Tora Vega Holmström och Anders Österling Adam Korpskog

Carl Wilhelmsson, Tre målarinnor, 1902. Thielska Galleriet.

Tora Vega Holmström och Anders Österling

Tora Vega Holmström (1880–1967) tillhör de fåtal kvinnliga konstnärer som vid sekelskiftet 1900 lyckades bli professionella konstutövare. Få kvinnliga konstnärer blev erkända under sin livstid och vägen dit var kantad av tidstypiska uppoffringar. I svensk konsthistorieskrivning har hon i första hand presenterats som en figur- eller porträttmålare.1 Nils Palmgren beskriver henne desto mer träffande som en av ‘få svenska målarinnor, som ha vågat vara sig själva och vilka äga en utpräglat personlig stil, helt utanför det konventionella.’2

På senare år har Holmström uppmärksammats som en av Sveriges viktigaste modernister, mest genom sitt genombrott på Baltiska utställningen i Malmö 1914 med målningen Främlingar. Trots att hon har varit aktuell ett bra tag finns det fortfarande förvånansvärt lite ny forskning om hennes konstnärskap.3 Hennes enda biograf, Birgit Rausing, skriver om ett ‘moget konstnärskap’ som framträder först på 1930-talet.4 Konstnären ansåg själv att tiden före 1920 tillhörde läroåren. Denna bild har även förmedlats av Thomas Millroth som skriver att Holmströms motiv och färg senare blev ‘friskare, och med åren allt djärvare’.5 Därför finns det desto större skäl att undersöka den outforskade tidiga fasen – det ‘omogna’ konstnärskapet.

Vid sekelslutet 1800 fanns en växande press och bokmarknad i Sverige vilket skapade en livaktig offentlighet, där exempelvis föreställningar om nationell gemenskap formades. Vid samma tid tillkom sociala och ekonomiska reformer som innebar att kvinnor tog mer plats i det offentliga rummet än vad de tidigare gjort, bland annat som konstnärer verksamma inom den kommersiella marknaden på förlag och tidskrifter. Den här artikeln undersöker Holmströms vinjetter till vännen och poeten Anders Österlings (1884–1981) diktsamling Årets visor (1907) samt sagospelet Bäckahästen (1909).6

Tre målarinnor – tre mördarinnor 1902 möter vi den unga Tora Vega Holmström som modell i läraren Carl Wilhelmsons tavla Tre målarinnor, vilken finns på Thielska Galleriet. Hon avbildas i profil mot ateljéfönstret, iklädd en cinnoberröd målarrock, bredvid kamraterna Hanna Borrie i gammalrosa och Adelheid von Schmiterlöw i blått. Den senares moster Helfrid kommenterade att titeln på Wilhelmsons målning var missvisande, den borde kallats Tre mördarinnor eftersom de tre liknade missdådare i uppsynen.7 En ännu mer passande titel hade varit tre musketörer, som konstnärerna kallade varandra på Valands konstskola.

Året därpå studerade Tora Vega Holmström under konstnären Adolf Hölzel i Dachau och mottog ett brev från vännen och kollegan Ernst Norlind: ‘kom snart hem och gör något skånskt!’8 Hon debuterade samma år som vinjettkonstnär i hans tidskrift Från Skåne. En anmärkningsvärd detalj är att Holmströms vinjett tecknades åt det unga diktarlöftet Anders Österlings ‘Dröm om lifvet’. Denna första del av deras samarbete har inte uppmärksammats tidigare, trots att en kort anmälan i Sydsvenska Dagbladet noterade att

Holmström bidragit med vinjetter och avslutar: ‘Illustrationerna och konstbilagorna äro lyckade och för deras skull förtjenar häftena uppmärksamhet.’9

Vinjetten föreställer en kvinna som står invid en skogsdunge med en fiol nära något som liknar ett ringlande strandlandskap – av diktens första rader att döma är landskapet i själva verket ‘en förstadsgård med höga grå fasader’. Hon har en surmulen uppsyn och det är förmodligen ett självporträtt. Holmströms motivval överensstämmer i övrigt föga med Österlings dikt som handlar om att lämna stadens utkanter för den myllrande metropolens äventyr och anonymitet:

Gigantiskt myllrande festonger svänga i mörkret, kopparbrunt och dunkelblått bestråla kropparna i ljusreflexer. Förtrampande de kräla uppåt blott, men sjunka evigt… bruset döfvar, växer, förbannelser mot djupen stöna ned, o tusenögda mördarfeber, domnat mitt öga blundar… hjälp, jag drages med, man… trampar på mitt bröst… det är fullkomnadt.10

Österling lyckades via sitt kontaktnät med Bonniers förlag ge Holmström uppdraget att avbilda de sju författarporträtten för den kommande antologin Unga poeter: Ett urval af Sveriges yngsta lyrik. Bland de porträtterade återfinns Österling själv, Sigfrid Siwertz och Sven Lidman, däremot ville Holmströms favoritpoet Vilhelm Ekelund varken vara med i ord eller bild. Konstnären tecknade efter fotografier, först detaljerat sedan förenklat skalas porträtten av. Stilen påminner i hög grad om de japonistiska träsnitten av Félix Vallotton, i synnerhet dennes porträtt av symbolistiska författare som Rimbaud, Mæterlinck och Huysmans till Le Livre des Masques (1896).

Våren 1906 publicerades antologin och i Ord och Bild skrev Fredrik Böök: ‘Den lilla prydliga volymen får ökadt värde af de alldeles briljanta porträtthufvud, tecknade af en anomym hand, som illustrera hvarje afdelning. Med sin uttrycksfulla och slående karaktäristik och sin eleganta och liffulla träsnittsteknik göra de ypperlig effekt.’11 ‘Anonym hand’ beror på att Holmströms namn inte stod med som illustratör – hon var alltjämt missnöjd med resultatet, vilket framgår i ett brev till brodern Torsten:

Med djup vedervilja skickar jag dig den karikatyrupplaga av Unga poeter, som tycks ha utkommit i ett anfall av Artur Möllers bitterhet och Bonniers snålhet. Så dåliga var inte originalen. Men tryckta på läskpapper i pappersdocksformat ta de sig ut så att jag borde vara tacksam att inte mitt namn är ut-

satt. Det förargar mig med dåligheten för Österlings skull. Möller har inte velat rådgöra med mig om bokens utstyrsel. Men Quinnans plats är i hemmet och det behagar mig inte att gräla med karlar. Låt ingen se uselheten!12

Trots Holmströms besvikelse lovordades publikationen och vinjetterna i andra sammanhang, exempelvis av Österling själv när han recenserade hennes deltagande i en skånsk samlingsutställning hösten 1906: ‘Kommer så Tora Holmström, som här första gången framträder offentligt, och om kanske fördenskull bort ha en mera fyllig representering. Men den unga konstnärinnan älskar knappheten i alla former.’ Och avslutar med att nämna vinjetterna: ‘Hennes styrka i teckningen har vår litterära publik för öfrigt ett godt tillfälle att konstatera i de briljanta porträttprofiler, hvarmed hon smyckat den Bonnierska antologien “Unga poeter”.’13 Det var således som Tora Holmström hon för första gången uppmärksammades för sina illustrationsuppdrag.14

Årets visor Hösten 1907 publicerades Anders Österlings diktsamling Årets visor. Han hade vid det här laget gett ut tre diktsamlingar, inspirerade av en kontinental symbolism med rötter i dekadensrörelsen.15 Förläggaren Karl Otto Bonnier skrev till poeten att han dessvärre verkade upprepa sig med böcker som bestod av ‘för mycket ord och för mycket dunkel’, varpå Österling möjligen försökte infria förhoppningen, åtminstone om man får tro det följebrev Bonnier mottog med Årets visor:

Själv fäster jag nu alldeles särskilda förhoppningar vid detta mitt arbete, som jag vill betrakta som mitt första alltigenom egenartade och personliga. När Ni genomläst manuskriptet skall Ni säkerligen dela min sangviniska tro, att detta arbete har de största förutsättningar för att blifva populärt. Ja, det är det oerhörda: jag tror verkligen, att folk skall förstå denna Årets visor, som är så full af vackra verkligheter och af frisk inspiration.16

I litteraturhistorien heter det att Årets visor blev Österlings stora genombrott och poetiska signum.17 Diktsamlingen har en bestämd form bestående av tolv fjortonradiga jamber för varje årstid, samt en prolog och epilog. Temat är en skildring av årstidernas växlingar och en extatisk hyllning till skånsk natur – här ett exempel på sommaren:

De vilda rosorna bevinga bergen med hvita fjärilar och gröna snärjen, och denna strandens dans af blommor bär i dans min fot – ty det är sommar här och sommar öfverallt, hvarhelst det ryker en näfve jord i sol – och som jag dyker i sommaren, blir all dess allmakt min; –och så berusad af ett junivin, hvars skum är glädje och hvars doft är hälsa, vill jag betaga, trösta, böta, frälsa den sämste! – Själfva trädgårdarne stå nyfiket hängande mot buktens blå, där röster klinga, ekande otaliga från nakna människor, som bada saliga.18

Vid denna tid hade Tora Vega Holmström tagit sig till Paris – tidigare hade hon ‘bara sett in i framtiden som i en svart pistolmynning’. I ett brev i februari 1907 har konstnären fått ett utkast till Årets visor som Österling vill att hon illustrerar, hon skriver: ‘Jag tycker ofantligt bra om idéen till er bok. Årets och versens form, en ram som alltid är densamma, liksom dygnets timmar. Månadernas, dvs. zodiakens tecken är väl de som

kunna komma ifråga förutom sol och måne’.19 Tidigare forskning har nästan uteslutande fokuserat på det kortvariga svärmeri som uppstod mellan konstnär och författare, som senare resulterade i att Holmström brände alla Österlings brev.

Omslagsvinjetten föreställer zodiaken vilket korresponderar väl med inledningsdikten om solens djurkretsvandring: ‘Allt medan hjärtat jublar eller lider, / I samma bana tidens hjul sig vrider.’20 I övriga vinjetter har konstnären genomgående fokuserat på stjärntecken och varje dikt belyses av ett särskilt motiv från respektive årstid. Redan i strukturen finns en intressant parallell till Bondepraktikans varsel eller förutsägelser med astrologiska förtecken. För Lejonets stjärntecken väljer Holmström en kentaurliknande mansvarelse som spänner ena armen över huvudet, vilket går att tolka som en parallell till Karlfeldts dikt ‘Lejonets barn’.

I recensionerna över diktsamlingen fick Holmström oväntad uppmärksamhet. Göteborgs Aftonblads skribent lyfte fram det konstnärliga bidraget: ‘Den som helhet tilltalande boken är hållen i en präktig utstyrsel med i sin raffinerade enkelhet utsökta, dekorativa vinjetter af Tora Holmström.’21 Framför allt Svenska Dagbladets Fredrik Böök lovordade vinjetterna:

‘Årets visor’ äro därtill i yttre afseende en utomordentligt vacker bok. Vinjetterna – af fröken Tora Holmström – äro sinnrika och fyndiga, säkra i linjerna och smakfulla. Några af dem äro små mästerverk af fantasi, och de bidraga i icke ringa mån till bokens stämning.22

Holmström utformar vinjetterna som dekorativa ornament i miniatyrformat. I ett brev från Paris framgår hur hon förberedde arbetet: ‘Dikterna är alla i samma form och storlek. Till dess jag har klarhet hur jag skall göra är jag som en orm på en lie trädd.’23 Holmström tecknade majoriteten av vinjetterna sommaren 1907. De tangerar överlag jugendstilens snirkliga linjeföring och föreställer ofta stiliserad växtlighet: maskrosbollar, frön, kastanjer och snöflingor mot slutet. Hon plockade lönn och bokollon i närheten – behövde hon en fladdermus eller krabba skrev hon till brodern Torsten som skickade det. För Vågen använde hon en hushållsvåg: ‘Måtte jag nu kunna överföra dess egenskaper på himlavågen som jag med avsikt gjort kolossal så att den bortre skålen tänkes i fjärrans fjärran’.24

I konsthistorien brukar fladdermöss förknippas med melankoli eftersom de framträder i skymningen och bebor mörka platser. Hos Holmström finns inget skrämmande som hos Goyas eller Dürers fladdermöss, däremot syns tydligt att hon avbildat ett dött djur, stiliserat med ena vingen utfälld. Fladdermusen anknyter till sekelskiftets skymningsromantik med symbo-

listiska undertoner. Holmström tecknade även en mängd maskbeklädda porträtt där hon själv, släkt och vänner fått låna drag till maskerna, exempelvis Österling som avgudabild.

Ett annat centralt tema är undervattensmotiven, exempelvis i form av stjärntecknen för Fiskarna, Krabban (Kräftan) och Vattumannen, men även ett par sköldpaddor. Vattentematiken var levande i sekelskiftets bildkonst och skulptur. Gemensamt för allt detta är att det bubblande, dolda och dunkla betonas. Ett flytande tillstånd kopplat till tidsandan. Österling nämner själv ofta havet, exempelvis när han ‘ofta tackar Östersjön för sunden’.25 Vid höstavsnittet finns en dikt som handlar om fascinationen och rädslan för modernitet:

Jag tänker i min sömnlöshet om natten med häpen oro på Atlantens kablar, de stumma ormarna, där under vatten om lif och död den nya tiden fablar. O arma ord, som genom hafven vandra, där djupens hiskliga amfibier nosa och glömma bort att äta upp hvarandra af bara rufvande rundt eder kosa! När rundt omkring den strida vätan bubblar på takens svarta plåtar i oktober, jag ligger tyst som fisken själf och grubblar på kabeln bland korallens zinnober. Sist somnar jag. Allt svartnar som begrafvet. Min själ blir själf en kabel under hafvet.26

En del jugendkonstnärer införlivade nya teknologiska motiv i sin bildvärld. Vinjetter med telefoner och tåg kunde tydligt datera böckernas tidsanda. Andra vände sig bort från den mekaniserade storstaden. Österling faller in i en modernitetskritik och hans dikter befinner sig i en tydlig rörelse bort från den artificiella världen, åtföljd av Holmströms organiska ornament. Hennes teckningar anknyter direkt till jugendstilens förkärlek för motiv ur växt- och djurvärlden, men i stället för kontinentens svanar, påfåglar och näckrosor fokuserar Holmström på sydsvensk fauna och flora.

Bäckahästen Under sommaren 1909 hade Holmström fått i uppdrag att teckna omslagsvinjetten åt Österlings sagospel Bäckahästen och skriver till honom: ‘De

har blivit så arga på mina saker däruppe i Stockholm. Jag hade trott att de skulle bara förbigås med tystnad.’27 Hon syftar på en samlingsutställning vid Konstakademin, där kritikerna reagerade på hennes ‘koloristiska särsyn’. I Svenska Dagbladet hade August Brunius bedömt hennes måleri med följande ord: ‘Hon har bl.a. en viss svaghet för en gedigen och nästan monstruös fulhet hos sina modeller, en svaghet som i längden tröttar ut åskådaren.’28 I konsthistorieskrivningen framgår att Holmström ‘alltid väckte respekt hos kritikerna med sitt måleri’, vilket uppenbarligen är en sanning med modifikation.

Österlings Bäckahästen är en sorts skånsk midsommarnattsdröm inspirerad av dansk sagospelstradition. En bonde kallad Kristoffer har druckit ur bäckvattnet och bestraffas av Bäckahästen. Enligt folktron var Bäckahästen ett vattenväsen i hästgestalt, känd för sina förvandlingar och förmågan att locka upp människor – i synnerhet barn och kvinnor – på sin rygg och därefter ner i vattnet efter en vansinnesfärd. Eller för att citera Österlings eget förord:

Du kan känna den svenska faunan ganska väl och dock vara okunnig om Bäckahästen. Gamla auktorer af otvifvelaktig pondus förmäla emellertid om denne, at han är ett i vårt lands sydligare provinser förekommande vattentroll, som oftast har skepnad af en hvitgrå häst. Han benämnes äfven Bäckamannen. I arga stunder drager han folk med sig i djupet, sedan han låtit dem taga plats på sin långa, inbjudande rygg, och många andra fasans skälmstycken har han utfört i sin dag. Uppdraget att rita vinjett till Bäckahästen blev problematiskt då Holmström och Österling hade olika syn på motivet. Den slutliga versionen blev tydligen en kompromiss, vilket framgår i ett brev från konstnär till författare: ‘Dekorativt är teckningen inte så god som den förra men den är det bästa resultat jag nu kan komma till. Det är alltså nog inte lönt du ber om några pilträd’.29 Holmströms omslagsvinjett är enkelt tecknad i violett, grönt och svart. Huvudmotivet föreställer en kentaur med långt skägg, antagligen i enlighet med författarens upplevelse och instruktioner. Enligt Österling – som i förordet påstod sig ha sett Bäckahästen – var detta väsen ‘halft gubbe och halft häst, en kentaur, en skånsk Nessus’. I pjäsen presenteras figuren för första gången som:

en jättelik, hvitgrå häst med blodsprängda ögon i sitt våtskäggiga gubbansikte, säfgrön i håret, och vid öronen behängd med vattenödlor och annat bäckens yngel, öfverstänkt med skumflagor, ruggig och skräckinjagande.30

Holmströms omslagsvinjett är inte lika hotfull som Österlings beskrivning. Hon placerar Bäcka-

hästen vid ett vattenbryn, antagligen en bäck, i bakgrunden skymtar ett par träd i siluett och bäcken ringlar vidare bortom horisonten. Själva Bäckahästens kropp är tecknad med smala stråk, små vertikala streck som liknar trädbark. Österlings Bäckahäst är vit, att Holmström målar honom grön kan vara en referens till hennes nya favoritfärg smaragdgrönt. Vi kan också se i brevet ovan hur Österling önskade sig ett par pilträd – som han ger en framträdande plats bland den besjälade naturen i pjäsen – men Holmström har gått sin egen väg.

Bäckahästen var i nordisk folktro en sorts Näcken i hästskepnad – vilket Holmström refererar till genom att låta sin Bäckahäst hålla i en näckrosliknande blomma. Österling hävdar att paralleller till Näcken eller Strömkarlen finns, men att de inte är tillräckliga. 1922 betonade etnologen Carl Wilhelm von Sydow ett tydligt släktskap mellan folktrons Bäckahäst och antika myter om bland annat kentaurer.31 När Österlings sagospel blev opera 1924 – tonsatt av kompositören Kurt Atterberg – noterade en recensent att Bäckahästen är ‘en sorts av skånsk folktro alstrad kentaur’.32 Österlings sagospel har en lokalpatriotisk och dialektal prägel, han skriver även i förordet att utgångspunkten varit ‘drömmen om en skånsk talscen’. Motivet bygger på en skånsk sägen och Holmströms vinjett knyter tydligt an till det provinsiellt sydsvenska. Konstnären använder sig av en kentaur redan i Årets visor till Lejonet (Karlfeldt) och återvänder till den i Bäckahästen som en symbol för det mystiska och folkloristiska.

Ännu mer intressant är hur Holmström tydligt alluderar på jugendstilen. Under sina studier i Dachau reste Holmström till München och kom i kontakt med den kontinentala symbolismen hos schweizaren Ferdinand Hodler, men även mer kända namn som Arnold Böcklin och Max Klinger. En recension av Bäckahästen i finlandssvenska Hufvudstadsbladet refererade för övrigt explicit till dessa konstnärer. Detta är ett drag i Holmströms konstnärskap som betonades under hennes livstid, men som förbisetts på senare år. Österling hade däremot arbetat med denna typ av folksägenmotiv redan i Årets visor, som i dikten ‘En huldra gick här nyss förbi’. Holmströms Bäckahäst är dubbel till sin natur – kentauren är både provinsiellt skånsk och kontinentalt formad av jugendstilen.

Vägen till parnassen Ett intressant drag i Årets visor är hur väl Österlings poesi och Holmströms vinjetter korrespon-

derar med varandra. Österlings femtio dikter prövar genren årstidsdiktning, berättelser ‘som den profanes öra, / trots ifrig lyssnan aldrig skall få höra’.33 Han hade gett upp ungdomens fascination för en världsfrånvänd och jagcentrerad poesi och närmade sig ett mer realistiskt orienterat formspråk. Österling drog in på den idyllens väg som senare skulle inspirera poeter som Sten Selander och Gunnar Mascoll Silfverstolpe. All ornamentik har fått lämna plats för en ny saklighet som litteraturvetaren Johan Lundberg sammanfattar med de två slutraderna i ‘Det gula rosenträdets sång’ från 1907: ‘Här står jag nu, / ett träd.’34 Långt senare noterade Selander denna förändring hos Österling: ‘det egna landet stod plötsligt belyst av ett annat, mildare och meningsfullare ljus än någonsin dessförinnan, och han förstod, att den djupaste skönheten kan man inte resa till på tåg, den blommar bara kring de egna husknutarna.’35 Detsamma gällde för Holmström, även om en del motiv verkar tillrättalagda utifrån stjärntecken, hämtade hon mycket material från närheten, framför allt de bokollon och lönn hon plockade på gården, vilket överensstämmer med Österlings nya blick, riktat direkt mot omgivningen: ‘Jag vill ej se mig själf, men blott de andra. / Det är min väg. Och den har jag att vandra.’36

Vinjetterna till Årets visor blev Holmströms första offentliga framgång som konstnär. Trots att det skulle dröja sju år till genombrottet på Baltiska utställningen 1914 och trots att hon senare betraktade dessa illustrationsuppdrag som del av ‘läroåren’ hade det sannolikt en avsevärd betydelse för konstnärskapet. Ekonomiskt var det ingen framgångssaga, för Årets visor mottog Holmström 150 kronor i arvode och i antologin Unga poeter nämndes inte ens hennes namn. Samtidigt kan dessa uppdrag ses som en slags övningar under konstnärskapets tidiga år. Hennes första framträdande 1903 i tidskriften Från Skåne sker efter hemkomsten från Dachau – nästa stora bidrag till Årets visor sker efter hemkomsten från Paris.

Holmströms formspråk är förenklat med kraftiga konturer och samtidigt eleganta linjer. Hennes vinjetter präglas av en skymningsmystik och jugendstilens linjeelegans. Mysticismen vidgas genom zodiaken och kontrasten mellan det kosmiska och det jordnära. Därtill är det anmärkningsvärt hur hyllad Holmström blev för sina vinjetter till Årets visor, kallade ‘små mästerverk’ av hårdföra recensenter som Fredrik Böök. Om-

slaget till Bäckahästen är däremot resultatet av en kompromiss mellan konstnär och författare. Innehållet har en tydlig anknytning till lokal natursymbolik och kontinentala symbolister. Det var bland annat genom dessa vinjetter som Holmström landade i sin speciella illustrationsstil, vilket sällan lyfts fram i forskningen – som därtill har missat att det tvärestetiska samarbetet med Österling inleddes redan 1903.

För att förstå Tora Vega Holmströms väg till parnassen måste man börja med vinjetterna. Enligt Birgit Rausing tillhörde Holmström sekelskiftet mer som kulturperson än konstnär, det var först senare hon blev en ‘radikal färgförnyare’.37 Detta är förvisso sant, men bilden av konstnären som ett tidsvittne har satt sin prägel på hur hela konstnärskapet uppfattas. Med denna artikel har jag försökt visa hur Holmström under tidigt 1900-tal var en del av den livaktiga offentligheten – även som konstnär.

NOTER

1. Andreas Lindblom, Sveriges konsthistoria: Från forntid till nutid, 3, Från Gustav III till våra dagar (Stockholm: Nordisk Rotogravyr, 1946), s.959. Ragnar Hoppe, Nutida svenskt måleri: En översikt (Stockholm: Svensk litteratur, 1948), s.193. 2. Nils Palmgren, Nutida svenskt måleri, Ny följd, I, Det moderna svenska måleriet: En översikt (Stockholm: Svensk litteratur, 1945), s.203. 3. De senaste omfattande forskningsbidragen är Patrik Steorns ‘Strangers to each other? A study in looking at the work of Tora Vega Holmström’, Konsthistorisk tidskrift, 2012, nr 3, samt Karin Schuffs magisteruppsats i konstvetenskap ‘Själsfränder: Om Tora Vega Holmström och Adolf Hölzel’ (Uppsala universitet 2020). 4. Birgit Rausing, Tora Vega Holmström (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1981), s.252. 5. Thomas Millroth, ‘Måleriet och skulpturen’, i Signums svenska konsthistoria: Konsten 1915–1950 (Lund: Signum, 2002), s.179. 6. Holmström tecknade även kapitelvinjetten till Österlings diktdrama Bröllopsången i tidskriften Ord och Bild 1908, nr 10. 7. Irja Bergström, ‘Carl Wilhelmsons “Tre målarinnor’’’, i Valand: Från ritskola till konsthögskola (Göteborg, 1991), s.73. 8. Birgit Rausing, Rainer Maria Rilke och Tora Vega Holmström (Lund: Signum, 1989), s.21. 9. Sydsvenska Dagbladet, 24.12.1903. 10. Anders Österling, ‘Dröm om lifvet’, Från Skåne: Häfte om konst och diktning, 1903, nr 2, s.17. 11. Fredrik Böök, ‘Svensk lyrik’, Ord och Bild, 1906, nr 10, s.533. 12. Brev från Holmström till Torsten Holmström, Kristi himmelsfärd 1906, citerat efter Rausing, Tora Vega Holmström, s.55. 13. Anders Österling, ‘Skånska konstnärslagets utställning i Malmö’, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 8.11.1906. 14. Redan kring sekelskiftet 1900 signerar konstnären sina verk TVH. I tidiga recensioner benämns hon dock som Tora Holmström. Först efter sin andra stora separatutställning, 1930 på Malmö museum, omtalas hon som Tora Vega Holmström i dagspressen. 15. Johan Lundberg, En evighet i rummets former gjuten: Dekadenta och symbolistiska inslag i Sven Lidmans, Anders Österlings och Sigfrid Siwertz lyrik 1904–1907 (Eslöv: Symposion, 2000), s.169.

16. Brev från Österling till Karl Otto Bonnier, 23.7.1907, citerat efter Lundberg, En evighet i rummets former gjuten, s.180. 17. Jenny Westerström, Den unge Anders Österling: En litteraturmänniskas alla sidor; 1884–1919 (Stockholm Atlantis, 2013), s.187. 18. Anders Österling, Årets visor (Stockholm: Bonniers, 1907), s.35. 19. Brev från Holmström till Österling, 16.2.1907, citerat efter Rausing, Tora Vega Holmström, s.74. 20. Österling, Årets visor, s.5. 21. Otto Lundh, ‘Ny lyrik’, Göteborgs Aftonblad, 23.11.1907. 22. Fredrik Böök, ‘Litteratur’, Svenska Dagbladet, 29.11.1907. 23. Brev från Holmström till Torsten Holmström, 6.3.1907, citerat efter Rausing, Tora Vega Holmström, s.68. 24. Brev från Holmström till Torsten Holmström, september 1907, citerat efter Rausing, Tora Vega Holmström, s.79. 25. Österling, Årets visor, s.15. 26. Österling, Årets visor, s.77. 27. Brev från Holmström till Österling 6.7.1909, citerat efter Rausing, Tora Vega Holmström, s.86. 28. August Brunius, ‘Utställningen i Konstakademien’, Svenska Dagbladet, 26.6.1909. 29. Brev från Holmström till Österling 10.8.1909, citerat efter Rausing, Tora Vega Holmström, s.86. 30. Anders Österling, Bäckahästen: Skånskt sagospel i fyra upptåg (Stockholm: Bonniers, 1909), s.22. 31. Carl Wilhelm von Sydow, ‘Bäckahästen’, Årsbok 1922, utg. Vetenskapssocieteten i Lund (Lund: Gleerup, 1922), s.94. 32. Herman Glimstedt, ‘Ett operaspelår’, Ord och Bild, 1925, nr 6, s.327. 33. Österling, Årets visor, s.97. 34. Anders Österling, Hälsningar: Dikter (Stockholm: Bonniers, 1907), s.32. 35. Sten Selander, ‘Anders Österlings lyrik’, Ord och Bild, 1926, nr 8, s.488. 36. Österling, Årets visor, s.109. 37. Birgit Rausing, ‘Måleriet’, i Signums svenska konsthistoria: Konsten 1890–1915 (Lund: Signum, 2001), s.322.