Bildningsresor och bildningsromaner. Från Goethe

Bildningsresor och bildningsromaner

Från Goethe till Tara Westovers Allt jag fått lära mig

Paris ska bli min skola, Rom mitt universitet, skrev den unge Johann Wolfgang Goethe till en vän år 1770. Sexton år senare, vid 37 års ålder, gjorde han den stora resa till Italien som han i dagboks- och brevform skildrar i Italienische Reise (1816–1817; Johann Wolfgang Goethes italienska resa, 1961).

Goethe beskriver hur ett nytt liv börjar när han i Rom med egna ögon ser konstverk och monument som han känt till sedan länge men tidigare bara sett avbildade på målningar och i teckningar. De stora konstverken och monumenten är till en början främmande och okända; man har inte levat sitt liv tillsammans med dem, inte kommit underfund med deras särdrag. För att komma på samma nivå som sådana oerhörda och ädla skapelser måste man tålmodigt låta dem utöva sitt inflytande och långsamt växa inom sig, reflekterar Goethe. Först efter ett år i Italien anser han att hans själ har vidgats tillräckligt för att han på allvar ska börja förstå den klassiska konsten. (Goethes italienska resa, 1 nov 1786, 3 dec 1786, 25 dec 1786; Italienische Reise, 27 okt 1787.)

Den som ser sig omkring i Rom med allvar och har ögon att se med, skriver Goethe, lär sig att uppskatta världen på ett nytt sätt. Medvetenheten att det är fortfarande är samma mark där mer än tvåtusen år av historia utspelats, till och med samma pelare och samma murar, gör att betraktaren känner sig som om hon själv deltog i de händelser och beslut som format dagens värld och därmed oss själva. ‘Ty med denna stad är hela världshistorien sammanbunden, och jag räknar den dag då jag kom till Rom som en andra födelsedag, ja, som en återfödelse’ (Goethes italienska resa, 3 dec 1786).

Drygt tvåhundra år senare kommer Tara Westover till Rom. Hennes bakgrund kunde knappast vara mer olik Goethes: en strängt religiös mormonfamilj på landsbygden i Idaho, styrd med järnhand av en far som anser att skolor är platser där barn hjärntvättas av socialister och Illuminati för att på uppdrag av den federala Regeringen leda människor bort från Gud. I självbiografin Allt jag fått lära mig beskriver hon hur hon bryter sig loss, utbildar sig på college och kommer som utbytesstudent till universitetet i Cambridge, där en italiensk student bjuder in henne och några vänner att besöka hans hemstad Rom under vårlovet.

Liksom Goethe före henne ser Tara Pantheon, Sixtinska kapellet och andra historiska platser och konstverk i Rom. Hon närmar sig dem vördnadsfullt, inställd på att beundra på avstånd utan att röra eller förändra, på att uppleva staden som ett stort museum. Kamraterna har en mer avslappnad attityd till det historiska arvet. De vandrar bland de klassiska monumenten och diskuterar filosofi – Machiavelli, Descartes, Hobbes – och Tara kommer på sig själv med att citera en rad av filosofen John Stuart Mill. De andra tittar sig omkring för att se vem som talade, någon frågar vilken text citatet kommer från, och samtalet fortsätter. Tara inser att hon kan delta på samma villkor som de andra och har något att tillföra (Allt jag fått lära mig, s.327–28).

Jag vet inte vad som orsakade den här förvandlingen, varför jag plötsligt kunde inlåta mig i samtal med historiens stora tänkare, istället för att sitta stum av vördnad vid deras fötter. Men det var något med den här staden, med dess vita marmor och svarta asfalt, dess lager av historia och blinkande trafikljus, som visade mig att jag kunde beundra det förflutna utan att låta mig tystas av det. (s.328)

Tara hade överlämnat sig till det ärevördiga universitetet i Cambridge ‘som en lerklump åt skulptören’, för att bli omgjord och få sitt sinne omstöpt i en ny form. Hon klädde sig som alla andra för att passa in, hon tvingade sig att skaffa vänner genom att klumpigt presentera sig om och om igen tills hon byggt upp en liten kamratkrets. De pratar om sina familjer och någons far är diplomat, någon annans lärare vid Oxford. Tara får frågan och svarar att hennes pappa äger ett skrotupplag. Hon frågar sig om hon inte är en bluff, en bedragare som smugit sig in i lärdomsborgen på falska premisser. Upplevelsen i Rom blir en bekräftelse på att hon hamnat rätt och har en röst som bär i det akademiska samtalet (s.327–28).

Då Goethe reste till Italien var det vanligt att unga män, särskilt inom adeln, gjorde en grand tour, en ‘peregrination’ till Europas storstäder och berömda universitet. (Ordet peregrination har samma latinska rot som ordet pilgrim; peregrinationer var en världslig motsvarighet till pilgrimsresor.) Resenärerna ägnade sig åt studier, lärde sig språk, övade sig i dans och fäktning, inhämtade kunskaper om förhållanden i andra länder och tränade gott uppförande i fina sällskap, alltsammans värdefulla kompetenser för den som skulle hävda sig i samhällets översta skikt (se Ola Winberg, Den statskloka resan: Adelns peregrinationer 1610–1680).

Men för Goethe var syftet något annat. Resan till Italien – förutom Rom även Neapel och Sicilien – var framförallt ett sätt att utveckla sig själv. Den var en bildningsresa. När Goethe möter andra resenärer från Tyskland förundras han över hur lättsinnigt de behandlar de aktningsvärda föremålen. Han följer med dem till tavelgallerier och tycker de liknar getingarna i hans rum, som far mot fönstren och tror att den ljusa ytan är luft men studsar tillbaka och surrar längs väggarna. Själv är Goethe inte i Rom för att njuta och roa sig utan för att studera de stora konstverken, för att lära och utbilda sig, för att förändras i grunden (Italienische Reise, 5 dec 1786, Goethes italienska resa, 25 dec 1786).

Det är ett lärande som kräver mer än bara att lägga nya insikter och erfarenheter till dem man redan har. Man måste gå tillbaka i sin skolning, glömma och lära om, man måste börja om från början. ‘Man måste så att säga födas på nytt och se tillbaka på sina tidigare föreställningar som barnskor’, skriver Goethe (Goethes italienska resa, 20 dec 1786, Italienische Reise, ‘Bericht’ okt 1787, citat från 13 dec 1786, min övers.).

Jag är som en byggmästare som vill bygga upp ett torn men lagt en dålig grund. Han märker det i tid och river gärna ned vad han redan byggt upp, han försöker utvidga och förädla sin grundplan, ägna mera omsorg åt stenfoten, och han gläder sig redan på förhand åt den blivande byggnadens otvivelaktiga stabilitet. Himlen give att vid min återkomst också de följder i moraliskt avseende, som livet i en större vidare värld har haft, skall märkas på mig. (Goethes italienska resa, 20 dec 1786)

Goethes italienska resa är ett paradigmatiskt exempel på bildningsresor, resor där målet är att förändras och växa som människa i mötet med det bästa som mänskligheten åstadkommit inom konst och kultur. När man läser hans anteckningar slås man av hur medveten han är om sitt mål och hur han fortlöpande iakttar sig själv för att stämma av hur utvecklingen fortskrider, till dess han anser att hans horisonter vidgats tillräckligt för att han ska kunna återvända till Weimar och sitt arbete.

Men i en vidare bemärkelse av ordet kan en bildningsresa också, som för Tara Westover, vara något mycket mer spontant och oplanerat, något som först i efterhand visar sig ha lett till en avgörande personlig utveckling utan att detta från början var avsikten. Det behöver inte ens vara en resa i yttre mening utan kan lika gärna vara en inre resa, en omvälvande personlig utveckling som inte har med någon förflyttning i rummet att göra. Och det är inte bara klassisk konst eller litteratur som kan vidga tankens horisonter utan också populärkultur, möten med andra människor, resor till andra länder och nya kunskaper. Tara Westover beskriver till exempel hur ett par rader av Bob Marley om frigörelse från mentalt slaveri hjälpte henne att våga vaccinera sig, trots

Wilhelm Tischbein, Goethe på Campagnan. 1788. Städel Museum.

att hon fått lära sig av fadern att läkare och sjukhus är verktyg som Regeringen använder för att kuva och döda människor. Hon berättar också att hon under uppväxten aldrig fått lära sig om Förintelsen och gjorde bort sig när hon som student frågade sin lärare vad ordet betydde. Den upplevelsen fick henne att inse ‘vad det innebar att få en missuppfattning rättad – en missuppfattning av en sådan storleksordning att när den rubbades så rubbades världen’ (s.316).

I det sista kapitlet av Allt jag fått lära mig är Tara hemma hos familjen i Idaho på jullov från forskarstudierna i Cambridge. Hon tittar sig i spegeln och ser ett annat ansikte än det hon är van vid. Något har förändrats i ögonen och kring munnen, något som visar en ny tro på att livet går att påverka. För att överleva den fysiska och psykiska misshandeln i hemmet hade hon lärt sig att när det behövdes växla personlighet, så att hon för familjen kunnat visa upp en version av sig själv som inte förändrats sedan hon var sexton år gammal. När hon nu ser sig i spegeln inser hon att hon inte längre kan klättra in i den och komma ut som sitt sextonåriga jag. Den person hon en gång var är borta. De beslut hon fattar tillhör en förändrad person, ett nytt jag. ‘Man kalla detta nya jag många saker’, skriver hon. ‘Förvandling. Metamorfos. Falskhet. Svek. Jag kallar det en utbildning’ (s.396).

Det engelska ordet education, som här översatts med utbildning, skulle också kunna översättas med bildning, ett ord som inte finns på engelska annat än som direkt lån från tyskan: Bildung. Filosoferna och författarna Johann Gottfried Herder – en vän till Goethe – och Wilhelm von Humboldt hör till dem som utvecklade det moderna bildningsbegreppet. Humboldt skriver i en klassisk formulering att bildning innebär en allsidig utveckling av människans förmågor till en harmonisk helhet. Liksom ett frö har varje människa en inneboende potential som bara kan förverkligas om förhållandena är de rätta. Bildning

är förverkligandet av den enskildas utvecklingspotential, men handlar samtidigt om att utvecklas till en god medborgare. Det bästa samhället är enligt Humboldt ett där var och en tillåts utveckla sin fulla individuella potential och där varje individ bidrar till helheten med de förmågor hon utvecklat. Personlig utveckling och gott medborgarskap är två sidor av samma mynt. Båda är lika väsentliga för bildning (Humboldt, Om gränserna för statens verksamhet, s.35–42).

Med en bildningsroman menas, enkelt uttryckt, berättelsen om en bildningsresa. Goethe arbetade under sin tid i Italien på flera olika verk samtidigt, däribland det som kallats den första bildningsromanen: Wilhelm Meisters läroår, historien om en ung man från en borgerlig familj som ansluter sig till ett resande teatersällskap och efter många äventyr och svårigheter hittar sig själv och en riktning för sitt fortsatta liv. Begreppet bildningsroman är svårdefinierat, men ofta rör det sig som i Wilhelm Meister om en skildring av en människas moraliska och själsliga utveckling i hennes formativa år, av hur hennes personlighet utvecklas och mognar i livets strider medan hon söker en egen identitet, kommer underfund med var hennes individuella potential ligger, vilka hennes värderingar är och vad hon vill göra med sitt liv, hittar vänskap och kärlek och gradvis letar sig fram till ett sätt att leva i ett samhälle och förhålla sig till dess rådande normer (Telnes Iversen, Change and Continuity: The Bildungsroman in English, s. 21–43).

Man kan i vidare mening tala om bildningsromaner även när den litterära formen inte är romanens utan självbiografins eller den självbiografiska reseskildringens, som i Allt jag fått lära mig och Goethes italienska resa. Den kanske äldsta självbiografiska skildringen av en bildningsresa är Augustinus Bekännelser från 400-talet, där kyrkofadern beskriver sin andliga utveckling från barndom, ungdom och vuxenålder fram till den mogne mannens omvändelse till den katolska tron. Även filmer kan räknas som bildningsromaner om temat är en huvudpersons bildningsresa eller bildningsgång, som i Disneys Lejonkungen, där Simba hittar sig själv och förverkligar sin utvecklingspotential i resan från barndomens lyckliga familjeliv via tillvaron som utstött i djungeln till återupprättelsen som kung av lejonstammen efter striden mot farbrodern och kungamördaren Scar.

Mest populär av alla nutida bildningsromaner är antagligen J.K. Rowlings Harry Potter, en storsuccé både som bokserie och i filmatiserad form med böckerna som förlaga. Från vilsen ungdom och hackkyckling i en dysfunktionell familj utvecklas Harry till ledargestalt och sin tids största trollkarl. I en emblematisk scen får han på sin elvaårsdag veta av Rubeus Hagrid, skogvaktare på trollkarskolan Hogwarts, att han är trollkarl – ‘You’re a wizard, Harry!’ Harry tror först att det måste vara ett misstag men inser till slut att det är sant. Han är ämnad för mycket mer än att gömmas undan i familjen Dursleys städskrubb under trappan.

Att våga tro på sin egen potential och ta på sig den uppgift man är kallad till är ett centralt tema i många bildningsromaner. När Simba i Lejonkungen tvivlar på sig själv och gett upp alla ambitioner är det barndomsvännen Nala som kallar honom tillbaka för att ta upp striden om makten över lejonstammen. I Allt jag fått lära mig är det Tara Westovers lärare vid Brigham Young University och i Cambridge som uppmanar henne att tro på sin egen potential. När hennes handledare berömmer hennes akademiska arbete och föreslår forskarstudier, reagerar Tara inte med stolthet eller glädje utan med skräck. Kontrasten blir för stor med den självbild hon bär med sig från uppväxten. Hennes äldre bror hade tryckt ned hennes huvud i en toalettstol och tvingat henne säga att hon var en hora (s.233–34, 294–95).

Jag föreställde mig mig själv som forskarstudent vid

Cambridge, iförd en lång svart kappa som svischade runt benen när jag gick längs de gamla korridorerna.

Sedan var jag dubbelvikt i badrummet med armen bakom ryggen och huvudet i toaletten. Jag försökte fokusera på studenten men det gick inte. Jag kunde inte se flickan i den fladdrande svarta kåpan utan att se den andra flickan. Forskare eller hora, både kunde inte vara sanna. Det ena var lögn. (s.295) Hon börjar undvika professor Steinberg, hon känner hur hon spänner musklerna och gör sig redo att fly när hon ser honom på en avslutningsmiddag. En annan lärare lägger märke till det och försöker övertyga henne om att hon har lika stor rätt att vara vid Cambridge som alla andra (s.295–98). Ändå dröjer det länge innan Tara slutgiltigt bryter med fadern och sitt förflutna och bestämmer sig för livet som forskare. Valet att växa som människa är inte alls självklart.

Som Sverker Sörlin uttryckt det utvecklas Tara från en förkrympt version av sig själv till en fullvärdig människa och medborgare genom att på tre terminer genomgå den upplysning som tog Västerlandet trehundra år (Till bildningens försvar, s.166). Upplysning, skrev Immanuel Kant, är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet. Omyndig är den som saknar förmåga eller mod att använda sin tankeförmåga utan ledning av andra, och omyndigheten är självförvållad om orsaken inte är brist på förstånd utan brist på beslutsamhet och mod. Tara Westovers berättelse ger en existentiell dimension till Kants ord. Den visar hur oerhört smärtsamt det kan vara och vilken enorm beslutsamhet det kan kräva att bryta sig loss från sin omyndighet och följa Kants uppmaning: Sapere aude, ‘Våga veta!’ (Kant, ‘Svar på frågan: Vad är upplysning?’).

Mot slutet av Allt jag fått lära mig är Tara gästforskare på Harvard och får besök av sina föräldrar. Hennes far säger att han mött Herren Jesus Kristus och profeterna, som förklarat att hon är besatt av Lucifer. Han erbjuder sig att välsigna henne och driva ut den onda anden. Men Tara säger nej. ‘Det min far ville driva ur mig var inte en demon: det var mig’, skriver hon (s.366–69).

Allt jag hade arbetat för, alla mina år av studier, hade varit för att skaffa mig det här enda privilegiet: att få se och uppleva flera sanningar än dem jag fick från min far, och att använda de sanningarna för att forma min egen verklighet. Jag hade kommit att tro att förmågan att utvärdera många idéer, många historier, många perspektiv var central för att kunna bilda sig en egen uppfattning. Om jag gav vika nu skulle jag inte bara förlora en diskussion. Jag skulle förlora makten över min egen verklighet. (s.369) När Tara lämnar fadern och familjens sektliknande tillvaro i samhällets utkant – där man håller sig med egna förråd av bensin och vapen i beredskap för ett kommande inbördeskrig mot Regeringen – tar hon också ett steg in i den demokratiska samhällsgemenskapen, där problem inte ska lösas genom blind lydnad och våld utan med argument. Det är ett hoppfullt budskap i en tid då USA och andra demokratiska länder splittras i grupper som misstror varandra, tror på oförenliga ‘alternativa sanningar’ och bekämpar varandra som fiender. Det går att lämna skyttegravarna och vidga tankens horisonter, tänka bortom den egna gruppens dogmer och samtala med sådana som kommer från en annan bakgrund och fått lära sig andra dogmer än man själv. Det går att återskapa det som den amerikanske filosofen Michael Sandel kallat det demokratiska samtalets förlorade konst. Men det kräver en särskild sorts öppenhet, en beredskap att inte bara lära nytt utan också lära om, att ompröva sådant man kanske alltid tagit för självklart och otvivelaktigt. Den öppenheten kan framstå som en utopisk dröm i ett samhälle där maximerandet av egennyttan och försvaret av den egna identiteten upphöjts till styrande principer. Tara Westover visar att den är möjlig även när förutsättningarna verkar hopplösa.

Franska revolutionen utbröt 1789, året efter att Goethe kom hem från Italien. Många välkomnade den som början på en ny tid av frihet och upplysning, men den nya samhällsordningen urartade snart i terror och blodbad. Framstegsvänliga tyska intellektuella frågade sig hur man skulle reformera den ålderdomliga samhällsordning som fortfarande rådde i Tyskland utan att göra om misstagen från Frankrike. Revolutionens ledare hade försökt tvinga på folket sina idéer och använt våld när de mötte motstånd. Deras misslyckande visade att ideal som frihet och upplysning är värdelösa i praktiken om inte människor vet hur de ska följa dem och inte vill göra det. Samhället kan inte förändras om inte folket är redo. Medborgarna måste ha de kunskaper och dygder som krävs för att inse sina enskilda och gemensamma intressen och när det behövs välja det gemensamma bästa framför egennyttan. De kunskaperna och dygderna kräver utbildning, en utbildning som inte bara talar till intellektet utan formar hela människan, både huvud och hjärta, såväl tanke som känsla och vilja (Beiser, The Romantic Imperative, s.89–90, Bohlin, Medborgerlig bildning, s.65–67).

Det var i detta historiska sammanhang som den moderna bildningstanken utvecklades. Att skapa ett gott samhälle handlade inte bara om politiska reformer eller omstörtande förändringar. Det måste också ske på individnivå, genom formandet av det som Aristoteles kallade folkets gemensamma ethos (Politiken, bok 8, 1337a). Vägen till ett samhälle av fria och upplysta individer som gemensamt styr sig själva går över en fri och allsidig utveckling av varje enskild människas kunskap, förmågor, moraliska sinne och medborgaranda.

Bildning är en mångfacetterad företeelse. I Goethes italienska resa handlar det om en rent individuell process, där målet är att förädla den egna själen utan att detta har något särskilt med samhällsförändring att göra. (I Wilhelm Meisters läroår är samhällsfrågorna mer närvarande, se Kontje, ‘The German Tradition of the Bildungsroman’, s.10–32.) Goethes bildningsgång i Italien kännetecknas även av att den har ett på förhand tydligt uttalat mål: att så mycket som möjligt närma sig de stora historiska konstnärernas och tänkarnas intellektuella och andliga nivå (de som man i dag brukar avfärda som ‘döda vita män’). Tara Westovers berättelse handlar om en annan sorts bildning, där målet inte är givet på förhand utan växer fram som ett resultat av själva processen; med Kierkegaard kunde man säga att hon lever sitt liv framlänges men bara förstår det baklänges (Kierkegaard, Journalen, JJ:167). För Westover liksom för Goethe är kanoniska verk ur den västerländska traditionen avgörande för utvecklingen – John Stuart Mills Om friheten och Förtrycket av kvinnorna, Mary Wollstonecrafts Till försvar för kvinnans rättigheter – men även Bob Marleys ‘Redemption Song’, möten med människor från andra bakgrunder, kunskapen om Förintelsen och förtrycket av svarta amerikaner, och mest av allt den plågsamma existentiella frigörelsen från fadern och den världsbild han representerar (s.315–18).

Om varje individ ska kunna utveckla sin unika potential är det viktigt att det finns utrymme för ett fritt kunskapssökande där individens intressen avgör snarare än yttre prestationskrav. I dagens skola finns en tendens till att allt lärande styrs utifrån, planeras noga på förhand och kontrolleras i efterhand för att man ska försäkra sig om att de i styrdokumenten fastställda målen nåtts. Pedagogikforskaren Ingrid Carlgren har visat hur detta riskerar att skapa en instrumentell attityd som trivialiserar lärandet. Skolans kursplaner formuleras sedan 1990-talet i termer av mål för elevernas lärande, och betygsättning uppfattas som en fråga om rättssäkerhet. En konsekvens blir att kunskapskraven måste formuleras så att eleverna på förhand kan veta i detalj vad de förväntas göra för att nå ett visst betyg och så att elever och föräldrar i efterhand kan diskutera betygsättningen med läraren utan att behöva djupare kunskaper i det aktuella ämnet. Risken finns att eleverna fokuserar mindre på att utveckla sitt kunnande än på att låtsas göra det, på att ‘se ut som om de kan’ (Carlgren, ‘Att kunna eller låtsas kunna’). Den sortens lärande är motsatsen till bildande.

Att skapa utrymme för ett fritt och icke-instrumentellt lärande är en uppgift för skola och högskola, men också för bibliotek. I boken Palaces for the People driver den amerikanske sociologen Eric Klinenberg tesen att folkbibliotek är en viktig del av det han kallar social infrastruktur, platser där människor kan mötas, samtala, lära känna varandra och på så vis bygga ömsesidig tillit och det som kallas socialt kapital. Att vem som helst är välkommen utan krav på betalning gör också folkbiblioteken till unika platser för självstudier och fri självbildning. Klinenberg intervjuar biblioteksbesökare som beskriver hur tillgången till ett bibliotek under uppväxten gjorde att de på ett oplanerat sätt kunde upptäcka intressen de inte visste att de hade. En kvinna från en arbetarklassfamilj i New York berättar hur biblioteket blev den plats där hon kunde fly undan det konfliktfyllda hemmet och få en glimt av en bättre värld. En man med katolsk bakgrund berättar att han som ung blev intresserad av debatten om dödshjälp och frågade sin präst hur han borde tänka i frågan. Prästen svarade att kyrkan tog avstånd från dödshjälp, men den unge mannen nöjde sig inte med svaret utan gick till sitt bibliotek för att läsa vidare på egen hand. Han övertygades av argumenten för att tillåta dödshjälp och blev senare journalist på The New Yorker. Jag kunde nöjt mig med prästens svar, reflekterar han i efterhand, jag kunde ha tänkt ‘OK, det här är vad vi tror på i min kyrka, så då är saken avgjord’ (s.116, min övers.), men biblioteket hjälpte mig att bli en egen person, att våga ifrågasätta auktoriteter och tänka själv.

Det saknas idag en politik för bildning. De flesta politiker och näringslivsföreträdare ser värdet av utbildning och lärande som rent ekonomiskt och skola och högskola som instrument för att så kostnadseffektivt som möjligt tillgodose arbetsmarknadens behov. Att utbilda sig enbart för bildning betraktas som ett sätt att ‘strula till ett liv’ (titeln på en rapport från Svenskt Näringsliv 2011), att kasta bort sin egen tid och skattebetalarnas pengar. Den utbildningssynen riskerar att skapa ett samhälle av trångsynta yrkesspecialister

som kan hitta effektiva medel till vilket mål som helst om deras överordnade bestämt det, men inte kan föra en meningsfull diskussion om vilka mål som är värda att sträva efter. Ett sådant samhälle kommer att styras antingen av mäktiga intressegrupper, anonyma teknokrater och experter på politisk marknadsföring – det som sociologen Colin Crouch kallat postdemokrati – eller av populistiska ledare som piskar upp motsättningar, tvingar ned människor i identiteternas skyttegravar och stänger alla vägar till dialog. Stormningen av Kapitolium i Washington i januari 2021 är en påminnelse om vad som står på spel.

Vad bör göras? Sverker Sörlin skriver att vi behöver genomgå ‘en stor omvändelse’ (Till bildningens försvar, s.174). Liksom i de tidiga folkrörelserna behöver vi ta till oss upplysningens idéer och bestämma oss för att det är vår uppgift att bygga, eller återuppbygga, det Olof Palme kallade den svenska studiecirkeldemokratin (s.123).

Det är ett arbete för oss som medborgare. Vi bör prenumerera på tidningar och läsa böcker. Vi bör organisera oss i föreningar och rörelser. […] Vi bör förskjuta mer av tyngdpunkten i våra samhälleliga investeringar till bildning och utbildning. Kunnigare människor bidrar till ett klokare samhälle och till den etiska miljö som vi lever i. Bildning bidrar till att hålla samhället samman. (s.211–12)

Sörlins tolkning av bildningstanken utgår från den svenska och skandinaviska folkbildningstraditionen, som i sina tidiga skeden bevarade delar av den humanistiska bildningstanken från Goethe, Herder och Humboldt. Det humanistiska arvet gör bildning till mer än ett program för folkupplysning eller politisk opinionsbildning med brett demokratiskt deltagande; bildning är också en existentiell process på individnivå, en transformerande förändring av personligheten som bygger på en radikal öppenhet inför andra sätt att tänka, känna och leva. Sådana bildningsresor kan se ut på många olika sätt, men en gemensam nämnare är upplevelsen av att ha förändrats och växt så att man efteråt inte riktigt känner igen sig själv utan, som Goethe uttrycker det, ser tillbaka på sina gamla föreställningar som barnskor.

LITTERATUR

Aristoteles. Politiken. Översättning med inledning och kommentar av Karin Blomqvist. 2. uppl. Sävedalen: Åström, 2003. Beiser, Frederick C. The Romantic Imperative: The Concept of

Early German Romanticism. Cambridge: Massachusetts Harvard University Press, 2003. Bohlin, Henrik. Medborgerlig bildning: Om varför man studerar på högskola. Lund: Studentlitteratur, 2018. Carlgren, Ingrid. ‘Att kunna eller låtsas kunna’. I Sammenlignende fagdidaktik 4, red. C.E. Krogh och S.-E. Holgersen, skriftserien CURSIV nr 19, s.13–32. Aarhus: Aarhus Universitet, 2016. Crouch, Colin. Postdemokrati. Övers. Henrik Gundenäs. Göteborg: Daidalos, 2011. Goethe, Johann Wolfgang von. Brev till Ernst Theodor Langer,

Strassburg, 29 April 1770. I Der junge Goethe, Band 2 April 1770–

September 1772, s. 4–5. Berlin: de Gruyter, 1963. Goethe, Johann Wolfgang von. Italienische Reise [1816–1817].

Leipzig: Insel, 1920. Goethe, Johann Wolfgang von. Johann Wolfgang von Goethes italienska resa. Övers. Bertel Kihlman. Redigerad och med inledning av Göran Schildt. Stockholm: Biblioteksförlaget, 1961. Goethe, Johann Wolfgang von. Skrifter i urval 3–4. Wilhelm

Meisters läroår, 1–2 [1795]. Stockholm: Bonniers, 1931. Humboldt, Wilhelm von. Om gränserna för statens verksamhet

[1791–1792]. Övers. Erik Carlquist. Umeå: h:ström – Text & kultur, 2012. Kant, Immanuel. ‘Svar på frågan: Vad är upplysning?’ [1784]. I

Vad är upplysning?: Kant, Foucault, Habermas, Mendelssohn,

Heidegren, s. 25–36. Stockholm: Symposion, 1989. Kierkegaard, Søren. Journalen JJ:167 [1843]. I Søren Kierkegaards

Skrifter, elektronisk version, http://www.sks.dk/JJ/txt.xml Klinenberg, Eric. Palaces for the People: How Social Infrastructure

Can Help Fight Inequality, Polarization, and the Decline of Civic

Life. New York: Crown Publishing Group, 2018. Kontje, Todd. ‘The German Tradition of the Bildungsroman’. I

A History of the Bildungsroman, red. Sarah Graham, s. 10–32.

Cambridge: Cambridge University Press, 2019. Sandel, Michael. ‘The Lost Art of Democratic Debate’. TED Talk, 2010. https://ed.ted.com/lessons/the-lost-art-of-democraticdebate-michael-sandel Sörlin, Sverker. Till bildningens försvar: Den svåra konsten att veta tillsammans. Stockholm: Natur & Kultur, 2019. Telnes Iversen, Anniken. Change and Continuity: The Bildungsroman in English. Tromsø: Universitetet i Tromsø, 2009. Westover, Tara. Allt jag fått lära mig. Övers. Peter Staffansson.

Stockholm: Natur & Kultur, 2020. Winberg, Ola. Den statskloka resan: Adelns peregrinationer 1610–1680. Uppsala universitet, Diss. Uppsala: Uppsala universitet, 2018.