Det oväntade i Sigtuna by Daniel Åberg

DET OVÄNTADE I SIGTUNA CRIST ER M AT T SSON

Det oväntade i Sigutna

NY OMARB ETAD UPPLAGA!

CRISTER MATTSSON

DET OVÃ&#x201E;NTADE I SIGTUNA

Sigtuna 2019

DET OVÄNTADE I SIGTUNA © Crister Mattsson, 2018 ISBN: 978-91-7683-536-4 Omslagsform: Daniel Åberg Omslagsbild: Författare Grafisk form & sättning: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma 2a upplagan, 1a tryckningen Tryck: Type & Tell, 2019 Kontakt: crister.m@telia.com

Innehåll

Mariakyrkan.....................15

Stadens historia............. 109

Stadsbladet ...................... 19

Museet ........................... 112

Skrivuppdraget................ 24

Stadsparken ................... 117

Ny artikel......................... 27

Staden förr, eller nu?..... 122

Polisen.............................. 29

Nya uppdrag för tidningen ....................... 129

Mördad politiker var hotad ................................ 36 Oppositionsrådet .............51

Sigtuna Stiftelsen ........... 131

Kommunfullmäktige....... 58

Om dilemma och digitalisering...................135

Massakern i Staden ......... 70

Pendlarelände ................ 145

Hamnkaptenen................ 76

Äldreomsorg ................. 149

Det gamla kommunalrådet............... 82

Återbesök hos Polisen....153

Staden utslagen ............... 90

Militär närvaro............. 162

Bokprojektet.................... 99

Ibland känns verkligheten helt overklig................... 164

Museet och mynthuset .104 Lajvare............................ 106

Trafiken på motorvägen .159

Det oväntade i Sigtuna En berättelse om en liten stad vid Mälaren och en del som kanske har hänt eller som kunde ha hänt Crister Mattsson

Den här berättelsen utspelar sig i en stad som finns, men kan också ha beskrivits på ett sätt som inte har likheter med verkligheten. Personerna är helt uppdiktade, men kan ha hämtat drag från verkliga personer. Händelser eller företeelser är också uppdiktade, men kan ha påverkats av saker som har skett. Om man tror sig känna igen någon eller något, så är det nog bara ett utslag av läsarens egen fantasi. Om någon känner sig förorättad, så är det troligen bara en överskattning av sin egen betydelse. Crister Mattsson En författare skall ha förakt för sanningen och en djup respekt för det sannolika. Det är bara verkligheten som har rätt att vara fullkomligt osannolik. Fritjof Nilsson Piraten

Den lilla ålderdomliga staden vid Mälaren, vaknade sakta, nästan tvekande, som om man inte ville störa. Solen letade sig in i emellan de gamla trähusen och in i trädgårdarna. Allt var fortfarande tyst och stilla denna försommarmorgon. I ett litet grönt hus omgiven av en välordnad liten trädgård med blommande vita syrener, träffade plötsligt en solstråle, en sovande, och motvilligt nybliven pensionär, och fick honom, att förvirrat vakna. Jag fattade ingenting, inte vilken tid på dygnet det var det var ju så ljust, och jag visste egentligen riktigt var jag var, allt var så tyst, inga ljud hördes från gatan, istället strömmade en bedövande doft av syrener in igenom det halvöppna fönstret och in i sovrummet. I en stor stad som Stockholm är man ständigt omgiven av stadsljud, här var allt bara så overkligt tyst, så jag visste knappt om jag levde eller fortfarande sov och bara drömde. Långsamt kom jag håg den sista dagen på jobbet, avskedet från kompisarna och flytten från Stockholm till mitt nya hem i Sigtuna. Sigtuna präglas av sin ålderdomliga karaktär, det fornnordiska ursprunget och med vikingatiden som bakgrund. Den kyrkliga traditionen är stark med flera kyrkoruiner och trädgårdsstaden från 1800-talet med sina romantiska bostadshus och välordnade trädgårdar. 9

Jag hade bestämt mig direkt, efter att ha accepterat ett alltför tydligt erbjudande om förtidspension. Det här var slutet på ett långt arbetsliv, de senaste åren hade jag varit kommunikationsansvarig på ett av stadens bolag. Jobbet hade alltid varit mitt allt, mitt liv. Mina jobbkompisar var också mina vänner och mitt umgänge. En del kompisar försvinner med tiden eller när man byter jobb. Några få håller man kontakt med en längre tid. Jag hade nog egentligen inte mycket liv utanför jobbet. Så är det nog för många. När jobbet försvinner, då försvinner också en del av livet. Nu kändes det konstigt, nästan som om livet tagit slut. Det är nog bara att inse att jag nu har framtiden bakom mig. Eller kanske jag kan få ett nytt liv så här på slutspurten, nu som pensionär och i en ny miljö. Jag ser nog lite gråare ut numera, och det går lite trögare att röra sig. Jag vet ju inte själv om intellektet är trögare och gråare också, men det är väl ganska troligt. Jag vet inte riktigt vad som väntar mig nu, kanske är det något oväntat, men jag har ju förstått av att telefonen slutar snabbt att ringa, när man blir pensionär. Så här är slutet på ett arbetsliv och starten på ett nytt liv, i ett nytt hem och i en helt ny miljö, i ett helt annat tempo än storstadspulsen. I ett plötsligt och kanske ganska obetänksamt infall, efter att ha skrivit på avtalet om att sluta på jobbet, så hade jag köpt ett litet hus med en liten trädgård, i Sigtuna. Nu skulle jag bo i en liten stad med allt på gångavstånd, en förväntad idyll, på pendelavstånd från Stockholm, så att jag lätt kan åka tillbaka för kortare eller längre besök. Jag hade varit här många gånger, på söndagsutflykter och på några konferenser med jobbet. 10

Det är lätt att bli förälskad i en liten stad, och särskilt en plats som Sigtuna. Den lilla staden vid Mälaren är verkligen idyllisk, med sina ålderdomliga hus, små gränder, och ofta ganska små men välskötta trädgårdar, fornlämningar och med ett utbud av kultur och en hel del restauranger. Kursgårdar och konferenshotell innebär ju ett visst kundunderlag, så utbudet var nog större än vad folkmängden egentligen medger. Sigtuna är Sveriges första stad och har tre kyrkoruiner, en fungerande kyrka, landets minsta rådhus, som nu bara är museum, men inget eget kommunkontor. Alltså egentligen en insomnad stad. Att lämna storstaden Stockholm var faktiskt ett ganska lätt beslut. När man ändå skall lämna jobbet, så förändras ändå så mycket av tillvaron. Absolut rätt tid att förändra sitt boende. Nu skulle jag ju helt kunna bestämma själv över min egen tid. Och då passar det väl bra att göra det i lugn och ro. Hela livet verkar alla vänta på något, något annat liv än det man har, eller att vara någon annan person. Som barn väntar man på att få börja skolan, att det skall bli jul, att det skall bli vinter, sommarlov eller något annat. När man blir äldre drömmer man om att man skall bli framgångsrik. På ett eller annat sätt. Sen ser man fram emot semestern, en ny chef eller bara att få bättre lön. Många ser fram emot pensionen. Vad längtar man efter nu då, när man väl har blivit pensionär, när ingen mer karriär finns att vänta på, väntan består bara av att bli ändå äldre och närma sig det oundvikliga slutet. Jag vill verkligen hitta en ny tillvaro och ett nytt liv även om det kanske mest handlar om att sitta och läsa i skuggan 11

i min lilla trädgård och ta stillsamma promenader i den här lilla staden. Här skulle jag också kunna skriva, min bok, den som jag alltid drömt om att få göra men aldrig hunnit, eller egentligen aldrig kommit igång med. Att dag efter dag, år efter år, skriva pressmeddelanden, årsredovisningar och diverse trist information, som möjligen enbart intresserar avsändaren, det tar liksom på krafterna, och det blir inget över för det ”egna” skrivandet. Jag vill ju skriva berättelser om intressanta platser och berätta roliga anekdoter. En olöst gåta eller något som jag kan forska kring och kanske upptäcka nya okända saker. Det fanns också en baktanke att man som pensionär behöver något att syssla med, något som kan vara engagerande. Jag är ju inte intresserad av typiska pensionärssysslor som golf och bridge. Men vad är egentligen typiskt för en pensionär. Det kanske numera inte är dragspel och gammeldans. Tidigare rebelliska rockstjärnor som medlemmarna i Rolling Stones, är ju alla numera över 70 år. Det mesta av mitt lilla hus, var full av flyttkartonger, saker och möbler som jag bara lyft av från flyttlasset, utan att orka ställa det på plats. Det får bli sen. I kartongerna som stod staplade i huset fanns resterna av mitt liv, eller det lilla som var kvar och som jag ville spara. Jag hade valt Sigtuna för dess småskalighet, och sin pittoreska miljö. men också för att det är så nära till Stockholm så att jag lätt kan åka tillbaka, närhelst jag vill. Närheten till Arlanda flygplats är också rätt bra så att jag lätt kan ta mig ut på alla resor som jag i tankarna har planerat att göra, nu som pensionär och i mitt nya liv. Som förmodligen inte blir av med tanke på den minimala pensionen som jag kommer att 12

få, för att jag låtit bli att fundera på det och planera för livet som pensionär. Varför är man så obetänksam och tränger undan det oundvikliga, när man vet och har möjlighet att planera bättre? Min första dag i mitt nya liv, och i min nya bostad, efter en stärkande kopp kaffe i morgonsolen, började med en med en stillsam morgonpromenad, utan att vara på väg till något. Oftast går man ju bara för att kunna transportera sig från en punkt till en annan. Tänk att bara kunna promenera utan att ha ett mål. Jag ville bara se mig omkring i min nya stad. Staden Sigtuna hade just börjat vakna till liv, gatorna var fortfarande tomma och butikerna hade inte öppnat. Jag såg några få trädgårdsarbetare som vattnade blomplanteringar, enstaka tysta transporter lämnade leveranser till butikerna på Stora gatan, som ju inte är så stor, snarast det motsatta. Men den har förmodligen kallats för den Stora gatan i tusen år, för att det har varit den enda gatan i staden, i övrigt var det bara små gränder mellan husen. En sidodörr till bageriets stod på glänt och det doftade nybakat bröd, jag såg några personer som gick in där för att sen komma ut med en påse, jag stack in huvudet genom dörren och frågade om det gick att få köpa bröd, fast de inte hade öppnat. Bagaren var tystlåten men vänlig och jag vände hem igen med en påse nybakat frukostbröd. Tänk vilken lyx, att få äta frukost i en egen trädgård, med nybakat, fortfarande ugnsvarmt bröd och läsa morgontidningen långsamt och noga, det kändes verkligen som ett nytt och ett perfekt avkopplande liv. Inga inbokade möten, inga plikter och telefonen är hänsynsfullt tyst. Den lilla trädgården blommade av försommar och ljumma försommarvindar smög sig in från sjön. 13

Stadsbladet bjöd på intressanta nyheter om lokal politik, tre hela sidor insändare (!) och en del rapporter från idrottsföreningar och diverse information om kulturevenemang. I Sigtuna skulle det vara en internationell konferens med forskare och politiker från hela världen. Konferensen skulle inledas med en konsert i Mariakyrkan med både lokala och internationella artister, och även stadens invånare var inbjudna att närvara. Det borde jag inte missa. Ett bra tillfälle att se mer av stadens invånare och få lite kultur. Jag hade egentligen aldrig varit intresserad av det religiösa, i skolan började varje skoldag med att lärarinnan, på en gnällig tramporgel sjöng, ”Din klara sol går åter upp”, vilket kändes extra konstigt under regniga mörka och dystra höstdagar. Sedan följde en timme med ”Bibliska historien”. Det var häpnadsväckande berättelser om lama personer som började gå, blinda som plötsligt kunde se, buskar som brann och allt utspelade sig i ”öcknen” som lärarinnan sa, vi kallade henne för fröken, fast hon var gift och hade flera barn.

Mariakyrkan

I god tid begav jag mig till Mariakyrkan, det är nog bäst att vara ute i god tid för att få plats vid en sådan här tillställning. Jag tog en folder vid ingången som beskrev kyrkan och dess historia. Mariakyrkan är Mälardalens äldsta tegelbyggnad. Kyrkan byggdes på 1200-talet troligen som en klosterkyrka som tillägnades den heliga jungfrun Maria. Intill Mariakyrkan låg ett Dominikaner kloster. De kallades för svartbröderna efter sina svarta kläder. I klostret fanns sjukvård och gästhem. Klostret hade gäster från andra länder som förde med sig kunskaper om odling av grönsaker och medicinalväxter. Dominikanernas uppgift var att uppsöka människor och undervisa, Sigtuna var förmodligen en handelsplats redan innan klostret byggdes. Flera historiker skriver att klostret hade många olika byggnader med olika funktioner Klosterlämningar finns kvar mellan Mariakyrkan och Prästgatan, närmast Uppsalavägen. 15

Själva klosterbyggnaderna förstördes i mitten av 1500-talet. Det sägs att teglet togs till byggandet av slottet i Wenngarn. När jag kom till kyrkan en halvtimme innan konserten skulle börja, var där redan en lång kö. Snabbt fylldes kyrkan på med besökare. Innan de sista ens hade hunnit in fanns bara några få platser var kvar, bakom pelare eller långt ut på sidorna där man inte skulle kunna se något alls. De prominenta gästerna, politikerna och forskarna anlände först när alla andra satt på sina platser, vilket gjorde att konserten inte kom gång på utsatt tid. Arrangörerna sprang oroligt omkring och kontrollerade att allt funkade. Mina grannar i bänkraden kommenterade alla som anlände. De verkade veta det mesta om stadens invånare, och kommenterade gärna allt de såg. En plats längst fram gapade tom. Bänkgrannarna visste att där skulle kommunalrådet sitta. Han dök dock inte upp, han som hade tagit åt sig äran av hela arrangemanget. Han hade stolt förklarat att det var hans skicklighet som hade gjort att arrangemanget kommit till Staden. I själva verket var det tack vare den stiftelse som var arrangör för konferensen, som konferensen hamnade här, eftersom stiftelsen hade en koppling till Sigtuna sedan flera generationer tillbaka. Stadens kammarorkester och kyrkans kör tillsammans med gästande solister gjorde ett riktigt bra framträdande, efter första sången visste inte folk om man skulle våga applådera, många såg sig fundersamt omkring, kunde man applådera, det var ju ändå i en kyrka, dessutom i Mariakyrkan. Inte ens den kända solisten fick applåder efter sitt första framträdande. Men efter några låtar kom applåderna igång, och det blev ett verkligt bejublat framträdande. Avslutningen var den pampiga ”Halleluja” ur Händels Ora16

torium Messias, för kör, orkester och solister. En stark kör, dundrande pukor och ett crescendo fick hela kyrkan att vibrera, och plötsligt föll något fram ut ur draperiet under altaret. En man med blod på huvudet och på skjortan! Där var det saknade kommunalrådet. Musiken tvärtystnade för att ersättas av ett snabbt stigande brus av mummel och några personer rusade fram och försökte hjälpa honom, men han verkade helt livlös. Nu började funktionärerna ringa i sina mobiltelefoner. Platsen runt altaret röjdes undan. Efter bara några minuter kom det ambulansmän in från en sidodörr med en bår, de måste ha funnits i närheten, kanske förberedda om något skulle hända med tanke på folksamlingen och hedersgästerna. Snabbt lyfte de upp honom på båren och försvann ut igen genom samma dörr. Efter en kort stund anlände polisen. I den fyllda kyrkan steg nu larmet av upprörda röster. Nu började poliserna fösa bort folk och spärra av främre delen av kyrkan. Alla skulle nu lämna kyrkan och vid utgången stod några unga poliser och försökte tafatt skriva upp allas namn och kontaktuppgifter. Eftersom en del av de internationella besökarna inte talade svenska, blev det besvärligt för de unga poliserna som på knackig engelska försökte förklarade att det var tvungna att lämna sina namn, telefonnummer och adress. Utanför på kyrkbacken samlades folk i klungor och diskuterade ivrigt vad som egentligen hade hänt. Jag dröjde mig kvar och lyssnade försiktigt på samtalen. Några tyckte att det var ”billigt” av kommunalrådet att förstöra konserten på det sättet. Han var nog inte riktigt populär bland de äldre invånarna av stadens befolkning. 17

Jag förstod att många kände varandra och folk vandrade mellan de olika klungorna och diskuterade. Medelåldern var ganska hög. Det här är nog ingen stad för ungdomar, eller också så kanske de inte går på konsert i kyrkan. Så småningom glesade skarorna ut och folk började försvinna ut i staden, samtidigt som pressen anlände och försökte få uttalanden och ivrigt fotograferade. När jag gick hem över Stora torget, genom den ljumma och fortfarande ljusa sommarkvällen, funderade jag på vad som hade hänt, hur konserten plötsligt hade fått ett så dramatiskt slut. Det var rätt svårt att komma till ro den här kvällen. Tankarna snurrade runt i huvudet. Min första dag i Sigtuna som skulle avslutas med en trevlig konsert hade plötsligt och oväntat förvandlats till något våldsamt. Är det så här livet är, en förväntad trevlig händelse kan istället bli något oväntat dramatiskt, eller är det en förutsägelse om hur mitt liv i Sigtuna kommer att bli?

Stadsbladet Nästa morgon berättades det på radionyheterna att en död man hade påträffats under en konsert i Mariakyrkan. Lokalradion sa egentligen inte så mycket mer. Kanske ville man inte berätta att en politiker var död. Eller så visste man helt enkelt inte det. Var det ett mord? Varför skulle han annars ligga instoppad under ett altare? Varför vill man inte berätta vem det var? Jag hade bestämt mig för att starta mitt skrivprojekt när jag hade flyttat, jag skulle nu kunna göra det jag hela livet drömt om, att skriva om sådant som bara jag själv vill berätta. Lokaltidningen verkade ju mest bestå av insändare och föreningsinformation. De kanske kan behöva lite nytt och friskt material. Jag bestämde mig för att besöka tidningen och kolla möjligheterna. Tidningen låg i ett grönt tvåvåningshus på Laurentigränd, en liten tvärgränd till Stora gatan bara ett kvarter från Stora torget. 19

DET OVÄNTADE I SIGTUNA Skylten utanför Stadsbladet kunde ha varit nästan 100 år, telefonnumret till tidningen angavs vara 122 och inneDet oväntade i Sigtuna är en berättelse om livet och havaren uppgavs heta Redaktör R_ _, resten av texten var politiken oläslig. i en liten stad samt förändringarna i samhället R kunde nog ha jobbat där i hundra döma frånRedaktören det socialdemokratiska folkhemmet tillår, ettattdigital av utseendet och klädseln. samhälle. Det var inget fel på hans röst, möjligen på hörseln. R talade, eller snarare skrek i telefonen och vände sig inte Berättaren är enin.nybliven pensionär som flyttar om när jag klev Jag stannade precis innanför dörrentill och avvaktade. R vittne talat färdigt fortsatte attger tittahonom på sin Sigtuna ochNär blir till ett mord.han Det datorskärm utan att vända sig mot mig. ett uppdrag och sökandet efter ledtrådar blir till möten –– Hrm, sa jag, jag heter Lars Person. med människorljud i staden och slutar med att klockstapeln Obegripliga kom från den fortfarande bortvända redaktör R. brinner. –– Hrm, försökte jag igen. –– Jag söker uppdrag. Crister Mattsson har under många år varit verksam på Nu tittade han upp och sneglade på mig. ett –forskningsinstitut med på uppdrag frågor om – Vem fan gör inte det, jagfokus har sökt senbredband jag klev och samhälle. Crister har också in här, sa redaktör R, med något omvarit skulleengagerad kunna tolkasinom som ett leende. lokalpolitiken i Sigtuna. Det oväntade i Sigtuna är Cristers Jag insåg att jag framför mig hade en person som kanske första roman som nu ges ut i en ny omarbetad upplaga. egentligen skulle ha velat vara någon annanstans, eller var möjligen vara någon helt annan. –– Vad fan får dig att tro att jag har ett uppdrag åt dig, fortsatte R. –– Jag är ganska van att skriva, och kan snabbt få ihop en bra text. –– Det är många som kan skriva i den här stan och som dessutom alltid hör av sig till mig om det är något de vill att vi skall trycka. 20