Erik XIV som sökmotorskonstruktör Astrid Nilsson

Erik XIV som sökmotorskonstruktör

En fråga som lätt dyker upp när man sysslat en längre tid med omfångsrika 1500-talsböcker på latin är hur man gick till väga för att hitta i dem. Hur gjorde man för att återfinna material man behövde i dem efter att man hade läst dem, århundraden innan sökmotorer i modern mening uppfanns? Hur kan man, utan att behöva läsa om åtskilligt, hitta någonting man finner intressant om man har en bok på 800 sidor framför sig, som Johannes Magnus Historia de omnibus Gothorum Sueonumque regibus (Historia om goternas och svearnas alla konungar), tryckt i Rom 1554?

På just den här boken ser man att den postume utgivaren, Johannes yngre bror Olaus Magnus, har insett problemet, och löst det på tidstypiskt vis: marginalerna innehåller rikligt med tryckta marginalkommentarer, exempelvis ‘Vad tyranni är’, ‘Mordet på Erik den helige’, ‘Drottning Thamyris’ och ‘Farliga tider’. (Alla översättningar i artikeln är mina egna.) Dessa har sedan samlats i ett mycket omfångsrikt register som står först i boken. Ovanför registret anges att det är en förteckning över allt det fantastiska som finns att upptäcka mellan dess pärmar. Det ger alltså en möjlighet att understryka sådant författaren eller utgivaren ansåg särskilt viktigt, även om författaren inte alltid har haft någonting att säga till om. I det här fallet, eftersom Olaus och Johannes arbetade sida vid sida större delen av sina liv, och Olaus förutom utgivare av sin äldre brors bok

Erik XIV, tillskriven Domenicus Verwilt,. Nationalmuseum, NM 4617. dessutom var hans sekreterare, finns det däremot goda skäl att anta att marginalkommentarerna verkligen drar uppmärksamheten till sådant Johannes ville framhäva.

Registret och marginalkommentarerna löser emellertid fortfarande inte en samtida (eller för den delen sentida) läsares potentiella bekymmer med att hitta tillbaka till intressant material. Dels är det inte på något sätt säkert att det Johannes/ Olaus försökte framhäva (‘Farliga tider’?) också var det viktigaste för en läsare, dels kan registret inte användas för att hitta alla ställen där en viss person eller viss företeelse omnämns, så som man brukar kunna i ett modernt register.

Under mitt avhandlingsarbete kom jag av en slump att finna en möjlighet att kasta ljus över en välbekant 1500-talsregents sätt att lösa detta problem, när jag upptäckte att Erik XIV:s exemplar av Johannes Magnus ovannämnda bok, ämnet för min avhandling, finns i universitetsbiblioteket i Uppsala. Frestelsen blev förstås övermäktig, och jag åkte dit för en första titt på materialet. Kombinationen av Johannes Magnus och en med honom samtida läsare, dessutom en så känd, var oemotståndlig. Jag fann boken synnerligen intressant, men tyvärr i periferin för den pågående avhandlingen, och fick således nöja mig med att titta på den vid enstaka tillfällen. Det var inte förrän senare jag förstod vilket unikt material det är, eller, för den delen, lärde mig att det finns fler böcker som en gång ingick i Eriks boksamling.

I september 1568, kort före Eriks avsättning, förtecknades boksamlingen i ett manuskript

som finns i original på KB och dessutom utgivits i Historiska handlingar 1845. Vi vet alltså på ett ungefär vad han ägde i bokväg. Litteraturen är tematiskt indelad: historia, juridik, teologi, medicin, och ‘artes’, som inkluderar t.ex. poesi. Dylika förteckningar är ökända för att inte vara kompletta, och det är inte heller denna, och ibland är den dessutom svårtolkad. ‘Fyra LuteBöker’ torde innehålla noter, men någon mer exakt beskrivning av vad som fanns i dem ges inte. Bristen på tryckår och fullständiga titlar gör att förteckningen inte är så användbar för att lokalisera verken som nämns i densamma. Icke desto mindre visar förteckningen Eriks mångskiftande intressen och färdigheter, och utgör därtill ett exempel på ett samtida försök att organisera material: tematiskt. Det tog lång tid innan bokstavsordning blev ett standardsystem för att skapa ordning.

I Eriks exemplar av bland annat Johannes Magnus – jag skall strax presentera hans andra återstående böcker – finns tydliga exempel på hur kungen arbetade för att kunna hitta i sina böcker, hur han använde marginalerna för att markera intressant material för framtida bruk.

För det första är Eriks användning av marginalerna intressanta som fenomen, som ett exempel på hur man kan gå tillväga för att organisera information, vilket redan berörts. För det andra är de intressanta i egenskap av marginalia, ett fenomen som studerats allt mer i takt med att man vill veta hur olika böcker har lästs genom seklerna, och ta reda på hur specifika individer har läst sina böcker. För det tredje kan de fungera som en typ av intellektuell biografi över Erik, eftersom det han markerat givetvis är sådant som har intresserat honom särskilt och som han har tänkt sig att ha nytta av i något sammanhang.

En särskilt spännande aspekt är att Eriks marginalia speglar hans skicklighet i att teckna; huvuddelen av det som hittas i marginalerna är nämligen små teckningar, inte marginalia i skriftlig form som annars är vanligt. De minsta teckningarna är omkring en kvadratcentimeter stora, de största två eller till och med tre. Att det inte bara är klotter i marginalen för att låta en uttråkad och otålig monark fördriva lite tid i fångenskapen framgår av att de små teckningarna återkommer gång efter annan och är placerade bredvid understrykningar i texten. En närmare studie ger för handen att det finns en direkt koppling mellan innehållet i den textpassage Erik strukit under och den teckning som finns i marginalen bredvid. Det är alltså ett symbolsystem vi har att göra med, ett slags individuell sökmotor, konstruerad av Erik XIV själv. Detta framgår också genom att ett par understrykningar har två olika symboler, där den ena har strukits över. Det innebär inte att Erik inte tyckte att teckningen blev bra, utan att han har flyttat informationen i understrykningen från en kategori till en annan.

Man kan givetvis lokalisera intressant material i en bok genom att skriva kommentarer i marginalen, men det innebär att man måste läsa för att hitta det. En symbol som någon av dem Erik lämnat efter sig kan man däremot hitta bara genom att bläddra i boken där den finns, vilket går väsentligt fortare än att läsa kommentarer. Han har alltså inte bara konstruerat en sökmotor som ger träffar som intresserar honom personligen, utan dessutom hastighetsoptimerat densamma. I det följande kommer jag att bjuda på en inblick i Eriks personliga tidigmoderna sökmotor, efter en kort introduktion till hans liv och till de av hans böcker som finns bevarade.

Erik XIV:s liv Den blivande kung Erik XIV var Gustav Vasas enda barn med första hustrun, drottning Katarina av Sachsen-Lauenburg, och föddes den 13 december 1533. Drottningen gick bort bara ett par år senare, och övriga Vasabarn hade Gustav Vasas andra hustru, den svenska adelsdamen Margareta Leijonhufvud, till mor. Gustav Vasa såg värdet av att ge sina söner en god utbildning även om han själv lär ha stuckit kniven i sin latinska grammatik och stormat ut ur skolan. Inte minst Erik tillgodogjorde sig utbildningen mycket väl.

När Erik väl hamnat på tronen efter Gustav Vasas död började han planera sin kröning, ett av de mer storslagna skådespel Sverige hade sett vid den tiden, och beskrivet av ett ögonvittne, det pommerska sändebudets sekreterare. Erik

Johannes Magnus, Historia de omnibus Gothorum Sueonumque regibus (Rom 1554). Uppsala universitetsbibliotek, Rar. fol. 10:19 a Bokband 1500-t. Sverige fol. 2.

utnämnde några väl valda adelsmän till grevar och baroner, vinet flödade ur en fontän och på vägen mellan Uppsala domkyrka och Uppsala slott efter kröningen kastades speciella kröningsmynt till folket. Erik skulle visa på alla sätt att han var en sann renässansfurste. Så började han också konsolidera sin makt gentemot adeln. Gustav Vasa hade gjort Eriks bröder till relativt självständiga hertigar inom det svenska riket, men Erik fråntog dem en hel del av deras makt och förde över den på sig själv. Ett par år efter sin storslagna kröning mottog Erik XIV dessutom en krigsförklaring från danskt håll, och fick således prövas även i krig. Samtidigt bedrevs synnerligen flitiga äktenskapsförhandlingar.

I den svenska adelns tycke vore det lämpligt för Erik att välja en drottning bland dem, precis som Gustav Vasa hade gjort med två av sina tre hustrur. Erik hade emellertid större planer. Redan som arvfurste påbörjade han sitt välkända frieri till Elisabet av England, innan hon ens hunnit bli drottning. Han försökte också sin lycka med Maria Stuart och Kristina av Hessen, men utan framgång. Frieriet till Kristina av Hessen avslutades dessutom under förhållanden som kunde passa i en roman: Erik sände ett brev till Elisabet I, som då hunnit bli drottning, och förklarade att han egentligen älskade henne, och att frieriet till Kristina av Hessen inte var allvarligt menat. Brevet snappades upp av danskarna och skickades till Kristinas av Hessen far, som uppbragt och omgående kastade ut den svenska delegationen ur sitt rike. Som bekant kom Erik så småningom att gifta sig med sin älskarinna Karin Månsdotter, som blev hans drottning i slutet av 1567.

I maj samma år genomgick Erik vad som antagligen med moderna termer skulle kallas en psykos, som resulterade i Sturemorden, när flera medlemmar av ätten Sture samt Erik XIV:s gamle lärare Dionysios Beurraeus dödades. Kungen ska sedan ha sprungit till skogs och varit försvunnen i flera dagar. Efter en period av stark förvirring återvann Erik sina sinnesförmögenheter, vilket han själv beskrev som att han åter åtnjöt Guds nåd; den inte fullt tillräkneliga perioden som innefattade Sturemorden kallade han för djävulens verk.

Äktenskapet med Karin Månsdotter blev antagligen början till slutet för Erik; i september året därpå avsattes han och fängslades av sina yngre bröder Johan III och (blivande) Karl IX. Från 1568 till sin död i februari 1577 hölls Erik fången på olika slott. Till en början hade han Karin och deras båda barn med sig, men när han 1574 satt fången på Västerås slott skildes han från sin familj. Karin och barnen flyttades utan Eriks vetskap till Finland. Den avsatte monarken lär ha suttit i sin cell och ropat hjärtskärande efter Karin, utan att få svar.

Till sist hamnade han på Örbyhus slott strax norr om Uppsala, där hans rum fortfarande finns kvar, och där han så småningom förgiftades med arsenik, även om det inte går att belägga om giftet verkligen fanns i ärtsoppa, en uppgift som kan spåras till 1600-talet.

Johan III ansåg inte att hans bror, som han med framgång utmålat som en tvättäkta tyrann för att rättfärdiga sitt maktövertagande, förtjänade att föras till den sista vilan i Uppsala domkyrka, där Gustav Vasa ligger begravd och där Johan själv skulle få sin grav. Samtidigt var det viktigt att Erik, i egenskap av tidigare regent, fick vila i en betydelsefull kyrka. Valet föll på Västerås domkyrka. Gravmonumentet som man kan se där idag beställdes emellertid långt senare, av Gustav III, som ansåg att Erik borde ha en mer framträdande viloplats än den Johan III hade givit honom.

Dramatiken i Eriks liv har gjort att man fokuserat mer på den än på det faktum att han också var en synnerligen välutbildad och beläst renässansfurste som dessutom talade flera språk, kunde komponera musik, spela luta och var en god tecknare. Det är däremot den sidan jag har koncentrerat mig på i min studie av Eriks sökmotor/symbolsystem i främst två av de fyra böcker som finns bevarade.

Eriks bevarade böcker Vi känner till fyra böcker som Erik XIV lämnade efter sig: (1) Johannes Magnus (1488–1544) Historia de omnibus Gothorum Sueonumque regibus (Historia om götarnas och svearnas alla konungar), tryckt i Rom 1554; (2) första volymen av Sabellicus (1436–1506) Opera M. Antonii Coccii Sabellici in duos digesta tomos (Marcus Antonius Coccius Sabellicus verk samlade i två volymer), tryckt i Basel 1538 – det historiska verk som är aktuellt här

har en lång rad varianttitlar, men brukar förkortas Enneades (Nonader, böcker i grupper om nio); (3) Strabos Geographia som i Eriks utgåva trycktes i Basel 1549; och (4) Stadius Ephemerides novae et auctae (Nya och utökade ephemerider), tryckt i Köln 1560.

Strabo är det enda antika verket bland Eriks bevarade böcker. Det innehåller dock ytterligt få symboler, och därför kommer jag inte att behandla det här. Stadius, som är ett slags astrologisk/astronomisk almanacka för 1500-talets mitt, med ett uppslag per månad för anteckningar, innehåller ännu färre. Den är intressant eftersom Erik ibland gjort mycket korta självbiografiska anteckningar, föga mer än korta notiser på en mening, men den faller utanför ramen för min undersökning av symbolsystemet.

De båda förstnämnda verken är båda omfångsrika historiska verk på latin. Johannes Magnus skildring av Sveriges historia börjar med Skapelsen och fortsätter till Gustav Vasas trontillträde och upptar drygt 800 sidor. Sabellicus skildrar världens historia från Skapelsen till 1504, två år före sin död, och hans verk är än mera omfattande. Erik verkar emellertid bara ha ägt den första volymen – som ensam är lika tjock som Johannes Magnus.

Strabo och Sabellicus inköptes 1550, när Erik var sjutton år, och böckerna bands i gulvitt skinn för prinsens räkning av Henrik Schute, bokbindare i Stockholm. Stadius lär ha inköpts snart efter att den trycktes, 1560. När exemplaret av Johannes Magnus kom i Eriks ägo är däremot mera osäkert. Det exemplar av Johannes Magnus vi har kvar är nämligen inte ursprungligen Eriks, utan har tillhört hans vän och livläkare Benedictus Olai (ca 1520–1583). Detta framgår bland annat av initialerna B.O. i guld på bokens rygg. Antagligen har Erik fått låna boken och så behållit den under sin fångenskap. Eftersom vi vet att han tog stort intryck av Historia de […] regibus, som trycktes redan 1554, måste han rimligen ha haft ett eget exemplar, men var det finns, om det finns kvar, är okänt. Möjligen konfiskerades Eriks eget exemplar i samband med avsättningen 1568, och då kan han ha fått låna Benedictus Olais.

Johannes Magnus verk trycktes med olika dedikationer. Den ena versionen är dedicerad till Erik och hans bröder och den andra till påven. Det är känt från Gustav Vasas registratur att Olaus Magnus skickade ett exemplar av sin brors nytryckta verk till Sverige som gåva till kungen. Det måste rimligen ha varit ett av dem med dedikation till Erik och hans bröder. Det exemplar vi har kvar med Erik XIV:s symboler är däremot ett av de exemplar som dedicerades till påven och som Benedictus Olai införskaffade i Tyskland. Det finns ett par noteringar av Benedictus Olais hand i verket, men hans handstil är mycket olik Eriks, så någon sammanblandningsrisk finns inte.

Erik XIV:s sökmotor, en översikt I främst Johannes Magnus och Sabellicus verk finns nästan 40 olika symboler ritade i Erik XIV:s omisskännliga stil. Vissa är mycket vanliga, andra återkommer bara enstaka gånger. I det följande kommer jag att presentera ett urval symboler för att ge en bild av vilka ämnesområden Erik intresserat sig för och ge exempel på vad som står i den text som strukits under av Erik XIV.

Det brukar vara relativt enkelt att hitta en gemensam nämnare för majoriteten av understrykningarna som hör till en viss symbol, men det är vanligen så att någon understrykning skiljer sig lite från de andra. Det är emellertid knappast att vänta att det skulle vara möjligt att flera hundra år senare fullständigt kunna återskapa någon annans associationer.

Ett annat intressant problem under arbetets gång har varit att fastställa kopplingen mellan en symbol och innehållet i understrykningarna som hör till. I bästa fall är det helt uppenbart vad symbolen föreställer och understrykningarna med symbolen ifråga samlade runt ett tema som passar väl till någon av symbolens vedertagna betydelser. I värsta fall har antingen understrykningarna varit spretiga, symbolen svår att identifiera, eller kopplingen mellan symbolen och understrykningarna besvärlig att uttolka. Jag börjar med att gå igenom samtliga belägg för en av Eriks symboler, ögat, för att ge inblick i hur arbetet med undersökningen har gått till.

Ett första exempel: ögat Johannes Magnus och Sabellicus innehåller tre exempel vardera på symbolen jag kallar ögat. Den är särskilt intressant för sin betydelse, för de

något spretiga understrykningarna som vållat en del huvudbry, och för att en av understrykningarna som hör hit ursprungligen hade placerats i en annan kategori, P (se nedan). Det ger vid handen att kategorin ‘P’ och kategorin ‘öga’ ligger rätt nära varandra. Ett närmare studium av just symbolen ögat ger därmed flera betydelsefulla inblickar i Eriks sökmotorsskapande och i de svårigheter som varit förknippade med att försöka återskapa systemet.

Ögat betyder som vi snart skall se viktig kunskap om eller med anknytning till det gotiska förflutna, vilket låg i Eriks intresse att tillämpa, inte minst när det gällde att hävda det svenska rikets uråldriga anor (eller att åtminstone kunna visa att Danmark var mindre anrikt). Men först till frågan om valet av just ett öga som symbol. I Eriks samtid stod ett avbildat öga både för ögats konkreta funktioner, syn och seende, och för dess mera metaforiska dito: dels att inse eller förstå någonting, och därigenom kunskap och liknande, dels att vaka, det vill säga försiktighet och dylikt.

Det första ögat hos Sabellicus kommer redan på s.6, där Erik har strukit under ett 25 rader långt resonemang om vilket land som är äldst: Egypten eller Skytien. Skytien var för Erik liktydigt med goternas rike, alltså Sverige. Denna identifikation går tillbaka på en sammanblandning av tre olika folkslag som uppkom redan i antiken: man räknade goterna (Gothi), geterna (Getae) och skyterna (Scythi) som samma folk. Om man till detta knyter antika uppgifter om att goterna hade utvandrat från Sverige, vilket framgår tydligt hos Johannes Magnus, blir resultatet att Sveriges historia med ens innefattar väsentligt mer än vi brukar föreställa oss.

Efter detta resonemang går Sabellicus över (s.7) till att resonera om huruvida det var Egypten eller Skytien som först bebyggdes och odlades. Han kommer fram till att Egypten är för varmt och Skytien för kallt, och drar slutsatsen, stödd på Bibelns berättelser, att det antagligen var området kring Hebron (ager Damascenus) som var först.

Slutligen berättar Sabellicus om den atenske kungen Kodros (s.114). Han låg i krig med peloponnesierna, och när han rådfrågat ett orakel om krigets utgång fick han veta att den sida, vars kung dog, skulle segra. För att försäkra sig om atensk seger klädde han ut sig till en vanlig soldat, begav sig till fiendelägret, startade ett gräl med några av soldaterna där, och dödades. Denna synnerligen patriotiska gärning markerades av Erik med ett P (vilket står för patriotism). Sedan ändrade han sig, strök över bokstavssymbolen och tecknade ett öga i stället.

Ett av de tre ögon som finns hos Johannes Magnus går tillbaka till bibliska berättelser, nämligen uppdelningen av världen mellan Noaks söner efter syndafloden (s.20–21). Där identifierar Johannes Jafet som anfader till de gotiska kungarna, och han sägs ha varit far till den förste av dem. Johannes Magnus berättar också (s.48–49) om hur skyterna/goterna attackerades av den egyptiske kungen Vexores/Vexoses/Sexoses (det finns flera stavningsvarianter). Denne lät meddela goterna att de antingen kunde acceptera hans överhöghet eller göra sig redo att strida. Naturligtvis valde de, på typiskt gotiskt manér, att strida (och vann).

Så långt har ögat funnits vid understrykningar som handlar om i tiden och delvis i rummet mycket avlägsna händelser som har det gemensamt att de på något sätt handlar om goterna, det vill säga svenskarna. Johannes Magnus (s. 95) berättar också om en kung som levde i Norden, Rodericus, med tillnamnet Slingabond. Detta tillnamn kom sig av han när han var ute till havs kastade en guldkedja, men underskattade avståndet till mottagaren (alternativt överskattade sin kastskicklighet), så guldkedjan försvann i vågornas djup. Detta kan förvisso beskrivas som ‘kunskap om det gotiska förflutna’. Ett mäktigt om än misslyckat kast förefaller mig dock inte ha riktigt samma dignitet som de andra understrykningarna som exempel på viktig kunskap. Det visar emellertid utmärkt hur Eriks symboler vanligen fungerar: det brukar vara relativt enkelt att hitta en gemensam nämnare för majoriteten av under-

strykningarna vid en viss symbol, men sedan är det någonting som inte är fullt lika uppenbart varför det är placerat i just den kategorin. Mina namn på Eriks kategorier skall därför alltid förstås i vid bemärkelse.

Valet av just ett öga för att markera dessa viktiga upplysningar om det gotiska förflutna får hänföras till ögats betydelse som symbol för kunskap och vetande. Det är emellertid inte alltid tydligt hur ögat skiljer sig från symbolen P, som står för patriotism, och, när man läser Johannes Magnus, vanligtvis innebär att någonting är bra för Sverige, dåligt för Danmark, eller bådadera samtidigt.

Frågan om att goterna och geterna och skyterna var samma folk är betydelsefull för Johannes Magnus, som ägnar den en del utrymme, och för Erik, som strukit under (s.22). I marginalen står det dels Scandia Scythica, ‘Skandien är skytiskt’, dels Gothi & Gethae eadem gens, ‘Goterna och geterna är samma folk’, och i den latinska huvudtexten finns den närmare förklaringen att även åtskilliga av de latinska författarna kallar Skandien för Skytien. Ett annat ämne av stort intresse för Erik är alla de gånger Johannes Magnus beskriver Danmark som skattskyldigt till Sverige, eller på något annat sätt direkt underordnat; om man skall tro Johannes erövrade svenskarna Danmark stup i kvarten, vilket alltid slutade med dansk skattskyldighet. Möjligen kan man tänka sig att P här också visar på material som var betydelsefullt som potentiell propaganda, även om det inte gått att visa att symbolsystemet varit av betydelse för just det.

I Sabellicus, där konflikten Sverige–Danmark inte beskrivs, handlar understrykningarna med P om patriotiska gärningar. Ibland går det att göra en koppling till goterna. Johannes, och även Erik XIV, gjorde nämligen anspråk på en del av de mytologiska/antika hjältarna som gotiska anfäder, inte minst på Herkules, vars son Telephus enligt Johannes ingår i den svenska kungalängden. Oavsett om det finns en gotisk koppling eller inte är de handlingar som beskrivs i Sabellicus alltid patriotiska.

Politiska symboler Ett annat område av mycket stor betydelse för Erik XIV var självfallet politik, både utrikes och inrikes, och här följer nu några exempel på symboler som har en tydligare politisk koppling än de ovannämnda. Ett par av de allra vanligaste symbolerna har med krig att göra, och under större delen av Eriks regeringstid låg ju Sverige i krig med Danmark, från 1563 och framåt. Två särskilt vanliga symboler föreställer svärd. Det finns dels ett svärd som står med klingan rakt upp (stående svärd), dels två parallella svärd som ligger ned, det ena med fästet åt höger, det andra med fästet åt vänster (liggande svärd).

Ett svärd som står på sitt fäste symboliserar seger i största allmänhet, och så är också fallet när det gäller Eriks symbol. I Sabellicus verk (s.81) hittar man till exempel en berättelse om Herkules som har markerats med ett stående svärd i marginalen. Herkules mötte kung Eryx på Sicilien när han var på genomresa med Geryons boskap. Eryx utmanade Herkules på envig. Om Herkules vann skulle han få Eryx kungarike, om Eryx vann skulle Herkules skänka honom boskapen. Herkules vann, förstås, och således har passagen markerats med ett stående svärd.

Johannes Magnus ägnar en hel del utrymme åt att skriva Regnerus historia, en gestalt som även förekommer hos Saxo, där Johannes hämtar mycket material. I Johannes tappning är Regnerus en gotisk kungason som orättmätigt berövats sin tron av sin elaka styvmor och skickats ut i skogen som herde. Så småningom, med hjälp av kungadottern Svanvita och sin vältalighet inför

rikets stormän, lyckas han återta sin tron, och Svanvita blir hans drottning. Längre fram i deras historia drar han i krig mot den danske härskaren Frotho, och lyckas döda honom – det vill säga besegrar danskarna i strid, i vid bemärkelse (s. 82):

… ipsumque Frothonem (quamuis totis Danicae potentiae viribus succinctum) extinxit.

… och han dödade Frotho, ehuru denne var omgiven av det mäktiga Danmarks samtliga styrkor. Liggande svärd finner man däremot när stridens utgång varit mindre lyckosam: de symboliserar död och nederlag. Exakt varifrån inspirationen till denna symbol har hämtats är tyvärr oklart, men betydelsen är tydlig. Johannes Magnus skildrar historien om en gotisk kung som inte var lika framgångsrik i strid som Regnerus, kung Asmundus (s. 75). Asmundus stred mot den danske prinsen Hadingus, son till den danske kungen Gram, om vilken mera nedan, och i denna strid dödades Asmundus. Hans änka, drottning Gumilda, tog sitt eget liv när hon fick dödsbudet, så att hon kunde begravas tillsammans med sin make. Här har vi således död och nederlag på en och samma gång.

Sabellicus berättar om Aeneas (s.107), den välkände trojanske hjälten, det romerska rikets ursprunglige grundare, och om striderna i Italien när han kommit dit. Även om det gick väl räknades inte segern som en seger, eftersom Aeneas försvann. Hans död medförde att segern markerats med liggande svärd. Det är oklart, skriver Sabellicus, om Aeneas hade blivit dödad i strid eller om han förolyckats och drunknat i floden Numicus.

Just det här exemplet är särskilt intressant eftersom det faktiskt finns en gotisk anknytning. Erik XIV ritade nämligen flera släktträd över sig själv i Sabellicus marginaler, från Adam och Eva och framåt. En av de forntida hjältar han tar upp som anfader är Aeneas, som således får räknas som gotisk utöver trojansk och romersk. Släktträden är förstås mycket intressanta, men tyvärr har seklernas gång i kombination med Eriks dåliga skrivdon gjort att de till stora delar är oläsliga.

Så långt krigiska politiska symboler. Erik har emellertid också några politiska symboler för mer fredliga värv. För detta ändamål har han använt sina kröningsregalier: det finns en krona, ett riksäpple och en spira. De används för att visa på företeelser som har med att vara en god kung att göra, och här finns det en tydlig koppling till Eriks kröning. Ärkebiskopen gick i kröningsritualen igenom vad de olika regalierna står för, och detta är mycket likt vad symbolerna står för i Eriks symbolsystem. Kronan, spiran och riksäpplet, än idag de viktigaste svenska kronjuvelerna, härrör från Erik XIV, för de beställdes till hans överdådiga kröning i Uppsala 29 juni 1561. I kröningsritualen, också nyskriven för Sveriges förste protestantiske renässansfurste, presenteras regaliernas betydelse.

Kronan betyder ‘Konungzligh ähra och wyrdighz’, och Laurentius Petri fortsatte med önskningen och beskrivningen att Erik under sin regeringstid skulle förbättra riket. Ett sätt att göra det finns hos Johannes Magnus: man kan grunda städer, som Uppsala (s.23). Här har Erik strukit under både den tryckta kommentaren i marginalen, Vpsalia metropolis antiquissima, ‘Uppsala, en mycket gammal stad’, och i texten:

Ab hoc Vbbone ante tempora Abrahae aedificata est vrbs Vpsalia: sic dicta a principio, quasi Vbbonis aula … Av denne Ubbo byggdes staden Uppsala före Abrahams tid, och staden kallades Uppsala från början eftersom den var Ubbos sal …

Stadsgrundande hos Johannes Magnus har Erik markerat med en krona även när det gäller den mytomspunne, forntide kung Scarinus, som grundade Skara (s.70) och hos Sabellicus, där grundandet av Efesos och Smyrna omtalas (s.76).

Spiran symboliserar kungens rättskipning: ‘thu uthi rettferdighz, / som mz spirone bethydes / titt folck regera och döma skallt’, och mycket riktigt återfinner man densamma vid understrykningar som handlar om antingen rättskipning eller lagstiftning, vilket ger för handen att Erik inte höll isär dessa båda begrepp så noga. Johannes Magnus gör inte heller någon tydlig distinktion.

Det finns till exempel en beskrivning av hur amazonernas rike kom till (s.51–52). Amazonerna härstammade enligt Johannes Magnus ursprungligen från de gotiska kvinnor som lämnade Sverige under den stora utvandringen (1430 f.Kr.). Därmed kan grundandet av deras rike beskrivas som en utvidgning av det svenska/gotiska riket. Dessutom lutar sig Johannes Magnus på den senantike historikern Orosius (ca 385–420) som han menar fastslår att amazonerna verkligen var av gotiskt ursprung. Här har Erik markerat både den tryckta marginalkommentaren och en del av texten.

Johannes Magnus (s.7) innehåller också en understrykning som behandlar mer närbelägen geografi, nämligen frågan om Skåne, som Magnus Eriksson köpte av Danmark på 1300-talet och sedan fick se återerövras av danskarna, dock utan att köpeskillingen återbetalades:

I Sabellicus förekommer spiran på flera ställen. Ett av dem (s.28) handlar om rättskipning i ‘Etiopien’, vilket dock inte motsvarar det moderna landet. Där påstås kungen kunna utfärda en dödsdom genom att sända en liktor med ett ‘dödstecken’ till den anklagade, som sedan tar sitt eget liv. Sabellicus berättar att en man som erhöll detta dödstecken försökte fly, men hans egen mor ströp honom för att se till att lagen följdes.

Erik XIV:s riksäpple är en avbildning av världen efter en karta från 1556 av Giacomo Gastaldi, och försedd med ett kors högst upp. Enligt kröningsritualen ska detta symbolisera ‘een fulmechtigh och regerande Konungh, öfver ett heelt, weldigt och Christeligit Konungarijke, / såsom mz Äplet oc korsset betydes’. Det finns inga riksäpplen i Sabellicus, men Johannes Magnus verk innehåller fem stycken. Här verkar Erik ha tagit fasta på kopplingen mellan det kristliga regerandet och geografin från kröningsritualen, och som dessutom syns på hans riksäpple, för det är mycket ovanligt att riksäpplen är prydda med en kartbild. Alla Johannes Magnus kommentarer handlar också om att på något sätt utvidga riket geografiskt. Om man tänker sig att allt land som bebos av goter, i Johannes Magnus tappning, hör till det gotiska riket, blir detta mycket tydligt.

Dani enim transmisso brachio maris (quod Scandiam ab ipsis separare diximus) eas regiones ob malitiam, vel negligentiam Regis Magni Smeech (quemadmodum suo loco dicemus) occupauerunt.

Ty danskarna seglade över den havskanal (som vi har sagt skiljer Skandien från dem), och ockuperade dessa landområden på grund av kung Magnus

Smeks (som vi skall tala om längre fram) ondska eller försumlighet. Detta handlar förvisso inte om att lägga under sig nya områden, utan snarare om att återinkorporera något som man kunde göra vissa rättmätiga anspråk på, särskilt med stöd i beskrivningen av att landområdet stulits från Sverige. Att det handlar om att utvidga det svenska territoriet står i varje fall bortom allt tvivel. Så långt några exempel på symboler med politisk anknytning, såväl utrikes som inrikes,

vilket givetvis var högrelevant för Erik i hans egenskap av regent. I det följande kommer jag att behandla en särskild metod för att välja (eller skapa) symboler.

Något om symbolskaparmetoder Eriks symbol för kärlek (i vid bemärkelse) är, som väntat, ett hjärta, och den symbolen används för att markera romantiska skildringar. Hos Johannes Magnus (s. 64) finns berättelsen om den unge Euriphilus, en gotisk kung under trojanska kriget, som var så djupt förälskad i den trojanska prinsessan Cassandra att han var villig att uthärda vad som helst för hennes skull. Denna berättelse har Erik XIV strukit under och markerat med ett hjärta.

I en tid när man kunde göra retfulla anspråk på någon annans land genom att lägga in vederbörandes vapen i sitt eget, vilket både Erik XIV och den danske kungen gjorde under kriget, var heraldik givetvis väsentligt mera närvarande i tanken än nu. Mot bakgrund av detta är tankefiguren att störta någonting för att ändra dess betydelse inte särskilt långsökt.

Störtade hjärtan är det gott om, särskilt hos Sabellicus, och då rör det sig om hat i vid bemärkelse; man kan även räkna oenighet och grymhet hit. Ofta handlar det om grymhet mot oskyldiga. Hos Sabellicus har Erik till exempel markerat berättelsen om Laius grymhet mot sin nyfödde son Oidipus, vars fötter skall ha genomborrats med ett svärd innan han sattes ut i skogen att dö (s. 97).

En av Johannes Magnus uppgifter om amazonerna (s.54) har också markerats med denna symbol, nämligen vid följande understrukna påstående:

De tidigare omnämnda Regnerus och Svanvita gifte sig så småningom (s.82 i Johannes Magnus), och när han dog avled mycket snart Svanvita också, eftersom hon sett ‘hälften av sitt hjärta slitas ur kroppen och stängas in i en grav’. Hon begravdes tillsammans med Regnerus, så att de kunde återförenas efter döden. Här skymtar Erik alltså fram som en sann romantiker. Han var enligt egen utsago mycket angelägen om att förälska sig i sin blivande hustru – ett skäl till att han gärna ville ha träffat henne före bröllopet. På så sätt skulle han försäkra sig om att inte känna något behov av att vara otrogen.

När Erik i stället vill märka ut motsatsen, hat, finns däremot ingen etablerad symbol att ta till, vilket Erik löste genom att teckna ett uppochnedvänt (störtat) hjärta. Det att vända något upp och ned innebär alltså att man ger det en ny och motsatt betydelse. Idén är hämtad från heraldiken, där man exempelvis kan visa upp någons sköld för att hedra personen, men om man sätter den upp och ned (störtad) blir det vanhedrande, motsatsen. En parallell från Eriks egen regeringstid är när han i syfte att förnedra Nils Sture tvingade honom att rida in i Stockholm sittande baklänges på en häst.

Affirmant etiam nonnulli ipsas nouercali odio aeditis masculis guttura confregisse.

Åtskilliga försäkrar även att amazonerna, med en styvmoders hat, bryter nacken av sina nyfödda söner. När det gäller Eriks hjärtan respektive störtade hjärtan är förhållandet mellan symbolerna tydligt; ett hjärta är lätt att känna igen även om det är avbildat på ett annat håll än det vanliga. Det är emellertid inte den enda symbol som finns både rättvänd och störtad. Erik har också använt bokstaven A. Det är tydligt att ett rättvänt A betyder någonting Erik tycks ha uppskattat, medan ett störtat A visar en utsaga han verkligen inte tycker om, alltså precis samma motsatsförhållande som

med hans hjärtesymboler. Vad exakt som ligger bakom valet av just bokstaven A är oklart, men det kan vara en förkortning för approbo eller något annat latinskt uttryck som visar uppskattning och godkännande.

A-symbolen återfinns vanligen vid sententialiknande uttryck, som bredvid Johannes Magnus (s. 2) referens till Ciceros berömda uttalande Historia magistra vitae och dess fortsättning från hans De oratore. I Sabellicus hittar man det bland annat vid detta uppbyggliga uttryck (s. 8):

… uictoriamque & felicitatem a uirtute stare, non ab audacia.

… seger och välgång kommer från dygd, inte från fräckhet.

Motsatsen, det störtade A:et, är mycket vanligare hos Johannes Magnus än hos Sabellicus. Där förekommer det exempelvis i inledningen, i dedikationsbrevet till påven. I denna epistel kan man läsa att Johannes Magnus var sant from och mycket ivrig när det gällde att få föra tillbaka Nordens kungadömen till katolicismen, vilket målande beskrivs som att Johannes ville släcka de kätterska eldar som brann i dessa nyprotestantiska riken. Att Sveriges förste redan från början protestantiske monark markerat detta med ett störtat A för att visa sitt ogillande är knappast särskilt förvånande. Samma symbol finner man vid ett annat stycke som är anknutet till kritik av protestantismen. Johannes Magnus ursäktar sig nämligen (s. 3) för eventuella brister i sitt verk med hänvisning till onda människor, det vill säga bland annat de protestantiska reformatorerna, som gjorde det nödvändigt för honom att lämna Sverige. Detta medförde att viktigt historiskt material kunde ha undgått honom.

Sabellicus berättar om bygget av Cheopspyramiden, efter Herodotos (s.33). Cheops sägs ha haft brist på pengar, men för att ändå ha råd med sin enorma gravvård tvingade han sin dotter till prostitution. Var och en som hon tog emot betalade med ett stenblock till bygget, och sålunda kunde pyramiden förverkligas ändå. Detta har Erik markerat med ett ogillande störtat A.

Det finns en tredje symbol som fungerar på samma sätt, men som är allt annat än enkel att känna igen, nämligen nattvardskalken och dess störtade motsvarighet. Det stod klart från första början att en störtad nattvardskalk betyder magi, onda krafter och liknande. Understrykningarna är få och helt entydiga. Det jag inte lyckades räkna ut var däremot vad själva bilden skulle föreställa, eller på vilket sätt den kunde ha med magi att göra. I Johannes Magnus verk, som var det jag först studerade, förekommer enbart störtade nattvardskalkar, och den för Erik XIV tydligen helt självklara tanken att vända upp och ned på en symbol var inte lika uppenbar för mig. Därför förblev det länge obegripligt vad symbolen skulle föreställa.

Först när jag studerade Sabellicus, ett bra tag senare, fick jag för första gången se symbolen nattvardskalk, för Sabellicus innehåller en enda rättvänd sådan. Först då förstod jag vad det rörde sig om. Nattvardskalken finns vid en understrykning som handlar om att tro på Gud, och det var förstås en uppenbar motsats. När jag väl hade sett bilden rättvänd blev det omedelbart självklart vad dess störtade motsvarighet i Johannes

Magnus föreställde, det man brukar kalla en aha-upplevelse, när båda symbolerna och deras understrykningar föll på plats på ett ögonblick.

Boken Något utrymme bör också ägnas ett exempel på symboler som relaterar till Eriks lärda intressen. Det finns förvisso flera, som stubben respektive grenen som knyter an till genealogi, eller den matematikanknutna symbol som markerar intressanta siffror, men här kommer jag att ägna mig uteslutande åt den symbol som jag kallar boken. Denna symbol förekommer huvudsakligen i Johannes Magnus verk.

Där finns till och med tre stycken på samma sida, s.17, den sida där Johannes redovisar vilka författare han använt för sin framställning. Böckerna hör ihop med understrykningar av författarnamn, till exempel Albert Krantz (ca 1448–1517), Jordanes (500-talet e.Kr.), Ericus Olai (d.1486) och Saxo (1150/1160–1206?). Den förekommer också vid historiska källor som är mer dubiösa, exempelvis de annales publici (s.37) som sägs ha innehållit namnen på kungar från en uråldrig tid. Vi vet ingenting närmare om dessa offentliga annaler – de är en av de källor Johannes Magnus anger som brukar betraktas som suspekta av mer sentida historiker. Detta spelar emellertid ingen roll när det gäller att förstå Eriks symbolsystem, där han har klassificerat dem som historiskt källmaterial, tillsammans med de andra verk Johannes nämner.

Hos Sabellicus finns symbolen också vid en passage som handlar om när skrivkonsten uppfanns och om hieroglyfer (s.28), som Sabellicus skriver fortfarande finns kvar på några monument i Rom, vilket torde vara en syftning på stadens romerskimporterade obelisker. Dessa kan också beskrivas som en form av skriftliga källor, även om denna passage inte är lika entydig som de andra, vilket dock som tidigare nämnts är karakteristiskt för symbolsystemet, eller sökmotorn. Även moderna sökmotorer kan som bekant ge märkliga träffar ibland.

Ansiktet, en biografisk symbol? En symbol som är lika intressant som svårtolkad, och som jag således bara har identifierat högst tentativt och halvt spekulativt, kallar jag för ansiktet. Det som är avbildat här liknar Erik XIV själv, om man jämför med porträttet som inleder den här artikeln. Detta ansikte drog till sig min uppmärksamhet särskilt därför att det finns bredvid en lång understrykning som handlar om den tidigare omnämnde kungen av Egypten, Vexoses, han som ville anfalla goterna (s.49).

Goterna slår givetvis den egyptiska armén på flykten i striden, för deras tapperhet är så stor att den egyptiske kungens soldatmängder inte förslår för att besegra dem. Det intressanta i citatet är emellertid goternas samtal med de egyptiska sändebuden. Goterna säger nämligen att de finner det oerhört förvånande att en lycklig och mäktig kung oprovocerat skulle anfalla fridsamma och harmlösa människor, och undrar vad för sorts vansinne kungen har drabbats av. Detta kan förstås tolkas som en referens till Sturemorden.

Det finns även ett par andra citat som skulle kunna knytas till Eriks liv, och som också försetts med en sådan symbol, till exempel ett där en jordisk kvinna får ett frieri från en gud, och hon är tveksam till denna upphöjelse, eftersom guden kan tänkas komma att bryta med henne till förmån för någon kvinnlig gudom. Det kan, om än spekulativt, tolkas som en syftning på Eriks förhållande till Karin Månsdotter kontra de ständiga frierier till europeiska kungligheter som kungen ägnade sig åt.

Förutom de ansikten som har viss likhet med Erikporträtten förekommer åtskilliga olika ansikten, främst hos Sabellicus, och de är individualiserade. De hade kunnat tolkas som en renässansfurstes version av moderna emojis, men det finns ingenting som tyder på att någon viss identifierbar känsla hör ihop med understrykningen intill. Därför har jag dragit den tentativa slutsatsen, utifrån ovanstående exempel som skulle kunna handla om Erik XIV själv, att det är fråga om miniatyrporträtt av människor Erik hade omkring sig, och att han associerat till dem när han läst något visst citat. Detta får förbli en hypotes som tyvärr varken går att verifiera eller att falsifiera.

Sammantaget ger Eriks symbolsystem en god bild av honom utifrån hans intressen, som ett slags intellektuell biografi, och låter sig dessutom verifieras mot vad vi vet om honom. Vi finner symboler som betecknar en regents angelägenheter, inrikespolitiska såväl som utrikespolitiska, symboler för lärda intressen, för känslor och karaktärsdrag, till och med (möjligen) för individer i hans närhet. Någon direkt förlaga går inte att finna, men själva idén att göra en ‘sökmotor’ var långt ifrån ny. Ett känt exempel är det mycket omfattande system som Robert Grosseteste (1175–1253) skapade. Det bestod av cirka 400 olika symboler för olika teologiskt inriktade ämnen, och ‘nyckeln’ till systemet finns bevarad, till stort gagn för forskningen.

I databasen Archaeology of Reading in Early Modern Europe (AOR) har två tidigmoderna engelska läsares bibliotek studerats, och där finns också gott om exempel på användning av symboler för att markera ämnen av intresse, om än inte något så genomfört system som Eriks. Marginalia i allmänhet, ofta i skriftlig form, men också med olika typer av symboler, finns från de flesta perioder från antiken och framåt. Eriks symbolsystem är alltså klart förankrat i en lång tradition, och i hans samtid. Ändå har det avgjort personliga drag av just Erik XIV – och jag hoppas att regentens fascinerande små symboler vid det här laget har fått läsaren att glömma att den här texten handlar om en monark som är huvudsakligen känd för helt andra saker än konstruktionen av en hastighetsoptimerad sökmotor av renässansmodell.

LITTERATUR

Kungliga bokband c. 1490–1962. Kungliga bibliotekets utställningskatalog 32. Stockholm: Kungliga biblioteket, 1962. Ludvigsson, Rasmus och Olai Benedictus. ‘Concept till Inventarium öfver Konung Erik XIV:s Böcker, upprättadt den 27 september 1568’. I Handlingar rörande Skandinaviens historia 27 = Nya handlingar rörande Skandinaviens historia 17, s.380–90.

Stockholm: Hörbergska tryckeriet, 1845. Magnus, Johannes. Goternas och svearnas historia, 2 bnd. Översatt av av Kurt Johannesson, med inledning och kommentar av översättaren och Hans Helander. Stockholm: Kungliga Vitterhetsakademien, 2019. Nilsson, Astrid. ‘Om paratexterna i de latinska utgåvorna av Johannes Magnus Historia de regibus’. I Humanitas: Festskrift till

Arne Jönsson, red. A.M.H. Nilsson, A. Damtoft Poulsen och

J. Svensson, s.629–45. Göteborg och Stockholm: Makadam förlag, 2017. Nilsson, Astrid. Royal Marginalia: Erik XIV of Sweden as a Reader.

Studia Graeca et Latina Lundensia 28. Lund: Lund University, 2021. Stenbock, Carl Magnus. Erik XIV:s almanacks-anteckningar: Hans dagböcker, ritningar och musiknoter i urval. Stockholm: Personhistoriska samfundet, 1912. Walde, Otto. ‘Några böcker ur Benedictus Olais bibliotek’. Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen, årg. 20 (1933), s.205–13.

Nattvardskalken är hämtad ur Marcus Antonius Sabellicus, Opera omnia … Rapsodiae historicae enneadum XI quinque priores uno continentur altero sex reliquae (Basel 1538); KB Cod. Holm. D 517 b. Alla andra bilder kommer från Johannes Magnus, Historia de omnibus Gothorum Sueonumque regibus (Rom 1554), Uppsala universitetsbibliotek, Rar. fol. 10:19 a Bokband 1500-t. Sverige fol. 2.