George Sand, folkuppfostran och bildning Lena Kåreland

George Sand, folkuppfostran och bildning

George Sand (1804–1876) var hela sitt liv starkt engagerad i frågor som rörde uppfostran, kunskap och lärande, och syftet med denna artikel är att exemplifiera hur detta tar sig uttryck utifrån såväl intellektuella och moraliska som sociala och politiska aspekter. Sin syn på bildnings- och kunskapsfrågor framförde hon både i en mängd debattartiklar och i ett rikt och varierat skönlitterärt författarskap samt i sin omfångsrika korrespondens.

Sand var en visionär med drömmar om en bättre tillvaro, och hon trodde på framsteg och utveckling. Nyckelfaktorerna på vägen till ett rättvisare samhälle var för henne kunskap och bildning, och med utgångspunkt i en socialistisk samhällsuppfattning värnade hon framför allt om arbetarklassens, barnens och kvinnornas rätt till studier och möjligheter till utbildning. Det bästa sättet enligt Sand att komma tillrätta med de stora klyftorna mellan olika grupper i samhället var att ge utbildning till alla. Hon drog en parallell mellan kvinnans och folkets situation och menade att den beroendeställning som de bägge befann sig i främst var orsakad av bristande kunskap.

Sand bars också av en stark övertygelse om litteraturens kraft att förändra och ville därför med sitt författarskap påverka sina läsare. Hon ville inte verka utifrån ett elfenbenstorn. Parollen ‘l’art pour l’art’ var inget för henne. Hon lyckades också nå ut brett med sina romaner och var uppskattad i de flesta samhällsgrupper. Under 1800-talet hörde hon vid sidan av Victor Hugo till Frankrikes mest lästa författare, och alltsedan sin debut 1832 dominerade hon den litterära scenen. Hennes litterära produktion speglar dåtidens stora händelser och viktigare samhällsfrågor, och med ett kontaktnät som sträckte sig även utanför Frankrikes gränser var hon ett välkänt namn. Bland hennes utländska beundrare märktes Heinrich Heine, Fjodor Dostojevskij och Ivan Turgenjev.

George Sand var således under sin livstid en framstående kulturpersonlighet, en kulturkändis med ett modernt uttryck. Alltid befann hon sig i frontlinjen. Alltid gick hon sin egen väg, opponerade sig mot konformism i alla dess former och vägrade anpassa sig till rådande normer, vilket gjorde att hon trots den uppskattning som kom henne till del periodvis blev måltavla för löje och spe. Inte sällan blev hon ett tacksamt offer för karikatyrtecknarnas vassa pennor. Det talades om Sand, inte minst om hennes fria liv och hennes många kärleksaffärer med tidens stora män som kompositören Frédéric Chopin och författaren Alfred de Musset. Men också hennes skandalomsusade romaner utmanade såväl publik som kritiker och blev emellanåt föremål för hetsiga diskussioner. Likaså var Sand en tidig yrkesförfattare som kunde leva på sitt författarskap. Hon stod på egna ben och försörjdes inte av någon far eller någon make, något som var anmärkningsvärt med tanke på att hon var kvinna, verksam i ett land och under en tid, där kvinnan sällan lät sin stämma höras eller tilläts ta till orda offentligt. George Sand var vidare en ikon för kvinnorörelsen och feminismen, en inkarnation av den

modern kvinnan. Och tack vare sitt sociala och kulturdemokratiska patos fick hon tidigt även en roll som folkbildare. Hon var likaså en föregångare beträffande konstuppfostran, den rörelse som växte fram runt om i Europa i slutet av 1800-talet och bidrog till den estetiska inriktning som då kännetecknade kulturklimatet. Till exempel var hon mån om att barn redan från späd ålder skulle få ta emot skönhetsintryck genom att vistas i en så tilltalande miljö som möjligt. Allt skulle vara ‘leende’ runt barnet alltifrån vaggan, ansåg hon. Särskilt ömmade Sand för de fattiga barn som växte upp i en osund stadsmiljö. När hon propagerade för skönheten var hon angelägen om att betona att också det arbetande folket hade behov av att kunna öppna sig för konsten och det vackra. Konsten var inte klassbunden. Den var tid- och gränslös eller som Sand formulerade det: ‘Konsten är för alla länder och alla tider; dess särskilda nytta är att kunna få oss att leva när allt tycks dö.’

George Sand var i mycket före sin tid. Samtidigt var hon receptiv och öppen för andras tankar och alltid väl orienterad i dagsaktuella frågor och samhällsproblem. Hon inspirerades åtskilligt av Jean Jacques Rousseau, som hon beundrade och vars lärjunge hon i många stycken var. Men hon var också kritisk till den store filosofen, främst till hans självbiografi Confessions (1782) som hon fann pompös och självförhärligande. En annan viktig inspiratör i fråga om bildningsfrågor var filosofen och socialisten Pierre Leroux. Det var på 1830-talet som Sand genom kritikern Sainte-Beuves förmedling kommit i kontakt med Leroux’ idévärld. De träffades emellanåt, kunde sitta och prata nätterna igenom, och de utbytte tankar även per brev. Leroux’ filosofi, en kombination av kristendom och socialism, av förnuft och känsla, kan man bland annat kan ta del av i hans verk De l’Humanité från 1840. Han var influerad av den socialistiska rörelsen saintsimonismen, och hans idéer om kunskap och överförande av bildning byggde på en dialektik mellan individualismen och socialismen. Leroux förespråkade även jämlikhet mellan könen, och han värdesatte det manuella arbetet lika högt som det intellektuella.

För George Sand var Leroux den sanne filosofen, en modern Sokrates eller Leibniz. Hans filosofi var enligt henne ‘klar som dagen’ och talade till ‘hjärtat som ett evangelium’. Tillsammans med honom startade hon på 1840-talet en socialistiskt inriktad tidskrift, La Revue Indépendante. I flera av sina romaner, till exempel Consuelo, Jeanne och Le Compagnon du Tour de France samt i självbiografin Histoire de ma vie, ger Sand uttryck för Leroux’ tankar, till exempel den om möjligheten att överskrida motsättningarna mellan individ och samhälle, frihet och jämlikhet, kropp och ande, det förflutna och framtiden.

Efter republikens införande 1870 blev medborgarnas fostran ett ofta dryftat ämne i fransk samhällsdebatt. Men livliga diskussioner om utbildningsfrågor hade förts även tidigare under 1800-talet, och flera reformer hade genomförts. Allmän skolplikt för alla barn, flickor såväl som pojkar, kom dock till stånd först under 1880-talet. Men enligt en lag från 1841 var det obligatoriskt för kommuner med mer än 500 invånare att ha avgiftsfria skolor för pojkar. Denna lag, bakom vilken historikern och politikern François Guizot stod, följdes långtifrån överallt men den kan ses som ett första frö till idén om en allmän skola, gratis och obligatorisk. År 1850 kom en ny lag som förordade att kommuner med minst 800 invånare skulle erbjuda också flickor gratis undervisning.

Att frågor som rörde skola och undervisning tillmättes avsevärd vikt framgår likaså av att de uppmärksammades med en särskild sektion vid de världsutställningar som ordnades i Paris under senare delen av seklet, dels 1867 och dels 1889. Mot slutet av århundradet startades även flera försök att få igång skolundervisning och läsinlärning för fattiga barn på landsbygden. När Sand under senare delen av sitt liv levde större delen av året på sitt herresäte Nohant, söder om Loireda-

len, visade hon stor omsorg om bygdens befolkning och var snar att hjälpa de som led nöd. Här kunde hon förena sina sociala ambitioner med önskan att sprida kunskap. På olika sätt försökte hon lära människorna i sin omgivning att läsa men hon försummade för den skull inte att se till att det fanns mat på deras bord.

George Sands självbiografi Histoire de ma vie är en viktig utgångspunkt för att få en uppfattning om hennes resonemang gällande uppfostran och utbildning. Där berättar hon om hur hon själv uppfostrades och visar hur hon tog avstånd från de roller hon som ung kvinna förväntades spela. Hon ville inte ikläda sig någon korsett eller delta i salongslivets ytliga konversationer. ‘Jag har aldrig tyckt om salongernas parfymerade doft, ljuskronornas glans, korsettens pina, balklänningen och sidenskorna’, skriver hon i ett brev. Sand ville kunna röra sig fritt i naturen, hon älskade att rida, vandra och simma. I självbiografin ägnar hon stort utrymme åt barns kunskapsinhämtande generellt, och även i artiklar och romaner återkommer hon till hur barn lär sig läsa och skriva. Bland annat publicerade hon i tidningen Le Temps 1872 en serie artiklar om olika metoder vid undervisning i läsning och skrivning. Hon betonade att det beträffande läsning inte bara gällde att kunna avkoda en text. Lika viktigt var det att kunna förstå vad man läst.

Sina resonemang bygger Sand på egna erfarenheter av den undervisning hon fick när hon växte upp hos sin farmor på godset Nohant. Hon utgår också från hur hon själv undervisat sina barn och barnbarn och dröjer även vid hur de informatorer med uppgift att förmedla kunskap till de egna barnen, främst sonen Maurice, gått till väga. Också själv hade hon som barn haft en informator. Relationen mellan lärare och elev har ofta stått i centrum för Sands intresse, och barnets moraliska fostran har varit lika betydelsefull för henne som det rent kunskapsmässiga lärandet. Idealet för henne var en individualiserad undervisning, där läraren och barnet gemensamt kunde dela glädjen över att utöka sitt kunnande.

Även den fysiska och den konstnärliga fostran var av betydelse, framhöll Sand. Hennes mål var att forma en hel människa i linje med renässansens bildningsideal, och nog framstår hon själv som något av en renässansmänniska: en mångsysslare med vidsträckta intresseområden; naturvetenskap, läkekonst och botanik fängslade henne lika mycket som målning, musik, sömnad och trädgårdsskötsel. Det framgår bland annat av hennes anteckningsböcker (Les Agendas) där man kan läsa även om mineralogi och entomologi. En mängd herbarier, mineraler och fjärilar finns att beskåda i hennes hem i Nohant, som numera är museum.

När Sand i Historie de ma vie skildrar sin bildningsgång, sitt arbete med de egna barnens studier och sin syn på den tidiga skolningen uppehåller hon sig även vid barndomen, en period i människans liv som vid denna tid inte tillmättes så stor betydelse. Och när hon skildrar en flickas intellektuella och andliga utveckling bryter hon obestridligen ny mark. Flickors erfarenheter hade tidigare inte lyfts fram såsom Sand gjorde. Hon berättar inte bara om lekar, tankar och fantasier utan reflekterar även allmänt över barns utveckling, inte minst över hur man tillägnar sig språket. Härvidlag ger hon prov på stor psykologisk insikt i barnets värld och förundrar sig över hur snabb utvecklingen är under barnets första år,

denna passage från ett tillstånd av kaos till ett tillstånd av förståelse och socialitet, till de första insikterna i språket, detta själens oförståeliga arbete som lär barnet att ge namn inte bara åt yttre föremål men åt handlingar, tankar, känslor, allt det som har att göra med livets mirakel. Vad jag vet har ingen lyckats förklara detta. Jag har alltid förundrats över de första ord som jag hört små barn uttala. Sands levnadsskildring som skrevs mellan åren 1847 och 1854 är en av 1800-talets stora självbiografier, dessutom skriven av en kvinna. Den gavs ut i tjugo volymer 1854–55, och en andra utgåva i tio volymer följde 1855–56. Sand var fyrtiotre år när hon började skriva om sitt liv och hade hunnit fylla femtio när hon avslutade sitt verk. Det finns en enkelhet och direkthet i hennes sätt att berätta, något som skiljer henne från med henne samtida självbiografiska författare, till exempel Rousseau och Chateaubriand. Sand betonar ofta att hon inte uppfattar sig som unik. Hon såg sig inte som en romantisk undantagsmänniska vilket hennes manliga författarkolleger gärna gjorde.

I självbiografins reflektioner över relationen mellan individ och samhälle kan man spåra ett

GeorGe sand, landskap med ruin och slott. okänt årtal. national Galleries oF scotland.

inflytande från den tidigare nämnde Leroux. Denne har särskilt lyft fram bandet mellan generationerna liksom den överföring (transmission) av kunskap inklusive minnen och känslor, kort sagt det i vid mening mänskliga arv, som överförs mellan släkter. Människan livnär sig av dem som gått före, menar Leroux, och har därför en skuld till tidigare generationer. Detta gäller enligt Leroux även konsten. En not i en konsert, en fras i ett samtal, ett ord i en mening kan inte isoleras utan att därmed förlora sitt värde och sin betydelse. Mänsklighetens liv är en dialog, ett oavbrutet samspel och en ständigt pågående konsert som löper från sekel till sekel.

På ett likartat sätt hävdar Sand att det individuella inte har någon betydelse i sig. Individens liv kan inte ses isolerat utan hänger tätt samman med andra människors liv, framförallt med tidigare generationernas, en uppfattning som helt ligger i linje med Leroux’ föreställningar. Var och en är visserligen skapare av sitt eget livsverk, men var och en är också son eller dotter till sina anförvanter, till sina fäder och mödrar, framhåller Sand. Detta människans beroende av tidigare släkten får till följd att hon lägger särskild vikt vid det allmänna, det som kan vara av intresse också för andra. I sin självbiografi undviker hon därför det strikt personliga. I stället strävar hon efter att överskrida individens gränser och bärs av en önskan att de minnen av sitt eget liv som hon lyfter fram ska vara representativa. Då kan andra känna igen sig i det hon berättar. ‘Mitt liv är också ert’, skriver hon. En sådan formulering tyder på en önskan att gå upp i ett anonymt kollektiv. Sand tycks drömma om ett slags universell identitet, vilket tydliggörs när hon skriver: ‘Vi lyckas inte förstå oss själva och inse vilka vi är förrän vi glömmer oss själva och blir en del av mänsklighetens stora medvetande.’ Liknande föreställningar omfattades som vi sett av Leroux och av andra samtida utopiska socialister.

Hur kunskap överförs är något som på olika sätt tas upp också i George Sands romaner, dock främst i de från 1840-talet med en socialistisk inriktning. Där kan man till exempel finna scener som visar hur ett barn lär sig läsa. Även i en relativt sen roman som Nanon (1872) skildras läspro-

cessen. En intressant roman i fråga om läsinlärning är Jeanne (1844), där hjältinnan är analfabet. Berättelsen utspelar sig under 1820-talet på landsbygden och belyser den icke läskunniga Jeannes situation, ett naturens barn som aldrig fått någon undervisning och som aldrig fått komma i kontakt med kultur av något slag. Hur är ett sådant barns tankar, frågar sig Sand. Hon tycks mena att för en individ som Jeanne, sprungen ur jorden och naturen, har läsförmågan inte någon större betydelse och inte heller skriftkulturen.

Jeanne har såsom Sand beskriver det ett slags direktkontakt till poesin och fantasins rike. Till sinnet är hon poetisk och ren och har redan uppnått ett idealtillstånd. Hon är ett undantag, betonas det. Resonemanget kan förvåna med tanke på vad författaren i övrigt skrivit om kunskapens betydelse. Men i Jeanne går Sand så långt att hon nästan ifrågasätter läsningens nytta. Att kunna läsa framstår i denna roman som en fåfänglig kunskap, en inställning som går stick i stäv med vad Sand i andra sammanhang förfäktat.

En helt annan syn på läsning finner vi i romanen Nanon (1872), där författaren visar hur förmågan att kunna läsa kan bidra till att man lättare integreras i samhället. Romanens berättarjag är den sjuttiofemåriga Nanon som i ett tillbakablickande perspektiv berättar om tiden då hon var ung i samband med franska revolutionens utbrott. Hon har växt upp under enkla förhållanden, blev tidigt föräldralös och togs om hand av sin farfar, en fattig bonde. Skildringen av Nanons utveckling belyser även hur revolutionen på olika sätt griper in i människornas vardag. Den idogt arbetande Nanon lyckas bygga upp en förmögenhet, något som blivit möjligt i ett samhälle som stöpts om genom revolutionen och bidragit till att det växt fram en annan syn på samhällsklasserna. Framför allt har klasskillnaderna blivit mindre framträdande.

Romanen Nanon handlar på flera plan om förlust. Nanon har förlorat allt och Émilien, en adelsman som blir hennes man, har förlorat sin familj och är också han ensam i världen. Men tillsammans bygger Nanon och Émilien upp en ny och bättre tillvaro. Nanon ser till att hela tiden skaffa sig kunskaper. Med hjälp av Émilien lär hon sig läsa vid 16 års ålder och börjar sedan undervisa bygdens barn i läskonsten. Hon är angelägen om att sprida sina kunskaper och ge folket tillgång till skriften. Härigenom höjs hennes status och anseende i byn. George Sand betonar att läsförmågan innebär förpliktelser, den ska inte behållas för den enskilde utan delas med andra och spridas. För Nanon är det en stor händelse att få lära sig läsa, det blir ett slags initiationsrit till en annan tillvaro. Den dag hon haft sin första läslektion upplever hon världen på ett annat sätt än tidigare och en poetisk känsla väcks inom henne, när hon med Émilien vid sin sida betraktar naturen omkring sig:

Solen gick ner till höger om oss, kastanje- och bokskogarna lyste som eld. Ängarna färgades röda, och när vi fick syn på floden, tycktes den vara helt i guld.

För första gången lade jag märke till dessa företeelser och jag sa till min lille bror [Émilien] att allt tycktes fantastiskt. […] mina bländade ögon såg röda och blå bokstäver i den nedgående solens strålar. Nanons intellektuella utveckling medför också att hennes tidigare blyghet försvinner. Den entusiasm och glädje som de förvärvade kunskaperna ger henne förändrar hennes personlighet och ger henne helt nya möjligheter att orientera sig i tillvaron.

Även i George Sands lantlivsskildringar från hemtrakten Berry skildras läsprocessen och tillägnandet av kunskap. Dessa romaner är exempel på hennes intresse för folklore, vilket hon gett prov på också i samlingen Légendes rustiques (1858). I François le Champi (1850) står den föräldralöse François i centrum. Det är en berättelse om ett hittebarn, ett vanligt tema i dåtidens litteratur. François är ett naturbarn, och Sand har i skildringen av honom och den primitiva lyckan i naturens sköte inspirerats av Rousseau, vars ande i hög grad svävar över berättelsen. Men inflytandet från Leroux är också märkbart och visar sig i den dröm om ett bättre samhälle som Sand gestaltar i sin roman. François tas om hand av Madeleine, en mjölnarhustru med vars hjälp han lär sig läsa. Hans kunskapsiver är stor och han är också angelägen om att kunna föra den erhållna läsförmågan vidare.

Kunskapsförmedling är ett tema även i Consuelo och i dess fortsättning La Comtesse de Rudolstadt. Där förekommer en ömsesidig undervisning och kunskapsutväxling mellan huvudpersonerna Consuelo och Albert de Rudolstadt. Sand har i detta verk i romanform omsatt åtskilliga

euGène delacroix, GeorGe sands trädGård i nohant. ca 1842–43. metropolitan museum oF art.

av de idéer som Leroux presenterade i sitt ovan nämnda arbete De l’humanité (1840). En grundtanke för Leroux är att människan inte återföds i himmelen utan i den jordiska mänskligheten.

Berättelsen om Consuelo, som först gick som följetong i La Revue des Deux Mondes 1842–44, har handlingen förlagd till 1740-talet. Det är en konstnärsroman om en sångerska, Consuelo, dotter till en fattig sångerska som åkt runt i Europa för att kunna försörja sig. Romanen rymmer inlevelsefulla skildringar av dåtidens musikliv i Venedig, Wien och Berlin. Consuelo för en vagabonderande tillvaro och befinner sig alltid på vandring mellan olika orter. Musiken som har en central roll i romanen diskuteras ingående som konstart. I linje med romantikens uppfattning anses musiken sätta människan i kontakt med naturen och föra henne till en idealvärld. Den som utövar musik försätts lätt i ett överjordiskt, mystiskt tillstånd, och även den som lyssnar påverkas starkt.

Musiken säger allt det som själen drömmer om och förnimmer som det mest mystiska och upphöjda. Den är en manifestation av de idéer och känslor som

det mänskliga ordet inte kan uttrycka, en uppenbarelse av det oändliga. Detta konstaterande i romanen kan jämföras med vad Sand skriver om Chopins musik i Histoire de ma vie: ‘Han har fått ett enda instrument att tala det oändligas språk.’

Romanens politiska tema tydliggörs i skildringen av ett hemligt sällskap ‘Les invisibles’ (De osynliga) som har många likheter med frimurarna. Leroux som själv var frimurare hade orienterat George Sand i ämnet. ‘Les invisibles’ har som mål att utan våld skapa jämlikhet i samhället, och här kommer romanens sociala budskap fram. Consuelo blir delaktig i sällskapet och genom hennes erfarenheter ges en bild av förhållandena i dåtidens samhälle. Hon blir alltmer insatt i politiken, och hennes politiska ideal är den tjeckiske teologen och reformatorn Jan Hus. Han framstår i romanen som en frihetssymbol, medan hans samtida såg honom som en kättare och dömde honom till döden 1415. För Consuelo, som är folkets, barnens och dårarnas vän, är det religiösa nära förbundet med det politiska. Vidare finns ett tydligt feministiskt perspektiv i roma-

nen som ställer frågan hur en kvinna ska hantera de repressiva lagar och regler som styr tillvaron. Också här betonas kunskapens betydelse. Flickan och kvinnan måste ges mer utrymme och få möjligheter att se sig omkring i världen. Hon måste bli lyssnad till.

Consuelo träffar under sin vandring i Europa greven Albert de Rudolstadt, som hon gifter sig med. Denne är en visionär som lever utanför världen och verkligheten. Han tycks söndersliten av en inre eld och i skildringen av hans gestalt visas hur hårfin gränsen är mellan geni och galenskap. Albert blir en läromästare för Consuelo och undervisar henne om ett kommande samhälle som är fritt, jämlikt och broderligt. Han förklarar för henne historiska skeenden. Men också Consuelo har något att lära ut. Albert som besitter en despotisk makt, är alltför högmodig och anser sig ha förmåga att avslöja tillvarons alla hemligheter. Han tror sig vara Guds like, i stånd att förstå både nuet och det förflutna. Framförallt har han en tendens att borra ner sig i det förgångna medan Consuelo befinner sig i nuet.

På ålderns höst skrev Sand sagor för sina barnbarn och här kunde hon förena sitt pedagogiska engagemang med det estetiska och med en muntlig berättartradition. Med sin sagosamling Contes d’une grand-mère (1873) skriver hon in sig en kvinnlig berättartradition och kunskapsförmedling. Samtidigt knöt hon an till den franska sagan med Charles Perraults Les contes de ma mère l’Oye. Denna sagosamling utgavs 1697 och inledde de följande decenniernas intresse för sagan som blev en genre på modet.

Sand vänder sig i sina sagor ofta direkt till sina sondöttrar Aurore och Gabrielle. Hon vinnlägger sig om att skapa en muntlig berättarsituation, och man förnimmer i texten en tydlig berättarröst som inger närhet och förtrolighet. Hon framhåller att hon skriver för att i någon mån instruera sina barnbarn men mest vill hon roa. Hon ansåg dock att språket inte skulle vara alltför tillrättalagt och förenklat. Följaktligen väljer hon inte bort svåra ord utan förklarar dem i stället. Det finns således klart pedagogiska avsikter bakom hennes sagor. Sagan ‘Le Géant Yéous’ inleds med en dedikation som lyder: ‘När du lyssnar till denna berättelse om jätten Yéous kommer du att lära dig vad en metafor är.’

Sagorna kunde ibland även kräva en noggrann dokumentation från författarens sida. När hon till exempel skrev ‘L’Élephant’, som sedan fick titeln ‘Hunden och den heliga blomman’, hade hon skaffat sig åtskilliga kunskaper om Indien. Men det instruktiva kombineras med det nöjsamma. Det fantasifulla och imaginära skulle enligt Sand inte undanhållas barnen, men de skulle också bli orienterade om verkligheten. Budskapet i sagorna har ofta en moralisk underton. Vidare är sagornas syfte ofta att ge barnen en förståelse för tillvarons mysterier, och en del innehåller filosofiska tankegångar. Sand tycks till sina barnbarn ha velat ge en föreställning om hur hon tänkt sig livet efter detta. Således ges det ofta exempel på hur djur och människor i linje med reinkarnationstanken transformeras om efter döden. Enligt Sand går skapelsen sakta med säkert mot en guldålder, då människorna lever i endräkt och några krig inte längre förekommer. Sand hade en positiv syn på framtiden och utvecklingen.

Andra gånger kan det röra sig om att i sagans form ge mer konkreta kunskaper om den omgivande naturen. Naturen har stor betydelse i sagorna och Sand ger prov på en av romantikens idévärld präglad naturuppfattning där allt är besjälat. Hennes sagor har gärna långa och invecklade naturbeskrivningar, vilket skiljer dem från de traditionella folksagorna. Man ser också att drömmen, ett vanligt inslag i Sands berättelser, inte sällan kan ha en kunskapsförmedlande funktion. Den gör det möjligt att uppfatta verkligheten på ett nytt sätt och den kan ge insikter om framtiden. I ‘Château du Pictordu’ får huvudpersonen Diane genom drömmen klart för sig att hon ska bli konstnär som vuxen. I drömmen möter hon också bilden av sin döda mor. Drömmen står således i förbindelse både med det förflutna och med framtiden. Som framgått förhåller sig Sand vanligen ganska fritt till folksagans mönster. Hennes sagor påminner mer om E.T.A. Hoffmanns fantastiska berättelser.

‘Château du Pictordu’ är intressant även i pedagogiskt hänseende. Flickan Diane har gått i en klosterskola men får under berättelsens gång istället undervisas hemma av en god vän till fadern, doktor Féron. Denne tillämpar pedagogiska principer enligt vilka det är barnet och dess behov som står i centrum för undervisningen. Läraren lyssnar som en Sokrates till Dianes fun-

deringar och fantasier och utvecklar hennes intellekt genom att ställa frågor som driver Diane att reflektera och fördjupa sina tankar. Men doktor Féron är också mån om sin elevs känslomässiga utveckling och vill stimulera hennes sinnen och hennes fantasi.

Sand försöker i sagans form förmedla allt det som var viktigt för henne i livet: samvaron mellan människor och allt levande liksom omsorgen om naturen och konstens betydelse. Hon trodde på naturen och dess kraft: Naturens lag innebar för henne att alltid ‘skjuta nya grenar, alltid tränga fram, alltid återfödas, alltid söka och vilja livet, alltid omfamna sin motsats för att smälta samman, alltid åstadkomma blandningarnas och kombinationernas underverk, varur nya underverk träder fram’. För Sand styrdes historiens utveckling av en humanitetens lag, vilket innebar optimism och tro på ständiga förbättringar. Enligt Marcel Proust, som beundrade Sand, utstrålade hennes romaner alltid ‘godhet och en tydlig moral’.

Sands kunskapsbegrepp är som synes omfattande och varierat. Hon kan ibland gå ner på detaljnivå och engagerat diskutera olika principer och metoder för läsinlärningen. I andra sammanhang ser hon lärande och bildning i ett vidare perspektiv. Hon lyfter fram sin tro på de skapande krafterna i människan och tar upp kunskapsfrågorna i ett filosofiskt perspektiv. Som framgått innebär det för Sand ett stort ansvar att ha haft förmånen att få tillägna sig kunskap. Denna är inte personlig, den ska föras vidare. Här kommer de moraliska och politiska aspekterna in. I ett liknande ljus kan man även se hennes eget författarskap. George Sand ville nå ut till många läsare, ville påverka, och hoppades att hennes romaner skulle kunna bidra till att forma ett bättre samhälle, skapa fred och rättvisa och ge bättre villkor för utsatta grupper i samhället.

LITTERATUR

Litteraturen om George Sand är rik och här nämns endast några arbeten som varit av betydelse för denna studie. Bland viktigare biografier som ger en helhetsbild av Sands liv och författarskap märks: Jean Chalon, Chère George Sand (Paris: Flammarion, 1991); Hortense Dufour, George Sand la somnambule (Paris: Editions J’ai lu, 2002); Belinda Jack, George Sand: A Woman’s Writ Large (London: Chatto & Windus, 1999) och Martine Reid, Signer Sand: L’oeuvre et le nom (Paris: Belin, 2003).

Det franska George Sand-sällskapets årsskrift (2013, nr 35) har temat ‘George Sand et l’éducation’ och innehåller ett flertal artiklar som belyser ämnet i olika perspektiv. Där ingår bland annat en artikel om ‘Pierre Leroux et l’éducation’ av Bruno Viard, s.25–40. Om fransk skolutbildning för flickor kan man läsa i samlingsvolymen L’Éducation des filles au temps de George Sand, redigerad av Michèle Hecquet (Arras: Artois Presses Université, 1998). Där ingår bland annat artikeln ‘George Sand: l’éducation d’une enfant du siècle’ av Isabelle Hoog Naginski, s.189–99. Likaså kan man där ta del av Francis Marcoins artikel ‘Une éducation contre le monde: les bibliothèques de la jeunesse catholique’, s.121–29. På svenska finner man en presentation av George Sands liv och verk i Älska det är allt! George Sand i liv och dikt (Stockholm: Atlantis, 2014) av Lena Kåreland. I Kårelands Förbjuden frukt (Stockholm: Appell förlag, 2018) ingår en artikel om ‘George Sand och Ellen Key – två visionärers drömmar om ett bättre samhälle’, s.127–44. Paris på de älskandes tid av Knut Ståhlberg (Stockholm: Norstedts, 1998) ger huvudsakligen en skildring av Sands stormiga liv och hennes relationer med Chopin och Musset.

Slutligen bör nämnas att de citat av Sand som förekommer i texten är min översättning.