Bror och böckerna. Ur bokhyllorna i Bror Hjorths hus

Bror och böckerna

Ur bokhyllorna i Bror Hjorths hus

ger han en god överblick över boksamlingens karaktär och har säkert utgått från kartoteket. De dryga 37 hyllmetrarna med närmare tvåtusen volymer präglas givetvis främst av konstböcker. Men skönlitteratur, politik, filosofi och religion är också framträdande ämnesområden. Inriktningen är inte särskilt förvånande – Bror Hjorth

Coronasommaren 2020 besökte jag konstnärshemmet Bror Hjorths Hus, denna oas i Uppsala som är ett så fint besöksmål. Återigen lade jag märke till hur speciellt konstnärens bibliotek är utformat och exponerat. Här rör det sig inte om strikt ordnade inbundna böcker med vackra skinnband och guldsnitt signalerande kulturell status. Merparten av böckerna i de enkla trähyllorna är häftade och står liksom bågnade mot varandra i en anspråkslös ordning. Böckerna ser faktiskt tämligen trasiga ut. Där och då väcktes idén att kontakta muséet och fråga om det fanns någon förteckning över boksamlingen, nyfiken på samlingens karaktär och inriktning. Museichefen Tomas Järliden letade reda på två kortkartotek som gjorts för länge sedan över Bror Hjorths böcker.

Coronan fortsatte att prägla tillvaron och i februari 2021 fick jag låna hem kartoteken för att skriva in de maskinskrivna korten i ett excelark med syftet att i ett senare skede kunna titta på böckerna i fysisk form. Excel-arket ordnades i kategorier som författare, titel, förlag, ämnesområde osv. Att träget skriva in titlarna från korten i kortlådorna till ett digitalt program i datorn var en tålamodsprövande uppgift. Men under tiden fick jag tillfälle att reflektera över vilken typ av litteratur som konstnären Bror Hjorth skaffade under livet. Långt svårare är att bedöma vilka böcker som haft störst betydelse för honom.

Hans-Olof Boström, chef för Bror Hjorths hus 1987–1993, har i sin bok om konstnären från 1994 till hundraårsminnet av dennes födelse skrivit ett rejält kapitel om biblioteket och läsningen.1 Här

bror hjorth 1944, Foto arne holmström.

var verkligen en läsande och reflekterande person. Det märks också då böckerna ser använda ut där de står i de enkla trähyllorna.

Bror Hjorth levde mellan 1894 och 1968, en period då de tryckta böckerna fortfarande var centrala verktyg för personlig utveckling, folkbildning och utbildningen i stort. Konstnärens andra hustru, Margareta Adde (1931–1985), ger i Närbild av Bror (1978) en rad trådar in i Bror Hjorths tankeliv och hans förhållande till litteratur och läsning. ‘Liksom folkmusiken var en djup och frisk källa för Bror att ösa ur för sin konst, var en viss sorts litteratur mer än annan en stor stimulans i hans skapande liv.’2

De materiella förutsättningarna för att kunna få tillgång till böcker och läsning grundlades redan under uppväxten, då fadern kronoskogvaktaren Emil Hjorth i Dalboda tre mil norr om Uppsala, ekonomiskt hjälpte de bägge sönerna Gösta och Bror att genomgå läroverk och ta studenten. Förutom utbildning, sjukvård och bidrag till utrikes resor lär bokinförskaffandet ha ingått i de tunga utgifter som fadern hade för de bägge sönerna.3

Alla de boktitlar i Brors bibliotek som skrivits in i excel-dokumentet bildar en koloss på lerfötter. Hur ska jag kunna hugga mig in i materialet utan att det blir sifferexercis och tråkig statistik? Är kategoriseringar och struktur viktigt? Jag väljer i detta sammanhang – ett temanummer om boklig bildning – att försöka närma mig böckerna som artefakter. Vilka var viktiga och oumbärliga? I hur hög grad kan det avgöras genom antal titlar av vissa favoritförfattare?

Här koncentreras studien på några författarskap från 1920-talet och fram till Bror Hjorths död 1968, som finns frekvent representerade i boksamlingen. Dessa personer var samtida med Hjorth och ingick i liknande kultursfärer och bildade konstnärens intellektuella inspirationskällor. Man kan kalla Brors böcker för hans konstnärliga medicin.

Författaren Stina Aronson finns representerad med tio titlar. Särskilt Gossen på tröskeln från 1942 är av intresse då Bror Hjorth gjorde omslaget till den boken. Ester Kristina Andersson, som var författaren Stina Aronsons namn i ungdomen, var under en tid förlovad med Brors äldre bror Gösta och hon umgicks i det Hjorthska hemmet i Dalboda. Bror fäste sig starkt vid Stina och var även hemligt förälskad i henne.4

Erik Blomberg, jämnårig med Bror Hjorth, verkade som lyriker, konstkritiker och sympatiserade med arbetarförfattarnas inriktning under 1930-talet. I serien Svenska målare utgiven av förlaget Svensk litteratur utkom Blomberg 1942 med den första större studien om Bror Hjorth, som fick en omarbetad utgåva 1952. Serien hade börjat utges 1937 med en skrift om Helmer Osslund och sedan följde Carl Ryd, Sven Erixson, Leander Engström, Åke Göransson, Carl Kylberg, Johan Johansson och Eric Hallström. Erik Blombergs insats för de moderna radikala bildkonstnärerna var helt central i samtiden. Han hade exempelvis 1940 givit ut boken Mosaik, där texter om litteratur, teater och konst samlades. Bror Hjorth förvarade hela sexton titlar av Blomberg i sitt bibliotek, vilket är anmärkningsvärt många av en och samma författare.

Tora Dahl hörde till Bror Hjorths bekantskapskrets, men det finns bara två titlar noterade i kartoteket. Ett skäl till detta kan möjligen vara att Bror Hjorths änka Margareta tog med sig Dahls böcker till sitt nya hem efter makens död.

Fjorton titlar av Vilhelm Ekelund visar på denne författares position som ett vitalt namn för estetiskt verksamma personer, en betydelsefull författarnas författare och även så för Bror Hjorth. I en av diktsamlingarna, Concordia animi, har Bror Hjorth lagt in stadgarna för Vilhelm Ekelundsamfundet, som hade bildats 1939. Men själva boken är som ganska många andra i boksamlingen osprättad.

Fyra diktsamlingar av Ingeborg Erixson, gift med konstnären Sven X-et Erixson, vittnar om konstnärskontakterna. Dedikationerna från ‘Bojan’ är familjärt tillställda Tove (Brors första hustru) och Bror Hjorth.

Jan Fridegård hör till de allra mest frekventa författarna hos Bror Hjorth med 22 titlar, alla med personliga dedikationer. I Porten kallas trång från 1952 skriver Fridegård med en hälsning från vårt landskap, alltså det gemensamma uppländska. Det finns en släktskap i uttrycken mellan författaren Fridegård och bildkonstnären Hjorth. Bägge var viktiga personer i Uppsalas kulturliv och avled bara med några månaders mellanrum 1968. Det är anmärkningsvärt att deras relation inte alls uppmärksammas i den lilla skriften Författare i Bror Hjorths hus.

Filosofen Ingemar Hedenius finns företrädd

med fem titlar. Bror Hjorth var intensivt intresserad av filosofi, religion och samhällsfrågor och Hedenius blev en personlig vän. I sina memoarer ägnar Hedenius ett långt stycke åt Hjorth och framhåller att hans beundran för konstnären var starkare än dennes beundran för honom. Hedenius bodde nästan granne i Kåbo, ett villaområde i Uppsala. Bror Hjorth hade flyttat dit 1943 efter att ha låtit uppföra en personlig villa med ateljé ritad av Sten Hummel-Gummaelius.5

Gustav Hedenvind-Eriksson, en av föregångarna i den svenska arbetarlitteraturen, finns rikligen företrädd på Norbyvägen 26 i Uppsala med 15 titlar. Med dikten mot befrielse från 1955 var en signifikativ titel från denne rese inom autodidakternas skara. Några av böckerna är försedda med författarens dedikation.

Uppsalaförfattaren Björn-Erik Höijers sju titlar har alla blivit dedicerade till konstnären från författaren. Bror Hjorth gjorde omslagen till Höijers romaner Innan änkorna kom (1951) och Berättelsen om Jenny (1964).

Toyohiko Kagawa (1888–1960) finns representerad med åtta titlar. Den japanske författaren och socialreformatorn, flera gånger nominerad till Nobelpriset i litteratur och Nobels fredspris under 1940- och 50-talen, var en författare som givetvis intresserade den samhällsengagerade konstnären. Numera är detta författarnamn tämligen obekant för den breda allmänheten.

Hans Kinck (1865–1926), norsk författare och filolog, utmärker sig med närmare 40 titlar publicerade i Kristiania, senare Oslo. Kinck var en av Nordens yppersta stilister, men helt bortglömd nu. Bror Hjorth hade enbart titlarna på originalspråket norska. Och ännu idag finns det endast fyra titlar av Kinck översatta till svenska språket.

Samlingen med böcker av Pär Lagerkvist omfattar 25 titlar. Diktsamlingen Hjärtats sånger, skådespelet Seger i mörker och novellerna Onda sagor är försedda med dedikation från författaren.

Endast två titlar av Sara Lidman hittas i hyllorna och här kan man anta att det är av samma orsak som med Tora Dahl. Margareta Hjorth tog möjligen med sig hennes böcker till sitt fortsatta liv. Det var ett författarskap som säkert kändes angeläget för den unga änkan.

Den samtida författaren Ivar Lo-Johansson ingår i biblioteket med 22 titlar och de allra flesta är försedda med dedikationer. Bror Hjorth och Ivar Lo brevväxlade flitigt från 1947 till 1955 angående Hjorths eventuella illustrationer av utvalda noveller i samlingarna Statarna (1936–1937). Men det stort tänkta projektet (50 noveller) blev aldrig genomfört. Novellen ‘En hästs historia’ blev den enda som Bror Hjorth illustrerade.6 Den trägne smålänningen Sven Ljungberg tog över och 1961 utkom hos Bonniers en bibliofilupplaga med Ljungbergs trägravyrer till Statarna.

Artur Lundkvist förekom även han med 22 titlar. Bror Hjorth gjorde ett antal porträtt av denne författare, som han upptäckt redan i och med Lundkvists debutdiktsamling Glöd från 1928. Livsdyrkan, vitalism och kärleksbudskap inspirerade Hjorth och Lundkvist sinsemellan.7 Märkligt nog återfinns inte diktsamlingen i Hjorths bibliotek. Kanske har den förkommit eller gått vidare till Margareta Hjorth.

Givetvis var författarparet Harry och Moa Martinson centrala för Bror Hjorth. Biblioteket har 17 titlar av Harry och 7 titlar av Moa, flera med dedikationer. Bror Hjorth gjorde omslagen till Moas Drottning Grågyllen 1937 och Harrys Midsommardalen 1938. Rid i natt är den enda titel av Vilhelm Moberg som står i Hjorths hylla.

Den norske författaren Tarjei Vesaas (1897–1970) betydde mycket för Bror Hjorth. De åtta titlarna som finns i biblioteket är både på originalspråk och översatta till svenska, flera med dedikationer. Margareta Hjorth lyfter särskilt fram bekantskapen med denne författare från slutet av 1950-talet. Vesaas hälsade på i Uppsala tillsammans med norska vänner och Sara Lidman. Hjorth och Vesaas var bägge tigande och blyga, Sara Lidman kvick och rolig. Men trots

tystnaden gjorde de två männen stort intryck på varandra. Vesaas uppskattade miljön hos Hjorth som fascinerad läste Fåglarna och Isslottet, men helst på nynorska. Han gav sig till och med in i en debatt i Dagens Nyheter om kvaliteten på den svenska översättningen av Isslottet 1963, utförd av Gustav Sandgren. För Bror Hjorth var det formen som var det viktigaste.8 Bildkonstnären betonar hur viktig språkets rytm och modulation är. En fördjupning i översättningarna av Vesaas från norska till svenska borde utföras i syfte att utröna om det ligger något i Bror Hjorths kritik.

Margareta Hjorth formulerar sin makes litteratursyn på ett tydligt sätt: ‘Bror brukade ju våghalsigt påstå att man kunde avgöra om en bok var värd att ödsla tid på genom att läsa den första sidan, ja, kanske bara de första raderna. För honom var litteraturen ointressant och steril om språket inte var uppbyggt i klara, rediga former, i bilder som kom honom att uppleva verkligheten på ett nytt och verkligare sätt, om orden inte stod intill varandra så att de bildade en rytmiskt levande melodi.’9

Vidare finner vi ett flertal verk av Goethe, Nietzsche, Schopenhauer och Strindberg i Bror Hjorths hyllor. Dessa giganter i den europeiska litteraturhistorien ingick självklart i hans bildningsgång och följde honom genom livet. Klassiker och radikaler stod sida vid sida hos den allsidigt bildade konstnären.

I början av 1960-talet började Bror Hjorth skriva ned citat i ett poesialbum som han hade tänkt ge ut av trycket som ett ‘konstnärligt credo’.10 Bland poeterna var Fröding, Karlfeldt och Birger Sjöberg centrala och väsentliga på ett djupt personligt plan. Hos Sjöberg uppskattade Hjorth idyllen, humorn och självironin och han hade tankar på att illustrera diktaren. Men det blev aldrig av.11

Bror Hjorth hade ett kluvet förhållande till illustrerade böcker. Han ifrågasatte om det var möjligt att blanda ord- och bildupplevelser. Men ett viktigt undantag fann han i antologin Poésies et dessins från 1953 där dikter på franska försågs med teckningar av stora konstnärer. Här uppfattade han att det fanns en samhörighet konstnärligt och stämningsmässigt.12

Det blev inte så många bokomslag som fick Bror Hjorths signatur. De som han gjorde för titlar av Eyvind Johnson, Moa och Harry Martinson och Björn-Erik Höijer liknar i hög grad X-ets stil, utförda i grov stil och tidstypiska. Hjorth fick aldrig tillfälle och ville kanske inte heller utvecklas till en medveten bokformgivare. Hans uttryckssätt var ett annat med en plastik som krävde volym och form i handfasta material.

I självbiografin Mitt liv i konsten från 1967 får vi komma Bror Hjorths egen bildningsgång under unga år nära:

Jag läste mycket, fick alla böcker jag ville ha. Fast far skakade på huvudet och tyckte det var mycket dumheter jag lärde mig. Jag läste om den nya konsten, främst presenterad av August Brunius, och jag tänkte på vad kamraterna pratat den korta tiden i Stockholm. Jag läste Pär Lagerkvist och mina gamla vänner Strindberg, Fröding, Karlfeldt. Jag började också läsa filosoferna, och fann att de var långt intressantare än de stickprov man fått i skolan av filosofi.13

Efter att ha presenterat de centrala grupperingarna inom bildkonsten under sin utveckling som konstnär fastslår Hjorth med kraft att det som emellertid mest grep honom var den unga litteraturen:

Här marscherade upp en grupp ungdomar direkt från arbetar- och bondemiljö med nya signaler och med nya idéer om skapande. Starkare än i den avbildande konsten kände man här en vilja till något annat. I Paris hade jag varit avkopplad ganska mycket från det som hände hemma i litteraturen. De äldre Pär Lagerkvist, Erik Blomberg, Ragnar Jändel, Erik Lindorm kände jag och tyckte om, och när Birger Sjöberg kom med Fridas visor i mitten på 20-talet blev jag oerhört hänryckt. Nu kom dessa ungdomar, utan skolunderbyggnad med blotta kraften av sina genin. Hedenvind-Eriksson något äldre, Harry Martinson, Artur Lundkvist, Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnson, Jan Fridegård, Nils Ferlin, även Gunnar Ekelöf fast han var yngre och från annan miljö. Rimmen avskaffades, den fria versen var på väg. Det var Whitman, Edith Södergran, Diktonius som närmast inspirerade den unga litteraturen hemma. Denna livaktighet blev mig till stor hjälp. Jag tyckte mycket om den nya dikten. Man är alltid beroende av det som rör sig omkring en och man stimuleras mer av det ofärdiga, som har möjligheterna i sig, än av det avslutade, hur bra det än är.14

Den personliga kontakten med flera av de samtida svenska författarna blev stimulerande för Bror Hjorth, som ju utförde ett antal betydande porträtt av dessa både i teckning och skulptur.

Redan från sjukdomsåren på 1920-talet läste Bror Hjorth mycket och han fortsatte att vara en bokslukare hela livet. Men han var inte boklånare, utan köpte sina böcker.15 Att böckerna då

NOTER

ofta var häftade och inte bundna kan ha berott på sparsamhet, men kanske fanns där också en känsla för de häftade böckerna som sinnebilder just för det som inte riktigt var färdigt och hopsatt, något som man måste sprätta upp både bildligt och bokstavligt. Läsningen var ett aldrig avslutat verk som ingick i bearbetningen av de stora livsfrågorna tryckta på de enkla bladen.

En annan aspekt på den enkla bokuppsättningen kan vara att Bror Hjorth kände sig starkt rotad i allmogekulturen, ett bondskt ursprung, där man inte skulle briljera varken i den fysiska inredningen eller i språkbruk och talesätt. Hans bostad och inredning i äkta trä står i skarp kontrast till den omgivande villastaden med sina pompösa professorsvillor i sten och puts. I den världen hörde inte Bror Hjorth hemma.

Bror Hjorths bibliotek i det personliga konstnärshemmet i Uppsala har en praktisk och estetisk sida som stämmer till eftertanke. Betydelsen av böckerna i hemmet kan associeras till en alldeles aktuell trendspaning i pandemins kölvatten. Här spås att bokhyllan kommer att göra sitt återtåg i våra hem. Den symboliserar inte bara kunskap och bildning, utan speglar också oss själva. Hyllorna kommer att vara utförda som tidlöst hållbart hantverk i naturmaterial. Färgerna som omger får gärna vara naturfärger som tegelrött, khakigrönt, rödbrunt och nötbrunt. En återgång sker till värderingar som vetenskap, kunskap, sanning och äkthet. Bokhyllan symboliserar något vuxet i dubbel bemärkelse.16 Hos Bror Hjorth har den mestadels fyllts med sprättade och osprättade häftade böcker som speglar hans liv med konsten. Ett arbetsbibliotek och inte en prydnadshylla.

1. Hans-Olof Boström, Bror Hjorth 1894–1968, kap. ‘Läsning’, s.130–45 (Stockholm: Sveriges Allmänna Konstförening, 1994). 2. Margareta Hjorth, Närbild av Bror: Bror Hjorth 1950–1968 (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1978), s.118. 3. Bror Hjorth, Mitt liv i konsten (Stockholm: Bonniers, 1967), s.14. 4. Carl-Erik af Geijerstam, ‘Stina Aronson och hennes stora motiv’, i Författare i Bror Hjorths Hus, red. Lena Kåreland (Uppsala: Bror Hjorth-föreningen, 1989), s.6. 5. Ingemar Hedenius, Om stora män och små (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1980), s.237. Boström, Bror Hjorth, s.108f. 6. Margareta Hjorth, Närbild av Bror, s.130ff.

7. Boström, Bror Hjorth, s.136. 8. Margareta Hjorth, Närbild av Bror, s.119–23. 9. Margareta Hjorth, Närbild av Bror, s.19. 10. Boström Bror Hjorth, s.131. 11. Margareta Hjorth, Närbild av Bror, s.132–35. 12. Margareta Hjorth, Närbild av Bror, s.132. 13. Bror Hjorth, Mitt liv i konsten, s.22. 14. Bror Hjorth, Mitt liv i konsten, s.59f. 15. Boström, Bror Hjorth, s.130. 16. Marita Hellberg-Danielsson, ‘Nu sätter pandemin och vetenskapen avtryck i hemmen’. Nerikes Allehanda, Helgbilagan, 28 januari 2021.