Lene Adler Petersens artists’ books Thomas Millroth

Lene Adler Petersens artists’ books

Den danska konstnären Lene Adler Petersen (född 1944) har gjort avtryck utanför institutionerna. Och den konstnärsgjorda boken har varit både en artefakt i egen rätt och ett utställningsrum för hennes visuella tankar.

Artists’ books kräver ett experimentlystet konstliv. Och så har det ju varit i Köpenhamn sedan 1940-talet då konstnärer erövrade boksidans typografiska möjligheter och själva codex blev konstprojekt. Det fortsatte under årtiondena som följde: Asger Jorn med Cobra-rörelsen och situationisterna, den alternativa akademien Eks-skolen, Jørgen Nash med det dansk-svenska Drakabygget. Under denna konstnärliga guldålder trädde Adler Petersen fram. Entrén skedde med besked den 29 maj 1969 klockan 15.30 då hon naken bärande ett kors långsamt skred genom Köpenhamns börs. Kostymherrarna stirrade perplext på denna kvinnokropp som inte respekterade deras manliga revir. Den korta promenaden genom börssalen var en av de avgörande konstnärliga aktionerna mot den patriarkala ordningen i konsten; ett historiskt ögonblick – och inte bara i Danmark.

Men vad har denna händelse med artists’ books att göra? Inte mycket kan det tyckas – men den har gemensamma nämnare med Adler Petersens trycksaker: den avskalade enkelheten och hur självklart hon tar över ett format/rum för att förändra det. Det som i grunden förenar Börsen och böckerna stavas aktion med minsta möjliga medel. Vad gäller artists’ books finns en stark sådan tradition, och jag tänker då till exempel på stencilerade häften. Konstnärer och aktivister har varit fenomenala på att vända knappa ekonomiska förutsättningar till konstnärliga triumfer. Tidiga svenska exempel är den litterära föreningen Metamorfos stencilerade handgjorda konst/poesihäften (1952–1954). Och internationellt är amerikanske Seth Siegelaubs kollektiva Xerox Book (1968) en klassiker bland artists’ books.

Adler Petersen fortsätter på den vägen. Men för att nå högsta uttrycket måste det enkla användas med skärpa. Hon har alltid kombinerat tillgängliga medel med estetisk ekonomi; det ger utdelning. Med det menar jag att medvetandet vrids ur sina vanliga gängor. Form och utförande smälter samman till något mer än ett tilltalande, förväntat objekt.

Kort och gott. Det enkla rammar det publiken är van vid. Och med det i minne vill jag se närmare på några av Adler Petersens böcker.

Hennes förstling är ett litet gult häfte med en illmarig teckning på omslaget, Et sandt virvar (Edition Sellem 1974, 210×135 mm, 16 sidor, klammerhäftat). Det är ingen tillfällighet att det gavs ut av Galerie S:t Petri i Lund i samband med hennes utställning där. Detta galleri drevs mellan 1971 och 1982 av den franske konstnären Jean Sellem och Marie Sjöberg, ett viktigt initiativ i en tid då artists’ books fick allt starkare fäste bland konstnärer. En rad betydande namn visades redan från början, mexikanske Ulises Carrión, franske Paul Armand Gette, danska Anne Behrndt, tjeckiske Jiří Valoch, vidare Leif Eriksson, Bengt af Klintberg, Sune Nordgren och inte minst konstnärerna kring Drakabygget i Örkelljunga, Asger Jorn, Jørgen Nash, Hardy Strid, Mette Aarre m.fl. Sellem och Sjöberg samarbetade dessutom med ett par

banbrytande artists’ books-förlag, det mexikanskengelska Beau Geste Press och danske Henrik Haves Edition after Hand.

Även om själva utställningarna var huvudsaken på Galerie S:t Petri växte arkivet med dokument, trycksaker, idéer, skisser till en betydande kraft i konstlivet. Och ofta bidrog utställarna med välformade men enkla konstnärsgjorda böcker. För att bara nämna några: Gettes Ringsjön (1972), af Klintbergs The forest diver (1974), Behrndt som originellt nog valde ISBN-numret som titel, ISBN918526007X (1974), och Erikssons New moves adada (1978).

Som sagt – ingen tillfällighet att Adler Petersen landade sin första artist’s book på S:t Petri Kyrkogata i Lund.

Et sandt virvar är något mycket mer än en redogörelse för hennes teckningar. Varje uppslag är grafiskt laddat. En bild visar hur en kvinna sluter en schal med geometriskt mönster kring sig. Linjerna böljar och konstnären lägger till en liten text som vidgar förståelsen av motivet: ‘det er ikke noget, jeg har drømt, men det er heller ikke noget jeg har oplevt, sagde hun og græd.’ Den motsatta sidan svarar med papperets vithet där konturerna vibrerar i en flämtande linjeföring

som hon är mästare på. Som om teckningen just löst upp sig och bara finns kvar som minne hos oss. Bilderna skiftar mellan det drastiska, plötsliga och uppenbara: som då en kvinna vaknar till i sängen av en insikt – eller så tappar hon byxorna. Vad var det som hände – vad är jag med om? Så tycks frontespisens Karl Marx undra där han sitter med mjuka tofflor i en stol och funderar över vad som skedde efter 1968.

Adler Petersens teckningar är drastiska och humorn bildar snubbeltrådar över sidorna; hon är mästerlig då hon förändrar linjen och gör den till den röda tråd som håller samman det enkla häftet. Därmed förvandlat till en suverän uppnosig artist’s book.

Året därpå, 1975, återfinner vi Adler Petersen i Kvindebilleder på Charlottenborg, en milstolpe i konsthistorien. (Redan 1970 hade för övrigt en grupp danskor arrangerat en av världens första helkvinnliga konstutställningar i stor skala i ett annex till Kunstakademiet.)

Till Charlottenborg skapade Adler Petersen ett par grafiskt bitska affischer; och katalogutformningen med sitt distinkta svartvita omslag är ett teckenliknande virrvarr som samlar sig till stora kryss. De stämplar betydelsen av utställningen och dess trycksaker. Här rörde hon sig i det område som med Clive Phillpots definition hör till samma genre som artists books’: klockren ‘art for the page’. (Se Cornelia Lauf och Clive Phillpot, Artist/Author: Contemporary Artists’ Books, New York 1998.)

Som jag redan skrev apropå Galerie S:t Petri så spelade arkivet en allt större roll inom konsten; det var mycket mer än en uppsamlingsplats. Snarare som en bok utan pagina att ordnas och sammanställas av den eller de som brukade det. Och det blev en del av en politisk och institutionskritisk riktning inom (koncept)konsten. Och, ja – en avdelning i artists’ books. Fragment samlades och kombinerades till ny kunskap. På Charlottenborg deltog Adler Petersen med verket ‘Kvindetegnet’, urklipp ur tidningar och tidskrifter, bilder av kvinnor över vilka hon tecknade olika variationer av kvinnotecknet. Dessa förändringar var som détournement, omvandlingar, i situationismens och Cobras anda. Inte minst i klippestetiken. Det kunde vara skevt, och därmed fungera som en kommentar till den ursprungliga bilden. För att sedan förstärkas med det röda kvinnotecknet. Varje individuell bild skärptes för att hon gick mycket längre i sina förvandlingar än Cobra-konstnärerna

som nöjde sig med en överraskande knorr. Adler Petersen samtalar med alla urklippen då hon vrider betydelsen ur händerna på avsändaren, ofta reportage, serier eller annonser. Men hon förvandlar dem inte till egna direkta påståenden. De utklippta konturerna och det skiftande röda tecknet river den kommersiella hinnan av bilderna– men svaren är inte uppenbara. Som ville hon peka på de individuella kvinnor som plötsligt träder fram ur förväntade poser. Denna väldiga svit av kollage har sedan getts ut med Birgitte Anderberg som redaktör, Udklip på papir med (kvinde)-tegnet (Gyldendal 2010, 240×170 mm, 484 sidor, trådhäftat mjukt band). Och har blivit något av en samtida klassiker.

Klippens konturer och tecknets mening skapar en spänning som håller liv i den tjocka boken, som ännu har kvar karaktären av ett fantasieggande arkiv, en plats för nya upptäckter och meningar. Den är ett mästerstycke inte minst för att här kombineras ett betydande kollageverk av arkivkaraktär med bokens speciella egenskaper, inte minst tidsföljden som ju låses genom pagina. Men med sin massiva bokkropp flyter betydelserna fram och åter vid genombläddringen. Inget stannar vid första blicken. Ständigt nya sammanhang; koncentrerade genom att Adler Petersen behållit enkelheten i formatet. Bokens omfång betonas och överskrids i uppslag efter uppslag. Bilderna väller fram, växer vilt, liksom hela boken. Vaddå ‘växa vilt’? Jo, ‘kunstnerbøger vildt voksende’ är en träffande karakteristik som galleriet Den Frie Udstillingsbygning i Köpenhamn myntade till en utställning med artists’ books 2016. (En parentes om arkivet: det är ju också en metod att utforska historien, och som användes flitigt av de kvinnliga konstnärer som ville återställa den sanna balansen i konsthistorien. Adler Petersen deltog i den grupp som 1977 publicerade Lilith – Billedet som kampmiddel: Kvindebilleder mellem 1968 og 1977 (1977 Informations Förlag). Några av dem som representerades i boken passade på att göra ‘art for the page’ som Kirsten Justesen och Adler Petersen, som också var en av initiativtagarna till det kollektiva EKS-Skolens Trykkeri, där boken gjordes. Konstnärernas böcker tillmättes stor vikt.)

Samma år som Lilith publicerades Tag en sten op (Borgen 1977, 270×200 mm, 320 sidor, trådhäftad med mjuk pärm). Också här använder hon ett format som påminner om ett tjockt skissblock. Teckningarnas flöde och samspel gör boken till något mer än en bildrevy. Den har rötterna i Et sandt virvar, och det häftet har blivit ett av bokens kapitel.

Redan på första sidan förklarar Adler Petersen

i versaler: TÆNK MED ØJNENE.

Ibland strömmar tuschet som en flod av händelser, ibland stannar teckningarna upp som på sköraste blankis medan strömmarna rör sig därunder. Boken är som en fors där förstås mycket av tidens idékamp och politiska diskussioner lyser igenom det vardagliga i bilderna.

Hon levererar ett spektrum av sin krängande och underhållande teckningskonst. Papperets vita yta är viktig, hon tecknar rytmiska rörelser med fet tusch eller liksom hackar små hål i ytan, tatuerar den med svärta som binder sig samman till flyktiga situationer. Kvinnor är alltid i centrum i olika situationer, eftertanke och aktion.

Bilderna är viktiga delar av vår vardag och vårt liv. Adler Petersens motto för boken är: ‘Overalt, hvor mennesker har handlet, indskriver billederne sig.’

Tag en sten op är en konstnärsgjord bok i samma tid och anda som såg Henki Thisen och Bildförlaget Öppna Ögon etableras i Sverige. I all sin skörhet kombinerad med befriande raseri handlar emellertid aldrig Adler Petersen om att vara offer. Teckningarna är estetiskt självförsvar. Hon undersöker vad det är att vara människa. Och det är ju också det som gör boken till en så stark artist’s book. Tänk med ögonen, bläddra, glo, få tag i de många trådar hon lägger ut i ett trassel av motiv och linjer. De rör sig fritt i tankerummet men Adler Petersen har ordning på hierarkierna, och står stadigt på sin egen grund; då och då tillåter hon sig balansera på sin pennas tunnaste spets.

I Tag en sten op dyker några teckningar upp med ett nytt tema, parförhållanden, som förebådar den lilla boken Ting nogle parforhold (1980, 210×145 mm, 41 sidor, klammerhäftad). Hon har fotograferat två föremål åt gången på en bakplåt med en luftig gardin som bakgrund. Varje bild har en liten text som tar spjärn mot vad vi förväntas se i första ögonkastet. Till två nycklar har hon texten ‘kaffepletten på avisen’, två ficklampor heter ‘siderne i bogen’, de två tändstickorna heter ‘glödlampan i lampan’. Och två små häftstift kallas ‘transistoren på bordet’. Hennes bildtexter

är alltid en tredje part i dessa förhållanden. Ett par koppar reflekterar: ‘Når jag sitter i mine egne og andres tanker…’. Samma motiv finns tecknat i Tag en sten op med den lakoniska textraden ‘om koppen på underkoppen’. Tillsammans blir de hopparade sakerna tankevältare som ställer till det i den till synes vardagliga bilden. Och sådan är tonen i hela denna artist’s book.

Så skapar hon nya relationer av både attraktion och motsatsen; dock alltid med någon form av samhörighet mellan nycklar, stiftpenna, klädnypor, saxar, pappersklämmor. Liksom tillfälligt verkar bortglömda saker ha tytt sig till varandra. Utsagorna är olika – mot häftstiftens uppgivenhet står häftapparatens ettriga existens.

Alla ting har ett väsen, menar hon, varje ting har sitt eget och alla är lika värda. Yxans väsen har samma storlek som motorsågen, blyertspennans väsen har samma storlekt som rotationspressen. Ett väsen är ju osynligt, det är ingenting utan ett föremål. ‘Hver gang mennesket skabte en ting, opstod der et væsen.’

Tingen finns i ett sammanhang således, och de har blivit till i en korsning mellan natur, historia och människa. Ju fler sätt vi kan beskriva dem på ju fler händelser vi kan koppla ihop med våra ögon, luktsinne, förstånd desto mänskligare blir förhållandet till dem.

Relationen mellan tingen skapar rum – eller eko. Distinktare och öppnare på grund av de enkla medel Adler Petersen använt. Med intuitiv blick har hon ställt sakerna invid varandra. De överraskande förhållandena ruckar språkets invanda dikotomier typ liv-död, vagga-grav. Här uppstår något annat, och genklangen sprider sig i de neutrala likartade rummen; att på ett konventionellt sätt förstå är dömt att misslyckas. ‘Parforholdene eksisterer i sådan et roderi. De er på en gang selvstændige størrelser, som kan befri sig selv og hinanden gensidigt ved at mødes, og det er beskueren, der slipper et levende historisk rum løs mellem dem.’

Adler Petersens Ting hör hemma i klassikerlistan bland artists’ books – om det funnes en sådan.

I samma format kom två år senare Motivet (Galleri Specta 1982, 210×145 mm, 32 sidor, klammerhäftad). Den närmar sig mer katalogens villkor där hon borrar sig in i olika motiv med kraftig krita och blyerts; rum och föremål spelar samman. Nej, det är ingen vanlig katalog snarare en kontemplation över teckningens förmåga att dyka ner i verkligheten och upptäcka nytt i det vanliga. Det är en upplevelse att så här oförmedlat uppleva hennes intensiva teckningskonst; varje drag med krita eller blyerts är som att slita av en slöja och köra spetsen längre och längre in i det sedda. Och om jag tänker på Ting: ett sätt att försöka finna konturerna kring ett väsen.

Adler Petersen reducerar inte – det är en ständig övning att uttrycka sig knappt. I denna enkelhet som inte störs av onödiga utvikningar och/eller förklaringar söker hon det ögonblick då form och tanke smälter samman i hennes öga. Där får verken plats.

Den sista bok jag lägger fram bredvid mig är ganska ny, Et håndklæde A towel (Eks-Skolens Trykkeri 2014, 240×270 mm, 92 sidor, trådbunden med mjuk pärm). Den har samma enkla format som ett litet teckningsblock; innehållet strömmar över mig, teckningar från 2003 av en handduk. Till att börja med noggranna utforskningar av dess mjuka landskap, föränderligt från bild till bild. Så blir den till skuggvarelser, hägringar av något avlägset som bara anas. Dock utan att den mjuka strukturen och särarten förloras. Det som gör intensiteten i det enkla är att varje teckning har sin originalstorlek. Vi kan följa handens och blickens väg, fingrarnas lust till det mjuka. Då vi håller i boken kan vi lägga våra egna fingrar på de avbildade teckningarna och uppleva den rent fysiska närheten mellan konstnären–papperet–pennan–motivet. Blicken ryms så att säga i handflatan.

Det är en ögonblicksbok där Adler Petersen lyckas rymma handdukens väsen i sin blick. Det är det hon sysslat med hela tiden: i det skenbart enkla skärpa uttrycket bortom det konventionella.

Lene Adler Petersen bevarar själva väsendet i begreppet artists’ books; en stark rörelse under ytan, över sidorna, ett förhållande till den fysiska boken som konstform– skrivet med hennes motto ‘tänk med ögonen’. För mig placerar denna konsekvens henne bland de främsta skaparna av konstnärsgjorda böcker.