Utopia i formgivarnas ögon. Morris, Gill, Rogers och Naae

johan mannerheim

Utopia i formgivarnas ögon

Morris, Gill, Rogers och Naae

bibeln, Genesis första kapitel närmare bestämt, kan se ut, gjorda av den tidens stora formgivare. Där finns provtryck i original av Jan Tschichold, Jan van Krimpen, Bruce Rogers, Joseph Blumenthal, Hermann Zapf, Gotthard de Beauclair, Max Caflisch, Anders Billow, Karl-Erik Forsberg, Viggo Naae och många, många andra.

Om någon skulle vara intresserad av att grotta ner sig i äldre boktryckares lösningar på det ganska komplicerade problemet att presentera just

När vi för en tid sedan gick igenom gamla papper råkade jag läsa ett brev från 1990 till Ylva och mig. Det hade vår gamle chef på Bokvården på Kungliga biblioteket, bokhistorikern, Biblisredaktören och vännen Sten G. Lindberg skrivit några dagar efter att vi tagit emot honom med en grupp från det finska Sällskapet Bokvännerna på sillfrukost och bokvisning i vårt hem i Äppelviken. I brevet skrev Sten: ‘När Johan visade de för Er angelägna texterna som Thomas More’s Utopia i olika presentationer från vår tid av Morris, Eric Gill och Viggo Naae, så vattnades det i munnen på bokälskarna…’. Denna påminnelse från en svunnen tid får mig att bjuda in dig, käre läsare, inte på sillfrukost, men på en liten betraktelse över Utopia i några olika gestaltningar.

Samma text i olika form Genom åren har jag roat mig med att söka efter flera utgåvor av samma text. Om man som jag vill studera olika lösningar på att ge text typografisk form eller på att illustrera den, blir det lättare när utgångspunkten är densamma.

Det mest uppenbara sättet skulle vara att samla på sig en massa biblar från olika tider och länder, men det har jag avstått ifrån, det skulle bli väldigt skrymmande. Jag har bara några figurbiblar för bildernas skull och jag har Liber librorum från 1955 som Kungliga biblioteket gav ut till den första tryckta bibelns femhundraårsjubileum med Bror Zachrisson som redaktör. Det är en mapp med fyrtiotvå förslag från femton länder på hur

Tripp trapp trull, ur Liber librorum 1955.

bibeln med dess böcker, kapitel, kanske verser, kanske noter och kommentarer, så finns prästen Eskil Hellmans stora bibelsamling på KB och mängder av biblar i den äldre huvudsamlingen. Mitt samlande av ‘samma texter’ är betydligt mer modest, oftast mindre än en handfull av varje. Ett exempel på det är mina Utopia, den text som gett upphov till ordet utopi.

Författaren till Utopia Den som gjorde ordet populärt genom sin bok om ön Utopia och dess samhällsskick var Thomas More, den kände engelske statsmannen och politikern under Henrik VIII, vars gärning slutade med att kungen lät avrätta honom 1535. Men när Utopia skrevs och publicerades i december 1516 var han ännu relativt ung, trettioåtta år, en statens tjänsteman på uppåtgående, som hade långt till de tunga ämbeten han senare skulle uppbära och som skulle bringa honom på fall.

Han skrev boken på latin för en internationell publik. Samtidigt var den starkt knuten till Belgica, de habsburgska Nederländerna. Utgivningen stöddes av Erasmus av Rotterdam, en av de lärdaste och kanske den mest inflytelserika av tidens författare. Den trycktes hos en av Erasmus vänner och samarbetspartners, förläggaren Dick Martens i Leuven. Martens hade tryckt sin första Erasmusbok redan 1503 och det skulle till slut bli ett femtiotal utgåvor av den produktive Erasmus böcker från hans pressar. Kastigator för boken som det hette på den tiden, det vill säga redaktör och korrekturläsare, var en annan av Erasmus vänner, Pieter Gillis från Antwerpen. Gillis anlitades ofta av Martens.

Thomas More hade träffat Erasmus redan i tjugoårsåldern när denne besökte England 1499. Närmare bekanta blev de från 1509 och framåt, då Erasmus ofta var i England och någon gång bodde som gäst hos More. Erasmus var drygt tio år äldre. Kanske kände han sig som en mentor för More. Det var Erasmus som sammanförde More med Pieter Gillis, som skulle komma att spela en framskjutande roll i boken. Hans latinska namn var Petrus Ægidius och han kallas ofta Peter Giles och Pierre Gilles i England respektive Frankrike. I fortsättningen använder jag den namnform som används i den bok jag studerar. Landet Ingenstans För oss betyder ordet utopi närmast något eftersträvansvärt, ett samhälle eller något annat önskvärt, som går att närma sig idag och kanske uppnå i framtiden. Det används också pejorativt om motsatsen, den farliga utopin eller dystopin. Svenska Akademiens Ordbok skriver att en utopi är en ‘(orealiserbar) tanke l. idé l. föreställning om idealiskt (samhälls)tillstånd’. Thomas More skulle nog ha tagit bort parentesen runt ‘orealiserbar’ och strukit under det. Kanske hade han tagit bort ‘idealiskt’ också. När han skrev sin satir över samhället var det inte ett försök att som Platon beskriva en idealstat som borde ersätta det befintliga styressättet. Ordet Utopia är grekiskt och betyder en plats som inte finns, Landet Ingenstans.

More kritiserade samhället omkring honom genom att ställa det i kontrast till något annorlunda, något som inte fanns. Samtidigt deltog han i det samhälle som fanns; han var statstjänsteman, en kungens man. Kritik låg i tiden. Erasmus hade fem år tidigare publicerat satiren Dårskapens lov, där han gör upp med allsköns företeelser och beteenden. (Se min artikel i Biblis 75!) Förordet till den boken var ett brev från Erasmus till vännen Thomas More. Det gick inte ens ett år efter Utopias publicering innan Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg och började sprida pamfletter och predikningar mot ‘Der Bapstesel’, påveåsnan i Rom.

Samhället som beskrevs i Mores Utopia var verkligen annorlunda. Det fanns femtiofyra välplanerade städer på ön, var och en omgiven av så mycket jordbruksmark som krävdes för att försörja stadens invånare. Basen för samhället var familjen. Alla ämbetsmän valdes på ett år. Trettio familjer valde gemensamt en styresman och två nivåer upp fanns stadens furste, även han vald på ett år. Alla som kunde arbetade i sitt yrke, även kvinnorna. Ingen var sysslolös. Arbetstiden var sex timmar. Det producerade fördes till de fyra marknadstorg som fanns i varje stad, och lagrades där. Hushållens föreståndare begärde och fick gratis allt som hushållet behövde. Guld och ädelstenar var mindre värt än järn. Mores beskrivning täcker det mesta, umgänge, sjukvård, resor, etik, teologi, njutningar, slaveri, krigsmakt, religioner och musik.

Att hålla distansen Men kritik var farligt och därför vidtog More vid utgivningen av Utopia en rad försiktighetsåtgärder för att distansera sin egen person från den. Den viktigaste är att han lägger berättelsen om ön Utopia och dess samhällsförhållanden i en fiktiv berättares mun, skepparen Rafael med tillnamnet Hythlodæus; namnets grekiska beståndsdelar kan betyda mästare i struntprat.

Nästa åtgärd är att Thomas More skriver en lång ramberättelse, Första boken, som således placeras före beskrivningen av Utopia som blir Andra boken. Ramberättelsen är inte bara trovärdig, den är förankrad i verkligheten. Den beskriver hur More sändes på en diplomatisk beskickning till Brügge tillsammans med Cuthbert Tunstall för att försöka lösa en tvist med Karl, furste av Kastilien, och hur de samtalade med furstens förhandlare Georg van Themseke. Detta är helt sant, More reste verkligen till Brügge i maj 1515 med uppdraget att befrämja handeln mellan länderna och särskilt den engelska ullexporten.

Han berättar att han reste till Antwerpen och träffade Pieter Gillis, en ung ‘högt bildad människa’ som var född där. Även det stämmer med verkligheten. Gillis var en av tidens lärda humanister, en förutsättning för att arbeta som kastigator. Och det var Gillis som, åtminstone i boken, sammanförde More med skepparen Rafael Hythlodæus. Skepparen visade sig kunna både grekiska och latin och hade seglat med Amerigo Vespucci för att se sig om i världen.

Amerigo Vespucci var högst verklig och aktuell och ingen mindre än den sjöfarare som fått ge sitt namn åt världsdelen Amerika. Rafael berätta-

Rafael berättar. Första boken, Rogers. de för More och Gillis att han och några av hans skeppskamrater hoppade av, när Vespucci vände hemåt. De ville se fler länder i den nya världen, träffa flera folk och se hur de levde. Ett av dem var utoperna.

More skriver i Första boken att Rafael även har varit i England och då varit gäst hos kardinalen och ärkebiskopen John Morton av Canterbury. Återigen knyter han Rafael till verkligheten. More hade känt biskop Morton väl. Han hade varit page hos honom i två år när han var tretton, fjorton strax innan han började sina universitetsstudier i Oxford 1492; att vara page på rätt ställe förbättrade möjligheterna till en framtida karriär. Rafael berättar att han i diskussioner som fördes i biskopens sällskap hade kritiserat det engelska samhällssystemet på en rad punkter. Till exempel hade han hävdat att det engelska dödsstraffet för stöld är orättvist, eftersom många tvingats tigga och stjäla av hunger, när de sparkats från arbeten och bostäder av girigbukar som lagt sina åkrar för fäfot och gjort dem till fårbeten i stället. Det är Rafaels åsikt. More håller distansen.

Det gör han även genom det förord han skriver till Utopia. Det är till formen ett brev ställt till vännen Pieter Gillis i dennes roll som kastigator för boken. More beklagar att han blivit fördröjd och inte kunnat leverera texten förrän nu. Han ber Gillis påminna honom om sådant han glömt. Kan han kontrollera längden på bron till staden Amaurotum som Rafael beskrivit? John Clement, min tjänare, som var där med oss säger att den var mycket kortare. Vi frågade aldrig Rafael var i den främmande världsdelen Utopia egentligen ligger. Kan du fråga honom om det? Beträffande utgivningen så har jag nu lagt ner så mycket arbete på detta att det är för sent att komma på bättre tankar. Därför följer jag, om Hythlodæus ger sitt samtycke, mina vänners och framför allt dina råd och anvisningar.

Pieter Gillis, Erasmus och publiceringen av Utopia More skrev på Utopia medan förhandlingarna i Brügge drog ut på tiden i sex månader. Tillbaka i London arbetade han vidare på boken. I augusti 1516 besökte Erasmus honom helt kort i London och det blev startskottet för utgivningen. Den 3

Ön Utopia och utopiska alfabetet, 1516 (Yales exemplar). Morris Utopia ovanpå Rogers och Gills.

september skickade han manuskriptet till Erasmus tillsammans med förordet. Nu gällde det att få någon eller några att skriva rekommendationer. De skulle tryckas och som brukligt var placeras längst fram i boken.

More skrev i ett senare brev till Erasmus att han önskar bli harangerad av någon statsman, inte bara av akademiker. Det blev domaren vid Högsta domstolen i Burgundiska Nederländerna i Mechelen Hieronymus van Busleyden som gjorde det i form av ett brev till More. Även Pieter Gillis skrev ett förord, ett brev till Erasmus, men Erasmus föreslog att brevet skulle riktas till Busleyden i stället. Den 1 december var alla förord klara; Erasmus hade hjälpt Busleyden som hade haft svårt att få till texten till sitt förord. Allt var klart och tryckningen av Utopia kunde avslutas de sista dagarna i december utan ett spår av Erasmus medverkan i boken.

I brevet till Busleyden skriver Gillis att han råkade träffa Rafael Hythlodæus igen efter Mores avresa och att Rafael då gett honom en liten fyrradig text på utopiska. Det fick honom att ta med fyrradingen i boken tillsammans med det utopiska alfabetet. Dessutom har han utsmyckat boken med vissa kommentarer i marginalen, skriver han.

Det är alltså troligt att det inte är More utan hans redaktör som utformat det utopiska alfabetet och skrivit den fyrradiga utopiska texten med dess översättning till latin och placerat det längst fram i boken tillsamman med en bild av ön Utopia. Privatpressarnas gryning Långt, långt senare, närmare bestämt på 1880-talet började två vänner inom Arts and Crafts-rörelsen, medlemmar i socialistföreningen i Hammersmith nära London, föra samtal om boktryckarkonsten. Den yngre var Emery Walker, som arbetat som etsare åt tryckeriindustrin och 1886 startade ett eget företag för modern fotogravyr. Den äldre var nestorn inom rörelsen, William Morris. De två förenades i sin kritik av kvaliteten i bokproduktionen, det dåliga papperet, det dåliga trycket ofta med tunna svårlästa versioner av nyantikva, den dåliga inbindningen. De sökte sig mot hantverket, de övergivna handpressarna, den högre kvaliteten i äldre böcker och bokens historia. De samlade på gamla böcker. 1888 höll Emery Walker ett föredrag med ljusbilder om bokens historia, där han bland annat visade förstoringar av Nicolas Jensons antikva från 1470-talet. Morris blev eld och lågor, låt oss göra det på nytt! Några år senare grundade han Kelmscott Press, anställde en tryckare och en stilskärare, Edward Prince. Emery Walker avböjde Morris erbjudande att bli kompanjon, men bidrog med sin kompetens om papper och tryckteknik. Prince skar först en antikva baserad på Walkers förstoringar av Jensons antikva, men kraftigare och svartare, i Morris smak. Den kallades Golden type. Dessutom skar han två grader av ett gotiskt typsnitt, influerat av Günther Zeiners och Anton Kobergers tryck från ungefär samma tid. Allt trycktes med dessa tre stilar.

Pressens första bok, en roman av Morris, kom ut i en upplaga av tvåhundra exemplar i maj 1891. Kelmscott Press producerade 53 böcker under sju år, alla i begränsade upplagor. Förutom böcker skrivna av Morris var det mest återutgivningar av klassiker i den gamla engelska översättningen när de inte var skrivna på engelska. Morris tecknade själv många dekorativa ramar. Vännen och bokbindaren Thomas James Cobden-Sanderson formgav ett enkelt förlagsband i mjuk pergament med två knytband för att hålla ihop volymen. Den mest berömda och påkostade Kelmscottboken är Chaucers verk med Canterbury Tales i stor folio, 554 sidor med 87 illustrationer av Edward Burne-Jones. Boken tog fyra år att producera och var inte klar förrän i maj 1896. Morris avled strax efter i oktober samma år men pressen fortsatte till 1898 för att avsluta påbörjade projekt.

Privatpressarnas morgontid Det var många som inspirerades av Kelmscott Press och startade pressar efter samma koncept: hög kvalitet på boktryck och papper, begränsade upplagor, förlagsband, formgivning som omfattar allt, papper, tryck och bokband. St John Hornby grundade Ashendene Press i Chelsea 1895 och drev den till 1935. Stor betydelse för nittonhundratalets typografiska utveckling fick Doves Press, som Emery Walker och Cobden-Sanderson startade tillsammans 1900. Deras enda typsnitt, Doves type, skars även det av Edward Prince. Det utgick liksom Morris Golden type från Jensons antikva men låg mycket närmare originalet. Deras formgivning var asketisk, bara den ljusa texten, inga illustrationer, inga dekorelement. Den enda utsmyckningen kunde vara en initial eller en rubrik, möjligen i färg, men utan krusiduller eller historiserande bilder, enbart den rena bokstavsformen. Förlagsbandet var återigen ett enkelt pergamentband med titeln tryckt i guld på ryggen, men utan knytband.

Andra pressar följde, i Storbritannien Essex House Press, Vale Press, Eragny Press, Golden Cockerel Press, Gregynog Press och många fler. De första privatpressarna i USA var Cranbrook Press och Frederic Goudys Village Press. De startade 1900 och 1903 och blev båda kortlivade. Senare kom bland annat Grabhorn Press och Leonard Baskins Gehenna Press. Dessutom inrättade flera kommersiella tryckerier i USA särskilda avdelningar för ‘fine print’, där de tryckte fint formgivna böcker i begränsade upplagor. Riverside Press, Rudge Press och Mount Vernon Press är bland de mest kända.

I Tyskland var banden mellan privatpressarna och typsnittsformgivarna starka. Janus-Presse i Leipzig med Walter Tiemann och Ernst-Ludwig-Presse i Darmstadt med bröderna Kleukens började båda sin verksamhet 1907. Några år senare kom Bremer Presse med Willy Wiegand och Rupprecht Presse i München med Fritz Ehmcke. 1913 grundade Harry Graf Kessler Cranach-Presse i Weimar och lät Emery Walker teckna pressens antikva och Edward Johnston dess kursiv. Edward Prince skar båda. Eric Gill anlitades för att teckna och skära rubriker i trä och papperet kom från konstnären Aristide Maillols familjeföretag. En av pressens mest berömda böcker är Vergilius Die Eclogen från 1926 illustrerad med träsnitt av Maillol.

Privatpressvågen nådde aldrig Sverige. Däremot var det många boktryckare som tog intryck av William Morris och privatpressarna och några gjorde en del böcker som skulle kunna kallas privattryck. Bland dem var Sveriges två mest inflytelserika och debattglada boktryckare i början av nittonhundratalet, Waldemar Zachrisson och Hugo Lagerström. Det mest slående exemplet är den upplaga av Psaltaren som Waldemar Zachrisson tryckte sommaren 1904 i 250 numrerade exemplar ‘på tillskyndan af några enskilda, för modern bokkonst intresserade personer i Göteborg’.

Doves type (Cobden-Sanderson. The Ideal Book. 1900).

Typsnittet är Uncial-Gotisch, en tysk kopia av Kelmscottpressens gotiska typsnitt, initialerna är av renässanstyp tryckta i rött liksom rubrikerna och bokbandet är i Kelmscottstil med knytband, fast pergamentet har ersatts med väv och dekoren på bokbandet och titelsidan skriker jugend. Ett annat exempel är den lilla serien Mästerstycken ur Sveriges litteratur på fem nummer, som inleddes med Wisbur av Stagnelius 1911. Den utgavs och trycktes av Bröderna Lagerström i Stockholm i 600 numrerade exemplar på handgjort papper från Lessebo. Böckerna var enhetligt utsmyckade av Greta Sellberg, Sigge Bergström eller Arthur Sjögren, inte bara inlagan utan även försättsblad och pärmar.

Den enda svenska privatpressen från den här tiden är så vitt jag vet konstnärerna Harriet Sundströms och Artur Sahléns Handpresstryckeriet i Råsunda. Det började sin sparsamma utgivning 1916. Tryckeriet samarbetade nära med Föreningen Original-träsnitt och dess medlemmar. Böckerna och häftena trycktes i begränsade och ibland numrerade upplagor. Den sista utgåva jag sett är från 1929, visan Mollberg i krig skulle fara med illustrationer av Sahlén. Idag är Richard Årlin och hans Stigbergets stamp och press i verksamhet, där han framställer böcker från ax till limpa.

Privatpressar föds och privatpressar dör, fortfarande.

Mina Utopia Det har kommit ut åtskilliga upplagor av Thomas Mores Utopia genom århundradena och den har översatts till ganska många språk. Själv har jag läst Utopia på svenska i översättning av Anders Piltz i en vacker upplaga från Norma Bokförlag i Skellefteå 2001. Men jag kommer inte att skriva om den.

De fyra utgåvor jag kallar mina Utopia är alla en del av eller rotade i privatpressrörelsen. Det är inga illustrerade upplagor. De är helt inriktade på texten. Men textens innehåll styr knappast formen, snarare strukturen i texten. Vad ska formgivarna göra med texten? Vad har de att förhålla sig till?

En sak är den övergripande struktur på boken som jag redan beskrivit: Thomas Mores förord i form av ett brev till sin redaktör och medupplevare Pieter Gillis; den första boken med ramberättelsen om Mores resa till Brügge och hur han träffar Gillis och skepparen Rafael och Rafaels berättelse om sina resor, resan till England och sin samhällskritik; den andra boken med Rafaels beskrivning av Utopia. Relationen mellan dem är speciell. Det är inga vanliga likvärda kapitel.

Härtill kommer frågan om preliminärerna. Man måste bestämma sig för hur många av de ursprungliga förorden och rekommendationerna som ska vara med och var ska de placeras, i början eller i slutet. Och de som har 1556 års engelska översättning som förlaga måste också ta ställning till om översättaren Ralph Robinsons förord ska vara med. Kanske behövs också en modern introduktion till More och Utopia.

Till detta kommer alla de vanliga detaljerna: format, typsnitt, paginering, rubriker, initialer, kolumntitlar, utsmyckningar och liknande. Särskilt krångligt är det med alla kloka och förnumstiga kommentarer som Pieter Gillis, förmodligen tillsammans med Erasmus, har tillfogat i marginalerna.

Låt oss se hur William Morris, Robert Gibbings och Eric Gill, Bruce Rogers och Viggo Naae hanterade detta när de formgav Utopia. De gjorde olika. Ett uppslag ur Kelmscott Press’ Utopia kan belysa svårigheterna.

Kelmscott Press och William Morris 1893 Mores Utopia den sextonde boken i pressens utgivning. I kolofonen är den daterad den 4 augusti 1893, drygt två år efter den första. Den trycktes i trehundra exemplar. Morris har skrivit ett förord

Uppslag. Andra boken, Morris.

till boken, där han motiverar varför han valt just denna text. Han skriver att förändringar av idéerna om det allmänna bästa är det viktigaste som hänt under slutet av seklet och att de kastar ett nytt ljus över boken. Den är en nödvändig del i en socialists bibliotek. Han skriver:

In More then, are met together the man instinctively sympathetic with the Communist side of Mediaeval society; the protester against the ugly brutality of the earliest period of Commercialism; the enthusiast of the Renaissance, ever looking toward his idealised ancient society as the type and example of all really intelligent human life; the man tinged with the asceticism at once of the classical philosopher and of the monk; an asceticism indeed which he puts forward not so much as a duty, but rather as a kind of stern adornment of life.

These are we may say, the moods of the man who created Utopia for us; & all are tempered and harmonised by a sensitive clearness & delicate beauty of style, which make the book a living work of art. I pressens utgivning finns flera illustrerade praktböcker, som i mina ögon är rejält överlastade med ramar, initialer och prunksidor. Det är bilder ur dessa man oftast får se från Kelmscott Press. Utopia, som är i mindre format, en ganska stor oktav, skiljer sig från dem.

Boken är på något sätt musikaliskt uppbyggd. Den är satt i pressens mindre gotiska typsnitt, Chaucer type. Rubrikerna är gemena, i samma grad och ligger direkt på texten utan något extra radmellanrum. De skiljer bara ut sig genom att de är tryckta i rött. Kolumntitlarna är tryckta i svart och ligger högst upp i vänster och högermarginalerna. Under dem finns ibland kommentarer i rött. I undre marginalen finns sidnumret och ibland en arksignatur kloss på texten.

Boken börjar liksom blygt med en enkel smutstitel, som följs av några sidor med William Morris nya förord till boken. Början är markerad av en mellanstor initial. Först efter Morris förord kommer den långa boktiteln hämtad från den andra engelska upplagan från 1556, odekorerad, tryckt i svart, men det enda i boken som är satt i större stil, i Troy type. Så kommer översättaren Ralph Robinsons förord från samma upplaga med en mellanstor initial i början av texten.

Vid Thomas Mores förord, brevet till Peter Giles, förstärks uttrycket med en ljus ram av vinrankor, skuren i svart på vitt, två röda rubrikrader och ett smalt I som mellanstor initial. När Morris kommer fram till den första boken brassar han på ytterligare. En mörk ram i vitt på svart med rullande akantusblad omger texten som inleds med tre röda rader rubrik och en stor mörk initial T som täcker tio rader, fyra tiondelar av textytan. Vi har nått klimax. När vi kommer till andra boken har han lugnat sig. Ingen ram, bara en ljus vinranka i vänstermarginalen balanserar tioradersinitialen, ett litet ljusare T, och de sju röda rubrikraderna. Uppslaget visar också en liten och en mellanstor initial. På några ställen i denna huvudtext dyker mellanstora eller stora initialer upp. Andra boken avslutas med tre röda rader. På samma uppslag börjar Peter Giles brev till Busleyden markerat av ytterligare en annan stor T-initial, det brev där han skriver att han fått det utopiska alfabetet av Rafael. Några prov på det utopiska språket med översättningar till engelska avslutar boken följda av kolofonen med Kelmscotts boktryckarmärke.

Musikstycket är slut. Någon bild av det utopiska alfabetet ingår inte i boken.

Eric Gill, Robert Gibbings och Golden Cockerel Press Willliam Morris Utopia inspirerade flera andra privatpressar att göra sin version av boken. Den första jag känner till publicerades 1902 av Cranbrook Press i Detroit. 1906 kom Ashendene Press’ utgåva och 1929 gav sig Robert Gibbings på Golden Cockerel Press i kast med texten med hjälp av Eric Gill.

Robert Gibbings var en irländsk konstnär, skulptör och författare av naturskildringar. Han var en av dem som stod bakom trägravyrens renässans i Storbritannien under nittonhundratalet och var med och grundade The Society of Woodengravers 1920. Några år senare fick han ett illustrationsuppdrag av Hal Taylor på Golden Cockerel Press. När ägaren blev sjuk, köpte Gibbings pressen 1924 och drev den sedan med stor framgång i nio år.

Eric Gill började sin bana som bokstavskonstnär med att hugga i sten. En av hans lärare var kalligrafen Edward Johnston. Gill gjorde gravstenar men fick från 1903 även större uppdrag att hugga inskriptioner till byggnader. Han arbetade

även som skyltmålare. Så avståndet till privatpressen var inte så långt. John Hornby på Ashendene Press gav honom redan 1906 i uppdrag att göra de stora röda initialerna till deras Utopia. Han tecknade också titelsidan med den långa titeln från första engelska upplagan 1551, som upptog tolv rader. Graf Kessler på Cranach-Presse anlitade honom 1914 att göra titelsidor till Eklogerna av Vergilius, men kriget kom emellan så de kom inte till användning förrän 1926. 1925 började han samarbeta både med Stanley Morison på Monotype Corporation och med Gibbings på Golden Cockerel Press, med den grafiska industrin å ena sidan och med handpressrörelsen å den andra. Redan samma år hade han gjort Perpetua åt Monotype och senare kom Gill Sans och flera andra typsnitt. Gibbings beställde rubriker och utsmyckningar av Gill. Han beställde ett typsnitt till sin press, Golden Cockerel. Gill fick även göra illustrationer till Chaucers Troilus and Criseyde som utkom 1927, ett stort uppdrag som skulle följas av flera liknande, bland annat Canterbury Tales.

Golden Cockerel Press’ Utopia 1929 Mellan dessa kom den betydligt beskedligare Utopia ut i mars 1929, snarare dekorerad än illustrerad. Gibbings övervakade sättningen och tryckningen medan Gill stod för rubriker och utsmyckningar. Det nya typsnittet var inte klart än, så boken är tryckt med typer i flera olika grader från Caslons stilgjuteri, som fortfarande var verksamt.

Caslon är ett vackert typsnitt från början av sjuttonhundratalet. Det irriterande är bara att Gibbings använde Lining Caslon till huvudtexten, en ful nymodighet med förkortade nedstaplar som Caslon motiverade med att det var ekonomiskt för kunden. Med mindre avstånd mellan raderna rymdes mer text på sidan. Gill använde därför bara kapitäler till Utopias titelblad och rubriker. Där framstår Caslon i all sin glans, opåverkat av eländet med staplarna.

Bokens förlagsband är ett enkelt blått klotband med den gyllene tuppen på frampärmen. Efter att ha bläddrat sig igenom försättsblad och ytterligare flera vita blad märkta med ‘Arnold bleached’ som vattenmärke, hamnar man pang på titelbladet, en blå ram med slingrande bladformer och initialen A, det första ordet i den långa

1

titeltext i svart som fyller hela ramen och är hämtad från den första engelska upplagan 1551. Redaktören av den nya upplagan A. W. Reeds namn är tillagt liksom den nya förlagsuppgiften. Härpå följer Reeds introduktion i mindre grad utan alla krusiduller med några citat i ännu mindre grad.

Den egentliga bokens början markeras med den korta titeln ‘Utopia by Thomas More’ inom en krans med en blomma och en liten mänskofigur. Det var ett återbruk av en trägravyr som Gill hade skurit till Troilusboken två år tidigare. Efter denna deltitelsida följer inte mindre än tre förord på rad, varav det första är kraftigt markerat med ett stort To av Gill omgivet av bladslingor över sidans hela bredd plus sju rubrikrader satta i versaler. Låt oss kalla det för rubriknivå 1. Själva texten inleds med en mindre dekorerad initial. Det första förordet är ett brev från översättaren Robinson till dåvarande statssekreteraren William Cecil hämtat från 1551 års engelska upplaga, det andra är hans brev till läsaren ur andra upplagan 1556, då Cecil kommit i onåd, och det tredje är Thomas Mores brev till Pieter Gillis från originalupplagan. Andra och tredje brevet har rubriknivå 3. Först därefter kommer första och andra boken som båda har rubriknivå 2. I andra boken finns ganska många mellanrubriker. De ligger på nivå 3. Slutet på de två böckerna markeras med några rader satta med versaler.

Härefter följer precis som i Kelmscottupplagan Peter Giles intressanta brev till Busleyden och småtexterna på utopiska med engelsk översättning. Boken avslutas med en trägravyr med Eric Gills tolkning av det utopiska alfabetet på en vänstersida och på nästa vänstersida kolofonen med tuppen, där det framgår att boken tryckts i femhundra numrerade exemplar.

Intressant är hur Gibbings och hans sättare har hanterat marginalanteckningarna. Marginalerna lyser breda och vita, tomma förutom sidnummer och arksignaturer, som ligger kloss på texten i undre marginalen. I stället har anteckningarna dragits in i texten i ett rektangulärt utrymme. Det är ju en intressant lösning.

Anteckningarna är satta i en ännu mindre grad än allt annat. Det innebär att det finns fyra grader i texten: största till brödtexten i själva Utopia, näst störst i Reeds inledning, tredje nivån i citaten i inledningen och fjärde nivån i de indragna marginalanteckningarna. Dessutom finns rubriker i större grader. Det är otydligt och rörigt och verkligen inte alls vackert. Jag får glädja mig åt Eric Gills vackert tecknade initialer och lövslingor och hans utopiska alfabet.

Limited Editions Club och Bruce Rogers 1934 Min tredje Utopia är utgiven av The Limited Editions Club i New York 1934. Den grundades av förläggaren George Macy 1929. Det var absolut ingen privatpress. Men Macy tog vara på vissa element från privatpressrörelsen och gjorde klubben till en kommersiell och långvarig succé som varade långt efter hans död 1956. Böckerna gjordes i begränsad upplaga, även om den var stor, vanligen 1500 exemplar. Han anlitade duktiga illustratörer som Rackham och Dulac, men även stora konstnärer som Matisse och Picasso och fotografer som Weston och Steichen. Klubben hade inget tryckeri, men vände sig till framstående formgivare och tryckare som Bruce Rogers och Giovanni Mardersteig. Jag har nyligen kommit över en utsökt Ovidius Metamorfoser från 1958, formgiven och tryckt av Mardersteig i Verona och sparsamt illustrerad av Hans Erni. Vissa böcker var även signerade, av författaren, illustratören, formgivaren eller tryckaren. Klubbmedlemmarna fick ett månadsbrev, The Monthly Letter, där den aktuella boken och dess upphovsmän presenterades.

En av dem som fick många uppdrag av Limited Editions Club var Bruce Rogers, en av de flitigaste och kanske den främsta av bokformgivarna i Amerika. Han började på Riverside Press i Cambridge, Mass., 1896. Från 1900 till 1912 höll han i deras ‘fine print’, Riverside Press Editions som publicerade många små delikata böcker i begränsade och numrerade upplagor. Han formgav ett sextiotal. Här skapade han sina första typsnitt. 1914 tecknade han Centaur, utgående från Nicolas Jensons antikva. 1929 tog Monotype upp det och spred det över världen. Det skulle senare användas i hans mest berömda bok, den så kallade Oxford Lectern Bible, 1935.

Han arbetade växelvis i England och USA med formgivning av böcker och typsnitt. Den större tiden av tjugotalet arbetade han halva sin tid för William Edwin Rudge och hans Mount Vernon Press.

Om vi nu närmar oss Bruce Rogers version av boken ser vi att den har pergamentrygg med

4

5

titeln Utopia i kursiva versaler med ‘swash’-bokstäver i ändarna, en liten slinga på U och A. Papperet på pärmarna har diagonalställda rutor som skapats av långa penseldrag i fyra nivåer. Det har Rogers kollega, bokformgivaren Frederic Warde skapat. Ett skjutfodral med samma ryggtext skyddar volymen. Öppnar vi boken kommer vi efter en enkel smutstitel till titelsidan.

Den breda, röda, härligt otidsenliga ramen är inspirerad av liknande ramar som går att hitta på tryck från femtonhundratalet, till exempel av den berömda förläggaren och boktryckaren Jean de Tournes som var verksam i Lyon från 1547 till 1564. Den är uppbyggd av småstämplar med växtformer. I Rogers bok Paragraphs on Printing beskriver han hur han lagt stämplarna på snedden både åt vänster och åt höger för att åstadkomma mönstret. Småstämplarna återkommer sedan genom hela boken, alltid tryckta i rött, som överstycken, initialer och slutvignetter.

Papperet är handgjort och importerat från Frankrike. Det går att hitta vattenmärken i marginalerna med ‘Marais France’, där Marais betecknar papper av högkvalitet, och ‘La Garde’, som är pappersbruket eller platsen där papperet har tillverkats. Det har råkanterna kvar utom på toppsnittet, som förgyllts.

Texten är satt i Janson, ett sextonhundratalstypsnitt, vars matriser bevarats och som var hett under nittonhundratalets första hälft. Namnet, efter den holländske stilgjutaren Anton Janson, är missvisande. Senare forskning har visat att det skapats av en ungersk stilskärare, Miklós Kis. Brödtexten är C.H. Griffiths version för Linotype från 1932. Tryckningen skedde under överinseende av Rogers hos Rudge Press i Mount Vernon, det tryckeri han kände sig mest hemma i.

Jag tror att den stora gemena texten på titelsidorna och kolumntitlarna har tecknats av Bruce Rogers själv. Rogers planerade att använda Janson till en upplaga av Shakespeares verk i 37 band som Limited Editions Club bett honom att formge. Han blev rådgivare och bollplank åt Sol Hess, som höll på att teckna Monotypes version, och kunde därigenom påverka detaljerna. Typsnittet blev klart 1937 och det var också det som användes i Shakespeareutgåvan 1939–41.

Efter titelbladet följer en kortare introduktion till Utopia av H.G. Wells. Dess avslutning med en röd romb som slutvignett delar uppslag med

en sida i kursiv, A note on the text. Där framgår att man, till skillnad från Morris och Gibbings som använde 1556 års text rätt av, i den här utgåvan har utgått från 1551 års upplaga men att man har moderniserat stavningen och de typografiska reglerna och rättat uppenbara misstag. De besvärliga marginalanteckningarna har skrotats, i stället har redaktören infogat förklaringar av en del svårförståeliga ord och uttryck, som satts i liten kursiv.

Boken känns härigenom mer normal för vår tid än de två tidigare utgåvorna. Efter noten börjar Mores brev till Peter Giles på en högersida med rött överstycke och en röd initial av småstämplarna och avslutas några sidor fram med en röd rombisk slutvignett. Deltitelsidan till första boken är i svart. Betydelsen markeras med titelns stora grad. Sidan kröns av en bild ur någon äldre upplaga, som visar tre sittande herrar, Thomas More och Peter Giles i samtal med skepparen Rafael. Mores tjänare John Clement är på väg mot dem med något. Kanske behöver de litet vin att dricka. Texten börjar på nästa högersida med överstycke och initial i rött och avslutas med ‘The end of the first Book’ på samma uppslag som titeln till den andra boken. Den är helt typografisk.

Texten till andra boken, den egentliga boken om Utopia, börjar som den första på nästa högersida med ett överstycke och en initial. Här finns också en frontespis på vänstersidan, en bild av ön Utopia, som jag känner igen. Den är hämtad från Utopias andra auktoriserade upplaga, tryckt i Basel hos Froben 1518. I andra boken finns en del mellanrubriker. De är satta i kursiv i en större grad. Efter en slutsida med ‘Thus endeth the afternoon’s talk of Raphael Hythloday concerning the laws and institutions of the island of Utopia.’ följer Peter Giles brev till Busleyden.

Ett blad med det utopiska alfabetet och en text på utopiska med översättning till engelska avslutar boken. Varannan rad är satt med antikva och varannan är skriven med det utopiska alfabetet. Det är inte ett utopiskt typsnitt. Bokstavsformen varierar, så raderna måste ha graverats i trä eller metall.

På baksidan finns kolofonen med Rogers klassiska boktryckarmärke i form av en tistel tryckt i rött. Men tittar man noga efter, så ser man att tisteln är uppbyggd av samma stämplar som all annan utsmyckning i boken. Rogers var inte helt nöjd med den. Han skriver i Paragraphs on Printing att den ‘liknade en vindögd kanin mer än en tistel’. Viggo Naae och Scripta 1968 Den fjärde Utopian är dansk och ett verk av Viggo Naae, en av Nordens främsta bokformgivare.

Viggo Naae gick den långa vägen. Han började som sättarlärling 1914 hos den fina boktryckaren Niels P. Thomsen i Holstebro och arbetade där ända till 1931. När han kom till Köpenhamn arbetade han under många år som sätterifaktor. Först på fyrtiotalet blev han självständig formgivare på allvar och fick många uppdrag av Fischers forlag och Det danske forlag. Han blev mer och mer känd och uppskattad och fick så småningom många andra uppdragsgivare. Vid sidan av arbetet inom den reguljära bokutgivningen engagerade han sig i privatpress och ‘fine print’.

Han var en av grundarna av Grafisk Cirkel 1936, en förening där han och hans kollegor inom branschen kunde experimentera med grafisk form i små tryck i små, små upplagor. 1948 startade han Fra A til Z, en tidskrift för typografi och grafik som kom ut litet då och då ända till 1954. Tillsammans med Henry Thejls och Tage la Cour startade han förlaget Scripta 1949 för att formge en liten serie tryck i nära samarbete med illustratörer som Mads Stage och Povl Christensen och trycka dem i små numrerade upplagor. Man kom upp till Publikation nr 8 och några tryck vid sidan av innan Scripta avsomnade 1954.

Tio år senare tog Naae upp namnet igen för en egen utgivning, nu SCRIPTA med versaler. De är lätta att känna igen på sitt enhetliga format, tre decimeter höga och litet bredare än normalt, 23 centimeter; vore det en äldre bok skulle jag kalla den jättestor kvarto. Den första var Genesis, Första Mosebok ur Bibeln, 1964, den tredje Utopia, 1968. De övriga var Jyske Lov, 1965, Rafns Færøboernes historie, 1969, och Petter Dass Nordlands Trumpet, 1970. De är alla fint formgivna, var och en på sina premisser. Dessutom skickade han ut en läcker julhälsning före bokens utgivning, ett häfte med anknytning till den som en puff för boken.

Utopias högsmala julhälsning är således från 1967; jag har den med ‘Godt Nytaar’ från ‘Carin + Viggo Naae’. Den heter också Utopia och är författad av en ung Lise Togeby som senare skulle bli professor i politisk sociologi. Den första meningen är tryckt i rött och lyder:

‘Hvis det er rigtigt, at et klassisk værk er kendetegnet ved sin mangetydighed, ved sine mange

Andra boken och slutet på texten, Naae

tolkningsmuligheder, må Thomas Mores ‘Utopia’ fra 1516 anses for at være en usædvanlig klassisk klassiker.’

Det är en fin uppsats där hon inte bara sätter in Utopia i den tid när den skrevs, utan också diskuterar synen på Utopia i hennes samtid. Hon ställer frågan om vem som fick störst betydelse för samhället, Thomas More, som tog kampen på dess villkor, eller Erasmus av Rotterdam, som förblev en oavhängig kritiker. Tack vare denna julhälsning behövde Naae inte något nytt förord eller introduktion i själva boken. Han kunde begränsa den till det viktigaste, Thomas Mores brev till Peter Giles, första boken och andra boken.

Alla tre tidigare Utopia har byggt på Ralph Robinsons översättning från originalets latin till engelska på femtonhundrafemtiotalet. Det var en väldigt fri och lång och ganska pratig tolkning, ganska mycket Robinson, inte så ovanligt på den tiden. Naaes utgåva har översatts till danska av lektor Otto Foss efter en vetenskaplig utgåva, The Complete Works of St. Thomas More, från 1965 stödd på Utopias första upplaga från Leuven 1516. När man drar ut den stora häftade boken ur dess skjutfodral slår två kraftfulla rader emot en, Utopia i vitt i utopisk skrift och Utopia i rött i antikvaversaler i stark kontrast mot den svarta kartongen. Mette Overgaard har tecknat den utopiska raden åt Naae. Två blanka blad med råa kanter följer. Det är ett specialpapper som Naae

beställt från Hahnemühle till sitt förlagsäventyr.

Titelbladet i boken kan jag inte se mig mätt på. Det är så asymmetriskt att jag kommer att tänka på Erhard Ratdolts titelblad till Euklides från 1482. Både Morris och Gill löste problemet med den långa titeln genom att rada upp den på jämnlånga rader, rad för rad. Gill framhävde dessutom den inledande första rätt meningslösa raden ‘A frutefull’ med en mycket större grad, så som en del boktryckare satte titlar på femtonhundratalet utan hänsyn till betydelsen.

Naae har i stället valt att sätta den långa titeln vänsterställd med gemener i svart. Radbrytningarna är valda i harmoni med hur man vill läsa texten. Ur titeln har han ryckt de centrala elementen, UTOPIA och THOMAS MORE, i röda versaler i två större format och placerat dem fritt, nästan högerställt på sidan. Inga tryckuppgifter stör, de är förpassade till kolofonen längst bak i boken. Men ändå, nere till höger syns SCRIPTA litet svagt, vattenmärket i det specialbeställda papperet.

Efter en svartvit reproduktion av ett porträtt av Thomas More av Holbein, börjar texten på en högersida med Mores brev till Peter Giles under en diskret rubrik i rött. Den är diskret för den går bara över spalten. Boken är satt på två vänsterställda spalter med den holländske formgivaren Jan van Krimpens typsnitt Spectrum i 12 punkter. Den saknar paginering. I stället har spaltnumret satts i litet större kursiv under spalten, inte mitt under, inte till vänster utan en bit in på spalten. Det är så elegant.

Med spalt åtta börjar första boken lika diskret med några röda rader, spalt sju ligger halvfylld med text till vänster på samma sida. När boken ligger uppslagen skapas ett lugn av de fyra spalterna som ligger framför en i fullständig balans. Andra boken börjar ännu mer diskret med titeln ‘II bog’ mitt i spalt 63. Andra bokens rubriker är svarta och satta i en litet större grad och leder inte heller de till något spaltbyte. Två reproduktioner är insatta på egna sidor i texten. Det är sidan med ön Utopia och sidan med det utopiska alfabetet ur första upplagan 1516. Först på textens sista uppslag gör Naae en markering. Spalterna upphör mitt på vänstersidan. Det avslutande stycket går från kant till kant.

Efter tre sidor noter i mindre grad landar boken i det sista uppslaget. Det innehåller bara kolofonen placerad under Scriptas logotype i rött. Det framgår att det är Henry Thejls, hans vän och kollega, som tryckt boken i 254 exemplar. Naae håller stilen in i det sista. Han har valt att placera kolofonen i den högraste spalten på högersidan. Till vänster breder ett vitt hav av papper ut sig. X Den vanligaste frågan jag får, när någon ser alla mina hyllor med böcker, är:

Har du läst alla böckerna?

Ja, det har jag, på mitt sätt.

LITTERATUR

Book Typography 1815–1965: In Europe and the United States of America. Red. Kenneth Day. London: Ernest Benn, 1966. Cave, Roderick. ‘Saving Face: the ITC Golden Cockerel Type’.

I Type & Typography: Highlights from Matrix, s.143–47. West

New York, NJ: Mark Batty, 2003. Franklin, Colin. The Private Presses. 2. uppl. Aldershot: Scolar

Press, 1991. Gill, Eric. The Engravings of Eric Gill. Red. Christopher Skelton.

Wellingborough: Skelton’s Press, 1983. Jardine, Lisa. Erasmus: Man of Letters. Princeton University Press 1995. MacCarthy, Fiona. Eric Gill: A Lover’s Quest for Art and God. New

York, E.P. Dutton 1989. Mannerheim, Johan. ‘I en boksamlares ögon – Erasmus, Holbein och bildmakarna’. Biblis, nr 75 (2016). Marius, Richard. Thomas More: A Biography. London: Fount

Paperbacks, 1986. More, Thomas. Utopia: Landet Ingenstans. Översatt och kommenterad av Anders Piltz med inledning av Tore Frängsmyr. 2. uppl. Skellefteå: Norma, 2001. Rogers, Bruce. Paragraphs on Printing: Elicited from Bruce Rogers in Talks with James Hendrickson on the Functions of the Book

Designer. New York: Dover, 1979. (Faksimil av originalupplagan 1943.) Utställning av modern engelsk bokkonst i Kungl. bibliotekets visningssal 15 nov. 1920–1 febr. 1921. Katalog. Stockholm: Kungl. bibliotekets utställningar, 1920. Viggo Naae: Typografen, Bogkunstneren, Mennesket. Köpenhamn:

Grafisk Cirkel, 1979. (Med bland annat en bibliografi över hans formgivna böcker sammanställd av Carin Naae.)

Not. De tre bibelutkasten ur Liber Librorum är formgivna av: Bruce Rogers, det största i hela mappen, i kyrkobibelformat 34,8×47,5 cm; Viggo Naae, i mellanformat 18,5×28 cm; Gotthard de Beauclair, det minsta i mappen, i litet pocketformat 10,6×16,5 cm.

detta är den nionde artikeln i den pågående serien i en boksamlares ögon. samtliga bilder, foto johan mannerheim