henrik bohlin
Bildningsresor och bildningsromaner Från Goethe till Tara Westovers Allt jag fått lära mig
P
aris ska bli min skola, Rom mitt universitet, skrev den unge Johann Wolfgang Goethe till en vän år 1770. Sexton år senare, vid 37 års ålder, gjorde han den stora resa till Italien som han i dagboks- och brevform skildrar i Italienische Reise (1816–1817; Johann Wolfgang Goethes italienska resa, 1961). Goethe beskriver hur ett nytt liv börjar när han i Rom med egna ögon ser konstverk och monument som han känt till sedan länge men tidigare bara sett avbildade på målningar och i teckningar. De stora konstverken och monumenten är till en början främmande och okända; man har inte levat sitt liv tillsammans med dem, inte kommit underfund med deras särdrag. För att komma på samma nivå som sådana oerhörda och ädla skapelser måste man tålmodigt låta dem utöva sitt inflytande och långsamt växa inom sig, reflekterar Goethe. Först efter ett år i Italien anser han att hans själ har vidgats tillräckligt för att han på allvar ska börja förstå den klassiska konsten. (Goethes italienska resa, 1 nov 1786, 3 dec 1786, 25 dec 1786; Italienische Reise, 27 okt 1787.) Den som ser sig omkring i Rom med allvar och har ögon att se med, skriver Goethe, lär sig att uppskatta världen på ett nytt sätt. Medvetenheten att det är fortfarande är samma mark där mer än tvåtusen år av historia utspelats, till och med samma pelare och samma murar, gör att betraktaren känner sig som om hon själv deltog i de händelser och beslut som format dagens värld och därmed oss själva. ‘Ty med denna stad är hela världshistorien sammanbunden, och jag räknar
10
den dag då jag kom till Rom som en andra födelsedag, ja, som en återfödelse’ (Goethes italienska resa, 3 dec 1786). Drygt tvåhundra år senare kommer Tara West over till Rom. Hennes bakgrund kunde knappast vara mer olik Goethes: en strängt religiös mormonfamilj på landsbygden i Idaho, styrd med järnhand av en far som anser att skolor är platser där barn hjärntvättas av socialister och Illuminati för att på uppdrag av den federala Regeringen leda människor bort från Gud. I självbiografin Allt jag fått lära mig beskriver hon hur hon bryter sig loss, utbildar sig på college och kommer som utbytesstudent till universitetet i Cambridge, där en italiensk student bjuder in henne och några vänner att besöka hans hemstad Rom under vårlovet. Liksom Goethe före henne ser Tara Pantheon, Sixtinska kapellet och andra historiska platser och konstverk i Rom. Hon närmar sig dem vördnadsfullt, inställd på att beundra på avstånd utan att röra eller förändra, på att uppleva staden som ett stort museum. Kamraterna har en mer avslappnad attityd till det historiska arvet. De vandrar bland de klassiska monumenten och diskuterar filosofi – Machiavelli, Descartes, Hobbes – och Tara kommer på sig själv med att citera en rad av filosofen John Stuart Mill. De andra tittar sig omkring för att se vem som talade, någon frågar vilken text citatet kommer från, och samtalet fortsätter. Tara inser att hon kan delta på samma villkor som de andra och har något att tillföra (Allt jag fått lära mig, s. 327–28).
