9 minute read
Unga fiskare med framtidstro
Medelåldern inom yrkesfisket är idag över 50 år, men tittar man på det pelagiska fisket sjunker medelåldern med drygt tio år. Även om tillväxten är låg finns många engagerade unga fiskare. Vi stämde träff med Johannes Claeson, Erik Gripse och Alexzander Hjalmarson som alla fiskar på Östersjön. De är eniga om att de har valt rätt yrke. Visst finns det utmaningar, men de är till för att tacklas menar trion.
Johannes Claeson har sedan barnsben varit ombord på sin pappas och farbrors båt så intresset väcktes tidigt. Han är tredje generationen fiskare i ett familjeföretag som byggdes upp under slutet av 1970-talet. Under de snart 50 år som förflutit sedan dess har fiskeflottan och verksamheten vuxit betydligt, inte minst de sista 10 åren. Gifico – Fiskeri AB Ginneton har utvecklats till ett framgångsrikt rederi med hemmabas i Sveriges största fiskehamn. I fartygsflottan ingår de pelagiska trålarna GG203 Ginneton och S205 Ceton och den demersala trålaren GG210 Vera C. De fiskar sill och skarpsill i Östersjön, Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt och tillsammans lossar de runt 35 000 ton fisk per år.
Hav, musik och matlagning Johannes har hunnit fylla 31 år och bor med sin familj ett stenkast från rederiets kontor i Fiskebäcks hamn. Han har sin hemmavecka och cyklar till kontoret på några minuter.
Norrsundet fotograferat klockan 02.47. Foto: Erik Gripse
Johannes Claeson, Fiskebäck. Foto: Nenne Jacobson Granath
Barnen är små, tre och fem år men Johannes menar att han faktiskt inte missar så mycket av deras uppväxt. Att det till och med finns fördelar eftersom hemmaveckan ger fullt fokus på barnen (med respekt för att det tar ett dygn att komma till ro med dygnsrytmen). Kontoret går i grått och svart, ger en modern och påkostad touch. Vi tar med oss kaffe ut på balkongen som bjuder på utsikt ner över hamnen vilket är en av anledningarna till att rederiet valt att bygga ett nytt hus längre ner på gatan. Man kan tro att man skulle få nog av havet under veckorna på sjön, men så är det inte för Johannes. – Om jag ställer mig på mitt tak hemma kan jag se vattnet, skrattar Johannes, jag kan faktiskt aldrig få nog av havet. Om man jobbar som fiskare har man valt mer än ett yrke, det är en livsstil!
Johannes har många strängar på sin lyra. Han är inte bara fiskare och skeppare, utan
spelar instrument och benämns som ”kocken” av sina kollegor. Hans kulinariska talang ledde hela vägen till ”Halv åtta hos mig” där TV-tittarna kunde se honom bjuda på toast Skagen med krispiga örtchips och ugnsbakad torskrygg. Just torsk är en personlig favorit. – Älskar smörstekt torsk, med skinnet på som får ånga i ugnen. Då blir fisken så där god att den bara faller isär när man sätter gaffeln i den.
Nu har han engagerat sig i ytterligare ett matprojekt tillsammans med några andra unga fiskare. De har nyligen serverat burgare på sill (västkustburgare) på en grundskola i Göteborg. Närmare 90 procent av eleverna var nöjda med smaken, så nu har man skaffat en lokal för att kunna satsa vidare. Johannes deltog också tillsammans med sex andra unga fiskare på Almedalsveckan förra sommaren (Även Erik Gripse deltog). Syftet var att få folk att vilja äta mer sill till vardags. – Sill är ju en fet och nyttig fisk som lämpar sig väl för nya maträtter. Vi serverade sillsallad och silltacos med friterad sill. Det var väldigt uppskattat, vi langade ut 500 tacos på några få timmar!
Johannes visste tidigt att han skulle arbeta på sjön även om han inte var helt säker på att det var just fiskeriet som skulle bli hans levebröd. Även musikdrömmar fanns med i bilden. Men genom studier på Sjöfartsgymnasiet i Skärhamn, där han läste upp fartygsbefälsklasserna under sommarlov gick han sedan vidare till en dansk fartygsbefälsskola i Skagen. Det gav honom en skepparexamen med behörighet att köra fiskefartyg med obegränsad storlek och handelsfartyg upp till tre tusen bruttoton.
De största utmaningarna i yrket är enligt Johannes väder- och klimatomställningen, med varmare vatten som följd, samt Brexit-förhandlingarna och svårigheten att kunna lägga långsiktiga planer. – Vi har lärt oss att se ett år i taget. Kvoterna tilldelas i januari vilket gör att vi har svårt att lägga strategier på längre sikt. Dessutom lever vi ju med en viss osäkerhet varje gång vi går ut. Men jag har en positiv framtidstro! Människan kommer alltid att behöva mat på bordet och vi har lärt oss tackla de utmaningar som dyker upp. Vi har fiskat i mer än 20 år på Östersjön och vet att det är ett ganska säkert kort, även om vädret kan vara väldigt hårt bitvis.
Att arbeta för att skapa en mer miljövänlig miljö, både för människa och natur är en prioriterad fråga för Johannes och de andra ägarna i Gifico. Både rent trivsel- och
Erik Gripse, Falkenberg. Foto: Nenne Jacobson Granath
säkerhetsmässigt och för att skapa en bättre framtid för vår gemensamma havsmiljö. Besättningen har det bekvämt ombord med egna hytter och tillgång till gym – viktigt för att attrahera nya medarbetare. – Vi har skaffat mer miljövänliga maskiner för att göra så liten påverkan som möjligt. Alla våra vinschar drivs till exempel med elmotorer istället för hydraulolja. Överskottsenergin från elmotorerna genererar ström ombord, så inget får gå till spillo.
Kommunikationen är också en viktig del av arbetet, kanske till och med det viktigaste menar Johannes. Med internet, IP telefoner och mobilapplikationer som WhatsApp håller man en nära dialog med andra fartyg, både svenska och utländska fiskare. – Vi är alla konkurrenter där ute på havet, men också kollegor som hjälper varandra och vi tjänar alla på att ha en god dialog.
Belöningen kommer efter vinterstormarna En annan västkustfiskare är 33-årige Erik Gripse, som bor i Falkenberg men fiskar strömming på Östersjön. Han äger SM53 Glomskär tillsammans med Daniel Andersson, som också är från Falkenberg men nu bor på Öckerö. De turas om att ligga ute. Vi når Erik via telefon då han slagit ankare i Norrsundet, norr om Gävle. – Vi har haft en bra vecka med fint väder. Häruppe blir det ju aldrig mörkt den här årstiden, gårdagens kväll och natt var helt magisk! Hela besättningen enades om att vi inte kan ha det bättre. Efter en tuff vinter känns det otroligt skönt.
Att vara på sjön ger tid till härliga naturupplevelser. Men man får också vara beredd på stormar med 30 sekundmeter i byarna och vågor höga som hus. Erik pendlar till båten men upplever inte det som ett problem
trots de 75 mil som det blir från kust till kust. Under sommarhalvåret håller Erik till längre ner på kusten, i trakterna kring Simrishamn där han också passar på att reparera båten.
Att flytta närmare jobbet har inte varit ett alternativ för Erik. – Nej, jag har ju familj och kompisar hemma i Falkenberg och de är viktiga för mig.
Erik får ofta frågan vem som är hans pappa, vilket såklart beror på att det absolut vanligaste är att man ärver släkttraditionen inom yrkesfisket. Erik drömde inte om att bli fiskare som barn, det var mer en slump som avgjorde ödet. Han började jobba i en laxbutik när han var endast 14 år. En dag ringde Glommen Fisk och hörde om han inte ville följa med ut och fiska och det visade ju sig vara riktigt kul tyckte Erik. Efter ett tag ringde nästa båt. – Saltvik var en man kort så de hämtade mig en söndag kväll så jag fick vara med och fiska torsk i fem dagar. Blev väldigt sjösjuk, men kände ganska snart det där suget av frihet och sen var jag fast!
Erik har kämpat sig fram sedan den dagen, med ett tydligt mål. Att en dag kunna köpa en egen båt. Han har sparat och arbetat sig upp genom de flesta yrken ombord. Det har bitvis varit kämpigt. – Några benbitar av mina fingrar har rykt, jag har lärt mig laga mat utan någon som helst kunskap, men det har fört mig framåt.
Erik tycker att han är precis där han drömde om att vara när han började på sjön, att arbeta som skeppare på egen båt. Han känner sig också trygg ekonomiskt genom den relativt goda säkerhet som det pelagiska fisket i Östersjön ger. När han började fiska som 18-åring fick man betalt efter fångst, vissa veckor blev det väldigt knapert. Hans önskemål om förbättringar i branschen är att politiker och forskare skulle lyssna mer på yrkesfiskarna. Trots allt är det ju de som är ute på havet och besitter en kunskap som han inte riktigt tycker att de väger in idag. – Vi gör vad vi kan för att engagera oss och få dem att lyssna på våra röster, men det går sakta framåt.
En av de sista skärgårdsfiskarna Alexzander Hjalmarson är 27 år, bor i Västervik och fiskar sill och skarpsill tillsammans med sin pappa Jörgen Nilsson i den gemensamma trålaren VK190 Scanö. De ligger ute omkring kusten vid Västervik och uppemot Stockholm. Alexzander har också en mindre båt, VK35 Nusen, som han fiskar abborre och ål med i innerskärgården och säger att det i stort sett bara är han kvar som gör det. Han är ung men tillräckligt gammal för att se att båtarna har blivit färre generellt. Nyrekryteringen är tuffare på östkusten tror Alexzander, vilket kan bero på att det inte finns så mycket jobb och osäkerheten generellt. – Vi är ju väldigt beroende av att bara fiska en sort, men såklart det finns både föroch nackdelar. Fiskar man på flera hav måste man investera i olika redskap.
Egentligen hade han planer på att bli snickare och gick bygg- och anläggningsprogrammet på gymnasiet, men tänkte att det kunde vara bra att skaffa sig skepparpapper och på den vägen är det! Han ligger oftast ute tre till fyra dagar och går sen i hamn och lossar i snitt 100 ton. Under hösten, när vatt
Alexzander Hjalmarson, Västervik. Foto: Alexzander Hjalmarsson
net är varmare lossar de oftare och fångsten kan gå ner till 10 ton som lägst. – De milda vintrarna som varit är inte bra för fisken och periodvis har sillen varit mager. Nu är den fetare igen, fisket har varit helt okej ett tag nu tycker jag.
Varannan vecka har han sin treåriga son och det fungerar bra att kombinera jobb och papparollen tycker Alexzander. Under de lediga veckorna finns det gott om tid att laga favoritmaten stekt strömming med potatismos och lingon. – Jag önskar att en större del av sillen kunde gå till mänsklig mat, men då måste efterfrågan öka.
Det bästa med jobbet enligt Alexzander är att vara sin egen och ha ett jobb man trivs med. De största utmaningarna ligger i folks tyckande och alla åsikter. Han menar att fiskare oftast får stå längst fram som de största bovarna i ett mer komplext problem. – Det är mycket snack om hanteringen av fisken. Det känns lite motigt ibland och lite tråkigt att det inte uppskattas som förr, även fast det i många avseenden blivit bättre än det var för 40 år sedan, då fiskarna kunde göra lite mer som de ville. Idag är det ju reglerat på annat sätt. Det är såklart många faktorer som påverkar men vi jobbar stenhårt att få tillbaka förtroendet. Det är ju inget olagligt vi håller på med, vi utgår från forskningen. Nenne Jacobson Granath