly pressing Brett against me.

‘Yes,’ I said, ‘Isn’t it pretty to think so?’

Inte blev det någon fiesta i Pamplona under ung­ domstiden, men det har i alla fall många år sena­ re blivit resor till norra Spanien – San Sebastian, Pamplona och bilfärder i bergstrakter. Att dessa resor och härliga besök gått i uppfyllelse känns som ett nåbart och efterlängtat steg i utveck­ lingen som läsare av Ernest Hemingways noveller och romaner. För alla de härliga stunderna med Heming­ways texter står jag i tacksamhetsskuld till Sune Örnberg och hans skickliga uppläsning av ‘Fifty Grand’ en vårdag för många år sedan nära Järntorget i centrala Göteborg.

63

64

magnus bergh

Peter Handke, Patrick Modiano och jukeboxar Med anledning av att Rönnells antikvariat lyckats samla ihop en komplett uppsättning av Panache­ böcker, som erbjöds till försäljning och under ett par dagar i januari fyllde skyltfönstren, bjöd det 90-årsjubilerande antikvariatet i Stockholm in pensionerade förläggaren vid Bonniers Magnus Bergh, som talade om de två senaste nobelpristagarna i serien.

S

edan jag presenterade Panacheserien 2011, har till de då 21 nobelpristagarna fogats ytter­ ligare ett par. 1969 respektive 1970 dök två unga, debuterande författare upp i serien, öster­ rikaren Peter Handke och fransmannen Patrick Modiano, 27 respektive 25 år gamla. Häromåret, 2014, fick Modiano priset; Handke fick det härom­ ­månaden. Under tiden hade de utvecklats till stora, betydande men i nobelprissammanhang länge förbisedda författare. (Grass fick gå före liksom Le Clezio.) Jag ska ta tillfället i akt att säga något om dem, och placera dem i Panacheserien.

I Den sanna känslans ögonblick, i Margaretha Holmqvists översättning från 1976, frågar sig Handkes skrivande alter ego Gregor Keuschnig: ‘Vem säger att världen redan är upptäckt?’ (s. 42).

Nej, den återstår att upptäcka, och då det händer, inträffar just den sanna känslans ögonblick – boken är vägvisaren till sådana ögonblick. Floden Seine i den Parisskildring som Den sanna känslans ögon­ blick också är, är en annan sådan vägvisare: ‘Där är du ju, Seine […] Fortsätt du bara att flyta så där intetsägande – jag kommer nog ännu att luska ut din hemlighet!’ tänker Keuschnig (s. 56).

Keuschnig är precis som Handke öster­ rikare i fransk förskingring. Paris talar till honom, särskilt tre före­ mål: ett kastanjeblad; en bit av en fickspegel; ett barns hårspänne (s. 80f.; 152): ‘önske­ ting’ kallar han dem, i stil med Samuel Becketts benämning på Prousts min­ nesframkallande ting, ‘fetischerna’, i dennes Proustessä. ‘Här har vi det!’ ut­ ropar Keuschnig (s. 139) som en gång

Marcel ‘zut, zut’ / ‘Tusan också!’ (Marcel Proust, Swanns värld, s. 179). Den sålunda avslöjade hem­ ligheten i Den sanna känslans ögonblick är insik­ ten om vikten av bevarade hemligheter, det vill säga återförtrollning av världen (s. 152) samt den förmåga, ‘nåd’ skulle vissa säga, som den författare besitter som förmår formulera det. En annan av hemligheterna bakom de uppen­ barade sanna ögonblicken är ett särskilt sätt att läsa böcker – som när man upptäcker kläderna i en roman av Henry James: ‘Hon bar en klänning av vit muslin, med hundra veck och rysch och rosetter i blek­ blå färg.’ ‘Äntligen någonting som inte var en tidning’, konstaterar den Henry James-läsande Keuschnig (s. 145). De utförliga klädbeskrivning­ arna hos Henry James, mönstren, tygerna, sofis­ tikationen – ‘vältalighet i klädedräkt’ som det heter i James roman Washington Square – hand­ lar om det litterära språkets poetiskt formande mångtydighet i motsats till gängse endimen­sio­ nella men ack så sakrosanta journalistiska eller politiska språkbruk – det handlar om språket bort­ om flosklerna; det handlar om tygets oväntade fall mellan otaliga spontana veck, inte bara pressvecken.

Den sanna känslans ögonblick tan­gerar Modianos, alltsedan debuten med Place de l’Étoile 1968, oräkneliga flanörroma­ ner från Paris – kors och tvärs genom Paris, fram och tillbaka från högra till vänstra Seinestranden via broarna, Pont Mirabeau hos Handke (Den sanna käns­ lans ögonblick, s. 17, 101) och tillbaka igen över grannbron Pont de Grenelle som

65

välver sig över den konstgjorda ön Allée des Cyg­ nes (Svanarnas allé), som Modiano beskriver som ‘promenaddäcket på en båt som strandat mitt i natten’ (På den förlorade ungdomens café, s. 86; jfr även Minnets kvarter, s. 121).

Under tiden förvandlas meningen i en pro­ saiskt braskande reklamaffisch intill Pont Mira­ beau hos Handke (s. 17). Dikten i ‘Från Pont Mira­ beau är Paris en dikt’, som det står på affischen, avlockas i sanning poetiska innebörder, påminn­ ande om Apollinaires berömda dikt om utsikten från just Mirabeaubron och om kärleken som är dömd att, som det stod hos Handke, ‘intetsägande’ flyta bort under den: Inunder Pont Mirabeau flyter Seine Och kärleken Måste jag minnas den Tog sorgen slut kom ju glädjen igen Natten ska komma klockan slår Mitt liv har stannat tiden går […]

Dagar och veckor går Så längesen Och kärleken Kommer aldrig igen Inunder Pont Mirabeau flyter Seine Natten ska komma klockan slår Mitt liv har stannat tiden går

En annan, än så länge i tiden förborgad hem­ lighet, är att här med Pont Mirabeau i fonden, skulle Handkes filmkompis Wim Wenders film Den amerikanske vännen komma att utspela sig, på Pont de Grenelle, rakt under den oftast osyn­ liggjorda kopian av Frihetsgudinnan. Hon som i poeten Jesper Svenbros variation på Apollinaires dikt och i kombination med en tavla av Henri Rousseau, ‘Pont Mirabeau, ca 1895’ (Vid budet att Santo Bambino di Aracoeli slutligen stulits av maf­ fian, s. 71f.), ändå lyfter sin hand till hälsning, från bro till bro så att säga. (Första och sista stroferna i Apollinaires dikt återgav jag dessutom i Svenbros översättning, Kalejdoskop nr 2 1979. ‘Pont Mira­ beau’ återfinns inte bland de dikter som ingick i Ebbe Lindes urval av Apollinaires texter som han gjorde och översatte för Panache 1952.) Så­ lunda förverkligas det slags poetiska skuggspel som sightseeingbåtarnas lampor kastar på Seines brovalv och kajbröstningar och som Modiano

66

Plan de Paris. Monuments. Editions de L´indispensable (detalj)

så gärna uppehåller sig vid (Place de l’Étoile, s. 95; Minnets kvarter, s. 39): ‘Ett skuggspel gled över väggarna. Dess former och rörelser erinrade om trädens lövverk, frasande och darrande för vinden.’

(En cirkus drar förbi, s. 53).

Den omgivande geografin hos både Handke och Modiano är i sanning en geo-grafi, en land­ skaps-skrift. I den mån de skriver självbiografiskt blir det i hög grad självgeografi. Mycket medvetet laborerar de med korrespondenser mellan språk och miljö: söker upp dem, undersöker dem, för­ verkligar dem; lika labyrintiska som Paris gator och lika diffusa som minnena ter sig i Modianos romaner – minst lika många som Paris arrondisse­ ments – , lika svåra att komma ihåg och skilja från varandra ter de sig för den trogne läsaren. Form­ språket i Handkes Långsam hemkomst överens­ stämmer med berättaren Sorges liv: ‘Sedan, då jag huvudstupa snubblade nedför stigen, fanns där plötsligt en form…’, står det inledningsvis: stigen fortsätter som rad på boksidan.

Har de tagit intryck av varandra? Har de läst var­ andra? Handke har läst Modiano, noga till och med. Han hör nämligen till Modianos tyska över­ sättare: Une jeunesse (Ungdomsår) blev Eine Jugend 1985 och La Petite Bijou (Det lilla smycket) blev Die kleine Bijou 2005. I vilken utsträckning Modiano

läst Handke är svårare att svara på, men Ur den djupaste glömskan från 1996 är tillägnad Peter Handke (s. 5). Hur som helst återfinner man hos dem båda surrealisternas park framför andra i Paris, Parc Buttes-Chaumont, (Modiano, Lilla smycket, s. 100 och Handke, Den sanna känslans ögonblick, s. 155ff.), med för Handkes del en lönn­ gång i, med tidsmaskinsfunktion, som mynnar ut i en tunnelbanestation i ett vintrigt Stockholm! (s. 156 ), just sådana ‘korridorer’ i rum och tid som alla Modianos romaner, särskilt Horisonten, hand­ lar om (s. 43, 102), eller, i För att du inte ska gå vilse i kvarteret, den digitala namnförfrågan, som leder till Sverige (s. 61) – om detta nu syftar på Panache­ utgivning eller nobelpris, låter jag vara osagt, i båda fallen står det dock helt i överensstämmelse med surrealisternas avståndstagande från den kon­ ventionella, intrigfixerade romanprosan, sådan smörja som ‘Denna morgon vaknade han tidi­gare än vanligt, […] Det lovade bli en het dag…’, som det ironiskt heter i Den sanna känslans ögonblick (s. 116) i stil med den enligt Breton & Co överallt i romankonsten förekommande ‘markisinnan’ som inte kan tänkas göra annat än att ‘gå ut kl 5’, vilket hon också mycket riktigt gör hos Modiano i Place de l’Étoile: ‘Markisinnan rider ut varje dag klockan fem’ (s. 85) – i drastisk amazonframtoning som om hon vore klädd i Panachehjälm.

Lika problematisk som romanformen var för författarna Handke och Modiano, var antagligen från början språket, Handkes tyska och Modianos franska. Medan de var små konkurrerade de ‘stora’ skriftspråken med ‘små’ modersmål, Handkes slo­ venska och Modianos flamländska. Dessutom till­ bringade de som unga lång tid åtskilda från sina mödrar på internatskolor, vilket torde haft in­ verkan på deras respektive förhållande till språket, i Handkes fall förvärrat av en av nazisterna svårt kontaminerad tyska, även om Handke i motsats till de flesta tyska efterkrigsförfattarna föredrog att ‘återta’ förkrigstyskan och inte starta om från noll 1945.

Modiano ‘oskadliggjorde’ Jean-Paul Sartre i Place de l’Étoile 1968. Han placerar filosofen i en påhittad ‘blå serie’ och beskriver vällustigt hur Sartre i boken ifråga föreslår att en ung man (som Modiano antagligen) ‘slog sig i slang med de musku­lösaste arbetarna och förklarade att man var “bättre mans barn”. Man släpade dem med sig hem till Avenue Foch där de slog sönder

Sèvreporslinet och dödade fadern, varefter den unge mannen mycket hövligt bad att få bli våld­ tagen’ (s. 41f.). Om inte annat gjorde sig därmed Modiano omöjlig bland 1968 års studentrevoltörer.

Handke hade lika svårt för engagerat politiskt litteraturagerande, han kan på sin höjd tänka sig ett anarkistiskt sådant. Han redogjorde för sin inställning i en essä med titeln ‘Jag är en invå­ nare i elfenbenstornet’ 1967 (BLM nr 2 1985) nyss hemkommen från Gruppe 47:s sammankomst i Princeton, USA , 1966, där hans namne med efter­ namnet Weiss med sitt föredrag ‘I Come Out of My Hiding Place’ just krupit ut ur samma torn som han själv nu äntrade, i båda fallen till äldre, mer etablerade kollegers i Gruppe 47 bestörtning – den ene författaren bara alltför politisk, den an­ dre bara alltför självupptagen.

Bonniers släppte Modiano efter debuten med Place de l’Étoile i Panacheserien. Han gavs sedan

67

68

69

länge ut på Norstedts, på Bonniers igen i början på 1990-talet och numera hos Elisabeth Grate.

När Modiano äntligen fick nobelpriset 2014 åter­ utgavs Place de l’Étoile på Bonniers i Lena och Cai Melins ursprungliga svenska översättning från 1970, vilket var anmärkningsvärt med tanke på att Modiano och hans franska förlag, Gallimard, kontinuerligt reviderat den ofta återutgivna de­ butromanen. Inslag och detaljer i den ursprung­ ligen på många sätt anstötliga romantexten med sin vilda, gränslösa drift med fransk antisemitism och sionistisk självförträfflighet hade sedan den först utgavs 1968 framstått som antingen histo­ riskt övervunna eller bara smaklösa – Per Arne Tjäder redogjorde för en del av dessa strykningar i förordet till den svenska nobelutgåvan, liksom i sin ovanligt vältajmade bok om Patrick Modiano, Gare d’Austerlitz, som publicerats strax innan Mo­ diano fick sitt pris.

Om Peter Handke länge hade en och samma över­sättare till svenska – Margaretha Holmqvist i samtliga i kväll åberopade böcker (bortsett från Berättelse om ett liv som översattes av Eva Lilje­ gren) – har Patrick Modiano haft desto fler: inled­ ningsvis Lena och Cai Melin, som sagt. Dess­ utom citerade jag nyss ur En cirkus drar förbi i Katja Waldéns översättning från 1992, På den för­ lorade ungdomens café i Matthias Anderssons och Mikael Furugärdes översättning 2015 och Minnets kvarter i Anne-Marie Edéus översättning 1986 samt Horisonter, För att du inte ska gå vilse i kvar­teret och Ur den djupaste glömska i Anna Säflund-Orstadius översättning från 2015 respektive 2016 och 2020.

Till Den sanna känslans ögonblick hos Handke hör insikten om en under ockupationen skjuten österrikisk partisans namn – ‘Jacques’ heter han, noterar Keuschnig mot slutet av boken (s. 140) i den uppenbarade sanna känslans tecken; första gången partisanen är på tal, inledningsvis (s. 16) medan Keuschnig fortfarande lever i avskärm­ ning, i brist på sanna känslor, avfärdas mannen på minnestavlan som blott och bart en ‘skit­ stövel’. Namngivning är delikat för Handke och signalerar när det som här förekommer ‘särskild­ het’, ‘partikularitet’, vilket också är vad Handkes skrivande ytterst förefaller syfta till, alldeles bort­ sett om där ges plats för namn eller ej. Namngiv­ ning är nämligen, menar Handke, för det mesta

70

helt godtycklig, inget annat än tecken för gene­ ralisering, eller sentimentaliserande intimitet – ‘bytesvärden’ i stället för ‘bruksvärden’. Bäst vore det om namnen vore sammanhangsgivna eller karaktäriserande, som i indianböcker till exem­ pel, ‘Pure Literature’ (‘Rena Ordet’ eller ‘Stora Oron’). Men ibland bedrar sig Handke i frågan om namn, som när han envisas med att kalla barn för barn istället för deras givna namn, eller ännu värre i bestämd form, barnet: ‘Als das Kind, Kind war … wusste es nicht, dass es Kind war’/ När barnet var barn … visste det inte, att det var barn (inledningen till Handkes och Wenders film Himmel över Berlin; jfr Den vänsterhänta kvinnan, s. 56). Nej, DET visste DET inte, så varför envisas.

Handke gör det jämt. Det slår lätt över i oönskad abstraktion och rena essenstänkandet och det slags grova idealiseringar som förvandlade det gamla Jugoslavien till rena ‘slukhålet’ (‘dolin’ på slovenska) för Handke. Men det är i samman­ hanget intressant att betrakta ängeln Damiel: hur ängeln, i Bruno Ganz gestalt, antar mänsklig form och får användning för sitt namn, Damiel, och samtidigt ges förmågan att se färger: ‘hemma i färgerna’ som det heter i en annan av Handkes böcker, Vägen till Sainte-Victoire. I filmen marke­ ras denna sanna känslas ögonblick med att det svartvita slår över i färg: Damiel dumpar sitt tyng­ ande riddarrustningsliknande bröstharnesk och konstaterar till sin förvåning att han blöder, rött, från ett skärsår: ‘Nu vet jag vad ingen ängel vet: Änglar blöder inte.’ Priset för människoblivandet är alltså ett avkastat skydd av panachehjälmtyp!

Modianos namngivning, särskilt personnam­ nen, sker efter helt andra principer. I de illegala kretsar där Modianos romaner för det mesta ut­ spelar sig är namn alltid utbytbara, och desto användbarare, täcknamn staplade på täcknamn: ‘Jag väljer namn på måfå ur telefonkatalogen’, säger någon till någon. Det sker dessutom suc­ cessiva förskjutningar namn och platser emellan i de olika böckerna. Jean D. i Straffeftergift (i Anna Säflund-Orstadius översättning) är en omtalad man i tjugoårsåldern medan Jean Daragane i För att du inte ska gå vilse i kvarteret är namnet på den medelålders berättare som bland annat åter­ be­rättar sin barndomshistoria som samman­faller med Straffeftergift, där pojken ifråga hette Patrick.

Den medelålders Roger Vincent där­emot förefaller vara en och densamme i båda romanerna medan

modersersättningen Annie Astrand i För att du inte ska gå vilse i kvarteret motsvaras av Annie F. i Straffeftergift. En motsatt princip spränger fik­ tionens gränser då den, formulerad inom fik­tio­ nen i För att du inte ska gå vilse i kvarteret, innebär: ‘Att skriva en bok, det var för honom också att sända fyr- eller morsesignaler till vissa människor som han hade förlorat ur sikte. Man behövde bara strö deras namn på måfå över sidorna och vänta på att de till sist hörde av sig’ (s. 58f). Även om signalen fungerar så att säga inom romanens ramar ligger det nära till hands att författaren tar berättarens roll och att signalen läcker ut i om­ givningen och romanen därmed förvandlas till en efterlysning (s. 79; jfr Villa Triste, 2016, s. 66) av i princip vem som helst, inklusive läsaren, och där­ med hamnar så långt ifrån till exempel Handkes autonoma romanuniversum man kan komma.

Om Handke i sin namngivning söker autenti­ citet med förstoringsglas, leker Modiano med det autentiska i kalejdoskop – fadern i Place de l’Étoile är också mycket riktigt, vilket P. A. Tjäder uppmärksammat, kalejdoskopmakare, direktör i Kaleidoscope Ltd (Gare d’Austerlitz, s. 38). Överallt i Handkes böcker och någon enstaka gång hos Modiano uppträder jukeboxar, vars numera fossilliknande uppenbarelser hör till dokumentationen av dessa båda 70-talsförfatta­ res ungdomsminnen. Nu är skivorna i spelappa­ raterna dock mer innebördsrika än så. Typiskt nog är det Elvis Presleys ‘Devil in Disguise’ (Förklädd djävul) som dyker upp i jukeboxen i Handkes Berättelse om ett liv (1974; s. 23). Även i Modianos Place de l’Étoile återfinns en inne­ bördsspäckad jukebox med bland andra Zarah Leander sjungandes om kärlekens röda rosor – ‘Mit rotem Rosen’ –, vars törnen påminner Modiano om en självmördares rakblad (s. 100).

Zarah Leander i sin tvetydiga roll som nazimed­ sångerska passar väl in i det skumraskgalleri som befolkar Modianos romaner, där kamele­ ontiskt beteende är en överlevnads- och mot­ ståndsstrategi i det tyskockuperade Frankrike bland förföljda med till exempel judiskt påbrå, som Modianos far. Ofta ter sig dessa ljusskygga individer just så ‘förargelseväckande’, ‘opålit­ liga’ och ‘skälmaktiga’ som engelskans ‘juke-’ – wicked, fake – i jukebox signalerar – som om den så gärna hos Handke åberopade, tillika tredje här nobelprisbelönade jukeboxförfattaren, och

Ur Wim Wenders film Resa med Alice (1974).

amerikanske vännen, Bob Dylan ur djupet av sin skiv- och sångbox skulle hämta ‘The Wicked Messenger’.

I Peter Handkes essä om jukeboxen, Tankar om jukeboxen (1993), finns en kritisk betraktelse över jukeboxens kommersialisering (som rimmar med priset för ängelns människoblivande nyss): ‘En motvilja hade han […] för de musikboxar där utbudet av låtar, istället för att vara unikt och “personligt” sorterat på platsen, som sådant var del av en serie, likadant, variationslöst från ställe till ställe, tvärs igenom ett helt land och till­delat de enskilda lokalerna, ja påtvingat dem av en namnlös central, vilket han bara kunde föreställa sig som ett slags maffia, jukeboxarnas maffia’ (s. 88) – namnlösa sånger från en ‘namnlös cen­ tral’, ja, och varför inte en böckernas serieprodu­ cerande maffia apropå ämnet för dagen och, i förlängningen, hela bokgeschäftet.

Handkes amerikaskildring Långsam hemkomst (1981) är full med tecken: det vill säga sanna käns­ lors möjligheter. ‘Västkuststaden [var] en fest för sekter, där det överallt dansade av hemliga tecken’, heter det där apropå San Francisco (s. 118), som om Handke just läst panacheförfattarkollegan Thomas Pynchons Buden på nummer 49. Är man på jakt efter panachekännetecken dyker de nu upp i San Franciscobukten i form av vågor med ‘skumtoppar’ (s. 125). När jag medan jag fort­far­ ande arbetade med panacheutgivningen på för­ laget och författade den lilla boken om Panache till 65-årsjubileet 2011 inventerade serien och för­ sökte gå till botten med hjälmlogotypens bety­ delser infann sig för mig flera sanningsögonblick,

71

då hjälmen med sin buske plötsligt for­ mulerade sina innebörder, som sedan hamnade på klafftexten till Panache­ boken: Panache via franskan från fornitalienskan pennacchio, sent latin pinnnãculum, fjäder och latin pinna, fjäder Panache 1. av fr., brokig fjäderbuske, hjälmbuske, plym 2. bildl. ära, glans, äga stil, fjäder i hatten synonymer: stil, elegans, bravur, élan, brio även skum i stil med överflödande skum på en full ölsejdel, vågskum, eller toppen på ett berg (eng. peak, jfr crest) rökplym inom heraldiken (läran om släktvapen o dyl) sym­ boliserar hjälmen förborgade tankar – plymen fri­ gör dem, transformerar och översätter dem

Variationen ‘[s]kumkammarna var snöiga bergs­ kedjor’ längre fram i Långsam hemkomst (s. 142), apropå vågtopparna, länkar dessutom osökt till toppen på Sainte-Victoire-berget i Handkes väg­ visande bok med samma namn, som dokumen­

terar författarens vallfart till berget i Provence som Cézanne målat så ofta.

Den i stil med det berömda bergets pro­ fil sönderrivna konstartikel om Cé­zanne som pryder Vägen till SainteVictoire i Panacheserien rimmar väl med den lilla hjälmbusklogotypen på bokomslaget – till det bidrar nog den på just denna bok spegelvända hjälmen.

Det faktum att nobelprisutgåvan av Modianos Place de l’Étoile pryds av bilden av den ursprungliga Panacheut­gåvan från 1970 ger en svindlande känsla av att tiden där­ emellan upphävts, alldeles bortsett från att bok­ens handgriplighet som sak, som arte­ fakt, under­ stryks; läsaren förblir den 20-åring som en gång först läste den, på samma sätt som 70-åringen idag härbärgerar denna 20-åring inuti sig. Det här hör till romankonstens förtrollande egenskaper, men det är som synes inte bara författaren som förfogar över dem, de tillkommer även läsaren, formgiv­ aren – och samlaren av Panacheböcker.

Paul Cezanne, Mont Sainte-Victoire (1902–1906). Philadelphia Museum of Art.

72

nyheter & noter at

En Caveforsbok som inte blev av

Det är svårt att säga vad som gjorde att jag fick ögonen på boken. Kanske det faktum att den inte riktigt var en bok. Inom ett omslag i grå kartong låg en lös inlaga i två delar, arken hophäftade med klamrar men inte skurna till omslagets format.

Jag sträckte mig efter trycksaken, som låg farligt nära antikvariatets stora returpapperskärl, och läste på omslaget: Albert Cler / Musikerns fysiologi // Cavefors. Förlagsnamnet bekräftade aningen att den oansenliga pappersbunten, den halvfärdiga boken, kunde vara något intressant. För inte hade väl en sådan titel kommit ut hos Cavefors?

Jag kontrollerade i litteraturen om Bo Cavefors förlag. Ragni Svenssons avhandling från 2018, Cave­­­fors: Förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959–1982 (Ellerströms), hade ingen uppgift om författare eller titel, och den bibliografi, sammanställd av Anna-Lina Brunell, som ingår i den samma år utkomna BOC: En bok om Bo Cavefors Bokförlag (Tragus) innehåller inte heller någon sådan post.

Vad jag hittat var ett slutkorrektur, skickat 1963 från Vasabladets tryckeri till översättaren Martin Tegen, som med röd kulspetspenna gjort ändringar på titel­uppslaget och ett par ytterligare

73

ställen. En sökning i Libris visade att Musikerns fysiologi kommit ut två år senare, 1965, på Nord­ iska Musikförlaget. Ett exemplar fanns till salu på nätet, och efter några dagar fick jag se vad som blivit den färdiga boken: samma format, samma sättning, tryckt av samma finlandssvenska tid­ nings tryckeri och med samma Tre Kronor-kar­ tong som omslag. På titelsidan hade förlagsnam­ net bytts ut; de övriga, obetydliga korrekturänd­ ringarna hade inte åtgärdats.

Samtidigt med slutkorrekturet fick jag låna Martin Tegens exemplar av bokens franska origi­ nal, Physiologie du musicien, tryckt i Paris på tidigt 1840-tal (de flesta källor säger 1841). Det är i samma lilla format – äldre antikvariatskataloger skulle ha kallat det duodecimo – och med samma illu­ strerande vinjetter av dåtidens stora namn som Daumier och Gavarni. Albert Clers text är en tids­ typisk satir över musiklivets förflackning och den vulgära underhållningsmusik på gator och restau­ ranger som stör den seriöse musik­älskaren. Sär­ skilt illa tycker Cler om positivhalarna i Paris och om nyinförda orkester­instrument som klarinett och kornett.

Jag lade de tre böckerna bredvid varandra

74

och tyckte att de hade en historia att berätta.

Musikhistorikern Tegen, vars specialområde var 1800-talets musik – han disputerade 1955 – har köpt originalutgåvan 1945, det framgår av hans namnteckning. Jag föreställde mig genast att den då 27-årige Tegen hade rest till Frankrike så snart det blev möjligt efter fredsslutet, vandrat utmed Seines kajer och i en bouquinists stånd köpt den nötta lilla skriften, som han efter hemkomsten lå­ tit Ivar Hanssons bokbinderi laga och binda in i ett enkelt men prydligt klotband.

Av sonen Andreas fick jag dock veta att fadern inte varit i Paris 1945 eller åren närmast efter kri­ get. Troligtvis är boken alltså köpt i Stockholm, om redan inbunden eller inte är svårt att säga.

Nästan tjugo år senare gjorde Tegen en utmärkt översättning av texten. Orsaken anger han själv i en kommenterad klippbok han lämnade till sina barn vara ‘mitt obotliga sinne för humor’.

Genom redaktören Harry Järvs försorg trycktes Tegens översättning som följetong i tre nummer av den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont kring årsskiftet 1962–63.

Därefter skulle alltså Musikerns fysiologi utkom­ ma som bok på det 1959 startade Cavefors förlag,

där Järv redan 1960 gav ut sin essäsamling Klas­ sisk horisont. Bo Cavefors medverkade å sin sida i Horisont sedan 1958. För att vara ett enmansförlag hade Cavefors en mycket bred utgivning, och vad som intresserat den unge förläggaren med Clers bok kan ha varit både ämnet, den satiriska vin­ keln och de vasst ironiska illustrationerna. Vad för slags grus kom då i maskineriet? Omigen föreställde sig min livliga fantasi våldsamma dis­ kussioner kring enskilda formuleringar i texten, hårda förhandlingar om översättararvode, bråk kring det grafiska utförandet etc. Den nämnda klippboken visar att ett vanligt missförstånd var orsaken.

Arbetet på Vasabladets tryckeri, som också producerade Horisont, hade satts igång utan för­ lagets vetskap. Det framgår av ett brev från Ca­ vefors till Tegen, daterat 25 september 1963 och inklistrat bland Tegens maskinskrivna minnes­ anteckningar i klippboken. Cavefors ville, av omsorg om kvaliteten, låta tillverka boken på sitt vanliga tryckeri, Bohusläningens, för utgiv­ ning under hösten 1964. I brevet ber han Tegen ordna så att den uppsatta texten skickas till ho­ nom för vidarebefordran till tryckeriet i Udde­

valla. Att så uppenbarligen inte skedde är kan­ ske inte så konstigt – blysats är tungt! – men om de fortsatta turerna kring Musikerns fysiologi har Tegens klippbok, kallad ‘Mitt livs bilderbok’ och sammanställd kring 2004, inget mycket mer att berätta än att översättaren tyvärr inte längre kan dra sig till minnes de förbryllande omständigheterna. Att Nordiska Musikförlaget blev den slutliga utgivaren antar Tegen ha berott på dess direktör Lennart Reimers: ‘Han har ock­ så sinne för humor.’

Martin Tegen, som blev 100 år så när som på en vecka, publicerade flera viktiga musikhistoriska verk för att efter sin pensionering återuppta den översättarsyssla han påbörjat med Albert Clers bok. Och nu var det stora verk han gav sig på: filosofer som Spengler och Nietzsche, poeter som Shakespeare, Goethe och Rilke. Han fick över­ sättarpris både från Samfundet De Nio och från Stiftelsen Natur & Kultur – och upprinnelsen var en liten fransk satirskrift och ett obotligt sinne för humor. jonas ellerström

75

76

Til stregen: Bladtegningen i Danmark

Claus Seidel. Bind 1–3. 1100 sider, 1300 tegninger.

København: Gads Forlag, 2020. isbn 9788712057857 Bladtegnere har i over 100 år været en væsentlig del af avisverdenen og meningsdannelsen i Danmark.

Ja, faktisk helt siden Fritz Jürgensens satiriske skildringer fra det småborgerlige liv i København i midten af 1800-tallet har tegningens ironiske kom­ mentar været en saltvandsindsprøjtning til folke­ viddet og meningsdannelsen i Danmark.

Tegneren Claus Seidel er manden bag et mil­ dest talt imponerende værk, der samler danske tegneres vittige og bidske, men også kunstneriske kommentarer til stort og småt i samfundet; ofte fanget i momentet på ganske kort tid, hvor dyg­ tige tegnere lykkes med at spidde en situation bedre end mange ord. Tre bind på i alt 1100 si­ der forsøger at samle indsatsen fra tegnerne, der for alvor tog sin begyndelse med en tegner som Alfred Schmidt ved indgangen til 1900-tallet og udviklede sig gennem kunstneriske penne som Valdemar Andersen – der begyndte som leveran­ dør af bloddryppende nyhedsplakater og endte som velanskrevet bogillustrator af bl. a. Johan­ nes V. Jensens romaner – og andre tegnere, der i århundredets første halvdel bevægede sig ube­ sværet mellem de døgnaktuelle avisers krav om hurtige, rammende tegninger og de illustrerede bøger, hvor tegningerne i høj grad var meddigt­ ende til forfatternes ord. Tegnere som Aage Sik­ ker Hansen, Arne Ungermann og Ib Andersen var nogle af dygtigste – og flittigste. De profite­ rede ikke mindst af dagbladet Politikens legen­ dariske søndagstillæg, Magasinet, hvor også den svenske tegner Adolf Hallman var en markant bi­ dragyder fra starten i midten af 1920’erne. Her fik tegnerne afløb for deres kunstneriske ambitioner i miniudgave, hvor de ofte selv stod ved siden af rotationspressen og overvågede trykning og farve­ føring, mens maskinerne dundrede afsted.

Claus Seidel, der i snart mange år har været primus motor i bestræbelserne for at sikre blad­ tegnernes værdifulde materiale for eftertiden i Museet for dansk bladtegning (der har indsam­

let imponerende mere end 300.000 tegninger fra mere end 225 tegnere), er en god fortæller og giver i de tre bind en god historisk gennemgang af de mange profilers arbejde og deres arbejdsvil­ kår, hvor også satiretegningerne i de senere år har været genstand for modstand og drama.

Ikke mindst, da Morgenavisen Jyllands-Posten i 2005 trykte en række tegninger, hvor danske blad­ tegnere gav deres bud på, hvordan man kunne af­ bilde profeten Muhammed, udsprunget af forfat­ teren Kåre Bluitgens problemer med at finde en illustrator, der turde give sig i kaste med illustrere en udgave af Koranen. Situationen blev grebet af avisens daværende kulturredaktør, Flemming Rose, som invitererede en lang række tonean­giv­ ende tegnere til at bidrage.

Det resultererede i en international politisk krise med Danmark som midtpunkt i en diskus­ sion, der bl.a. handlede om det politisk korrekte i at gengive satiretegninger af f. eks. profeten Mu­ hammed. Dermed beviste tegnerne, at de ikke blot var harmløse, muntre kommentatorer af ak­ tuelle begivenheder, men også kunne frembringe tegninger med deres pen, der kunne udvikle sig til et våben – eller en skydeskive for kritik. En ud­ vikling, der på sin vis er fortsat, senest med Ki­ nas voldsomme reaktion mod en harmløs grafisk gen­givelse af det kinesiske flag, hvor stjernerne i flaget var erstattet med coronavirus.

Og i en tid, hvor sociale medier kan sprede gen­ givelser af tegninger med lynets hast til resten af verden, og hvor en voksende krænkelseskultur er blevet en definerende stemme i debatten, har en avis som den ansete New York Times for nylig be­ sluttet at lade være med at bringe satiretegninger.

Men værket er ikke kun bidsk. Også tegnere som Herluf Jensenius, der i mange år leverede en dag­ lig tegning under den bløde overskrift ‘Af en lille mands dagbog’ og elegantieren Hans Bendix, der udover sine eminente teatertegninger beviste, at man godt kan aflevere en skarp kommentar med et underfundigt smil eller et kækt letten på bowler­ hatten. Og Seidel viser bredden i tegnestil og em­ ner, hvor bladtegnerne tidligere i langt høj­ere grad blev involveret i billedsiden af aviserne.

77

Claus Seidels imponerende værk er en lystvand­ ring, samlet og formidlet af en tegner – en fag­ mand, men også en ildsjæl, der har blikket for teg­ ningernes vægt og kunstneriske værdi. Er man det mindste samfundsengageret, interesseret bogsam­ ler, der har et blik for tegningers værdi, er det uom­ gængeligt at bære værket – der vejer 7,1 kilo – hjem til mange timers studier. Bladtegningen er ikke en dansk opfindelse, men Danmark har haft – og har i høj grad stadig (med profiler som Jens Hage, Philip Ytournel, Rasmus Sand Høyer og Niels Bo Bojesen, for kun at nævne en håndfuld) tegnere, der kan sætte en sag på spidsen (af en blyant).

Bogen er hermed anbefalet – også til svenske læsere, der elsker et godt grin, et svedent smil – eller et velsiddende svirp. henrik højga ard sejerkilde Stedingk – arkiv och bibliotek

Ett av syftena med trettioåriga kriget var att sve­ tisera Östersjön – det som senare Peter den store av Ryssland i russifieringen skulle lyckas bättre med. Vid 1600-talets slut var Östersjön, Mare Bal­ ticum, ett Hansans innanhav, och för att komma ut till Ishavet, Nordsjön och Europa krävdes stöd­ jepunkter utmed Östersjöns kuster. Och för att upprätthålla dessa utposter behövdes kunnigt folk hemma från trakten men trogna den nye herren, konungen av Sverige.

Man kan säga att planerna började 1621 med erövringen av Riga. Vid den tiden var Riga nyck­ eln inte bara till de ryska floderna ner mot Asien utan också nyckeln till det omätligt stora Ryss­ land med att dess naturrikedomar. En stor del av de ryska bajorerna (eller bojarerna) från Inger­ manland såg i sin nye svenska herre en god ersät­ tare för tsaren i det oroliga Moskva. Monarken visade sig särskilt nådig mot sina nya undersåtar och skapade en särskild grupp av svensk-ryska adelsmän med egna vapensköldar.

Mönstret upprepades då Pommern och Rügen efter Westfaliska freden 1648 tillföll Sverige. Ett riddarhus inrättades i Greifswald, då en intro­ duktion av de nordtyska adelsmännen på riddar­ huset i Stockholm naturligtvis inte kunde tänkas annat än i undantagsfall. I Greifswald fanns ti­ digare ett medeltida universitet. Ett sådant fall var generallöjtnanten och ambassadören vid det ryskia hovet Curt von Stedingk (1746–1837), som

78

1797 upphöjdes till svensk adelsman och friherre.

1809 upphöjdes han till greve och slutade sin mi­ litära karriär som fältmarskalk 1811.

Curt von Stedingks militära och ämbetsmanna­ karriär var omfattande och förnämlig. I sin ungdom deltog han med franska trupper i nord­ amerikanska frihetskriget och tillhörde i Paris Ludvig XVI och Marie Antoinettes närmaste um­ gänge. Efter retur till Sverige utnämndes han 1783 till chef för Karelska dragonregementet i Finland och 1789 till chef för Savolaxbrigaden. Han beseg­ rade 1789 den ryska hären vid Parkuin­mäki och blev generalmajor. Från 1790 verkade von Stedingk som Sveriges ambassadör i S:t Peters­burg och del­ tog i fredsförhandlingarna i Fredrikshamn. Han deltog ännu i slutfasen av napoleonkrigen 1814 som konung Karl XIV Johans biträdande chef. 1794 blev von Stedingk riddare av Serafimerorden.

Efter sin hemkomst till Sverige köpte von Ste­ dingk 1807 Elghammar gård i Gnesta socken i Svealand och lät där uppföra ett slott ritat av den italienska arkitekten Giacomo Quarenghi, känd från sin verksamhet i S:t Petersburg. Efter von Stedingks död ärvdes Elghammar av hans dotter Thérèse, gift d’Otrante, vars arvingar nu innehar slottet.

Minnesföremålen efter fältmarskalken Curt von Stedingk hopades så på Elghammar. Det märkligaste var hans arkiv på 76 000 sidor. Un­ der 2010-talet fann sig arvingarna i behov av att avyttra detta och budet om det till salu varande arkivet nådde också Finland. Riksarkivarien Jussi Nuorteva agerade snabbt och skrapade ihop den nästan otroliga summan av 465 000 euro från olika statliga och enskilda givare. Det stedingska ar­ kivet övergick till riksarkivet i Finland 2013. Med en kuppartad snabbhet flyttades arkivet i en skåp­ bil av riksarkivarien och arkivarie Pertti Hakala till Helsingfors. Där kunde det inventeras och snabbt ställas ut. Om denna spännande bit arkiv­ historia berättade vår medlem Jussi Nuorteva vid Sällskapet Bokvännernas i Finland bokafton i feb­ ruari 2020.

Släkten von Stedingks härstamning från Pom­ mern ledde Victor von Stedingk (1899–1983), bosatt i Djursholm i Sverige, att börja samla trycksaker och arkivalier om den pommerska historien. Denna samling finns i Centralantikva­ riatets katalog 80 Pommern från 2015. I samma serie i katalog 85 från 2020 visas svenska krigsby­

ten ur Victor von Stedingks bokbandssamling.

Victors son Lars Victor von Stedingk berättar om faderns och sin egen boksamling i förorden till katalogerna. Lars Victor von Stedingk var själv närvarande vid Bokvännernas bokafton 2020 och kunde komplettera riksarkivarien Nuorteva med

personhistoriska notiser. – Det bör tilläggas att Bokvännerna vid sin exkursion till Stockholm 1974 hade möjlighet att besöka Victor von Ste­ dingks bibliotek i Djursholm. henrik degerma n

Bokhistoria på kvinnosidan

Vissa böcker får tidigt legendstatus. En sådan bok är Bookmaking on the Distaff Side som 1937 gavs ut i etthundra exemplar (New York: Distaff Side) sedan den lösa sammanslutning kvinnliga tryckare/formgivare som tagit sig namnet ‘The Distaff Side’ hade tröttnat på att ingen lyfte fram kvinnornas roll i bokhistorien, och ville göra nå­ got saken. Deras bok är sedan dess mytomspun­ nen (och extremt svåråtkomlig).

Vart och ett av de tjugonio bidragen hade sin egen typografiska tillrättaläggning med dito unika pappersval och tryckningen skedde på en rad olika tryckerier.

Drygt sjuttio år senare har en uppföljare kom­ mit, redigerad av kollektivet MMS (Maryam Fanni, Matilda Flodmark och Sara Kaaman): Natural Enemies of Books: A Messy History of Women in Printing and Typography (London: Occasional Papers, 2020). I den nya boken med­ verkar Jess Baines, Ida Börjel, Gail Cartmail, Mega Dobney, Inger Humlesjö, Kathleen Wal­ kup, Ingegärd Waaranperä och Ulla Wikander.

Dessutom ingår några välvalda omtryck från den tidigare boken.

Medarbetare i Biblis 90

magnus bergh är essäist och författare, tidigare förläggare på Albert Bonniers förlag. henrik degerman är ordförande för Sällskapet Bokvän­ nerna i Finland. jonas eller­ström är förfat­ tare, förläggare och översättare. johan manner­ heim är tidigare biblioteksråd vid Kungliga biblioteket. lennart nyberg arbetar som över­ sättare vid Lunds universitet. Hans dikter finns publicerade i Grupp 84 och Horisont nr 3 1984. gunnar sahlin var riksbibliotekarie 2003–2012. henrik højgaard sejerkilde är författare till Dansk bogdesign i det 20. århundrede (2017).

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse : Gunnel Furuland (ordförande och skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Ulf Strömquist (sekreterare), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall, Antoinette Ramsay Herthelius, Ulf Jacobsen och Johan Melbi Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Gunnel Furuland Redaktör : Ulf Jacobsen, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare : Jonas Ellerström, Gunnel Furuland, Rikard Heberling, Kristina Lundblad, Jonas Nordin, Glenn Sjö­k vist, Ulf Strömquist och Ingrid Svensson Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 90 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2020 Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion : Johan Mannerheim s. 2–23; Lunds universitetsbibliotek s. 24, 31, 34–35, 37, 41; Lennart Nyberg s. 28–30, 32, 36, 38–39; Jonas Ellerström s. 42–46; Josh MacPhee s. 47–57; Christer Jonson s. 58, 61; Eva Svedberg s. 64, 68–69; Philadelphia Museum of Art s. 72; Elisabeth Mansén s. 73–75; Gads Forlag s. 76; Occasional Papers s. 79 Tryck : Livonia Print, Lettland 2020 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-417-9

80

Biblis 90

Biblis 90 kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2020 sek 125

01 02 FnL1 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ ZXRlcgBe6eEl 02 0044

isbn 978-91-7000-417-9