Xylografisk politik. Massproducerade nyhetsbilder och frågan om folkstyret vid 1800-talets mitt Jakob Kihlberg

jakob kihlberg

Xylografisk politik

Massproducerade nyhetsbilder och frågan om folkstyret vid 1800-talets mitt

ser skickade till England av en korrespondent i New York.2 Det får anses utgöra en förhållandevis snabb visuell nyhetsförmedling, med tanke på att minst tio dagar vid den här tiden gick åt för transport med ångbåt över Atlanten samt det tidsödande arbete som sedan krävdes för att i London, utifrån de översända skisserna, teckna en bild på träblock och arbeta fram en gravyr som kunde sättas tillsammans med text. Förvisso kunde det senare arbetet, som ofta var fallet vid den här tiden, snabbas upp genom att de olika delarna av bilden delades upp och graverades på olika trästycken som sedan sattes ihop till en sammanhängande tryckform med hjälp av bultar på undersidan.3 Att man gått tillväga på det sättet även i det här fallet kan anas av det vertikala streck som sammanfogningen av två distinkta delar skapat mitt i bilden, trots tydliga försök att jämka samman de linjer som på respektive del återger natthimlen.

Denna illustration, som med viss fördröjning återger vad som uppfattades vara en viktig nyhetshändelse i samtiden, är på många sätt typisk för hur just politisk mobilisering i den anglosaxiska världen återgavs i det framväxande nätverket av illustrerade nyhetstidningar i Europa under 1840-talet. Bilder av massmöten och demonstrationer i dessa länder förefaller ha genererat ett stort intresse i den illustrerade pressen och hur de framställdes följde också en uppsättning tydliga konventioner som gav ett ganska särpräglat perspektiv på kollektivt politiskt handlande. Det faktum att dessa tidningar återvände till motivet med viss regelbundenhet, och även samlades i

Ibildtidningen Illustrated London News trycktes 1846 en trägravyr (xylografi) av ett möte i USA där en stor publik samlats för att uttrycka sitt stöd för den amerikanska insatsen i det pågående kriget med Mexiko. Bilden, som senare även publicerades i den tyska motsvarigheten Illustrirte Zeitung, visar ett storslaget massmöte i Central Park i New York där stämningen förhöjdes av att det genomfördes på kvällen och ackompanjerades av både fyrverkerier och strålkastare som spelade mot natthimlen.

Som iakttagare får vi scenen presenterad för oss från en position bakom och ovan mötestalarnas plattform, vilken i sin tur befinner sig högt över den församlade mängden. Sammantaget ger detta en uppseendeväckande överblick över det folkhav som bildats i parken, en ansamling av människor som är bildens egentliga fokus trots att den rent grafiskt är återgiven på enklast möjliga vis. I den artikel som tillsammans med bilden utgör tidningens reportage om händelsen talade redaktörerna i fascinerade ordalag om detta som en av dessa ‘enorma församlingar, som, förmodligen, är vanligare förekommande i den transatlantiska huvudstaden än i någon annan stad i världen’ och beskrev det som ett möte där patriotisk enighet gjorde att ‘alla närvarandes hjärtan slog med gemensamma slag’.1

Den avbildade händelsen hade ägt rum ett par veckor innan bilden publicerades i London och enligt vad tidningen uppgav, byggde den på skis-

Ett massmöte i New York till stöd för den amerikanska insatsen i kriget med Mexiko. Illustrated London News, 11 juli 1846.

volymer halvårsvis som en slags visuell summering av det nyss skedda, bidrog också till att skapa sammanhängande bildberättelser om dessa politiska skeenden som kunde läsas över tid. Det kan antas att de på så vis även bidrog till att successivt etablera själva föreställningen om ‘folket’ som en framväxande politisk kraft i det moderna samhället.

Att bilder av politiska möten och demonstrationer i framför allt USA och Storbritannien spelade en viktig roll i det tidiga europeiska nätverket av illustrerade veckotidningar hade förmodligen flera orsaker. Till att börja med kan det konstateras att riktningen i den visuella nyhetsförmedlingen under den illustrerade pressens tidiga år, det vill säga grovt sett under 1840-talet, nästan uteslutande gick från Storbritannien till länderna på kontinenten. Det hade att göra med den illustrerade pressens karaktär: själva formatet utvecklades först i London i tidningar som Illustrated London News och Pictorial Times och exporterades sedan till städer som Paris, Leipzig och Turin, med tidningar som L’Illustration, Illustrirte Zeitung och Il Mondo illustrato. 4 Inledningsvis var det också brittiska tidningar som hade tillgång till tecknare, gravörer och verkstäder med förmåga att producera trägravyrer av samtida händelser i tillräckliga mängder för veckovis utgivning. Som en följd av detta exporterades under denna period också både använda träblock och, vilket var det ojämförligt vanligaste, klichéer eller stereotyper i metall i stor mängd från London till utgivare på kontinenten.

Vidare förefaller visuella framställningar av offentligt politiskt agerande i form av möten, demonstrationer och folksamlingar, där fokus låg på just händelsernas karaktär av massfenomen, ha haft en egen lockelse. Dessa kollektiva sammankomster kunde, bland annat med tanke på den på många håll mycket inskränkta mötesfriheten, huvudsakligen arrangeras i anglosaxiska länder under denna period, vilket verkar ha gjort dem särskilt intressanta som föremål för bildframställning i den illustrerade veckopressen i länder där sådana möjligheter saknades. Att intresset var nära knutet till den församlade mängden som just politisk aktör framgår också på olika sätt. I en ursprungligen brittisk nyhetsbild av ett amerikanskt massmöte hade till exempel en stor banderoll ritats in centralt i bilden för att förtydliga vad dess egentliga tema var: ‘AMERICANS THEIR OWN RULERS’ anges i stor text över den återgivna folkmassan.5

Att sådana sammankomster genererade stort intresse på många håll i Europa kan man se av hur många bilder som publicerades under den illustrerade pressens första årtionde. Påfallande är också hur ofta just sådana bilder exporterades vidare: många ritades och graverades ursprungligen för Illustrated London News men återkom sedan även i L’Illustration och Illustrirte Zeitung. Det gäller till exempel ett stort antal bilder av manifestationer i USA och inte minst publicerades dessa i samband med de amerikanska presidentvalskampanjerna och valen. Det finns dock även en mängd andra exempel på framställningar som spreds brett i Europa, bland annat bilder av de omfattande möten som hölls inom ramen för den irländska kampen för ökad självständighet, reformmöten där det agiterades för fred och frihandel samt en lång rad offentliga möten i samband med valen i Storbritannien. Ibland gick denna export ganska fort men inte sällan återpublicerades också bilder relativt långt efter själva de händelser som avbildades, vilket tyder på ett intresse för både bilderna som sådana och det avporträtterade som gick utöver snabb informationsförmedling.

Nästan alla de bilder som cirkulerade i det europeiska nätverket delade ett antal drag när det gäller både informationsinnehåll och visuell retorik. För det första, och detta är centralt i sammanhanget, låg fokus i framställningen nästan genomgående på det församlade folket eller publiken som kollektiv. I dessa bilder av offentliga möten och demonstrationer var det ansamlingen av människor som var det centrala och det var uppenbarligen mängden som både motiverade den visuella framställningen och gjorde den intressant för en betraktare. Vad som försiggick på scen, vem som uppträdde eller talade, var mindre centralt än det faktum att stora åhörarskaror hade samlats. I bild 2 är det till exempel svårt att urskilja var den person är som enligt artikeln likt en romersk Praetor talar till ‘folket’ i denna scen, det vill säga den tillträdande presidenten; fokus i

Det amerikanska valet i den tyska pressen, återgivet via den brittiska med relativt lång fördröjning. Illustrirte Zeitung, 28 juni 1845.

bilden är snarare det ‘hav av huvuden’ som representerar just detta kollektiv.6

Detta fokus i bildframställningen visar sig bland annat genom att scenerna oftast komponerats så att betraktaren ges en överblick över den församlade massan, ofta snett uppifrån ur ett tämligen osannolikt perspektiv för en verklig åskådare.7 De ledande personligheterna på scen däremot återges många gånger endast antydningsvis, i bakgrunden eller med ryggen mot den som tittar på bilden. Även den del av publiken som placerats in i förgrunden, närmast betraktaren, framträder i dessa bilder genomgående som enkla ‘typer’: de är nästan alltid mycket schematiskt tecknade och får representera grupper (män/kvinnor, olika yrkeskategorier, etniska grupper etc.) som bevittnat eller medverkat i händelsen snarare än faktiskt närvarande individer.8

Det specifika i detta sätt att sammanfatta offentliga tillställningar framträder tydligt om man jämför dessa bilder med mer klassiska grupporträttsliknande framställningar som ibland ändå användes för att sammanfatta offentliga möten, även om de inte alls var lika vanliga eller fick samma spridning i den europeiska illustrerade presssen. Till exempel blir det tydligt om man jämför hur Pictorial Times kunde återge ett reformmöte i den vid tiden välkända samlingslokalen Exeter Hall i London och hur ett motsvarande möte i samma lokal avbildades i Illustrated London News, för att sedan spridas vidare till både L’Illustration och Illustrirte Zeitung.

Den förra bilden är intresserad av de ledande personligheterna på scen och återger dem som individer grupperade kring mötesordföranden i vad som liknar ett klassiskt grupporträtt. Publikens reaktion koncentreras i sin tur i en enskild, central person som reser sig upp och svarar på vad som sägs med utsträckta händer. Den senare bilden utesluter å andra sidan helt alla dessa individer och fokuserar istället på mängden av människor som samlats; talaren ses i detta fall bakifrån och reduceras till en rent symbolisk form, en mörk siluett som anger att detta handlar om offentligt talande utan att representera en särskild person.

Trots att de föreställer snarlika möten ger dessa båda bilder upphov till helt olika upplevelser och intryck av händelserna. Det var också bilder av det senare slaget som huvudsakligen spreds i det europeiska nätverket av illustrerade nyhetstidningar, vilket indikerar att det fanns ett starkt intresse för representationer av just ‘publiker’, ‘folksamlingar’ och ‘folkmassor’. Detta intresse visar sig i hur populära dessa motiv var men betydelsen beskrevs ibland även i artikeltext. Till exempel framhöll L’Illustration att det intressantaste med den amerikanska valkampen 1844 var just att folket samlades i så många uppseendeväckande ‘meetings’ och ‘enorma processioner’, framför allt i New York.9

Reformmöte i Exeter Hall: Sammankomsten som utvidgat grupporträtt. Pictorial Times, 2 maj 1846. Reformmöte i Exeter Hall: Sammankomsten som folkmöte. Illustrated London News, 15 maj 1844.

Intresset för kollektivet som politisk aktör samspelade i detta fall tydligt med de känslor motivet kunde suggerera. De spektakulära aspekterna av folksamlingarna framhölls ofta visuellt på olika sätt i den tidens illustrerade nyhetstidningar, vilket tog sig uttryck i allt ifrån svindlande översiktsperspektiv till användningen av miljöelement som kolonnader och utsmyckade innertak i möteslokalerna för att förstärka perspektivets djupverkan och visa upp sammankomsternas imponerande omfattning.

Generellt kan sägas att det spektakulära förefaller ha spelat en avgörande roll för både hur och varför dessa scener framställdes. Förmodligen förklarar denna aspekt också varför just dessa bilder så ofta kom att spridas vidare i nätverket av illustrerade tidningar.10 Utmärkande för dessa tidningar var att de lika mycket ville underhålla som informera och dessa företeelser utgjorde onekligen ett på många sätt uppseendeväckande fenomen som med all säkerhet kunde både fascinera och ibland kanske även skrämma den framväxande medelklass som utgjorde den huvudsakliga läsekretsen.

Om det spektakulära var en sida som var nära knuten till dessa möten och demonstrationer som massfenomen, var en annan nämligen den ofta lätt skeptiska attityden. Det fanns många gånger en ambivalens i hur det folk som uppträdde i denna nya politiska offentlighet beskrevs i dessa tidningar: det var imponerande men också problematiskt. Samma förhållningssätt syns också i bildframställningen, som ofta på olika sätt tematiserade frågan om dessa folkförsamlingars ombytlighet och benägenhet att urarta i våldsamheter.

I den bild av ett massmöte till stöd för det amerikanska kriget mot Mexiko som jag inledde med (bild 1) kommer denna ambivalens tydligt till uttryck. Mötet generellt är återgivet som en både storslagen och imponerande händelse, men om man tittar närmare ser man också att samma ljuskägla som på ett spektakulärt sätt lyser upp natthimlen orsakar en spöklig skugga på huskroppen till höger i bilden. Här framträder mötestalarens profil i förvrängd form med ett tydligt hånleende. Skuggan ska förmodligen förstås som en ironisk kommentar till resten av bilden och en antydan om den smått diaboliska makt som talaren, som agitator, besitter över det församlade folket.

I just detta falla antyds den skeptiska inställningen till politikens masskaraktär genom en lätt humoristisk ironisk gest, men en problematisering av den politiska folksamlingens uppträdande var vanligt förekommande också på mindre underförstådda sätt. I många skildringar låter 1840-talets europeiska bildtidningar till exempel läsaren/betraktaren förstå att politiska sammankomster var stökiga eller potentiellt farliga genom att iscensätta detta hot med hjälp av allt annat än subtila ‘typer’ i framställningen. I många fall inkluderades figurer som representerade de lägre klasserna, som slogs eller gestikulerade upprört, som ett standardiserat sätt att visa upp stämningar som förekommit eller hotat sammankomsten.

På så vis utvecklades också över tid ett högst schematiskt visuellt språk som lämpade sig för xylografiska nyhetsillustrationer och för att snabbt sammanfatta och kommentera händelser av det här slaget. Sammankomsternas storlek och betydelse presenterades genom visuella tekniker för överblick och djupverkan; rad efter rad av människor återgavs genom repetitiva mönster som indikerade siluetterna av hattar och huvuden; karaktär och atmosfär å sin sida sammanfattades genom enkelt avkodbara typer som fick representerade närvarande grupper, deras agerande och känsloläge. Det ligger nära till hands att tro att den relativa enformigheten i dessa framställningar också förstärktes av den tilltagande arbetsdelningen i den illustrerade pressen. Till exempel är det väl känt att vissa xylografer vid den här tiden kom att specialisera sig på att återge just sådant som folkmassor, medan andra istället tog sig an byggd miljö eller naturscenerier.

Dessa standardiserade trägravyrer, och hur de spreds i nätverket av europeiska bildtidningar, möjliggjorde inte bara en schablonmässig framställning av nyhetshändelser, utan deras spridning och visuella retorik kan också antas ha bidragit till intresset för ‘folket’ som politisk kraft i det moderna samhället. Att de händelser som avporträtterades nästan uteslutande utspelade sig i de anglosaxiska länderna, som sågs som politiskt progressiva i breda kretsar, gjorde det lätt att se dessa bilder som en indikation på vilken roll mängden inom kort skulle komma att spela i tidens politik generellt, även på andra håll. Med andra ord kunde denna rapportering läsas som förebud om vad som skulle komma och som ett

Demokraternas mobilisering i det amerikanska presidentvalet. L’Illustration, 7 december 1844.

uttryck för en viss historisk tendens: folkets över tid ökande inflytande och betydelse i alla moderna stater.

För att se hur en sådan föreställning kunde etableras visuellt måste dessa bilder betraktas i ett diakront sammanhang. Trots allt konfronterades de flesta läsare inte med enstaka lösryckta bilder, utan mötte dem som en del i en kontinuerlig, veckovis visuell rapportering. Detta innefattade ett repetitivt drag som var inbyggt i de illustrerade nyhetstidningarna som periodika, som publikationer som utkom regelbundet varje lördag eller söndag, och som också främjades av att de tydligt favoriserade vissa motiv. Förvisso fungerade den illustrerade pressen vid denna tid på många sätt som en sammanfattning av de ganska olikartade nyheter som flimrade förbi med hög hastighet i dagspressen, och tidningarna var såtillvida öppna för händelser av vitt skilda slag. Men samtidigt etablerades i den illustrerade pressen både repetitiva bildkonventioner och vad som kan beskrivas som stående motivkategorier, vilket gjorde att likartade bilder återkom med stor regelbundenhet. Som en egen sådan motivkategori kan man till exempel se publiken vid offentliga möten, och mer specifikt just den typ av politiska möten och demonstrationer som diskuterats här.11

När L’Illustration lördagen den 7 december 1844, med lite mer än två veckors fördröjning, kunde rapportera vem som (med all säkerhet) vunnit det amerikanska presidentvalet trycktes på tidningens förstasida en trägravyr som föreställde ett valmöte som hållits av det segrande demokratiska partiet utanför det egna högkvarteret

i New York. Bilden sades bygga på skisser från tidningens egen korrespondent i USA, en viss M.B.R., men får ändå anses vara en högst standardiserad framställning. Denna vinjett var i sig förhållandevis oansenlig men hämtade betydelse just ur det faktum att den så tydligt kunde relateras till det stora antalet andra bilder av politiska sammankomster som publicerats i den illustrerade pressen under dessa år. Just på grund av att framställningen av de församlade var tämligen schablonartad, kunde en betraktare enkelt känna igen det kollektiv som porträtterades och relatera det till en lång rad andra liknande bilder.

Man får förmoda att dessa upprepade bilder av likartade folkmängder som samlades offentligt i olika, mer eller mindre explicit politiska sammanhang, bidrog till känsla av att de som framträdde var ett kollektiv, ett folk, som vid olika tidpunkter och på olika platser visade sig i offentligheten. Med andra ord ligger det nära till hands att tro att den tidens repetitiva bildkultur bidrog till själva idén om att sådana politiska kollektiv existerade. Det är också troligt att själva upprepningen av likartade motiv förmedlade känslan av att folkets politiska agerande var ett fenomen som blev allt viktigare över tid. Fler och fler bilder av detta slag publicerades och när tidningarna halvårsvis samlades i volymer skapades successivt visuella berättelser om folkets agerande under olika perioder och på olika platser.

Denna ansamling av bilder av människomassor som agerar politiskt kulminerade under revolutionsåret 1848, när motivet fullkomligt exploderade i alla de aktuella tidningarna, men som synes hade motivet etablerats redan innan dessa omvälvande händelser, framför allt i skildringar från USA och Storbritannien. I sammanhanget är det särskilt intressant att notera hur nära knuten hela denna process var till den tidiga illustrerade pressens egen utveckling, tekniskt, organisatoriskt och estetiskt. Visualiseringen av folket som politisk kraft under dessa år byggde både på förbättringen av de tekniska förutsättningarna för den xylografiska nyhetsbilden och dess tryckning tillsammans med text, på nya organisationsformer som möjliggjorde en snabbare framställning och spridning, och på utvecklingen av ett standardiserat och repetitivt formspråk. Även sådana, tillsynes kanske perifera, mediala förutsättningar bör således tas med i beräkningen när man beskriver hur visioner om folkstyret kom att spridas i Europa vid mitten av 1800-talet.

NOTER

1. Illustrated London News, 11 juli 1846, s.19 (min övers.). 2. Ibid. Mer om hur den praktiska hanteringen kunde gå till kan man läsa i andra reportage om politiska möten i USA: se t.ex. Pictorial Times, 30 november 1844, s.344, och L’Illustration, 7 december 1844, s.209–10. 3. Det här är praktiker som har beskrivits i olika sammanhang. För en klargörande analys av arbetsdelningen i verkstäderna se t.ex. Michèle Martin, ‘Nineteenth Century Wood Engravers at Work: Mass Production of Illustrated Periodicals (1840–1880)’, Journal of Historical Sociology 27 (2014), nr 1, s.132–50. 4. Se framför allt Thomas Smits, The European Illustrated Press and the Emergence of a Transnational Visual Culture of the News, 1842–1870 (London: Routledge, 2020) och Jean-Pierre Bacot, La Presse illustrée au XIXe siècle: Une histoire oubliée (Limoges: Presses universitaires de Limoges, 2005). En klassisk skildring med fokus på Sverige men i ett brett internationellt perspektiv är Lena Johannesson, Xylografi och pressbild: Bidrag till trägravyrens och till den svenska bildjournalistikens historia. Diss. (Stockholm: Nordiska museet, 1982). 5. Illustrated London News, 11 januari 1845, s.20. 6. Illustrirte Zeitung, 28 juni 1845, s.408 (min övers.). 7. En fin analys av hur detta upphöjda perspektiv användes i nyhetsbilder kring 1800-talets mitt finns i Andrea Korda, Printing and Painting the News in Victorian London: ‘The Graphic’ and Social Realism, 1869–1891 (Farnham: Ashgate, 2015), kap. 1–2.

8. För det typologiska draget i tidens bildkultur, se Mary Cowling, The Artist as Anthropologist: The Representation of Type and Character in Victorian Art (Cambridge: Cambridge University Press, 1989) och Rachel Teukolsky, Picture World: Image, Aesthetics, and Victorian New Media (Oxford: Oxford University Press, 2020), kap. 1. 9. L’Illustration, 7 december 1844, s.210 (min övers.). 10. Det här är en aspekt som rimmar väl med de upplevelser av folkmassor som sublima eller på andra sätt fascinerande i sin oöverskådlighet som ofta diskuterats i forskningen. Se till exempel artiklarna i Crowds, red. Jeffrey T. Schnapp och Matthew Tiews (Stanford: Stanford University Press, 2006). 11. Publiker som återkommande motiv i den tidiga illustrerade pressen har tidigare diskuterats framför allt i relation till frågan om hur nationen har framställts. Se Peter Sinnema, Dynamics of the Pictured Page: Representing the Nation in the ‘Illustrated London News’ (Aldershot: Ashgate, 1998) och Hartwig Gebhardt, ‘Auf der Suche nach nationaler Identität: Publizistischen Strategien in der Leipziger Illustrirten Zeitung zwishen Revolution und Reichsgründung’, i Bilder der Macht – Macht der Bilder: Zeitgeschichte in Darstellungen des 19. Jahrhunderts, red. Stefan Germer och Michael F. Zimmermann (München: Klinkhardt & Biermann, 1997), s.310–23.