INTERNATIONELL BESTSELLER
Översatt till 30 språk, över 5 miljoner sålda exemplar.
H ur man
t a la r s å a tt barn ly s s n a r Hur
“En utmärkt bok med råd som kan tillämpas på alla typer av relationer.”
—The Post m a n ta l a r s å at t b a r n ly s sWashington nar
&
ly s s n a r s å at t b a r n ta l a r
ly s s n a r så att barn t a la r
Adele Faber & Elaine Mazlish
Adele Faber & Elaine Mazlish
H ur man
ta la r s å a tt ba rn ly s s n a r &
ly s s n a r så att barn t a la r
Översättning: Birgitta Önnerfält
Hur man talar så att barn lyssnar & lyssnar så att barn talar Copyright © 1980 Adele Faber och Elaine Mazlish Efterord till 1999-utgåvan av Adele Faber och Elaine Mazlish Efterord till 2012-utgåvan av Joanna Faber Originalets titel: How to Talk So Kids Will Listen & Listen So Kids Will Talk Originalet utgivet av: Scribner – a Division of Simon & Schuster, Inc., 1230 Avenue of the Americas, New York, NY 10020 Publiceras enligt överenskommelse med Ulf Töregård Agency AB Svensk copyright © Akademius förlag ISBN: 978-91-9850-811-6 Översättning: Birgitta Önnerfält Originallayout omslag: Anthony Kulig Illustrationer: Kimberly Ann Coe Svensk inlaga och omslag: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma Tryckt hos Bulls Graphics, Halmstad 2019
Inn ehåll Brev till läsarna ...................................................................VII Hur denna bok ska läsas och användas ................................ IX Kap 1 – Hjälpa barn att ta itu med sina känslor .................... 1 Kap 2 – Engagera till samarbete .......................................... 42 Kap 3 – Alternativ till straff ................................................. 79 Kap 4 – Uppmuntra till självständighet ............................. 119 Kap 5 – Beröm .................................................................. 151 Kap 6 – Befria barn från att spela roller ............................. 177 Kap 7 – När allt faller på plats ........................................... 200 Efterord . ............................................................................. 206 I. Breven ............................................................................ 210 II. Ja, men … Vad om … Vad med … ? ............................ 222 III. Modersmålet ............................................................... 233 30-årsjubileum .................................................................. 238 Nästa generation................................................................ 239 Tack .................................................................................. 275 Några intressanta böcker.................................................... 276 Om författarna .................................................................. 277
Brev till läsar na
Kära läsare, Vi hade aldrig kunnat föreställa oss att vi skulle skriva en handledning i kommunikationskunskap för föräldrar. En förälders relation till sitt barn är en mycket personlig och privat affär. Tanken på att ge instruktioner om hur man ska utrycka sig i en så personlig relation kändes helt enkelt inte bra för oss. I vår första bok, Liberated Parents/Liberated Children (Frigjorda föräldrar/frigjorda barn), försökte vi att inte undervisa eller predika. Vi hade en historia som vi ville berätta. Våra liv hade påverkats djupt av åren i workshoppar med den nu bortgångne barnpsykologen dr Haim Ginott. Han hade gett oss nya kunskaper och förändrat vårt sätt att bemöta våra barn och varandra. Vi var då övertygade om att det räckte med att helt enkelt berätta om våra nya erfarenheter för att läsarna skulle förstå de bakomliggande tankarna och inspireras att själva improvisera. I viss mån fungerade det så. Många föräldrar skrev till oss för att stolt tala om vad de hade åstadkommit hemma bara genom att läsa om våra erfarenheter. Men det kom också andra brev – alla genomsyrade av en gemensam önskan. De ville ha ännu en bok – en bok med ”lektioner” … ”övningar” … ”tumregler” …. ”utrivbara kom-ihåg-sidor” … någon typ av material som skulle hjälpa dem att lära sig färdigheterna ”steg-för-steg”. Ett tag funderade vi allvarligt på idén, men vårt ursprungliga motstånd kom tillbaka och vi förträngde tankarna till långt bak i vårt medvetande. Dessutom var vi helt upptagna med våra framträdanden och de workshoppar som vi förberedde för våra föreläsningsturnéer. Under de närmast följande åren reste vi runt i landet och ledde workshoppar för föräldrar, lärare, rektorer, sjukhuspersonal, tonåringar och arbetare inom barnomsorgen. Vart vi än kom delade folk med sig av sina personliga erfarenheter av de nya kommunikationsmetoderna – sina betänksamheter, sina motgångar och sin Brev ti l l L äs arna
• VII
entusiasm. Vi blev tacksamma för deras öppenhet och lärde oss av alla. Våra anteckningsböcker blev proppfulla av nytt, spännande material. Samtidigt fortsatte breven att anlända, inte bara från USA, utan från Frankrike, Kanada, Israel, Nya Zealand, Filippinerna, Indien. Fru Anagha Ganpule från New Delhi skrev: ”Det finns så många problem som jag skulle vilja lösa med råd från er … Jag önskar att ni kunde tala om för mig vad jag kan göra för att studera ämnet i grunden. Jag har kommit till vägs ände. De gamla sätten passar mig inte och jag har inte några nya färdigheter. Snälla ni, hjälp mig att komma vidare.” Det brevet blev vår vändpunkt. Återigen började vi fundera på möjligheten att skriva en bok som visade ”hur”. Ju mer vi talade om saken, desto mer entusiastiska blev vi inför idén. Varför inte skriva en självhjälpsbok med övningar så att föräldrarna själva kunde lära sig det de ville kunna? Varför inte en bok som skulle ge föräldrar tillfälle att öva sig på det som de hade lärt sig i sin egen takt – antingen ensamma eller tillsammans med en vän? Varför inte en bok med hundratals exempel på användbara dialoger så att föräldrarna kunde anpassa detta nya språk till sin egen personliga stil? Boken skulle kunna ha seriestrippar som visade hur det kunde gå till i verkligheten, så att en plågad förälder kunde kasta en hastig blick för att få en snabbrepetition av tekniken. Vi skulle göra boken personlig. Vi skulle berätta om våra egna erfarenheter, svara på de vanligaste frågorna och ta med de historier och nya erfarenheter som föräldrar i våra grupper hade bidragit med under de senaste sex åren. Men, viktigast av allt, vi skulle alltid sikta mot vårt övergripande mål – den ständiga jakten efter metoder som säkerställer både barns och föräldrars värdighet och likaberättigande. Plötsligt försvann vår ursprungliga oro över att skriva en självhjälpsbok. Alla andra konstformer och vetenskaper har sina självhjälpsböcker. Varför inte en för föräldrar som vill lära sig att tala så att deras barn lyssnar och lyssna så att deras barn talar? När vi väl hade bestämt oss började vi snabbt att skriva. Vi hoppas att vi får iväg ett gratisexemplar med tack till fru Ganpule i New Delhi innan hennes barn blir vuxna. Adele Faber Elaine Mazlish
VIII • B r e v t i ll L ä s a rn a
Hu r denna bok s k a läs as och användas
D
et kan verka förmätet att tala om för andra hur de ska läsa en bok (i synnerhet som vi båda gärna börjar läsa en bok från mitten eller till och med läser den baklänges), men eftersom det här är vår bok vill vi ändå tala om hur den ska angripas. När du har fått en känsla för den genom att bläddra och kika på stripparna ska du börja med kapitel 1. Gör verkligen övningarna i tur och ordning. Motstå frestelsen att hoppa över dem för att komma fram till ”godbitarna”. Om du har en likasinnad vän som du kan göra övningarna med, så mycket bättre. Vi hoppas att ni tar god tid på er att tala, diskutera för och emot, och ange skälen för era svar. Vi hoppas också att du skriver ner dina svar så att boken blir en personlig referens för dig. Skriv tydligt eller oläsligt, ändra åsikt, stryk över eller sudda ut, men se till så att du verkligen skriver. Läs boken långsamt. Det tog mer än tio år för oss att lära in idéerna som beskrivs i den. Vi menar inte att det ska ta så lång tid för dig att läsa den. Men om du tycker att de metoder som föreslås här låter vettiga kanske du vill göra vissa förändringar, och det är lättare att ändra lite i taget än allt på en gång. Lägg boken åt sidan när du har läst ett kapitel och ta en vecka på dig att göra uppgiften innan du fortsätter. (Nu kanske du tänker ”Med allt annat jag har att göra är det sista jag behöver en uppgift!” Enligt vår erfarenhet hjälper i alla fall rutinen att pröva sina färdigheter i praktiken, och att anteckna resultatet, till att placera färdigheterna på det ställe där de hör hemma – inuti dig). Till slut kanske du undrar varför vissa delar av den här boken, som är författad av två personer, berättas utifrån en persons synvinkel. Det blev vårt sätt att lösa det knepiga problemet med att alltid behöva redogöra för vem som berättade och vems erfarenhet det var. Vi tyckte att ”jag” skulle vara lättare för våra läsare än att H ur denna bok s ka l äs as oc h användas
• IX
hela tiden upprepa ”Jag, Adele Faber …” eller ”Jag, Elaine Mazlish …” Vad gäller övertygelsen om värdet av idéerna i boken är vi helt överens. Vi har båda sett de här samtalsteknikerna fungera i verkligheten med våra egna familjer och med tusentals andra. Det är ett stort nöje för oss att nu få dela dem med er.
X • Hu r d e nna b ok s ka l äsas o c h an vän das
Allt vi har fått är möjligheten att göra oss själva till antingen det ena eller det andra. JOSÉ ORTEGA Y GASSET
H ur denna bok s ka l äs as oc h användas
• XI
H ur man
ta la r sĂĽ at t bar n ly ss n ar & ly ss na r
sĂĽ at t b ar n ta la r
kap 1
H jälpa b arn att ta itu med s ina känslor DEL I
J
ag var en fantastisk förälder innan jag fick barn. Jag var expert på varför alla andra hade problem med sina. Sedan fick jag tre egna. Att leva med verkliga barn kan vara en omtumlande utmaning. Varje morgon kunde jag säga till mig själv, ”Idag ska det bli annorlunda”, och varje morgon blev en variant av den förra: ”Hon fick mer än jag!” … ”Det där är den rosa muggen. Jag vill ha den blå.” … ”Gröten ser ut som kräk.” … ”Han knuffade mig.” …”Jag rörde honom inte!” … ”Jag tänker inte gå till mitt rum. Du bestämmer inte över mig!” De drev mig till vansinne. Och fastän det var det sista jag hade drömt om att jag skulle göra, så gick jag med i en föräldragrupp. Gruppen träffades på ett lokalt centrum för familjerådgivning och leddes av en ung psykolog, dr Haim Ginott. Mötet var fascinerande. Ämnet var ”barns känslor” och de två timmarna flög iväg. Jag kom hem med huvudet surrande av nya tankar och en anteckningsbok full av oövertänkta, slumpmässigt nertecknade idéer: Direkt samband mellan hur barn känner sig och hur de uppför sig. När barn mår bra, uppför de sig rätt. Hur kan vi hjälpa dem att känna sig tillfredsställda? Genom att acceptera deras känslor! Problem — föräldrar accepterar vanligen inte sina barns känslor.
Till exempel: ”Det är inte så du verkligen känner dig.” ”Så säger du bara för att du är trött.” ”Det finns ingen anledning att jaga upp sig så där.” k ap 1 – H j äl pa barn att ta i tu med s i na käns l or • 1
Ständigt förnekande av barns känslor kan göra dem förvirrade och rasande. Det gör också att de inte blir medvetna om sina känslor – att de inte litar på dem.
Efter seansen kommer jag ihåg att jag tänkte: ”Kanske andra föräldrar gör så. Så gör inte jag.” Sedan började jag lyssna på mig själv. Här är några exempel på samtal hemma hos mig – bara från en enda dag. BARNET: Mamma, jag är trött. JAG:
Det är inte möjligt. Du har precis sovit middag.
BARNET: (högre) Men jag är trött. JAG:
Du är inte trött. Du är bara lite sömning. Nu klär vi på oss.
BARNET: (bölar) Nej, jag är trött. BARNET: Mamma, det är varmt här. JAG:
Det är kallt. Behåll tröjan på.
BARNET: Nej, jag är varm. JAG:
Jag sa, ”Behåll tröjan på!”
BARNET: Nej, jag är varm. BARNET: Tv-programmet var tråkigt. JAG:
Det var det inte. Det var jätteintressant.
BARNET: Det var fånigt. JAG:
Man lärde sig en massa.
BARNET: Det var urfånigt. JAG:
Prata inte sådär!
Märker du vad som hände? Det var inte bara det att alla våra samtal blev gräl. Jag sa också om och om igen till mina barn att de inte skulle lita på vad de själva tyckte, utan rätta sig efter hur jag uppfattade situationen i stället. När jag väl blev medveten om vad jag höll på med, var jag fast besluten att ändra mig. Men jag var inte säker på hur jag skulle bära mig åt. Det som till slut hjälpte mig mest var att sätta mig själv i deras ställe. Jag sa till mig själv: ”Tänk om du var ett barn som var trött eller varmt eller uttråkat. Och tänk dig att du ville att den där allra viktigaste vuxna i ditt liv skulle få veta hur du kände dig …” Under de följande veckorna försökte jag leva mig in i hur mina barn kände sig, och när jag gjorde det kom mina ord av sig själva. Det var inte bara som om jag använde en viss teknik. Jag menade verkligen vad jag sa, ”Känner du dig fortfarande trött fast 2 • k a p 1 – Hjä l pa bar n at t ta i t u m ed si n a k än sl o r
du precis har sovit?” Eller ”Jag är inte för varm, men du känner dig för varm här inne.” Eller ”Jag kan förstå att du inte gillade programmet.” Vi är ju olika personligheter och kan ha olika känslor. Ingen av oss har rätt eller fel. Vi bara kände vad vi kände. Min nyvunna färdighet var till stor hjälp under en tid. Dispyterna mellan barnen och mig minskade märkbart. Men så en dag förklarade min dotter, ”Jag hatar mormor.” Hon pratade alltså om min mamma. Jag tvekade inte en sekund. ”Hur kan du säga något så hemskt?” vräkte jag ur mig. ”Det där menar du verkligen inte. Jag vill aldrig höra något sådant från dig igen.” Den lilla ordväxlingen lärde mig något mer om mig själv. Jag kunde vara mycket förlåtande när det gällde de flesta av barnens känslor, men om någon sa något som gjorde mig arg eller upprörd gick jag genast tillbaka till mitt gamla beteende. Sedan dess har jag lärt mig att min reaktion inte är så ovanlig. På nästa sida hittar du exempel på andra saker som barn kan säga och som ofta leder till ett automatiskt förnekande från föräldrarna. Läs nu barnens påståenden och skriv ner vad du tror att en förälder skulle säga som ett förnekande av barnets känslor. I. BARNET:
Jag tycker inte om den nya bebisen.
FÖRÄLDERN: (förnekar känslan)
II. BARNET:
Mitt födelsedagskalas var jättetråkigt. (Fastän du hade vänt ut och in
på dig för att dagen skulle bli minnesvärd.)
FÖRÄLDERN: (förnekar känslan)
III. BARNET: Jag tänker inte använda den här tandställningen längre. Den gör ont.
Jag bryr mig inte om vad tandläkaren säger!
FÖRÄLDERN: (förnekar känslan)
k ap 1 – H j äl pa barn att ta i tu med s i na käns l or • 3
IV. BARNET: Jag hatar den nya tränaren! Han sparkade ut mig ur laget bara för att
jag kom en minut för sent.
FÖRÄLDERN: (förnekar känslan)
Skrev du något som liknar det här? ”Så är det inte. Jag vet att du innerst inne älskar bebisen.” ”Vad pratar du om? Du hade ett jättebra kalas – glass, tårta, ballonger. Ok, det var det sista kalaset du fick!” ”Tandställningen kan inte göra så ont. Du måste använda den vare sig du vill eller ej! Tänk på hur mycket pengar vi har lagt ner på dina tänder!” ”Du har ingen rätt att bli arg på tränaren. Det är ditt eget fel. Du skulle ha kommit i tid.”
På något sätt ligger det nära till hands för många av oss att häva ur sig något sådant. Men hur känner sig barnen när de får höra det? Försök med följande övning för att få en uppfattning om hur det är att få sina känslor avfärdade: Föreställ dig att du är på arbetet. Din arbetsgivare ber dig att göra ett extrajobb åt honom. Han vill att det ska vara klart innan dagens slut. Du tänker ta itu med det genast, men eftersom ett antal oförutsedda händelser inträffar så glömmer du alldeles bort det. Det blir så jäktigt att du knappt hinner med lunchen. När du och några kollegor ska till att gå hem kommer chefen förbi för att hämta det avslutade arbetet. Du försöker snabbt förklara hur extremt mycket du fick att göra under dagen. Han avbryter dig och skriker med hög, ilsken röst ”Jag är inte intresserad av dina ursäkter! Vad fan tror du jag betalar dig för – att sitta på din rumpa hela dagen?” När du öppnar munnen för att svara säger han ”Håll käften!” och stegar iväg mot hissen. Dina medarbetare låtsas som om de inte har hört något. Du samlar ihop dina saker och lämnar kontoret. På vägen hem stöter du på en vän. Du är fortfarande så upprörd att du berättar för henne vad som just hände. Hon försöker ”hjälpa” dig på åtta olika sätt. Koppla på din första instinktiva reaktion när du läser svaren och skriv ner den. (Det finns inget som är rätt eller fel. Hur du än reagerar är det rätt för dig.) 4 • k a p 1 – Hjä l pa bar n at t ta i t u m ed si n a k än sl o r
I. Förnekande av känslor: ”Det finns ingen anledning att jaga upp sig. Det är idiotiskt att reagera på det viset. Du är antagligen bara trött och blåser upp hela saken oproportionerligt. Det kan inte vara så illa som du beskriver det. Se så, ge mig ett leende … Du är så söt när du ler.” Din reaktion:
II. Det filosofiska svaret: ”Sånt är livet. Det blir inte alltid som man vill. Du måste lära dig att bita ihop och ta saker och ting med ro. Allt är inte perfekt i denna värld.” Din reaktion:
III. Råd: ”Vet du vad jag tycker att du ska göra? Gå direkt till chefens kontor i morgon och säg, ’Jag hade fel.’ Ta sedan itu med det där jobbet du missade idag. Låt dig inte hindras av några andra brådskande ärenden som kan dyka upp. Och om du är klok och vill behålla jobbet, se då till att inget liknande någonsin händer igen.” Din reaktion:
IV. Frågor: ”Vad var det exakt för brådskande ärenden som fick dig att glömma en särskild begäran från chefen?” ”Insåg du inte att han skulle bli arg om du inte gjorde det genast?” ”Har detta någonsin hänt förut?” ”Varför följde du inte efter honom för att försöka förklara igen när han gick?” Din reaktion:
k ap 1 – H j äl pa barn att ta i tu med s i na käns l or • 5
V. Försvar för den andra personen: ”Jag förstår chefens reaktion. Han verkar oerhört pressad. Tur för dig att han inte tappar tålamodet mer ofta.” Din reaktion:
VI. Ömkan: ”Stackars dig. Det var hemskt! Jag tycker synd om dig och har nära till tårarna.” Din reaktion:
VII. Amatörpsykoanalys: ”Har du någonsin tänkt på att den verkliga anledningen till att du är så chockad av det här är att din arbetsgivare fungerar som en fadersfigur i ditt liv? Som barn var du antagligen rädd för att din far skulle bli arg på dig, och nu när din chef skällde ut dig kom din tidigare rädsla för att bli bortstött tillbaka. Är det inte sant?” Din reaktion:
VIII. Ett empatiskt svar (ett försök att leva sig in och förstå andras känslor): ”Oj, det verkar som en tuff upplevelse. Att bli utsatt för en sådan attack inför andra, särskilt efter att ha varit utsatt för så hård press, måste ha varit svårt!” Din reaktion:
Du har just utforskat dina egna reaktioner på några rätt typiska sätt som folk kan uttrycka sig på. Nu vill jag dela med mig av några av mina personliga reaktioner. 6 • k a p 1 – Hjä l pa bar n at t ta i t u m ed si n a k än sl o r
När jag är upprörd eller sårad vill jag minst av allt lyssna på goda råd, filosoferande, psykologi eller samtalspartnerns åsikt. Sådant snack gör bara att jag känner mig mer uppgiven än innan. Medömkan gör att jag känner mig ömklig; frågor får mig att reagera defensivt; och allra mest rasande blir jag av att höra att jag inte har någon anledning att känna mig som jag känner mig. Min övergripande reaktion på alla dessa svar är ”Glöm det … Vad är det för mening att fortsätta?” Men om någon verkligen lyssnar, om någon erkänner min inre smärta och ger mig tillfälle att prata mer om vad som bekymrar mig, då börjar jag känna mig mindre upprörd, mindre förvirrad, mer förmögen att hantera mina känslor och problem. Jag kanske till och med säger till mig själv, ”Chefen är i regel rättvis … Förmodligen skulle jag ha tagit hand om den där rapporten genast … Men jag kan fortfarande inte bortse från vad han gjorde … Nåväl, jag går dit tidigt i morgon och skriver rapporten det första jag gör … Men när jag går med den till hans kontor ska han få veta hur upprörd jag blev av att bli tilltalad på det där sättet … Och han ska också få veta att om han har något att klaga på skulle jag uppskatta om han kom med sin kritik i enrum från och med nu.” Processen är inte annorlunda för våra barn. Även de kan hjälpa sig själva om någon lyssnar på dem och de får ett empatiskt svar. Det ligger emellertid inte i vår natur att använda ett empatiskt språk. Det är inte en del av vårt ”modersmål”. De flesta av oss växte upp med att få våra känslor förnekade. För att lära oss tala detta nya accepterande språk flytande, måste vi lära oss metoderna och öva oss. Här kommer några sätt att hjälpa barn att ta itu med sina känslor.
ATT HJÄLPA TILL MED KÄNSLOR 1. Lyssna mycket uppmärksamt. 2. Erkänn känslorna med ett ord – ”Oj” … ”Mmm” … ”Jag förstår.” 3. Ge känslorna ett namn. 4. Ge barnen önskningar i fantasin. På följande sidor får du se skillnaden mellan de här metoderna och det sätt på vilket folk i allmänhet bemöter ett upprört barn.
k ap 1 – H j äl pa barn att ta i tu med s i na käns l or • 7
I STÄLLET FÖR ATT LYSSNA HALVHJÄRTAT
Det kan vara nedslående att försöka nå fram till någon som bara ger tomma ord till svar.
8 • k a p 1 – Hjä l pa bar n at t ta i t u m ed si n a k än sl o r
I. LYSSNA MYCKET UPPMÄRKSAMT
Det är mycket lättare att berätta om sina problem för en förälder som verkligen lyssnar. Ibland kan ett inkännande lyssnande vara allt som barnet behöver.
k ap 1 – H j äl pa barn att ta i tu med s i na käns l or • 9
AV #1 NEW YORK TIMES BESTSELLERI STÄLLET FÖR FRÅGOR OCHMAZLISH RÅD FÖRFATTARNA ADELE FABER OCH ELAINE “DEN ULTIMATA FÖRÄLDRASKAPSGUIDEN” THE BOSTON GLOBE
En tidlös och älskad bestseller som ger dig all kunskap du behöver för att få ett bättre förhållande till dina barn och dig själv. Entusiastiskt lovordad av föräldrar och barnomsorgspersonal över hela världen. Adele Faber och Elaine Mazlish har en jordnära och respektfull inställning som visar hur livet med barn i alla åldrar kan bli mindre stressande och mer givande. I den här 30-års jubileumsutgåvan delar de prisbelönta experterna sina senaste kunskaper och förslag utifrån feedback de har fått genom åren. Deras kommunikationsmetoder – illustrerade med härliga serieteckningar som visar hur man använder dem i praktiken – ger dig kreativa sätt att lösa vanliga föräldraskapsproblem. Du lär dig att: • Hantera ditt barns negativa känslor – frustration, besvikelse, ilska, etc • Uttrycka ilska utan att såra • Engagera ditt barn till att samarbeta frivilligt • Sätta fasta gränser i samförstånd med ditt barn • Använda alternativ till straff • Lösa familjekonflikter utan bråk ”Praktisk, förnuftig, överskådlig … ” – The Family Journal ”Ett verk, inte ännunär ennågon självhjälpsbok … Det är utomordentligt svårt för ett barn att tänka klart ellerbara konstruktivt kommer med frågor, förebråelser eller goda råd. Alla föräldrar kan använda de här metoderna för att förbättra den dagliga kvaliteten på relationerna till sina barn.” – The Worth-Star Telegram
10 • k a p 1 – Hjä l pa b ar n at t ta i t u m ed si n a k än sl o r