Bildning som relation och rörelse. Klara Johanson, Ellen Key och Fredrika Bremer Anna Bohlin

Bildning som relation och rörelse

Klara Johanson, Ellen Key och Fredrika Bremer

Vanliga mänskor tilltalar mig så beskyddande drygt och så undervisande att jag blir ledsen och generad. Men om jag går till Goethe eller Fredrika Bremer eller Emerson så blir jag strax glad igen, ty dessa framstående personer bemöter mig som en jämlike och vädjar till min mening. Mellan oss råder ett förhållande av den vackraste courtoisie. (Klara Johanson, Skenbart förspillda dagar, s.34)

För litteraturkritikern Klara Johanson (signaturen K.J.) var bildning sällskap. Att läsa världslitteraturen var för henne att möta gamla vänner och göra nya bekantskaper, att inbegripas i samtal. Som man gör när man talar med sina kompisar är hennes samtal fyllda av dolda allusioner och citat, införstådda referenser och ironi, som bara låter sig uppfattas av den som ingår i gemenskapen. Läsaren av K.J.:s texter blir inte nödvändigtvis inbjuden; gemenskapen bygger på en viss sorts kunskap.

Vad gör vi med vår bildning? Vad ska vi ha den till? Bildning behandlas ofta som ett ting man äger, en vara eller – med Bourdieus uttryck – ett kapital. Den ska ge oss tillgång till en marknad: ge fördelar genom att visas upp, glänsa i rätt sammanhang, omsättas i de rätta kontakterna och i förlängningen tillförsäkra oss en inkomst. Bildning kan användas för att kategorisera oss och därmed bidra till förtingligandet av oss själva och våra relationer. Men bildning kan också ha en helt motsatt användning: att bryta fastlåsta positioner och lösa upp tid och rum. Det grundläggande spörsmålet är kanske vem bildningen upprättar relationer med – våra sociala kontakter eller helt andra kontakter? Bildningens sociala funktioner har förstås förändrats över tid, men för den som har tillgång till litteraturen är inga möjligheter stängda. I det följande kommer jag att göra nedslag hos K.J. och hennes samtida Ellen Key samt hos deras gemensamma vän i historien, Fredrika Bremer. Deras hållningar till bildning är på olika sätt tidsbundna till sekelskiftet 1900 respektive det tidiga 1800-talet – och samtidigt tillgängliga för bruk.

Klara Johanson (1875–1948) hade visserligen sitt levebröd ur sin bildning, men undvek så långt som möjligt sociala kontakter. Hennes litteraturkritik, essäer, kåserier och aforismer publicerades i den konservativa dagstidningen Stockholms Dagblad, i Fredrika Bremer förbundets Dagny (senare Hertha) och Fogelstadgruppens pressorgan Tidevarvet.

Relationerna hon upprättade genom sin bildning var emellertid i första hand kontakter med historiska personer som Goethe, Bremer, Emerson. Det är inte en överdrift att säga att dessa historiska relationer gjorde henne fri. Som bildningselitistisk, lesbisk dissident i början av 1900-talet blev litteraturen en tillflyktsort undan kategoriseringar.

Vid ett tillfälle refererar K.J. till den ofta upprepade definitionen av bildning som ‘vad man har kvar när man glömt vad man lärt’. Den gav K.J. inte mycket för: ‘synnerligen falsk och ytlig’ är hennes dom. Hon anmärker syrligt att definitionens popularitet måste bero på att den ger ‘filistrarna’ åtminstone en bildningsförutsättning ‘såtillvida att de har glömt vad de lärt’. Själv menar hon tvärtom att aktiviteten att bilda sig är en minnesteknik. Bildning öppnar ett landskap att röra sig i:

En mänska som bildar sig får med var dag allt lättare att lära och allt svårare att ‘glömma’. Hon måste rymma massor av det som fåvitskt nämnes minneskunskap och som hos henne är något helt annat. En bildad mänska rör sig ledigt och med njutning i en värld som hon upptäckt och där hon jämt upptäcker nya trakter och detaljer, som inte överraskar utan genast röjer sitt sammanhang med det redan ge-

nomforskade. Ett isolerat faktum finns inte mer för henne, varje okänd glosa berättar till vilket språk den hör. (‘Reflexer’, s.172)

Vi kan här känna igen den klassiska retorikens memoria, det steg i retorikens parteslära som innebär att lära sig talet utantill. En vanlig teknik för att minnas ett tal är att föreställa sig en plats eller en byggnad med flera rum, där talets olika delar kan visualiseras. Men bilden av bildning som en värld av andra sammanhang att röra sig i ‘ledigt och med njutning’ har en betydligt mer genomgripande innebörd i K.J.:s texter än en utantillläxa. Det handlar om en mental förflyttning som ger kontakt och ömsesidig beröring. Interaktion.

Bildning har för K.J. ett slags fysisk kvalitet till den grad att hon riskerar att bli ‘inlåst’ hos en författare i en svunnen värld. Hon lever med dem. Krigsvintern 1940 sitter K.J. i sitt älskade bokrum och läser Thomas Mann. Hon antecknar i sin dagbok:

Det är väl minst halvannan månad jag har suttit fången i Goethes värld, inföst och inlåst av Thomas

Mann. Jag kan Lotte in Weimar nära nog utantill, och via den har jag strövat igenom Goethes värld så förtroligt som aldrig förr. Gåtfullt egentligen, för min hemmastaddhet är sannerligen inte från i går och förmodligen mycket äldre än Manns. Men det måste vara något mer än bara stimulus och en puff jag har fått från honom. (30.01 1940, Skenbart förspillda dagar, s.97) Att vara hemmastadd hos sina vänner i historien och ‘förtroligt’ vandra med dem i bekanta landskap är bildningens värde för K.J. – ett värde vi nog alla upplever, men alltför sällan formulerar. I återföreningen med Goethe genom Manns biografiska roman sker ‘något mer’, skriver K.J. På samma sätt uppgår ‘ett isolerat faktum’ i det tidigare citatet i ett sammanhang som är ‘något helt annat’. Detta ‘något mer’, bildningens gränsöverskridande kvalitet, var utgångspunkten för en utläggning om bildningsbegreppet av en person som inspirerade K.J. till både frustration och beundran: Ellen Key.

I januari 1897 höll Ellen Key (1849–1926) ett föredrag under rubriken ‘Om bildning’ till förmån för socialdemokratiska Stockholms allmänna kvinnoklubb. Föredraget trycktes senare i Studentföreningen Verdandis småskrifter. Det är svårt att frigöra sig från misstanken att det är sig själv Key har i åtanke när hon beskriver idealet för en bildad människa. ‘Den kunnige’, skriver Key, ‘har sina insikter i skilda fack; den bildade söker sammanhang, ej blott mellan kunskaperna sins emellan, utan mellan kunskaperna och tillvaron, mellan nutid och förtid’ (Bildning, s.20). Det är en utmärkt sammanfattning av Keys egen verksamhet. Å andra sidan var detta del av en kritik mot samtidens skolundervisning – en kritik hon återkom till vid upprepade tillfällen. Det rymmer också ett bildningsbegrepp som öppnade sig även för arbetare, vilket var en viktig aspekt av hennes ideologiska hållning. Under rubriken ‘Bruket af bildningsmedlen’ karakteriserar Key (som här tillämpar nystavning) den ‘mäst äkta bildningen’ som en fråga om innerlighet: att ‘fördjupa sig i sina andliga intryck på ett mycket innerligare sätt’ (Bildning, s.13). Det är, enligt Key, lättare för en självbildad person än för den vars utveckling styrts av skola och akademi. Hon vände sig mot en skola som ‘omdanar ett hufvud till ett kryddskåp, där ett visst antal lådor – etiketterade historia, kemi, matematik, geografi o.s.v. – äro fylda med vissa kvantiteter fakta’ (Bildning, s.4). Bildning är för Key tvärtom sammansmältning. Definitionen av bildning lyder i Keys skrift: ‘sammansmältningen af de skilda bildningsmomenten till en helhet; den är alla förmögenheters växelvärkan sins emellan’ (Bildning, s.6, Keys kurs.). Att skilja mellan förståndets, hjärtats och skönhetssinnets bildning är ett fatalt missförstånd, enligt Key. Bildning uppstår när dessa förmågor flyter samman. Intellektuell kunskap måste bli ‘hjärtats angelägenheter’ och ges uttryck i god smak – annars förblir personligheten ensidig. Kunskapen kommer då inte till sin rätt. Framför allt riskerar den att inte omsättas i rätt handling: interaktionen mellan olika själsförmågor ska enligt Key sätta ‘såväl känsla som handlingskraft i rörelse’ (Bildning, s.12). Rörelse blir alltså ett nyckelbegrepp även i Keys framställning, men på ett annat sätt än hos K.J. Om K.J.:s bildning sätter människan i stånd att förflytta sig till, och röra sig fritt och hemtamt hos, goda vänner i litteraturens historiska landskap, så uppehåller sig Keys bildningstanke vid själsförmågornas inre rörelser. Själens rörelser ska också ge utslag i yttre handling. De relationer Keys bildningsbegrepp upprättar är i första hand kontakt med oss själva. Vår kunskap ska bli känsla och känslan ska bli skönhetsupplevelse

och skönhet i sin tur kunskap. Först då förstår vi något på riktigt.

Liksom K.J. uppfattar Key bildning som en oavslutad aktivitet, inte en ägodel som man har eller inte har, utan något som pågår. Hon talar till den ‘bildningssökande’ (Bildning, s.11) och bildning är en ‘lifsprocess’ (Bildning, s.14). Överallt finns bildningstillfällen! utropar hon – åtminstone för den som är vaken att upptäcka dem. I motsats till K.J. citerar hon med visst gillande sentensen om att bildning är ‘hvad vi hafva kvar, när vi glömt allt hvad vi lärt’ (Bildning, s.12). Behållningen, preciserar Key, är ‘tankereda’ och ‘slutledningskonst’, ‘en klar syn på sambandet mellan orsak och värkan [sic] […]; i möjligheten att se det närvarande i samband med det förflutna och med framtiden’ (Bildning, s.12). Nuet är det som engagerar Key, men det är ett nu som alltid är bemängt med framtid. Vår bildning och våra handlingar nu får konsekvenser. Först om ett par årtusenden vågar hon hoppas på ‘en genombildad mänsklighet’ (Bildning, s.27).

Ordet ‘bildning’ sätter Key i samband med verbet att bilda – människan är ett konstverk. Liksom ett konstverk bildas ur ett råmaterial ska människan bildas ur individens stoff:

Om vi […] öfverföra tanken från de bildande konsterna till konsten att bilda en människa, så blifva alla denna människas egenskaper, förståndet lika väl som känslan, fantasien lika väl som kunskapsförmågan, de kroppsliga organen lika väl som skönhetssinnet, endast stoff, råämnen. Och individen blir bildad – alldeles som konstvärket blir det – genom att dessa råämnen på ett sådant sätt sammanställas och utarbetas, att de erhålla en inbördes harmoni, ett nytt högre tillvarelsesätt […]. (Bildning, s.26) Bildningens mål är en harmonisk människa för Key, att ‘alla denna människas egenskaper’ ska ‘erhålla en inbördes harmoni’, som hon uttrycker saken. Det är en tanke hon hämtat och utvecklat vidare ur den filosofiska diskussionen om begreppet bildning, såsom den etablerades vid sekelskiftet 1800. Den romantiska bildningstanken avlöste den tidigare användningen av den klassiska kanon som förebilder att eftersträva och kopiera. Exempelvis argumenterade Friedrich Schiller i Estetiska brev (1795) för att utvecklandet av skönhetssinnet skulle resultera i en harmoni som gav en inre frihet, och som därpå skulle ges uttryck i en yttre, mer ‘äkta’ politisk frihet. Idén om bildningen av skönhetssinnet som förutsättning för politisk frihet fick genomslag även i Norden hos bland andra norska nationsbyggande författare som Johan Sebastian Welhaven (1807–1873) och Camilla Collett (1813–1895), hos danska Mathilde Fibiger (1830–1872), författare till emancipationsromanen Clara Raphael (1851), liksom hos svenska C.J.L. Almqvist (1793–1866) och Fredrika Bremer (1801–1865). I det andliga umgänget med Bremer förenades Key och K.J. Hos Bremer upprättar emellertid bildningen relationer på ett tredje sätt.

Ett par sidor in i Fredrika Bremers sista roman Fader och dotter (1858) citeras Ciceros avhandling om ålderdomen. Citatet verkar aldrig ta slut och det följs av ytterligare ett utförligt citat ur Marcus Aurelius tankar över döden. Att inleda en roman med 10 sidor citat ur den klassiska litteraturen är idag förstås fullkomligt obegripligt. Senare i boken får även Seneca tala ostört ‘om försynen’ i flera sidor (Fader och dotter, s.143–45). Möjligen kan det ha bidragit till att Fader och dotter förblivit en av Bremers mest okända och outforskade romaner. Inte förrän helt nyligen har den blivit utgiven på nytt i Gunnel Furulands fina utgåva, drygt 160 år efter att den först publicerades. Romanens ocharmiga inledning vittnar emellertid om en numera bortglömd användning av bildning. Den klassiska litteraturen används som ett moraliskt rättesnöre, den föreskriver en etik. Måttstock eller rättesnöre är den etymologiska betydelsen av ordet ‘kanon’ och detta var den gängse användningen av kanon innan historicism, romantik och nationalism förändrade synen på litteraturhistorien i slutet av 1700-talet. Bremers roman visar hur rester av ett äldre förhållningssätt levde vidare i bildningstanken långt in på 1800-talet – dock inte okritiskt anammad.

Bremer skrev Fader och dotter som en pendang till Hertha, eller själs historia (1856), den svenska litteraturens första och främsta emancipationsroman. I Hertha utnyttjar fadern i romanen till fullo den patriarkala makt som lagen utrustade honom med till att hindra sina döttrars frihet. Romanen bidrog till den lagändring som äntligen gav ogifta kvinnor rätt till myndighet vid 25 års ålder utan att, som tidigare, behöva genomgå ett komplicerat ansökningsförfarande. Den nya lagstiftningen trädde i kraft just 1858 när Fader och dotter publicerades, vilket Bremer med glädje

tillkännager i en fotnot. Denna senare roman utspelar sig dock innan ändringen vunnit laga kraft och handlar om en far som tvärtemot Herthas pappa önskar att uppfostra sin dotter till frihet. Fader och dotter tar sin början på kvällen innan dottern Rosas tjugoförsta födelsedag. Lektor Norrby förklarar att morgondagen innebär ett nytt stadium i livet:

Du skall bli myndig, få laglig rätt att bestämma öfver dig sjelf och den förmögenhet, som tillhör dig […]. Jag har gjort alla de ansökningar derför hos

Regering och domstol, som ännu behöfvas för ogift qvinnas myndighet i vårt land. (Fader och dotter, s.18) Den ideale fadern har också för ändamålet att bli myndig i politisk och personlig bemärkelse bibringat Rosa en ideal uppfostran. Den har huvudsakligen bestått i att lära henne klassiska språk. Far och dotter arbetar gemensamt på översättningar till en ‘läsebok ur de latinska prosaiska författarne’ (Fader och dotter, s.17) för att sprida denna frihetsskapande bildning till folket. Bremer själv ansåg att den klassiska litteraturen hade lärt henne tänka, och romanen skrevs faktiskt färdigt under en vistelse i Rom. År 1856 hade hon lämnat Sverige för att resa till Schweiz och studera den fria kyrkan, men hennes längtan efter bildning drev henne vidare till Italien, Grekland och Jerusalem. Hon ville vandra på samma jord som såväl sina älskade antika tänkare som Jesus.

En central diskussion i romanen gäller användningen av bildning, närmare bestämt den klassiska litteraturens tillkortakommanden just som moraliskt rättesnöre. Ciceros, Marcus Aurelius och Senecas tankar om döden får ödesdigra konsekvenser för relationen mellan far och dotter. Fadern planerar att ta sitt liv till följd av sjukdom och tilltagande blindhet, som gör honom beroende av andra människor. Men ensam är inte stark hos Bremer; det rätta beslutet enligt hennes mening är att våga fortsätta leva för, och i beroende av, sina medmänniskor. Dottern räddar fadern till livet genom kristen tro och livet på landet. Musik tillskrivs också en förlösande kraft, särskilt den musik Rosa själv komponerar. Hon har ‘bildat sig en egen slags musik’ med ledning av harmoniläran, men ‘under stor frihet af former’ andra än sitt eget väsen (Fader och dotter, s.151). Den romantiska bildningstanken framställs med andra ord som livgivande i motsättning till livshotande underkastelse under de klassiska författarnas moraliska föredöme. Samtidigt kvarhålls idén om att bildning har direktverkan på hur livet ska levas. Frågan är inte om Cicero, Marcus Aurelius och Seneca ska ha betydelse, utan ur vilken synvinkel de ska betraktas. Det utrymme de tar står fast för Bremer, men den levande användningen rymmer många möjligheter.

Litteraturen ska, i Bremers värld, inte bara ge perspektiv på vår tillvaro ur en annan tidsålder, utan ge etiska råd som omedelbart omsätts i handling – om än inte okritiskt. Bildning är hos Bremer att gå in i ett utmanande samtal om moral, där ditt eget liv bokstavligen står på spel. De klassiska författarna interagerar i våra liv. I hennes bildningstanke används bildning för att organisera den egna själen och upprätta relationer med medmänniskor, men inte på en marknad. Hos Bremer, Key och K.J. är bildning på olika sätt rörelse i det inre livet och över tid och rum. I Bremers dialog med den klassiska litteraturen möts K.J.:s bildning som sällskap med goda vänner med Keys bildning som sammansmältning av själsförmågor. De föreställer sig förflyttningen i tid olika och den samhälleliga moralen faller något olika ut, men i slutändan innebär bildning för dem alla tre att litteraturen blir samtidighet – eller med K.J.:s ord: ‘Kostymen betyder ingenting, de är alla samtida, med varandra och med oss’ (Skenbart förspillda dagar, s.38). Det är en tröst! 100 år senare kan vi fortfarande slå följe med K.J., Key, Bremer och deras kompisar, och låta oss utmanas till kritiska diskussioner. Befriande sällskap, en inre integration, handledning i livskunskap – det är vad vi ska ha bildning till.

LITTERATUR

Bohlin, Anna. Röstens anatomi: Läsningar av politik i Elin Wägners Silverforsen, Selma Lagerlöfs Löwensköldtrilogi och Klara

Johansons Tidevarvskåserier. Diss. Umeå. Umeå: Bokförlaget

H:ström, 2008. Bremer, Fredrika. Fader och dotter: En skildring ur lifvet [1858].

Nya teckningar ur hvardagslifvet, 10. Utg. Gunnel Furuland.

Stockholm: LaGun Förlag, 2019. Johanson, Klara. Skenbart förspillda dagar: Aforismer och dagboksanteckningar. Red. Anna Bohlin, Jonas Ellerström och

Elisabeth Mansén. Lund: ellerströms, 2013. Johanson, Klara. ‘Reflexer’. I Ty till sist blir allting litteratur: Texter i urval. Under redaktion av och med inledning av Ingrid

Svensson. Litteraturbanken, 2020. http://litteraturbanken.se/ författare/JohansonK/titlar/TyTillSistBlirAlltingLitteratur/ sida/I/etext Key, Ellen. Bildning: Några synpunkter. Studentföreningen Verdandis småskrifter, 67. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1897.