Hitlers München

Hitlers MĂźnchen

S va n t e N o rd i n

Hitlers MĂźnchen

Natur & Kultur

info@nok.se www.nok.se

© 2018 Författaren och Natur & Kultur, Stockholm Omslag: Niklas Lindblad/Mystical Garden Design Inlaga: Daniel Åberg/Åbergs Stilus & Forma Münchenkarta: Institut für Zeitgeschichte (München – Berlin)/ Kartografie Peckmann (Ramsau).

Tryckt hos ScandBook, Falun 2018 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-27-15118-5 Förlaget Natur & Kultur är en stiftelse som utan ägare kan agera självständigt och långsiktigt. Vårt mål är att genom stöd, inspiration, utbildning och bildning verka för tolerans, humanism och demokrati.

Innehåll

Förord ................................................................................. 7 Prolog .................................................................................. 9 1913 .................................................................................... 14 1914 .................................................................................... 42 1915–1918 .......................................................................... 56 1919 .................................................................................... 92 1920–1922 ........................................................................132 1923 ................................................................................. 162 1924–1926 ....................................................................... 182 1927–1932 .........................................................................215 1933–1938 ........................................................................ 241 1939–1945 ........................................................................ 277 Efteråt .............................................................................. 292 Hitlers München, Münchens Hitler ............................... 300 Promenader genom Hitlers München ............................ 328 Litteratur och litteraturhänvisningar ..............................334

Bildförteckning PROLOG. Kurt Eisners begravning 26 februari 1919, Hitler längst till höger (Bayerische StaatsBibliothek).

1913. Alter Hof, kolorerad blyertsteckning av Adolf Hitler från hans första år i München (Wikimedia Commons).

1914. Odeonsplatz 2 augusti 1914, vid första världskrigets utbrott. Hitlers ansikte förstorat (Süddeutsche Zeitung).

1915–1918. Regemente List i ett fönster i Stadthalle (ur Solleder: Vier Jahre Westfront. Geschichte des Regiments List RIR 16, 1932).

1919. Beväpnade kommunistpartimedlemmar under Röda arméns parad 22 april 1919 (Süddeutsche Zeitung).

1920–1922. Familjen Mann utanför sitt hem i München på 1920-talet (Thomas Mann Archiv).

1923. Marienplatz efter ölkällarkuppen, 9 november 1923 (Bundesarchiv).

1924–1926. Rättegången mot Hitler 26 november 1924 (Süddeutsche Zeitung).

1927–1932. Interiör från ölkällare i München (källa okänd).

1933–1938. Benito Mussolini anländer för Münchenkonferensen 29 september 1938 (källa okänd).

1939–1945. De allierades bomber kommer allt närmare Münchens stadskärna 1945 (carolynyeager.net).

EFTERÅT. Ödeläggelse efter krigets bombning (dartblog.com).

Förord.

Man talar om genius loci, om platsens ande. Men från vissa platser stiger onda andar upp. Så var det under första hälften av 1900talet med München, nationalsocialismens födelseort. När jag idag promenerar på Münchens gator eller sitter vid dess ölbägare kan jag omöjligt föreställa mig hur denna vänliga och gemytliga stad kunde ge upphov till nationalsocialismens monster. Inte heller kunde de människor som upplevde det tidiga 1900-talets München, konstens, litteraturens, kabaréernas, karnevalfirandets och oktoberfesternas stad, ana att någonting sådant skulle kunna äga rum just där. Den tyska kulturens och konstens huvudstad blev den nazistiska rörelsens huvudstad. Hur gick det till? Det är temat för denna bok.

Jag kallar boken Hitlers München med en hyllande allusion till Stephen Toulmins och Allan Janiks Wittgenstein’s Vienna, som Allan tillåtit mig låna. Den boken har inspirerat mig i hög grad.

En allusion finns även till Brigitte Hamanns Hitlers Wien, där uppskattningen dock är blandad med en viss polemik, som kommer att framgå i det följande.

En ambition har varit att tolka den nationalsocialistiska rörelsen ganska strikt efter källorna, sådan den tedde sig för de samtida, utan alltför mycket av de efterhandsperspektiv som visserligen inte helt kan undvikas men som ändå lätt ger en skev bild av tiden och platsen. Av och till har jag använt mig av förkortningen ”nazist” för ”nationalsocialist”. Den har väl närmast öknamnskaraktär, och sällan använts före 1933, men har blivit så etablerad framför allt genom engelskt språkbruk att den förefaller mig svår att undvika.

Vad Hitler själv menade med beteckningen ”nationalsocialist” kommer att framgå i boken.

Lund augusti 2017 Svante Nordin

7

8

Prolog:

Hitler med rรถd armbindel.

9

D

en 26 februari 1919 begravdes Kurt Eisner. Kyrkklockorna i München ringde. Generalstrejk hade utlysts av stadens arbetare. Inramade porträtt av den döde hade

satts upp på gatorna. Man ropade överallt ”Hämnd för Eisner!”.

Väldiga människomassor kantade gatorna där begravningståget drog fram. Manstarka delegationer av arbetare och soldater följde kistan. Stämningen var upprorisk. Eisner var en judisk anarkist och socialist som genom en kupp lyckats störta den bayerska monarkin och själv ta makten i spetsen för en revolutionär regering. Han hade likväl mördats, skjutits ner på öppen gata av en ultranationalistisk attentatsman. Nu skulle han begravas.

På ett filmklipp från denna begravning gjorde man för några år sedan en upptäckt. Bland de revolutionära soldater som gick i processionen bakom kistan fanns en viss Adolf Hitler, då en anonym vicekorpral, senare Tysklands enväldige diktator. Hitler bar på bilderna två armbindlar. En svart som manifesterade sorg efter den döde, en röd som symboliserade anslutning till den socialistiska revolutionen. Upptäckten var sensationell. Den ställde noga taget allt man tidigare brukat tro om Hitler och hans politiska utveckling på huvudet.

10

PROLOG

Den uppfattning om sin egen utveckling som Hitler förmedlat i sin självbiografiska bok Mein Kampf gick ut på att han redan under sina tidiga år i Wien skulle ha kommit fram till den politiska åskådning som han sedan som ledare för den nationalsocialistiska rörelsen förde till seger i Tyskland. Den självuppfattningen hade i stort sett accepterats av Hitlers tidiga biografer och präglar fortfarande den konventionella bilden av Hitlers biografi. Redan under ensamma år i Wien skulle den blivande ledaren ha blivit nationalist, antisemit och motståndare till socialdemokraterna.

Upplevelsen av kriget och nederlaget skulle ha övertygat honom om att han måste bli politiker för att återupprätta Tysklands storhet. Återkommen till München skulle han med fasa och avsky ha betraktat Eisners revolution. Från de röda soldatråden skulle han från början ha tagit avstånd.

Filmbilderna visade något annat. De flesta biografer och andra skildrare av Hitler och den tidiga nationalsocialistiska rörelsen har antingen förbigått dem med tystnad eller försökt vifta bort deras betydelse. Bilderna är förfalskade, har somliga menat. De betyder ingenting, anser andra, eftersom Hitler var en övertygad antisemit och kontrarevolutionär som bara spelade med i spelet för att föra sina kamrater bakom ljuset. De båda stora museer i München som skildrar den tidiga nazismens historia i staden visar bilder från Eisners begravningståg, men inte dessa, som inte stämmer med den verdertagna tolkningen. Egendomligt nog passar Hitlers självbild i Mein Kampf som hand i handske samman med de nutida historiska klichéerna.

I fortsättningen skall här göras ett försök att förstå Hitlers politiska och ideologiska utveckling på ett annorlunda sätt. Vad bilderna från Eisners begravningståg avslöjar måste fogas in i en reviderad tolkning av denna utveckling. Framför allt är det två punkter som är viktiga och som det gäller att fixera.

Den första handlar om hur Hitler, som i februari 1919 gått i vakten bakom Eisners kista, i september samma år för första gången 11

gav uttryck för en genomförd och extrem antisemitisk åskådning, något som skulle leda fram till hans anslutning till det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (DAP). Hitler, som tidigare sett sig själv framför allt som konstnär, under kriget också som soldat, politiserades under intrycket av nederlaget i kriget och den med detta nederlag nära sammanhängande tyska revolutionen. Det var i den revolutionära situation i Europa och i Tyskland som kriget givit upphov till som nationalsocialismen uppstod. Det var i en sådan situation den fick sin karaktäristiska sammansättning där nationalism, revanschism, socialism, antiliberalism, rastänkande och judehat ingick i en explosiv blandning. Där de gamla kejsardömena och monarkierna störtat i spillror måste en ny värld byggas. Hitler trodde sig under några hektiska månader 1919 ha kommit fram till hur det borde gå till.

Den andra viktiga punkt som måste framhållas är att allt detta äger rum i München. Det är i München som Hitler radikaliseras, det är där den nationalsocialistiska rörelsen uppstår. Denna rörelse kallas ofta ”fascistisk”, men det är vilseledande. Likheter med den italienska fascismen finns förvisso, men 1919 var Mussolinis rörelse inte speciellt känd i München eller för Hitler. Det inflytandet kommer senare. Ofta förknippas nationalsocialismen med ”preussisk militarism”. Det är också vilseledande. Stämningen i München 1919 var avgjort antipreussisk. Hitler var ingen bayersk separatist. Men de stämningar som präglade honom under de tidiga åren var sydtyska, de hörde hemma i München, inte i Berlin, en stad som han inte kände särskilt väl.

I själva verket hade München sedan mer än hundra år tillbaka sin egen känslomässiga och intellektuella atmosfär. Den förvandlades och förändrades under intryck av krig, nederlag och revolution. Men den behöll en särart, en särart som i mångt och mycket skulle forma Hitler och hela den nationalsocialistiska rörelsen. För att förstå Hitler och nazismen måste man söka sig till München.

Och man måste inte bara se till det i Münchenandan som befann 12

PROLOG

sig i samklang med nazismen utan också till det som var dess motsats. En rörelse formas genom sina motståndare likaväl som genom sina anhängare. Den bekrigar sina motståndare men lär sig också av dem, efterapar dem, försöker bemöta dem, utgöra ett svar till dem.

Temat för det som följer är Hitlers München och Münchens Hitler. Hur kunde den vänliga, demokratiskt sinnade, konstälskande staden vid Isar bli vaggan för så mycket av 1900-talets onda, för dess katastrofer, utrotningar och krig? Hur kunde Ludwig II:s, Paul Heyses, Richard Strauss, Ludwig Klages, Franz von Stucks, Vasilij Kandinskijs och Thomas Manns stad också bli Adolf Hitlers? Vilken roll spelade Ludwig III, kronprins Rupprecht, kardinal Faulhaber, Kurt Eisner, Ernst Toller, Ernst Niekisch, Eugen Leviné, Johannes Hoffmann, Gustav von Kahr och Erich Ludendorff i det hela? Hur förhöll sig Ernst Röhm, Hermann Göring, Rudolf Hess, Alfred Rosenberg och Heinrich Himmler till rörelsen i München? Vilken roll spelade kvinnorna, Helene Bechstein, Elsa Bruckmann, Winifred Wagner, Unity Mitford, Geli Raubal, Henriette von Schirach, Eva Braun?

13

1913.

14

15

D

en 25 maj 1913 steg två unga män av tåget vid huvudbangården i München. Den äldre – han var 24 år gammal – bar på en svart kappsäck som innehöll alla hans

tillhörigheter. Han hette Adolf Hitler och brukade som sitt yrke uppge ”konstnär” (”Kunstmahler”). Hans fyra år yngre kamrat, en arbetslös yngling vid namn Rudolf Häusler, var också han barskrapad på ekonomiska resurser. De båda kom från Wien, där de bott på samma härbärge och blivit bekanta. Nu flyttade de till Tyskland och München. Efter ankomsten dit hyrde de tillsammans ett litet rum hos skräddaren Joseph Popp på fjärde våningen i ett hus vid Schleissheimer Strasse 34 i utkanten av bohem- och konstnärsdistriktet Schwabing.

Att en ny konstnär kom för att slå sig ner i München var ingen ovanlig händelse. Staden var berömd för sin konst, den hade redan mer än tusen invånare med yrket ”konstnär”. Sett ur den synvinkeln kanske det inte behövdes fler. Men framtiden skulle visa att den nu anlände konstnären var annorlunda.

Adolf Hitler hade fötts den 20 april 1889 i Braunau am Inn, en liten ort i Oberösterreich inom det vidsträckta kejsarriket Österrike-Ungern. Den låg nära gränsen till Bayern, vid denna tid 16

1913

ett kungarike inom det tyska kejsarriket med München som huvudstad. Fadern, Alois Hitler, var tulltjänsteman. Närmaste stad var Linz, där familjen senare bodde och som Hitler skulle betrakta som sin hemstad. Äktenskapet med Klara Pölzl, Hitlers mor, var Alois Hitlers tredje. I hans andra äktenskap fanns två barn, halvsyskon till Adolf. Klara Hitler fick sex barn, varav bara två, förutom Adolf systern Paula, överlevde till vuxen ålder.

Alois Hitler var en kolerisk och stundom brutal man med gammalmodiga uppfostringsprinciper. I politiskt avseende var han nationell, men kejsartrogen och alls ingen antisemit. Han ansåg att yngste sonen borde träda i faderns fotspår och bli tjänsteman.

Adolfs brist på fallenhet för studier och på arbetsflit lade dock hinder i vägen. I realskolan i Linz, dit Adolf kom år 1900 efter fem folkskoleår, gjorde han dåligt ifrån sig. Alois var missnöjd. Men hans död i lungblödning 1903 gjorde att hans missnöje inte fick några praktiska konsekvenser för Adolf. Klara älskade sonen med en ömhet som ingen brist på framgång kunde dämpa. Hon til�lät honom lämna skolan när hans betyg inte förbättrades. Adolfs dröm i livet var att bli konstnär. Hösten 1907 genomgick han inträdesprov vid Akademin för de bildande konsterna i Wien. Han tilläts delta bland dem som fick göra provteckningar men kuggades sedan. Senare samma år dog modern. Hennes bortgång tog sonen hårt men gav honom också ett litet arv som satte honom i stånd att bedriva konststudier i Wien, dit han flyttade 1908 för att förbereda en ny ansökan till Konstakademin.

Hitlers tid i Wien fylldes av konstupplevelser. Wagners operor, som ofta uppfördes där, gjorde honom med hänförd, han missade aldrig frivilligt en föreställning. Wiens gatubild och arkitektur fascinerade honom. Vid sidan av musiken och konsten ägnade han sig åt läsning, där han med den självlärdes hunger kastade sig över allt mellan himmel och jord. Hitler tog lektioner i teckning, men också hans andra inprövning till Konstakademin misslyckades. Senare skulle Hitler hävda att han under sina år i Wien tillägnade 17

sig en nationellt socialistisk och antisemitisk åskådning, som han sedan behöll genom livet. Om det vet vi mycket litet. Hitler var under dessa år en anonym och okänd figur bland Wiens många prekära existenser. Bara några få, intetsägande brevkort av hans hand har bevarats från denna tid. Vittnesmål från folk som känt honom eller påstod sig ha känt honom finns visserligen, men härrör från en långt senare tid. Deras tillförlitlighet är osäker. När det gäller Hitlers inställning till judar går de isär. Somliga har framställt honom som avgjord antisemit, andra som judevän. Han hade bekanta bland judar och tycks ha tagit en judisk Wagnerdirigent, som angreps av antisemiterna, i försvar.

Med tiden började Hitlers ekonomiska resurser sina. Medellöshet drev honom till allt billigare kvarter och till slut till hemlöshet. Meidlingerasylen för hemlösa, som hade öppnat 1908 och erbjöd tusen hemlösa tak, mat och tvättmöjligheter utan kostnad, blev en tillflykt. Här träffade Hitler en av de viktigaste personerna i sitt tidiga liv, Reinhold Hanisch. Hanisch fick en idé. Hitler skulle med sin visserligen spröda konstnärliga talang teckna bilder av kända Wienexteriörer – Stefansdomen, Karlskyrkan, rådhus och parlament, pittoreska fattigkvarter. Hanisch kunde sedan sälja dem som vykort eller väggprydnader. Förtjänsterna delades mellan artist och försäljare. Hanischs affärsidé räddade Hitler ur den värsta nöden. De båda kompanjonerna kunde flytta till en bättre bostad, ett ungkarlshem (”Männerheim”) i Wien-Brigittenau, som öppnat 1905. Verksamheten fortsatte som tidigare. Hitler målade, Hanisch sålde. Här träffade Hitler också Häusler, som följde med honom i flytten till München.

Sitt liv som konstmålare avsåg Hitler att fortsätta i München.

Hans hyresvärdinna, Anna Popp, berättade senare att han redan morgonen efter sin ankomst skaffade sig ett staffli, satte igång med målandet och efter ett par dagar hade producerat ett par vackra bilder, en av domkyrkan, en annan av Theatinerkyrkan. Hanisch fanns inte längre att tillgå, utan Hitler tycks numera själv ha sålt sina bilder. Åtminstone finns det en sentida berättelse från 18