Peter Stenson
Rolig, skarp och sorgsen Om Barbara Pyms bittra författaröde och dess ganska lyckliga slut
V
id fyrtioåtta års ålder hade Barbara Pym hunnit ge ut sex väl mottagna romaner på det respekterade förlaget Jonathan Cape. Nu hade hon precis påbörjat ännu en. Året var 1961 och hon skrev till sin nyvunne brevvän, poeten Philip Larkin, att hon arbetade på sin sjunde roman, ‘ett antal som kan tyckas betydelsefullt’. Larkin, som var en av hennes många fans bland Englands litterära högdjur, hade frågat henne hur hon ställde sig till hans planer på att skriva en essä om hennes författarskap. Smickrad föreslog hon att det vore väl lämpligt om en sådan artikel sammanföll med den kommande romanens utgivning. Det var förstås förödmjukande för Barbara Pym att i mars 1963 med så gott som vändande post erhålla en kylig och kortfattad refus av detta sitt sjunde manus, från det förlag som publicerat hennes böcker under tolv års tid. En lunch, eller åtminstone ett telefonsamtal, med en utförligare motivering från förläggarens sida, vore det för mycket begärt? När den värsta chocken lagt sig skrev hon ett ilsket brev där hon talade om hur illa behandlad hon ansåg sig. Svaret hon fick var hårdnackat. Hennes senaste romaner hade inte genererat någon vinst åt förlaget. Att Barbara Pym inte bara blev kränkt utan också arg är desto mer förståeligt som hon höjts till skyarna, särskilt för sin andra bok, den populäraste som också av många räknas som den främsta. När Excellent Women kom ut 1952 (Förträffliga Fruntimmer, 1981) recenserades den av respekterade litterära personligheter som John Betjeman. Han beskrev romanen med ett ord som ‘perfekt’. (Betjeman utnämndes till ‘Poet Laureate’, hov-
poet, 1972. Det är påfallande många poeter som uppskattar Barbara Pym, men så bygger hennes romaner mer på ord än intrig.) Det var också då som referenser till Jane Austen började dyka upp i anmälningarna, som i News Chronicle: ‘Man behöver inte komma dragande med Jane Austen men Barbara Pym skriver i en stor tradition och vet om det.’ Pyms omisskännliga universum, befolkat av anglikanska präster, somliga med ‘dragning till Rom’, formidabla fröknar i tweed, pastorsadjunkter och andra ungkarlar, ibland av tvetydig sexuell orientering, kivande antropologer, beskäftiga bibliotekarier, lågsinnade korrekturläsare och någon, lätt bornerad, högbrynt dam – upplevdes plötsligt som passé. Ville man inte längre kännas vid den hackordning, de ritualer och seder hennes sociala komedier skildrade
foto mark gerson.
58
