Nyheter & Noterat

Mannen som byggde ett tidningsimperium: En bok om Erik Åkerlund Kjell Åkerlund. 343 s. Nacka: Kjelltorp förlag, 2021. isbn 978-91-527-1123-1 Åhlén & Åkerlunds förlag förknippas oftast med utgivning av massproducerad ‘förströelseläsning av god kvalitet’– citatet är hämtat från Nordiskt lexikon för bokväsen (d.2, 1962) – som Julstämning och Bland tomtar och troll. De initierade kanske även drar sig till minnes veckotidningar som Vecko-Journalen, Husmodern och Filmjournalen.

Bland tomtar och troll, årgång 1, 1907. Omslag. – Konstnären John Bauer stod länge bakom sagosamlingens illustrationer. Den första årgången innehåller både kända folksagor och konstsagor av olika författare.

Bildmaterialet i dessa produkter var avgörande för deras popularitet. Upplagorna var enorma. Pådrivande i försäljningen var även en massiv reklam och marknadsföring, en effektiv organisation av agentnätverk och smarta affärsmetoder.

Bakom Åhlén & Åkerlund står grundarna Johan Petter Åhlén och Erik Åkerlund. Företaget startar 1906 i Göteborg och flyttar 1914, efter köp 1913 av Nordiska förlaget, till Stockholm. Åhlén

Julstämning 1906. Omslag. – Signaturen på omslaget till första årgången av Julstämning pekar mot konstnären Gustaf Thure Wallén. Rödsticket i reproduktionen av hans målning vittnar om att färgtrycket ännu var en vansklig teknik. Den skulle snart förbättras.

Gurli Hertzman-Ericson, Ett uppvaknande: berättelse. Omslag. – Bakom omslagets signatur ‘I.U.’ står den ofta anlitade bokkonstnären och tecknaren Ingeborg Uddén. Boken ingick i förlagsserien En Kronas Böcker af Svenska Författare. Hertzman-Ericson var som författare verksam både inom den lättare underhållningslitteraturen och inom mera krävande genrer.

& Åkerlund lägger under sig allt flera företag, och förlagsträdet kommer snart att omfatta flera grenar, bland annat sätteri, tryckeri, bokbinderi och en litografisk avdelning.

Julstämning med första nummer 1906 präglades, såsom gängse i genren ‘jultidningar’, av ett blandat innehåll i ord och bild. De klichétryckta illustrationerna var av hög kvalité. Succén med Julstämning lägger den ekonomiska grunden till Åhlén & Åkerlunds expansion som fortsätter 1907 med den årligen utkommande sagosamlingen Bland tomtar och troll. John Bauer bär under flera år ansvaret som illustratör men avsäger sig uppdraget 1914 efter osämja med Erik Åkerlund. Efter flera mellanspel med olika tecknare inträder Einar Norelius 1926 som illustratör, följd 1980 av Hans Arnold och andra.

Vecko-Journalen, startad 1910 som Illustrerad veckojournal, kan betraktas som Sveriges första moderna veckotidning och var sedan 1914 den första svenska tidskriften med illustrationer i djuptryck.

Åhlén & Åkerlunds utgivning av skönlitteratur i billigboksegmentet är kanske mera okänd. Här kan nämnas en serie ‘enkronasböcker’, startad 1907, och en svit ‘25-öresböcker’. Inriktningen är främst nya böcker av svenska författare. När billigbokmarknaden avmattas i början av 1920-talet på grund av prishöjningar startar Åhlén & Åkerlund bland annat en serie ‘Klassiska romaner’, redigerad av Fredrik Böök. 1926 lanseras en serie bundna böcker på ‘fjäderlätt papper’ med titlar av kända in- och utländska författare.

Barn- och ungdomsböcker var också en specialitet. Långlivade och mycket spridda blir Flickornas julbok och Pojkarnas julbok. Det journalistiska sinnet för nyheter manifesterar sig bland annat i illustrerade album, 1912 ett om Olympiska spelen i Stockholm, 1914 ett om bondetåget. Utgivningen av fackböcker är måttlig och begränsad till lättsmält humaniora, biografier samt handböcker.

Åhlén & Åkerlund hävdar sig väl i det tidiga 1900-talets expansiva förlags- och tryckeribransch och blir en mäktig aktör i förlagsvärlden. När Erik Åkerlund 1921 blir ensam innehavare av Åhlén & Åkerlund, är hans företag Bonniers främsta konkurrent, ett förlag med en betydligt längre tradition och ett stort kulturellt kapital.

Framåtandan och sinnet för den växande medieindustrin sviker inte Åkerlund och 1923, två år innan Sveriges Radio startat sina sändningar, inleder hans företag försökssändningar i radio med Sven Jerring som bärande röst.

Åkerlunds tempo är högt i både affärsliv och privatliv. Han är också en kändis, uppmärksammad för sin explosiva framfart och sitt luxuösa leverne. Mot slutet av 1920-talet är han trött och sliten och börjar tappa fokus på sitt företag. Då inget av hans barn befinns vara ämnat för att överta hans imperium, och hans driftiga syster Anna nekat att ta över, beslutar sig Åkerlund för att sälja sitt företag till Bonniers. Överlåtelsen sker 1929.

Affären går snabbt, och Åkerlund kom att ångra den. Hans krafter är dock inte helt uttömda, han uppfinner sig själv på nytt. Efter försäljningen närmar han sig den framgångsrike Ruben Rausing, och 1930 inregistreras förpackningsföretaget AB Lito & Kartong Åkerlund & Rausing. 1933 löser Rausing ut Åkerlund.

Pojkarnas julbok 1915. Omslag. – P. [Per Linus ‘Petter’] Lindroth står bakom omslag och illustrationer i första årgången av Pojkarnas julbok. Boken innehöll en äventyrsberättelse av Ebbe Lieberath, pionjär inom svensk scoutrörelse, och var riktad till ‘scouter och andra pojkar’. Vecko-Journalen. Raritetsnummer, Stockholm 1927. Omslag. – Till Erik Åkerlunds 50-årsdag utgavs ett ‘raritetsnummer’ av Vecko-Journalen, ägnat festföremålet. På omslaget återgavs Ivar Kamkes porträtt av Åkerlund som jägare tillsammans med hundarna Fellow och Bess.

Tidningsbranschen och de stora drakarna blir nästa utmaning. Åkerlund ger sig in i en ekonomisk brottningsmatch med Torsten Kreuger, sedan 1927 ägare av Stockholms Dagblad, Stockholms-Tidningen och Aftonbladet. Den matchen ser Åkerlund ut att vinna, och 1937 står han på toppen av sin karriär som tidningsmagnat. Oväntat och förkrossande för honom själv förlorar han slaget.

Åkerlund har bränt sitt ljus i båda ändar och dör 1940 i slag, 63 år gammal. Han är då ovän med såväl systern Anna som sin gamle kompanjon J.P. Åhlén, Bonniers och Ruben Rausing. Förlagsnamnet lever vidare men ändras 1989 till Bonniers Tidskriftsförlag.

En bok om Erik Åkerlund har kommit i min hand: Mannen som byggde ett tidningsimperium. En bok om Erik Åkerlund (2021). Namnet på bokens författare saknas på omslaget, som domineras av Oscar Björcks porträtt av bokens föremål, och det är nedtonat på titelsidan: Kjell Åkerlund. Utgivare är Kjelltorp Förlag. På omslagets baksida presenteras bokens upphovsman som Erik Åkerlunds sonson. Det är en inte oväsentlig upplysning, och den låter läsaren ana att förlag och författare är identiska. På en flik av bandet informeras om Kjell Åkerlunds bakgrund som journalist och egen företagare.

I ett förord citerar Kjell Åkerlund litteraturvetaren Per Rydéns kommentar om Erik Åkerlund i inledningen till antologin Veckopressen i Sverige (1979): ‘Jämfört med den roll han spelade inom svensk veckopress är han enastående anonym.’

Den situation Rydén beskriver förändrades genom Johan Svedjedals Bokens samhälle (1–2, 1993) där både företaget Åhlén & Åkerlund och personen Erik Åkerlund ägnas flera sidor. Är man på spaning efter ett helfigursporträtt och en mera inträngande personskildring har Rydéns omdöme ändå haft fortsatt giltighet.

Flera svenska kvalitetsförlag, och i viss mån

även deras ledare, har behandlats och kommenterats i böcker. Bland boktryckarna har Waldemar Zachrisson fått sin biografi, däremot saknas en sammanhållande presentation av hans inflytelserike kollega Hugo Lagerström, utgivare av Nordisk Boktryckarekonst och flera mönsterbildande publikationer. En liknande lucka i litteraturen gäller Simon Söderstam som var Åhlén & Åkerlund synnerligen tekniskt behjälplig vid införandet av djuptrycket, men som snart gick sin egen väg för att 1918 grunda Nordisk Rotogravyr, nydanande inom området illustrerad facklitteratur.

En förklaring till den begränsade biografiska litteraturen om det tidiga 1900-talets ledare inom förlags- och tryckeribranschens kan vara bristen på källmaterial. Det rör sig ofta om män i farten som inte hinner verbalisera sina förehavanden skriftligt. I den mån korrespondens och räkenskaper finns bevarade, kan företagens ekonomiska och möjligtvis även strategiska utveckling belysas. En fördjupad personskildring av företagens ledare måste dock bygga på andra källor.

Liksom flera framgångsrika entreprenörer i sin generation kom Erik Åkerlund från relativt enkla förhållanden, i hans fall från en uppåtstigande medelklass – fadern var folkskollärare och småföretagare. Sonen Erik, född 1877, ansågs ha ‘läshuvud’ men lämnade snart läroverket för handelsskola och blir en ‘selfmade man’. Han är ett av fyra syskon, systern Anna står honom nära innan deras vägar skiljs.

Porträttfotografier av Erik Åkerlund från olika perioder tyder på energi och viljestyrka, och i karriären väger hans drift att slå sig fram inte sällan tyngre än hans moraliska kompass. Sedan Åkerlund stulit en tidskriftsidé, avlossar författaren och tidningsmannen Erik Lindorm 1927 en salva och anklagar honom för att ‘med största välbehag’ sluka sin konkurrenter levande. ‘Litet av smak av lurendrejeri’ präglade enligt Lindorm alla Åkerlunds affärer.

Det rymliga samvetet var en tillgång i affärsvärlden. Erik Åkerlunds inkomster var svindlande, och han lät kapitalet arbeta. Företaget var dock inte allt för honom, egot krävde även bekräftelse och investeringar av annat slag. Åkerlund saknade varken personlig fåfänga eller ett generöst sinne för det grandiost storslagna, och han skapar på flera sätt ett äreminne över sig själv, främst genom fysiska manifestationer som Villa Åkerlund i Diplomatstaden och den stora gravvården på Norra begravningsplatsen.

Kjell Åkerlund kan konsten att berätta en intresseväckande historia – i andra händer kunde skildringen av den märklige Erik Åkerlund ha blivit betydligt torrare. Det porträtt Kjell Åkerlund förmedlar av sin farfar är knappast skonsamt men heller inte ohövligt. Som nyfiken och grävande journalist lyckas han också behålla den distans som är nödvändig för berättelsens trovärdighet. Imperiebyggarens kommersiella framgångar framträder i relief mot privata konflikter som osämja mellan syskon, tillkortakommanden som familjefar och äkta make.

Minst en tredjedel av bokens ca 340 sidor är direkt relaterade till förlags- och tryckeribranschen. Sidorna är tryfferade med drygt 250 illustrationer, främst fotografiskt material. För de specialintresserade finns även information om Åkerlunds privata lidelser som exklusiva båtar och bilar, hundar och jakt, musik.

Genren ‘liv och verk’ är inte helt lätt att hantera, framför allt inte om framställningen gäller en person som agerar febrilt i flera olika riktningar. De möjliga infallsvinklarna är många, och risken finns att en författare förlorar sig i en skog med alltför många träd. Kjell Åkerlund har valt en huvudsakligen tematisk framställning med en kronologisk ordning inom varje kapitel eller avsnitt och lyckas undvika de mest riskabla hindren. Framställningens många ingångar får stöd i en utförlig innehållsförteckning.

Enligt Kjell Åkerlund har mycket källmaterial om Erik Åkerlund gått förlorat. Att döma av bokens avslutande redovisning av utnyttjat material har författaren grävt rejält i det som bevarats. I redovisningen förhåller han sig relativt fritt till akademisk tradition och gängse förlagspraxis. Mera besvärande för orienteringen i materialet och för en fortsatt kunskapsuppbyggnad är bristen på personregister.

Mannen som skapade ett tidningsimperium är en intresseväckande och rik skildring av en färgstark man i förlagsvärlden. Kjell Åkerlund tar läsaren med på en hisnande färd i en värld som kan förefalla både overkligt avlägsen och tätt inpå. Magdalena graM

· MINA ANTIKVARIAT ·

Där man bor ska man se till att det finns ett antikvariat.

Under mitt första studentår var jag inhyses i en patriciervåning på Kungsgatan 3 i Stockholm. Inte långt från Kungl. biblioteket, men ännu närmare till Björck & Börjesson som jag blickade ner i från matsalsfönstret, över Norrlandsgatan. Antikvariatet var i tre våningar, och i samma byggnad låg Konditori Ogo, lämpligt nog. Där kunde man slå sig ned i lugn och ro med sitt nyförvärv.

Under några år på åttiotalet levde jag i Mellanskåne. Då hade jag nära till Kastberga Antikvariat strax utanför Eslöv. Slottsfrun Catharina Crafoord hade inrett loftet på en vitmenad stallbyggnad med vitriner för praktverk och rariteter jämte skinnsoffor för den lässugne. Dit for jag mest för att vila och njuta, inte för att köpa. Vart tog allt detta sedan vägen, när frun avled?

En annan trevlig rastplats var Pica Pica, på Sturegatan i Sundbyberg, min uppväxtstad. Det antikvariatet drevs av Christer Griborn och rymdes i en före detta cigarrbod. Till Christer gick jag med kassar av utgallrade böcker; för tjugo stycken lovade han hålla utkik efter en speciell volym, som jag ville komma över, och så bytte vi enligt växelkursen 1:20. Det var mycket rationellt, man slapp att ackordera.

Inne på Pica Pica bryggdes alltid gott kaffe. En dag frågade jag Christer, om jag fick utnyttja hans toalett. Det gick bra. ‘Men se till att dörren inte går baklås.’ Naturligtvis gick den i baklås. Det dröjde halvannan timme, innan låssmed kom. Men det var inga problem. Toaletten var fullproppad med böcker. Ska man bli inlåst, bör det vara på ett antikvariat. Dessutom fick jag ett gott skäl att inte gå på ett sammanträde, som jag hade ojat mig för.

Christer måste avveckla sin rörelse på grund av ohälsa. Vad skulle han göra av sitt bokstånd? Jag bjöd dit bokförläggaren Kjell Peterson, av Handelskammaren godkänd värderingsman. Han nämnde en summa. Christer nickade. Hindret var, att jag att jag inte hade någon bra lokal för böckerna. Annars kunde jag ha blivit antikvariatbokhandlare, i ett skede av mitt liv, då jag egentligen inte hade något yrke.

Ett par mil från skrivarstugan i Giresta finns Janssons antikvariat, ‘Enköpings enda’, som det står på hemsidan. Där doftar rök från piptobak. Kvitton skrivs för hand. Jag brukar få med mig några få titlar per säsong, alla i god kondition. Och i närheten är Konditori Drott, med sin oefterhärmliga femtiotalsatmosfär. Öppnar redan klockan fem på morgnarna. Av Panacheserien har Jansson ett fint urval. Affären ligger i souterrängsplanet till en grön arbetarlänga.

Under en forskarsejour i Göteborg hade jag en gästlägenhet på Husargatan i Haga, mitt emot Danelius revolutionära bokhandel, sedan länge nedlagd. I samma kvarter som min tillfälliga bostad håller Antikvariat Röde Orm till. Det var där jag första gången fick syn på Nils Linde-band, som jag sedan började samla på. Granne till Röde Orm är kaffehuset Husaren, en plats för meditation.

De boksamlande makarna Öhman gjorde sig av med sina två butiker i Göteborg och köpte en fastighet i Ravlunda på Österlen. Dit kom jag resande en morgon i april. Jag visades omkring i en av de fyra längorna, vackert inredd med nya svarta klinkergolv, alldeles nedanför kyrkan. Där förvarades deras boklager. Makarna hade tagit över allt från Bengt Anderberg (14000 nummer), Uno Myggan Ericsson och gamle Göteborgskommunisten Nils G. Holmberg.

Efter ett tag insåg jag, att det var den här gården jag var på vippen att köpa sommaren 1980. ‘Den är stor’, sade jag. ‘800 kvadratmeter boyta’, svarade mannen. Herregud, vilken tur att köpet inte blev av! Då hade jag förmodligen fått så mycket annat att ägna mig åt än böcker.

Ur Nisse Holmbergs Nachlass tog jag med mig en skinnbunden kåserisamling av Gustaf Johansson, Ny Dags mångårige chefredaktör, som ibland skrev otroligt bra kupletter åt Karl Gerhard.

Sedan åkte min gymnasiekamrat Jan-Erik Öhgren, den vittberömde antikhandlaren, och jag till Gästgiveriet i Brösarp för att begrunda våra öden.

anders bjÖrnsson

En nyupptäckt bild av Ivar Conradson T avlan stod lutad mot en vägg i bortre delen av lägenheten. Glaset behövde verkligen rengöras, det gick knappt att urskilja den mörka kolteckningen där bakom. Ändå visste jag genast vem som gjort bilden: Ivar Conradson.

För tio år sedan gjorde jag och fotografen Johannes Samuelsson en inventering av samtliga teckningar och målningar av Conradson (1884–1968) vi kunde spåra. Det blev knappt tio stycken, vilka redovisades i en artikel i tidskriften Provins. I och för sig hade Conradson bara två utställningar, en på Norrlands nation i Uppsala 1907 och en i Hallins konsthandel i Stockholm 1909. Hur många bilder han totalt framställt är svårt att veta, kanske inte fler än de fyrtiofyra som en tryckt förteckning till nationsutställningen upptar.

Bildskapandet sammanföll för Ivar Conradson med hans korta, intensiva tid som poet. Han debuterade 1906, och redan året därpå publicerades hans tredje diktsamling Hjärtats frid, den blödande. Fredrik Bööks nedgörande recension, i praktiken en offentlig moralisk anklagelse, bidrog till en formlig hatkampanj i dagstidningar och boulevardpress. Conradson och hans vapendragare Gustaf Otto Adelborg sågs som ungdomens förförare och deras homosexualitet som ett tidens gift. Följden blev att Conradson tystnade som författare och konstnär och att hans vän flydde till Berlin.

Adelborg återvände via Sankt Petersburg till Sverige efter den ryska revolutionen. Från sitt innersta rum på Björck & Börjesson blev han en av landets mest välkända antikvariatbokhandlare, och på sin ålders höst en frispråkig memoarförfattare. På omvägar återvände också Conradson, hjälpt av Adelborg, till litteraturen. Den besynnerliga hatskrift mot katten som utkom 1927 under signaturen ICN blev så småningom ett samlarobjekt, en eftersökt kuriositet. Femtio år senare återutgavs Om djur och om människan och djurvärlden: Huvudsakligen om en liten och inställsam rovlysten, om det skydd den får hos människorna, om kelandet med den.

Det är dock dikterna, vilka radiomannen och författaren Carl Magnus von Seth samlade i en volym 1979, som utgör den betydelsefulla delen av Conradsons författarskap. Hans naturpoesi har ett intimt samband med hans bildvärld. Dess variation är mycket liten: i kolteckning efter kolteckning återkommer likartade skymningslandskap med ensamma träd. Aldrig några mänskliga gestalter.

Det är melankoliska bilder, men utan all sentimentalitet. I sin motiviska och stämningsmässiga konsekvens kan de antingen förefalla ganska intetsägande eller märkligt fascinerande. (Conradsons fåtaliga oljefärgsskisser, för att använda beteckningen från 1907 års verklista, förefaller ha haft liknande motiv men i en annan, blå färgskala. Jag har bara sett en enda.)

Ivar Conradsons konstnärskap blev lika kortvarigt som hans poetiska författarskap. Han återvände aldrig till de ensamma träden eller till skymningsstämningarna. Från 1930-talet till sin död bedrev han i tysthet, utan att erbjuda någon text till publicering, en bitter polemik mot kristendomen men också mot nazismen. Han tålde inte något system som i hans ögon hindrade människans fria tanke och moral.

Här stod jag nu inför en ny bild av Ivar Conradson. En upptäckt, och trots att kolteckningen kanske inte lade mycket till min uppfattning om hans bildvärld fylldes jag av den här alldeles speciella ivern och glädjen som både forskare och samlare känner igen. I omvärldens ögon är föremålet eller textstället som hittats oftast helt ointressanta, för den som ser dem i sitt sammanhang kan de ha en avgörande betydelse.

Och det är, för den som ger sig tid att studera teckningen, en egendomlig bild. Vad gäller komposition och teknik kan den kallas sofistikerad lika väl som amatörmässig. Till vänster sträcker sig två tallstammar mot himlen. Det är sneda, hårt åtgångna träd, bara på det högra finns ett par grenruskor kvar. En vattenyta försvinner åt höger och speglar den disiga kvällshimlen och några tätare lövträd utmed stranden, björkar eller alar. En höjdsträckning bildar horisont strax under mitten av bilden.

Kanske är vattnet en mellansvensk sjö eller vik, men troligare en norrländsk älv. Conradson, född i Skellefteå, hämtade motiv såväl från sin uppväxtmiljö som sin senare uppländska och sörmländska omgivning, men som alltid får jag känslan av att hans teckningar är gjorda ur minnet. Det verkar inte troligt att han haft med sig papper och kol ut i naturen, formatet är här också för stort. Viktigast är intrycket av att hans bilder är symboliska snarare än realistiska. Det är själstillståndet, inte landskapet, som han vill avbilda.

foTo håkan lindquisT

I och med att motivet var så svårt att urskilja bakom glaset lyfte jag upp tavlan och vände och vred på den. Då framträdde en sista detalj, namnteckningen högst upp till höger. Den är gjord i blyerts och nästintill osynlig mot kolhimlen. På sitt sätt är den typisk för hela bildens bortvändhet, för dess ovilja att höja rösten och slå ut med armen. Här råder stillhet, här är ingen plats för gestik.

Den väl dolda signaturen var det enda nya jag kunde visa bildens ägare, poeten och före detta studierektorn K. Sivert Lindberg. Han har haft tavlan i sin ägo i sextio år och vet mycket väl vad den är. Det var också hans kunskap om Ivar Conradson som gjorde att han en gång fick den. Det bör, menar K. Sivert, ha varit på senhösten 1964. Under ett samtal mellan honom och hans chef, rektorn på Beskowska skolan vid Humlegården K.G. Kökeritz, kom Conradson på tal. Kökeritz hustru var nämligen fosterdotter till dennes betydligt mer välanpassade bror, vinimportören Erik.

När K. Sivert visade sig känna till Conradson gick rektorn fram till kassaskåpet på sin expedition, lyfte ut den ganska skrymmande tavlan och skänkte bort den på stående fot. Kökeritz verkade närmast tacksam över att ha fått ett tillfälle att göra sig av med teckningen. Hade den samma ram? frågar jag och K. Sivert bekräftar, bilden är i precis samma skick som när han fick den. Den är svår att hänga, bilden är mörk som den är och glaset ger besvärliga reflexer, därför har den blivit stående på golvet i den lägenhet som han och Karin flyttade till för ett antal år sedan.

Men här står tavlan framme och göms inte undan i ett kassaskåp. K. Sivert Lindberg hörde till samma studentlitterära krets som Sven Lindqvist, Tomas Tranströmer och Bo Grandien, och genstörtiga författare som Vilhelm Ekelund, Ivar Conradson och Gustaf Otto Adelborg var just sådana de läste medan de prövade sig fram mot sina egna röster.

Så olika värden kan vi åsätta ett föremål, en bild eller en bok. Nu är glaset rengjort, teckningen uttagen och avfotograferad av författarkollegan Håkan Lindquist, och så läggs ytterligare en bild till Ivar Conradsons kända verk. När kolteckningen på nytt satts i sin ram ska jag bära tillbaks den till sin ägare.

jonas ellersTrÖM

Husryssar och jesuiter Det var i den gamla goda tiden. På sovjetambassaden vid Parkgatan i Helsingfors flödade vodkan i dricksglas och kaviaren åts med matsked. Ambassadpersonalen bestod till största delen av spioner, välutbildade i Moskva, där de också lärt sig stationsortens språk. De som ansågs vara i besittning av viktiga upplysningar – eller som åtminstone själva trodde så – kunde erhålla en s.k. husryss. Han (icke hon) hade som uppgift att ta reda på väsentliga upplysningar om Finlands moraliska försvar; det militära var en offentlig hemlighet.

Under 1990-talet gick Sovjetunionen sin upplösning till mötes. Uttryck som glasnost, offentlighet, och perestrojka, ombyggnad, lanserades av president Gorbatjov. Husryssarna fick också i uppdrag att bistå intresserade från västländerna. Arkiv och bibliotek öppnades för otrogna. Vid mina första möten med min husryss berättade han, att han ingalunda var ryss utan ukrainare. Så fick jag lära mig skillnaden mellan dessa två folk och nationer. – Våra samtal fördes för övrigt på svenska, vilket min husryss fullständigt behärskade.

Det fanns i de ryska arkiven, som varit stängda för oss sedan revolutionen 1918, en mängd nyttiga upplysningar. Det gällde inte minst de adliga ätternas och ättegrenarnas öden i Ryssland, där många försvann under revolutionens omvälvningar. I Finland och överhuvudtaget Västeuropa rådde den uppfattningen, att dessa öden för alltid skulle bli okända och släkternas öde att dö ut. Emellertid kom de följande årens utveckling att visa, att denna slutsats varit förhastad. Ättemän, ättegrenar och rentav hela ätter, vilka enligt ovanstående uppfattning strukits ur Finlands adelskalender, befanns fortfarande leva kvar i Ryssland, medvetna om sitt ursprung och med en uttalad vilja att återknyta de i över sjuttio år brutna banden med Finland.

Tack vare kontakterna med min husryss, blev jag i tillfälle att i min egenskap av redaktör för Finlands adelskalender, återuppliva både ätter och ättegrenar. Tyvärr var en av konsekvenserna av Sovjetunionens upplösning att husryssarna blev rapellerade av Ryssland och hela systemet försvann. De öppna arkiven kom att fortleva endast några år, därefter sänkte sig järnridån åter och ett svårforcerat stängsel infördes.

För oss svenskar och finnar är kontakterna mellan Karl XII och kosackhetmanen Mazepa välkända. De oroliga regionerna i östra Mitteleuropa tycks ständigt ombyta herrar. För att använda dagens politiska statsbeteckningar, härskar där nu Tyskland, Polen, Litauen, Ryssland, Belarus, Ukraina och kanske någon stat till, ty sådana är det ingen brist på.

Mohilev i dagens Belarus grundades 1267 i Litauen. Staden är säte för en katolsk kardinal, vilket visar dess betydelse för den katolska kyrkan. Till Mohilevs stift hörde tidigare katolikerna i Finland, tills dessa fick ett eget stift under 1920-talet. Mohilevs polska traditioner vårdas fortfarande av katoliker i Finland.

Grodno räknar sin anor från 1100-talets Litauen och sedermera Polen. I staden fanns ett jesuitcollegium som utgav och tryckte böcker, vilka blev väl uppskattade i Europa. Grodno hade olyckan att väl ofta byta herrar men staden Grodno hette så hela tiden och Grodnotrycken är därför lätta att spåra. Under den ryska tiden på 1800-talet låg här ett husarregemente känt för sina café-au-lait-färgade hästar, för att citera generalen Gustaf Mannerheim.

Störst i denna räcka städer var det 1259 grundade Lemberg, som det hette på tyska fram till revolutionen 1918, därefter Lviv på ukrainska. Lviv är säte för icke mindre än tvenne kardinaler, ty de religiösa förhållandena är komplicerade till ytterlighet. Här fanns en mängd vetenskapliga inrättningar, stödda av en ukrainsk vetenskapsakademi, ett jesuitcollegium med flere.

Våren 1915 hade general Gustaf Mannerheim utnämnts till chef för den ryska 12 kavalleridivisionen, som då stod söder om Lemberg. Ett av de fyra kavalleriregementen var Achtyrska husarregementet, som hade kejsar Nikolaj II:s syster storfurstinnan Olga som hedersöverste. Divisionen försvarade Galizien, men den österrikisk-ungerska armén tog ändå Lemberg hösten 1915. Här tilldelades Mannerheim ryska Sankt Georgsorden av 4:e klassen, en utmärkelse han bar intill sin död.

Jag har en bok som kommit från jesuitercollegiet i Grodno. Det är Herman Bodius, Vnio Dissidentivm, tryckt hos Nicolaus Bryling i Basel 1551. Den är inbunden i en kopia av det förstörda originalbandet, träpärmar med rödbrunt läderband, rik svart blindpressning och spännen, utfört av V&K Jokinen i Helsingfors 1972. På titelbladet har antecknats ‘Collegij Grodn: Soc: IESU Ao 1745’, jämte andra svårtydda anteckningar. Året 1745 innebär att boken inte är krigsbyte, utan då tillhörde Grodno redan Ryssland. henrik degerMan

frick och nádas 2022. foTo jonas Modig Péter Nádas får Berman Literature Prize 2022 Motiveringen lyder: ‘Péter Nádas tilldelas Berman Literature Prize för sin självbiografiska roman llluminerade detaljer där han med knivskarp iakttagelseförmåga och bedövande konstnärlig lyskraft visar att en enskild människas liv kan rymma ett mikrokosmos som i varje ögonblick och detalj vrider sig utåt mot 1900-talets större universum av förluster och katastrofer.’

Péter Nádas finns i rikt mått översatt till svenska, där Fripress var först ut med Slutet på en familjeroman (1979). Därefter följde Minnesanteckningarnas bok, Minotauros, Egen död, Fotograferingens vackra historia, Parallella historier samt den nu pågående utgivningen av Illuminerade detaljer (två band). – Prisutdelningen sker vid en ceremoni i Stockholm den 24 oktober 2022.

péTer nádas © copyrighT gáspár sTekovic

Medarbetare i Biblis 98 anders bjÖrnsson har senast, tillsammans med Björn Rombach, redigerat forskarantologin Lägga döden till rätta (Santérus); henrik degerMan är ordförande i Sällskapet Bokvännerna i Finland; jonas ellersTrÖM är författare och förläggare; per engsTrÖM är anställd på Malmö Konsthall där han sköter bokhandeln sedan snart 30 år, var med och startade och drev tidskriften Pequod i ca 20 år (och förlaget Pequod Press under dess första 14 år); Magdalena graM är fil.dr i konstvetenskap; jakob kihlberg är forskare vid institutionen för idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet; anna lanTz är handläggare vid Hagströmerbiblioteket, Karolinska Institutet; elisabeTh Mansén är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet; jonas Modig är ordförande för Folke Dahlberg Sällskapet; asTrid nilsson är latinforskare, Språk- och litteraturcentrum vid Lunds universitet.