Stulet fokus

Page 1

JOHANN HARI FÖRORD

Stulet fokus

- så har vi blivit bestulna på förmågan att koncentrera oss Förord av Anders Hansen 1


FÖRORD

Till min mormor Amy McRae och min farmor Lydia Hari

2


FÖRORD

Stulet fokus – så har vi blivit bestulna på förmågan att koncentrera oss

JOHANN HARI Översättning: Sanna Arvidsson Milton

3 www.akademius.se | www.instagram.com/akademius


FÖRORD

Jag har lagt upp ljudklipp med alla personer jag citerar i boken på bokens hemsida, så att du kan lyssna på våra samtal samtidigt som du läser. Besök www.stolenfocus.com/audio

För mer information om våra böcker besök gärna: www.akademius.se | www.instagram.com/akademius

Copyright © Johann Hari och Bloomsbury, Bloomsbury Publishing Copyright © 2023 för den svenska utgåvan Akademius förlag Originalets titel: STOLEN FOCUS ISBN 978-91-988099-1-6 Originallayout omslag: Greg Heinimann Svensk inlaga och omslag: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma Översättning: Sanna Arvidsson Milton Tryckt: Bulls Graphics, Halmstad 2023 Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring 4 av olovligt framställt material.


FÖRORD

Innehåll Förord Anders Hansen 7 Introduktion Walking in Memphis 13 1. Orsak ett: Ett högre tempo och mer växlande mellan uppgifter 30 2. Orsak två: Förlamningen av vårt flow 60 3. Orsak tre: Ökningen av fysisk och mental utmattning 79 4. Orsak fyra: Vi kan inte längre sträckläsa 96 5. Orsak fem: Våra tankar får inte längre vandra 109 6. Orsak sex: Ökningen av teknik som kan spåra och manipulera oss (del ett) 124 7. Orsak sex: Ökningen av teknik som kan spåra och manipulera oss (del två) 145 8. Orsak sju: Uppkomsten av grym optimism (eller: Individuella förändringar är en viktig början men de räcker inte) 166 9. En första glimt av lösningen 181 10. Orsak åtta: Ökningen av stress och hur det utlöser vaksamhet 198 11. Platser där man har listat ut hur man kan vända ökningen av hastighet och utmattning 214 12. Orsak nio och tio: Våra försämrade matvanor och ökningen av föroreningar 226 13. Orsak elva: Ökningen av adhd och hur vi hanterar den 245 14. Orsak tolv: Begränsningen av våra barn, både fysiskt och psykiskt 273 Slutsats: Uppmärksamhetsuppror 301 Grupper som redan kämpar för förbättrad uppmärksamhet 323 Om författaren 326 Författarens tack 328 5 Slutnoter 331


FÖRORD

6


FÖRORD

Förord Anders Hansen

För tio år sedan fick jag svårt att läsa böcker. När jag kom till en lite svårare passage lade jag boken åt sidan och sträckte mig efter mobilen. Eftersom litteratur alltid varit en viktig del av mitt liv blev jag både besviken och förvånad. Varför hade mitt livslånga intresse plötsligt blivit något besvärligt? Jag gjorde ett enkelt experiment och lade mobilen i ett annat rum. Då gick det plötsligt att läsa som vanligt. Som psykiatriker och med stort intresse av vad som formar våra beteenden ville jag förstå vad som gjorde mobilen så förförisk att den störde ut, övertrumfade, min passion för böcker. Vid den tidpunkten fanns inte mycket forskning i ämnet. Det fåtal undersökningar som publicerats tydde på att våra digitala verktygs oöverträffade förmåga att dra till sig vår uppmärksamhet berodde på att de hackar ett antal djupt liggande psykologiska mekanismer. Mekanismer som historiskt hjälpt människan överleva. Det fick mig att tänka på den Nobelprisbelönade forskaren Nikolaas Tinbergens försök med trutar. Trutar har en röd fläck på näbben. När ungarna är hungriga pickar de på förälderns fläck och blir matade. På 1940-talet målade Tinbergen en röd fläck på 7


FÖRORD

en penna, en fläck som var större än den som finns på näbben. När han höll in pennan i boet hände något märkligt: ungarna slutade picka på sina föräldrar och pickade på pennan. Trots att de var hungriga, trots att föräldrarna fanns i boet och trots att pennan inte kunde mata dem valde de gång på gång pennan. Tinbergen kallade pennan för ett ”superstimuli”, ett stimuli som är så starkt att de övertrumfar vad naturen utvecklat. Jag insåg att mobilen är ett superstimuli: det finns inte något som är så belönande i den verkliga världen som skärmen. Den stör ut andra stimuli så kraftfullt att till och med mitt intresse för böcker stod sig slätt. Under det decennium som passerat har många människor haft liknande erfarenheter och märkt hur sådant de tidigare tyckt om att göra konkurrerats ut av skärmar vilka bara blir bättre och bättre på att dra till sig vår uppmärksamhet för varje dag som går. Följden är att vuxna lägger i genomsnitt fyra timmar per dag på sina mobiler och paddor och tonåringar 5–6 timmar. När du läser detta kan det vara ännu mer – skärmtid ökar så snabbt att undersökningar snabbt blir inaktuella. Parallellt med detta vet vi, baserat på välgjorda studier, att människors koncentration försämrats. Orsaken till både ökad skärmtid och urholkad koncentration stavas pengar. Det mest värdefulla på jorden är inte guld, dollar eller yen. Det är din och min uppmärksamhet. Genom alltmer avancerade tekniker har företag som Facebook och Tiktok lyckats hacka vår uppmärksamhet och blivit några av historiens mäktigaste och högst värderade. Därför är jag glad att kärnan i den brittiska journalisten och författaren Johann Haris välskrivna och välresearchade bok Stulet fokus är att vår försämrade koncentration inte är en slump. Den teknik som idag utgör en så stor del av våra liv hade inte behövt ha som mål att slita maximalt av vår uppmärksamhet. Det är ingen slump att du har svårt att koncentrera dig på den här texten 8


FÖRORD

– någon tjänar pengar på det. Någon har stulit din uppmärksamhet. Men Stulet fokus sträcker sig längre än det senaste decenniets era av smarta telefoner och sociala media. Hari visar hur en utveckling som pågått i 200 år lagt i turboväxel det senaste decenniet med resultatet att vi numera lever i en värld så full av distraktioner att människor har svårt att vara närvarande i sina egna liv. Djävulens advokat frågar varför detta är ett problem. Folk måste väl själva få bestämma vad de vill lägga sin tid på. Väljer de att titta på en skärm halva vakna dygnet så är det för att de får något ut av det. Som psykiatriker inser jag att det inte är så enkelt. Vårt välbefinnande bygger på tre faktorer: sömn, motion och – viktigast – andra människor. Dessa tre faktorer urholkas i dagens samhälle. Vi sover allt sämre. Vi rör mindre på oss och vi träffas inte längre på riktigt. Därmed blir vi mer sårbara för depressioner och ångest. Då det uppkopplade sker på det nedkopplades bekostnad har skärmar spelat en central roll för urholkningen av dessa tre skyddsfaktorer. Det är heller inte så enkelt att vi uppfattar tiden på skärmen som värdefull. Enligt en färsk undersökning önskar en klar majoritet av svenska tonåringar att de lade mindre tid på skärmen. De försöker skära ner men misslyckas, något jag personligen känner igen mig i. Vi är många som i likhet med Tinbergens trutar försöker sluta picka på pennan men inte lyckas. Det råder ingen tvekan om att de senaste tio årens utveckling innebär den snabbaste beteendeomläggningen i människans historia. Allt tyder på omläggningen kommer gå ännu snabbare, vi är ju inte i slutfasen av en digitaliseringsprocess, vi har tagit det första baby-steget in i den. Vi kommer se alltmer sofistikerade metoder att slita vår uppmärksamhet från oss när artificiell intelligens skapar innehåll så skräddarsytt att vi upplever att det kommer från någon som känner vårt innersta. Konsekvenserna av detta kan sträcka sig långt över det personliga planet. I Stulet fokus ger 9


FÖRORD

Hari exempel på hur sociala media påverkat val genom storskalig spridning av propaganda och lögner. Han varnar för att människors försämrade uppmärksamhet kommer påverka demokratiska processer, en fråga som lär bli högaktuell 2024 då länder som omfattar halva jordens befolkning går till val. Jag delar dessa farhågor, så vad kan vi göra? Till att börja med måste vi bli medvetna om att varje gång vi loggar in på Facebook, Tiktok eller Youtube försöker en avancerad artificiell intelligens lista ut: Hur ska jag få honom eller henne att inte logga ut? Men sådan medvetenhet är inte hela lösningen och här har vi Stulet fokus viktigaste slutsats: det är inte bara vårt fel. Enormt starka kommersiella krafter har otyglat fått göra digitala produkter så beroendeframkallande att vi har svårt att stå emot. Att lägga det fulla ansvaret på användarna är inte rättvist. Alla inser att det inte räcker med att säga åt folk att ha mask för att skydda sig mot Pekings smog, myndigheter måste också skydda stadens invånare genom att förbättra luftkvaliteten. Det behövs med andra ord regleringar. Jag är övertygad att framtida generationer kommer se tillbaka på 2010-talet och tycka att det var oerhört naivt att implementera enormt kraftfulla digitala produkter som Tiktok och Facebook med i praktiken obefintlig reglering. Med detta sagt kan man naturligtvis inte blunda för att vår digitala livsstil har underlättat många aspekter av livet. Teknikindustrin försöker få diskussionen att handla om vi är för eller emot teknik: Vill du att utvecklingen ska gå framåt eller är du en bromskloss? Men diskussionen har aldrig handlat om att vara för eller mot teknik utan om tekniken är för eller mot användarna. Ska teknik som blivit avgörande för människors liv vara utvecklad med ägarnas eller användarnas intresse i främsta rummet? Jag vågar lova att Stulet fokus kommer bjuda på en rad aha-upplevelser och att bokens historiska perspektiv ger dig djupare för10


FÖRORD

ståelse för varför vi hamnat där vi är. Läs boken långsamt. Låt den sjunka in. Tänk noga på hur de mekanismer Hari beskriver har spelats ut i ditt liv. Om du tar den till dig som ljudbok: öka inte takten till 1,5, minska ner den till 0,5. Låt informationsfloden flyta långsamt och djupt. Inte snabbt och ytligt. September 2023, Anders Hansen

11


INTRODUKTION

12


INTRODUKTION

Introduktion Walking in Memphis

När min gudson var nio år gammal blev han under en kort men otroligt intensiv period besatt av Elvis Presley. Han började sjunga ”Jailhouse Rock” så högt han kunde, med samma dova röst och höftvickningar som Kungen själv. Han visste inte att stilen hade blivit ett skämt, så han framförde den med hela den hjärtskärande innerlighet som bara en snart-tonåring som tror att han är cool kan göra. I de korta pauserna innan han började sjunga låten än en gång krävde han att få veta allt (allt! allt!) om Elvis, så jag gav honom huvuddragen av den inspirerande, korta, enfaldiga historien. Elvis föddes i en av Mississippis fattigaste städer – på en plats långt, långt borta, sa jag. Han kom till världen tillsammans med sin tvillingbror, som dog några minuter senare. Under uppväxten sa hans mamma till honom att om han sjöng för månen varje natt kunde hans bror höra hans röst, så han sjöng och sjöng. Han började uppträda inför publik just som televisionen gjorde sitt intåg – det rasslade bara till så var han mer berömd än någon hade varit tidigare. Människor skrek vart Elvis än gick tills hans värld blev en enda kammare av skrik. Han drog sig undan i en kokong som 13


INTRODUKTION

han skapade åt sig själv, där han gladde sig åt sina tillhörigheter i stället för den frihet han hade förlorat. Till sin mamma köpte han ett palats och gav det namnet Graceland. Jag skummade igenom resten – hans fall ned i missbruket, hans svettiga, grimaserande scenshower i Vegas, hans död vid fyrtiotvå års ålder. När min gudson, som jag kommer att kalla Adam (jag har ändrat vissa detaljer här så att han inte kan identifieras), frågade hur det slutade fick jag honom att sjunga ”Blue Moon” med mig i stället. ”You saw me standing alone”, sjöng han med sin lilla röst, ”without a dream in my heart. Without a love of my own.” En dag tittade Adam storögt på mig och frågade: ”Johann, kan vi åka till Graceland?” Utan att tänka efter sa jag ja. ”Lovar du? Lovar du verkligen?” Jag sa att jag gjorde det. Och jag tänkte inte på det igen förrän allting hade gått snett.

*** Tio år senare var Adam vilse. Han hade hoppat av skolan vid femton års ålder och ägnade bokstavligen nästan all sin vakna tid åt att stirra tomt på olika skärmar hemma – på sin telefon, ett oändligt skrollande genom Whatsapp- och Facebookmeddelanden, och på sin Ipad, där han tittade på ett töcken av Youtube och porr. Ibland kunde jag fortfarande se spår i honom av den lilla glada pojken som sjöng ”Viva Las Vegas”, men det var som att den personen hade brutits ned i mindre, osammanhängande fragment. Han hade svårt att hålla sig till ett samtalsämne i mer än några minuter utan att ryckas tillbaka till en skärm eller plötsligt byta ämne. Han verkade snurra i Snapchats hastighet, på en plats där inget stilla eller allvarligt kunde nå honom. Han var intelligent, ordentlig, snäll – men det var som att ingenting fastnade i huvudet på honom. Under det årtionde som Adam hade vuxit upp och blivit man verkade den här upplösningen – i någon utsträckning – drabba många av oss. Upplevelsen av att leva under det tidiga tvåtusentalet 14


INTRODUKTION

bestod av känslan av att vår förmåga att koncentrera oss – att fokusera på något – höll på att spricka och gå sönder. Jag kände att det drabbade mig – jag köpte högar med böcker och jag tittade på dem i ögonvrån medan jag bara skulle skicka, intalade jag mig, en enda tweet till. Jag läste fortfarande en hel del, men för varje år som gick kändes det mer och mer som att springa upp för en rulltrappa som gick nedåt. Jag hade precis fyllt fyrtio och varje gång jag träffade andra i min generation beklagade vi oss över vår förlorade koncentrationsförmåga som om det vore en vän som en dag hade försvunnit på havet och aldrig setts till något mer. Så en kväll, när vi låg på en stor soffa och båda stirrade på varsin oupphörligt skriande skärm, tittade jag på Adam och kände en krypande skräck. Vi kan inte leva så här, sa jag till mig själv. ”Adam”, sa jag mjukt. ”Vi åker till Graceland.” ”Va?” Jag påminde honom om löftet jag hade givit honom så många år tidigare. Han mindes inte ens den där ”Blue Moon”-tiden och inte heller mitt löfte till honom, men jag såg att tanken på att bryta den här bedövande rutinen satte i gång något i honom. Han tittade upp på mig och frågade om jag menade allvar. ”Ja”, sa jag, ”men det finns en hake. Jag betalar för vår resa. Vi åker till Memphis och New Orleans – vi kan åka runt i hela Södern, vart du än vill. Men jag kan inte göra det om du bara kommer att stirra på din telefon när vi kommer dit. Du måste lova att ha den avstängd förutom på kvällar och nätter. Vi måste komma tillbaka till verkligheten. Vi måste nå fram till något som är betydelsefullt för oss.” Han lovade att göra det och några veckor senare lyfte vi från London Heathrow, mot Deltabluesens förlovade land.

*** När man kommer till grindarna utanför Graceland finns det inte längre någon människa där vars jobb det är att visa en runt. Man 15


INTRODUKTION

får en Ipad och sätter små öronsnäckor i öronen och så säger Ipaden åt en vad man ska göra – sväng vänster, sväng höger, gå framåt. I varje rum berättar Ipaden, med någon bortglömd skådespelares röst, om rummet man befinner sig i och ett foto av rummet dyker upp på skärmen. Så vi gick runt på Graceland på egen hand och stirrade på Ipaden. Vi var omgivna av kanadensare och koreaner – det var som att gå runt i FN-högkvarteret, omgivna av människor med tomma ansikten som stirrade nedåt och inte såg något runt omkring sig. Ingen tittade särskilt länge på någonting förutom på sina skärmar. Jag tittade på de andra när vi gick runt och spände mig mer och mer. Då och då tittade någon upp från sin Ipad och jag kände en gnista av hopp, och jag försökte få ögonkontakt med dem, för att rycka på axlarna som för att säga: ”Vi är de enda som ser oss omkring, vi är de som har rest tusentals kilometer och bestämt oss för att faktiskt titta på sakerna framför oss” – men varje gång det hände insåg jag att de bara hade brutit kontakten med Ipaden för att ta fram sina telefoner och ta en selfie. När vi kom till djungelrummet – Elvis favoritplats i huset – babblade Ipaden på medan en medelålders man som stod bredvid mig vände sig för att säga någonting till sin fru. Framför oss kunde jag se de stora konstgjorda växterna som Elvis hade köpt för att göra rummet till sin egen artificiella djungel. De konstgjorda växterna stod fortfarande där, sorgset slokande. ”Älskling”, sa han, ”det här är otroligt. Titta.” Han vinkade med Ipaden i riktning mot henne och började sedan dra fingret över den. ”Om man drar till vänster kan man se djungelrummet till vänster. Och om man drar till höger kan man se djungelrummet till höger.” Hans fru stirrade, log och började dra fingret över sin egen Ipad. Jag tittade på dem. De drog fingrarna fram och tillbaka och tittade på rummets olika dimensioner. Jag lutade mig framåt. ”Men hör ni”, sa jag, ”det finns ett gammaldags sätt att se sig 16


INTRODUKTION

omkring. Det kallas att vrida på huvudet. För vi är här. Vi är i djungelrummet. Ni behöver inte titta på det via era skärmar. Ni kan se det utan någonting emellan. Här. Titta.” Jag viftade med handen och de konstgjorda gröna bladen prasslade lite. Mannen och hans fru backade undan någon decimeter. ”Titta!” sa jag, med högre röst än jag tänkt. ”Ser ni inte? Vi är där. Vi är faktiskt där. Ni behöver inte skärmen. Vi är i djungelrummet.” De skyndade ut ur rummet och tittade på mig medan de skakade på huvudet som för att säga ”Vem är den där dåren?” och jag kände hur mitt hjärta bankade. Jag vände mig mot Adam, redo att skratta, att dela ironin med honom, att släppa ut min ilska – men han stod i ett hörn med telefonen under jackan och skrollade på Snapchat. Vid varje steg av resan hade han brutit sitt löfte. När planet landade i New Orleans två veckor tidigare tog han direkt fram sin telefon, när vi fortfarande satt i våra säten. ”Du lovade att inte använda den”, sa jag. Han svarade: ”Jag menade att jag inte skulle ringa några samtal. Jag kan ju inte låta bli att använda Snapchat eller sms:a.” Han sa det med häpen ärlighet, som om jag hade bett honom att hålla andan i tio dagar. Jag iakttog hans skrollande i djungelrummet under tystnad. En strid ström av människor som också stirrade på sina skärmar passerade honom. Jag kände mig så ensam, som om jag stod på ett tomt majsfält i Iowa, flera kilometer från närmaste människa. Jag gick fram till Adam och tog telefonen ur hans hand. ”Vi kan inte leva så här!” sa jag. ”Du klarar inte av att vara närvarande! Du går miste om ditt liv! Du är rädd att missa saker – det är därför du kollar din skärm hela tiden! Tack vare det kommer du garanterat att missa saker! Du missar ditt enda liv! Du kan inte se saker som är framför näsan på dig, saker du har längtat efter att se sedan du var liten! Ingen av de här människorna kan det! Titta på dem!” 17


INTRODUKTION

Jag pratade högt, men i sin Iphone-isolering märkte de flesta runt oss inte ens något. Adam tog tillbaka sin telefon från mig, sa åt mig (inte helt grundlöst) att jag betedde mig som en knäppgök och stegade i väg, förbi Elvis grav och ut i Memphismorgonen. Jag gick håglöst runt i flera timmar mellan Elvis olika RollsRoyce-bilar, som står utställda i ett museum i en byggnad bredvid, och när det började skymma hittade jag äntligen Adam på Heartbreak Hotel på andra sidan gatan, där vi bodde. Han satt bredvid poolen, som var formad som en enorm gitarr, och medan Elvis sjöng i en evig loop över området såg Adam ledsen ut. När jag satt där med honom insåg jag att min ilska mot honom – som hade skvalpat ut då och då under hela resan – egentligen var ilska mot mig själv, som sådan vulkanisk ilska brukar vara. Hans oförmåga att koncentrera sig, hans ständigt distraherade tillstånd, oförmågan hos människorna på Graceland att se platsen de hade rest till, var något jag kände öka hos mig själv. Jag löstes upp, precis som de löstes upp. Jag höll på att förlora min förmåga att vara närvarande, jag med. Och jag hatade det. ”Jag vet att något är fel”, sa Adam tyst till mig medan han höll mobilen hårt i ena handen. ”Men jag har ingen aning om hur jag ska lösa det.” Sedan började han sms:a igen.

*** Jag reste i väg med Adam för att fly från vår oförmåga att koncentrera oss – och jag märkte att det inte gick att fly, för problemet fanns överallt. Jag har rest över hela världen för att göra research för den här boken och fann nästan ingen respit. Till och med när jag tog ledigt från min research för att åka och se några av världens mest kända lugna och fridfulla platser väntade problemet på mig. En eftermiddag satt jag i Blå lagunen på Island, en vidsträckt och oändligt lugn sjö av geotermiskt vatten som bubblar upp i jacuzzitemperatur medan snön faller runt omkring. Medan jag 18


INTRODUKTION

såg snöflingorna sakta smälta i den stigande ångan insåg jag att jag var omgiven av människor som svingade selfiepinnar. De hade lagt sina telefoner i vattentäta fodral och de poserade och laddade febrilt upp sina bilder. Flera av dem livestreamade på Instagram. Jag undrade om mottot för vår era borde vara: Jag försökte leva, men jag blev distraherad. Tanken avbröts av en tysk muskelknutte, som såg ut som en influerare, som gastade mot sin kameratelefon: ”Här är jag i Blå lagunen och livet leker!” En annan gång åkte jag för att se Mona Lisa i Paris bara för att få reda på att hon nu permanent är dold bakom en rugbyklunga av människor från hela världen, som alla trängs för att komma fram, bara för att direkt vända henne ryggen, ta en selfie och kämpa sig ut igen. Den dagen jag var där stod jag vid sidan av och observerade folkmassan i mer än en timme. Ingen – inte en enda människa – tittade på tavlan i mer än några sekunder. Hennes leende är inte längre gåtfullt. Det verkar som att hon tittar ned på oss från 1500-talets Italien och frågar: Varför tittar ni inte längre på mig som ni gjorde förr?

*** Det verkade hänga ihop med en mycket mer övergripande känsla som jag hade känt i flera år – en som sträckte sig långt utöver turisters ovanor. Det kändes som att någon hade strött klipulver över vår civilisation, och vi ägnade all vår tid åt att rycka i och vrida på våra hjärnor, oförmögna att helt enkelt rikta vår uppmärksamhet mot saker som spelar roll. Aktiviteter som kräver förmåga att fokusera under längre stunder – som att läsa en bok – har minskat drastiskt under flera år. Efter min resa med Adam läste jag texter av en av världens ledande experter på viljestyrka, professor Roy Baumeister, som arbetar vid University of Queensland i Australien, och sedan åkte jag för att intervjua honom. Han hade studerat viljestyrka och självdisciplin i över trettio år, och han står bakom 19


INTRODUKTION

Varför har vi så svårt att fokusera? Vad är några av de mestOch kändaviktigast experimentenavsom någonsin orsakerna? allt – hurhar fårgjorts vi inom samhällsvetenskapen. När jag satte mig ned mittemot sextillbaka vår koncentrationsförmåga?

tiosexåringen berättade jag att jag funderade på att skriva en bok om varför vi verkar ha förlorat vår koncentrationsförmåga och Forskning att kontorsarbetare numera endast kan hålla hur vi kan fåvisar tillbaka den. Jag tittade hoppfullt på honom. fokus enlustigt, arbetsuppgift trejag minuter. Fördet studenter är motDetpåvar sa han, iatt tog upp här ämnet med svarande siffra 65 sekunder. Journalisten och författaren Johann honom. ”Det känns som om min kontroll över min uppmärksamhet Hari har rest världen övervara”, och ägnat år åtbrukade att ta reda på vad är svagare än den brukade sa han.treHan kunna sitta och och läsa timmar, men nu ”känns detintervjuer som att min somskriva har hänt medi flera vår uppmärksamhet. Genom hjärna hoppar runt mycket mer”. Hanspårat förklarade att hantill nyligen med experter och forskare har han orsakerna en hade något: ”När jag började må dåligt spelade ett spel av deinsett största utmaningarna som vårt samhälle stårjag inför idagpå min telefon och det visade sig vara roligt.” Jag såg framför mig hur – koncentrationskrisen. han vände sig bort från sina enorma vetenskapliga prestationer för att spela Candy Crush Saga. Han sa: ”Jag märker att jag inte bibeVi tror att vår oförmåga att koncentrera oss är vårt eget fel. Så är håller uppmärksamheten på samma sätt som jag kanske gjorde fördet inte. Mäktiga krafter i vår omgivning har stulit vårt fokus ut.” Han lade till: ”Jag bara ger efter och så får jag dåligt samvete.” och försämrat möjligheterna att nå djup koncentration. Johann Det säger alltså Roy Baumeister, som har skrivit en bok som Hari beskriver i denstuderat här boken de tolv vår bristande Willpower och har ämnet merorsakerna än någontill annan levande uppmärksamhet och Om visartill hur vi med måste gåhåller samman och kämpa människa. Jag tänkte: och han på att förlora en för att återfå vårt fokus. del av sin koncentrationsförmåga, vem gör då inte det?

”Jag vågar lova att Stulet fokus *** kommer bjuda på en rad aha-upplevelser bokens historiska perspektiv ger Länge försökte jag och tröstaatt mig själv genom att säga att denna kris bara vardjupare en illusion. Tidigareför generationer också dig en förståelse varför vi kände hamnat däratt vi deras är.” uppmärksamhet och koncentration försämrades – man kan läsa Anders Hansen, psykiatriker och författare nästan tusen år gamla texter skrivna av munkar som beklagar sig över sina koncentrationsproblem. När människor blir äldre har ”Om du bara ska läsa ensig bok omdehur moderna de svårare att koncentrera och blirden övertygade omvärlden att progör oss galna så läs den här” blemet ligger hos världen och nästa generation, snarare än i deras egna fallerande hjärnor. The Telegraph Det bästa sättet att veta säkert vore om forskare hade gjort något enkelt för flera år sedan. De kunde ha låtit slumpmässigt 20


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.