Biblioteket vid Leufstabruk Peter Sjökvist

‘[…] ibland vandrade jag ner till biblioteket för att hitta något att läsa. Där fanns så många volymer en flicka kunde begära. Friherren var boksamlare sedan pojkåren och köpte fransyska böcker från Leiden. De lärda tidskrifterna lämnade jag därhän, men bläddrade en del i fruntimmerstidningar som Amusements des Dames. Här fanns åtskilligt av den filosofiska skolan, inte bara Voltaire som blivit gammal och som de flesta av oss redan läst mycket av, utan också nyare tänkare som Helvétius och d’Holbach.’ Carina Burman, God natt madame (Stockholm 2021), s.78.

peter sjökvist

Biblioteket vid Leufstabruk

Böckerna i 1700-talsbiblioteket i Leufstabruk i norra Uppland ägs sedan mitten av 1980-talet av Uppsala universitetsbibliotek. Även om de mest värdefulla har tagits in till Carolina Rediviva i Uppsala av säkerhetsskäl, står de allra flesta fortfarande kvar på sina ursprungliga platser, i en fin liten paviljong ritad av Jean Eric Rehn bredvid herrgårdens huvudbyggnad. Samlingarna speglar intressen, läsning och bokägande från flera medlemmar inom släkten De Geer: Charles entomologen (1720–1778) framför allt, men också Charles politikern (1747–1805) och i mindre utsträckning Hedvig Ulrika (1752–1813), samt därefter Carl (1781–1861) och dennes hustru Ulrika Sofia (1793–1869). Mycket har redan skrivits om detta bibliotek, men oändligt med uppslag återstår och ny kunskap har vunnits under de senaste åren i den fullständiga genomgång och nykatalogisering av böckerna som har utförts i projektet The Library of Leufstabruk, finansierat av Riksbankens jubileumsfond med Uppsala universitetsbibliotek och Koninklijke Bibliotheek, nationalbiblioteket i Nederländerna, som samarbetspartners, där undertecknad varit projektledare.1 Framför allt har tillgängligheten och förutsättningarna för forskning på samlingarna förbättrats avsevärt. Avsikten är här att helt kort sammanfatta resultaten från detta arbete, att berätta om några nya insikter och att uppdatera bilden av biblioteket i stort. Men först en ganska lång inledning som bakgrund om Leufstabruk, vad den tidigare forskningen på biblioteket visat och de nämnda medlemmarna av familjen De Geer. De Geers Leufsta Järn behandlades vid Leufstabruk redan under medeltiden. På platsen fanns under 1500-talet ett bondebruk, och från sekelskiftet 1600 även ett kronobruk, vilket 1626–1627 utarrenderades till nederländarna Willem de Besche (1573–1629) och Louis De Geer (1587–1652), bara för att från 1643 helt ägas av den senare och dennes ättlingar. En första större herrgårdsanläggning i trä brändes i rysshärjningarna 25–26 juli 1719. Därefter uppförde den Charles De Geer (1660–1730) som brukar kallas landshövdingen dagens herrgårdsbyggnad med flyglar i sten. Vem som ritat den är inte helt säkert, men det kan ha varit hovarkitekten Göran Josua Adelcrantz.2 När denne Charles dog barnlös ärvdes Leufstabruk av den tidigare nämnde Charles som kallas entomologen, som var brorson till landshövdingen. Samtidigt blev bruket fideikommiss, och förblev så ända till 1986. Charles entomologen hade fötts 1720 på Finspång i Östergötland, men föräldrarna flyttade till Utrecht när han var tre år gammal. Han växte där upp på slottet Rijnhuizen, med svensken Olof Hiorter som informator. Charles återvände så till Sverige 1738, för att tre år senare ta över ansvaret för bruket. Däremellan hade han dessutom hunnit bli invald i Kungl. Vetenskapsakademien, vid bara nitton års ålder. Anledningen därtill var inte bara den ädla börden och förmögenheten – det är uppenbart att man hoppades att han även skulle bli en god mecenat – hans naturvetenskapliga intresse och kunnande var också betydande, vilket inte minst senare resulterade i ett magnum opus

om insekter i sju volymer.3 1748 blev han dessutom korresponderande medlem av den franska Vetenskapsakademien. Under denne Charles tid vid Leufstabruk infaller dess verkliga storhetstid i flera avseenden, men inte minst vad gäller boksamlingen, som ökar väldigt i storlek. Vid mitten av seklet anlitades även den välkände arkitekten Jean Eric Rehn för diverse uppdrag. Han stod bland annat för designen av de grindar som ännu finns vid parken, formgav nya inredningar till herrgårdens corps-de-logi, samt ritade en voljär och de två utsökta paviljonger för bibliotek och naturaliekabinett vid kanalen, som vid slutet av 1750-talet ersatte två tidigare byggnader med säteritak. Vi kommer givetvis att återvända till bibliotekspaviljongen i det kommande.

I äktenskapet med Catharina Charlotta Ribbing (1720–1787) fick Charles entomologen åtta barn som alla nådde vuxen ålder. Äldste sonen Charles, som brukar kallas politikern, ärvde Leufstabruk vid faderns död 1778.4 Främst är han nog känd för att ha tillhört den adliga oppositionen mot GustavIII, och för att för den skull även ha blivit arresterad under några månader 1789. Med denne Charles vid Leufstabruk blev förvärven till biblioteket färre och fick en annan karaktär. Vi skall även återkomma till det nedan. Av särskild betydelse för boksamlingarna är också Charles politikerns syster Hedvig Ulrika, som 1774 gift sig med den betydligt äldre greven Fredrik Carl Dohna af Karwinden (1721–1784) i hans andra äktenskap. Hennes egna exlibris återfinns i ett ganska stort antal volymer i Leufsta, med litteratur av ytterligare ett annat slag. Denna omständighet har så gott som helt förbigåtts i det som tidigare skrivits om biblioteket.

Efter denna tid tillkommer ytterligare några hundra böcker till det bibliotek vid Leufstabruk som är placerat i paviljongen, och som nu för tiden går under benämningen 1700-talsbiblioteket, för att särskilja det från de boksamlingar som införskaffats under senare tid och som återfinns inne i själva herrgården. 1926 lades så järntillverkningen på bruket ned på grund av bristande lönsamhet, och 1986 avskaffades fideikommissen och Leufstabruk skänktes till Stiftelsen Leufsta, som bildats av Uppsala läns landsting, Länsstyrelsen i Uppsala län, Uppsala universitet, Tierps kommun och familjen DeGeer. I samband därmed inköptes boksamlingarna i 1700-talsbiblioteket för Uppsala universitetsbiblioteks räkning, och bevarades alltså i Sverige och hamnade i offentlig ägo.5 Det fanns vid tiden en genuin oro för att de skulle lämna landet, vilket tidigt hade skett med Linnés samlingar (nu vid Linnean Society London), och vilket för bara några år sedan hände med det så kallade prinsessbiblioteket (nu vid Staatsbibliothek zu Berlin).6 Sedan 1997 förvaltas Leufstabruk av Statens Fastighetsverk. Förutsättningarna och sammanhangen gör det enklare att förstå vad det är vi möter, när vi skall träda in över tröskeln till 1700-talsbiblioteket – Jean Eric Rehns skapelse – där de flesta av böckerna alltså står kvar på sina ursprungliga hyllor, ordnade efter ett eget system från tiden.

Biblioteket Att böcker funnits vid Leufstabruk innan dess att Charles De Geer entomologen tog över herrgården vet vi, och samlingarna byggdes snart på. Från Charles landshövdingen ärvdes 93 böcker.7 Brukets direktör, Eric Danielsson Touscher, hade dessutom inköpt litteratur till bruket för sin herres räkning.8 Charles fick även 27 böcker i arv från sin far Jean Jacques De Geer, som dog 1738.9 Själv tog han med sig tolv stora lådor med ungefär 250 böcker och en samling instrument vid flytten från Nederländerna. Där hade han redan hunnit befästa sitt naturvetenskapliga intresse – han hade till och med under en tid studerat för Pieter van Musschenbroek (1692–1761) – och etablerat kontakter med nederländska bokhandlare. Både räkenskapsböcker från tiden i Nederländerna och tidiga bibliotekskataloger har bevarats, och med hjälp av dem kan vi få en förbluffande god bild av de tidiga förvärven, bland annat vad gäller inköpsvägar, författare och titlar, tidpunkter och priser.10 Böcker från Charles uppfostran och skoltid finns således fortfarande kvar i Leufsta.11 En nybörjarbok i latin har till och med en avriven remsa ur en samtida tidning kvar mellan sidorna, använd som sidomarkering, nämligen ur det nummer av ’s-Gravenhaegsche Courant som publicerades den 8 januari 1734, när Charles var 13 år.12 Bokhandlaren Broedelet i Utrecht verkar ha varit den viktigaste förmedlaren av litteratur under denna tid, men Charles köpte även bland annat av Neaulme, Mortier och Gosse.13 Med sig vid flytten hade han bland annat böcker som Pierre Bayles Dictionn-

Lavering av Olof von Dalin 1745. Foto: Jernkontorets bildbank.

aire historique et critique, Moreris Dictionnaire historique och Fontenelles Entretiens sur la pluralité des mondes. 14 Även de flesta av de värdefulla Leufsta-musikalierna inköptes före flytten 1938. Väl i Sverige köpte Charles strax bland annat både Blomboken och Fogelboken, samt de två tryckta delarna av Campus Elysii, från Olof Rudbeck den yngre, som han lärt känna i Uppsala. Redan några år tidigare hade brukets förvaltare Georg Svebilius inköpt Olof Rudbeck den äldres välkända Atlantica från densamme för sin herres räkning. Fler av Rudbeckarnas böcker införskaffades sedan till Leufsta på den bokauktion som hölls 1741, ett år efter Rudbeck den yngres bortgång, bland dem Linnés skissbok Iter Lapponicum. 15 Vi skall återkomma till Rudbeckarna nedan. Samma år tog Charles över driften av bruket.

På en lavering från 1745 av Olof von Dalin ser vi herrgården i sten med flyglar och de äldre paviljongerna för bibliotek och naturaliekabinett vid kanalen, vilka placerats där för brandsäkerhetens skull, har det sagts.16 Som synes hade dessa säteritak, och de tycks under någon tid ha varit kringflutna av vatten på alla sidor. De revs 1757 och gav plats för dagens byggnader med platta och gallerförsedda tak som uppfördes året efteråt, och då påbörjades också en ny bibliotekskatalog.17 Senast i samband därmed bör marken vid husens ingångsdelar ha blivit torrlagda, och de gårdsplaner, eller parterrer, skapats som finns där idag. I bibliotekets inre har några förändringar ägt rum sedan dess, även om interiören i allt väsentligt har behållit sin karaktär, detta till skillnad från naturaliekabinettet, som helt omgjordes under slutet av 1800-talet.18 Det består till sin plan av ett större biblioteksrum med väggfasta hyllor och tre mindre. Från en förhall träder man in i det större rummet, varifrån man når två mindre kammare, likaså med väggfasta hyllor, och med var sin kakelugn från tiden. Två dörrar från förhallen direkt in i kamrarna har satts igen, när dörrar till dem öppnades direkt från det större rummet. Bokhyllor täcker idag också tre av biblioteksbyggnadens fönster. Likaså har det ursprungliga trägolvet 1939 bytts ut mot tegel i det större rummet och i en av kamrarna. De senare har till en början tjänat dels som skrivrum, dels till förvaring av handskrifter och ritningar, medan det större rummet huserat själva boksamlingen. Sitt egentliga skriv- och arbetsrum hade dock Charles entomologen i en av kamrarna i den andra paviljongen, medan det andra där rymde hans naturhistoriska arbetsbibliotek. Vid hans död sammanfördes dock böckerna där med den övriga samlingen.19 Att på detta sätt placera biblioteket i en byggnad utanför själva anläggningens corps-de-logi är nu inte unikt för Leufsta – det samma var fallet bland annat på Bielkes Salsta, Tessins Åkerö, Sacks Bergshammar och Cronstedts Fullerö20 – men resultatet blev här särskilt lyckat. Lägg därtill att de flesta av böckerna står kvar och att så lite har ändrats. Det finns de som vill se Leufstabiblioteket som en tidskapsel från 1700-talet. Mellan blad i volymerna har vi också hittat allt ifrån lappar som vittnar om avbruten läsning – ibland kort ur en killelek – och instuckna blad med läsares handskrivna notiser, till blommor och andra pressade växter.21

Bestånd och förvärv Efter Charles entomologens etablering på Leufsta växer bokbeståndet allt eftersom, och med tiden blev förutsättningarna bättre. Under det tidiga 1740-talet har bokhandlaren Gottfried Kiesewetter i Stockholm, som erhållit privilegiet att importera böcker från utlandet, ofta från Nederländerna, varit en viktig kontakt.22 Man finner också konkreta tecken därpå i dennes bokhandlarinitialer på titelsidan i ett antal volymer i Leufstabiblioteket, vilka enkelt kan matchas mot Kiesewetters försäljningskataloger och Leufstabibliotekets förvärvskataloger. Som Alex Alsemgeest har påpekat är många nyförvärv under denna tid av antikvariskt slag. De ovan nämnda Rudbeckböckerna är några av dem.23

Från och med 1746 är dock bokhandlarna Samuel och Johannes Luchtmans i Leiden den främsta förvärvskanalen, och de förmedlade även litteratur från andra nederländska förläggare såsom Changuion, Gosse, Rey, Luzac, Neaulme, Wetstein och Arkstée en Merkus, men också från England. Sammanlagt kom ungefär 1500 bokbeställningar att göras från Luchtmans fram till 1778.24 Kontakten lär ha förmedlats via den tidigare läraren van Musschenbroek, som var bröderna Luchtmans morbror. I deras bevarade räkenskaper framstår Charles entomologen som en av de främsta kunderna. Månad för månad kan man följa hans förvärv, med uppgifter om författare och titel, priser, leveransdatum, samt namn på den firma i Amsterdam som böckerna skickats till. Man kan också se när och hur Luchtmans i sin tur behövde beställa titlar de inte hade på lager.25 I den första ordern i mars 1746 köpte Charles alla publicerade nummer av Wetsteins tidskrift Bibliothèque raisonnée des ouvrages des savants de l’Europe, vilken var välkänd för sina artiklar i naturhistoria och recensioner av nya böcker. 1751 köpte han alla tidigare nummer av Marc Michel Reys utgåva av Journal des savants (i 150 volymer) och den nederländska utgåvan av Mémoires de Trévoux från samma förläggare. Senare började han bland annat även prenumerera på L’Année litteraire, Bibliothèque des sciences och Philosophical Transactions. Med hjälp av dessa tidskrifter, och många fler (sammanlagt 106 stycken), kunde han hela tiden hålla sig uppdaterad om aktuell bokutgivning på kontinenten, både inom vetenskap, politik och underhållning. Inom de senare kategorierna finner vi bland annat titlar som Mercure historique et politique, Amusements des dames, Bibliothèque choisie et amusante. Som Tomas Anfält har visat, kan man finna gott om exempel på hur Charles fått information om en ny publikation i någon tidskrift, beställt den hos Luchtmans, och inom några månader kunnat införa den nya titeln i sin egen katalog.26 Handelsvägarna och de internationella kontakterna var goda från den närliggande hamnen i Ängskär, och Leufstabruk i norra Uppland således ett utmärkt exempel på hur tidens globalisering kunde sätta avgörande avtryck även i mindre samhällen långt från storstäderna.27 Bland svenska tidskrifter finner vi handlingarna från Kungl. Vetenskapsakademien och Vetenskapssocieteten i Uppsala, som Charles själv var medlem i. Strax efter Charles entomologens död 1778 sade sönerna Charles och Emanuel upp nästan alla faderns tidskriftsprenumerationer. Deras intresse var av andra slag.28

Vidare lät Charles 1756 från Luchtmans köpa de första volymerna ur förstautgåvan i folioformat av Diderots och d’Alamberts Encyclopédie – upplysningstidens viktigaste verk – och prenumererade sedan på följande nummer, varför denna nu finns i ett komplett exemplar på Leufstabruk.

Dessvärre har inte Charles brev till Luchtmans bevarats i de senares arkiv, men i Leufstabiblioteket finns tjugofem brev från Luchtmans kvar från åren 1758–1769. Förutom listor på beställda böcker och leveranser, kan man där se vilka böcker som inte kunnat levereras, ibland eftersom de varit förbjudna. Ett exempel är Rousseaus Du contrat social som publicerats av Marc-Michel Rey 1762. I andra fall levererade Luchtmans likväl sådana titlar.29 I Leufsta finns exempelvis både Voltaires Questions sur l’Encyclopédie och Helvétius De l’ésprit, vilka både var förbjudna i Frankrike, och den senare även i Sverige.30 Dessutom finns priser och inköpsdatum införda i de bibliotekskataloger som ännu finns kvar från Leufsta. Dessa bevarade kataloger och arkiv, samt delar av korrespondensen, ger givetvis fantastiska möjligheter för dagens och framtidens bokhistoriska forskare. Man kan här alltså följa försäljningen från både säljare och köpare.31 Men detta är inte nog. Under sin läsning gjorde Charles entomologen listor på det han läste, med referenser till artiklar och böcker på olika ämnen, ibland även med korta sammanfattningar av innehållet.32

Det har uppskattats att Leufstabiblioteket idag består av naturvetenskaplig litteratur till ungefär en fjärdedel, och mest beror det givetvis på Charles entomologens egna forskariver och nyfikenhet. Som Erik Hamberg har visat finns här ett stort antal titlar av den nyaste samtida litteraturen, mycket med grund i det egna entomologiska intresset.33 Men detta var knappast bara ett forskningsbibliotek. Här fanns läsning inom ett stort antal områden för hela familjen. Ungefär lika mycket kan räknas till skönlitteraturen, och samma gäller böckerna inom historia, genealogi och biografi. Ju äldre barnen blev desto fler blev läsarna. Då införskaffades således titlar såsom Magasin des enfants av Madame Le Prince de Beaumont, Le Comte de Comminge, ou les amans malheureux av Baculard d’Arnaud och Lettres de la duchesse de *** au comte *** av Crébillon le fils.34 Alltjämt skedde detta mestadels från nederländska förläggare.

Med tiden förändrades dock även de yttre förutsättningarna. Den inhemska bokmarknaden växte till och fler boklådor i Stockholm kunde förmedla böcker från kontinenten.35 Likaså var inte kontakten med Nederländerna lika självklar efter Charles entomologens tid. Inte längre bara genom Kiesewetter alltså, utan nu kunde böcker förvärvas bland annat via Salvius, Fougt och Fyrberg i Stockholm, även av den förbjudna typ som Robert Darnton uppmärksammat (som även Kiesewetter salufört).36 Den satiriska och enligt tidens mått oanständiga La pucelle d’Orleans av Voltaire införskaffades exempelvis både i utgåvan från 1755 och i den från 1762. I början av 1770-talet inköptes abbé Raynals Histoire philosophique des établissements et du commerce des européens dans les deux Indes, som varit förbjuden i Frankrike och med tiden blev så även i Sverige, både i den första och andra utgåvan (den senare vågade kritisera Gustav III:s statskupp 1772). Senare kommer även en titel som Linguets Mémoires sur la Bastille till Leufsta. På det stora hela är det underhållning och politisk litteratur som överväger bland nytillskotten under Charles politikerns tid – tendensen märker man som sagt redan när han och hans syskon växer upp. Dessa hade som bekant ett mindre intresse för naturvetenskapen än fadern Charles entomologen.37 Då inräknas däri också sådana titlar av förbjuden pornografisk karaktär såsom Vie privée de Louis XV av Moufle d’Angerville och Lettres originales de madame la comtesse du Barry av Pidansat de Mairobert. Som Tomas Anfält har betonat återfinns inte mindre än 108 titlar från den lista på 720 förbjudna bästsäljare som Darnton sammanställt på Leufsta. Ungefär fyrtio av dem köptes under 1740- och 1750-talen, mestadels av typen politisk satir. Under 1760-talet köps filosofiska böcker. Majoriteten införskaffas dock under 1770- till 1790-talen, och huvudsakligen av Charles politikern.38

Här har i regel historien om Leufstabibliotekets tillväxt tagit slut, med Charles politikerns bortgång 1805, men då har en grupp av böcker förbigåtts. I den genomgång av beståndet som utförts i det nyss avslutade projektet har vi nämligen kunnat konstatera att den ena kammaren rymmer ungefär 400 böcker med tryckår 1806 och senare. Flera av dessa finns också med i Lilljebjörns katalog från 190739, men inte alla. Även om det kan verka som ett beskedligt antal i ett bibliotek där katalogen räknar 10000 poster, visar det ju att samlingarna i viss mån fortsatte att växa under 1800-talet. Den senaste litteratur det gäller är delvis av praktiskt slag och kopplad till bruksverksamheten. Vi finner där bland annat årgångar av Jernkontorets annaler som sträcker sig från början av seklet fram till 1860-talet, samt berättelser om besluten vid brukssocietetens sammankomster fram till samma tid (dessa saknas i Lilljebjörns katalog). Därutöver finns där böcker om ridkonst, lanthushållning, geologi, skogsbruk, riksdagsprotokoll, etc. Med utgivningsår fram till 1823 hittar vi där dock också ett stort antal franskspråkiga titlar, främst skönlitteratur samt biografiska och historiska verk. Leufstabruk hade efter Charles De Geer politikern ärvts av sonen Carl De Geer (1781–1861), som vid faderns död övergivit sin militära bana för att ta över förvaltningen av fideikommisset. Han kom att upphöjas till greve vid Karl XIV Johans kröning 1818, och utmärkte sig med tiden inom politiken och som en av rikets herrar. Den 12 mars 1809 hade han arresterats av Gustav IV Adolf, misstänkt för att tillhöra oppositionen, men frigavs redan dagen efter. Han gifte sig 1810 med Ulrika Sofia Sprengtporten (1793–1869), som senare under flera decennier kom att bli en centralgestalt inom societeten i Stockholm som salongsvärdinna och politiskt aktiv. Hon vara bara sjutton år när hon giftes bort med den tolv år äldre Carl, trots att hennes känslor egentligen låg hos en annan, nämligen hos den

unge adelsmannen Karl Fredrik Reinhold von Essen. Resonemangsäktenskapet skall ha lett till en flera års lång period av depression och bitterhet för hennes del under 1810-talet, och det sägs att hon till och med bar sorgdräkt offentligt när von Essen gick bort 1820.40 Intresset väcks redan när man inser att det franska beståndet från 1800-talet i Leufstabiblioteket skulle kunna kopplas till dessa betydande personers så dramatiska öden både på det yttre och på det personliga planet, men här finns då ytterligare en detalj att notera.

I samma kammare finner vi nämligen ungefär 250 volymer med exlibris från Hedvig Ulrika De Geer, en yngre syster till Charles politikern. Man kan snabbt sluta sig till att detta inte varit hela hennes samling, som skall ha varit betydande, men skingrats efter hennes död.41 Man träffar ännu i vår tid ofta på böcker som hon har ägt i olika boksamlingar och på auktioner.Det är i nuläget inte känt hur dessa har kommit till Leufsta, mer än att det måste ha skett under 1800-talet. De saknas i den sista av de äldre katalogerna, som är daterad 1800, men finns med i Lilljebjörns katalog från 1907. Det man kan notera är att den äldsta av hennes böcker i Leufsta, greve Claude de Forbins minnen, har givits ut i Amsterdam i två volymer 1730, och den nyaste, en samling berättelser lämpliga att konversera över, Le conteur de société, ou les trésors de la mémoire; choix d’anecdotes nouvelles … les plus propres à entrer dans la conversation, har publicerats av Dentu i Paris i två volymer 1808. De övriga titlarna är mestadels av liknande slag: memoarer och biografier, i synnerhet över adliga personer, historieböcker och historiska romaner, teaterstycken, reseberättelser och litteratur som vänder sig särskilt till kvinnor i högreståndsmiljöer. Hedvig Ulrika De Geer gick bort barnlös 1813. Exakt när hennes böcker kom till Leufstabiblioteket återstår som sagt att få bekräftat, men mest sannolikt är att det skett strax därefter. På Leufstabruk vistades vid denna tid då och då den tjugoåriga Ulrika Sofia och led av svårmod. Delar av en avliden adelskvinnas huvudsakligen franska bibliotek tas så över av den kvinna som skulle komma att bli 1800-talets kanske främsta svenska representant för den franska salongskulturen, och så småningom även kallas ‘Sveriges sista grande dame’.42 Här finns onekligen stoff att forska på.

Samtidigt skall det betonas att precis allt material som köpts in eller som en gång funnits i biblioteket vid Leufstabruk inte finns kvar. I bevarade kataloger finner man då och då titlar som strukits över och som inte har några motsvarigheter i dagens samling. De kan ha slitits ut, eller rentav givits bort. Vi vet också namn på titlar som De Geer har prenumererat på, men som aldrig har noterats i katalogen. Det gäller exempelvis tidningen Gazette de Leyde, men av den finns inga spår i dagens samling. Säkerligen har andra skrifter av liknande efemär karaktär rönt samma öde.43

Projektets syfte och resultat Med denna översikt av Leufstabibliotekets samlingar och förvärvshistorik som grund skall vi nu se närmare på resultaten från det nyligen avslutade projektarbetet, som alltså varit av infrastrukturkaraktär. Målet var att på digital väg väsentligen förbättra tillgängligheten till samlingarna på ett effektivt och relevant sätt, utifrån bibliotekets och samarbetspartnernas särskilda förutsättningar. Däri kan några tydliga faser urskiljas.44

Det första och självklara steget, och förutsättningen för de senare, har varit att tillgängliggöra bibliotekets samlingar bibliografiskt i moderna databaser. Den senaste katalogen över Leufstabiblioteket sammanställdes av Erik Gustaf Lilljebjörn och trycktes 1907, som tidigare nämnts. Den fick redan tidigt kritik för bristande kvalitet, och har givetvis alla den tryckta bokens begränsningar, även om den numera också finns digitalt tillgänglig som sökbar fulltext i Alvin, det repositorium för digitalt material som används vid Uppsala universitetsbibliotek. Till en början har alltså alla böcker i Leufstabiblioteket katalogiserats i Libris, i enlighet med dess gällande regler för registrering av äldre tryck. Samtidigt har posterna importerats till Uppsala universitetsbiblioteks lokala katalog. Redan genom enkla sökningar kan man nu enkelt få fram nya uppgifter som samlingarna, även om statistiken också beror på de alternativ som katalogiseringsreglerna medger. Nu finns ungefär 10000 poster i Libris över material i Leufstasamlingarna, och då är de böcker och musikalier som förvaras på Carolina Rediviva inräknade. Av dem är exempelvis antalet böcker på franska klart störst, ungefär två tredjedelar, svenskan är näst störst (ca 15%), varefter följer latin (ca 7,5%), tyska (ca 2,5%) och

nederländska (ca 2,5%). Ett mindre antal finns på andra språk. Samtidigt har alla nederländska tryck i Leufstabiblioteket registrerats i Short Title Catalogue Netherlands (STCN), den nederländska retrospektiva bibliografi för perioden 1540–1800 som avser täcka alla böcker som tryckts i Nederländerna eller som publicerats på nederländska i andra länder under perioden.45 Där har antalet poster landat på 2137. Då skall man vara medveten om att förhållandet mellan STCN och Libris inte är 1:1, eftersom de delvis följer olika principer och båda lider av en viss bibliografisk inkonsekvens. Denna är dock betydligt mindre i STCN än i Libris, beroende på de båda samkatalogernas uppläggning och praktik, och olika syften.46 Registreringen av Leufstabibliotekets tryck i STCN har vidare varit avgörande för nästa steg i arbetet. Vad som snabbt kunde noteras när de nederländska böckerna förtecknades i STCN var att flera hundra exemplar tillhörde upplagor som tidigare inte var belagda i databasen. Detta faktum, som kan låta förvånande, låg dock helt i linje med tidigare iakttagelser.47 I Leufstabiblioteket finns alltså nederländska tryck som ännu inte har påträffats någon annanstans i världen. En del i projektet blev alltså att helt digitalisera alla exemplar ur ej tidigare belagda nederländska utgåvor, för att på så sätt göra texterna tillgängliga globalt. De digitala versionerna har sedan inkluderats både i Alvin och i Delpher, det nederländska digitala bibliotek som också har fullständighet som mål.48 Den tredje fasen har inneburit att dokumentera provenienser och bokband i Leufstabiblioteket på ett särskilt sätt i Alvin. Enkel sådan information har även ingått i Libris-katalogiseringen, men i Alvin är möjligheten att dokumentera sådana detaljer större, eftersom databasens syfte i grunden är ett annat, och man kan komplettera katalogdatan med bilder. Underförstått i alla poster rörande Leufstabiblioteket är givetvis att Charles De Geer, entomologen eller politikern, eller Carl De Geer, har ägt böckerna i biblioteket (med undantag av dem som ägts av Hedvig Ulrika). Deras namn har alltså inte registrerats i katalogposterna, utan endast de ägare av böckerna som kan dokumenteras innan de kommit till biblioteket. Rent generellt kan sägas att dessa inte är väldigt många. Som redan har sagts köptes böcker i de flesta fall nya. Antikvariska förvärv gjordes dock också, inte minst de handskrifter och tryck som införskaffats från Olof Rudbeck den yngre. Just dessa har också fått en särskild uppmärksamhet i projektet, så här skall vi stanna ett tag.

Att Charles De Geer entomologen inköpte böcker från Rudbeck den yngre, både före dennes bortgång och i samband med auktionen efter hans död, har varit välkänt under lång tid. Den upptäckt som Erik Hamberg berättade om för några år sedan har dock gjort att många fler av Rudbecks böcker har kunnat identifierats än tidigare.49 Då noterades att exemplar med ägaranteckningar från Rudbeckarna hade ett nummer inskrivet för hand, antingen på främre pärmens insida eller på bokens rygg, och att detta var det auktionsnummer böckerna fått när de såldes 1741, efter Rudbeck den yngres död. Detta kunde enkelt verifieras i den tryckta auktionskatalog som finns kvar från tillfället.50 Härigenom kunde även böcker som saknade ägaranteckning knytas till Rudbeck. Om det handskrivna numret och bokens titel stämde med nummer och titel i auktionskatalogen är saken klar. På detta sätt har nu i projektet sextiotvå titlar i Leufstabiblioteket kunnat konstateras vara inköpta vid auktionen efter Rudbeck 1741. Samtliga dessa har digitaliserats i sin helhet i projektet och finns tillgängliga i Alvin, eftersom flera av volymerna dessutom innehåller understrykningar och marginalanteckningar. Det är fantastiskt att därigenom kunna följa spår efter läsningen från två av vårt lands viktigaste tidigmoderna lärdomsgestalter.

Även om Rudbeckarna intar en särställning bland de tidigare ägarna till böcker i Leufstabiblioteket, finns det flera andra betydande namn bland de övriga. Alla noterade provenienser har nämligen registrerats, både i Libris och i Alvin. I den senare har även belägget just för det tidigare ägarskapet (namnteckning, exlibris, dedikation, etc.) dokumenterats med foto och egen metadata. Digitaliseringen har i detta fall alltså fokuserat på den detalj som har störst informationsvärde ur ett exemplarspecifikt perspektiv. Proveniensen är, när allt kommer omkring, en aspekt av betydelse både för bokhistoriker och för sentida forskare med ett kritiskt förhållningssätt till sina källor. Bland de tidigare ägarna av böcker i Leufstabiblioteket finner vi namn som professorn i Uppsala Anders Spole (1630–1699)51 , den lärde prelaten i Linköping Samuel Älf (1727–1799)52, rikskanslern Magnus Gabriel De la Gar-

die (1622–1686)53 och den framstående nederländske skalden Constantijn Huygens (1596–1687)54 , för att bara nämna några. Här finns till och med en volym som kommit till Sverige som krigsbyte på 1640-talet, från jesuitkollegiet i Olomouc i Tjeckien.55 Till proveniensinformationen har vi räknat i böckerna befintliga bokhandlarinitiatler. Den tidigare nämnde Gottfried Kiesewetter skrev exempelvis GK nederst på titelsidan i de volymer han sålde. Detta finns nu också dokumenterat och sökbart, både i Libris och i Alvin.

När det gäller bokbanden är det egentligen bara några enstaka exemplar som sticker ut, nämligen två rikligt ornamenterade biblar och en psalmbok. De har i projektet alla dokumenterats digitalt i Alvin med en mer detaljerad beskrivning.56 I övrigt är banden relativt homogena, och lär mestadels ha tillkommit lokalt i Uppsala och Stockholm, förutom när de inköpts via tidigare ägare. Ett antal böcker har bundits betydligt senare än övriga, okänt av vem, men troligen någon gång under 1800-talet, och de sticker ut i biblioteksmiljön genom sitt särskilt klara och rikliga guldtryck på ryggen.

Det sista momentet i arbetet är egentligen självklart och kanske inte ens borde nämnas. Det är nämligen att via länkning binda beskrivningar av samma resurs i de olika databaser som använts för registrering inom projektet. Det handlar om att i praktiken skapa den infrastruktur som hjälper användaren att enkelt ta del av information om samma resurs på de ställen den finns. Från Libris länkas därför till Alvin i de fall djupare exemplarinformation finns där, eller om det där finns helt digitaliserade versioner. Samtidigt länkas från Libris till motsvarande post eller poster i STCN. I Alvin går länkar internt mellan relaterade poster, samt tillbaka till Libris och STCN. Vidare beläggs exempelvis Rudbeckarnas böcker genom länkar i deras Alvinposter till aktuell sida i den digitala versionen av den auktionskatalog som trycktes när de såldes. Så kan användaren enkelt få uppgifterna om titel och auktionsnummer verifierade. Detta slags arbete med detaljerad exemplardokumentation och länkar till relaterade resurser skulle också kunna byggas ut mycket mer, eftersom arkivmaterialet kring biblioteket är rikt och grunden därtill nu är lagd.

Till saken hör nämligen att en hel del kringresurser har digitaliserats i anknytning till projektet. Det rör sig om allt från de tjugofem breven från bokhandlaren Luchtmans i Leiden till De Geer, Charles entomologen egna bibliografiska anteckningar vid sin tidskriftsläsning, samtliga kataloger från tiden (där man även ser hyllnummer och prisuppgifter), listor på böcker ärvda från Charles De Geer landshövdingen, etc. Här kan man i framtiden enkelt bygga ut den exemplarspecifika informationen för de enskilda titlarna i Alvin så att den även länkar till deras omnämnanden i äldre arkivmaterial. Projektet The Library of Leufstabruk har dock stannat tidigare än så.

I samband med projektet undergick även det fysiska biblioteket en viss invändig renovering, då färgen på väggar och tak återställdes till de ursprungliga och förgyllningen på hyllorna förbättrades. Den fysiska biblioteksmiljön vid Leufstabruk innebär vissa utmaningar, skall det medges. Samtidigt kan man enkelt konstatera att böckerna på det hela taget mår förbluffande väl i den lilla 1700-talsbyggnaden precis vid vattnet. Det skall också läggas till att det finns material av andra slag som hör till biblioteket som inte har ingått i den genomgång vi har rapporterat för här.

Övriga samlingar i biblioteket Till beståndet hör nämligen också en gravyrsamling, omfattande ungefär 2000 blad med porträtt och genrebilder från den franska, engelska och italienska gravörer, samlade dels av Charles De Geer entomologen och Charles De Geer politikern.57 Gravyrerna, som alla har tagits in till Carolina Rediviva, är under nykatalogisering i Alvin. Arbete pågår alltså.

Utanför projektet har också bibliotekets musikalier legat, men det beror på att dessa redan är genomgångna och förtecknade, och alla i sin helhet digitaliserade och tillgängliga i Alvin. Det rör sig om 199 handskrifter och tryck med vokal- och instrumentalmusik från första halvan av 1700-talet. De flesta hade köpts in i Nederländerna och följde med Charles De Geer i flytten därifrån, men fler tillkommer i Sverige. Bland dem finns både för oss kända (Händel, Roman, Vivaldi, etc.) och okända tonsättare, samt flera anonymer och unika tryck.58

I biblioteksrummet står även fortfarande ett 2fots-par glober, en över himmelen och en över jorden, tillverkade 1766 av Anders Åkerman, som

var globmakare för Vetenskapssocieteten i Uppsala. På bilder från början av 1900-talet ser man att ett mindre 1fots-par, tillverkade av Åkerman 1759, tidigare varit placerade där.59

De trämedaljonger med porträtt på Henrik IV, La Fontaine, Fontenelle, Montesquieu, Voltaire, Buffon, etc., som ännu finns kvar men som är undanstuvade, verkar under någon tid ha prytt bibliotekets väggar.60 Förhoppningsvis kommer mer kunskap om deras placering och funktion att vinnas inom kort. På deras baksidor finns kortfattad information i blyerts som förmodligen kan ge närmare besked.

Uppgifter om böckerna och biblioteket på Leufstabruk finns vidare att hämta på flera ställen i de samlingar och det rika arkivmaterial som finns bevarat utanför Uppsala universitetsbibliotek. Man finner sådana bland annat i Leufsta Bruksarkiv, i Leufstarkivet vid Riksarkivet och i Antikvarisk-topografiska arkivet. Charles De Geer entomologens naturalier finns numera på Naturhistoriska riksmuseet. Tyvärr verkar dock inte hans korrespondens ha blivit bevarad.

Leufstabiblioteket framöver I en internationell jämförelse är Sveriges många herrgårdsbibliotek i teorin en verklig guldgruva för historiker inom flera discipliner. Vårt land har varit besparat från krig och andra större händelser som skingrat samlingar uppbyggda under generationer och som fideikommisser har de kunnat hållas ihop. Problemet brukar vara tillgängligheten. Samlingarna är i regel privatägda, och därigenom stängda för forskning i vidare bemärkelse. Om kataloger finns, är de oftast hopplöst daterade. Att Leufstabruks bibliotek hamnade i offentlig ägo 1986, efter att ha tillhört en fideikommiss i mer än 250 år, gör förutsättningarna på många vis idealiska för att studera en boksamling över tid. Här har de facto i jämförelse väldigt lite hänt. Ett tydligt tecken därpå är de bokmärken som sedan 1700-talet fortfarande ligger kvar mellan boksidorna här och var. Ytterligare en gynnsam omständighet är att så mycket arkivmaterial har bevarats.61

Föreliggande text har velat ge en bild av Leufstabiblioteket utifrån rådande forskningsläge. Samtidigt är det uppenbart att antalet uppslag för vidare studier är nästan oändliga. Som vi har sett gäller några av dem samlingarnas öden under 1800-talet, både vad gäller förvärvet av Hedvig Ulrikas böcker, de förändrade arrangemangen av det fysiska biblioteket och ombyggnationen, och böckernas plats i det dagliga livet vid bruket. Det faktum att så många böcker finns kvar, tillsammans med anteckningar från de första läsarna, arkivalier från både köpare och säljare, och mycket annat som rör uppbyggnaden av samlingarna, gör att utgångsläget är väldigt gott för undersökningar rörande tidigmodern bokmarknad, kunskapscirkulation och läsande herrgårdskultur, för att bara nämna några aspekter. Samtidigt måste givetvis Leufstabruk ses som en del av något större. Den omständighet att samlingarna därifrån har spridits på flera svenska institutioner borde exempelvis uppmana till samarbete dem emellan. Ett annat givet sammanhang är de svenska herrgårdsbiblioteken. Bredare undersökningar om läsning och bokbestånd i dessa miljöer måste dock givetvis börja med bättre tillgängliggörande i digital form. Biblioteken från Säbylund, Borrestad och Skokloster är alla exempel på statligt ägda boksamlingar som tidigare varit privata där ytterligare ansatser vore både möjliga och önskvärda.

Arbetet med boksamlingarna på Leufstabruk kommer nu att gå in i en annan fas. Planen är att det skall anordnas ett internationellt symposium rörande biblioteket under sommaren 2022 eller 2023, samarrangerat av Uppsala universitetsbibliotek och Koninklijke Bibliotheek, nationalbiblioteket i Nederländerna. Samtidigt som vi önskar uppmuntra till forskning, har vi dock att sätta det långsiktiga bevarandet av böckerna på sin ursprungliga plats i första rummet. Vår tids digitala lösningar för tillgängliggörande är här därför givetvis ovärderliga.62

NOTER

1. Riksbankens jubileumsfond, referensnr IN17-0076:1. www. rj.se/en/grants/2017/the-library-of-leufstabruk. Övriga medlemmar i projektet har varit Helena Backman (Uppsala) och Alex Alsemgeest (Rotterdam). 2. Gösta Selling, ‘De tre herrgårdarna på Leufsta’, i Uppland: Årsbok för Upplands fornminnesförening och hembygdsförbund (Uppsala 1980), s.64. 3. Mémoires pour servir à l’histoire des insectes (Stockholm 1752–1778). 4. För Charles entomologens och Charles politikerns biografier, se artiklar i SBL: ‘Charles de Geer’, urn:sbl:17342, Svenskt biografiskt lexikon (art. av E.W. Dahlgren. A. Tullgren); samt ‘Charles De Geer’, urn:sbl:17343, Svenskt biografiskt lexikon (art. av Herbert Lundh). 5. Se vidare Thomas Tottie, När Leufstabiblioteket räddades till Sverige (Uppsala 2000), eller Thomas Tottie, ‘Förvärvet av Leufstabiblioteket till Uppsala universitetsbibliotek’, i Biblioteksfolkets kärlek min belöning, red. Birgitta Bergdahl, m.fl. (Stockholm 2000), s.277–94. 6. Prinzessinen-Bibliothek vid Staatsbibliothek zu Berlin, med böcker som tillhört den preussiska drottningen Sofia Dorothea (1687–1757), den svenska drottningen Lovisa Ulrika (1720–1782) och den svenska prinsessan Sofia Albertina (1753–1829), fanns i privat svensk ägo fram till 2016, varefter det inköptes till Berlin. Efter Sofia Albertinas död gick biblioteket i enlighet med hennes testamente odelat som fideikommiss inom familjen Stenbock. Vid släktens eventuella utslocknande skulle samlingen enligt samma testamente doneras ‘till akademien i Uppsala’, men så skedde alltså inte. Testamentet i Konungahusets urkunder, nr 81, 28 mars 2819 (Riksarkivet). 7. Dessa finns listade i Leufsta MS 50 (1), Uppsala universitetsbibliotek (UUB). Även digitalt tillgänglig i Alvin (alvin-portal.org). 8. Eric Danielsson Touscher, Katalog över Charles De Geers myntkabinett, bibliotek och anskaffade persedlar på Leufsta. 1739. Antikvarisk-topografiska arkivet (Stockholm), Vitterhetsakademiens handskriftssamling F16/29. För en diskussion om Touschers katalog, se Göran Rydén, ‘Balancing the Divine with the Private. The Practices of Hushållning in Eighteenth-Century Sweden’, i Cameralism in Practice: The Principles of Early Modern State Administration, red. Marten Seppel och Keith Tribe (Woodbridge 2017), s.179–201. 9. Lista över dessa finns i Leufsta MS 50 (3) (UUB). Även digitalt tillgänglig i Alvin (alvin-portal.org). 10. Leufstaarkivet 164. Riksarkivet, Stockholm. Leufsta MS 46 (UUB). 11. Se vidare Alsemgeest, ‘The Leufstabruk Catalogues’ (under utgivning). 12. Alex Alsemgeest, ‘The Library of Leufstabruk: An Eighteenth Century Portal of Cultural Transfer Between Sweden and the Dutch Republic’, Quaerendo 49 (2019), nr 4, s.337. 13. Tomas Anfält, ‘Buying Books by Mail Order: A Swedish Customer and Dutch Booksellers in the Eighteenth Century’, i The Bookshop of the World: The Role of the Low Countries in the Book-Trade 1473–1941, red. L. Hellinga, A.Duke, J.Harskamp, Th.Hermans (Goy-Houten 2001), s.266–68; och Tomas Anfält, ‘Customer at Luchtmans’, i Transactions of the Eighth International Congress on the Enlightenment, red. H.T. Mason, m.fl. (Oxford 1992), s.1064. Jfr Alex Alsemgeest, ‘Dutch Connections in Swedish Collections’, i Jaarboek voor Nederlandse boekgeschiedenis 23 (Nijmegen och Leiden 2016), s.47. 14. Tomas Anfält, ‘Från nytta till nöje: Ett svenskt herrgårdsbibliotek’, i Solen och Nordstjärnan: Frankrike och Sverige på 1700-talet, red. Pontus Grate, m.fl. (Stockholm 1993), s.253. 15. Ulla Ehrensvärd, ‘Leufsta bruks fideikommissbibliotek’, i årsboken Biblis (1968), s.138–39 (om Blomboken och Fogelboken, se s.139–58); Erik Hamberg, ‘Rudbeckarnas böcker i Leufstabruk’, i Kulturarvsperspektiv: Texter från en seminarieserie om specialsamlingar i Sverige, red. Peter Sjökvist (Uppsala 2018), s.85–88. Se även Erik Hamberg, ‘Rudbeckarnas botaniska böcker hos Charles De Geer i Leufsta’, i Svenska Linnésällskapets årsskrift (2018), s.75–98. Iter Lapponicum, Fogelboken och Blomboken har alla digitaliserats i sin helhet och finns tillgängliga i Alvin (se vidare nedan). 16. Birger Steen, Baronernas Leufsta (Stockholm 1966), s.193. 17. Selling, ‘De tre herrgårdarna på Leufsta’, s.68–70. Jfr Alsemgeest, ‘The Leufstabruk Catalogues’, (under utgivning). 18. Ehrensvärd, ‘Leufsta bruks fideikommissbibliotek’, s.167. 19. Ehrensvärd, ‘Leufsta bruks fideikommissbibliotek’, s.130; Alsemgeest, ‘The Library of Leufstabruk’, s.362; och Alsemgeest, ‘The Leufstabruk Catalogues’ (under utgivning). 20. Jfr Ehrensvärd, ‘Leufsta bruks fideikommissbibliotek’, s.131. 21. Vad gäller de senare, se Helena Backman, ‘Blad mellan bladen: Pressade växter mellan bokbladen i Leufstabiblioteket’ (under utgivning). 22. Anfält, ‘Buying Books by Mail Order’, s.269. Jfr Ehrensvärd, ‘Leufsta bruks fideikommissbibliotek’, s.164. 23. Alsemgeest, ‘The Library of Leufstabruk’, s.342–46, 348–51; Alsemgeest, ‘The Leufstabruk Catalogues’ (under utgivning). 24. Anfält, ‘Customer at Luchtman’s’, s.1064–65. Jfr Alex Alsemgeest, ‘How Many Roads? Chasing Books for the National Bibliography of the Netherlands’, i Bevara för framtiden: Texter från en seminarieserie om specialsamlingar, red. Peter Sjökvist (Uppsala 2016), s.158. 25. Luchtmans arkiv (Inventaris van het archief van de firma Luchtmans [1697–1848], UBA354) finns deponerat vid Universitetsbiblioteket i Amsterdam. Digitaliserad version: archives.uba.uva. nl/resources/ubainv354. 26. Anfält, ‘Buying Books by Mail Order’, s.269–70. Tidskrifterna i Leufstabiblioteket finns listade på sidorna 272–274 i samma artikel. Jfr Tomas Anfält, ‘Baronen och 1700-talets informationssamhälle’, i Biblioteken, kulturen och den sociala intelligensen: Aktuell forskning inom biblioteks- och informationsvetenskap, red. Lars Höglund (Borås 1995), s.332–38; Anfält, ‘Från nytta till nöje’, 257; samt Anfält, ‘Customer at Luchman’s’, s.1066. 27. Jfr Göran Rydén, ‘Provincial Cosmopolitanism: An Introduction’, i Sweden in the Eighteenth-Century World: Provincial Cosmopolitans, red. Göran Rydén (Farnham 2013), s.1–31. 28. Anfält, ‘Baronen och 1700-talets informationssamhälle’, s.339. 29. Anfält, ‘Buying Books by Mail Order’, s.271.

30. Anfält, ‘Consumer of Enlightenment: Charles De Geer – Savant and Book Collector in Eighteenth-Century Sweden’, The Book Collector 40 (1991), nr 2, s.209. 31. Jfr Alsemgeest, ‘The Library of Leufstabruk’, s.348; och Alex Alsemgeest, ‘The Leufstabruk Catalogues. Life Narrative, Collector’s Rationale and Network of Charles De Geer’, i Private Libraries and Private Library Inventories, 1665–1830: Studying and Interpreting Sources, red. R. Jagersma, H. Blom och E. Chayes (Leiden: Brill, under utgivning). 32. Anfält, ‘Buying Books by Mail Order’, s.270; Anfält, ‘Baronen och 1700-talets informationssamhälle’, 337. Charles entomologens bibliografiska listor finns huvudsakligen samlade i Leufsta MS 37 (UUB). 33. För en genomgång av det entomologiska beståndet på Leufsta, se Erik Hamberg, ‘Entomologisk litteratur hos Charles De Geer’, i Svenska Linnésällskapets årsskrift (Uppsala 2015), s.71–102. Vad gäller Charles entomologens viktigaste verk Mémoires pour servir à l’histoire des insectes, samt dess ännu bevarade kopparplåtar, se även Erik Hamberg, ‘Illustrationer och kopparplåtar till Charles De Geers Mémoires’, i Svenska Linnésällskapets årsskrift (Uppsala 2016), s.39–52. För dess publikationshistoria, se Alsemgeest, ‘The Library of Leufstabruk’, s.353–58. Den medicinska litteraturen i Leufstabiblioteket har behandlats i Tomas Anfält, ‘De Geer och medicinen’, i Nordisk medicinhistorisk årsbok (Stockholm 1988), s.75–84. 34. Anfält, ‘Från nytta till nöje’, s.257. Jfr Anfält, ‘Customer at Luchtman’s’, s.1066. 35. Se vidare Anna-Maria Rimm, ‘Book Routes: Imports of Foreign Books to Sweden, 1750–1800’, i Publishing History 68 (2010), s.5–24. 36. Se Robert Darnton, Pornografi och revolution: Förbjudna bästsäljare i det förrevolutionara Frankrike (Stockholm 1996), övers. av The Forbidden Best-Sellers of Pre-Revolutionary France (New York 1995). 37. Anfält, ‘Från nytta till nöje’, s.257. Jfr Anfält, ‘Consumer of Enlightenment’, s.209–10; Tomas Anfält, ‘Svensk epilog’, i Robert Darnton, Pornografi och revolution (Stockholm 1996), s.375; samt Tomas Anfält, ‘Förbjudet franskt’, i Bokvännen 50 (1995), 3–6. Charles politikerns läsintresse speglas även i den lista på böcker som vid ett tillfälle skulle sändas från Leufsta till Stockholm, bevarad i Leufsta MS 50 (10) (UUB). Även digitalt tillgänglig i Alvin (alvin-portal.org). 38. Tomas Anfält, ‘Bad Books and Barons. French Underground Literature in a Swedish 18th-Century Private Library’, i Serving the Scholarly Community: Essays on Tradition and Change in Research Libraries presented to Thomas Tottie on July 3rd , 1995, red. Sten Hedberg och Lennart Elmevik (Uppsala 1995), s.273–76; samt Anfält, ‘Svensk epilog’, s.371. 39. Erik Gustaf Lilljebjörn, Katalog öfver Leufsta bruks gamla fideikommissbibliotek: Nominalkatalog (Uppsala 1907). Finns i digitaliserad version i Alvin. 40. För Carls och hans hustrus biografier, se ‘Carl De Geer’, urn:sbl:17344, Svenskt biografiskt lexikon (art. av B. Boethius. Herbert Lundh). 41. Carl Magnus Carlander, Svenska bibliotek och exlibris, vol. II (Stockholm 1904), s.798–99. 42. Fredrik Ulrik Wrangel, Stockholmiana 5 (Stockholm 1916), s.118: ‘Hennes höga rang, hennes mycket betydande förmögenhet, hennes förfinade smak, hennes stora beläsenhet och litterära intressen, hennes sinne för skön konst och konstsaker och hennes ofta nog med smålustiga infall späckade konversation förlänade henne en särställning äfven långt utanför familjekretsen […]’. Jfr Margareta Lundquist, Mödrar och döttrar på Leufsta bruk (Lövstabruk 2006), s.77–82. 43. Alsemgeest, ‘The Leufstabruk Catalogues’ (under utgivning). 44. På Uppsala universitetsbiblioteks hemsida om Leufstabiblioteket finns information och länkar rörande nedan behandlade delar av projektet. Ingångarna till de digitala resurser som omnämns i det följande finns samlade där. Se: ub.uu.se/hitta-ivara-samlingar/verk-och-samlingar-i-urval/leufstasamlingarna/ leufstabiblioteket. 45. Se: picarta.oclc.org. 46. Jfr Alex Alsemgeest, ‘Dutch Connections in Swedish Collections. A Material Approach to the Dutch-Swedish Book Trade’, M.A. thesis, Book and Digital Media Studies (Leiden University 2016), s.11–13. 47. Alsemgeest, ‘Dutch Connections in Swedish Collections’ (2016), s.25–26 och 80. Jfr Alsemgeest, ‘Dutch Connections in Swedish Collections’ (2015), s.51–52. 48. www.delpher.nl. 49. Hamberg, ‘Rudbeckarnas böcker i Leufstabruk’, s.88–90. 50. Catalogus bibliothecæ b. defuncti nobil. d:n. Olai Rudbeck … auctione publicæ vendendæ Holmiæ a. 1741 … (Stockholm [1741]). Finns digitalt tillgänglig i Alvin. 51. Leufstasaml. F 80. 52. Leufsta 251.h.14. 53. Leufstasaml. F 154. 54. Leufsta 40.2. 55. Leufstasaml. F 100. 56. Se även Sten G. Lindberg, ‘Filigran och rocaille: Kring tre bokband på Leufsta bruk’, i Uppland: Årsbok för medlemmarna i Upplands fornminnesförening och hembygdsförbund (Uppsala 1981), s.31–41. 57. Laila Österlund och Åsa Henningsson, ‘1700-talsbiblioteket på Leufsta’, i Lövstabruk: Ej sin like i hela riket (Lövstabruk 2011), s.63. Gravyrerna finns förtecknade i Osvald Sirén, Katalog öfver Leufsta fideikommiss’ gravyrsamling (Stockholm 1907). Katalogen finns även digitalt tillgänglig. 58. Göran Blomberg, ‘Kyrkans och salongernas musik’, i Lövstabruk: Ej sin like i hela riket (Lövstabruk 2011), s.75–77. Se vidare Albert Dunning, ‘Die De Geer’schen Musikalien in Leufsta’, i Svensk musikforskning 48 (1966), s.190–210; samt Monika Glimskär och Helena Backman, ‘Livres de Musique in the Leufsta Library. Traces of Transnational Movement in Sheet Music and Their Bindings’, i Jaarboek voor Nederlandse boekgeschiedenis 28 (2021), s.41–61. 59. Jfr Ehrensvärd, ‘Leufsta bruks fideikommissbibliotek’, s.165. 60. Jfr Anfält, ‘Från nytta till nöje’, s.255. 61. Jfr Alsemgeest, ‘The Leufstabruk Catalogues’ (under utgivning). 62. Biblioteket vid Leufstabruk är endast i begränsad utsträckning tillgängligt för forskare rent fysiskt, och endast via kontakt med Uppsala universitetsbibliotek. Visningar av biblioteket för mindre grupper kan också ordnas därigenom. För information om själva herrgården på Leufstabruk och möjligheten att besöka denna, se lövstabruk.com.

biblioteket på leufstabruk, foto magnus hjalmarsson