Stockholms läsesalong – ett eget rum för kvinnors bildning

the enGlish woman’s journal. harvard diGital collections.

När läsarna av Stockholms Dagblad slog upp tidningen den 22 december 1866 höjde nog flera av dem på ögonbrynen. En notis meddelade att en läsesalong skulle öppna. Det i sig var väl gott och väl. Staden saknade allmänt bibliotek och tidigare försök att öppna lokaler för läsning hade havererat. Men den här läsesalongen var enbart för damer! Utan omvägar beskrevs upplägget: Tidningar, tidskrifter, romaner och vetenskaplig litteratur skulle gå att låna. Intresse gick att anmäla i läsesalongens lokal på Drottninggatan 8 eller via brev. Ett abonnemang torde vara en ‘wälkommen julklapp för mången’. Initiativtagare var Sophie Adlersparre, feministisk pionjär och entreprenör för kvinnosaken. Tillsammans med författaren Rosalie Olivecrona hade hon sju år tidigare startat Sveriges första kvinnotidskrift Tidskrift för hemmet som propagerade för kvinnors rätt att studera, utveckla sina förmågor och arbeta: ‘Kvinnan behöver arbetet, och arbetet behöver kvinnan’ löd en devis. Det var omstörtande tankar i en tid då kvinnor antingen förlöjligades eller ignorerades om de höjde rösten. Blåstrumpa var ett skällsord som redaktriserna ville undvika och tidskriften publicerades anonymt. Deras vision var att ge sina medsystrar intellektuell stimulans och själslig näring. Inspirationen till läsesalongen kom från England. Där hade kvinnoaktivisterna i The Langham Place Group startat The Ladies Institute i centrala London med tidskriftsredaktion, mötesrum, café, paketförvaring (en välsignelse för den som varit och shoppat på närbelägna Regent Street) och ett ‘reading room’ där det gick att läsa tidningar och diskutera dagens frågor ända till tio på kvällarna. Som en ‘gentlemen’s club’ fast för kvinnor och kritiken kom som ett brev på posten. Vad skulle kvinnorna göra där? Sitta och diskutera skilsmässodomar, äta sandwich och dricka sherry?

Sophie Adlersparre och Rosalie Olivecrona hade besökt The Ladies Institute när de var på europaresa 1861, fem år innan läsesalongen öppnade i Stockholm. Där träffade de den unga Emiliy Faithfull som startat tryckeriet Victoria Press med enbart kvinnliga anställda. Hon var nästan pojkaktig, skrev Sophie i ett brev hem till sin mamma, hade en djärv stil, grå sidenkjol med ‘måttlig krinolin’ och kortklippt bakåtkammat hår. Matilda Mary Hayes, som inte hade någon krinolin över huvud taget, var en av grundarna till tidskriften The English Woman’s Journal, en inspirationskälla för Tidskrift för hemmet. När hon fick höra att gästerna gav ut sin tidskrift anonymt sa hon: ‘Do put your name to it, I am sure it is a good work.’ Ett år senare gick Adlersparre och Olivecrona ut med sina namn.

Från London åkte de, tillsammans med Rosalies man professor Knut Olivecrona som var med på resan, till Dublin för att delta i en kongress för The Social Science Association, en organisation som bland annat verkade för kvinnors utbildning. Flera av talarna var damer som framträdde inför hundratals människor och deltog i diskussionerna som om, ja, de vore män. Vännerna från Sverige häpnade. De hade aldrig upplevt något liknande. Detta var precis vad de hade letat efter!

Syftet med resan hade varit att hitta inspira-

tion för arbetet med Tidskrift för hemmet. Först hade det gått trögt. I Tyskland ville de uppvakta författaren Luise Büchner, som propagerat för kvinnors rättigheter i boken Die Frauen und ihr Beruf. Men Fräulein Büchner visade sig vara bortrest och några andra kvinnosakskvinnor råkade de inte på. I Frankrike var läget om möjligt än mer hopplöst. Rosalie Olivecrona konstaterade många år senare i en artikel i tidskriften Dagny att det var gott om begåvade kvinnliga filantroper i Frankrike men något ‘samarbete för höjandet af kvinnans ställning’ kunde de inte hitta. Det skulle dröja decennier innan kvinnokampen och rösträttsrörelsen fick fart i Europa men tankar om hur kvinnans ställning kunde förbättras började sprida sig, bland annat via resenärer som Sophie Adlersparre och Rosalie Olivecrona. När de lämnade de brittiska öarna var deras anteckningsböcker fyllda av nya kontakter och idéer. Läsesalongen var bara ett av flera projekt som Sophie Adlersparre satte igång efter resan. Först ut var en Söndagsskola för arbetarflickor. Lärarkåren bestod av bildade kvinnor ur medel- och överklassen som antingen planerade att börja försörja sig som pedagoger och behövde praktik eller som ville ha något meningsfullt att göra: ‘Gif mig något att tänka på, något att lefva för.’ I skolan möttes kvinnor över klassgränserna och med tiden välkomnades även vuxna elever. Behovet var stort. Skolan startade 1863 i ett hörn av Clara församlings flickskola och växte snabbt till 14 skolor runt om i Stockholm, 700 elever, 70 lärarinnor och lektioner även på torsdagar.

Året efter drog Sophie Adlersparre igång en renskrivningsbyrå med enbart kvinnliga anställda som raskt blev framgångsrik. Hennes recept löd: en bra idé, en passande lokal och duktiga anställda. Samma gällde för Läsesalongen.

Det rådde febril aktivitet på Drottninggatan 8 i december 1866, veckorna innan läsesalongen skulle öppna. Den lilla lokalen låg på andra våningen. Upp för trapporna kom bud kånkande på möbler och bokpaket från Norstedt&Söner, Adolf Bonnier och Lars Johan Hierta. Buntar med tidskrifter packades upp, en del hade kommit långväga från Tyskland, England och Frankrike. Flera av böckerna och tidskrifterna var gåvor från utgivarna. En anonym person skänkte generöst med pengar som räckte till möblemanget. Sophie Adlersparre, som bodde i huset bredvid med sin mamma, tittade sannolikt in minst en gång om dagen. Kanske var det hon som hade med sig skylten med texten ‘Tala sakta’ som sattes upp innanför dörren. Här skulle lugn och ro råda. Vid nyår kunde de öppna. Rummen stod färdiga och ‘ett bildat och för saken nitälskande fruntimmer’ vid namn fröken Sköldebrand, var anställd som föreståndare.

Nu saknades bara besökarna. I motiveringen för Läsesalongen som låg på disken och även trycktes i Tidskrift för hemmet uppmanades alla bildningsintresserade kvinnor att teckna abonnemang för tillträde till salongen och hemlån. För att det hela skulle bära sig i längden behövdes vittra damer som kunde ta plats i länstolarna, läsa tidskrifterna, diskutera tidens frågor och sen gå hem med en bok under armen, förhoppningsvis lite gladare och klokare än innan. Uppmaningen lyckades. På ett par veckor hade ett femtiotal anslutit sig och fler strömmade till.

Men alla var inte positiva. Precis som i London hördes kritik. Läsesalongen skulle locka kvinnorna från hemmen på samma sätt som klubbarna lockade männen. Familjer skulle splittras! Nonsens, svarade Sophie Adlersparre, hur splittrade var inte familjerna under säsongen då de gick på bjudningar kväll efter kväll och mammorna satt i fruarnas salong, papporna vid spelbordet och ungdomarna dansade. Andra ansåg att en läsesalong var onödig, böcker gick väl att låna på andra sätt? Och tidskrifter var väl inte särskilt bildande? Alltsammans var bara ett påhitt av kvinnor som ville göra väsen av sig!

Ja, kvinnorna märktes allt mer. Och Sophie Adlersparres projekt: Skolorna, renskrivningsbyrån och läsesalongen gav dem fysiska platser i staden. Läsesalongen var särskilt viktig som mötesplats utanför de egna hemmen. I motiveringen för läsesalongen går att läsa om lärarinnor som bor långt ut på malmarna och undervisar inne i stan. I väntan på nästa lektion får de hålla värmen med ändlösa promenader i regn och rusk eftersom de inte hinner hem och vända. Tänk att istället kunna kila upp till Läsesalongen, hänga av sig hatten och tunga kappan, värma fötterna vid kaminen och läsa senaste numret av The English Woman’s Journal.

Männen hade klubbar, caféer och krogar att tillbringa lediga stunder på och där tidningar fanns att låna. Men de sneglade på Läsesalongens

fridfulla och cigarröksfria miljö och dess breda utbud av tidskrifter som ingen av klubbarna kunde mäta sig med.

Vad fanns då i bokhyllorna i rummen på Drottninggatan? I en katalog från läsesalongens första år 1867 nämns omkring 500 böcker på svenska, engelska, franska och tyska. En blandning av litteratur för allvarliga studier och ‘lättare, förfriskande läsning för lediga stunder’.

På hyllan för facklitteratur fanns böcker om bland annat pedagogik, religion, historia, naturvetenskap och hälsa. Till exempel gymnastikläraren Anton Santessons Skolgymnastik och Gymnastik för unga qvinnor, Bantings Letter on Corpulence och en omfattande bokserie om hälsovård från Ladies Sanitary Associations. På historiehyllan stod bland annat Bruzelius Sveriges historia och Franzéns Svenska drottningar och bland reselitteraturen kunde man läsa om Holland, Paraguay och om luft och bad i Marstrand eller någon av Fredrika Bremers reseskildringar.

Bland skönlitteraturen fanns flera kvinnliga författare som till exempel: Emilie Flygare-Carlén och Elisabeth Barret Browning och idag bortglömda namn som var storsäljande då: Emily Nonnen, Charlotte Mary Yonge och Catherine Gore. Några böcker diskuterade kvinnofrågor som Essays on Woman’s Work av den engelska feministen Bessie Rayner Parkes som de också hade träffat i London och A Woman’s Thoughts about Women i svensk översättning av romanförfattarinnan Diana Maria Mulock, också hon från England.

Den populäre James Fenimore Cooper hade tre titlar på romanhyllan: Hjortdödaren, Gräsöknen och Gränsboerne. Klostret och Abboten av Walter Scott fanns också att låna, liksom romaner av Charles Dickens, Anthony Trollope, Alexandre Dumas och Victor Hugo. Och så klassiker, då som nu: Molière, Shakespeare, Schiller och Milton.

Antalet tidningar och tidskrifter var ett femtiotal. Här gick att läsa senaste numret av Aftonbladet, Posttidningen, Öresundsposten, Malmö Snällpost och en handfull nordiska dagstidningar. Bland tidskrifterna hittade man Tidskrift för hemmet naturligtvis, kulturtidskriften Ny illustrerad tidning, folkbildande norska Skilling-Magazin och danska Folkevennen. Från England kom den illustrerade nyhetsveckotidningen Illustrated London News, från Frankrike den populärvetenskapliga Magasin Pittoresque och från Tyskland dam- och modetidningen Der Bazar. Den litteraturintresserade kunde läsa Cornhill Magazine där nya romaner publicerades som följetong eller franska Critique des livres nouveaux.

Familjer som ville läsa tidskrifterna hemma kunde anmäla sig till en så kallad läsekrets och få bland annat barntidningen The Children’s Friend och familjetidningen Cassell’s Illustrated Family Paper hemlevererade innan de cirkulerade vidare till nästa familj.

Argumentet mot läsesalongen att böcker gick att låna på andra sätt var en sanning med modifikation. Låna böcker av vänner kunde bara den som hade vänner med böcker. Något offentligt bibliotek fanns inte, förutom Kungliga biblioteket som hade begränsade lånemöjligheter och bara öppet dagtid. Och på de kommersiella lånbiblioteken fanns mest bara skönlitteratur.

Lånbiblioteken är en egen historia. De blev allt vanligare under senare halvan av 1800-talet i takt med att bokutgivningen och läskunnigheten ökade. Flera av dem hade kvinnliga föreståndare. På Södermalmstorg fanns till exempel den gladlynta Mamsell Kihlbergs lånbibliotek där det även gick att köpa skillingtryck. Ett stenkast därifrån på Övre Stadsgården låg Tekla Godenius’ dito med romaner på svenska och engelska. På Hamngatan öppnade systrarna Carlén ett lånbibliotek samma år som läsesalongen. Octavia, den ena systern, ägnade sig för övrigt även åt att skriva historiska äventyrsromaner och faktaböcker, särskilt om svenska slott.

Ett abonnemang på ett lånbibliotek kostade ungefär lika mycket som på läsesalongen men gissningsvis betraktade Sophie Adlersparre och hennes medarbetare inte lånbiblioteken som konkurrenter. Kvalitén på deras boksamlingar var omdiskuterad, de hade inga tysta ombonade rum för läsning och sannolikt inga litteraturpedagogiska ambitioner.

Oroväckande många kvinnor är satta på andlig svältkur, står det att läsa i läsesalongens motivering. De riskerar stanna i växten! Läsesalongen ville vara kvinnornas guide till litterära höjder och vidder av vetande. Till ‘en god och ordnad läsning’. Att slumpmässigt välja sin läsning kunde vara skadligt. Liksom att frossa i ‘översättningar av underhaltiga arbeten’. En kvinna som citeras berättade att hon kände sig som en vilde på litteraturens område. Här kunde läsesalongen

gripa in, tipsa om böcker för ett visst intresse, för en viss svårighetsnivå och mota bort litteratur de tyckte höll för låg nivå. Att läsa fel böcker var slöseri med tid, på samma sätt som att ägna sig åt meningslösa tidsfördriv eller tomt grubbel. Både sysslolösa överklasskvinnor och utslitna arbetarkvinnor kunde lyftas av litteraturen. Läs med förnuft, följ med er tid, bilda er! En självklar målgrupp för läsesalongen var lärarinnor, författarinnor, översättare och andra intellektuellt verksamma. En annan var ensamma kvinnor som inte hade råd att köpa sig något att läsa. Ytterligare tänkta besökare var litteraturintresserade kvinnor i familjer som strödde pengar omkring sig på allt utom just böcker. Eller döttrar i bildade hem som inte hade råd att prenumerera på mer än en tidning. Uttråkade fick de läsa samma blad om och om igen medan deras pappor och bröder botaniserade i utbudet på tidningskontoret eller klubben. Det såg ljust ut för läsesalongen under dess allra första vår 1867. De hade öppet alla veckans dagar, halv tolv till sex måndag till fredag och kvällsöppet på lördagar och söndagar till nio. Fröken Sköldebrand bakom disken antecknade alltfler abonnenter. Till och med prinsessan Sofia kom på besök. Samtidigt växte intresset för salongen bland stadens manliga befolkning och en dag kom en förfrågan från rektorn för högre lärarinneseminariet Gustaf Rabe om även männen kunde få tillträde?

Styrelsen var avvaktande. Var det så lämpligt för sedligheten? På villkor att män och kvinnor inte besökte läsesalongen samtidigt röstades förslaget till slut igenom. Öppettiderna utökades. Männen fick vardagskvällarna och lördag och söndag förmiddag. Övrig tid var kvinnornas. Troligtvis låg inte bara dygdighet bakom valet att dela upp öppettiderna. Förebilden hade ju varit en kvinnoklubb, en egen plats för kvinnor.

Så fick Läsesalong för damer sitt nya namn: Stockholms Läsesalong och omvandlades från en kvinnosak med rottrådar hos de engelska feministerna till en populär mötesplats för kulturellt intresserade Stockholmare.

Vad tänkte Sophie Adlersparre när hon såg alltfler herrar gå in genom porten till Drottninggatan 8? Kanske stolthet? Hon hade skapat något flera andra misslyckats med. Nu hade Stockholm en läsesalong och ett bibliotek för åtminstone den allmänhet som hade råd med abonnemanget. Samtidigt hade det inte riktigt blivit som hon tänkt sig. Lärarinnorna och de ensamma kvinnorna hon trott skulle bli stamgäster dök inte upp. Troligtvis hade de inte tid. Dagarna gick åt till arbete och omsorg om andra. De lediga stunder som blev över stannade de helst hemma. Även de gifta kvinnorna och deras döttrar föredrog hemmets lugna vrå.

Men hoppet var inte ute. En dag steg den unga Ellen Key in genom dörren med skylten ‘Tala sakta’. Hon hade en läshunger starkare än Norrström när isen smälte utanför Bondeska palatset, där hon bodde med sin pappa Emil Key, riksdagsledamoten. Hon var en dröm-låntagare, som läste med både intellekt och hjärta och tog till sig litteraturen på djupet. Och så tyckte hon att kvinnorollen var för snäv. Tyvärr finns inga listor över abonnenter bevarade men gissningsvis var inte Ellen Key den enda med intresse för kvinnosaken som hade nytta och glädje av läsesalongen.

Sophie Adlersparre värvade den begåvade Ellen Key som litteraturskribent för Tidskrift för hemmet. Att knyta till sig och stötta lovande unga författare var ytterligare en av hennes specialiteter. Omskrivet är hennes betydelse för Selma Lagerlöf inför debuten med Gösta Berlings saga.

Läsesalongen levde vidare och växte trots tidvis skral ekonomi och lokalbyten. Med åren kom klagomål på de uppdelade öppettiderna. Läsesalongen stod ju för frihet och utveckling! Vore det inte bäst att var och en fick bestämma när ett besök passade? Och så blev det.

År 1887 gick flytten till i en rymlig våning på Beridarebansgatan med utlåningssal, två biblioteksrum, tidningsrum, salong samt dam- och konversationsrum. Claes Lundin beskriver stämningen i Nya Stockholm från 1890: Här kan besökaren ‘sitta bekvämt och under tystnad omkring sig genomläsa så många tidningar och tidskrifter han hinner med till kl. 10 på aftonen samt när han går hem få med sig en efterlängtad bok’. Illustrationen till Claes Lundins text visar idel herrar i djup koncentration över tidningar och böcker. Inga kvinnor? Jo, längst bort i bilden. Inne i konversationsrummet, knappt synliga, står två damer och kikar ut mot betraktaren. Läsesalongen hade alltmer blivit en angelägenhet för män.

Sophie Adlersparre fortsatte sitt enträgna arbete för kvinnors rättigheter. 1884 tog hon initiativ

till att bilda Fredrika Bremerförbundet. Och även om det blivit ont om kvinnor på läsesalongen levde hennes vision om den vidare på annat håll. Med inspiration från Stockholm öppnade en läsesalong för damer i Kristiania och en Kvindelig Læseforening i Köpenhamn. Danskorna hade en exceptionell framgång. Föreningen blev den största i sitt slag i Europa och hade central betydelse för den danska kvinnorörelsen. De hade till slut ett eget hus med föreläsningssal, bibliotek, restaurang och damhotell. På Læseforeningen gjorde Selma Lagerlöf sitt livs första framträdande år 1891 med en framgångsrik uppläsning av de tre första kapitlen ur Gösta Berlings saga. Hon skrev hem till Sophie Adlersparre och berättade. 200 personer hade suttit i publiken!

Fyra år senare 1895 dog Sophie Adlersparre, 72 år gammal. Fredrika Bremerförbundet skulle snart få fullt upp med rösträttskampen och med att utbilda kvinnor i medborgarkunskap. Läsesalongen slog igen 1927, böckerna köptes upp av Stockholms stadsbibliotek. Borta vid Odenplan byggdes för en ny tid. När Gunnar Asplunds bibliotek invigdes året efter stod läsesalongens titlar utspridda på hyllorna. På avdelningen för geografi stod kanske ett exemplar av Fredrika Bremers Resa i Nya verlden stämplad: Läsesalong för damer.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Kungliga biblioteket, handskriftssamlingen Läsesalongens Katalog 1867

Ambjörnsson, Ronny. Ellen Key: En europeisk intellektuell. Stockholm: Bonniers, 2012. Crawford, Elizabeth. Rooms Of Their Own: Victorian And Edwardian Women’s Clubs: Hesitant Beginnings. https://womanandhersphere.com/2012/12/03/rooms-of-their-own-victorian-andedwardian-womens-clubs-tea-and-shopping/ E. K-n. ‘En avslutad kulturinsats: Stockholms läsesalong’. Hertha 1927, nr 8. Esselde [Sophie Adlersparre]. ‘En läsesalong för damer’. Tidskrift för hemmet, tillegnad Nordens qvinnor 1867, nr 1. Esselde [Sophie Adlersparre]. ‘Några besök i Stockholms söndags- och aftonskolor för den qvinliga arbetsklassen’. Tidskrift för hemmet, tillegnad Nordens qvinnor 1866:4. Fryxell, Eva. En kulturbild: Tillkomsten och utvecklingen af Stockholms Läsesalong. Särtryck ur Svensk Tidskrift 1894:7. Uppsala, 1894. Jeppsson, Ann-Lis. Tankar till salu: Genombrottsidéerna och de kommersiella lånbiblioteken. Diss. Uppsala. Uppsala: Uppsala universitet, 1981. Kuylenstierna, Elisabeth. ‘Stockholms läsesalong’. Idun 1902, nr 12, s.186. Leijonhufvud, Sigrid. Sophie Adlersparre (Esselde): Ett liv och en livsgärning, 1–2. Stockholm: Norstedts, 1922–1923. Lundin, Claës. Nya Stockholm. Stockholm: Geber, 1890. Myrstener, Mats. De första folkbiblioteken i Stockholm: Folkbibliotek och andra bibliotek före Stadsbibliotekets tillkomst 1928.

Stockholm: Stockholms stadsbibliotek, 2008. Myrstener, Mats. På väg mot ett stadsbibliotek: Folkbiblioteksväsendets framväxt i Stockholm t o m 1927. Borås: Valfrid, 1998. Olivecrona, Rosalie. ‘Sophie L-d Adlersparre in memorian’.

Dagny 1895, nr 6. Rydbeck, Kerstin. ‘Frigörande folkbildning för flitiga fröknar.

Om kvinnors fria bildningsarbete i 1800-talets Sverige’. I En ny sits: Humaniora i förändring; Vänbok till Margaretha Fahlgren, s.157–65. Uppsala: Uppsala universitet, 2008.

Läsesalong för damer är inte mycket omskriven. Artikeln bygger framför allt på artiklar från kvinnotidskrifterna Tidskrift för hemmet, Hertha, Dagny och Idun. Här levde länge minnet av Läsesalongens ursprung i den tidiga kvinnorörelsen. En viktig källa har också varit Sigrid Leijonhufvuds levnadsteckning över Sophie Adlersparre, som bland annat citerar Adlersparres brev till sin mamma från den betydelsefulla Englandsresan 1861.

Det kända arkivmaterialet över läsesalongen är litet. Inga listor över låntagare är tyvärr bevarade. Däremot finns ett par bokkataloger, bland annat en från 1873 som jag först trodde var den äldsta. När jag bad Kungliga biblioteket om hjälp att ta fram material hittade de en till: Ett tunt litet häfte från 1867, året då Läsesalongens startade. Det var osprättat. Jag gläntade på sidorna och skymtade titlar på böcker, som alltså funnits på hyllorna i den första lokalen på Drottninggatan 8. Jag vågade knappt be om att få det uppsprättat. Personalen på handskriftsavdelningen tog dock det hela med ro och öppnade luttrat bladen.

Mitt letande fortsätter. Förhoppningsvis kommer jag kunna hitta ännu mer material som kan fylla ut bilden av läsesalongens tidiga historia.