boel englund
Språk, kunskap, bildning – och jag
2020 var ett annus horribilis. 2020 var ett skitår.
B
åda de här formuleringarna fanns i svenska morgontidningar under de första månaderna i år, upprepade gånger. Jag reage rade på båda när jag läste dem. Mina reaktioner hade något med bildning att göra, trodde jag. Men är den ena av dem mer bildad än den andra? Varför faller det sig ganska naturligt att ställa den frågan? Har språket, inklusive sättet man uttrycker sig på, överhuvud taget något att göra med bildning? Det är stora frågor jag ställer och jag ska naturligtvis inte försöka ut reda och på något tillfredsställande vis besvara dem här. De kommer i stället att fungera som utgångspunkter i den här korta, personliga och allmänt slingrande lilla artikeln som har bildning, språk och kunskap som tema. Låt oss kalla den för en essä! Språk och bildning? Mycket har tänkts och skrivits om bildning, inklusive om språkets plats och roll. Sven-Erik Liedman diskuterar till exempel i sitt bidrag till antologin Bildningens förvandlingar från 2007 språkets betydelse. Han menar att det finns ett nära samband mellan de två såtillvida att först när tankar kläds i en adekvat dräkt av ord får tan ken skärpa. (Jag kan bara hålla med.) Men Liedman talar inte bara om tanken, det kan exempelvis lika gärna gälla känslor. ‘Bildningen ligger i texten, inte i dess föremål’ skriver han, det är språkets ‘kontrastrikedom och skärpa’ som är det avgörande. Bidraget avser med andra ord en sär skild slags bildning, språklig sådan, och idéhistorikern Liedman väljer att se just det sätt man uttrycker sig på som ett centralt inslag i bildning. Det är frestande att här jämföra med en mycket, mycket äldre åsikt: ‘Det passande ordet är det säkraste tecknet på den riktiga tanken’. Satsen finns i ett av den grekiske vältalighetsläraren Isokrates tal från 300-talet före Kristus. Ansträngningen för att nå fram till rätt uttryck kräver och 17
