Språk, kunskap, bildning – och jag Boel Englund

Språk, kunskap, bildning – och jag

2020 var ett annus horribilis. 2020 var ett skitår.

Båda de här formuleringarna fanns i svenska morgontidningar under de första månaderna i år, upprepade gånger. Jag reagerade på båda när jag läste dem. Mina reaktioner hade något med bildning att göra, trodde jag. Men är den ena av dem mer bildad än den andra? Varför faller det sig ganska naturligt att ställa den frågan? Har språket, inklusive sättet man uttrycker sig på, överhuvudtaget något att göra med bildning?

Det är stora frågor jag ställer och jag ska naturligtvis inte försöka utreda och på något tillfredsställande vis besvara dem här. De kommer i stället att fungera som utgångspunkter i den här korta, personliga och allmänt slingrande lilla artikeln som har bildning, språk och kunskap som tema. Låt oss kalla den för en essä!

Språk och bildning? Mycket har tänkts och skrivits om bildning, inklusive om språkets plats och roll. SvenErik Liedman diskuterar till exempel i sitt bidrag till antologin Bildningens förvandlingar från 2007 språkets betydelse. Han menar att det finns ett nära samband mellan de två såtillvida att först när tankar kläds i en adekvat dräkt av ord får tanken skärpa. (Jag kan bara hålla med.) Men Liedman talar inte bara om tanken, det kan exempelvis lika gärna gälla känslor. ‘Bildningen ligger i texten, inte i dess föremål’ skriver han, det är språkets ‘kontrastrikedom och skärpa’ som är det avgörande. Bidraget avser med andra ord en särskild slags bildning, språklig sådan, och idéhistorikern Liedman väljer att se just det sätt man uttrycker sig på som ett centralt inslag i bildning.

Det är frestande att här jämföra med en mycket, mycket äldre åsikt: ‘Det passande ordet är det säkraste tecknet på den riktiga tanken’. Satsen finns i ett av den grekiske vältalighetsläraren Isokrates tal från 300talet före Kristus. Ansträngningen för att nå fram till rätt uttryck kräver och

utvecklar enligt Isokrates tankens skärpa, sinnet för nyanser. Samtidigt innebär övningen i att handskas med ord, att bedöma och välja det rätta ordet ett formande av omdömet som har följder för annan verksamhet än just vältalighet. Historikern HenriIrenée Marrou ser Isokrates som källan till ‘den stora skolhumanistiska strömningen i västerlandet’ – den som har stått för en så stor del av skolans bildningstanke – och han får medhåll av Paul Diderichsen.1 I Isokrates uppfattning om värdet av att forma sitt omdöme kan vi dessutom se en koppling till den höga värdering av Aristoteles fronesis, den kunskapsform som innebär praktisk klokhet och bygger på omdöme, som kring millennieskiftet blev synlig i den pedagogiskfilosofiska debatten. Jämför den svenska tidskriften med samma namn.

Avslutningsvis tillägger SvenErik Liedman dock att det språkliga inte är tillräckligt. Bildning kräver mera, det kräver även ‘en aldrig stillad törst efter insikter på livets olika områden’. Också detta är en uppfattning som tilltalar mig. Jag uppskattar även själva formuleringen hos Liedman – men skulle nog ändå välja att tala om nyfikenhet i stället för om törst efter insikter. Nyfikenhet är, för mig, ett mindre anspråksfullt uttryck – och jag är tydligen rädd för att göra anspråk, vara för högtravande? Så är det nog. Det verkar vara mycket som spelar in när man ska formulera sig och vill formulera sig väl! Hur som helst: om bildning är en process snarare än ett tillstånd, vilket jag tror, så är en nyfikenhet på livet och världen som är utan slut ett oavvisligt inslag i bildning. Här kan man jämföra med den aldrig avslutade strävan att bli mänskligare, latinets humanior, som har setts som kännetecknande för den hellenistiska utbildningen, och som naturligtvis har kopplingar till vårt ‘humaniora’.

Det första av de två inledande språkproven ovan kom, om jag minns rätt, ursprungligen från drottning Elisabeth II och gällde ett annat år. Det pekar med sina latinska ord mot bildning som en viss typ av kunskaper, sådana som inte är för alla utan socialt särskiljande och knutna till högreståndspersoner. Just en sådan uppfattning om vad begreppet bildning står för har ju länge varit den vanligaste: den är bildad som vet mycket, men inte i fråga om vad som helst. Centralt är i stället den sorts vetande som ryms inom ämnesområdet humaniora. Historia, språk och litteratur är det viktigaste, ju äldre desto bättre. Då blir det ganska naturligt att fråga sig om det uttryckssättet med sina för de flesta obekanta ord är mer bildat än version två, det som talar om ett skitår. Dessutom är annus horribilis latin. Latinkunskaper var under många århundraden kännetecknet för en liten lärd europeisk elit och också länge kärnan i det bildningsbegrepp som var den svenska lärda skolans (gymnasiets),

där latinet var det viktigaste ämnet. Sedan dess har latinkunskaper som tecken på bildning fallit i vanrykte, men jag misstänker att ett visst mått av det gamla trots allt lever kvar – vilket inte betyder att jag vill hävda att latin är ett sådant tecken.

Jag talar om ord och uttryckssätt, men det är ju människor som är bildade, inte ord. Och bildning är oupplösligt förbundet med värdering; bildning är fint, eftersträvansvärt, högt, obildning är lågt. En viktig funktion hos såväl bildningsbegreppet som latinet har varit att särskilja människor, och så fungerar bildningsbegreppet fortfarande – låt mig inte glömma den aspekten. Att tala om ett förskräckligt år som ett annus horribilis innebär att ett avstånd markeras, några kan smickra sig med att förstå, andra utesluts. Det sagda blir obegripligt för en del, förmodligen en stor del av tidningarnas läsare.

Nå, skitåret då? Hur ska vi tänka här? Om ordvalet och därmed om de människor som uttrycker sig så?

Nu börjar det bli svårt. Jag prövar så här: vad är motsatsen till bildning, om vi talar om bildning som en egenskap som tillskrivs en människa? ‘Obildning’, som bara förnekar förekomsten av bildning, duger naturligtvis inte. Okunnighet, inom vilket område det vara må, är inte mycket bättre. Men vulgaritet skulle kunna vara en möjlighet.

Själv rynkar jag på näsan åt skitåret, det är där skon klämmer. Jag tror att det har med en stark motvilja mot sådant jag uppfattar – eller snarare reagerar på – som vulgärt att göra. Kanske har det också ett samband med att jag har växt upp i en familj mycket långt från latin och klassisk bildning men där man aldrig svor eller talade om ‘skit’?

Jag fick gå i läroverk, trots att pappa någon gång muttrade ‘jag fick börja på sågen när jag var elva!’. Det var på den tid då läroböckerna skulle köpas av eleverna i ortens bokhandel och eleverna gick hem och åt lunch, eller betalade för den på stan. Dessförinnan var jag en otroligt flitig låntagare på stadens folkbibliotek. Jag minns boken Så vandrade sju syskon som jag inte sett till sedan dess, och jag minns fortfarande så väl de två kvinnliga bibliotekarierna. Den ena var ung, blond, leende och ljuv, den andra äldre, mörkhårig, mager, med runda glasögon och marinblå klänning med vit krage. Den äldre hindrade mig en sommar från att låna/läsa mer än fyra böcker per dag (‘man kan inte läsa så många böcker’), och när jag började ge mig in bland hyllorna för vuxenlitteratur censurerade hon mina lån. Jag minns till och med en av de censurerade böckerna: Dylan Thomas Äventyr i skinnbranschen. I gymnasiet läste jag två år latin och tyckte om det, liksom jag tyckte om litteratur, litteraturhistoria och språk. Och på den vägen fortsatte det. Jag är alltså

marinerad i språk och text, mycket av det från äldre tid och mycket av det så kallad god litteratur. Känslighet för språk och en ingrodd motvilja mot vulgärt språk, i synnerhet i skrift, längre än så kommer jag nog inte i att förklara min reaktion på ‘skitåret’.

Som synes har jag undvikit att ta ställning i den ursprungliga frågan: är det ena uttryckssättet mer bildat än det andra? Svaret måste såvitt jag kan förstå bli att inget av dem är mer bildat än den andra. Språkdräkten skiljer sig åt, och konnotationerna, men inte tankeskärpan eller något annat som kan tänkas ha med bildningsbegreppet att göra. Ett ord i en enstaka mening som just jag reagerar på som vulgärt säger ingenting om den människa som uttalar det och hennes bildning eller obildning.

Nu tränger sig emellertid ytterligare en fråga på, märker jag. Kan man vara bildad ensam? Eller förutsätter bildning en gemenskap? I Sverker Sörlins bok Till bildningens försvar (2019) betonas till exempel mycket starkt att en bildning för tjugohundratalet handlar om att ‘veta tillsammans’. Men hur nödvändigt är detta ‘tillsammans’?

Jag tror också att bildning förutsätter en gemenskap, men i en ganska annorlunda mening som har med språk och tidslighet att göra. Språk, skrift och formuleringar kan binda samman människor, tankar och känslor inte bara i nutid utan över århundraden i en mening som inte är mer imaginär än den om att veta tillsammans i nutiden. Så som jag föreställer mig denna gemenskap förutsätter den känslighet för språk, men vad gäller den historiska aspekten naturligtvis också beläsenhet.

NOT

1. Om Isokrates och den skolhumanistiska strömningen, se Henri-Irenée Marrou, Histoire de l’éducation dans l’Antiquité, 1, Le monde grec (Paris: Seuil, 1981), s.138–40; Paul Diderichsen, Sprogsyn og sproglig opdragelse: Historisk baggrund og aktuelle problemer, utg. af Niels Rosenkjær (Köpenhamn: Nyt Nordisk Forlag Arnold Busck, 1968).