Christer Åsberg
En vän i vind och skymning
En vän i vind och skymning Uppsatser och föredrag från två decennier med Karlfeldt KARLFELDTSAMFUNDET
Christer Åsberg
En vän i vind och skymning Uppsatser och föredrag från två decennier med Karlfeldt
KARLFELDTSAMFUNDET 2019
Till KERSTIN min vän i vind och skymning
Karlfeldtsamfundets skriftserie 51 www.karlfeldt.org © 2019 Christer Åsberg och Karlfeldtsamfundet Karlfeldtsamfundets skriftkommitté Ola Nordenfors huvudredaktör, Stina Otterberg, Johannes Rudberg, Odd Zschiedrich GRAFISK FORM Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma OMSLAGSBILD Detalj ur Carl Larssons porträtt av Erik Axel Karlfeldt, 1918, Wikimedia Commons – Nationalmuseum. TRYCK Bulls Graphics, Halmstad DISTRIBUTION Se www.karlfeldt. org ISSN 0453-3186 ISBN 978-91-978554-7-1
I nn ehå ll
TILL LÄSAREN av Odd Zschiedrich ............................ 7 FÖRORD ..................................................................... 13 En vän i vind och skymning .................................................. 15
LÄNGDSNITT ............................................................. 21 Diktaren Karlfeldt .............................................................. 23 Poeten presenterar sig ........................................................... 29 Ord med broddar.Om Karlfeldts oneliners .. ............................... 37 Karlfeldt på börsen . . ............................................................ 45
TVÄRSNITT . . .............................................................. 81 Lust och längtan . . ............................................................... 83 Inte bara Dalarna .............................................................. 93 Dalmålningar ................................................................. 103 Karlfeldt och ungdomen ..................................................... 109 Fröding – vän och kollega ................................................... 143 Drottvägen, Lidingö . . ........................................................ 157
SNITTAR ................................................................... 173 ”Förbannade tid”. Karlfeldt och kriget ................................... 175 Nu var det 1917. Karlfeldtdikter i krigets skugga . . .................... 183 Karlfeldt hos Alf Henrikson ................................................. 211 Att bli till en visa. Sång och musik hos Karlfeldt ....................... 223 Var Karlfeldt antisemit? ..................................................... 235 Sub lunas grafiska profil. . .................................................... 243 Karlfeldt på annan ort ....................................................... 251
SLUTORD ................................................................. 273 Min väg till Karlfeldt ........................................................ 275
T ill lä sa ren
D
et är alltid intressant att studera vilka årsböcker ett litterärt samfund eller sällskap givit ut under årens lopp. Titlarna säger givetvis en hel del om den författare sällskapet samlas kring och belyser inte sällan författarskapet från intressanta utgångspunkter. Förhoppningsvis säger utgivningen också något om själva sällskapet, till exempel vilken ambitionsnivån är. Nu kanske någon protesterar och menar att det finns flera litterära sällskap, som av bristande ekonomiska medel eller andra faktorer inte har möjlighet att ge ut årsböcker. Så är det naturligtvis och ingen skugga skall falla på dem. Men har man förutsättningarna är en årsbok alltid en uppskattad bonus till medlemmarna. Efterhand som åren går utvecklas de årliga böckerna till ett mindre bibliotek, där inte minst sällskapets nya medlemmar kan botanisera och finna mycket värdefullt att läsa. Det blir som en väl slipad ädelsten, där ljus faller in från olika håll och man kan upptäcka nya vinklar och lager och samtidigt se hur skuggorna skiftar. I Karlfeldtsamfundet har det i och med föreliggande volym givits ut 51 årsböcker sedan samfundet bildades 1966. Att åren som gått inte stämmer med antalet årsböcker beror på att det några år inte publicerades någon volym. Detta är inte att förundras över, det händer nämligen i de bästa kretsar. Vakanserna framträder de 7
inledande åren men från och med 1974 är utgivningen i bokstavlig mening årlig. Första årsboken, utgiven 1966, fick titeln SUB LUNA och andra Karlfeldt-essäer. Författare var Karl-Ivar Hildeman, som satt i samfundets ursprungliga styrelse och senare även blev dess ordförande åren 1984-91. Den femtionde årsvolymen, som medlemmarna fick förra året, var nyutgåvan av Olof Lagercrantz’ Jungfrun och Demonerna, som han skrivit 80 år tidigare, 1938. Denna gång emellertid kompletterad med nyttiga kommentarer av litteraturvetarna Stina Otterberg och Arne Melberg. I år har samfundet den stora glädjen att berika samlingen av årsböcker med tal och betraktelser om Erik Axel Karlfeldt författade av Christer Åsberg. Allt är samlat under den finstämda titeln En vän i vind och skymning. Åsberg förklarar själv varför han valt denna övergripande rubrik: ”den som man vänder sig till när något är i olag, eller som den äldre och kloke vännen och kamraten att rådfråga om gott och ont, om ljust och mörkt”. Under åren 2001-2008 var Åsberg samfundets ordförande och en flitig förmedlare av intressanta uppgifter om Karlfeldt och hans tid i tal och artiklar, kommentarer och betraktelser. Under ordförandeåren var han redaktör för årsboken 2002 Kring Siljan och Sångs och även för årsskriften 2007 Möten med Karlfeldt. Utöver detta kommenterade han ett urval av Karlfeldts tal i årsboken 2004 Till bönder och till lärde män. Karlfeldttal. Efter ordförandeskapet har Åsberg glädjande nog fortsatt att fungera som redaktör för flera årsböcker under 2011, 2012 och 2013 samt även 2017, då Träffpunkt Karlfeldt utgavs. Som alla säkert känner till kan man på hemsidan www.karlfeldt.org få en god överblick över utgivningen i samfundets regi. Det är en imponerande samling vetande Christer Åsberg på 8
detta sätt förmedlat och nu föreligger således ytterligare en volym. Det är emellertid inte enbart kunskapen i sig jag fäster mig vid när jag läser honom, utan i första hand den lust och glädje som omger vetandet och lärdomen. Den uppsluppna ivrighet, som gör att han lockar med sig läsarna på de litterära strövtåg han så gärna ger sig ut på. Vandringar som aldrig känns tunga eller tröttande för den som följer med utan istället genomströmmas man av en skön känsla av att här har man inte gått förut eller att just detta har man inte upplevt tidigare. Särskilt spännande tycker åtminstone jag det är när Åsberg sätter Karlfeldt i relation med andra författare. Det kan gälla Gustaf Fröding eller Alf Henrikson eller någon annan. Gemensamma drag och betydande skillnader dem emellan tydliggör författarskapen och livsverken men visar också bättre konturerna i författarnas egna personligheter. Just beträffande Alf Henrikson har vi suttit tillsammans flera år, Åsberg och jag, i prisnämnden för Alf Henrikson-priset. Som sammankallande var han alltid fylld av goda förslag och intressanta, ibland oväntade, idéer. Och under mina år på Svenska Akademien hade vi med varandra att göra även på annat sätt, då Åsberg under flera år var Akademiens representant i Svenska Bibelsällskapet. Som sådan uppskattad av De Aderton på grund av sitt snille och sin smak. Christer Åsberg var för övrigt huvudsekreterare i Bibelkommissionen under många år och har medverkat som expert i såväl Nationalencyklopedien som i Strindbergsutgivningen bland mycket annat. Han fick professors namn år 2000. Vid Sommarmötet på Biskops Arnö i augusti 2018 tilldelades Christer Åsberg Karlfeldtpriset, en utmärkelse som delas ut vart tredje år. Valet av mottagare den gången var mer eller mindre 9
självklart. Pristagaren tackade på Sommarmötet med att redogöra för sin något brokiga väg till Karlfeldt, en väg som alltså inte varit alldeles spikrak och tydlig från början och som ni kan läsa mer om i denna volym. Klart är emellertid att när Åsberg väl fångats av diktarens språk, av hans bilder och smittande rytmer har han blivit fast. Genom sina många artiklar och tal om Karlfeldt har Åsberg fortsatt att, i den store vävarens efterföljd för att nu använda Harry Martinsons terminologi, knyta samman trådarna i Karlfeldts diktning mellan personer och platser, mellan dalmålningar och naturskiftningar och mellan vardagens knog och helgens vila. Åsberg ser bättre än många andra de mönster som uppenbarar sig i väven, något han sedan förmedlar till oss andra. Christer Åsberg har ingen pekpinne i handen, sin kunskap och lärdom till trots. För mig är det istället som om han håller i en ljuslykta, som genom sitt sken gör det lättare för oss som läser eller lyssnar och som följer honom på de litterära stigarna i talen och betraktelserna, att se mångfalden och detaljerna, att uppleva det himmelska och det jordiska och att känna rikedomen och storheten i det författarskap vi i detta samfund värnar och vårdar. Odd Zschiedrich Ordförande i Karlfeldtsamfundet
10
11
FÖRORD
14
En vän i vind o ch sky mning
J
ag var ordförande i Karlfeldtsamfundet under sju år, 2001-2008. Jag tog tillfället i akt att under den tiden hålla föredrag om Karlfeldt vid samfundets stora samlingar på sommaren och vintern. För somliga medlemmar var det ny information, för andra var det fråga om repetitioner i ny kapprock som i bästa fall öppnade nya och oväntade sammanhang, inte minst när jag i mina välkomsttal kunde förknippa Karlfeldt med någon lokal förmåga på den ort som samfundet gästade, som Kerstin Hed i Garpenberg, Johannes Edfelt i Skara eller Heidenstam i Vadstena. Dessa tre belyser också olika attityder till Karlfeldts poesi och inflytande hos yngre och äldre samtida diktare. De accepterar och inspireras genom frändskap i lynne och landskap, som Hed eller värnar sin lyriska egenart och värjer sig och distanserar sig, som Edfelt eller kan genom försteg i år och erfarenhet förhålla sig oberörda, som Heidenstam. Både före och efter ordförandetiden höll jag föredrag och skrev artiklar för samfundets arrangemang eller för Karlfeldtbladet och samfundets årsböcker, för framträdanden på De Litterära Sällskapens scen vid Bokmässan i Göteborg, eller deras litterära matinéer i Novilla på Skansen och i deras tidskrift Parnass, ibland hos den lokala Karlfeldtföreningen i Folkare eller i regi av andra sällskap, 15
vid universitetet i Uppsala liksom senioruniversitetet och andra kulturinstitutioner där osv. Som medlem av samfundets skriftkommitté initierade, planerade och redigerade jag dessutom ett antal böcker om Karlfeldt. Jag vågade till och med översätta en del av hans dikter till engelska. Under två decennier, från 1999 till 2018, kom det alltså att bli en hel del skrivet och talat om Erik Axel Karlfeldt, vilket gjorde att jag mer och mer fäste mig vid poeten och personen. Han blev en favoritskald. Jag förstod så småningom att mina anföranden och artiklar uppskattades av medlemmarna. Det kom ändå som en överraskning, men en glädjande och hedersam, när skriftkommittén (som jag nu lämnat) erbjöd mig att samla en del av dem i en årsbok. Jag har med lätt hand redigerat texterna för att slippa störande upprepningar och andra skönhetsfläckar, och jag har angett var de eller embryon till dem först publicerades eller framfördes. De flesta av dem var stundens barn och försågs inte med något konsekvent litteraturvetenskapligt referenssystem. Jag har nu i efterhand tillsammans med skriftkommittén infört en del referenser som inte var tillgängliga för mig då texterna tillkom. Någon gång har ett avsnitt ur en preliminär text utan kommentarer förts över till en färdigare variant. Texterna gör inte anspråk på att representera eller presentera en helhetssyn på Karlfeldt och hans diktning, möjligen kan de ses som en förberedelse till en sådan, men de vill framförallt egga till läsning av hans dikter. Vid återseendet och under urvalsprocessen märker jag att jag ofta varit intresserad av dikternas kontext, dvs. de sammanhang där de skapats, och av den poetiska processen, alltså hantverkssidan av saken. Av utrymmesskäl har jag i detta urval inte tagit med några 16
längre texter som visserligen kunde ha passat in här men som har publicerats i böcker och därför finns tillgängliga på bibliotek: Det gäller till exempel en uppsats, ”Finn fel hos Karlfeldt”, om några omdiskuterade textkritiska och sakliga problem i hans dikter, i: Anders Burius, red., I Karlfeldts spår. En vänbok till Jöran Mjöberg på 90-årsdagen (Karlfeldtsamfundets skriftserie 35), s. 143153, tryckt 2003, introduktioner till Karlfeldts tal i Till bönder och till lärde män. Erik Axel Karlfeldts tal, (Karlfeldtsamfundets skriftserie, 36), 2004, vidare en studie, ”Arv och eget. Karlfeldt och Karl XII:s bibel.” i: Tord Larsson och Birger Olsson, red., Den gamla översättningen. Karl XII:s bibel och dess receptionshistoria. Föredrag vid en konferens i Lund 2003 anordnad av Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund. [Acta Regiae Societatis Humaniorum Litterarum Lundensis, LXXXIV]. Stockholm, s. 321-344, tryckt 2005, och slutligen en analys av Karlfeldts postumt utgivna dikt ”En såningsman”, kallad ”En sådd av ord ger en skörd av sång. Erik Axel Karlfeldts lyriska testamente.” i: Bo 65. Festskrift till Bo Ralph. Meierbergs arkiv för svensk ordforskning 39, 2010. s. 522-533, i något längre form omtryckt i Christer Åsberg, red., Träffpunkt Karlfeldt (Karlfeldtsamfundets skriftserie 49), 2017, s. 130-148. Man väljer sin favoritskald inte bara för de litterära fullträffar vederbörande åstadkommit eller för att den utvalde har en hög lägstanivå och attraktiva ämnesval utan för att favoriten representerar någon övergripande egenskap som gör att man ständigt vill återvända. Man upprättar ett personligt förhållande. Man kan söka efter en andlig vägledare eller rentav en mystagog och därför vända sig till Ekelöfs eller Stagnelius diktning, eller man 17
vill utmanas av en sträv och stram livshållning som Vilhelm Ekelund kan erbjuda eller kanske Gunnar Björling. Man vill andas samma höga luft som Edith Södergran eller Karin Boye. Man kanske vill låta sig berusas av Erik Lindegrens metaforer, stimuleras av Tomas Tranströmers bilder eller inspireras av den verbala och metriska precisionen hos den sene Hjalmar Gullberg. Eller man vill injiceras med den livgivande kraft som sjuder i Carl Michael Bellmans diktade värld. Erik Axel Karlfeldt står för mig som den pålitlige hantverkaren, den som man vänder sig till när något är i olag, eller som den äldre och kloke vännen och kamraten att rådfråga om gott och ont, om ljust och mörkt. Han är alltså ”en vän i vind och skymning” – om vi bara minns att vind och storm och blåst alltid är positiva ord i Karlfeldts språk. Därför har denna bok fått heta En vän i vind och skymning, men också just för att det helt enkelt är en vacker och suggestiv fras – en sådan som Karlfeldt gärna formade. Låt oss inte störas av att Karlfeldt själv i sin dikt ”Höstpsalm” använder den om en helt annan person, en kristusgestalt, även han för övrigt en pålitlig hantverkare, som Karlfeldt vände sig till då och då. Christer Åsberg, juni 2019
18
19
LÄNGDSNITT
22
Dikt are n K a rlfeldt
Motiven Naturen, kärleken och döden är de stora ämnena i Erik Axel Karlfeldts dikt. Dalarna är hans landskap. Den brusande Dalälven ett stenkast från barndomshemmet i Karlbo utanför Avesta, de djupa skogarna kring Hedemora och Säter, de blånande höjderna kring Siljan har sin givna plats, men även fjällbygdens stormiga vidder skymtar. Han låter diktarjaget Fridolin skörda sin åker, och på den egna gården Sångs i Sjugare by i Leksand planterar han den lustgård som sakrikt och kärleksfullt skildras i hans sena dikter. Men han tecknar också detaljskarpa bilder av Roslagens kust och Ölands alvar. Kärleken möter som ungdomens glada och lättsinniga önskedröm, som mannaårens hett åtrådda men dunkelt hotfulla lidelse och som den mogne mannens trygghet, grundvalen för hem och familj. Karlfeldts dikt är full av livslust och av kärlek till livets små och stora glädjeämnen. Men döden tränger sig på, både som en nedbrytande kraft riktad mot det goda människan vill skapa och som en sammansvärjning mot det egna jaget av otyglade krafter inombords. Det är en dödsfruktan som något kan dämpas av bondeättlingens visshet om att vara en länk i släktets kedja och en del av naturens kretslopp. 23
Den fäderneärvda fromhet som vilar på en sådan grund kommer också till tals hos Karlfeldt i hans sena diktning. Men det bästa värnet mot allt som skapar oro och ångest är humorn, som i skiftande former, drastisk eller finurlig, idyllisk eller polemisk, ständigt är närvarande i hans poesi.
Musikaliteten När man läser Karlfeldt känner man den inre melodin i de enskilda dikterna. Helst bör de läsas högt, så att klanger och rytmer kommer till sin rätt. Karlfeldt gnolade och hummade fram sina dikter, var och en hade sin egen melodi. Men det var en arbetsmetod för att bevara dikten och dess stämning i minnet under den långa tid det ofta tog att fullborda den. Karlfeldt var ingen kompositör, däremot har hans dikter lockat många tonsättare. Han är en av våra mest tonsatta lyriker. Hans dikt har lämpat sig för både romans och rockinfluerad folkton. De tidiga böckerna var uppbyggda som vissamlingar, i de senare har många dikter visans form.
Språkkonsten Karlfeldt är den store språkkonstnären i vår lyrik. Ingen annan poet har utnyttjat den samlade svenska ordskatten och själv format så många nya ord som han. Även hans förmåga att skapa och variera versformer är unik. Det svenska språket lever i hans rytmer, klanger, rim och bilder och i hans suveräna behärskning av allehanda ordförråd. Han utnyttjar både den folkliga traditionens bruksord och dialekter och den bokliga litteraturens traditioner, samlade i bibel och bondepraktika, i botaniska handböcker och 24
hos barockens poeter, i Gustav Vasas och Linnés prosa och i Bellmans och Stagnelius poesi. Han hade också en förmåga att skapa formuleringar med en skärpa som gjorde att de under lång tid fick fäste i språket som talesätt eller bevingade ord: ”Intet är som väntanstider”, ”Ljuvligheters ljuvlighet och krona”, ”Jag dansade en sommar”, ”Den vår de svage kalla höst”, ”Lägg tungt och fast din hand i bordet”, ”Han lopp i nitets fotsvett på rättfärdighetens väg”, ”Det stod en vagn utan hästar vid porten”, ”Dina ögon äro eldar”, osv.
Texter På ett säreget sätt speglar Karlfeldts diktning människans levnadslopp och årsvarvets växlingar. I hans första samling, Vildmarksoch kärleksvisor, 1895, är det ännu vår, poeten är på vandring och möter lockande flickor i skogar och logar. I Fridolins visor, 1898, och Fridolins lustgård, 1901, har diktaren lämnat ungdomen bakom sig och är den utanförstående betraktaren. Eller också går han in i en medelålders rollfigur, Fridolin, som skildras både med ömsint sympati och med ironiskt överseende. Nu är det är sensommar och skördetid. I Flora och Pomona, 1906, närmar sig hösten, erotiken får en kort och intensiv efterblomning. Flora och Bellona, 1918, är starkt präglad av första världskriget och dess efterdyningar. Livets höst är inne. Nu har skalden blivit familjefar. Idyllen värnas men här finns också utrymme för samtidskritisk satir. I den avslutande samlingen Hösthorn, 1927, vandrar den åldrande diktaren genom årets sista månader på väg mot döden, konungen, som tronar i ett ödsligt vinterlandskap. Men den ofrånkomliga färden mot den fysiska utplåningens isiga rymd 25
sker med insikt och förtröstan om att vegetationsåret löper vidare mot en ny vår. Det är aldrig för sent att odla sin trädgård och att måna om det kommande släktet. Hos Karlfeldt samspelar många tidräkningar: människans ålderstrappa, kalenderåret, kyrkoåret, bondeåret och släktenas långsamma fortgång och återfödelse.
Teknik Hur skrev han? Dikten ”Dina ögon äro eldar” ur Fridolins lustgård får ge några exempel:
Dina ögon äro eldar Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda. Vänd dig från mig, förr’n jag tändes som en mila innantill! En fiol jag är med världens alla visor i sin låda, du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill. Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna. Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår. Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna, i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår. Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna; stormens glädje genomströmmar vårt baner av blod och gull – tills det lugnar och jag ser i skymning dina steg försvinna, du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.
Hos Karlfeldt står alltid dikternas metriska grundtakt och deras rytmiska flöde i ett fruktbart spänningsförhållande. ”Dina ögon äro eldar” har en tvåtaktig, sjunkande, marschartad meter (tám-ta, 26
tám-ta). Rytmen däremot är en fyrtaktig, stigande polka (ta-tatám-ta, ta-ta-tám-ta). Vokalljuden är väl avvägda, i första strofen spelar olika ä-varianter mot återkommande i-ljud. Bildspelet i dikten är snabbt och drastiskt, metaforerna är många: ögon som är eldar, en själ som är beck och kåda, ett jag som kan bli lik en mila men som också är en fiol, en fiol som är en bild för diktandet. Anhopningen av bilder är kompakt men blir aldrig ett hinder för tillägnelsen, eftersom varje bild känns alldeles naturlig. Grammatiskt hålls helheten ihop, antingen genom korta påståendesatser på en enda versrad eller med en lång överklivande mening. Objektet till ”sjunga” (dvs. ”besjunga”) sparas in i det sista, ”alla mina kärleksår”. Och diktens sista rader är en borttonande mening med syntaktiskt oklar men känslomässigt självklar koppling bakåt, ”tills det lugnar …”, ett avslut som färgsätts av susande, borttonande s-ljud. Karlfeldts rim är i allmänhet som här påfallande enkla och naturliga. I andra strofen beskriver sig diktjaget som en skådeplats för lust och längtan men också som en gränsbo mellan höst och vår. Det är exempel på antiteser och motsatspar som framhäver den underliggande motsättningen: attraktionen till och fruktan för den stora passionen, den som erbjuder oupphörliga möjligheter och hotar med ett slutgiltigt avgörande. Det ödesmättade nyckelordet ”sista” markeras genom att få samma position i andra och tredje strofen. Bibeln utnyttjas genom kopplingar till den stora kärleksdikten Höga visan, en text som Karlfeldt kunde utantill och gärna citerade. Den återkommande maningen ”vänd dig från mig, vänd dig till mig” är hämtad därifrån liksom baneret av blod och gull. Höga visan aktualiseras också genom ordet ”högsång”, som 27
beskrivs som ”dråplig”, alltså ”väldig”. Men ”högsång” kan också utläsas som ”gravdikt”, med anknytning till forntidens kungahögar, där skalderna sjöng ”drapor”, som här glimtar fram i formen ”dråplig”. ”En dråplig högsång” kan alltså vara både en storslagen kärlekssång och en högstämd gravdikt, liksom Karlfeldts egen dikt handlar om både kärlek och död. Sådana meningsfulla dubbeltydigheter möter hos Karlfeldt men också hos barockens poeter och hos Bellman, hans stora föredömen. Stilgrepp och associationer av det här slaget ökar mättnadsgraden hos en dikt och därmed också dess verkan på våra sinnen. Men man behöver inte medvetet urskilja dem för att tillägna sig diktens budskap eller njuta av dess skönhet. De illustrerar med vilken konstnärlig känslighet och yrkeskunskap Karlfeldt gick till verket. Och samma hantverksskicklighet tillämpade han när han i många sena dikter skapade en helt annan sorts poesi, en som var avsiktligt enkel och raffinerat konstlös. Den virtuose versmakaren Karlfeldt kunde aldrig överträffas – till sist inte ens av honom själv. [Erik Axel Karlfeldt. Vägen till Nobelpriset, 2009, Stockholms stadsbibliotek 2014-11-24]
28
Poete n prese nt era r si g
E
rik Axel Karlfeldts produktion var ganska liten. Sex diktsamlingar, lite prosa och några tal. Det är allt. Men diktningen är jämnt fördelad över drygt fyrtio år och det gör att hans poesi på ett märkligt sätt återspeglar diktarens hela liv från barndom till ålderdom, han föddes 1864 och dog 1931. Vi läser därför gärna hans dikter som rapporter om privatpersonen Karlfeldt. Det var något som han själv ville undvika. Visst var dikterna personliga och byggde på vad som var äkta känt och upplevt. Men diktarens egen gestalt, bilden av privatmannen Karlfeldt, skulle inte prunka som en kurbits mellan orden och raderna. Därför skapar han en mask som bär hans egna drag, en ”Karlfeldt” som inför den förväntansfulla publiken fungerade som konferencier och presentatör och stundom som en medagerande på den poetiska scenen, ibland förklädd till lantjunkare eller hantverkare eller spelman. Ibland med egna namn som Fridolin eller Pillman. Men aldrig som ett klagande jag eller ett skälvande själv, så som poeter av den lägre ordningen har för sed. Hur presenterar sig Karlfeldt som sina diktsamlingars diktare? Han debuterade med Vildmarks- och kärleksvisor, 1895, följd av de båda Fridolin-böckerna Fridolins visor, 1898, och Fridolins lustgård, 1901. Därefter kom de båda Flora-samlingarna Flora och Pomona, 1906, och Flora och Bellona, 1918, alltså ett hopp på tolv år. Och så 29
ERIK AXEL KARLFELDT är en levande diktare. Det är länge sedan – 1931 – han avled och postumt tilldelades Nobelpriset i litteratur. Det är länge sedan – 1901 – han fickböckerna sitt publika genombrott meddikt, Fridolins till sist Hösthorn, 1927. I alla finns en inledande en lustgård och Dalmålningar Det är länge sedan –eller 1864positions– han föddes, ouvertyr eller löpsedel,påenrim. innehållsdeklaration
angivelse, lagd sista i munnen diktarjaget och riktadbondesverige. till ett du, en i ståndsriksdagens år, i ettpå gammalt, förindustriellt tänkt åhörare eller läsare. Det är i de dikterna vi möter författa-
Men hans diktning(Inledningsdikternas lever. Det märks på detlöpsedelsfunktion motstånd och obehag hans namn ren Karlfeldt. påpekades
fortfarande kan väcka hos somliga, när han förgångna först av Olof Lagercrantz i Jungfrun och förknippas demonerna¸med 1938, s. 145; nyideal, mandom, masar. Det märksMaskers på den Man, kärlek1997, och vördnad utgåva mod 2018.och Jfrmorske Jöran Mjöberg, Många kap.
med14vilka hans minne ännu många. Karlfeldt har skapat några ”Programdikterna ochvårdas deras av budskap”.) av denDen svenska litteraturens yppersta dikter. många är han i debuterande skalden hade att ge enMen bildför av sig självläsare inför den första hand en livserfaren, –kunskapsrik förtrogen vän. En som har litterära allmänheten ”vem är duoch och var kommer duvän ifrån?” ordDe försom glädje och lusta, för sorg och ångest, skämt och allvar.namn Ord för köpte det tunna häftet, och detför var i sanningens
ganska få, imötte ordet ”jag”och redan den första meningen: gemenskapen livets kastvindar ord iför ensamheten i dödsskuggans dal. Karlfeldt enfinns ständigt och berörande skald, ärEj derasnärvarande namn på hävdens blad
– de levde i ringhet och fridi–vind en vän
men jag skönjer ändå deras långa rad
allt upp i den urgrå tid.
och skymning
Foto: Kerstin Hulter Åsberg
CHRISTER ÅSBERG var Karlfeldtsamfundets
Poeten ser sig med glädje, stolthet2001-2008. och tacksamhet som en tiden utlöpare ordförande Under den men av ett långt släktledockså med ursprung djupt inne i förflutenhetens före och efter har han behandlat Karlfeldt anonyma skymningsland. Upptakten avsedd att ge enoch bestämd och hans diktningär i en rad föredrag uppsatser. bild av skalden, nämligen en motbild till de rotlösa, viljesvaga Han har gett nya infallsvinklar på skaldskapet poeter i dekadenta och kosmopolitiska stadsmiljöer som annars och inspirerat till fortsatt och fördjupad läsning. var vanliga i tidens debutdiktsamlingar. Den här ynglingen var Ett urval av hans texter har samlats i trogen traditionen men inte främmande för ystra erotiska lekar. En vän i vindDalkarlen och skymning Recensenterna uppfattade signalerna. fick rykte om sig för manlighet och svenskhet, två mångtydiga värdeord som För sina insatser inom Karlfeldtforskningen erhöll Christer Åsberg skulle följa honom genom åren. Karlfeldtpriset 2018. Diktarens fäder bröt åker och malm, de åt ett torftigt bröd, de kände inte trältjänst, de kysste flickor i livets vår, ärade kungen, fruktade Gud och dog i stillhet mätta av år. Detta ideal, delvis 30
KARLFELDTSAMFUNDET