En vikingasaga

EN VIKINGASAGA

EN VIKINGASAGA MATS KLAAR

© 2021 Författaren och Makapar Media AB Layout och sättning: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma Omslag: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma Omslagsbild: Asmus Koefoed/ShutterStock Tryckt: Bulls Graphics, Halmstad 2021 Första utgåvan, första tryckning ISBN 978-91-519-9255-6

EN VIKINGASAGA MATS KLAAR

Uppsala 2021

DEL

ı

6

Prolog – Gömda i mörkret

I

ett prång under ett tak satt Ragnar och Ingemar ihopkrupna och gömde sig. Bröstkorgarna hävdes och deras bultande hjärtslag kändes nästan öronbedövande. Det var natt och de var rädda, riktigt rädda. Lyckligtvis doldes deras flämtande andetag av ett strilande regn.

Vad skulle de ta sig till? Skulle det vara klokare att försöka fly i mörkret än att sitta kvar? Men vart skulle de i så fall ta vägen? De hade aldrig varit i Visby tidigare och kände inte en käft.

Dropparna från taket bildade en liten pöl vid Ragnars fot. Hans hjärtslag hade gradvis återgått till en lugn rytm, men han började känna sig stel i den påtvingade kroppsställningen. Hur länge hade de suttit där? De hade hört fotsteg och röster komma och gå, men hade än så länge inte blivit upptäckta. Han tänkte på sin familj hemma i Torsvik och ångrade att han låtit sig lockas med av Ingemar. Det hade varit hundra resor bättre att ligga i sin egen säng hemmavid än att sitta här livrädd och frusen. Höra hur elden livfullt sprakade och hur de andra i huset snusade och snarkade. Känna doften från hunden som brukade sova intill honom.

De muntra tankarna på den spännande resan till österlandet var som bortblåsta. Han vred sig försiktigt och viskade till Ingemar: ”Vad tänker du på?”

Ingemar varken svarade eller reagerade. ”Ingemar”, sade Ragnar och petade till honom försiktigt.

7

”Jag tänker på min syster Sigrid”, svarade Ingemar lågmält. ”Hon är världens klokaste. Jag önskar att jag kunde be henne om råd om vad vi ska ta oss till.” Återigen hörde de snabba fotsteg. Det lät som om minst fem, sex personer var på väg åt deras håll. De lyssnade uppmärksamt. Jo, fotstegen kom allt närmare. Till deras förskräckelse stannade de precis intill deras gömställe. Både Ragnar och Ingemar höll andan och blundade. ”De måste vara här någonstans”, hördes en röst. ”Vi ska ta dem”, väste en annan, ”de ska inte komma undan.”

8

Hjalte Gunnarsson [År 975 – 990]

H

jalte Gunnarsson var förstfödd hövdingason till Gunnar Sturesson och hans maka Estrid. Hjalte var redan vid tidig ålder storväxt och klok. Han undvek att visa upp sin styrka, men då och då hände det att han lockades till kamp. Där var han oftast den som fick behålla näsa och öron hela. Även i bordsspel var Hjalte svår att mästra. Han var kvicktänkt och hade ett gott minne.

Hjalte hade två yngre bröder, Olav och Odd. Mellanbrodern Olav föddes med ett vanskapt öra, ett lyte som lockade till många skratt i byn. Vid fjorton års ålder fann han det bäst att göra sig av med sin skavank. Med en vass kniv skar han av sitt fula öra. Hela byn hörde hans skrik. Därefter kom han att kallas Olav Enöra. Den yngste hövdingasonen Odd var familjens store underhållare. Estrid sade tidigt att Odd skulle bli en stor skald, vilket hon skulle få rätt i.

Hjalte fick barn tidigt med Helldis, som ansågs vara den både grannaste och klipskaste kvinnan i byn. Hon var en av få som lyckades överlista Hjalte i spel. Tre döttrar födde hon, men därefter verkade inte fröna få fäste i hennes sköte. Hjalte hördes ibland muttra över att han inte var karl nog att avla en son. Hans vänner försökte muntra upp honom och sade att tre präktigare flickor än dennes fick man allt leta efter. Döttrarna låg honom varmt om hjärtat och han var noga med att de inte skulle 9

höra hans knot. Men en kall vinter började Helldis mage åter igen att växa till Hjaltes stora glädje. ”Smid inte ett svärd ännu”, varnade Helldis. ”Du vet att jag är bättre på föda fram flickor än pojkar.”

Det var nio långa månader för Hjalte och hela byn gick och hoppades med honom att han skulle få se en nyfödd son. Hjalte hade bestämt sig för att om han fick en son skulle han bege sig ut på handelsresa. Och den här gången besannades hans förhoppningar. Under hösten föddes ett gossebarn som fick namnet Ulf. Hela byn kunde andas ut och Hjalte likaså. En ny hövding var till världen kommen.

Hjalte började förbereda sin resa vilken skulle gå österut, mot Aldeigjuborg och Holmgård. Under senvåren lade två långskepp ut från Torsvik. Helldis och flera andra i byn grät av oro och offrade för deras välgång, ty det var inte alltid så att skepp som gick ut i handel kom tillbaka. Många faror lurade ute på öppet vatten och i främmande land.

Livet gick vidare i Torsvik och Helldis förvånades över hur väl allt fungerade, trots att närmare fyrtio karlar saknades i det dagliga arbetet. Vår övergick i sommar, och sommar i höst. Trots att hösten kom snabbare än vanligt blev ändå skörden god. Vintern blåste förbi utan större svårigheter, och våren var åter kommen med ljusare dagar och tilltagande fågelkvitter. Helldis längtan efter sin make blev starkare när isen gick och vattnen åter var farbara. Skulle de någonsin återses? Hon började gå ner till stranden om kvällarna för att spana efter anländande skepp.

Mitt i sommaren, med solen vilade på horisonten, kom inte mindre än fyra skepp inseglande till Torsvik. Hjalte med manskap var äntligen tillbaka. Resan hade varit lyckosam och de hade med sig ädla metaller, kryddor, kläder och smycken i stora mängder. Än en gång hade Hjalte levt upp till Torsviksättens rykte att vara goda handelsmän. Han visste var handelsvaror var billiga och dyra och köpslog därefter. Vädret hade 10

varit lugnt ute på de stora vattnen. Goda vindar hade dessutom räddat dem från angripare vid två tillfällen. Ingen i byn kunde tro att en handelsresa kunde bli så lyckosam. Många ville bege sig iväg själva tillsammans med Hjalte, men Hjalte sade: ”Lycka har vi haft mer än någon annan, och detta kommer att ta ut sig i längden. Efter denna resa har Torsviksätten större tillgångar än vad vi kommer att behöva under lång tid framöver. Och det blir inga fler resor för min del. Den handel jag framledes kommer att uträtta, kommer att ske här.”

Därefter var det färdigtalat om den saken. Helldis var glad för det. Hon ville inte uppleva samma oro ytterligare en gång.

Hjalte fick höra att Torsvik hade klarat sig bra under hans frånvaro. Byn hade fått god skörd, fisket hade varit fångstrikt, fem kor hade kalvat och de hade inte haft påhälsning av rövare. Det enda orosmoment som inträffat var att kung Erik Segersäll tillsammans med sin hird hade våldgästat byn under fyra dagar och nätter, men inga bränder eller dråp hade inträffat vid det oönskade besöket.

Kort efter hemkomsten insjuknade Hjaltes far Gunnar och dog. Hjaltes bröder, Olav Enöra och Odd, vilka båda bodde nära fick bud om detta.

De infann sig snart för att ta farväl av sin far. Odd kvad inför släkten och byborna: Vår härad Gunnar Sturesson styrt i frid.

Hans resa till Valhall är nu kommen.

Må hans styrka och rådighet göra honom till en hedersam gäst.

I egenskap av förstfödd blev Hjalte ny hövding för Torsvik efter faderns bortgång. Alla i byn betraktade Hjalte som en rådig arvtagare.

11

Till hösten blev Helldis rundare, och inte bara om kinderna. Hjalte blev glad över hans hustru skulle skänka honom ytterligare ett barn. Men i takt med att Helldis mage växte, så växte även en misstänksamhet hos Hjalte. En dag förmådde han inte bära den inom sig utan gick med bestämda steg hemåt. Helldis satt utanför huset och rensade svamp. Vid åsynen av sin makes mörka och anklagande blick anade hon vad som hade kommit till hans kännedom. Hon stelnade till och tog ett djupt andetag. ”Du kommer aldrig att förstå, men jag var nödd och tvungen”, sade hon sammanbitet. ”Vem var den lymmeln som lirkade av dina kläder?” morrade Hjalte. ”Han har inte långt kvar att leva.” ”Det kan jag inte säga”, sade Helldis. ”Bara att det inte var någon från Torsvik och att det inte är någon du känner.” ”Berätta nu”, sade Hjalte.

Helldis tog på nytt ett djupt andetag. ”Nej, berättar jag det har vi Ragnarök över oss”, sade hon. ”Jag kan inte.

Du har aldrig dräpt någon Hjalte, och jag vill att det ska förbli så. Om du måste dräpa någon får det bli mig.”

Hjalte spände ögonen i sin hustru, och såg hennes beslutsamhet. Uppgivet vrålade han rätt ut med nävarna sträckta uppåt himlen. ”Hjalte”, sade Helldis allvarsamt och fattade tag i sin make, ”Hjalte, om det är någon gång i livet du ska lita på mig är det i denna stund. Du måste tro mig. Jag förstår att du känner dig vred och ledsen, men ber dig att besinna dig.”

Hjalte blundade och satte sig ner, bortvänd från Helldis. ”Hjalte”, fortsatte Helldis, ”det är du som kommer att bli far till barnet, trots att ni inte har blodsband. Det kommer att bli ditt barn.”

Det var med tungt sinne Hjalte lade sig till sängs den kvällen. Helldis stod fast vid att inte berätta något om vem som var far till barnet, hur kraftfullt Hjalte än krävde det. Inte heller efterföljande dag fick Hjalte någon förklaring, eller dagen därpå.

12

”Jag kommer inte berätta”, sade Helldis, ”ty det kommer bara göra saken värre. För fridens skull ber jag dig att glömma och inte tala mer om saken.” ”Glömma”, morrade Hjalte, ”man kan bara inte glömma en sådan sak.” ”Kanske inte”, sade Helldis. ”Men du kan låta bli att tala om saken.”

Vintern blev lång. Hjalte var långsint till sin natur och varken talade eller såg åt Helldis håll. Han visste inte vilket som grämde honom mest, att som hövding få en oäkting i sitt hus, eller att Helldis envist vägrade berätta vem hon hade varit med. Varför i Odens namn ville hon inte avslöja det? Helldis hade varit trofastheten själv, och aldrig någonsin svikit eller gått honom emot. Motgången fick ett värre grepp om hans sinnelag än vad han hade kunnat ana. Humöret pendlade mellan tystlåtet muttrande och öppen vresighet. Vissa mörka dagar ville han driva bort Helldis från byn för att aldrig veta av henne, men någonstans djupt inom sig ville han släppa ut sin smärta, ta Helldis till sig, och att allt skulle bli bra igen. Han visste bara inte hur. Han förmådde inte ta första steget till försoning, vilket plågade honom. Inte minst eftersom hans egen son Ulf såg på honom med ängslan i blicken. Byborna undvek honom och en oro spred sig i hela Torsvik. Det hela gick så långt att Hjaltes bror Odd tillkallades för att råda bot på Hjaltes svårmod.

Odd gick runt i byn och lyssnade. Han satt långa stunder och talade med Helldis, som var i slutet på sitt havandeskap. Ju mer han fick reda på, desto tydligare förstod han utmaningen. Att avhjälpa Hjaltes svårmod skulle inte klaras av med enbart ett glatt kväde, den saken stod klar.

Odd drog sig för att tala med sin äldre bror, men efter att ha suttit ner med lille Ulf och lekt fattade han mod. Med bestämda steg gick han till Hjalte, och gjorde något han i vanliga fall inte vågade göra. För första gången mästrade han sin bror. ”Det borde väl du om någon begripa”, sade Odd barskt, ”Helldis är också av hövdingaätt, och det finns säkerligen väldigt goda skäl till det hon gjort.”

13

”Må så vara”, morrade Hjalte, ”men det vill jag avgöra själv, vilket jag inte kan, eftersom hon tiger om det som har hänt.” ”Det finns säkerligen …”, fortsatte Odd men blev avbruten. ”… goda skäl till att hon tiger”, klippte Hjalte av. ”Just det”, sade Odd. ”Och trots att du är hövding, kan du inte räkna med att få reda på allt som händer eller sägs här i byn. Lyssna nu riktigt noga. Helldis har under era dryga tjugo år tillsammans varit en klippa vid din sida, aldrig svikit dig, alltid varit att lita på. Nu är det hög tid för dig att förstå, att hon är den rådigaste kvinnan i hela Svitiod, och du håller på att förlora greppet om henne och hela byn.” ”Hon har förstås berättat för dig”, muttrade Hjalte. ”Nej”, svarade Odd. ”Sant är det, att även jag blev nyfiken på vad som hade hänt, men efter att ha talat med Helldis har jag blivit klokare. I vissa frågor måste man stå över sin egen vanmakt, och lita på sina närmaste.”

Hjalte fnös.

Samtalet fortsatte med några vrål från Hjalte och en sönderslagen kruka, och slutade med gråt och en stor mängd öl. Ingen i byn vågade sig i närheten av huset där bröderna uppehöll sig. Morgonen därpå kom de ut och Hjalte sökte genast upp Helldis. Utan utsirningar förlät han henne och bad om ursäkt för sin långvariga surmulenhet. Trots att Helldis försökte behärska sig kunde hon inte hålla emot sina glädjetårar. De omfamnades och försonades.

Helldis födde under slutet av vintern en son. Det var en präktig gosse som fick namnet Ragnar. ”Det här är din son, Hjalte. Glöm aldrig bort det”, sade Helldis.

Hon kände fortfarande en oro över att Hjalte inte skulle ta gossebarnet till sig. ”Det är glömt nu”, sade Hjalte, ”Ragnar kommer att bli en fin Hjaltesson.”

Ulf och Ragnar kom tidigt överens väl. Ulf var under hela sin uppväxt liten och spinkig, medan Ragnar var motsatsen och tidigt kunde brotta 14

omkull sin äldre bror. Ragnar blev också den som bäst kunde hantera svärd och båge och även visade prov på störst list i lekar och tävlingar.

Det grämde i hemlighet Hjalte en smula att hans förstfödde son och arvtagare inte var den som kunde reda sig bäst. Han såg allt oftare Ulf bli besegrad av Ragnar på ett eller annat sätt. Men barnen trivdes ändå bra ihop, vilket Hjalte intalade sig var det viktigaste. ”Goda vänner är bättre än egna färdigheter”, sade han ofta till män som frågade om råd. I den andan uppmuntrade han den naturliga kärlek och lojalitet som växte fram mellan bröderna.

Byn Torsvik låg längst in i en långsträckt vik, nära Sigtuna. Att ta sig dit landvägen var besvärligt. Endast en smal och krokig stig ledde dit.

Stigen gick genom tät granskog, med bitvis oländig terräng på sidorna.

Väl igenom skogen låg fälten öppna ner mot byn. Fälten bestod av bördig åkermark och hade bra bete för hästar, kor, getter och får. Själva byn utgjordes av ett åttiotal boningshus, därtill en mängd bodar och fähus.

Skärgården runt Torsvik bestod av ett myller av kobbar och skär. Tallar, björkar och alar växte på fastlandet, öarna och de större skären. Det gick farleder åt alla tänkbara håll. Ut till kustbandet till Hammar i norr, Agnafit och Stocksund i öst och Telje i syd, och även långt inåt landet till Arboga och Gillberga.

En dag under senvåren kom en ensam och rikligt utsmyckad karve glidande med nio personer ombord. Hjalte gick ner till vattnet för att möta sällskapet. ”Välkomna till Torsvik. Jag är Hjalte Gunnarsson och är hövding här.

Vilket är ert ärende?” frågade han den man som stod främst i sällskapet. ”Jag heter Ubbo, son till Magnus Gute, och kommer med bud från stormannen Vibjörn Kolbjörnsson”, sade Ubbo och bugade.

Hjalte hade hört talas om Vibjörn, eller Vibjörn i Valsgärde som han kallades i folkmun. Han var en välkänd Uppsalabonde, mäktig och väl15

bärgad, och med en av de största ätterna i hela Svealand. Det sades att han kunde rabbla upp namnen på mer än hundra kusiner och bryllingar i sömnen. Hjalte hade vid något tillfälle rest förbi hans gård belägen strax norr om Uppsala. ”Låt höra”, sade han. ”Vibjörn har hört talas om din lyckosamma handelsresa”, fortsatte Ubbo, ”och han önskar själv att komma hit på handel om tjugo dagar från denna. Han har gott om krukor och kärl, sniderier, smide och smycken.” ”Det låter gott”, sade Hjalte, ”jag ska lämna besked efter samtal med mina rådmän. Ni får vänta här under tiden. Jag ska till att någon kommer ner med mat och dryck till er.”

Ubbo och hans män slog sig ner på stranden. Hjalte gick upp till byn och talade med Helldis. ”Vibjörn i Valsgärde vill komma hit på handel”, sade han, ”och det kommer jag att välkomna honom till, men jag vill höra vad mina rådmän har att säga först.”

Helldis såg hur upprymd hennes man verkade, och anade hon inte lite stolthet också? ”Du borde ordna ett handelsgille, Hjalte”, sade hon. ”Det var länge sedan vi hade det i Torsvik och barnen är nu stora nog att vara med.”

Hjalte sken upp. ”Det var en god idé”, sade han och gick till sina rådmän vilka instämde i förslaget. Det beslutades att gillet skulle hållas i tre dagar och fler storbönder utöver Vibjörn skulle bjudas. Hjalte gick tillbaka ner till stranden och sade till Ubbo: ”Hälsa Vibjörn att han är välkommen på handelsgille i dagarna tre med familj och närmsta vänner. Fler kommer att bli bjudna och möjligheterna till handel kommer att bli goda.”

Ubbo nickade och reste sedan iväg. Hjalte gick upp till byn igen. Det var mycket som skulle förberedas. Han sade till sin närmste man, Grim Attesson: ”Sänd samma bud till mina bröder Olav och Odd samt de andra stormännen i häradet.”

16

Handelsgillet i Torsvik [Försommar 990]

E

fter fjorton dagar började skeppen strömma in till Torsvik. Först fram var Odd. Han hoppade i land munter som en gök. Hjalte var med och tog emot gästerna. ”Hjalte, min bror”, sade Odd, ”det här gillet kom verkligen lägligt. Som jag har väntat.” ”Odd, vi hoppas alla få höra några goda kväden”, sade Hjalte, ”för det var länge sedan vi sist sågs.”

Efter Odd kom Magnus Gråulv från Hjälstaviken med sällskap och Ingvar Folkesson från Sigtuna. Dessa stormän hade Hjalte träffat och handlat med förr och artigheterna kunde hållas korta vilket passade Hjalte väl.

Ett skepp praktfullare än alla andra anlöpte hamn. Det var Vibjörn i Valsgärde. Gårdsfolket rörde sig nyfiket ner mot stranden. Vibjörn hade med sig sin hustru Gudrun och deras två barn, Sigrid och Ingemar, och därutöver tolv dugliga män och kvinnor. Han hade ett iögonfallande yttre, med tjock näsa, gropig hy samt gles och spretig skäggväxt. Han såg kraftfull och respektingivande ut. När hans hustru Gudrun Anundsdotter klev fram vid hans sida gick ett sus bland de omkringstående. Hon såg ännu mer kraftfull ut, likt en sköldmö från Valhall. Torsviksborna granskade henne. Hon var nästan huvudet längre än sin make, och rörde sig med en sådan självklarhet att alla i hennes närhet klev åt sidan. Till skill17

nad från Vibjörn hade hon ett synnerligen vackert anlete med blänkande blå ögon och ett smittsamt brett leende. Även Hjalte, med Helldis tätt intill sig, blev tagen av den ståtliga kvinnan. ”Välkommen till Torsvik, Vibjörn från Valsgärde”, sade han. ”Jag är De treson vikingarna tittade upp i trädet än en gång.

Hjalte, till Gunnar Sturesson.”

–Hjalte Ska vi bugade skära loss honom? djupt, ty han visste inte med säkerhet hur mäktig Vibjörn var. dinglat länge utan att slakna.

– Han har välvara du, Hjalte –”Inte Hanska tycks redigt Gunnarsson, arg där uppe.buga för en vän med samma kläder”, sade Vibjörn muntert.

Svarte rörde alltjämt, och stånkade och Olyckligt morrade.nog skedde Därefter gav på hansig ifrån sig en riktig hästnysning.

Hans armarögonblick var bakbundna. det i samma som Hjalte rätade på sig. Nysningen fick deras huvuden att slå ihop i enhöra kraftig smäll. omkring – Gudarna tycks vilja hans sistaFolket suck runt en annan dag.tystnade och väntade Hjaltes – Ja, enspänt vanligpåkarl hadesvar. slutat sprattla redan när snaran bet till i halsen. hoppas får jag sina vårt offer. starkaLåt öl ska råda bot –”Sådana Det ger där stor otäcka olycka nysningar om inte gudarna oss vänta en på”, sade Hjalte. De båda hövdingarna skrattade och alla förstod därmed stund till och se. att Vibjörn var en välkommen gäst. Därefter hälsade de på varandras makor och övriga i sällskapet. Stämningen i luften var god.

En Vikingasaga utspelar sig strax före år 1000. Allt utgår från Torsvik, en liten bylätsöder Uppsala.

Livet därmed harsällskapen varit stillsamt under Olav Enöra väntaom på sig och Hjalte följde upp till byn för att visa vartvå husgenerationer. och tält fanns Berättelser för övernattning och stora var devärlden kunde föråtminstone om den har vara sina handelsvaror.

Justfrån somvittfarna alla gästerhandelsmän höll på att packa utbröt huvudsakligen kommit som upp gästat byn. ett tumult mitt i byn.

Två ynglingar hade rykt ihop och ingen vågade gå Två ynglingar som av olika skäl inte är helt nöjda i den trygga tillemellan. Hjalte kallades till platsen och röt till: varon är Ragnar och Ingemar. De ger sig ut på en resa som inte alls ”Sluta upp med bråket och gör upp som kloka män med kloka ord.” blir som de tänkt sig. Hemma i Torsvik rubbas lugnet efter kung Det kom inget svar från ynglingarna och bråket fortsatte. Hjalte uppErik Segersälls bortgång.

Gunnarssönerna manade dem en andra gångEn att osämja lugna sigmellan men allt som hördes frånuppstår kämoch allt hamnar plötsligt i knät på Sigrid som är nyinflyttad i byn. parna var ”… din gamla get”.

Hjalte härsknade till och sade: ”Den av er som har sämst anledning att vara här får göra upp med mig.”

Ynglingarna slutade slåss och den ene av dem sade till Hjalte: ”Du gamling, som inte fällt någon karl på över tio år, bör inte lägga dig i denna uppgörelse.”

18