Följ dina Capricer! by Daniel Åberg

Christer Åsberg

Följ era capricer! OD:s krumsprång under 50 år

Uppsala 2012

Följ era Capricer! OD:s krumsprång under 50 år Denna bok är utgiven med stöd från Jacob Wallenbergs Stiftelse – Särskilda Fonden © 2012 Författaren, Orphei Drängar och Uppsala Publishing House AB Adress: Sångsällskapet OD, Orphei Drängars plats 1, 753 11 Uppsala Telefon: Kansliet 018-71 30 50, Biljettkamreraren 018-71 30 60 Webbplats: www.od.se E-post: info@od.se Fax 018-12 11 94 Grafisk Form: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma Omslag: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma Omslagsbilder: Claes Tillander samt OD:s arkiv Bakgrundsbild: Istockphoto/Pavel Khorenyan Upplaga: 1:1 ISBN: 978-91-7005-413-6 Tryckeri: Bulls Graphics, Halmstad 2012 Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Innehåll C

Prolog .......................................... 8

Kören tar sig ton ...................... 114

Minnen ...................................... 11

Gäster med röster ..................... 118

Visa och folkton ....................... 121 Talets gåvor .............................. 125

Starten ....................................... 16

Alla instrumenters ljud ............ 129

Ordet ......................................... 20

Det är X:et i trion som gör det! ..................................... 138

Konceptet .................................. 22 Strukturen .................................. 25

Hammare och spik, textil och teknik ....................... 140

Bakom kulisserna ..................... 150

Kör igång! .................................. 33 Kör och kvintett ......................... 40

R Dirigenterna ............................... 48 Våren ......................................... 53 Hösten ....................................... 63

I Intåg och uttåg ........................... 76 Tema med variationer ................ 81 Hemliga gäster ........................... 88 Artistentréer ............................... 94

E Publiken ................................... 156 Intet är som väntanstider .......... 161 Ekonomin ................................ 168 Varumärket .............................. 172 HP och Stor-OD ..................... 176

! Epilog ...................................... 182 Följ era Capricer år för år ......... 186 Tack ......................................... 191

Konferencieren ......................... 101 Grupparbeten ........................... 107

Fotografer ................................ 192

price

Starten Ordet Konceptet 6足

Strukturen

Starten

rphei Drängars första Caprice ägde rum fredagen den 16 november 1962. Capricen var en lustig historia men den hade en dyster bakgrund. Kring 1950 hade OD varit inne i en djup kris, ekonomisk, organisatorisk och konstnärlig. Vid en vårkonsert i Stockholm var det så illa ställt att flera sångare drog sig för att gå ut på scenen i andra akten. Eric Ericson tog över 1951 och började bygga upp kören på nytt. Efter nästan ett decennium, 1961, vågade man sig till Stockholm för en konsert. Men bekymren var inte slut med detta, berättar Eric: - Varje torsdagskväll, efter repetitionen, när jag satt hemma hos Ola Månsson och tog en bit, suckade han och undrade hur det skulle gå.

Nu var det ekonomin som bekymrade OD:s ordförande: - Hos Ola låg jag över många kvällar. Han hade många fina idéer. I en verkligt akut situation efter en resa, som hade gått ordentligt back, fick Ola idén att vi måste ordna någon karnevalshistoria av något slag, maskerad eller liknande, för att få det hela på rätt köl.

Efter OD:s konsert i Norge på våren 1962 var ekonomin körd i botten. Det såg ut som om Månsson måste kräva in de 200 kronor som varje sångare hade fått garantera inför resan. När man nu frågar dem som var med som unga OD-ister har de inga minnen alls av konkurshot och garantisummor, för dem var Norgeresan ett festligt äventyr. Men för de ansvariga var sanningen en annan. Stödföreningen OD:s Vänner hade startat 1960 och kunde liksom Stockholms-OD bidra med någon enkel skärv, men det förslog inte långt. Att 8

man börjat dubblera vårkonserterna i Uppsala gav ett litet men otillräckligt tillskott. Så vad skulle man göra? Maskerader på slottet hade man prövat, men sekreteraren Rolf Frankenberg kunde snart räkna ut att nettot från en sådan tillställning aldrig skulle nå upp till de 5 000 kronor som fattades. Eric fortsätter: - Jag tror idén om Capricerna föddes i en tågkupé där jag vet att Rolf var med, liksom Leif Mutén, och det hände någonstans i närheten av Märsta. Vi spann vidare på det här och kom fram till Capricen som första gången var 1962. Det var naturligtvis en förfärligt töntig historia.

Först tänkte man sig ett slags soaré. Eric hade själv ordnat med en sådan på Palmgrenska samskolan när han arbetade där: ”Vi hade diverse spex för oss på Lucia, som faktiskt hade många tendenser av Caprice i sig.” Under åren med Poliskören ”började också sådana här musikaliska glidningar i repertoiren”. Det är värt att notera, för många tror kanske att den helgonförklarade S:t Eric skulle vara alltför mycket musikalisk finsmakare för att uppskatta capricieusa skämtsamheter. Nej, han älskar sådana upptåg vid sidan om och den inställningen var en förutsättning för att Capricerna skulle komma igång. Folke Bohlin, vicedirigenten, drogs in i resonemangen och hade en idé: - Vi har ju så trevligt på våra egna interna fester, Stor- och Lill-OD. Vi kunde låta en sådan tillställning äga rum inför öppen ridå. Eller?

Saken togs upp i styrelsen och i stormöten med kören. Med Stor-OD som ram gav sig mycket av sig självt. Vi är nu i slutet av september. Soarén borde gå i aulan i mitten av november. Frankenberg sammanfattade diskussionerna i en PM: Program av blandat innehåll, mestadels av icke allvarlig art Medverkan uteslutande av OD-ister, solo, duo eller ensemblevis Kören några kortare sånger som ansluter till övriga inslag.

Man hade spånat och diskuterat fram några tänkbara programpunkter som Rolf noterade:

Kören, 4-8 sånger i ett eller två block. Uno Ebrelius tillfrågad och positiv. Gärna sånger av humoristisk art ”Pilsnervisan” t.ex. Och sjömansvisor. Richard Ringmar och Carl-Olof Jacobson och någon mer sjunger Wennerbergs trios. Carl Achatz och Seve Ljungman kan spela några stycken för flöjt och piano. En instrumentalgrupp ur kören. Spexkavalkad, Ringmar och Grimås. Adam Taube på sologitarr. Director musices Lars-Erik Larsson kan kanske leda sin egen Obligationsmarsch som allsång. Sven G Svenson kåserar om ryt-hymner och serenader från 1800-talet. Erik Mattias Yrgård och Arne Kjällman bidrar med någon humoristisk visa. Ejnar Haglund i ”ett mindre vanligt, roligt pianostycke”.

Affischer sattes upp och man spred brandröda flyers (som hette något annat då) med ett lockande erbjudande. ”Att få vara med om denna märkliga inblick i OD:s leverne kostar Er endast 3:-, 5:- eller 7:-”. I veckan före den 16 november repeterade man i aulan. UNT gjorde ett förhandsreportage: ”Välljud och en anslående syn väntar dem som ämnar sig till universitetsaulan på fredag, när OD för första gången presenterar sig från en mera intim sida.” Men skulle tillställningen verkligen kallas Soaré. Lite vanligt och tråkigt. Folke Bohlin fick gå ut från sammanträdet för att komma på något bättre. Och han kom tillbaka med en lika genial som enkel idé:

– C A P R I C E ! 1 0

Caprice! Folke Bohlin får en ljus idé uppbackad av Eric Ericson.

Ordet –CAPRICE!

et är något skuttigt, lustigt och lystet, frivolt och fräckt över ordet, något glädjefyllt och angenämt. Så tycker både de som varit med om en eller flera OD-capricer och de som möter ordet för första

gången. Ordet finns i OD:s lystringssång från Fredmans epistlar nr 14: ”Hör J Orphei Drängar”. Episteln är riktad till tillfällespoeten Wetz och hans kolleger bland musiker och poeter. Bellman låter Fredman vända sig till musikanterna och sedan till poeter av två slag, först J som till exempel Uti Fröjas Tempel Nederfalla, . . . Följen er caprice.

Här handlar det om dem som skriver kärlekspoesi och kanske rentav inspireras av sina egna ord. Vid Capricerna slutar OD att sjunga här. Därefter, i sista delen av strofen, vänder sig Fredman till dryckespoeterna, som tillönskas en god och våt ålderdom: J som pröfven gammalt Öl, gutår! Eder önskas fuktigt silfverhår . . . Och en strupa som förmår.

Redan Stockholms-Posten på 1780-talet undrade: ”Hvaraf kommer det, at merendels äro Musici och Poeter capricieusa.” Skribenten hade kanske lyssnat till just den här episteln. 1 2

Att bröllopspoeterna uppmanas följa sin caprice innebär att de ska bejaka sina erotiska lustar. När skalden skriver ”till exempel” menar han inte ’exempelvis’ utan ’till föredöme för andra’. Caprice är här detsamma som impuls. Men ordet ’caprice’ har också en allmän innebörd av ’nyckfullhet’, ’spontanitet’. Musiktermen caprice, eller med den italienska forAnders Paulsson. men, capriccio, kan därför översättas med ”fritt format, nyckfullt, instrumentalstycke”, som gamle OD-dirigenten Wilhelm Lundgren gjorde i sitt Musikaliskt Reallexikon, 1924. Ett stycke av det slaget spelade sopransaxofonisten Anders Paulsson vid Capricen 1997. Det var skrivet av fransmannen Paul Bonneau och hette lämpligt nog just Caprice. I Svenska Akademiens Ordbok skriver man på svenskt vis, så ’caprice’ döljer sig under uppslagsorden ’kapris’ och ’kapriccio’. Etymologiskt kan ordet härledas från capo, huvud och riccio, igelkott, alltså egentligen huvud med upprättstående hår, precis så som en överraskad person brukar ritas av serietecknare. I folkmun kom det att kopplas till capro, bock, och tolkat som ett beteende som påminner om bockarnas krumsprång, alltså något nyckfullt och oförutsett. I Capricernas begynnelse använde UNT:s recensenter Carl och Ulla Godin ordet på det sättet. Capricen var för dem ett enskilt överraskningsmoment i den föreställning som i sin helhet hette Caprice. En Caprice kunde alltså bestå av ett flertal capricer. Recensionen 1964 inleddes med förklaringen ”OD:s höstkrumsprång som det röstrika gamla sällskapet benämner capricer”. En av dessa ”capricer” visade sig vara ”en flarra skumpa” som smälldes av efter öppningssången. Så det tog något år innan varumärket Caprice var inarbetat. Men Ordboken ger ytterligare en betydelse som passar in på OD:s bruk av ordet: ”Fyrverkeripjäs bestående av ett eller flera eldhjul varifrån eldstrålarna på ett nyckfullt sätt utkastas i olika riktningar.” Bättre kan nog inte en OD-caprice definieras, särskilt inte 2000-talets Capricer med deras till synes outtömliga register av ljus, ljud och pyroteknik.

Konceptet

tt blanda väl utförd musik av olika genrer med underhållande och överraskande element är naturligtvis ingen ny uppfinning. Lite av detta fanns i de soaréprogram som många svenska läroverk kunde prestera vid mitten av 1900-talet. Men Capricerna innehöll verkligt kvalificerade sång- och musikinslag i kombination med en tillspetsad humor, så här hade ribban lagts betydligt högre. När Orphei Drängar hade sin första konsert i november 1853, en månad efter grundandet, var programmet mycket likt det som fanns vid debutcapricen 109 år senare. Skillnaden var att 1962 års sextiohövdade OD hade en publik på bortåt 1 800 betalande medan de första nitton OD-isterna hade fem åhörare som valdes in just för att lyssna och därför kallades ”auditörer”, upphovet till farbrorsinstitutionen. Carl Godin (OD:s dirigent 1947-51) ville i sin UNT-recension av premiären 1962 fånga Capricens karaktär i ett enda ord och valde då det tyska Liedertafelfest. Han syftade på de mestadels interna framträdanden av manskörssällskap, Liedertafeln, som hade uppstått i Tyskland under Napoleonkrigen och för vilka riddarna vid kung Arturs bord var en ideal förebild. Den bakgrunden var möjligen aktuell för OD:s grundare men knappast något som 1962 års OD-ister hade i tankarna, än mindre senare generationer. Rent idéhistoriskt kan det naturligtvis finnas ett samband. Capricerna på 1960-talet hade i likhet med de tyska Liedertafeln den interna festen som ram och sångarna satt stämvis grupperade vid sina bord. Sedan ändrade Capricerna karaktär och blev allt tydligare en konsertform, med tiden ett showkoncept, där olika musikaliska genrer blandades på ett otvunget och humoristiskt sätt. 1 4

När Eric Ericson i mitten av 1970-talet sökte kontakt med den amerikanske artisten Danny Kaye för att locka honom till ett hemligt gästspel beskrev han i ett brevutkast OD:s Capricer för att Danny skulle förstå: In a need to enlarge/widen our repertoar and the approach to the audience we started a type of concerts called Caprice – where almost everything in musical styles could happen and also every year surprices for the audience. If I also say these concerts have some similarity with the London Pop and very often have trends of Hoffnung and P.D.Q. Bach, I guess you have an idea what it is about.

Londonsymfonikernas populärkonserter hade Danny Kaye själv deltagit i. Tubaspelaren och tecknaren Gerard Hoffnung hade visserligen dött redan som 35-åring 1959, men minnet av hans bisarra och humorfyllda konserter, Hoffnung Music Festivals, levde kvar och de fortsatte i hans anda in på 2000-talet. P.D.Q. Bach är en fiktiv son till Johann Sebastian, och hans liv och verk är föremål för parodiska genomlysningar och framföranden av en amerikansk underhållare och självutnämnd professor vid namn Peter Schickele. Anders Bragsjö i UNT associerade till denne Bach när han hörde Henrik Dorsins Kultursportradio vid Capricen 2006. Victor Borge och hans eleganta musikaliska humor nämns inte, men med de övriga namnen ringar Eric Ericson in en form av musikunderhållning som i mitten av förra seklet florerade i England och USA och som blandade lättsamt seriös musik med parodiska inslag och tokroligheter. Visst fanns det något av capricestämning i detta liksom i en del av Kvintetten Olsons komiska nummer som satte sin prägel på den nya capriceformen från början av 1970-talet. Och likaså verkar det som om de första OD-isterna var inne på samma spår när man ser på programmet för första akten av novemberkonserten 1853: 1:o) Haydns barnsymfoni för stor orkester (där Oscar Arpi imiterade den livfulle hovkapelldirigenten Foroni) 2:o) ”Buvons”, dryckeskör av pilgrimer ur Rossinis Comte d’Ory (som sjöngs 1968 och fortfarande står på OD:s repertoar) 3:o) Afzelius romans Ensam du är, satt för lergök, flageolett, ”handgök” (dvs. handblåsning) och kontrabas. 15

4:o) Du Puys trio Agander, Pagander och Winberg (en komisk terzett som kan ha inspirerat Wennerbergs De tre) Så nog fanns förebilder och paralleller. Ändå var och förblev Capricerna något alldeles originellt, främst genom körens mäktiga klang och OD-isternas mångsidiga musikaliska utförsgåvor.

Oscar Arpi, OD:s förste dirigent.

1 6

Strukturen

n Caprice ska vara en kaskad av musikaliska infall, då och då kryddad med verbala, koreografiska och på senare tid även filmiska inslag, på en stadig grund av högklassiga körverk. Det som sker på scenen ska upplevas som om det vore framlekt och nästintill improviserat. Som åskådare blir man överväldigad och tänker inte på att detta vulkanutbrott av konstnärliga krumsprång och krumbukter egentligen har en fast struktur eller åtminstone en inre logik av givna fasta element och bärande bjälkar. Numera ungefär så här: Först OD:s traditionella inmarsch- och lystringssånger, Ja, jag kommer och Hör, I Orphei Drängar, och något upptåg i samband med dem. Sedan ett inslag med en maskerad gäst som avslöjas och får framföra ett eget sångnummer. Den proceduren upprepas längre fram med den andra gästen, som kan vara en talartist. De båda gästerna ska dessutom göra ytterligare något solonummer och gärna ett eller två tillsammans, helst så att de visar okända sidor av sig själva. Kören ska framföra några egna sånger, blandat seriöst och lättsamt. Något verk bör beledsagas av Folke Alins pianoackompanjemang, och något bör ge möjlighet för en solist ur kören att framträda. Förutom att ge understöd åt artisterna ska kören avsluta första akten med ett praktfullt, gärna koreograferat nummer och tillsammans med övriga medverkande delta i den stora finalen. Någonstans bland dessa inslag ska det också finnas plats för några minuters improvisationer med Trio X. Med de här legobitarna kan programråd och capricegrupp bygga upp många olika uppsättningar där den ena aldrig är den andra lik. Det beror på

1 8足

The Unreal Group med Maria Möller 2010 – artist och OD-ister i samverkan.

valet av artister, på körens repertoar för tillfället, på det tema eller ramverk man bestämmer sig för. Capricen 2010 kan få illustrera det hela. Inmarschen utgick från höstens Asienturné med kinesisk drake och japanska stridsvrål som infogades i Capricens tema genom videoinspelningar som med fjärrkontroll spelades och spolades fram och åter så att maestro Cecilia Rydinger Alin till och med fick dirigera baklänges. Hör, I Orphei Drängar anknöt till stumfilm som blev fryst till svartvit bild med speakertext av Anand Sharma som Hans Villius. Första gästartisten Maria Möller kom in som Nina Simone och visade sitt rätta jag när hon som imitatör i rask takt fick ikläda sig en rad andra jag. Efter en filmad tur bakom kulisserna kom en österrikisk operettkypare in på scenen. Han visade sig vara göteborgaren Claes Malmberg som efterhand lämnade Vita hästen och äntrade sin egen pegas. Så sjöng kören Milhauds Psalm 121 innan den övergick till aktfinal med en medley av Village People-låtar med dansanta inslag. Andra akten började i mörker med kören fördelad på scen och aulaingång sjungande Jan Sandströms arrangemang av Det är en ros utsprungen. Så tog Trio X över med en tolkning av Schumanns Träumerei. Claes inledde en monolog och avslutade den också så småningom innan han visade en annan sida i en finstämd visa. Per Wickström gjorde ett OD-istiskt solonummer genom att utföra en musikanalytisk lektion om fallande basgångar och så återkom Maria Möller med nya och sångliga imitationer, ja, med hjälp av Patrik Magnusson, Henrik Sundqvist, Thomas Tängdén och Nils Bergel lyckades hon till och med imitera The Real Group. Aktens seriösa nummer blev estländaren Veljo Tormis Tombtuul innan kör och gästartister förenades i en final med melodier ur filmen Blues Brothers. Så fick den här Capricen sin alldeles speciella atmosfär genom att utnyttja, blanda och variera de fasta element som byggt upp Capricerna i decennier.

2 0

2 2足