Böckerna, hyllorna, människan och rummet Per Engström

Böckerna, hyllorna, människan och rummet

Flytta böcker, handskas med dem, sätta upp böcker, vara bland böcker, se på dem

När jag flera månader efter flytten äntligen börjar sätta upp dem. De har legat i drivor, uppackade ur kartongerna, här och där. Överallt, i en fullständig röra, helt synliga hela tiden, men huller om buller på hyllplanen – inlagda, inte uppställda – och i vingliga travar på golvet. Böckerna.

När jag så en natt alltså börjar sätta upp dem i ordning, högst upp till vänster, A: Abbott, Abé, Achebe, Adolphsen, Agejev, Ahlin…

Vilken egendomligt bekant och lugn tydlighet som omedelbart infinner sig. •

En speciell sorts glädje återvänder till boksorterandet när jag kommer till Bröderna Grimms sagor, utgåvan på Bonniers 1970 i Britt G. Hallqvists översättning och med Janusz Grabianskis illustrationer. Det var en julklapp till mig från farbror Arne samma år. Jag försjönk i den direkt. Nu försjunker jag i det faktum att farbror Arne köpte den. Att han gick till en bokhandel och köpte en tjock bok till sin sjuårige brorson. •

Obegripligt. Ena natten avslutas med att jag kryper omkring på golvet i en halvtimme och letar i högarna. Magnus Hedlunds Den unge Gröter fattas. Det är oändligt jobbigt att inte få bokstavsordningen rätt med en gång. Varje hyllrad är tätt packad, som en sardinlåda. Eller som Geoffrey Firmin i Under vulkanen. Om en missad titel plötsligt dyker upp och skall in några hyllplan tidigare så innebär det viss irritation, och mycket jobb. Borde naturligtvis ställa dem luftigare, riktigt luftigt, på varje hyllplan – så att det hela tiden finns plats att ställa in senare upptäckta titlar. Men eftersom jag inte använder den metoden, utan tycker att bokmängden ändå är så pass överskådlig att det utan problem borde gå att sortera in alla författare på A, B, C och så vidare med en gång, tills allt är klart, så uppstår omedelbart problem. Hyllplanen blir snabbt för trånga, eftersläntrarna bland författarna dyker upp hela tiden, gömda bakom någon kartong. Dagen efter hittar jag orimligt nog – jag letade, jag letade krypande, verkligen grundligt, men inte tillräckligt grundligt! – en hel hög med böcker vars författares efternamn börjar på H. Och där ligger Den unge Gröter förstås. Den andra natten, återigen precis innan jag tänkt avsluta och gå till sängs, efter Kyrklund, så är 8 variationer spårlöst försvunnen. Alla andra Kyrklund-böcker har jag ställt på plats, i ordning efter utgivningsår. Varför låg inte 8 variationer på samma ställe som de andra? Efter tjugo minuter hittar jag den i en hög, mellan The Groucho Letters och Varför är vi i Vietnam? •

Tröttheten emellanåt total. Vad skall jag med alla dessa böcker? Titlar synas och bedöms på måfå. Skall den vara kvar? Jo… Den då? Ja om den förra skulle så. Men den här? Det är lika bra att behålla dem alla. Jag finner inget skäl, som har med boken att göra, att sortera ut den eller den. De har alla hamnat här av en anledning. Och vad skulle jag göra med alla bokhyllor? Högg jag upp dem till ved åt sommarstugans kamin – skulle jag sedan sitta och stirra in i tapeten?

Medan jag håller på med böckerna, sorterar in dem i nya lägenheten, så råkar jag hamna i en välsorterad bokhandel, eller hemma hos någon med drivor av nya böcker liggande överallt; på bord, på golvet, stolar. En bokrecensent. Varenda en, eller varannan, av dessa böcker utgör ögonblickligen en oerhörd lockelse. Den vill jag genast läsa! Och den! Den! Mina egna böcker där hemma, de lästa och de olästa, känns med ens dammiga, som en meningslös ansamling papper. Men detta handlar inte om böckerna, det handlar om nyheten. Inom kort kommer de flesta av recensentens alla böcker att kännas mindre intressanta: det har kommit fler, ännu nyare. Och jag tänker igen på mina böcker där hemma, hur jag faktiskt fortfarande efter många år vill ha dem, läsa dem, bläddra i dem. Och hur det nu för tiden endast långsamt fylls på med fler böcker bland mina gamla. De flesta böcker som kommer ut är bara nyheter, medan det i ens bokhylla handlar om någonting annat.

Jag vadar i trycksaker; böcker, tidskrifter, mindre trycksaker, pamfletter, papper, brev, kuvert, kort – och alltsammans är i rummet samtidigt, läggs åt sidan en tid, plockas fram och bläddras i igen. •

Allt har flutit fritt en period (det fullständiga kaoset under själva flyttlogistiken). Nu sorteras det upp. Innan det flöt fritt så hade en sorts ordning skapats av nödvändighet under fjorton år i förra lägenheten: papper och böcker hade helt enkelt hamnat där det fanns plats. Vissa saker hade naturligtvis fullständigt glömts bort. Men det fanns en övergripande ordning, det fanns ‘områden’. Nu hamnar allt i en prydligt sorterad ordning. Det känns krävande på ett överraskande sätt. •

Den dåliga mäklaren vi hade när vi skulle sälja lägenheten och flytta. Hur hon kom till oss för att styla, eller hjälpa till med tips om hur vi skulle styla. Det handlade i hög grad om att plocka undan saker, lägga fram frukt i skålar och flytta ner väldigt mycket i källarförrådet. Lägenheten skulle inte se för personlig ut, enligt någon mall i hennes huvud. Allt detta hann hon säga redan i hallen och medan hon tittade runt i köket. Flytta bort så mycket som möjligt, upprepade hon som ett mantra. Sedan klev vi in i vardagsrummet. Det fungerade även som arbetsrum, så att barnen kunde ha egna rum. Det var där böckerna fanns. Hon tog ett steg in, försökte dölja sucken men jag hörde den: jaha…

Ett par veckor senare visade hon oss stolt prospektet: hon hade vänt det omöjliga till någon sorts försäljningsargument. Framsidan av broschyren pryddes av en stor närbild av en bokhylla, där bokraderna liksom bara försvann inåt rummet och blev suddiga närmast fönstret.

Efteråt har jag då och då tänkt på om det hjälpte att göra lägenheten eftertraktansvärd, om det sålde bra. Det kan man inte veta.

Jag sticker ofta näsan i böcker och drar in doften. Varje gång, nästan varje gång, förflyttas jag någonstans, om inte till en bekant plats, så väcks ändå alldeles omedelbart en känsla, en tydlig association, en sorts likhet mellan doften och en bild, som en plötslig diabild på en skärm inne i huvudet, en bild av en känsla som i sin tur framkallar ett tillstånd kanske, ett rum, ett tillstånd i ett rum eller en viss period i mitt liv, möjligen barndomen. Pappa jobbade på tryckeri som typograf. Det går på någon sekund:

Boklukten, doften av trycksak. Näsan, slutna ögon och en snabbläddring genom sidorna, koncentration. Idag packar jag upp Urs Lüthi; Das Foyer im Kunstmuseum Luzern (Kunstmuseum Luzern/Edizioni Periferia): lukten helt alldaglig, utan minsta känsla av trycksak. Neutral. Som dagsljus utan synlig sol eller kännbar vind, en grå dag, luft. Mellersta Schweiz. Ändå inte alpluft. •

Det kommer ett plötsligt lugn i mig själv och i rummet när böckerna börjar komma upp på sina hyllplatser, när sorteringen i bokstavsordning närmar sig sitt slut och kartongerna lämnar rummet. Hur jag trivs med böckerna, och hur välbekanta de verkar när de står på sina hyllor igen.

När de låg i staplar på golvet – fas 3 – (efter fas 1: hyllorna i förra lägenheten, och 2: kartongfasen, men före fas 4: hyllorna i nya lägenheten) verkade de allihop spännande på ett overkligt

sätt; jag visste ju vad allting var, men de hade också en aura av att bara vara högar av böcker att leta bland, att upptäcka. Inte på nytt, utan för första gången. En behaglig chimär.

När de kommer upp på hyllorna igen verkar det inte alls vara så många, det är inte alls oöverskådligt, men jag hittar ändå, i själva hanteringen, titlar som länge stått i skugga, sådana jag har olästa men av olika anledningar alltid velat läsa. Nu dyker de upp, kommer fram i rummet, jag håller var och en i handen. Karl Vennbergs Vägen till Spånga Folkan, Carina Rydbergs Den högsta kasten – den sistnämnda en bok där baksidestexten säger att det är den sortens bok som brukar komma ut tjugo år efteråt. Nu är det tjugo år efteråt. Jag börjar läsa den samma kväll. •

När jag ser människor på bokmässor, speciellt unga människor, glatt, med ett riktigt nöjt uttryck i ansiktet, gå iväg från någon monter med en eller flera böcker tryckta mot bröstet, litet framåtlutade, som om de har bråttom till någon för att visa vad de köpt, så påminns jag starkt om den där glädjen i att hitta och köpa en bok som är efterlängtad. Kanske tar långvarigt arbete inom bokbranschen i viss mån bort, eller slipar ner, just den varma glädjen vid varje enskild bok. •

Hur de tornade upp sig, hur de fyllda bokkartongerna verkligen bildade ett berg i vardagsrummet – först i lägenheten som skulle lämnas och sedan i den nya. Det behöver inte vara en myrdalsk boksamling. Men, det går inte att lägga för många böcker i en kartong – om man skall flytta böcker i kartonger är det på grund av stapelbarheten; papperskassar breder ut sig som ett hav och måste kunna flyttas och tömmas tämligen omgående, vilket inte fungerar om man måste renovera den nya lägenheten först, till exempel måla de väggar framför vilka bokhyllorna skall placeras – och då blir det hastigt väldigt många kartonger.

Åsynen av alla dessa kartonger fyllde mig med en stor trötthet, nästan med vämjelse. Nu efteråt är minnet av åsynen lika starkt. Aldrig mer. Först att se berget i den gamla lägenheten och veta att jag måste bära varenda kartong. Sedan att se dem i den nya och orka ta sig an uppackandet efter att spacklings- och måleriarbetet är klart och hyllorna slutligen på plats. Bara det att få hyllorna på plats. Varje hylla har en specifik bredd, och det har också väggarna.

Ingen ordning i kartongerna; packandet var tvunget att bli ekonomiskt så planen på bokstavsordning i och uppmärkande av kartonger fallerade direkt. Willy Kyrklunds 8 variationer reste till exempel i fel kartong.

Nu står de här i hyllorna igen, kartongerna är bortfraktade, och hela berget är en avlägsen men långsamt glömd mardröm. Långsamt, eftersom axlarna började värka, jag vaknade om nätterna av stickningar och domningar i händerna, gick till sjukgymnast och fick övningar att göra med gummiband som även de glömdes bort. Jag tittar på böckerna, ingenting känns jobbigt. •

I den gamla lägenheten hade bokhyllorna sedan några år blivit för få, eller slutat räcka till. Eftersom jag är oförmögen att lyda till exempel yngsta dotterns koncept, ‘en bok in, en bok ut’, så hade jag börjat lägga in böcker på tvären mellan de rader som stod på hyllorna. Till sist var det bokstavligen omöjligt att hitta en enda ledig glugg att få in ens en tunn diktsamling i.

Vid nedpackningen började jag naturligtvis med de som låg inpressade mellan raderna. I ett givet läge hade jag packat precis alla de böckerna, och i bokhyllorna var det nu tomt i mellanrummen, endast de böcker som stod som vanligt på hyllplanen fanns kvar. Den äldsta dottern låg då på soffan och tittade längs med väggarnas alla hyllor. Så ordnat, och tråkigt, det ser ut, sa hon. •

Så, när de står där igen, böckerna, riktiga pappersböcker med pärmar och omslag, på sina hyllor, och det återigen börjar bli fullt med instuckna böcker även mellan raderna, så går tiden. Rummets två stora fönster vetter mot en gångväg som sträcker sig utmed framsidan av huset. Vi bor nu på första våningen, eller nedre botten. Eftersom jag oftast befinner mig i arbetsrummet där böckerna står om kvällen och natten, så lyses det upp som ett musealt tittskåp för förbipasserande. Jag har kommit på mig själv med att erfara en sorts genans när jag utifrån sett det upplysta rummet med alla bokhyllorna. Alla dessa böcker.

Och ändå. Grannen avlider, jag har knappt hunnit träffa honom, men stöter på hans kusin uppifrån landet som rest ner för att ta hand om lägenheten – och böckerna. Vi ses i källartrappan och hon säger att hon sett att jag tycker om böcker (genom fönstren förstås, om kvällen när hon varit ute med hunden). Hon undrar om jag vill komma in och titta i hyllorna innan… ja, innan vad då? Tippen, tänker jag. Böckerna måste ju räddas så naturligtvis tittar jag in. Det var väl dumt gjort. Dessutom var han storrökare. Jag lyfter in 10 kassar inpyrda böcker i vår lägenhet. Kläder som luktar rök skall man lägga på varma element, inte vädra, så jag provar med att lägga alla böckerna i travar på fönsterbrädorna och hoppas på en solig sommar. Dumt det också, kanske. Ett par år senare dör John le Carré som jag bara läst någon enstaka bok av tidigare. Jag drar mig till minnes att jag plockat med En perfekt spion från grannens bokhylla, och börjar läsa den. Plötsligt lossnar ett helt sjok kartonnagesidor (31–114), naturligtvis en limbindning som är ödelagd av solen. Men boken luktar bara papper, inte cigarettrök.

Igen: grubbleriet över essäerna. Var skall de stå? Det långsamma bedömandet. Så att inte Claes Hylingers Ett långt farväl hamnar bland reseskildringar bara för att berättaren på jakt efter Tavaststjerna besöker Helsingfors i boken, eller Kerstin Ekmans Herrarna i hagen, liksom den en gång gjorde på Stockholms stadsbibliotek, hamnar på avdelningen för ekologi. Nej essäerna får väl stå i bokstavsordning bland facklitteraturen, där jag inte har tillräckligt mycket av någonting, utan litteraturvetenskap får stå intill politisk historia och biografier. Sakprosa. Är allt detta sakprosa, och essäerna ävenså? Nej essäerna, åtminstone, borde ingå i skönlitteraturen. Nej bättre: få en egen hylla. Och var finns den platsen? •

Och mitt i allt detta: en vän norrut i Sverige som börjar rensa ut böcker ur sina hyllor och skickar som gåvor till mig, att göra med vad jag vill: behålla, lämna vidare, ge till antikvariat om jag redan äger dem. Det märkvärdiga med dessa gåvor är att det i varje sändning ligger en eller ett par titlar som jag aldrig hört talas om. Det är helt bekanta författare, på försättsbladets lista över tidigare utgivna titlar av samma författare stämmer allting. Vid ett par tillfällen frågar jag vänner i Malmö som jag vet håller just denna författare högt, om de känner igen titeln jag fått på posten. De är inte heller bekanta med den, och blir mycket nyfikna. Mest egendomligt är det de gånger jag äger någon senare titel av samma författare och när jag däri kollar listan på tidigare utgivna titlar inte hittar boken jag just fått. Problemet som uppstår är om jag skall placera dessa böcker intill författarens andra böcker på mina hyllor, trots att de inte tycks ingå i dennes utgivning, eller om jag skall upprätta en helt ny avdelning: ‘Böcker som inte finns’. Värre problem än en sådan avdelning kan man ha; det motsatta till exempel. •

Tycker man om att hitta klipp i böcker man köper på antikvariat så blir det lätt en vana att göra likadant själv. Jag har aldrig kunnat låta bli att klippa ur artiklar, recensioner, intervjuer etcetera ur tidningar om sådant jag tycker är intressant. Men hur skall allt förvaras? Det går att upprätta olika system för det, men jag har bestämt mig för att lämplig plats är just i den bok klippet refererar till, så att framtida generationer, precis som jag, skall kunna hitta klipp i sina antikvariatsfynd. Ett bekymmer är mängden klipp jag samlat på mig. När böckerna väl står uppe, och ligger inklämda, i hyllorna i nya lägenheten så är det ett trevligt nattarbete emellanåt att sitta och gå igenom klippen och stoppa in dem i rätt bok. Det blir ett fungerande arkiv där jag hittar eventuell essä om Sara Lidman i en bok av Sara Lidman, eventuella texter om skit i Dominique Laportes History of Shit. Och så vidare. Låt säga att min trave av klipp är 70 cm hög. Det märkliga är att alla klipp får plats. Böckerna står tätt, alltför tätt, i hyllorna, så tätt att jag knappt får ut den bok jag vill ha. Hur kan hyllorna ändå svälja 70 cm klipp också? Hur går det till?

Det står säkert i någon av böckerna.