Jakten på den anonyma översättaren av Mary Wollstonecrafts

Jakten på den anonyma översättaren av Mary Wollstonecrafts resebrev

Sverige framstår i ljus dager internationellt som ett av de första länderna som publicerar en översättning av Mary Wollstonecrafts resebrev från Skandinavien på slutet av 1700-talet. Men vem är den utmärkta person som får idén och genomför den så väl? Det är ingen som vet idag och jag skulle gärna vilja lösa detta mysterium.

En ny vetenskaplig utgåva av Mary Wollstonecrafts samlade verk är under utgivning och det vore fint om vi här i Sverige kunde finna den anonyma översättaren – eller åtminstone komma med en väl underbyggd uppfattning. Uppgiften är i så fall att finna den svenska översättaren av Mary Wollstonecrafts Letters Written during a Short Residence in Sweden, Norway, and Denmark, tryckt hos Joseph Johnson i London 1796. Två år senare utkom boken som Bref, skrifna under et kort wistande i Swerige, Norrige och Danmark, af Maria Wollstoncraft [sic], öfwersatte från engelskan, tr, J.C. Holmberg, Stockholm 1798. Jag har just gjort en nyöversättning och har under våren försökt spåra översättaren.

De förslag som hittills framförts är alla berömda personer: Anna Maria Lenngren, Thomas Thorild och Carl Gustaf af Leopold.1 Flera personer som hade varit möjliga var döda i slutet av 1790-talet, bland dem Hedvig Charlotta Nordenflycht och Johan Henric Kellgren. Det är klart möjligt att översättaren finns bland tidens kända

Översättarens dedikation ”Til den bästa moster” i Mary Wollstonecraft roman Maria. Exemplar från Carlskrona Läsesällskaps Bibliotek. Foto Andreas Nilsson. poeter och författare. Många av dem ägnade sig åt översättning, åtminstone i sin ungdom eller på äldre dagar, men dessa gestalter är noga utforskade och Mary Wollstonecrafts namn var känt i samtiden. Någon borde ha lagt märke till detta för länge sedan, men säkert är det förstås inte. Översättaren kan ha velat hålla sin insats hemlig. Vi får hålla möjligheten öppen och söka vidare.

Bref, skrifna under et kort wistande i Swerige, Norrige och Danmark, af Maria Wollstoncraft [sic], öfwersatte från engelskan, tr, J.C. Holmberg, Stockholm 1798. Svårläst ägarsignatur. Exemplar från Skara Stiftsbibliotek. Foto Alexandra Tengelin Nyström.

Den självklara utgångspunkten är det digitala Svenskt översättarlexikon på Litteraturbankens hemsida. En sökning på 1790-talet ger ett tjugotal namn, mer eller mindre berömda. Johan Henric Kellgren, Anna Maria Lenngren och Carl Gustaf af Leopold finns där, men varken de eller någon annan sägs ha översatt Mary Wollstonecraft.

För att finnas i Svenskt översättarlexikon måste någon ha skrivit en artikel om översättaren ifråga, vilket inte är allom givet. I Libris finns Albrecht von Lantingshausen (1751–1820), som översatte Edward Youngs Night Thoughts från engelska. Hans prosaöversättning publicerades hos Holmberg 1787 och utkom i flera upplagor, även i slutet av 1790-talet, så översättningar kanske var aktuella för honom även vid denna tid och beundran för Young delade han med Wollstonecraft. Jag håller honom i minnet och följer andra spår.

Vidgade vyer Finns det andra vägar att gå? Jag studerar böcker om förlagsvärlden och bokutgivningen i äldre tid och blir lite mer bildad, men får inga svar på mina frågor. Samuel Bring skriver om reseskildringar i Itineraria Svecana (1954) och Henrik Schück dokumenterar Den svenska förlagsbokhandelns historia i två band 1923. Förteckningarna av utgivna böcker i Svensk bokkatalog börjar först 1830 och de lexikon över anonyma skrifter som finns nämner ingenting om Wollstonecraft.

Personliga brev och dagböcker är fantastiska källor, liksom bouppteckningar, men arkivsituationen dokumenterad i NAD (Nationella arkivdatabasen) är nedslående. Holmberg har inget arkiv, varken som tryckeri, förlag eller privatperson. Ingen av de troliga översättarna heller. Gjörwell, som kände flera översättare, erbjuder så mycket mer. Hans familjebrev är digitaliserade och stora delar av hans korrespondens är tryckt. Jag tittar på detta utan att hitta något som hör till saken, men ser samtidigt att mycket är uteslutet och att fokus ligger på kända personer.

Under tiden skriver jag till alla vänner och bekanta med intresse för böcker eller översättare eller kvinnor eller Mary Wollstonecraft eller vad jag kan komma på som är det minsta relevant. Jag får många fina svar, inte minst från professor em. Ann Öhrberg vid Uppsala universitet, från bibliotekarien Gunnel Furuland och från antikvariatbokhandlarna Mats Rehnström, Harald Hultqvist och Peter Bodén. Namnen på min lista över möjliga översättare dyker upp som förslag i olika kombinationer, men ingen vet vem som översatt Wollstonecraft. Flera delar min uppfattning om hur man bör gå vidare: genom förlaget, samtida recensioner och enstaka exemplar av boken. Så jag arbetar vidare.

Att söka på förlag Översättningar sker inte alltid på översättarens initiativ. Ibland är det förlag som beställer. På 1700-talet kunde tryckerier fungera som förlag. Samtliga Mary Wollstonecrafts böcker, även hennes översättningar, trycktes till exempel av Joseph Johnson i London. Ibland var idén hennes, ibland hans. Översättningen av Wollstonecrafts resebrev utkom på J.C. Holmbergs tryckeri som låg i Storkyrkobrinken i Gamla stan. Johan Christopher Holmberg (1743–1819) är mest känd för att ha startat Stockholms Posten 1778 tillsammans med Johan Henric Kellgren och Carl Petter Lenngren.2 Han drev dessutom både förlagsverksamhet och bokhandel. Han hade filialer på många orter i landet, från 1798 även i Åbo och Helsingfors. Holmberg har många högklassiga medarbetare och en fin utgivning som inkluderar Bellman, Bengt Lidner och Nils Rosén von Rosenstein, liksom Gustaf III. Han gav också ut mer populär litteratur, som den vitt spridda skriften Konsten at lefwa länge av Christoph Wilhelm Hufeland. Holmberg var en driftig man och lät år 1798 trycka mer än fyrtio volymer. Hans utgivning i Libris visar att nästan alla översättningar var anonyma och att endast ett fåtal på titelbladet angavs vara gjorda från engelska. Många verk på engelska översattes vid denna tid via tyska eller franska. Men på Wollstonecrafts resebrev, liksom på Youngs Nätter, Newtons philosophiska systeme och ytterligare några titlar står att de översatts från engelskan. Tills vidare tror jag på det tryckta ordet. Synd bara att förordningen som stadgade att översättarens namn skulle anges på titelbladet inte trädde i kraft förrän 1802.

På listan över Holmbergs utgivning under 1790-talet kan man möjligen spåra ett intresse för kvinnor. Där finns en volym om Namnkunniga fruntimmer (1794, 1795), men också Anna Maria Rückerschölds En liten hushålls-bok (tr. 1787 och

1790), August von Kotzebues Fruntimmernas jacobiner-klubb (1793), Magdalena Rudenschöld, Den på gamla kungshuset fängslade frökens, nu Magdalena Charlotta Carlsdotters Bref til riksförrädaren, som fordom kallades baron Armfeldt [sic], nu fogelfri under namn af Gustaf Mauritz Magnusson, angående deras kärleks-äfwentyr (1794) samt en volym med den fantastiska titeln Historia om någre de mäst ryktbare sjöröfware, deras illgerningar och straff. Hwartil är bifogadt en lefwernes-beskrifning öfwer twå qwinnor, som idkat samma handtering, wid namn Maria Read och Anna Bonny (1792), även det en anonym översättning från engelska. Holmberg gillade uppenbarligen det spektakulära. Man kunde nästan hoppas att finna även Mary Wollstonecrafts mest kända verk, A Vindication of the Rights of Woman (1792) på listan. Men inte. Den får vänta mer än 200 år på att bli översatt till svenska (1997). Det man däremot finner är att Mary Wollstonecrafts postuma roman Maria, or the Wrongs of Woman (1798) översattes ännu snabbare än hennes resebrev och utkom på svenska hos J.C. Holmberg 1799. Det är en rimlig förmodan att samma översättare har gjort båda verken, särskilt som titelbladet anger att även denna volym översatts från engelska. Det ger ytterligare ett spår att följa, men tyvärr är översättaren av Maria lika anonym och okänd.

Att söka i gamla bokvolymer När vi kommit så långt utan att ha funnit något svar på frågan om vem som översatte Wollstonecraft på 1790-talet, måste vi i Sherlock Holmes anda söka nya ledtrådar. I gamla volymer har ägare eller bibliotekarier ibland lagt till upplysningar. Det kan stå något på insidan av bokens pärmar, på smutstitelsidan eller på titelsidan. Eller på ett katalogkort. Bara proveniensen, vem som ägt boken, kan vara till hjälp. Ägaren kan vara översättaren själv eller en vän eller släkting. Då gäller det att spåra så många volymer som möjligt och noga inspektera var och en av dem. Jag har själv fått ett exemplar av resebreven i gåva, men det är rent och fint, utan extra anteckningar. I Libris finns 14 exemplar listade av de två verken av Wollstonecraft på svenska, spridda över bibliotek, arkiv och samlingar från Blekinge till Norrland. Som arbetande professor hinner jag inte resa runt och studera alla dessa innan nyöversättningen ska gå i tryck. Jag får skriva ödmjuka och angelägna brev och fråga om det finns någon som har tid och lust att titta på böckerna. Jag skickar mina mail en fredag och redan före helgen börjar svaren droppa in. Vad skulle forskare göra utan vänliga och kloka bibliotekarier?

De små samlingarna är snabbast: Carlskrona Läsesällskap, den Zetterströmska samlingen i Östersund och Ellen Keys Strand. Carlskrona Läsesällskaps Bibliotek grundades 1794 och höll ut till 1863.3 Det innehåller imponerande 9000 volymer och den digitala katalogen är bokhistoriskt noggrann och nämner även bokens materiella status. På Mary Wollstonecrafts resebrev finns en stämpel med texten KÖNIG och ägaren anges vara Jacob Leonhard König (1728–1804). König var född i Stockholm, militär och aktiv vid Gustaf III:s statskupp 1772, men slutade sitt liv i Karlskrona. Han var en skrivande man och författade en hemlig rapport om kuppen 1772, så han vore kanske möjlig som översättare, men ingenting sägs om att han ägnat sig åt sådant. I samlingarna finns även ett exemplar av det engelska originalet. Det skulle kunna vara det original som boken översattes från. Vem har då ägt det? Tyvärr säger katalogen bara: ‘Pappersband. Lösrygg. Klistermarmorerat, vaxat, gult pärmöverdragspapper. Röda snitt.’ Så jag kommer inte vidare där.

Från den Zetterströmska samlingen i Östersund får jag en fin bild av resebrevens titelsida och frampärmens insida.4 Längst ner på titelsidan står en lätt vattenskadad namnteckning, ‘Hierts[tedt]/Brigitta [Hj]’. Det är troligen en ägare. Stilen kunde vara från 1700-talet och namnet ser ut att vara skrivet av ett barn eller en person som är ovan att skriva. Släkten Hjertstedt tycks noga utforskad och rymmer två kvinnor som heter Birgitta, dock ingen som befinner sig i livet 1798 när boken trycks. Så det förblir en gåta. Men volymen har lite mer att ge. På frampärmens insida står en dedikation på vers. Den lyder som följer:

När Mary sista gången Kosan ställde till Sverige råkade hon på S. L–d. Så sannt jag heter Mary Wollstonecraft hon sade, aldrig bättre tur jag haft.

Versen är undertecknad ‘Sista Styfvern 5 juli 1912. E. R–n.’5 Den säger så klart ingenting om över-

Dedikationsvers på frampärmens insida till Mary Wollstonecrafts resebrev i svensk översättning 1798. Svårläst ägarsignatur. Exemplar från Zetterströmska samlingen på Jämtlands bibliotek i Östersund. Foto Thomas Drugg.

sättaren, men en del om receptionen. S. L–d är den kända förkortningen för Sophie Leijonhufvud f. Adlersparre, redaktör för Tidskrift för hemmet, Sveriges första kvinnotidskrift. Dedikationen borde betyda att boken skänkts till Sophie Leijonhufvud, men eftersom hon dog 1895 skulle det kunna vara en gåva till hennes styvdotter Sofie Adlersparre (1850–1924), även hon författare. I alla fall är Mary Wollstonecraft tydligt förankrad i kvinnosaken i början av 1900-talet. Men någon översättare ger det inte.

Ellen Key är naturligtvis ett intressant namn för proveniens och reception. Hon kunde ha skaffat Wollstonecrafts böcker av ideologiska skäl. I volymen med resebrev har Ellen Key enligt föreståndaren Maja Rahm strukit under mycket, men inte gjort några egna anteckningar.6 Hon ägde även originalvolymen på engelska. Den är försedd med Keys exlibris och ett engelskt tidningsklipp samt en bild av Mary Wollstonecraft inklistrad längst bak. Volymen Maria visar sig ha mer information. Den har haft en ägare från tiden, Ellens farfars far Carl Fredrik Key (1773–1817). På frampärmens insida har Ellen Key skrivit sin namnteckning överst och därefter följande:

Denna bok är en del af min begåfvade och lefnadsglade farfarsfars stora boksamling, af fransk, tysk och engelsk och svensk litteratur alla bundna i samma slags band som detta och med hans namnchiffer (Carl Fredrik Key) på framsidan. Carl Fredrik Key samlade böcker med stort allvar och kunde uppenbarligen även engelska. Han var till yrket militär, men hade litterära och estetiska intressen, gjorde naturvetenskapliga experiment och tycks nyfiken på det mesta. Han beundrade Rousseau och Thorild, skrev dikter och betraktas som mångsidigt begåvad. Kunde han ha fått för sig att översätta Wollstonecraft? Det är kanske möjligt, men det finns inget som direkt tyder på det. Jag lägger honom på minnet i alla fall, för Ellen Keys skull och för att man ibland kan ägna sig åt lite önsketänkande.

Ellen Keys namn och anteckning på frampärmens insida till Mary Wollstonecraft, Maria, eller Missödet at vara qvinna, Stockholm 1799. Exemplar på Ellen Keys Strand. Foto Maja Rahm.

Översättarens dedikation till sin moster När jag känner mig lite uppgiven bläddrar jag i ett exemplar av Mary Wollstonecrafts roman Maria, eller Missödet at vara qvinna (1799) och finner något så oväntat som en tryckt dedikation, undertecknad av översättaren. Den är riktad till en kvinnlig släkting och förtjänar att citeras i sin helhet:

Til den bäsTa MosTer. Vore jag rik, eller ägde jag snille, eller hade jag et namn, en titel, en stjerna, se då – skulle jag visst icke mer vörda, mer älska och välsigna min goda, ömma Moster, än jag nu gör; men jag skulle lättare finna uttryck för min känsla, och kraftigare än genom detta obetydliga offer ådagalägga min tacksamhet för des mer än moderliga wälgerningar.

Men hvem kan sätta en gräns för sin oförmåga? Det är merändels vår lott här i tacklöshetens verld at bedragas i vårt hopp, at vilja och ej kunna – och lycklig den, som åtminstone gör hvad han kan!

Mit offer har ej något värde – jag medger det gärna. Det är blott några simpla, landtliga blommor, strödde för en älskad Mosters fötter; de äro öfverflyttade från et främmande climat, från aflägsna stränder, dem de fägnade med sin vällukt och pryde med sina färgor; de ha lidit under flyttningen, och urartat på sin nya jordmån. Men det äger dock en förtjenst, en enda förtjenst, detta offer: det räckes af den rörda Tacksamhetens blygsamma händer.

Ja, min goda Moster! När ni kastar en blick på dessa rader, så tänk, at et godt och känslofullt hjertas bemödande för andras väl, icke alltid går förloradt – så tänk, at tacksamhet för åtnjutne välgärningar, at känsla för Naturens helgade kraf, at oegennytta, sveklöshet och sann vänskap ännu finnas i någon bårtgömd, obemärkt vrå af verlden.

Denna Bok är författad af et Fruntimmer, som mycket klagar öfver det läge af förödmjukelse och förtryck, hvari sakernas närvarande ordning försatt des kön. Detta förde mig på den tanken, at helga min Öfversättning åt den fullkomligaste person, jag af detta älskvärda kön kände – och kunde jag väl då gå förbi er? Jag vet det – ni älskar ej, at man beklagar sig öfver lidna oförrätter: det ägnar den

förtryckta Dygden at förlåta och glömma. Men ni skal dock ej finna denna Bok aldeles utan värde: ni skal göra rättvisa åt Författarinnans grundsatser och känslor; ni skal beundra des varma inbillningskraft, des skapande snille, och ni skal icke anse det arbete utan ändamål, som på detta Verk blifvit användt af ÖfversäTTaren.

Så nära en underskrift och ett namn, men ändå inte. Läsaren pendlar mellan förtjusning och förtvivlan – förtvivlan över ännu en återvändsgränd, förtjusning över detta rika innehåll, denna blick in i översättarens tankevärld!

Denna text betyder att även om vi inte lyckas finna översättarens namn, så får vi översättarens egna ord och tankar om Mary Wollstonecraft och hennes bok. Vi kommer nästan lika nära som vid ett personligt möte. Här finns en person som ser bokens värde och anser att författaren har både värme och skaparförmåga, snille och fantasi.

Vilka slutsatser om översättarens identitet kan vi dra av detta? Översättaren måste vara ung nog för att ha en moster i livet, men mostrar kan bli långlivade. Finns det en verklig moster som kan identifieras och kasta ljus över situationen? Fler frågor men inga svar. Några övergripande slutsatser borde vi kunna dra. Texten är skriven ur ett manligt perspektiv. Ingen kvinna skulle ha en sådan distans till kvinnokönet att hon talade om detta kön och tilltalade sin moster som ‘den fullkomligaste person, jag af detta älskvärda kön kände’. Och pronominet han används med trolig syftning på skribenten. Det ligger ärligt talat inte heller nära till hands för en kvinna på 1700-talet att beklaga att hon saknar namn eller titel och inte anses ha snille. Slutligen skulle hon nog underteckna sig som Öfversättarinnan.

Men dedikationen är kanske en fiktion, ett påhitt för att göra utgåvan mer personlig och få läsaren att se bokens förtjänster. Det kan låta som Olof von Dalin som alltid uppfann kvinnliga släktingar på landet att skriva till eller från. Men Dalin är död sedan länge. Stavningen är lite mer vardaglig än i boken i övrigt – det kan vara ett charmigt påhitt, men det kan lika gärna vara sant. På 1700-talet stavade man ännu lite som man ville. Om det är en fiktion kan skribenten utan tvekan ha bytt kön. Det var vanligt på 1700-talet att ha pseudonymer av annat kön, både manliga och kvinnliga, vilket gör att dedikationen inte säger något alls om översättarens identitet.7 En bok om kvinnors hårda öde skulle onekligen bli mer tilltalande med en dedikation som såg ut att vara skriven av en man och rikta sig till en tämligen konservativ kvinna. Det är bara att söka vidare.

Recensioner och samtida reaktioner Det fanns naturligtvis personer i samtiden som visste vem översättaren var. En plats där översättarens identitet kan nå offentligheten är recensioner i tidningar och tidskrifter. Bland de digitaliserade dagstidningarna på Kungliga biblioteket finns en lång recension av Wollstonecrafts resebrev i Stockholms Posten i augusti 1798. Den sträcker sig över tre nummer (4/8, 7/8, 10/8 1798). Då vet vi att boken har kommit ut.

Recensionen är mycket positiv och uttalar sig vackert om författaren. Hon sägs ha en filosofs blick, uppvisa smått satiriska drag och präglas av lätt melankoli, men hon förmår ändå uttrycka sina känslor och förtrolla sina läsare. Associationerna går helt korrekt till Nordenflycht. Ett citat är på sin plats:

… författarens carakter, som med sit köns känslofullhet förbinder en Philosophs blick, och äfwen der hennes betraktelser något närma sig til swärmeri, altid behagar. Sådan är werkan af det lätta melancholiska lynne, som röjer sig i alt och utbreder sin förtrollning äfwen til Läsaren, om han äger det ringaste af hwad man kallar känsla. De satiriska drag, som här och der inblandas, göra en omwäxling som fullborda Läsarens nöje och, sammanlagde med det öfriga, den särdeles likhet i carakter Recensenten trott sig finna mellan denna Engelska Fru och wår Nordenflycht. Kanske har denna likhet, werklig eller inbillad, för mycket influtit på hans omdöme öfwer dessa Bref; men se här de exempel, som torde rättfärdiga detsamma.8

Tyvärr är recensionen anonym och består i övrigt mest av citat och textnära referat ur boken. Recensenten klagar dock på att översättaren inte gett några vidare upplysningar om Wollstonecrafts öden, vilket hade kunnat öka bokens värde.9 Det gör det inte troligt att texten skrivits av översättaren själv eller av förläggaren. Recensenten visste antagligen inte heller vem översättaren var. Texten är intressant, men inte till någon hjälp i översättarfrågan.

En sidobelysning kommer från oväntat håll. Det finns en tidig recension av Mary Wollstonecrafts resebrev som engelskt original, skriven av poeten Frans Michael Franzén (1772–1847), publicerad i Åbo tidningar med början den 9 januari 1797.10 Den unge Franzén hade mycket gemensamt med Mary Wollstonecraft: besvikelse över Franska revolutionens utveckling, beundran för Shakespeare och engelsk förromantik samt en svärmisk inställning till Nordens natur. Allt detta kan ha bidragit till hans intresse för Wollstonecrafts resebrev. Franzén känner väl till Wollstonecrafts tidigare verk, anser henne vara en ypperlig författare och förordar hennes historik över Franska revolutionen och hennes försvar för kvinnans rättigheter. Han säger också uttryckligen att han skriver sin anmälan i väntan på att resebreven ska bli översatta. Är det bara en from förhoppning eller vet han något? Finns det någon i hans miljöer i Åbo eller Stockholm som planerar en översättning? Blir den i så fall färdig eller kommer boken att översättas av någon annan? Säkert finns det unga kvinnor och män i Åbo vid denna tid som kan engelska och som kan vara vår anonyma översättare.

I sin recension skriver Franzén inledningsvis vackert om författaren som ‘i en blomstrande stil innefatta många philosophiska tankar och många skarpa omdömen om de länder hon besökt’. Han övergår sedan till att referera och i översättning citera innehållet i Wollstonecrafts skrift. Då blir det tydligt att texten skiljer sig väsentligt från den utgivna översättningen. Därför är det inte troligt att Franzén själv översatte verket och inte heller att översättningen redan var påbörjad och att detta är utdrag ur den, om den inte genomgick en omfattande revision. Därför borde detta var en återvändsgränd, men kanske ändå inte. Franzén har nämligen en koppling till kända översättare som Anna Maria Lenngren, Ulrica Widström och Carolina Weltzin f. Rutström. Om Franzén fått Lenngren att översätta Wollstonecraft så borde det ha lämnat spår efter sig, men jag hittar inga. Om Ulrica Widström skrev Franzén en levnadsteckning till hennes samlade dikter 1840, men nämner ingenting om hennes översättningar. Även Carl Julius Lénströms förord till denna bok rekapitulerar Widströms liv. Han nämner flera översättningar men inte Wollstonecraft. Widström framstår därför inte som en så trolig kandidat.

Carolina Weltzin f. Rutström är ett mer lovande spår. Franzén var god vän med Carl Birger Rutström (1758–1826), hennes likaledes litterärt intresserade bror. Brodern översatte själv, men såvitt man vet bara Friedrich Schillers Die Räuber som Röfvarbandet, tryckt hos C.F. Marquard i Stockholm 1799. Men om brodern år 1798 satt med sin översättning kanske systern tog något annat. Ludvig Berggren i Svenskt översättarlexikon formulerar sig så här: ‘Carolina Weltzin stod sin bror mycket nära och tillsammans stiftade de bekantskap med kända litterära personligheter och odlade vänskap med bland andra Anna Maria Lenngren, Carl Gustaf af Leopold och Frans Michael Franzén.’11 Franzéns recension visar tydligt att han gärna såg en översättning. Kanske övertygade han Lenngren och syskonen Rutström i Stockholm och fick Carolina att agera.

Förtvivlan och förtjusning – en summering Nu har jag på olika sätt försökt spåra översättaren. Från bibliotek, arkiv och antikvariat har jag fått vänliga upplysningar om proveniens och anteckningar i enskilda exemplar. Från Libris och Svenskt översättarlexikon har jag samlat in namn på ett tjugotal verksamma översättare och sökt biografiska uppgifter om dem i skrifter, brev och digitala uppslagsverk. Inget definitivt svar har dykt upp så kanske finns det skäl att förtvivla.

Men min förtjusning har väckts av möjligheten att hitta en nål i höstacken genom att sålla bland de möjliga namnen.12 En kritisk princip som historiker tidigt lär sig är att motstå tendensen att dras till kända personer som fjärilar till ljuslågor. Vi bör i stället arbeta systematiskt: ordna kandidaterna alfabetiskt, ställa upp ett antal urvalskriterier och se närmare även på de namn som ögat tenderar att glida förbi. Språket är viktigt. Kan de engelska? Tyskan och franskan dominerar starkt vid denna tid och det finns inte så många som har dokumenterade översättningar från engelska. För att komma till en slutsats väljer jag nio indikatorer: att de var verksamma översättare, kunde engelska och översatte engelska original, översatte reselitteratur, översatte böcker av kvinnor och om kvinnor, översatte mycket (så att något kunnat glömmas), översatte bra och rimligt nära originalet samt utgav böcker på Holmbergs tryckeri. Kandidaterna kunde då få nio poäng.

Många av personerna på listan kunde sorteras bort på ett tidigt stadium. Åtskilliga koncentrerade sig på dramatik och översatte endast från tyska och franska, även om originalen kunde vara på engelska. Dit hör Didrik Gabriel Björn, Carl Magnus Envallsson och Gabriel Eurén, som faktiskt bara översatte den populäre Kotzebue. Gudmund Jöran Adlerbeth specialiserade sig på antik litteratur. Arved Bethén höll sig till filosofi och religion på tyska, franska och danska. Han är känd för en opassande kärleksförklaring till drottning Sofia Magdalena, vilken kostade honom hans försörjning, liksom för att han översatte ett verk om människans plikter mot djuren, men han är ingen trolig kandidat i detta sammanhang. David Krutmejer ägnade sig mest åt barn- och ungdomslitteratur, men översatte också Madame de Genlis Handbok för resande. Johan David Valerius siktade in sig på teatern och översatte Molière och Voltaire. Johan Adam Tingstadius koncentrerade sig på Bibeln. Anders Fredrik Skjöldebrand är en av de få som översatte från engelska, Lord Byrons Childe Harolds pilgrimsfärd, men han började översätta först 1824. Johan Henric Kellgren var död och Erik Wilhelm Djurström var bara nio år när originalet kom ut, så de får strykas. Bellman är inte heller att hoppas på.

Önsketanken att översättaren var Anna Maria Lenngren (1754–1817) fick inte mycket stöd, en poäng för att vara en känd översättare. Hon kände helt klart J.C. Holmberg, men har enligt Libris aldrig låtit trycka något hos honom.13 Lenngren presenteras utförligt av Torkel Stålmarck i Svenskt översättarlexikon, men hennes översättningar i bokform är få och gjorda på 1770-talet. De är ofta knutna till teatern och genomgående från franska eller latin. Lenngren gjorde därefter andra insatser, alltid anonyma, som publicerades i Stockholms Posten. Just år 1798 publicerade Stockholms Posten hennes kända dikt ‘Några ord till min k. dotter, i fall jag hade någon’, en text som ligger långt från Wollstonecrafts rättframma feminism. Det är svårt att foga in Wollstonecrafts skrifter i Lenngrens produktion. Thomas Thorild (1759–1808) får i alla fall två poäng för sin skrift om kvinnokönets naturliga höghet och för att han kunde engelska. Men han är inte känd som översättare. Lite mer än två poäng får Ulrica Widström (1764–1841), poet, pedagog och översättare. Hon hade den mångsysslande publicisten Carl Christoffer Gjörwell (1731–1811) som mentor och kände både Leopold och Thorild. Hon växte upp i Stockholm och hennes föräldrar tjänstgjorde vid hovet, vilket gav henne utbildning och kontakter. Hon skrev egna dikter och fick dem redan som tjugoåring publicerade i Stockholms Posten. Hennes egna diktvolymer började komma ut 1799. Hennes mest kända dikt handlar om ett sexuellt övergrepp. Tilda Maria Forselius i Svenskt översättarlexikon noterar att det var un-

Svenskt översättarlexikon. Resultat av sökning på översättare från 1790-talet. Hämtat 2022-03-20.

gefär samtidigt hon började översätta. Gjörwell förmedlade uppdragen. Widström översatte anonymt, bland annat delar av ett engelskt original, Matthew G. Lewis skräckroman Munken (1–4, 1800–1804) tillsammans med Herman Anders Kullberg. Kanske hade hon tid för Wollstonecraft dessförinnan, men trots hennes kontakter och hennes kunskaper i engelska tyder ingenting på det. Det syns inget intresse för reseberättelser i hennes produktion och hon trycker inte heller hos Holmberg. Senare i livet knöt hon kontakter med Fredrika Bremer och startade en flickpension i Mariestad, så vissa paralleller finns till Wollstonecrafts engagemang för kvinnors utbildning. Widström är möjlig, men kanske inte så trolig.

Carl Gustaf af Leopold fick lite mer än tre poäng för att han översatte Shakespeare och Alexander Pope samt publicerade i Holmbergs tidning Extra Posten, om än inte på hans förlag. Han översatte mycket poesi och dramatik, som Schillers Sång till glädjen, men gav bara ut en enda översättning i bokform. Han översatte ingenting av eller om kvinnor, så Wollstonecraft verkar inte passa in. Albrecht von Lantingshausen (1751–1820) fick fyra poäng för att han säkert kunde engelska och gav ut hos Holmberg. Han är klart möjlig, men har inget speciellt som talar för sig. Catharina Ahlgren (1734–1810) fick också fyra poäng, men tre av dem vilar på ett enda verk. För henne talar ett feministiskt engagemang och kontakter med Hedvig Charlotta Nordenflycht, men hennes översättningar är få och mindre lyckade, samt uteslutande från franska. Dessutom är Ahlgrens verksamhet som författare och publicist noga utforskad av litteraturvetarna Margareta Björkman och Ann Öhrberg. De skulle inte ha missat en koppling till Mary Wollstonecraft om den varit synlig. Ahlgren blir därför en mindre trolig kandidat. Det finns bättre alternativ.

Fem poäng fick Samuel Ödmann (1750–1829). Fjättrad vid sängen översatte han ett fyrtiotal reseberättelser, där Wollstonecrafts resebrev skulle passa in, särskilt som hälften av hans översättningar av geografiska skrifter har engelska original. Dit hör en reseberättelse som Wollstonecraft själv hänvisar till: William Coxe, Travels into Poland, Russia, Sweden & Denmark (1791). Men Raoul J. Granqvist i Svenskt översättarlexikon menar att Ödmann alltid hade förlagor på tyska eller franska, eller åtminstone studerade dem parallellt. Han kunde kanske ha gjort det även med Wollstonecrafts skrifter. För resebreven finns en tysk översättning från 1796, tryckt i Hamburg och Altona, där Wollstonecraft avslutade sin resa. Men direkt från den tyska volymen kan översättningen inte vara gjord, eftersom den är lite förkortad och bearbetad. Det framgår av översättarens efterskrift. Ödmann kanske lärde han sig engelska med tiden. Det enda som i så fall talar mot honom är hans självsvåldiga översättarstil. Granqvist menar att han alltid ändrade i texterna, lade till och drog ifrån. Dessutom sägs han ha haft en predikoton och ett eget budskap. Det rimmar illa med den trogna översättningen från 1798. Men han gillade en blandning av personligt och faktabaserat, just det som Wollstonecraft har, så kanske var han solidarisk med henne. Gustaf Regnér (1748–1819) fick också fem poäng för att han översatte Sapfo och en del texter om äktenskapet samt gav ut en bok hos Holmberg. Men han översatte endast från tyska, franska och latin, aldrig engelska. Jag behåller Samuel Ödmann i minnet och söker vidare.

Sex poäng fick Mårten Altén (1764–1830). Mårten Altén översatte mycket, men mest dramatik från eller via tyska och franska. Någon volym kan vara översatt från engelska. Altén översatte både en reseberättelse och böcker av kvinnor samt gav ut en volym hos Holmberg. Engelskan förblir ett frågetecken och någon inriktning på kvinnofrågor verkar inte finnas. Han är möjlig, men inte trolig.

Sju poäng fick Herman Anders Kullberg (1772– 1834) och Johan Adolf Stechau (1746–1812). Kullberg är en utomordentligt flitig översättare med närmare femtio titlar i Svenskt översättarlexikon. Han översatte kvinnor och böcker av feministiskt intresse: två verk av Madame de Genlis samt Madame de Staëls Delfine (1803–1804). Det mesta han gjorde utkom hos N.M. Lindh i Örebro, men Kullberg knyts till många förlag, dock aldrig till Holmberg. Hans mest kända text, librettot till Trollflöjten, trycktes hos H.A. Nordström. Kullberg har inte översatt några reseskildringar, men har åtta titlar med original på engelska. Frågan är dock om han översatte direkt från engelska. Professor Brigitte Mral som skrivit om honom i Svenskt översättarlexikon menar att det är möjligt. Men det är svårt att veta. Kullbergs första registrerade översättningar är från år 1800, hans namn är utsatt från början, men de första engelska titlarna

var Munken (1800–1804), som han översatte tillsammans med Ulrica Widström, som kunde engelska, och Rosa, eller Tiggarflickan och hennes välgörare (1801–1802) som han översatte från franska. Kullberg har också tre översättningar av Ann Radcliffe, men Italienaren (1803) översatte han tillsammans med mamsell A.C. Nejman,14 knuten till N.M. Lindhs förlag och kanske kunnig i engelska, Julia (1804–1805) översatte han från franska medan det förblir oklart hur det förhåller sig med översättningen av The Mysteries of Udolpho (1805–1806). Kanske hade han då lärt sig engelska. Mot det talar att han samma år gav ut en annan engelsk roman, Richard Sickelmores Edgar, eller Samvetsqvalens magt (1805) då översatt från franska. Kullberg är en klart möjlig kandidat, men kanske lite mindre trolig på grund av språket liksom hans av Mral omvittnade tendens att förändra och förkorta texterna.

Sju poäng fick även Johan Adolf Stechau. Han var en flitig översättare från tyska och franska, ibland även från isländska upplyser Clas-Ove Strandberg i Svenskt översättarlexikon. Över femtio volymer är dokumenterade. Stechau är känd för att följa originalen noga, vilket stämmer med Wollstonecrafts resebrev. Han översätter reseberättelser och biografier, så chanserna ökar att han fastnat för Wollstonecraft. Han samarbetade med Carl Christopher Gjörwell, bodde troligen hos honom och kan ha haft ett intresse för kvinnors historia. Han översatte i alla fall Christoph Meiners Qwinno-könets historia (1789). Han låter också trycka sina översättningar hos Holmberg, bland annat Hufelands populära Konsten att lefwa länge. Han har översatt Benjamin Franklins Hustafla, där originalet är på engelska, men på titelbladet sägs boken vara översatt från franskan. Det är ett avgjort minus, särskilt som det sker 1798. Annars bidrar samarbetet med Holmbergs tryckeri, intresset för reseberättelser, biografier och kvinnohistoria, fliten och troheten mot originalen till att göra honom till lovande kandidat. Det stora frågetecknet är engelskan, men givet hans språkbegåvning och möjligheten att ha stöd av tyska versioner, är det inte omöjligt att han lärt sig engelska. I så fall samlar sig allt till en möjlig översättare av Mary Wollstonecraft. Stechau är också en person som forskningen hade kunnat förbise.

Men det finns en riktigt bra kandidat. Den som vann, med 8 poäng, var Carolina Weltzin f. Rutström (1754–1812). Carolina Weltzin, dotter till den herrnhutiskt inspirerade kyrkoherden Anders Carl Rutström, kunde engelska, franska, tyska och danska, skrev dikter, brevväxlade med Gjörwell och kände Anna Maria Lenngren. Både Bellman och Leopold dedicerade dikter till henne. Hon hör till de tidiga kokboksförfattarna och översatte gastronomiska verk, även från engelska. Mer relevant är att hon översatte flera reseskildringar. Mest imponerande är fyrbandsverket Samling af korta resebeskrifningar (1–4, 1802–1806) på sammanlagt över 800 sidor. Kanske är det problematiskt att Wollstonecrafts resa inte tagits med, men eventuellt var urvalet bestämt av någon annan eller så tyckte hon själv eller förläggaren att Wollstonecrafts resebrev redan fanns utgivna i sin helhet. Weltzin blev änka 1787 och ägnade sig åt omfattande översättningsarbete. Professor Maria Sjöbergs artikel om henne i det digitala Svenskt kvinnobiografiskt lexikon framhåller att hon översatte Caroline Auguste Fischer f. Venturini (1764–1842) som argumenterade för jämlikhet mellan könen, och poeten Caroline Rudolphi (1753–1811) som krävde bättre utbildningsmöjligheter för kvinnor.15 Weltzin ger inte ut hos Holmberg, vad vi vet, men hos Nordström, som ibland samarbetade med Holmberg. Hon kan engelska, översätter från engelska, översätter reseberättelser och verk av kvinnor med feministiska budskap som ligger nära Wollstonecrafts idéer. Kanske fångades hon av Wollstonecrafts text och var blygsam med sina förstlingsverk. Carolina Weltzin stiger fram som den bästa kandidaten.16 Jag önskar bara att någon visste vad hon gjorde de sista åren av 1700-talet. Inga släktbrev från den tiden tycks bevarade, inga bilder heller. Problemet att hon inte är känd för någon översättning före år 1800 kan eventuellt vändas till hennes fördel. Om hon hade översatt en rad skrifter från dessa år hade hon antagligen inte hunnit med Wollstonecraft. Tomrummet är ju dessutom utgångspunkten – att Wollstonecrafts volymer från 1798 och 1799 inte finns med någonstans.

Något definitivt svar kan jag inte komma fram till. Om översättaren gjort endast denna insats, anonymt, och sedan försvunnit i historiens dunkel, så kan jag inte hitta honom eller henne. Men undersökningen har gett en viss överblick över det sena 1700-talets översättare och resulterat i en

verkligt seriös kandidat, en vinnare, och några reserver. Jag garderar gärna med Herman Anders Kullberg och Johan Adolf Stechau, men Carolina Weltzin f. Rutström får min röst som översättare av Mary Wollstonecrafts sena skrifter och framför allt hennes resebrev.

NOTER

1. Anna Maria Lenngren föreslås t.ex. som översättare av Wollstonecrafts roman Maria, or the Wrongs of Woman (1798) av Anna Schnell i Portraits of Wollstonecraft: Portraiture, Reception and Biographies, 1, red. Eileen Hunt Botting (London: Bloomsbury Academic, 2021), s.200. 2. Holmberg startade även Extra Posten. Se J. Viktor Johansson, Extra Posten 1792–1795: Studier i 1790-talets svenska press- och litteraturhistoria, 1, Tidningens historia, dess politiska och litterära innehåll (Göteborg, 1936). 3. Mail från bibliotekarie Andreas Nilsson 2022-03-20 efter tips från bibliotekarie Linnea Berg, Karlskrona stadsbibliotek 2022-03-18. 4. Mail från bibliotekarie Thomas Drugg vid Östersunds bibliotek 2022-03-21. 5. Sista Styfvern kallades ofta krogar i städernas utkanter. Där kunde man göra åt sina sista mynt. Krogar med detta namn har funnits i Helsingborg och i Landskrona, men också i Stockholm. Sista Styfverns trappor går ännu från Fjällgatan till Stigbergsgatan på Söder. 6. Mail från Maja Rahm 2022-03-22. 7. Den senaste internationella forskningen på området tycks se det manliga perspektivet som en fiktion. Dedikationen till mostern finns översatt till engelska i Botting, Portraits of Wollstonecraft, 1, s.200f, samtidigt som hypotesen framförs att det är Anna Maria Lenngren som gjort översättningen.

8. Stockholms Posten nr 177, 4 augusti 1798 s.1. 9. Stockholms Posten nr 179, 7 augusti 1798 s.3. 10. Åbo tidningar nr 2–3, 6, 10; 9 januari, 16 januari, 6 februari och 6 mars 1797. Serien avslutas med kritiska kommentarer och en ilsken insändare som nästan tror att Franzén själv diktat allt för att få framföra sin kritik. Tack till docent Martina Reuter som lyfte fram detta. 11. Ludvig Berggren, ‘Carolina Weltzin’, Svenskt översättarlexikon. Hämtad 2022-04-16. 12. Till de 22 namnen från Svenskt översättarlexikon läggs Lantingshausen, Rutström och Thorild, totalt 25 personer. 13. De nära relationerna mellan Lenngren och Holmberg påpekas i Botting, Portraits of Wollstonecraft, 1, s.200. 14. Anna Chr. Nejman f. 1779 finns listad på MyHeritage. Hämtad 2022-04-18. 15. Maria Sjöberg, ‘Carolina (Carolin) Weltzin’, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon. Hämtat 2022-03-25. 16. Den som vill betona kopplingen till Anna Maria Lenngren kan fästa sig vid att Lenngren under sin sista svåra sjukdom enligt Frans Michael Franzén bara ville träffa två personer, sin man och Carolina Weltzin. Det handlar visserligen inte om översättaren utan om hennes dotter, född 1788, men vittnar ändå om en nära kontakt.

En kvinna som inte är nöjd med endast köksbestyr. Se på hennes blick och den öppna vädjande handen. Eller se på den förstående kvinnan som sitter bredvid. Någon av dem skulle kunna vara vår anonyma översättare. Pehr Hilleström d.ä. (1732–1816), Hushållsbestyr, 1794. Nationalmuseum, NM 1646.