Rolig, skarp och sorgsen. Om Barbara Pyms bittra författaröde och dess ganska lyckliga slut Peter Stenson

Rolig, skarp och sorgsen

Om Barbara Pyms bittra författaröde och dess ganska lyckliga slut

poet, 1972. Det är påfallande många poeter som uppskattar Barbara Pym, men så bygger hennes romaner mer på ord än intrig.)

Det var också då som referenser till Jane Austen började dyka upp i anmälningarna, som i News Chronicle: ‘Man behöver inte komma dragande med Jane Austen men Barbara Pym skriver i en stor tradition och vet om det.’

Pyms omisskännliga universum, befolkat av anglikanska präster, somliga med ‘dragning till Rom’, formidabla fröknar i tweed, pastorsadjunkter och andra ungkarlar, ibland av tvetydig sexuell orientering, kivande antropologer, beskäftiga bibliotekarier, lågsinnade korrekturläsare och någon, lätt bornerad, högbrynt dam – upplevdes plötsligt som passé. Ville man inte längre kännas vid den hackordning, de ritualer och seder hennes sociala komedier skildrade

Vid fyrtioåtta års ålder hade Barbara Pym hunnit ge ut sex väl mottagna romaner på det respekterade förlaget Jonathan Cape. Nu hade hon precis påbörjat ännu en. Året var 1961 och hon skrev till sin nyvunne brevvän, poeten Philip Larkin, att hon arbetade på sin sjunde roman, ‘ett antal som kan tyckas betydelsefullt’. Larkin, som var en av hennes många fans bland Englands litterära högdjur, hade frågat henne hur hon ställde sig till hans planer på att skriva en essä om hennes författarskap. Smickrad föreslog hon att det vore väl lämpligt om en sådan artikel sammanföll med den kommande romanens utgivning.

Det var förstås förödmjukande för Barbara Pym att i mars 1963 med så gott som vändande post erhålla en kylig och kortfattad refus av detta sitt sjunde manus, från det förlag som publicerat hennes böcker under tolv års tid. En lunch, eller åtminstone ett telefonsamtal, med en utförligare motivering från förläggarens sida, vore det för mycket begärt? När den värsta chocken lagt sig skrev hon ett ilsket brev där hon talade om hur illa behandlad hon ansåg sig. Svaret hon fick var hårdnackat. Hennes senaste romaner hade inte genererat någon vinst åt förlaget.

Att Barbara Pym inte bara blev kränkt utan också arg är desto mer förståeligt som hon höjts till skyarna, särskilt för sin andra bok, den populäraste som också av många räknas som den främsta. När Excellent Women kom ut 1952 (Förträffliga Fruntimmer, 1981) recenserades den av respekterade litterära personligheter som John Betjeman. Han beskrev romanen med ett ord som ‘perfekt’. (Betjeman utnämndes till ‘Poet Laureate’, hov-

foto mark gerson.

så vasst och varmt? Att dialogen erbjöd dråplig komik, att karaktärsbeskrivningarna byggde på skarp iakttagelseförmåga och att hennes hantverksskicklighet var på topp, verkade inte längre beveka lektörerna eller förläggaren. • I den i maj 2021 utgivna The Adventures of Miss Barbara Pym, en vaggan-till-graven-biografi som recenserats utförligt i såväl i litterära tidskrifter som i de större dagstidningarna i England, från London Review of Books till Daily Mail, beskriver författaren Paula Byrne det tidiga 1960-talets ‘zeitgeist’ som huvudandledningen till att Barbara Pym dumpades. Hon ger några exempel på trenderna i bokutgivningen vid decenniets början. 1960 var året då Lady Chatterleys älskare från 1928 till sist ocensurerad kunde ges ut i England och sälja i tre miljoner exemplar. Åklagaren hade förgäves vädjat i rätten: ‘Är detta en bok ni skulle vilja låta ligga framme i ert hem? Är detta en bok ni skulle vilja att er fru eller ert tjänstefolk läste?’

Den brittiska utgåvan av amerikanska Helen Gurley Browns sexliberala Sex and the Single Girl (Sexrecept för en ensam flicka, 1966), liksom Betty Friedans epokgörande The Feminine Mystique (Den feminina mystiken, 1968) gavs ut 1963. Barbara Pyms vän Philip Larkin skrev senare skriva sin dikt ‘Annus Mirabilis’, som handlade om att sex hade upptäckts i Storbritannien år 1963. (P-pillret var legaliserat och läkemedelssubventionerat i England sedan 1961.)

I populärkulturen dominerade The Beatles som givit upphov till rena rama beatlemanin och Swinging London var i fullt gung. Men för Pym var detta år snarare, som Paula Byrne formulerar det, Annus Horribilis.

Det ironiska är att Barbara Pym själv var en frigjord kvinna, såväl singel som sexuellt aktiv. Men i hennes romaner var det inte direkt någon eruption av sex, knark och rock and roll, om det nu verkligen var det som tidsandan krävde, och de yngre läsare man hädanefter helst vände sig till ville ha. Ändå figurerade redan i hennes tidiga romaner självständiga ensamstående kvinnor som tog för sig av livet. Kruxet var kanske att hennes framställningskonst ofta var återhållet, om än bedrägligt, lugn. Hennes värld kan framstå som tam om man inte är uppmärksam på det som står mellan raderna. Pym var på sitt sätt feminist (‘proto-feminist’ enligt Byrne), men en feminist av stillsamt slag, med ett leende, ibland sardoniskt.

Visserligen var hennes romaner fulla av triviala skeenden men som Barbara Pym själv vidhöll: ‘Livet består av trivialiteter.’ Romanerna uppskattades av en, inte jättestor, men hängiven läsekrets, som erbjöds sofistikerad underhållning späckad med litterära citat och lågmäld ironi. Då och då fick hon sina läsare att brista ut i gapskratt. • Det var en stor olycka att bli refuserad men utåt visade Barbara Pym vad man kanske kan kalla engelsk självbehärskning. Hon fortsatte sitt arbete som blygsamt avlönad textredaktör på International African Institute med redaktion nära Fleet Street i London. Hennes expertis var inte antropologi utan engelska språket och uppgiften var att se till att antropologernas texter i de akade-

miska uppsatserna, och så småningom i tidskriften Africa, var avfattade på god engelska och begripliga. Och hon fortsatte skriva romaner. Föga anade hon att hon skulle streta på som outgiven författare under sexton långa år ute i kylan, ‘i vildmarken’ som hon själv benämnde det. Hon som blivit lovordad, med hennes eget uttryck, ‘i de högsta kretsarna’. Det var bara en sinkadus som gjorde att hon släpptes in i värmen och till civilisationen igen. Mer om detta händelseförlopp längre fram. Först något om Pyms uppväxt, bakgrund, litterära inspirationskällor och om hennes särpräglade, som den ofta kallas, miniatyrkonst. Samt om en romans i Nazityskland. • Barbara Pym föddes och växte upp i en medelklassfamilj – fadern jurist och modern organist i kyrkan, anglikansk sådan. De båda musikaliska föräldrarna var medlemmar i ett amatörteatersällskap som satte upp Gilbert & Sullivan-operetter. En yngre syster fanns också och de båda systrarna skulle livet ut stå varandra nära. Modern höll inte bara höns och spelade golf utan läste mycket, gärna samtidsromaner, och späckade sin konversation med litterära citat, något som gjorde intryck på dottern, vars kvinnogestalter lånade drag av moderns excentricitet, som var av det kultiverade slaget. Grevskapet de bodde i var Shropshire, det som poeten och latinprofessorn A.E. Housman odödliggjort i sin A Shropshire Lad. Det är ett regnigt, grönt och lantligt landskap nära Walesiska gränsen. Längre norrut ligger staden Liverpool. Det var dit Barbara Pym, född 1913, skickades till läroverksinternat när hon var tolv år. Mamman hade ambitioner för sina döttrar: Oxford! Mellan 1900 och 1920 ökade antalet flickor på de läroanstalter som förberedde för universitetsstudier i England från 20000 till 185000.

Till universitetet i Oxford skulle hon också komma men redan innan hon blev antagen hade hon läst den roman som skulle bli livsavgörande. Den väckte hennes författardrömmar och skulle påverka henne skrivande i många år framöver. Romanen var Chrome Yellow av Aldous Huxley från 1921. (Svensk översättning Kromgult, 1926, av signaturen G. Hgn.) En roman som i England kallats den första moderna romanen och som förutom Pym anses ha påverkat Evelyn Waugh och F. Scott Fitzgerald. För Pym framstod detta som den ideala romanen, ‘som egentligen inte handlar om någonting’ och som har tonvikten på färgstarka personligheter, ironi och dialog. Ingredienser som är kännetecknande också för Pyms romankonst som kan räknas till kategorin ‘un livre sur rien’. Möjligen var det Flaubert som myntade uttrycket när han beskrev sin Madame Bovary just så.

Oxford var berusande tyckte den 19-åriga Pym. Och det som främst gjorde henne rusig var alla stiliga manliga studenter. Hon fick göra mer än en omtenta efter sin första termin. Men hon tog sig samman efter denna kalldusch och klarade sin BA i engelska språket och litteraturen inom vederbörlig tid, med näst högsta betyg, så kallad second class honours degree.

I Oxford 1932 gick det tio unga män på varje ung kvinna. Den glada, livaktiga och charmiga Barbara gillade att flirta och uppvaktades flitigt även om hon inte var någon konventionell ‘engelsk ros’. Det hände att hon skrev oden eller kärleksdikter under pseudonym till föremålen för sina romantiska fantasier. Hon hade flera kärleksaffärer och det som slår en nutida läsare mest är vilka manschauvinister, eller för att utrycka det frispråkigare, vilka kräk hon råkade ut för bland Oxfords manliga studenter.

Paula Byrne misstänker att Pym blev utsatt för en så kallad date rape. Anledningen till osäkerheten är att i hennes främsta källa, Pyms dagböcker deponerade i The Bodleian Library i Oxford, är flera sidor urrivna här och var. Här tycker jag Byrne blir lite tröttsam i sina många spekulationer om vad som kan ha stått skrivet på strategiskt borttagna sidor som är för evigt förlorade. Särskilt nitisk är hon när det gäller Pyms kärleksliv. Det är som alltid slående vilken skillnad det är på biografisk tradition i England och Sverige. I England har det blivit självklart att skriva om sexualitetens roll i människors liv. I Sverige är vi fortfarande oftast mer pryda och anser sexlivet som irrelevant eller alltför privat och ‘skvallrigt’ att skriva om. Men med den inställningen händer det förstås att betydelsefulla relationer, händelser och ambivalenser förtigs.

Känsligast, och det som främst slagits upp i de engelska recensionerna av Byrnes 700-sidiga bio-

grafi är Pyms förbindelse med en naziofficer. Och Pym verkar dessutom en kort tid själv ha svärmat för nationalsocialismen. I tidigare biografier till exempel i A Very Private Eye, utgiven 1984, har detta skede i Pyms liv tonats ner. Men Byrne väjer inte för detta besvärande ämne. Hon ger som bakgrund hur tusentals engelska författare, studenter, journalister och konstnärer i mitten på 1930-talet vallfärdade till Tyskland som svar på den av Goebbles orkestrerade turistpropagandan. Resebyrån Thomas Cooks reklamaffischer, som under parollen ‘Tyskland välkomnar er’ visade unga vackra människor i lederhosen och tyrolerhattar bland sagoslott och bergslandskap, lockade resenärer till detta ‘vänliga’ och ‘välvilliga’ Tredje rike. Byrne nämner att bland författare som besökte Tyskland dessa år hörde Samuel Beckett, Thomas Wolfe, Karen Blixen och Albert Camus. Barbara Pym hade som många engelsmän, och som ju den tidens svenskar, en vurm för tyska språket, tysk musik och kultur. 1934 reste Pym till Tyskland med National Union of Students och hon var nu spänd på att få se ‘riktiga’ nazister. Hon möter Friedbert Glück i svart SS-uniform och finner denne reslige, attraktive man, ‘tveklöst fascinerande’. En dag efter en båttur på Rhen och frikostigt med Liebfraumilch börjar Barbara och Friedbert vänslas. För Barbara är det en ny och överväldigande känsla att för en gångs skull bli ömsint och kärleksfullt behandlad av en ung man (och att kyssas på tyskt vis; tydligen var tungkyssen inte allmänt introducerad i Oxford).

Åter i England börjar Pym intressera sig på allvar för tysk politik och börjar regelbundet läsa Die Woche. Friedbert skickar henne en utskrift av ett Hitlertal och ett fotografi på sig själv. Hon blev förtvivlad när hon ute på stan råkade tappa den brosch med en swastika hon fått i gåva av honom och försöker införskaffa en ny. Men i Oxford fanns endast swastikabroscher i guld att tillgå och därmed för dyra för Barbara.

Vid ytterligare ett besök i Tyskland samma år bevittnar hon ett tal av Hitler i Hamburg och beskriver i sin dagbok upplevelsen som ‘hänförande’. Men hon noterar också, förutom att ‘Friedbert är änglalik’, att hon ‘inte alls håller med om hans nationalsocialism’. Samtidigt brydde hon sig inte om sina vänners, sin mammas eller sin systers ihärdiga protester mot hennes förhållande. Det är omöjligt att veta vad Barbara Pym såg eller visste, men kärleken är ju som det heter blind. Hon hinner besöka Tyskland fem gånger, sista gången 1938, då hon för gott tar adjö av Friedbert.

Sin flytande tyska får hon användning för under kriget då den ger henne ett jobb inom brevcensuren. Doften av Nivea skulle för alltid påminna henne om Friedbert men skammen över förhållandet fanns också för evigt kvar. • Förutom att ägna sig åt engelsk och tysk humaniora och kasta sig in i alla möjliga och omöjliga kärleksförhållanden hade ‘Miss Pym’, som hon ofta kallade sig, så gott som skrivit klart en roman. En av hennes bästa vänner i Oxford, Robert Liddell, fick läsa manuset. Han blev helt begeistrad över hennes talang: ‘Du har en egen röst, Barbara’, och uppmanade henne att slutföra romanen. Robert Liddell hade själv författarambitioner och skulle hinna ge ut sin första roman, The Almond Tree, före Pym 1938.

Liddell hade för vana att högläsa Jane Austen för Pym. En annan författaridol de hade gemensam var den i Sverige numera föga lästa Ivy Compton-Burnett. De brukade till sin egen förnöjelse imitera hennes särpräglade stil i brev och stackatoartat konversera varandra à la ComptonBurnett, vars helt egna romankonst har karaktäriserats som ‘dubbelbottnad dialog i melodramatiska intriger’, med maktkamp och övergrepp i dysfunktionella edvardianska familjer, inte utan kvickhet. Franska noveau roman-författaren Na-

Sommarferier med Barnicot, Liddell och Harvey vid Morda Lodge – alla kom att dyka upp i Some Tame Gazelle.

thalie Sarraute menade till och med att ComptonBurnett var en av Englands främsta författare.

Mycket tack vare Liddells uppmuntran färdigställde Pym manuset som nu hade fått titeln Some Tame Gazelle, efter en dikt av en obskyr 1800-talspoet. Hon blev refuserad av mer än ett förlag men också uppmuntrad av just Jonathan Cape. Han meddelade att med några revisioner, bland annat tyckte han att hon med fördel kunde göra sina karaktärsbeskrivningar elakare, skulle man gärna göra en ny värdering för utgivning. Men förlaget skulle backa en andra gång trots hennes ändringar och det blev droppen. Uppgiven lade hon romanen åt sidan. Liddell däremot gav inte upp och till sist, efter faktiskt flera år av hans glada tillrop och ihärdighet, gjorde Pym ytterligare nödvändiga ändringar (till exempel fick en swastikabrosch bli en pärlbrosch) och slutligen antog Cape romanen i slutet av 1949 för utgivning året därpå. Robert Liddell skrev till henne: ‘Tänk att du skulle bli en 50-talsförfattare!’ • Under detta decennium gav hon alltså ut sex romaner, i stort sett en vartannat år. Perioden kan beskrivas som ‘klassisk Pym’, ett oeuvre som många av oss Pymmites – vi kallas så vi Pymentusiaster – ofta uppskattar mer än de mörkare sena romanerna som kom ut på 70-talet. Pyms oförskräckta 50-talsromaner skulle komma att karaktäriseras som Englands främsta exempel på ‘high comedy’ av David Cecil, litteraturforskare och författare.

Aldrig mer skulle Pym bli så sprudlande och uppsluppen som i sin debut Some Tame Gazelle. Detta, till största delen, ungdomsverk, som det skulle ta femton år att få färdigt och utgivet, präglas av gott humör och mild ironi. Dess inledningsmening slår an tonen: ‘Den nye pastorsadjunkten verkade vara en riktigt trevlig ung man, men vad synd att hans långkalsonger syntes när han satt ner, slarvigt instoppade i strumporna.’

I centrum står systrarna Belinda och Harriet, båda ungmör i femtioårsåldern, som svärmar för prästerskapet i sin lilla byförsamling. Harriet – fyllig, elegant och munter – älskar att pjoska med nyanlända pastorsadjunkter, medan Belinda sedan många år i det tysta hyser en särskild tillgivenhet för ärkediakon Hochleve.

‘Om vi bara kunde få tillbaka lite av 1600-talets glöd och vältalighet från predikstolen i våra dagar’, säger Belinda som blivit besviken på den nye adjunktens första predikan.

‘Åh, något sådant vill vi inte veta av här’, svarar Harriet.

Och Pym fortsätter med karaktärsbeskrivningen:

‘Harriet […] hade för längesedan givit upp alla intellektuella strävanden, medan Belinda, som aldrig betraktats som den klyftiga, ännu höll fast vid den gnutta bildning hon förvärvat vid sina universitetsstudier. Fortfarande brukade hennes milda grönskiftande ögon, sedesamt gömda bakom hornbågade glasögon, glimma till vid omnämnandet av Youngs Night Thoughts och Earl of Rochesters Poems on Several Occasions.’ (Den senare i Svensk uppslagsbok beskriven som ‘förf. av slipprig kärlekslyrik’.)

De båda hjältinnorna var baserade på Pym själv och hennes syster Hilary. Som tjugotvååring började alltså Pym skissa på en framtidsvision av sig själv och sin syster som samboende fröknar, vilket också skulle visa sig bli verklighet. Övriga karaktärer i denna nyckelroman byggde på hennes vänner i Oxford som bara hade roligt åt att bli karikerade.

En kritiker skrev: ‘Pym’s kvickheter är så vänliga att läsaren knappt märker klorna.’ En annan jämför hennes stil med ‘ett broderi i petit point, varje stygn sytt med perfekt precision’.

Redan i hennes andra roman Excellent Women smyger det sig in ett mörker i komedin. Irish Times skrev: ‘Under en fernissa av superb komedi lurar en gripande tragedi.’ Philip Larkin gick så långt som att säga att: ‘det är en studie i smärtan av att vara singel’. I denna roman möter vi den sorts hjältinna som blivit mest förknippad med Barbara Pym. Så här låter Pym Mildred Lathbury beskriva sig själv:

Jag antar att en ogift kvinna som precis passerat de 30, som lever ensam och inte verkar bunden av någon familj, måste finna sig i att bli indragen i andra människors liv eller intressera sig för deras angelägenheter, och om hon dessutom råkar vara prästdotter är hon utom allt hopp. Mildred blir indragen dels i sina nya grannars liv, ett omaka par bestående av en intellektuell kvinnlig antropolog och en matlagande maskulin och ståtlig sjöofficer, dels i sin församlings celibate kyrkoherdes och hans systers tillvaro, som ruskas om av en femme fatale till prästänka.

En manlig recensent beskrev känslan han fick av att läsa Excellent Women:

Jag är säker på att varje ‘man’ som läser den frågar sig själv: Är jag så här tråkig? Är jag så här hänsynslös? Inbillar jag mig att alla kvinnor är förälskade i mig när de uppenbart inte är det? Efter Excellent Womens triumf kunde Pym njuta av sin nya ställning som succéförfattare. Hon inviterades till tepartyn och förlagsluncher och minglade med etablerade litterära personligheter som Elizabeth Bowen och Elizabeth Taylor (författaren, inte filmstjärnan, men lika vacker). • På det litterära sällskapet The Barbara Pym’s Society’s hemsida kan man som introduktion till Pyms författarskap läsa att Barbara Pym är: ‘en skarpsinning iakttagare av en viss sorts engelsk kvinna ur medelklassen, inte längre helt ung eller särskilt vacker, som samhället i övrigt inte tar någon notis om. Hon är en lika skarpsinning iakttagare av de människor som dessa vaksamma och lyhörda kvinnor i sin tur iakttar.’ Vilket är en utmärkt beskrivning på just Excellent Women och dess kvinnliga huvudperson men för hennes romaner i övrigt tycker jag att det är missvisande, vilket förhoppningsvis kommer att framgå av det följande.

Den tredje romanen Jane and Prudence fick mer blandad kritik, också direkt negativ som i Manchester United som tyckte att den var en fruktansvärd besvikelse efter Excellent Women med sådana ‘felutbildade våp till huvudpersoner’. Här syftas på att de båda hjältinnorna Jane och Prudence är akademiskt utbildade vid Oxford men ‘inte nått upp till förväntningarna’, vilket i och för sig kan ses som realism under 1950-talet, då kvinnor upplevde en backlash efter kriget. Andra röster uttryckte beundran för romanens intelligens och charm, och den kvicka dialogen jämfördes med Ivy Compton-Burnetts.

Jane och Prudence är två kontrasterande hjältinnor. Ibland påminner de en anings aning om det klassiska clownparet på cirkus: den jönsiga August med röd näsa och alldeles för stora skor tillsammans med den kallt glittrande vita clownen. Jane är prästfru på landet, som tankspritt råkar få på sig sin gamla sjaviga tweedkappa, en ‘sådan man matar hönsen i’ när hon tar tåget till London för att träffa sin ogifta väninna Prudence, sofistikerad, elegant, som röker och sveper gindrinkar i sitt smycke till lägenhet med obekväma ‘Regency’-möbler.

‘Är alla män du träffar gifta?’, frågar Jane.

‘Ja, de verkar vara det, på sitt sätt.’

Jane tussar ihop Prudence med den lejonlike änklingen Fabian Driver, urtypen för ett Pymskt manligt monster av egoism och fåfänga. Sin entré i romanen gör han i kyrkan, som pyntas till skördetacksägelse, med en stor fallisk squash i famnen. I stället för gravsten på sin hustrus grav har han placerat ett porträtt av sig själv. Hennes död hade kommit som en stor chock för honom eftersom han ‘nästan hade glömt bort hennes existens’.

Pyms växande popularitet som författare tog sig uttryck i ett brev från Marks and Spencers jurister som klagade på att Pym hade beskrivit ett plagg från varuhuset på ett sätt som kunde tolkas som nedvärderande. I brevet framhölls att skälet för juristerna att ta beskrivningen på allvar och hota med laga åtgärder grundades på att Barbara Pym som författare jämförts som likvärdig med Jane Austen. Pym hade mycket roligt åt detta brev som hon bevarade åt framtida litteraturforskare.

I fjärde boken Less than Angels 1955 drar Pym nytta av sitt arbete på International African Institute. Många komiska situationer uppstår bland rivaliserande antropologer, som visar sig vara lika barnsliga som de flesta. Den självständiga ogifta hjältinnan är författare, och lever i ett för tiden vågat samboförhållande med en yngre man, som faller för en annan, yngre kvinna. Rättigheterna lyckades Cape sälja till USA och intresse för filmrättigheter uttrycktes från Twentieth Century Fox men därav blev, som ofta är fallet med filmplaner, intet.

Den femte femtiotalsromanen A Glass of Blessings skiljer sig en hel del mot de föregående. Den berättas i jagform av Wilmet, en rikt gift, chic och attraktiv kvinna, ett slags förfinad kyrksam lyxhustru, som förälskar sig i en yngre, ska det visa sig, homosexuell man, som dessutom verkar ha det som idag kallas ‘alkoholproblem’. Han är snygg, kultiverad och intelligent. Tonen har inslag av melankoli, eller rent av elegi, av bitterljuvt slag. Den lättas upp med närmast skojfriska inslag från en anglikansk församling med färgstarka prelater och intrigerna runt dem.

Pym är förresten här tidigt ute med att ta upp,

visserligen i förbigående, problemet pedofili inom kyrkan även om termen givetvis inte nämns. Wilmets svärmor refererar till präster som intresserar sig för ‘ungdomsverksamhet’, och säger: ‘vi känner till det där som ibland inträffar: de hemska rubrikerna i kvällspressen eller de små, sorgliga notiserna i de bättre tidningarna.’

De flesta kritiker blev besvikna på boken och tyckte illa om Wilmet som de upplevde som självupptagen och bortskämd, vilket hon onekligen är om än lite rörande i sin kombination av naivitet och världsvana. En av dem som däremot tyckte om A Glass of Blessings var John Bayley, då ung akademiker som skulle bli en framstående litteraturkritiker, professor i engelska, författare och gift med Iris Murdoch. Han skulle senare påpeka dualismen i Pyms romaner: ‘de tar för givet det faktum att vi lever i två världar, en extremt trivial, representerad av arbetslivet, sociala mellanhavanden, irritationsmoment och viss tröst från mat och dryck’ och en annan som består av ‘romantik, önskningar, kärlekslängtan, ensamhet, förtvivlan’. Han rekommenderade boken till sin kollega, den tidigare nämnde litteraturprofessorn David Cecil, som blev stormförtjust och läste alla Pyms dittills utgivna böcker i ett svep. Cecil skulle få en avgörande betydelse för hennes comeback i slutet av 1970-talet. Mer om detta längre fram.

Den sista femtiotalsromanen, påbörjad 1957 och utgiven 1961, är No Fond Return of Love, som hennes vän, författaren Robert Smith, såg som ‘kvintessensen av Barbara Pym, hennes konst i dess renaste form’. I denna roman närmar sig situationskomiken det farsartade men som alltid hos Pym ligger melankolin, den existentiella ensamheten, ständigt på lur.

Bokens hjältinna Dulcie Mainwaring, en kvinna i förnuftiga skor och tweed av god kvalitet, går väldigt långt i sitt intresse för andra människor, ett drag hämtat från författaren Pym själv, som praktiskt taget kunde stalka främlingar som fångade hennes intresse, och som broderade ut sina iakttagelser till det hon kallade ‘sagor’. No Fond Return of Love bygger på en sådan saga.

Barbara och hennes syster Hilary hade i mitten på 50-talet bildat gemensamt hem i Londonstadsdelen Barnes, och där upptäckte de att de som grannar hade ett manligt homosexuellt par, som väckte deras nyfikenhet och som de började ‘spionera’ på. Den storväxte gav de namnet ‘Bear’, hans kortväxte sambo döpte de till ‘Squirrel’ och deras pudel fick heta ‘Tweetie’. (Jag kanske ska påminna läsaren om att homosexualitet var ett lagbrott i England till 1967.) Extra spännande blev det när systrarna blev varse att Bear körde i väg i sin bil iklädd kyrklig kaftan om söndagarna.

Systrarna Pym bestämde sig för att hyra en bil och följa efter Bear och upptäckte att han var organist i en kyrka. Vilken gefundenes Fressen: det kyrkliga kombinerat med det queera! Självfallet deltog systrarna Pym i kyrkteet efter gudstjänsten. En dag flyttade ytterligare en man in till Bear och Squirrel. Honom gav de namnet ‘Paul’. Spänningen stiger: Ménage à trois? Men så flyttade Squirrel ut, därefter även Paul, men så kom plötsligt Squirrel tillbaka nu med en ny man de döpte till ‘Tony’ i släptåg. Det hela var både förvirrande och fascinerande. Pym förde en loggbok som blev allt mer omfattande. Hennes stalkning gick så långt att hon reste till ett litet hotell i sydvästra England som ägdes av Bears mor och besökte också kyrkogården och letade upp hans fars gravsten. I sin loggbok skrev Pym: ‘Är det dags att avsluta den här loggboken?’ Och med svart bläck strök hon under ordet ‘Ja’. (Så småningom lärde systrarna Pym känna ‘Bear’ som egentligen hette Maurice och som skulle hjälpa dem med deras heminredning.)

Delar av denna research kom med i No Fond of Return of Love, men i andra kläder. Korrekturläsaren och indexeraren Dulcie, som blivit försmådd i kärlek, åker för att laga sitt brustna hjärta på en lärd helgkonferens avsedd för ‘de dammigare avkrokarna i den akademiska världen’ och för att roa sig själv ‘med att iaktta andra människors liv och förehavanden, om så bara för ett veckoslut’. Hon som tillbringat en stor del av sitt liv med att spionera på andra undrar om den dag ska komma när man tillåts forska i vanliga människors liv. Genom de nya kontakter hon knyter på konferensen får hon korn på två bröder Forbes, båda med påfallande fördelaktigt utseende, den ene redaktör för en litterär tidskrift, den andre kyrkoherde, och börjar gräva i deras förflutna och, förstår hon snart, deras komplicerade kvinnoaffärer. Hennes ‘forskning’ för henne bland annat till ett hotell i Devon som ägs av brödernas excentriska mor där förvecklingarna i denna sanslösa intrig, försedd med rikt persongalleri, når sin klimax. Den komiska dramaturgin interfolieras av Dul-

cies dämpade livssmärta – ‘Vad synd att vi inte kan göra en kopp Ovaltine, var hennes sista medvetna tanke. Livets problem lindras ofta av varma drycker med mjölk.’ – och ett flertal romantiska mellanhavanden.

Även om No Fond Return of Love fick bättre kritik än A Glass of Blessings visade sig försäljningen återigen bli en besvikelse. Detta tillsammans med att ingen av de båda lektörerna på Cape blev entusiastisk över det sjunde manuset – en var tämligen, en ytterst negativ – ledde till det ödesdigra avslaget. Tilläggas kan att förlagets grundare Jonathan Cape, hennes ursprunglige förläggare, var avliden sedan 1960.

En annan omständighet som ska tas med för en helhetsbild av det litterära klimatet på 1960-talet är förändringar i återförsäljarleden och nedmonteringen av de privata lånebiblioteken. Apotekarkedjan Boots hade med sitt Boots’ Booklovers Library varit betydelsefull, av somliga till och med sedd som en nationalklenod, för människor i mindre städer och på landsbygden som mot en avgift lånade flitigt i deras subskriptionsbibliotek. Nu drog Boots ner sin verksamhet rejält och bokhandelskedjan WHSmith stängde helt ner sin låneverksamhet i takt med att avgiftsfria bibliotek skulle införas i alla ‘councils’ enligt den nya ‘Public Libraries and Museums Act of 1964’. De privata biblioteken hade varit betydelsefulla kanaler för Barbara Pym liksom för många andra författare, som nu inte längre var lika attraktiva för förlagen.

Pym var skadskjuten men prövade förgäves att få ut manuset på andra förlag. Alla dörrar var plötsligt stängda. I en dagsboksanteckning undrar hon om denna refuserade sjunde roman, som gavs ut postumt 1982 under titeln An Unsuitable Attachment, var sämre än de tidigare. Om detta råder det delade meningar bland både Pymmites och kritiker. Själv lutar jag åt att den faktiskt är svagare. Som många andra påpekat fungerar inte riktigt huvudintrigen om en övre medelklasskvinna, dotter till en domkyrkopräst, som blir förälskad i en man ur arbetarklassen. Skillnaden mellan dem är för liten för att det ska bli spännande och hjälten från arbetarklassen inte tillräckligt väl utarbetad. Till och med Philip Larkin är mindre översvallande än brukligt om Pym i det förord han skrev till den postuma utgåvan: ‘Om dess självförtroende blev till övermod och dess fördärv, så vittnar den ändå om hennes unika talang som den var innan detta självförtroende blev så illa tilltyglat.’ • Så blir Pym förälskad igen. Olyckligt! Hon träffar den arton år yngre antikhandlaren Richard Roberts, en vit bahaman som var homosexuell. (Barbara Pym hade med sitt livliga sätt varit som en magnet för homosexuella män redan i Oxford, därav förmodligen förekomsten av dessa enligt den tidens lagar kriminella individer i hennes romaner.)

Richard var inte bara manlig och bredaxlad utan också känslig, konstnärlig, bildad och med ett brett, charmerande leende. Han var förtjust i henne men inte på samma sätt som hon. Som den författare hon var omvandlar hon kärlekssorgen till en roman som skulle komma ut först flera år senare. The Sweet Dove Died, ett triangeldrama kring en bisexuell man som åtrås av två kvinnor och en man, betraktas som hennes ‘mörka’ mästerverk. Den skulle dock bli refuserad åtskilliga gånger innan den till sist blev antagen. ‘Dekadent’ tyckte en lektör som avrådde utgivning. Pym blev förtjust över utlåtandet: ‘det får mig att känna mig trettio år yngre.’ Hon hade dessutom påbörjat ännu en mörk, möjligen mörkare, roman, om fyra pensionärer, före detta kolleger, och hur de hanterar sin nya frihet och ensamhet, utan respektive och barn, i väntan på döden. De behöver varandra men det finns ingen empati eller själsfrändskap mellan dem. Ändå får Pym in glimtar av humor i berättelsen – ett konststycke.

Dystrare blir det också i hennes eget liv. Bröstcancer, mastektomi, och en liten stroke som ger henne tillfällig dyslexi, fatalt för en korrläsare och redaktör. Hon tillfrisknar, går i pension men med ansträngd ekonomi. Hon och systern måste till råga på allt hjälpa fadern som gjort bankrutt. Men skriver det gör hon. Larkin är det stora stödet. Här får man en annan bild av Philip Larkin än den som uppmärksammats mest på senare tid i takt med att hans privata korrespondens givits ut. I den framstår han som ärkerasist, och hans staty vid järnvägsstationen i Hull, där han var bibliotekarie, har ifrågasatts i cancelkulturens tid. Men i breven till Barbara Pym är han ständigt uppmuntrande och kärleksfullt stöttande:. Det är han som håller henne uppe.

Så händer det som påminner om en Askunge-

saga. Den 21 januari 1977 firar Times Literary Supplement sitt 75-årsjubileum med en enkät riktad till framstående kulturpersonligheter om vilka de anser vara de mest över- respektive underskattade engelska författarna under de senaste 75 åren. Två av varandra oberoende tillfrågade – David Cecil och Philip Larkin – utser Barbara Pym till seklets mest underskattade författare. Hon är den enda som blev tvåfaldigt nominerad. Resultatet utgjorde rubrik på första sidan av The Times.

Telefonen börjar ringa. Reaktionerna strömmar in till byn Finstock i Oxfordshire, där systrarna Pym nu bor med sina två katter i ett gammalt hus från 1600-talet i ett slags St Mary Meadtillvaro värdig Agatha Christies Miss Marple. En tillvaro som kommer att vändas upp och ner på.

Barbara Pyms liv förändras bokstavligen över en natt. Omedelbart hör förlaget Macmillan, dit Pym redan hade skickat sitt senaste manus, av sig och vill ge ut romanen om de fyra pensionärerna, som slutligen får titeln Quartet in Autumn. Macmillan skulle också säga ja till att ge ut The Sweet Dove Died, hennes tour-de-force.

Miss Pyms gamla förlag, Cape, där man enligt uppgift varit osäker på om hon fortfarande levde, visade också sitt intresse men Pym kunde med nöje tala om att de sedan tidigare hade refuserat Quartet och att hon redan hade en ny förläggare. Dock kommer Cape att ge ut hennes tidigare romaner i nya utgåvor med ‘Barbara Pym’ i braskande storlek på omslaget och med ‘blurb’ av Philip Larkin. Ett brev där Pym tackade honom för allt stöd undertecknade hon ‘Från 1977 års mest överskattade författare’. Barbara Pym skulle bara leva i tre år till men de blev trots sjukdom – hon drabbades ånyo av cancer – ljusa och hon hann få uppleva det som hon mest av allt önskade: att bli en respekterad och högt ansedd författare.

Om den omvärdering som Pym vederfors skrev Ruth Halldén en större artikel i Dagens Nyheter 1985 under rubriken ‘Vardagslivets privatdetektiv’ i samband med utgivningen av den biografiska framställningen A Very Private Eye. Hon ansåg att boken gav ‘en kuslig bild av konstnärens utsatthet i den litterära kommersen. Trolösheten och förvirringen är oroande. Hur kan förläggarna vifta med kalla handen i sexton år för att sedan göra en kovändning bara därför att ett par kända kritiker ger klartecken? Frågorna hopar sig kring detta sorgliga men inte alls ovanliga författaröde.’

Quartet in Autumn blev nominerad till Bookerpriset, tv och radio ville ha Barbara Pyms medverkan och nu blev intresset stort även i utlandet, särskilt i USA där hon fick stor uppmärksamhet i pressen. ‘En roligare Jane Austen’ blev rubriken i New York Times och John Updike skrev en hyllande recension i The New Yorker.

Sverige var också tidigt ute. Den 9 november 1977 skrev Barbara Pym till Philip Larkin: ‘Quartet har antagits i Sverige! Min ambition skulle vara att få Liv Ullman att läsa upp den i radio på Sveriges motsvarighet till Woman’s Hour! Jag tror att den skulle kunna bli uppskattad av skandinaverna.’

De svenska översättningsrättigheterna för de tre romaner av Barbara Pym som oftast lyfts fram som de bästa – Excellent Women, Quartet in Autumn, The Sweet Dove Died – hade köpts av Brombergs, förlaget som Adam Bromberg och hans dotter Dorotea grundat tre år tidigare, 1975.

Uppskattade ‘skandinaverna’ den av Jane Lundblad översatta Höstlig kvartett (1979)? Ja, i alla fall av recensionerna i pressen att döma. ‘En författare med total kontroll över uttrycksmedlen’ löd ett av många positiva omdömen. Ingrid Elam tyckte att den var ‘tråkig på ett mycket upplyftande sätt’.

Ruth Halldén inkluderade en essä om Barbara Pyms Höstlig kvartett i sin samling med förslag på femtio läsvärda böcker i En bra bok från 1991. Halldén menar att alla Pyms romaner är läsvärda men att det är Höstlig kvartett som är mästerverket som ‘höjer sig som ett berg över omgivningen’. Hon avslutar essän: ‘Det är som hon hade hällt en Beckettsk soptunna i sin gamla pastellfärgade kretongsoffa. Äntligen – i denna roman – tar hon språnget. Hon vågar – döende som hon är – låta livets stora nederlag ta gestalt utan att smussla bort något bakom harmlösa karikatyrer och hemtrevligheter.’

Det är underbart formulerat men jag håller inte helt med. Dessutom var Pym inte döende när hon skrev romanen. Den Beckettska soptunnan har alltid legat på lut i Pyms verk, om än ej upp och nervänd, och harmlösheten och hemtrevligheten är ofta förrädisk.

Nästan samtidigt med Höstlig kvartett utkom The Sweet Dove Died på svenska som Kärlekens klenoder översatt av Marianne Gerland-Ekeroth. I Göteborgs-Tidningen ansåg Britt Dahlström att den svenska titeln var ‘ett klart snilledrag’ och fortsatte: ‘Det är bland auktionernas föremål

som de huvudagerande möts; det är över butikernas och deras hems klenoder som viktiga samtal utspinns. Sexualiteten hör inte hemma i denna atmosfär annat än i tankarna. I det svala och förfinade umgänget ligger dock starka emotioner skickligt antydda av Pym.’ Per Wästberg tyckte om samma romans hjältinna Leonora att hon var ‘något av ett monster, men Pym andas liv i henne’.

Om Förträffliga fruntimmer i översättning av Jane Lundblad, skrev Berit Hård i Göteborgs-Posten: ‘kanske behöver vi det mikroperspektiv på livet som Barbara Pym så levande förmedlar, när världen dignar av gigantiska problem och fruktansvärt dramatiska händelser.’ Det torde gälla i än högre grad i dag.

• Självklart läser vi författare på personligt olika vis. Det finns också nationella skillnader. I september 2019 deltog jag i The Barbara Pym’s Societys årliga konferens på St Hilda’s College, Pyms alma mater. På 1930-talet var det ett av fem helkvinnliga college, nu är det blandat med jämn fördelning mellan könen. St Hilda med valspråket Non Frustra Vixi (Jag har inte levt förgäves) är vackert beläget alldeles vid floden Cherwell som man ser flyta förbi längs de blomstrande flodbräddarna där också en och annan puntbåt kunde ses stakas fram. Konferensen inleddes stilenligt med Afternoon Tea under en baldakin i trädgården med allt vad man kan önska av scones, bakelser och småkakor. Författaren Jilly Cooper, som förlänats en OBE för sina romantiska bestsellers i hästtävlingsmiljöer inledningstalade om sin favoritförfattare: ‘Hon ger mig tröst och vidsynthet, och får mig att gapskratta.’

Konferensen avslutades med en dramatisering av Pyms Jane and Prudence, konferensens tema, obetalbart komiskt och skickligt framfört av amatörskådespelare bland sällskapets medlemmar. Jag förstod att för många engelska Pymläsare är nostalgi en inte liten attraktionsfaktor. De kaféer, maträtter, kläder och inredningsdetaljer Pym pregnant beskriver utövar en magisk dragningskraft på särskilt de äldre engelska läsarna. Bland de amerikanska deltagarna förnams en viss trivsam anglofili. Samtidigt var konferensens föreläsningar akademiskt präglade och tog den här gången upp ämnen som ‘The Lipstick Effect: The Changing Role of Cosmetics in Women’s Self Image since the Second World War’. Naturligtvis kunde man köpa Barbara Pym-muggar, kylskåpsmagneter och kökshanddukar mönstrade med teckningar av tekoppar och katter. Tombolalotterier förekom.

Av dem som efter den uppmärksammade biografin av Paula Byrne lockas att läsa Barbara Pym – romanerna finns nyutgivna i engelsk pocket med skamlöst kommersiella omslag som kombinerar chick lit-estetik med pastellig femtiotalsvintage – kommer kanske en del att ställa sig oförstående och kallsinniga till Pyms omisskännliga värld. Den charm och förtrollning som vi aficionados upplever går nog många förbi. Vi som älskar Pym kanske övervärderar henne? Och de som inte alls förstår tjusningen av hennes romaner kanske undervärderar dem?

Hur som helst: den bästa karaktäristiken av Barbara Pyms författarskap tycker jag The Times har formulerat: ‘Sharp, Funny and Sad.’ Om hur många författare kan det sägas?

LITTERATUR

Byrne, Paula. The Adventures of Miss Barbara Pym: A Biography.

London: William Collins, 2021. Holt, Hazel och Hilary Pym (red). Barbara Pym: A Very Private

Eye; An Autobiography in Letters and Diaries. London: Grafton

Books, 1985. Halldén, Ruth. En Bra Bok: Femtio förslag. Stockholm: Bokförlaget

Eva Bonnier, 1991.

barbara pyms romaner Some Tame Gazelle. London: Jonathan Cape, 1950. Excellent Women. London: Jonathan Cape, 1952. Jane and Prudence. London: Jonathan Cape, 1953. Less than Angels. London: Jonathan Cape, 1955. A Glass of Blessings. London: Jonathan Cape, 1958. No Fond Return of Love. London: Jonathan Cape, 1961. Quartet in Autumn. London: Macmillan, 1977. The Sweet Dove Died. London: Macmillan, 1978. A Few Green Leaves. London: Macmillan, 1980. Un Unsuitable Attachment. London: Macmillan, 1982.

på svenska Höstlig kvartett (A Quartet in Autumn). Övers. Jane Lundblad.

Uppsala: Brombergs, 1978. Kärlekens klenoder (The Sweet Dove Died). Övers. Marianne

Gerland-Ekeroth. Uppsala: Brombergs, 1979. Förträffliga fruntimmer (Excellent Women). Övers. Jane Lundblad.

Uppsala: Brombergs, 1981.