‘En mycket boksynt man’. Karl-Gunnar Walls liv som stadsbibliotekarie och litteraturvän Miriam Lannge Lidin

‘En mycket boksynt man’

Karl-Gunnar Walls liv som stadsbibliotekarie och litteraturvän

teratur, historia och politik. Jag upptäckte genom dessa samtal många litteraturhistoriskt intressanta kopplingar. Vår brevväxling under en period i slutet av 90-talet förstärkte bilden av en stillsam, djupt bildad humanist; breven är välskrivna, och jag vet att K.-G. som i allt han företog sig lade ner mycket möda på att formulera dem.

När jag så småningom skrev min magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap, bestämde jag mig för att undersöka dessa historiska sammanhang i Karl-Gunnar Walls liv med förankring i den litteratur- och bibliotekshistoriska kontexten. Jag ägnade hösten 2002 åt att intervjua honom. Till följd av ögonsjukdomen glaukom var han då nästan blind, 91 år gammal men mycket klar och full av minnesbilder.

Stadsbibliotekarien Wall Min hemstad Katrineholm, som också var den stad där Wall verkade, präglas av en vardaglig enformighet, en stad med total brist på sensationer. Den kan tyckas förödande tråkig, men det finns ändå en småstadsmässig trivsel som uppväger den statiska stillheten. Den som besöker Katrineholms stadsbibliotek kommer snart att upptäcka ett välskött bibliotek. Där finns bland annat det prydligt ordnade Sörmlandsrummet som K.-G. Wall var upphovsman till.

Vad kännetecknar en bildad människa? Goethe skriver i ett ofta citerat brev till Wilhelm von Humboldt: ‘Ju tidigare en människa upptäcker att det finns ett hantverk, en konstart som befordrar en jämn stegring av hennes naturliga anlag, desto lyckligare är hon.’ Bildning och konst verkar alltså enligt Goethe höra nära ihop med lycka – Goethe var en bildad person, som ‘lever bara av att låta leva’, som han uttrycker det i dikten.

För mig är själva sinnebilden av en bokligt bildad människa den person jag träffade redan under mycket tidiga år – min ingifta farbror, kallad K.-G., Katrineholms stadsbibliotekarie – Karl-Gunnar Wall. Minnesbilden som jag bär med mig från barndomens besök i den lugna lägenheten på Frejgatan är stark – en medelålders man, en aning distanserad men alltid vänlig, försedd med en pipa, djupt försjunken i något litterärt alster. Hans hustru, Ann-Mari, var den vi mest samtalade med vid dessa besök. Jag minns det välordnade hemmet med de japanska träsnitten, den tickande bordsklockan i mässing, pianot som vi försiktigt klinkade på och bokrummet med den roliga spiralstegen i mörkt trä, fyllt med böcker från golv till tak; vid kortväggen i biblioteket fanns Goethesamlingen.

Efter Ann-Maris död 1993 och mitt tilltagande litteraturintresse till följd av litteraturvetenskapliga studier vid Göteborgs universitet kom mina och min mans besök hos K.-G. att präglas av en helt annan kontakt. K.-G.:s skygga distans förbyttes till en närmast blid karaktär, som lätt, lärt och outtröttligt rörde sig mellan samtalsämnen om lit-

Svenskan, både språket och litteraturen, la jag ner arbete på och vi hade ett stadsbibliotek där de fyrtiotalistiska skaldernas vän, den fine essäisten K.-G. Wall, var chef. Där fanns klassikerna, där fanns, skulle jag

vilja säga, allt för den läshungriga. Jag undrar om jag blivit författare utan bokhyllorna hemma och i Katrineholms stadsbibliotek.1

Författaren Kerstin Ekman beskriver i sin bok Tullias värld sin hemstads bibliotek i Katrineholm, där alla klassiker man rimligen kunde önska sig fanns att erövra. Ekman hade långt före sin bok om Tullia i ett brev till mig öst lovord över K.-G.:s insatser för att skapa ett bibliotek utöver det vanliga. ‘I grunden var bibliotekets bokbestånd uppbyggt med tanke på att representera ett kulturarv och det var där jag gjorde bekantskap med verk som Thomas Manns Josefserie, Galsworthys Forsytesaga och Roger Martin du Gards Släkten Thibault’.2

Våren 1940 gick Wall Skolöverstyrelsens utbildning av bibliotekspersonal i Stockholm under ledning av Knut Tynell. Han hade haft sin praktik och timtjänstgöring vid Stockholms stadsbibliotek, Eskilstunas centralbibliotek samt ett kataloguppdrag vid Västra Vingåkers sockenbibliotek. Därefter arbetade han som biblioteksassistent i Katrineholm. Biblioteket var under den här tiden inhyst i trånga lokaler i stadens gamla mellanskola. Dåvarande chefen Ivan Karlssons bortgång innebar att en ersättare krävdes och Wall sökte tjänsten men ansågs inte ha tillräckligt med tjänsteår för den tidens norm. Rektor Johannes Stenberg ville däremot ha en ny stadsbibliotekarie med dörren öppen för efterkrigstidens nya kulturella strömningar som hade kontakter ute i landet, varför Wall ändå kom att tillträda chefstjänsten som stadsbibliotekarie 1944 vid 34 års ålder.

Utgångsläget var magert i det gamla skolhuset, men Wall gick klokt tillväga genom att utveckla verksamheten steg för steg med sagoaftnar för barn och bokvagnar till Kullbergska sjukhuset. Han började sitt bibliofila arbete med att systematiskt och noggrant bygga upp biblioteket – allt från klassiker, konstsamlingar och musikbiblioteket till den lokala Sörmlandssamlingen som Wall var tidig med att utveckla. Redan på fyrtiotalet hade biblioteket genom denna satsning på lokalsamlingen fått ett rikt sortiment av äldre topografiska biografier, historia och fornminnen samt skildringar av religiösa och sociala förhållanden som arbetsliv, folkmål, folkdiktning och folkmusik. Det mesta som blivit tryckt om västra Sörmland finns tillgängligt på Katrineholms stadsbibliotek. Sörmlandsrummet är numera inhyst i ett ljust och vackert rum på vars vägg det hänger ett fotografi av K.-G. Wall.

Walls personliga litteraturintresse och engagemang genomsyrade på så vis biblioteket, ‘det var ett klassiskt bokbestånd, kolossalt gediget […] Sedan var det ett humaniorabibliotek, det var det ingen tvekan om’, uppger efterträdaren Per Marner. 3 Den anställda bibliotekspersonalen minns Walls stimulerande och associationsrika inlägg på bokinköpsmötena.

Wall anskaffade 1947 en samling musikalier som gjorde succé och ökade utlånen av noter. Katrineholm blev vid den tiden pionjärstad för musikens intåg i biblioteksvärlden. Det fanns som alltid vid införandet av nya idéer en konservativ skepticism inom biblioteksvärlden som Wall bemötte i en väl underbyggd argumentation om vad en musikavdelning på ett folkbibliotek borde omfatta. Walls uppbyggnadsfilosofi kan utläsas i följande resonemang:

K.-G. Wall. Ateljéporträtt, Studio Eson. Privat ägo.

Ett folkbibliotek är ett universalbibliotek i miniatyr, det skall tillgodose alla rimliga intressen, och det är önskvärt att det råder ett visst jämviktsförhållande mellan urvalen på de olika avdelningarna. Eftersträvar man en sådan balans, kommer den att få bestämma takten även vid anskaffningen av musikalier. Om man t ex på det filosofiska området anser sig böra ha låt säga La Rochefoucauld och La Bruyere och på det litterära området Corneille och Racine, så bör man på det musikaliska området låta Couperin och Rameau vara ordentligt representerade. Det är i varje fall ett fullt rättvist krav, om man anser att varje avdelning i ett bibliotek skall omfatta sådant, som är i jämförlig grad väsentligt.4

Wall deltog vid en internationell kongress i Aarhus för musikbibliotekarier från hela världen och han återvände till hemstaden full av entusiasm och vilja att utveckla musikavdelningen. 1964 införskaffades en stereoanläggning till biblioteket och Wall började så småningom inköpen av grammofonskivor. Inköpsprocessen var genomarbetad och gick till väga på följande sätt:

Först läste Wall recensioner i den engelska tidskriften The Grammophone, därefter bad han stadens musikaffär Brinks att ta in skivan, och när han lyssnat igenom alstret och jämfört den med andra inspelningar av kompositören gjorde han en personlig värdering. Den allra bästa inspelningen och framförallt den som tillförde något nytt köptes slutligen in.

Ett annat exempel på Walls noggrannhet i urvalsprincipen visade sig i inköpen av konstböcker; han jämförde färgåtergivningen gentemot originalet för att komma det så nära som möjligt – de estetiska värdena var helt centrala för Wall.

I gallringsarbetet visste han exakt vilken bok som hade betydelse för eftervärlden, och han gallrade med precision, noggrannhet och stor känsla för det som var viktigt att behålla – ‘jag blev ju rädd när jag kom hit, för jag insåg bibliotekets värde […] jag insåg att jag inte kunde fullfölja en lika värdefull gallring som han gjorde’5 framhåller efterträdaren Per Marner.

Trots noggranna överväganden och metodiskt genomtänkta urvalsprinciper fick Wall vid flera tillfällen försvara inköp av så kallad ‘osedlig litteratur’. Första gången, på fyrtiotalet, blev biblioteket attackerat av ‘moralens väktare’ som gick till angrepp mot modern litteratur som ansågs vara ‘ett osunt grävande i erotiska intimiteter’. En insändare i den lokala tidningen menade att erotiken var ett problem i samhället och ställde Wall till svars för dikt och moral. Wall svarade att man inte kan föreskriva en diktare vilka ämnen han får skildra eller vilka ord han får använda, eftersom diktaren måste stå fri från konventionella förställningar. Wall exemplifierade med Lars Hård av Jan Fridegård som fick kritik för sin ‘råhet’. Fridegård förskönade inte utan återgav människan som brottades med svårigheter omedveten om sin situation. ‘Osminkad realism är ofta nog ett hälsosamt salt’, hävdade Wall.6

Den unge Wall Vem var då denne nitiske, noggranne och lärde bibliotekarie Wall som person?

Karl-Gunnar Wall föds i Julita i Sörmland den 15 oktober 1910, son till kyrkoherde Gunnar Wall och hans hustru Agnes. Den två år yngre brodern Åke Wall utbildar sig till röntgenläkare. Föräldrarna har ett stort litterärt intresse, redan de första medvetna åren i Walls liv är präglade av böckernas värld; han läser Zacharias Topelius omfångsrika och episka verk Fältskärns berättelser. Fadern arrangerar högläsningssammankomster och föredragsaftnar med författare som exempelvis Jeanna Oterdahl, vilket inspirerar den unge Wall till läsning.

Som nioåring flyttar Wall med sin familj till den stora prästgården i Vingåker, och det korta avståndet mellan bostaden och kyrkskolan erbjuder ytterligare läsmöjligheter. De yttre förutsättningarna för en normal uppväxt förändras drastiskt då Wall som tolvåring drabbas av tuberkulos; han tvingas avbryta sin skolgång och hålla sig i stillhet under den första sjukdomstiden. Därefter tillbringar han en tid på Sävsjö sanatorium. Efter ett halvår bedöms han som tillräckligt återställd för att återvända hem. Föräldrarna är dock oroliga och vill inte låta sin tolvåring fortsätta skolgången på vanligt vis utan ordnar med privatlektioner genom en informator, som undervisar Wall i hemmet under en fyraårsperiod. Detta kommer enligt honom själv att påverka hans personlighetsutveckling. Det är rimligt att anta att de speciella förutsättningarna under de tidiga tonåren sätter sin prägel på Wall, och det är också under denna period som böckernas värld öppnas

på allvar – han upptäcker många intressanta författare som tilltalar honom:

När jag hunnit så långt som till dikten ‘Födelsehuset III’ gick det upp ett ljus som plötsligt berörde mig nästan personligt. Heaneys diktarjag återkallade minnen av en läsupplevelse i ungdomen: The Return of the Native, och den var som att titta in i mina egna minnen. Boken ifråga är av Thomas Hardy, min favoritförfattare under några tonår på 20-talet. Jag läste allt som fanns av honom på svenska. Man kan tycka att det var ett underligt val av lektyr, men uppenbarligen måste det ha funnits något elementärt mänskligt i de tragiska historierna som fängslade också en skolpojke. Det var ibland svårt att hålla tårarna tillbaka. Heaney var nog inte lika blödig. Men för mig var det roligt att komma i så nära samförstånd med honom och minnas nästan exakt samma situation.7

Thomas Hardys romaner är kända för sin episka bredd och pessimistiska grundstämning som närmast är besläktad med de stora grekiska tragedierna. Det är alltså inte några lättsmälta pojkböcker Wall pekar ut som sin största inspirationskälla under denna tidiga period i tonåren.

När Wall är 16 år meddelar han sin far att ‘nu vill jag till gymnasiet och bli student’. Hans far anser honom frisk nog att börja skolan igen – efter tentamen söker han till Karolinska läroverket i Örebro och kommer in på latinlinjen (där han går 1926–1930).

Under Walls studietid är bibliotekens bokbestånd skrala. De offentliga bibliotekens handskrivna katalog är nedtecknad efter nyförvärv i stället för en titel- och författarordning, vilket gör det tidskrävande att slå i katalogen. När Wall väl hittar de eftertraktade böckerna är de oftast utlånade. Han söker sig då till stadens boklådor där han lyckas förvärva Sveriges Nationallitteratur till reapris. Det händer att Wall konkurrerar med sina gymnasielärare om samma objekt vid bokauktionerna.

Wall på det litterära fältet Efter Örebrotiden söker Wall in till Stockholms högskola 1930 där han studerar litteraturhistoria med poetik för professor Martin Lamm; han studerar även nordiska språk samt teoretisk filosofi. Det som är mest tidskrävande är trebetygsuppsatsen i litteraturhistoria och nordiska språk – kraven på en godkänd trebetygsuppsats är stora. För att erhålla en filosofie kandidat-examen behöver man sex betyg och varje betyg motsvarar 30 poäng i dagens poängsystem. Det krävs tre ämnen för en fil.kand. Ämnena går i stort sett att kombinera på egen hand, men de bör givetvis tillhöra den filosofiska fakulteten. Den 15 december 1938 blir Wall färdig med sin fil.kand.-examen. Betyget blir ovanligt; högsta betyget, Berömlig (A), i både litteraturhistoria och nordiska språk. I teoretisk filosofi erhåller Wall det näst högsta betyget, Med utmärkt beröm godkänd (a).

Karl Vennberg Wall kommer under studietiden i kontakt med författaren Karl Vennberg, vilket så småningom utmynnar i en vänskap för livet. Walls första minne av Vennberg har han beskrivit i en intervju gjord av Matts Rying i Lyrikvännen. 8 Det utspelar sig på Stockholms högskolas humanistiska bibliotek, som då ligger i sekelskifteshuset bredvid Anglais vid Stureplan. Året är 1935, och lokalerna är trånga men trivsamma med en liten läsesal. Efter ett tag känner Wall igen flertalet studenter.

Men en dag dök det upp en obekant figur. Att jag lade märke till honom berodde främst på att han alldeles obesvärad av omgivningen förde ett animerat samtal med några flickor vid bordshörnet. De verkade mycket roade och det gjorde andra närsittande också. Nykomlingen visste uppenbarligen inte att tystnad var påbjuden i lokalen; den som ertappades med prat riskerade en ordentlig åthutning av den stränge bibliotekarien. En syndare hade t o m hotats med portförbud och därefter blivit tvungen att som en annan dövstum kommunicera med hjälp av skrivna lappar. Jag blev helt enkelt å nykomlingens vägar lite orolig för hur det hela skulle avlöpa. Men ingenting hände, han försvann igen, och det sövande lugnet återställdes.9

Den då obekante Vennberg hade tagit studenten 1931 och söker sig därefter till Stockholms högskola. Hans kontakt med Wall börjar med några växlade ord vid en studentsammankomst på en kårafton med Humanistiska föreningen vid högskolan, men efterhand fördjupas kontakten genom ytterligare samtal. Det blir upptakten till en

Karl Vennberg, Rut Hillarp, Anna-Lisa Vennberg, K.-G. Wall. Foto Rut Hillarp. Lyrikvännen 1989.

djup vänskap. Under en period mellan 1936 och 1937 träffas Wall och Vennberg dagligen – Vennberg kommer som han själv från landsorten och det största intrycket Wall får är hans lyssnande och vänliga nyfikenhet. Han resonerar filosofiskt och eftertänksamt, oftast med en slags ironi.

Jag upptäckte snart att Karl hade större livserfarenhet än jag. Vi var när vi träffades inga noviser längre, men jag hade i min tidiga ungdom flera år levt konvalescent utan kamrater och var alltjämt ganska oerfaren och verklighetsfrämmande. Det generade honom dock inte. Han kunde känna stark aversion mot vissa människotyper, men för dem han omfattade med sympati hade han en bred toleransmarginal […] men jag vet mig ändå inte varit med om så okonventionella och samtidigt psykologiskt insiktsfulla pratstunder tidigare. Hans förståelse var av det slag som lättar livet en smula.10

Sommaren 1936 börjar vännerna skriva brev till varandra och detta fördjupar relationen ytterligare; Wall upptäcker då att Vennberg har ordet i sin makt inte bara muntligen. Han förmår tala intressant om vad som helst, men vad han skriver är snarast språkligt fulländat:

Det gav ofta intryck av fullt utvecklad epistolär konst. Det var lätt och säkert formulerat, roligt och spirituellt, gärna överdrivet alltefter stundens ingivelse, och förmedlade därigenom på ett levande sätt växlande stämningar. Stilen är människan heter det ju, och jag tyckte att Vennberg i breven blev tydligare för mig.11

Wall och Vennberg brevväxlar flitigt under en följd av år. När Karl-Erik Lagerlöfs avhandling Den unge Karl Vennberg12 utkommer blir Wall en viktig del av den. 1964 skriver Wall ett essäutkast betitlat ‘Karl Vennberg på 30-talet’ som han låter Lagerlöf ta del av. Dessutom finns det långa utdrag ur en längre tids brevväxling mellan Wall och Vennberg, 1936–1943. Breven behandlar diskussioner om livsåskådningar och kastar ett nytt ljus över Vennbergs utveckling under denna tid. Ragnar Thoursie, som också är en nära vän till K.-G. och som har sina rötter i Katrineholm, har uttalat sig om Walls delaktighet i avhandlingen.

En litteraturhistoriskt sett betydelsefull för att inte säga märklig situation uppstod genom K.-G.:s kontakt med K.E. Lagerlöf. Genom kontakten kom avhandlingen ‘Den unge Karl Vennberg’ till stånd (Göteborgs universitet, tryckt 1967), byggd på material som K.-G. lämnade. Enligt den numera avlidne Matts Rying avhände sig K.-G. därmed ett material, ett kunskapsstoff och ett erfarenhetsunderlag som K.-G. själv lika väl eller bättre hade kunnat använda för avhandling. Hade inte K.-G. varit så oförsiktigt

generös i kontakten med Lagerlöf hade han kanske kunnat lämna bibliotekariebanan, eller göra sig ett remarkabelt avsteg från den, och ägna sig åt sitt egentliga livsintresse, litteraturvetenskapen.13

Wall har själv kommenterat sin essä om Karl Vennberg på 30-talet – han planerade att använda den som en festskrift till Karl Vennbergs ära vid ett senare tillfälle. Nu insåg han att hans material var förbrukat i och med Lagerlöfs avhandling och överlämnade den till honom tillsammans med breven. Walls skrift om Vennberg är citerad i långa stycken i avhandlingen för att belysa Vennbergs ungdomsår i en tid i skuggan av andra världskriget.

Clarté Wall hävdar att det var svårt att vara ung på 30-talet eftersom det var ett virrvarr av strömningar och experimenterande ståndpunkter. Vennberg talar om ‘motsatsernas obefogade förtrollning. För somliga aktiverande, för andra fullständigt förlamande. Vi tog de olika riktningarna på allvar’. Man driver antingen politiskt åt höger eller vänster, men 30-talsdebatten domineras inte enbart av politik, utan det finns ett påtagligt intresse bland intellektuella för psykoanalysen.

Psykoanalysen var på 30-talet ett hett debattämne som retade moralister till hysteri. Vennberg hade en vacklande inställning till själva läran – hur känsloladdad den var skulle framledes visa sig – men grundtexterna kunde han och argumenterade som en fackman om det behövdes. Freuds terminologi och teorier var emellertid redan i sig själv utmanande och inbjöd till parodiska överdrifter. Att använda dem på det sättet passade Vennberg precis.14

Under 30-talet kan ingen förbli opåverkad av den politisska diskussionen. Uppladdningen inför andra världskriget pågår, kommunism och nazism är brännande debattämnen där motsättningarna är enormt hårda. Tyskland framstår som ett både kraftfullt och framstegsvänligt land även för icke-nazister:

Clarté, Karin Boye och hela gänget var engagerade. Som bakgrund hade man en steril borgerlig livsform. Alla vitalistiska rörelser på denna tid attraherade ungdomen. Nazistiska tankar utövade en oerhörd suggession då, nu avslöjad och entydig. Så här efteråt kan man säga att man inte visste vad nazismen hade i skölden. Mein Kampf togs knappast efter bokstaven utan uppfattades mer som propaganda.15

Akademiskt orienterad socialistisk idéspridning får ett nytt forum i Svenska Clarté-förbundet som startar sin verksamhet 1921 efter en fransk förebild. Clarté är både en vänsterrörelse som arbetar för en samhällsutveckling i socialistisk riktning och namnet på en idétidskrift där författare och intellektuella medverkar. Karin Boye är det mest kända namnet, men även den radikala kulturdebattören Victor Svanberg och mystikern Rut Hillarp finner ett forum för sina tankar i Clarté. Walls engagemang i Clarté kommer som en naturlig följd av de nazistiska hoten, men tillhörigheten där skapar också reaktioner. Under en studenttillställning presenteras han som clartéist för Erik Lindegren som reagerar närmast aggressivt med frågan: ‘Vad får du ut av det?’ Så här sammanfattar Wall vad som drev honom till Clarté:

Estetik och politisk radikalism kan givetvis förenas men är ingen självklar kombination. Det motstånd poeten Lindegren fick erfara kom lika mycket från vänster som från höger, och det påpekar han också i ‘Tal i egen sak’ där det bl a heter: ‘Finns det någonting som står över partigränser i detta land är det en modernistisk diktsamling.’ Själv var jag under min Stockholmstid mycket intresserad både av politiska vänsterriktningar och det slags modern litteratur som presenterades i tidskrifter som Spektrum och Fönstret, men engagemanget var olika starkt under olika perioder. Politiken tog överhand när det nazistiska hotet växte. Det blev anledningen till att jag gick in i Clarté. Där förekom jag tydligen ofta, ty en sommar kom det plötsligt ett brev med förfrågan om jag ville bli ordförande i Stockholmssektionen.’16

Wall tackar smickrad ja till erbjudandet och anordnar under en tid möten och sammankomster av olika slag, bland annat en debattkväll med professor Gunnar Beskow. Ordförandeskapet varar en termin ungefär, och Wall konstaterar lakoniskt att föreningsliv egentligen inte är hans sak. ‘Som osäker och oerfaren lantis var jag givetvis föga lämplig att leda sådana tillställningar där gamla stridbara diskussionsrävar mestadels dominerade.’

Erik Lindegren Vänskapen med Vennberg består men Wall är inte klar över hur betydelsefullt skrivandet är för Vennberg, eftersom han själv framhåller det enbart som en hobby. När studiekamraten Rut Hillarp visar honom en hel anteckningsbok med dikter i avskrift inser Wall mer av sammanhanget.

Även kontakten med Erik Lindegren kommer att betyda mycket för Wall och hans diktning inspirerar honom till ett förstlingsverk som kritiker. Det är den banbrytande studien av mannen utan väg 17 med den för Wall karaktäristiska underrubriken ‘Kommentarer av en oinvigd’. Det lär ha krävts påtryckningar av Vennberg innan Wall fått ner sina synpunkter i skrift. Den publiceras i Bonniers Litterära Magasin 1946 och reder ut många frågetecken om den obegripligstämplade diktsamlingen.

Wall beskriver inte bara allusionerna till antiken och metaforernas betydelse för släktskapet med T S Eliots diktsamling Det öde landet utan går också igenom hur dikten korresponderar med musikaliska formprinciper som satser, genomföring och kontrapunkt. Essän kan nu betraktas som en klassiker och har utgjort en utgångspunkt för all senare forskning. Den finns att läsa i antologin 40-talsförfattare: Ett urval essäer om svenska författare ur 40-talsgenerationen utgiven 1965.

Walls eget omdöme om Erik Lindegrens diktning var träffsäkert:

Den har blivit rik men svåröverskådlig, intensiv med delvis kaotisk, djup men inte alltid klar. Som sådan utsäger den dock något väsentligt om vår splittrade tid. Dess patos och fantasikraft kan endast lämna den förstockade oberörd. Inom den yngsta diktargenerationen har den nästan fått rang av kanonisk skrift, och måhända anger man dess betydelse bäst, om man säger att den för vår tids poesiintresserade ungdom blivit vad Pär Lagerkvists expressionistiska diktning en gång var för den generation, som i sin ungdom det upplevde första världskriget.18

Litteraturhistoriskt skulle Wall få rätt. Idag råder enighet om att mannen utan väg är en av 1900-talets förnämligaste diktsamlingar och det mest stilfulla uttrycket för den s.k. fyrtiotalismen överhuvudtaget. Recensenten Wall skriver recensioner i pressen som Perspektiv, Arbetaren, Aftontidningen och Biblioteksbladet. Det är en intressant läsning för den som vill stifta närmare bekantskap med skribenten Wall. Hans specialområden är främst tyskspråkig litteratur och lyrik. Som stilist är han noggrann och stringent – och hans formuleringskonst är uppfinningsrik. Det finns också en lättsam humor med en touch av ironi; här kommer ett exempel på en positiv recension av Rainer Maria Rilkes Duinoelegier:

Rent historiskt kan Rilke placeras någonstans mellan symbolism och expressionism – han har del både i den förra riktningens religiöst färgade esteticism och den senares extatiska livskänsla - men hans egenart är så utpräglad, att det inte låter sig fångas i dylika termer. Han är en gränsmänniska, som delvis tycks röra sig i en okänd verklighet, och hans upplevelser ligger i viss mån utanför vanlig mänsklig räckvidd. Detta har lockat sju och sjuttio uttolkare, och R. blev redan under sin livstid (han dog 1926) i vissa kretsar hälsad som profet för en ny religion […] Huvudverket Duinoelegierna, blev f.f.g synlig på svenska i en trogen men rytmiskt och stilistiskt ganska otillfredsställande tolkning av Erik Lindegren och Artur Lundkvist i kalendern Horisont 1941. Arnold Ljungdals nya övers. är långt mer njutbar, den står friare gentemot originalet, är ledigare och mer lättillgänglig, men sin i och för sig beundransvärda klarhet har den vunnit genom att förenkla och rationalisera elegiernas språk. Man saknar stundom den rilkeska diktens hemlighetsfulla liv, ett uttryck som ‘das atmende Klarsein’ t. ex. – för att välja en detalj på måfå – hör till en annan poetisk sfär än översättningen ‘den klarnande skyn’ (s. 74). Men svårigheterna torde ju vara i det närmaste oöverkomliga, och i stort sett är L:s tolkning en utomordentlig prestation.19

Wall kunde visa prov på skarp negativ kritik när det behövdes, här i exemplet med Tage Thiels översättning av Friedrich Nietzsches Så sjöng Zarathustra:

Inledaren prof. Landquist, säger att ‘Nietzsches berömda dikt Till mistralen av Thiel fått en tolkning, som låter oss förnimma dess brusande anda och dess passionerade höga syftning’. Men denna s.k. tolk-

ning är till större delen ingenting annat än ett lätt retuscherat plagiat ur Albert Erikssons nu 50 år gamla Nietzsche-volym ‘Prins Fågelfri’. Denna skuldförbindelse borde naturligtvis på något sätt ha erkänts. T:s egna översättningar utmärker sig framför allt för suveränt godtycke gentemot originaltexterna. Exempel på stilvidrig rytm, obehöriga tillägg, förvrängningar, omkastningar, uteslutningar osv. utan spår av konstnärligt berättigande skulle kunna hopas spaltvis, och stilen närmar sig inte sällan det parodiska, t.ex. ‘…det osar svavel där – när Zarathustra svär’ (s.75) […] det är obegripligt, att inledaren kunnat finna denna kuriösa bok ‘avgjort lämpad att förnya och fördjupa bekantskapen med Nietzsche’. Den är tvärtom avgjort olämplig, ty översättaren har inte varit sin uppgift vuxen.20

En rätt skoningslös kritik ser vi här prov på; stilen i recensionerna är stram, noggrann och drabbande. De visar också på djupgående ämneskunskaper i till exempel religion som i recensionen av Rilkes Duinoelegier. Litteraturkännaren och språkvetaren framkommer tydligare genom recensionerna.

Goethekännaren Wall översätter flera betydande verk från tyskan, och vid en middagssammankomst hos Axel Liffner kommer han i samspråk med poeten Johannes Edfelt och det blir upptakten till en vänskap som varar fram till Edfelts död 1997. Edfelt blir en samarbetspartner i ett översättningsuppdrag av den ungerske marxisten Georg Lukacs bok Goethes Faust från 1949. Här följer Ragnar Thoursies ord om översättningsarbetet:

1949 var jag anställd som förlagsredaktör på Ljus förlag (Esselte). Inför Goethe-jubileet det året rådgjorde jag med K.-G. om något lämpligt att publicera. Han föreslog, djärvt och okonventionellt, en essä av den marxistiske filosofen och litteraturhistorikern Georg Lukacs om Goethes Faust. K.-G. åtog sig att själv både skriva inledning och göra översättningen. Det var i båda hänseendena ett pionjärarbete. Lukacs var tidigare inte presenterad i Sverige som litteraturhistoriker – bara i sin roll som politisk tänkare (i Köttings och min Tysklandsbok ‘Kulissbygget’ året innan) – och heller inte tidigare översatt. Han tillhör de verkliga lärdomsgiganterna inom humaniora.21 Den direkta anledningen till översättningen är att man vill presentera en ny syn på Goethe och för sin översättning av Lukács belönas Wall med ett meritstipendium.

Bakgrunden till uppdraget är att Wall har ett stort intresse av tysk litteratur – hans barndomshem var, som många hem i början av 1900-talet, kulturellt tyskorienterat. (Tyskland är den ledande europeiska nationen, och det är naturligtvis det tyska språket och litteraturen som står högst i kurs även i Sverige). Under konvalescenttiden på 20-talet kommer Wall i kontakt med de stora tyska klassikerna. Han läser Johann Wolfgang von Goethes Den unge Werthers lidande men det gör inget större intryck. Vad som får honom verkligt intresserad av Goethe är Ellen Keys bok Människor, del 2, med undertiteln Från Goethes värld; verket engagerar och sätter fart på fantasin. Under skolåren på 20-talet var diktcykeln Hermann och Dorothea det enda man läste av Goethe. Det är ett epos på hexameter som skildrar borgarna i en tysk småstad som representanter för det mänskliga, som en motbild mot franska revolutionens oroshärdar.22 Wall tar sig an Goethe och så små-

ningom läser han honom också på originalspråk. Det är upptrappningen till ett livs samvaro med Goethe. Wall blir visserligen uppmanad av Karl Vennberg en gång på 30-talet; ‘om Goethe är i vägen för dig så släng honom’, men trots Vennbergs uppmaning ger han inte upp, han anser att Goethe hållit sig levande genom åren.

Wall ska bli en av de främsta Goethekännarna i Sverige. I samband med 150-årsdagen av Goethes död 1982 medverkar Wall i Sveriges Radio i ett samtal med vännen och författaren Matts Rying om Goethes betydelse för honom:

Ett av skälen till att man inte släpper Goethe är att han överraskar på alla livsstadier. Man känner honom inte om man bara läst den unge Goethe; den gamle är inte den unges epigon utan en diktare med egna särdrag. Och den höga ålderdomen har sin blomstring, sa Goethe en gång. Det gäller verkligen inte alla – många blommar hastigt och vissnar länge som bekant – men det gäller Goethe själv.23

Radioprogrammet resulterade i den lilla skriften Samtal om Goethe, som är en kortfattad men innehållsrik dialogbok, där Wall svarar uttömmande och nyanserat på Ryings frågor. Den handlar inte bara om Goethes position som litterär förgrundsgestalt utan också i hans roll som administratör, naturvetenskaplig forskare och filosof. Vännen Torbjörn Schmidt som K.-G. lärde känna genom en intervju för Lyrikvännen 1989 skriver följande om Samtal om Goethe:

Det är en av de ljuvligaste böcker som jag känner till, ett lättläst kondensat av ett helt livs umgänge med litteratur. Det är inte endast en lärd bok – för lärdom kan ta sig så många former, också monstruösa – utan framför allt en ytterligt sensibel och i ordets bästa mening levnadsvis betraktelse.24

Bildningsmannen – folkbildaren Jag har funderat mycket över varför K.-G. lämnade det konstnärliga och intellektuella livet med författarvännerna i Stockholm för att slå sig ned i Katrineholm. Där levde han ett förhållandevis tillbakadraget liv som stadsbibliotekarie, recensent och översättare. Wall själv svarar på frågan i en intervju i Lyrikvännen om han känt sig isolerad i Katrineholm, att han kom till stan av en slump under krigsåren för levebrödets skull, och blev kvar därför att han trots sin omöjlighet i sällskaps- och föringsliv bemöttes väl och med respekt. Kanske fann han det lugna livet rofyllt, det var ju där han utförde värdefulla insatser som kritiker och översättare. Goethe levde å sin sida större delen av sitt liv i hertig Carl Augusts Weimar, som på hans tid var en trång liten landsortshåla med några tusen invånare.

Att se Wall som folkbildare i ordets bästa mening låter sig lätt göras. I sin roll som stadsbibliotekarie ville han förse låntagarna med ‘god’ litteratur. Att få människor att upptäcka något som låg fördolt för dem, blev hans uppgift som bibliotekarie, en ordets tjänare i ett fältarbete för folkbildningsbygget. Att leda studiecirklar och föreläsa för olika grupper i samhället ingår som ett moment i folkbildningsarbetet; bibliotekarien förväntas stå till tjänst med sina kunskaper för folkets/medborgarnas räkning. Böckerna är det främsta bildningsmedlet; den klaraste, djupaste och rikaste källan.

Under Walls utbildningstid som elev vid bibliotekshögskolan ingår det att delta i allmänt folkbildningsarbete, främst inom studiecirklar, och detta obetalda extraarbete blir ofta en del av vardagen efter avlagd examen. Som ett led i folkbildningstanken är Wall exempelvis engagerad i Katrineholms föreläsningsförening som bildades 1905.

Jag vill avsluta med slutstroferna ur Goethes dikt ‘Selige Sehnsucht’ från 1841, som ingår i Väst-östlig divan (‘Salig längtan’ i svensk översättning av Karin Boye). Wall anser att det är en av få Goethetolkningar som gör originalet rättvisa.25 Det är inte svårt att hålla med honom.

Mörkret kan ej hålla kvar dig, och den heta nattens mening är blott nytt begär, som drar dig mot en högre, ny förening. Fången, tvingad och berusad flyger du, mot ljuset vänd, fjäril, tills du eldomsusad äntligt är förtärd och bränd.

Eller, med Goethes egna sista ord – ‘Ljus, mera ljus!’. Ord som även K.-G. Wall kan sägas ha uttryckt i sin livslånga strävan efter bildning, förståelse och upplysning i ordens bredaste bemärkelse.

EPILOG Tre röster om Karl-Gunnar Wall (han gick ur tiden 2006 i en ålder av 95 år), som beskriver den person jag minns och saknar med sitt djupa intresse för kulturen och litteraturen.

K-G. Wall är efter min bedömning en framstående kulturpersonlighet med djupa och vida kulturella intressen, som i hög grad präglat hans liv. I sitt urval och sin smak är han kräsen. Han är självkritisk och (alltför) blygsam och tillbakadragen i fråga om sina insatser och förtjänster. Säker smak och utpräglat sinne för kvalitet och äkthet utmärker honom. Han är älskvärd och vänlig och förvisso ‘fin i kanten’, den absoluta motsatsen till allt som kan kallas plumpt eller vulgärt! Sina vänskapsförbindelser har han troget vårdat under åren.26 [D]en mycket lärde och skicklige K.-G. Wall var stadsbibliotekarie i Katrineholm när jag växte upp. Att han skrivit om Eliot, Goethe och Vennberg visste jag förstås inget om då. Jag hade bara stor respekt för hans tysta och fina väsen.27 K.-G. Wall utmärktes som person av lätthet, av en nästan dansant rörlighet. Han var mestadels blid, i somligas ögon kanske skygg, men alls inte kraftlös. Svårigheterna kom först med blindheten de allra sista åren. Nu har han lämnat den ort som han gjorde sitt bästa för att förvandla till ett bildningens storhertigdöme. Jag vill gärna tro att geheimerådet välkomnar sin svenske vän till taffeln i kväll och alla kommande kvällar.28

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Franzén, Lars-Olof, red. 40-talsförfattare: Ett urval essäer om svenska författare ur 40-talsgenerationen. Stockholm: Aldus/Bonniers, 1965. Lagerlöf, Karl-Erik. Den unge Karl Vennberg. Diss. Göteborg.

Stockholm: Bonniers, 1967. Lannge Lidin, Miriam. ‘En mycket boksynt man’. Karl-Gunnar

Walls liv som stadsbibliotekarie och litteraturvän’. Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap vid

Bibliotekshögskolan i Borås 2003:55. Lindegren, Erik. Mannen utan väg: Dikter. Stockholm: Seelig, 1942. Schmidt, Torbjörn. ‘Från Karl Vennbergs läroår. K.-G. Wall berättar för Mats Rying’. Lyrikvännen 1989, nr 2–3, s. 77–95. Wall, K.-G. och Matts Rying. Samtal om Goethe. Hargshamn:

Janus, 1983.

Otryckt material i författarens ägo: Bandad intervju med Karl-Gunnar Wall 25/5 2001. Bandad intervju med Per Marner 18/10 2002. Brev från Karl-Gunnar Wall 22/10 1995–22/10 1997. Brev från Ragnar Thoursie 27/10 2002. Brev från Svante Strandberg 2/11 2002. E-brev från Kerstin Ekman 24/10 2002.

Citatet i uppsatsens titel är K.-G. Walls eget yttrande om sin bortgångne bibliotekskollega Ivan Karlsson.

NOTER

1. Kerstin Ekman, Tullias värld (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2020), s.15–16. 2. E-brev från Kerstin Ekman, 24 oktober 2002. 3. Intervju med Per Marner, K.-G. Walls efterträdare, 18 oktober 2002. 4. K.-G. Wall, ‘Musikalier i folkbiblioteken – inledningsföredrag till en diskussion’, Biblioteksbladet 41 (1956), s. 444–46. 5. Intervju med Per Marner, 18 oktober 2002. 6. Skarp debatt om modern litteratur efter artikel i Kuriren / Katrineholms-Tidning, 12 juni 1946. 7. Brev från Wall, 22 oktober 1995.

8.

‘Från Karl Vennbergs läroår. K-G. Wall berättar för Matts Rying’, Lyrikvännen 1989, nr 2–3, s.77–95. 9. Ibid., s. 78. 10. Ibid., s. 80. 11. Ibid., s. 82. 12. Karl-Erik Lagerlöf, Den unge Karl Vennberg. Diss. Göteborg (Stockholm: Bonniers, 1967). 13. Brev från Ragnar Thoursie, 8 november 2002. 14. Lyrikvännen 1989, nr 2–3, s. 77–95. 15. Katrineholms-Kuriren, 2 juni 1967.

16. Brev från K.-G. Wall, 22 november 1997. 17. Erik Lindegren, Mannen utan väg: Dikter (Stockholm: Seelig, 1942). 18. K.-G. Wall, ‘Erik Lindegren. Mannen utan väg. Kommentar av en oinvigd’, i 40-talsförfattare: Ett urval essäer om svenska författare ur 40-talsgenerationen (Stockholm: Aldus/Bonniers, 1965), s. 213–27, citatet s. 227. 19. Biblioteksbladet 36 (1951), s.310. 20. Biblioteksbladet 37 (1952), s. 74. 21. Brev från Ragnar Thoursie, 8 november 2002. 22. K.-G. Wall och Matts Rying, Samtal om Goethe (Hargshamn: Janus, 1983), s.24. 23. Ibid., s.59. 24. Torbjörn Schmidt, ‘Karl-Gunnar Wall Katrineholms lärde, röde stadsbibliotekarie’, Dagens Nyheter, 19 april 2006. 25. Wall och Rying, Samtal om Goethe, s.70. 26. Brev från Svante Strandberg, professor i nordiska språk vid Uppsala universitet, 2 november 2002. 27. E-brev från Kerstin Ekman, 24 oktober 2002. 28. Schmidt, ‘Karl-Gunnar Wall’, Dagens Nyheter, 19 april 2006.