Fripress Jonas Modig

jonas modig

Fripress

Författare sökes till bokförlaget Exil. En liten annons med denna text var införd i Västerbottens-Kuriren hösten 1956. Annonsören var 17-årige Lennart Frick, som gick första året i gymnasiet i Lycksele, och på detta sätt tänkte börja sitt liv som förläggare. Det kom ett enda svar på annonsen. Det räckte inte för att ge den uppmuntran som behövdes för att komma vidare. Inte då – men visionen levde kvar i bakhuvudet på gymnasisten, och drygt 20 år senare kunde han presentera sin första korta lista på enmansförlaget Fripress.

Det var en lång väg för att komma dit, kantad av erfarenheter från ett flitigt författarliv men också av journalistik, förlagsarbete, kulturpolitik, recensionsskrivande och fackliga och politiska förtroendeuppdrag. Han hade skaffat sig gott om insikter i bokbranschens komplicerade möjligheter och fällor, och byggt upp ett nätverk med kulturens etablissemang och undervegetation – allt av värde för att kunna navigera ett litet kvalitetsförlag på en svårforcerad marknad.

Lennart Frick hade en karismatisk lärare i gymnasiet, den egensinnige författaren John Karlzén, som efter en äventyrlig ungdom i bl.a. Frankrike och Argentina hamnat långt uppe i norr. När han efter akademiska studier i Lund kom till Lycksele 1954 och blev lärare på gymnasiet var han en etablerad författare med en rad böcker på meritlistan, flera av dem med det självbiografiska stoffet framträdande. Att Karlzén gjorde starkt intryck på Lennart Frick råder inget tvivel om, det fick i sinom tid sin bekräftelse när han gav ut en bok om Karlzén 1971, Den vilsne moralisten. Ett par av författarens böcker dök också så småningom upp på Fripress klassikerlista.

Om Karlzén hade något avgörande inflytande på Lennart Fricks tidigaste försök att bli bokförläggare är inte klarlagt, andra inspiratörer

kom tidigt in bilden och förvandlade förlagsplanerna till tidskriftprojekt. Det norrländska kulturliv, med centrala aktörer på flera orter norr om Dalälven, som haft så stort inflytande på hela Sverige under förra seklet, hade rätt mycket på gång under dessa år på 50-talet. De kom att bestämma färdriktningen för Lennart, som fick bråttom och inte tyckte sig ha tid att fullfölja gymnasiestudierna.

Nyckeln i sammanhanget var en bukett litterära tidskrifter som vuxit fram i norrländska författarkretsar. Först på plan var Provins, som i sin ursprungliga skepnad visade sig 1953, med en redaktionskommitté bestående av Sven O. Bergkvist, Sven Viksten, Karl Rune Nordkvist och Arne Olsson. Nummer 1 trycktes på Ljusdals Tidning och kostade 1 kr. Den norrländska självkänslan formulerades i Arne Olsons ledare:

Vi behöver inga kulturfyrar som når ända upp i himlen med sitt ljus.

Där lär det vara ljust nog ändå. Det är här nere på marken, på verklighetens fasta mark, det behövs ljus och läsbara vägvisare. Året efter startades tidskiften Synpunkt i Sundsvall. Den slogs bara ett år senare ihop med Provins, och två nummer utkom i detta sammanslagna skick, det första med Åke Sparring som redaktör, det andra med Karl Rune Nordkvist. Ekonomin var usel, två fattiga tidskrifter blev tyvärr inte rikare av att gå samman. Äventyret var därmed över 1956.

Men nya krafter var i antågande. I Vilhelmina arrangerades hösten 1956 ett möte för litterärt intresserade, några med egna skrivardrömmar, några redan etablerade författare. Hälsingen Karl Rune Nordkvist, som hunnit ge ut fem böcker och fått Tidningen Vi:s litteraturpris 1952, hade fått nog av tidskrifter efter att ha kämpat med ekonomin i både Provins och Synpunkt–Provins. Han fick korn på två unga författare in spe, Lennart Frick och Sten Hanson, och gjorde upp om ett nytt möte med dem där de fick frågan om de ville ta över.

De båda högg på betet och Lennart blev redaktör för tidskriften Ultima: Tidskrift för litterär debatt som med säte i Lycksele gav ut sitt första nummer 1957. Det blev tre nummer till med mycket att läsa och imponeras av innan tryckeriräkningarna satte käppar i hjulet för projektets överlevnad.

Den unge redaktören gick till verket med stora ambitioner. Han fick sin beundrade mentor John Karlzén att bidra med en nyskriven novell, gav plats för mycket lyrik med namn som västerbottningarna Lars Englund och Britt-Marie Eklund. Nya talanger dök också upp. Dalmasen Bengt Emil Johnsons första tryckta texter fanns i Ultima och bland

andra som debuterade fanns förstås medredaktören Sten Hanson, liksom Lennart poet i begynnelsen, men sedermera mycket framgångsrik framför allt som tonsättare.

Att Lennart Frick inte tänkte sig framtiden som fanbärare för en specifik norrländsk kultur klargjorde han från början. Hans ledare i första numret ser ut som en tidig vision, en programförklaring som pekar mot ett framtida projekt som rör sig inte bara bortom den norrländska horisonten utan också utanför nationens gränser. Att detta skulle få sin chans i förlaget Fripress tjugo år senare anade han väl inte:

Men vi tror inte på en provinsiell litteratur med särskilda problem, utan håller före att litteraturens mål är allmänmänskligt. Vi litar inte på en litteratur som envist biter sig fast vid små socken-, eller landskaps- eller landsproblem. Men naturligtvis skall vi inte utestänga sådana, som vill predika om den unga litteraturens plikt, att behandla nödvändigheten av, att det finns människor som står och slår korrugerad plåt. Fritt fram alla socialapostlar och elfenbenspoeter! Ultima kunde givetvis inte fungera som försörjning, det var uteslutande ideellt arbete som gällde. Lennart Fricks skrivlust fick omdirigeras till journalistik, först på Nordsvenska Dagbladet i Skellefteå, sedan på PiteåTidningen. Ultima fick akuta ekonomiska problem, och Norrländska Författarsällskapet hade krismöte 1958 i Medlefors folkhögskola i Skellefteå med sin nya ordförande Per-Olof Sundman. Den tryckeriskuld som ännu fanns kvar tvingades Lennart som ansvarig utgivare ta på sig och han fick ur egen ficka klara av det genom 100 kr avdrag på lönen från Piteå-Tidningen varje månad tills skulden var slutbetalad hos den tålmodige tryckaren i Lycksele.

Provins återuppstod som den eviga fågeln Fenix har för vana att göra, enligt myten genom att bränna upp sig själv och ur askan framträda i ny gestalt. Men den brasan ville Lennart inte vara med om. Han samlade istället kraft – och pengar – för att göra det som många författare från norr före och efter honom gjort: ta tåget till Stockholm, enkel biljett. Och med en dyrköpt erfarenhet i bagaget, användbar för framtida äventyr i förlagsbranschen.

Samma år som han kom till Stockholm, 1960, först som journalist på Expressen, debuterade Lennart Frick med diktsamlingen Vindsvalt. Med den inledde han en lång och innehållsrik karriär som författare med både romaner, poesi, barnböcker och essäer. Samtidigt var han flitigt verksam som kritiker och kolumnist i olika tidningar och tidskrifter.

Under flera år arbetade han också på heltid som redaktör på Almqvist&Wiksell med uppslagsverket Focus. Han engagerade sig författarfackligt med olika projekt, satt i styrelser och arbetsgrupper i både Författarfonden, Författarförbundet, Kulturrådet och i det författarkooperativa Författarförlagets styrelse, under par år även redaktör för dess tidskrift, som hette just Tidskrift. En kort period var han chef för En bok för alla.

Det kunde räcka för att hålla sig fullt sysselsatt, kan man tycka. Men de gamla förläggardrömmarna släppte inte taget, och i mitten av 1970-talet började planerna på att ge sig in på marknaden åter ta form. Lennart hade då skaffat sig gedigna kontakter och erfarenheter i branschen och kunde också utbyta tankar på professionell nivå med Kerstin Kvint, som arbetade med utländska rättigheter på hans gamla förlag Rabén&Sjögren, och som han gift sig med 1975.

Den svenska bokmarknad som Fripress skulle etablera sig på med sin första lista 1977 befann sig i en förändringsprocess som satte dess aktörer på prov – förläggare, bokhandlare och författare. Den viktigaste utlösande faktorn var övergången från fasta till fria bokpriser, ett strukturellt ingrepp som inte var branschens eget påfund, utan en effekt av att det undantag från bruttoprisförbudet, som dittills av kulturpolitiska skäl beviljats, upphört 1970. Det var visserligen sju år sedan den formella undantaget försvann, men omställningen i branschen skedde stegvis och var vid den här tiden i ett stadium av snabb förändring.

Detta år hade utvecklingen hunnit en bra bit på väg. I Förläggareföreningens verksamhetsberättelse för 1977 analyseras branschstatistiken, och man noterar bokhandelns kräftgång och bokklubbarnas snabbt växande andel av marknaden. Direktförsäljningen till varuhusen ökade också, på bokhandelns bekostnad. De fria priserna lockade Åhléns och ICA att öppna stora bokavdelningar och förlagen erbjöd massiva avtal som den traditionella bokhandeln hade svårt att konkurrera med trots att de försökte formera sig i nya kedjor. Den studentägda Akademibokhandeln avvek från kollegernas policy och började konkurrera med priser, inspirerade av den franska bokhandelskedjan FNAC. 1977

blev ett genombrottsår med invigningen av den stora citybutiken i Stockholm.

Det nya statliga litteraturstödet tillmättes stor betydelse, och föreningen sysselsatte sig mycket med analyser och möten för att medlemsförlagen skulle få del av stödet på rätt sätt. Förlagskrisen kring 1970 och den stora statliga litteraturutredningen med sin omfattande genomgång av branschens problem präglade fortfarande mycket av atmosfären. Behovet av statliga insatser för att underlätta utgivningen ansågs allmänt obestridligt, och de fria prisernas effekter på marknaden tycktes bekräfta tidigare farhågor om den kvalificerade litteraturens svårigheter att hävda sig i utvecklingen.

Att små förlag drivna av entusiaster ofta upptäcker nya intressanta författare och kommer före de stora är ett fenomen som visat sig mer eller mindre starkt i alla tider. 1977 var det full fart på Gidlunds, Trevi, Korpen, Kalejdoskop, Brombergs, Coeckelbergs, Cavefors och andra som fick nya möjligheter när litteraturstödet öppnade kranarna. De tidigare framträdande kooperativa förlagen – stencilförlagen, alternativförlagen – tappade däremot i betydelse och namn som Inferi, Eremit Press, Poesiförlaget och Rallarros sjönk undan när de profilstarkare mindre förlagen professionaliserades. Det gällde också Författarförlaget, som utmanade de stora förlagen på bredare front. Förlaget grundades 1969 och hade som mest 300 svenska författare som ägare, men vid mitten av 70-talet hade intresset börjat dala både hos författarna och marknaden.

Det var mot denna bakgrund begripligt att en trogen arbetare i litteraturens tjänst vid sidan av författarskapet ville pröva sina krafter på annat än projekt i solidaritetens och den författarfackliga ideologins tecken och istället väcka till liv gamla tankar om att starta eget. Lennart Frick synade marknaden och förutsättningarna. Han hade säkert idéer om en svensk lista, men var först och främst inriktad på att öppna något nytt fönster mot världen utanför Sverige. Han gick förutsättningslöst tillväga, undersökte var det fanns vita fläckar i bevakningen av omvärldens litterära landskap, och vilka som kunde sitta inne med information och kunskaper.

Att utgivningen av översättningslitteratur var starkt dominerad av anglosaxiska romaner var lätt att konstatera, det var ju ett välkänt faktum som alltid gällt. Det var också uppenbart att kunskaper i språk och tillgången på kompetenta översättare var en viktig nyckel till valet av slagfält. Lennart kastade blickarna österut, inte minst i de baltiska staterna tycktes finnas en del att hämta.

Den allra första listan var försiktig och hade mest karaktär av testballong. Den introducerades inte med någon förlagspolitisk deklaration, en sådan fanns nog i bakhuvudet på förläggaren, men det skulle dröja innan han satte den på pränt. Man hittar den inte förrän han är i slutfasen på sin förläggargärning. Den återfinns i en liten skrift som förlaget gav ut i en specialupplaga 1989, Den första texten, där han i ett avsnitt med rubriken ‘Den dubbla rollen’ utvecklar sin syn på förlagets roll och förläggarens intentioner.

Utgångspunkten är, som rubriken klargör, konsten att vara både författare och förläggare. Att det har sina komplikationer, men är fullt genomförbart, har han ju vid det laget bevisat omsorgsfullt med en efter omständigheterna imponerande utgivning fördelad på tolv år. Den deklaration som följer formar sig till ett försvar för ett litet förlags plats på marknaden. Efter 175 titlar utgivna sedan starten inbillar jag mig, skriver han, att Fripress inte längre enbart kan betraktas som en nyck och en tillfällig distorsion. Och han fortsätter med att framhålla hur viktig skönlitteraturen är, hur den är värd att intensivt värna.

Det lilla förlagets nödvändiga villkor ser han så här:

Genom att själv, steg för steg, pröva sig fram som egen liten förläggare kan man själv tillägna sig den kunskap som krävs för att man inte omgående ska kapsejsa. Genom att själv ställa sig i snålblåsten, frivilligt utsätta sig för det ekonomiska ansvar och den ekonomiska press som varje företagande automatiskt innebär, kan man snabbt lära sig det kommersiella tryckets styrka och realiteter. Genom att själv bygga upp ett eget mini-förlag, med fullständigt ekonomiskt ansvar, kan man, förhoppningsvis, bygga upp en kunskap om smådriftens fördelar och nackdelar som gör det möjligt för en att bedöma också rimligheten i de ‘storas’ kalkyler. Genom att själv aktivt börja leta författare och titlar kan man börja ana vad som väljs bort – och skymta det myller av erfarenheter de förbigångna skulle ha kunnat ge oss. Genom att själv ställas inför svårigheterna att välja kan man börja ana urvalets mekanismer – och därmed lättare förstå den deformering bokutbudet utvisar.

Fripress startade alltså som ett enmansförlag och förblev så under sina tolv verksamma år. Några stadiga medarbetare på frilansbasis behövdes dock. Viktig var Jörgen Högberg, som skapade den grafiska grundprofilen och sedan svarade för samtliga utgivna böckers formgivning. De präglas av återhållsamhet i materialval och omslagsillustrationer, med en strävan efter enhetlighet som kommer till uttryck främst i den rikhaltiga poesiutgivningen. Diktsamlingarna är till övervägande del tunna, nästan alltid häftade och med enkelt pärmmaterial. Enstaka framgångar kan leda till omtryck i kartonnage, som är standard när det gäller förlagets originalutgivning av romaner. När barnboksutgivningen får fart öppnas för flera variationer, men produktionskalkylen hålls genomgående i strama tyglar.

Som igenkänningssignal lanserades från början ett figurmärke i form av ett enkelt typografiskt utropstecken ! som alltid återfanns på bokryggen. Utropstecknet ersattes dock med ett nytt figurmärke 1982, en förnyelse som har en speciell historia som bakgrund, och den återför Lennart till den författarfackliga hetluften i ett något originellt sammanhang. Det kan nog ha roat honom att spela denna roll som problemlösare på ett ovanligt konkret sätt.

Det hela utspelades när Författarförbundets mångårige ordförande Jan Gehlin skulle avgå och efterträdare utses. Jan Gehlin var den obestridlige skaparen av en modern organisation för de svenska författarna, som under hans ledning steg för steg nått stora förbättringar med nya ramavtal, inflytande över lagstiftningen och en respekterad röst i kulturdebatten. Tacksamheten borde ha varit enorm. Ändå fanns det invändningar av olika slag – orealistiska förväntningar, missförstånd och allmän grälsjuka – och Jan Gehlin fick inte alls ta emot de hyllningar han förväntat sig. Hans efterträdare försummade till och med att hålla tal till honom.

Jan Gehlin blev tvärförbannad och vägrade ta emot den avskedsgåva som medlemmarna samlat ihop till och som bestod av en replik av Swedenborgs lusthus, det som finns på Skansen. Det skulle bli Gehlins skrivarstuga, var det tänkt, det hela var förankrat hos hans hustru och det fanns en plats utsedd i deras trädgård.

Nu blev förbundet sittande med en hög bräder som man förgäves försökte sälja på marknaden och som låg och skräpade utanför porten till Författarförbundets dåvarade lokaler i Hornsberg.

Då trädde Lennart in som räddande ängel och köpte brädhögen för den summa medlemmarna samlat in. Swedenborgs lusthus uppfördes

i trädgården till den villa i Ålsten som var förlagets adress, men också förläggarens och hans hustrus bostad.

Lusthuset utnämndes till Sveriges minsta förlagshus och fungerade verkligen dagligen som kontor för vardagens alla förlagsärenden. Bilden på lusthusets fasad inkorporerades i en ny logotype och blev en viktig komponent i marknadsföringen.

Första listan var kort och försiktig: tre böcker. En av dem visade sig vara början till ett viktigt författarskap. Tipset kom från författaren Géza Thinz som arbetade som förlagsredaktör på AWE/Gebers och alltså varit kollega med Lennart. Géza Thinz kom till Sverige från Ungern 1956 och hade goda kontakter med den ungerska litteraturen. Han föreslog Ágnes Gergelys roman Tolken, en gripande kärleksroman som översattes av Maria Ortman och gav förlaget en uppmuntrande början. En bidragande orsak var att Litteraturfrämjandet kontrakterades för en substantiell delupplaga, vilket gav både intäkter och uppmärksamhet. Efter ytterligare en roman kom den stora självbibliografiska Korsvägen, som fick mycket uppmärksamhet. En diktsamling fullföljde den svenska utgivningen av författaren.

Ágnes Gergely har i intervjuer vittnat om vilken betydelse Fripress haft för henne.

När Tolken kom ut i Ungern 1973 fick boken inte en enda recension, författaren betraktades som ointressant. I utlandet var hon okänd. Den svenska utgivningen var först på plan, men den öppnade för flera länder. Den blev en vändpunkt. ‘Jag har tre människor att tacka för mitt liv’, berättade hon 1988 för tidningen Boken, ‘min mor, Raoul Wallenberg och min svenske förläggare. Tack vare mor och Wallenberg lever jag. Tack vare min svenske förläggare kunde jag överleva som författare.’

Ágnes Gergelys Tolken är en lyckosam start för Fripress. I fortsättningen blir erfarenheterna, som det brukar, mera blandade. Vissa böcker lyser upp och tar sig fram på marknaden, andra sjunker ohjälpligt till botten utan att ha fått en rimlig chans. Envis backlistförsäljning med minimala siffror är mest till för att upprätthålla en stolt profil. Men Fripress bygger tålmodigt upp sin lista och börjar balansera det som är alla förlags nödvändiga motor: samspelet mellan gungor och karuseller.

De olönsamma karusellerna är i stor utsträckning synonyma med det förläggaren helst vill ge ut: lyrik. Att en förkrossande majoritet av ett förlags lyrikutgivning är ekonomiskt olönsam vet alla i branschen. Men här ryms, förrädiskt nog, inte så sällan även de riktiga guldkornen, både ekonomiskt och prestigemässigt. I Fripress fall är detta mycket

tydligt. De tre nobelpristagare som utgivningen fångat in är samtliga lyriker. Och en av förlagets största kommersiella framgångar är den finska författaren Eeva Kilpis diktsamling Sånger om kärlek, tryckt i sex upplagor och dessutom i särskilda pocket- och bokklubbsutgåvor. Det som är gungor hos Fripress finner man i barn- och ungdomsböckerna och framför allt bilderböckerna. Avgörande blir efter några år samarbetet med Kerstin Kvints agentur. Hon lämnar 1983 Rabén&Sjögren och öppnar eget som pionjär i en genre som sedermera blir mycket utbredd. Kerstin Kvint Agency blir synnerligen framgångsrik – när den summeras 1998 kan man notera 550 titlar på 68 språk, i 16 miljoner exemplar, av dem 333 bilderböcker i 1300 utgåvor. I dessa imponerande siffror ryms också en lång rad utländska samtrycksutgåvor hämtade ur Fripress originallistor, där bilderböcker av svenska författare och med svenska illustratörer har en viktig roll. Fripress etableras på detta sätt effektivt även utanför Norden och väsentliga intäkter dras in till såväl förlaget som agenturen.

Fripress totala utgivning under åren som självständigt förlag, 1977–1988, blir 175 titlar, fördelade på 59 romaner, 62 lyriksamlingar, 3 essävolymer, 10 LL-böcker (LättLäst), 17 barn- och ungdomsböcker och 24 bilderböcker. De översatta böckerna är hämtade från 31 olika språk. De första 5 åren är utgivningstakten försiktig, sammanlagt utges 30 böcker. Sedan tar det mera fart, 1982–88 ges 145 titlar ut, varav 104 de sista fyra åren.

Att utgivningen startar östeuropeiskt är bara delvis en tillfällighet – Lennart Frick kastade blickarna österut mycket för att han anade att det fanns mera att upptäcka där.

Ett begynnande töväder skymtade bakom järnridån och de riktigt intressanta författarskapen började komma fram ur sina gömställen. Sovjetunionen och dess satellitstater hade 1974 beslutat sig för att börja respektera internationell upphovsrätt och upprättat en central myndighet, VAAP, för tecknande av kontrakt. VAAP fungerade även för de baltiska staterna, medan Ungern höll sig med en egen motsvarighet,

Artisjus. Vid sidan av de underjordiska kontakterna, Samizdat, som tidigare var den enda länken till östblockets litteratur, utvecklades nu bit för bit öppna kanaler. Det var ett spel som krävde uppmärksamhet och omdöme; det var fortfarande den samhällskritiska litteraturen som var intressantast, och att slussa den genom nya öppna vägar kunde lätt stöta på patrull.

Att de baltiska ländernas litteratur kom att spela en viktig roll i Fripress utgivning berodde mycket på kunniga introduktörer och översättare. Genom Juris Kronbergs fick Lennart Frick kontakt med Baltiska Institutet, grundat 1970 med uppgift att främja forskning och kulturellt samarbete mellan Sverige och de baltiska staterna. Juris Kronbergs översatte de lettiska författarna Marcelius Martinaitis, Veronika Strelerte och Imants Ziedonis, och inte minst Vizma Belsevica som länge var nobelpristippad och som fick Tranströmerpriset 1998. Ivo Iliste och Birgitta Göranson översatte flera böcker av de estniska författarna Jaan Kross och Jaan Kaplinski, båda ofta nämnda som tänkbara nobelpristagare.

Några ungerska författarskap fick stark lyskraft på Fripress lista. Höjdpunkten blev Imre Kertész roman Steg för steg, utgiven 1985 i översättning av Maria Ortman. Den återutgavs 1998 av Norstedts under titeln Mannen utan öde och följdes där av ytterligare en rad titlar. När Kertész fick Nobelpriset 2002 stod det dock klart att det var Steg för steg/Mannen utan öde som var det obestridliga mästerverket, en given klassiker och ett centralt verk i det som kallas holocaustlitteraturen. Men Fripress var också det första utländska förlaget som gav ut Péter Nádas, idag alltmer internationtellt uppmärksammad. Hans första roman Slutet på en familjeroman, översatt av Maria Ortman, kom ut på Fripress redan 1979.

Den tjeckiska litteraturens främsta namn, poeten Jaroslav Seifert, introducerades av Fripress 1982 med Pestmonumentet översatt av Roy Isaksson och Helena Friedlová. När Seifert fick Nobelpriset 1984 var det en stor triumf för förlaget, och en större samlingsvolym kom ut 1985, Strängar av spindelväv, med tolkningar av Dagmar ChvojkováPallasová, Helena Friedlová, Roy Isaksson och Harry Järv. Den finskspråkiga litteraturen tog en ledande plats på Fripress lista först och främst genom Eeva Kilpis mycket framgångsrika böcker. Hon framstår utan konkurrens som förlagets kommersiellt mest betydelsefulla författare. I särklass är diktsamlingen Sånger om kärlek med tolkningar av Kerstin Holm-Lindqvist, Ulla-Mari Kankaanpää och Kerstin Thorék, men också romanerna Bröllopsdansen, i översättning av Kerstin Holm-Lindqvist, Tamara i översättning av Ralf Parland, Evakuerade för livet i översättning av Ulla Holmberg och novellsamlingarna Sommar och en medelålders kvinna och Döden och den unge älskaren i översättning av Kerstin Holm-Lindqvist har starkt bidragit till framgången.

Orienteringen österut hindrade inte att intressanta författarskap från västländer kunde ges utrymme. Det blev mera spridda skurar, med norska, danska och isländska författare i första hand. Einar Már Gudmundsson introducerades med romanen Riddarna av runda trappan i översättning av Inge Knutsson och etablerade sig som ett av de främsta namnen i den isländska litteraturen. Atle Naess var med Upp från den absoluta nollpunkten i översättning av Christer Eriksson ny för svensk publik; några år senare fick han Norges främsta litterära pris, Bragepriset. Fripress gav ut poeten Inger Christensens två samlingar Alfabet och Brev i april i en volym 1986 i översättning av Jan Östergren och Urban Andersson. Förlaget var därmed först på svensk marknad med den främsta danska poeten i modern tid.

Det största fyndet var kanske irländaren Seamus Heaney som Roy Isaksson tipsade om. Hans tolkning av lyriksamlingen Fältarbete kom ut 1986 och fick mycket positiv uppmärksamhet. Ett par år senare kom Hagtornslyktan, också med Roy Isaksson som översättare. Att Fripress här fångat in en riktig tungviktare stod tidigt klart, även om det dröjde till 1995 innan detta bekräftades med Nobelpriset. Översättningslitteraturen dominerar, men Fripress har också en vital svensk lista. Av de 25 utgivna bilderböckerna är 13 svenska. Vuxensidan presenterar bara en handfull debutanter och speglar mera förläggarens ambition att ge nya chanser för svenska författare som marknaden inte tagit hand om på rätt sätt. Poeten Bertil Pettersson, som funnits med redan i tidskriften Ultima och som varit Lennart Fricks författarkollega på Rabén&Sjögren, återkommer med tre diktsamlingar, och Benkt Erik Hedin med fyra. Av Lennart Fricks mentor från gymnasietiden i Lycksele, John Karlzén, återutger Fripress självbiografin Så gör man inte och debutromanen Vägen till paraplyet. Den finlandssvenske poeten Lars Huldén tillhör förläggarens egna favoriter och kommer med tre böcker på förlaget.

Andra exempel på Lennart Fricks personliga preferenser är några återutgivna klassiker: Karl Vennbergs diktsamling Fiskefärd, i Fripress utgåva försedd med illustrationer av Kristina Eriksson, Elmer Diktonius lilla roman Janne Kubik och Gustav Hedenvind-Erikssons proletär-

roman Vid Elivågor, båda rikligt illustrerade av Tapio Tapiovaara respektive Rolf Erling Nygren. Förläggaren själv finns också representerad i utgivningen, med både dikt och prosa. En speciell lista LL-böcker ger plats för flera betydande svenska namn, bland dem Bo Carpelan, Per Agne Erkelius, Kerstin Thorvall och Märta Tikkanen.

Ensamförläggarens strävsamma liv började mot slutet av 1980-talet kännas i tyngsta laget för Lennart Frick, som också behövde tid för annat – sitt eget författarskap inte minst – men också för att han själv alltmer dragits in i den stadigt växande verksamheten i hustrun Kerstins litterära agentur. Förlaget hade börjat visa tecken på de bekymmer som brukar drabba små förlag som fått upp farten: listan växer för mycket. Sånt sätter också spår i bokslutet. Efter många års hyggliga och ganska stabila plusresultat är siffrorna röda. Lennart Frick bestämmer sig till slut för att sälja förlaget och når en överenskommelse med Natur&Kultur. Den kontrakterade utgivningen av barn- och ungdomsböcker övertas av Natur&Kultur medan vuxenböckerna placeras på det helägda dotterbolaget Legenda.

En sammanställning av tolv års bokslut ger en bild av ett litet kvalitetsförlags villkor på den svenska bokmarknaden som den såg ut senare delen av förra seklet. 175 utgivna titlar ryms inom en årsomsättning som efter halva tiden når upp till ca 2 milj. kr. Den summerade omsättningen har hunnit växa till drygt 15 milj. kr. På intäktssidan svarar inte ens hälften för försäljning av böcker, och den avser inte bara bokhandeln och bokklubbarna, utan också en stor och pålitlig försäljning till biblioteken, kanaliserad genom Bibliotekstjänst, som förlaget hade ett utmärkt samarbete med. Två stora intäktsposter kommer till. Den ena är det statliga svenska litteraturstödet, vissa år utökat med utgivningsstöd från andra länder. Fripress håller sig väl framme och tar ett normalt år emot i storleksordningen en halv miljon i litteraturstöd. Den andra viktiga kompletterande intäkten kommer från den produktion av utländska samtrycksutgåvor som genomförs av Kerstin Kvint Agency. Tillsammans med exportförsäljningen kan den bli nästan lika stor som litteraturstödet.

Utgiftssidan är så återhållsam som man kan förvänta sig av ett litet kvalitetsförlag. Man sparar där man kan. Den stora posten är tryck- och produktionskostnader. Royalty till författarna måste också få ta plats. Posten löner och arvoden är låg, här ryms ingen lön till förläggaren själv. Den återfinns inte någon annanstans heller. I själva verket genererar Fripress verksamhet ingen försörjning alls för förläggaren, den får

han på andra sätt – genom sitt eget författarskap, stipendier, garanterad författarpenning, arvoden för styrelseuppdrag och kommittéarbeten.

Tolv års ideellt arbete. Hur ska man fastställa the bottom line för Fripress och dess förläggare Lennart Frick? Har det varit värt detta? Tre nobelpristagare kan vara ett svar, men långt ifrån det enda. En del av författarna som började på Fripress lever vidare på Natur&Kultur eller andra förlag. Några av dem har vuxit i betydelse och anseende. Och böckerna finns kvar, även om man inte hittar dem i bokhandeln är de inte försvunna. Enstaka exemplar ryms ännu i ett räddat hemmalager hos Lennart Frick, och finns de inte där kan man fynda på andra ställen. Man kan hitta det man letar efter när som helst, var som helst, för egen läsning – eller för återutgivning. Att nya böcker alltid ges ut innebär inte att det är fel på de gamla, bara att såväl marknaden som det litterära livet kräver det. Och återkomsterna ur glömskan dyker upp med jämna mellanrum, som bekräftelse på att det kulturella arvet kan och måste förvaltas. Där har Fripress, bland många andra, en plats, och den försvinner inte.

LITTERATUR

Balgård, Gunnar. ‘Bakom en tidskrifts fasad: Om

Provins’ tillkomst och förhistoria’. Provins, 1991, nr 4, s.10–17. Böckernas tid: Svenska Förläggareföreningen och svensk bokmarknad sedan 1943. Red. Johan Svedjedal.

Stockholm: Svenska Förläggareföreningen, 2018. Frick, Lennart. Den första texten. Bromma: Fripress, 1989. Nyberg, Lennart. ‘Poesiåret 1986’. Biblis, nr 90 (Sommaren 2020), s.24–41. Svenska Bokförläggareföreningens verksamhetsberättelse 1977. Warnqvist, Åsa. Poesifloden: Utgivningen av diktsamlingar 1976–1995. Lund: Ellerströms, 2007.