Porträtt från en värmländsk by

Christina Lövestam

Po r t rät t f rå n e n vä r m l ä n d s k by p o r t r ät t f r å n e n vä r m l ä n d s k b y

–1–

–2–

Christina Lövestam

Po r t rät t f rå n e n vä r m l ä n d s k by

–3– alingsås, 2017

P o r t r ä tt f r å n e n v ä r m l ä n d s k b y ISBN 978-91-7683-732-0 © 2017 Christina Lövestam Grafisk form: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma Omslag: Daniel Åberg//Åbergs stilus et forma Omslagsbild: Sätragården, foto författaren Tryck: Scandbook, Falun 2017 Upplaga: 1:1 Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen.

Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material.

–4–

innehåll

förord

7

multgubben 9 lingondag i september 15 messersmitten 21 bönhuskvinna med systrar 25 hallon

29

floxblommor 33 öppen dörr 37 till röda nisse 41 nils

45

klara

49

blåsippor 53 skolan

57

den bruna bäcken 63 bröderna tyst 67 handelsman 71 äreminne över affären 77 –5–

generös 83 älvdalingen 87 främmande kvinna 91 den uthålliga 95 martallens krona 99 fasaner 103 värmland 107 biblisk fryksdalsmålning – triptyk 111 den ungdomliga 117 vid kvarnen 123 veden

127

fryken

135

–6–

förord

S

ätergården är en by i Fryksdalen, mitt i Värmland.

Där bodde jag mina första nitton år. I byn bodde

ungefär 300 personer. Något färre bor där nu.

I en så liten by känner man varandra. Jag visste vad alla hette och var de bodde och vilka som var släkt. Jag är född 1949, och har Sätergården i gott minne från senare delen av 1950-talet och hela 1960-talet.

I den här boken har jag samlat porträtt från den tiden.

De är inte baserade på intervjuer eller efterforskningar, utan är skrivna ur mitt minne. En by består av dess invånare, naturen och husen. Att med ord teckna porträtt av människor kan ses som ett sätt att porträttera en hel liten by.

Alingsås i november 2016 Christina Lövestam

–7–

–8–

m u ltg u b b e n

–9–

Multgubben kallar jag honom, gubben som kom med snusrand på hakan kom från nån annanstans där livet väl pågått rätt länge för honom.

Men ny som en munterkvist bodde han plötsligt hos henne, den vindögda hon som var snäll som en ängel och alltid funnits i huset.

Det var hon som var granne med sömmerskan och sömmerskans dotter var först utav folkskolans barn som blev skriven med namn i tidningen, när hon syddes av doktorn i ögonbrynet med tio stygn efter krocken.

Den vindögda gladdes åt gubben de tycktes har roligt ihop och gubben fick hemvist och stuga och så blev han nästan en utav oss.

– 10 –

I affären satt han varendaste dag från elvatiden sådär ungefär i väntan på cyklande Brevbärargunnar med stora väskan på styrstången fylld utav tidningar med lilla väskan närmare hjärtat för där fanns det brev och kort och där fanns det post utav värde på alla de sätt och gubben med snusranden hälsade dagligen Brevbärargunnar med samma repliker: Så du är tidig idag tror jag? eller Du är visst sen har det hänt nåt?

Vår vän postiljonen tänkte verkligen inte låta sig hunsas, för han var en man med värdighet han med synliga tecken på uniformen och mössan som satt precis som den skulle.

Så värdigt som gick och utan att svara lade han ordningsamt tidningar nere vid dörren på posthyllan, och delade upp dem i en hög för VF, en annan för NWT en tredje för tryck av okänt intresse.

Breven från väskan närmast hans hjärta lade han sist i den öppna lådan. där var och en sedan fick bläddra sig fram till det som blev utfall av postskörden.

– 11 –

Gubben var alltid först på den lådan.

Så fick han veta det mesta om alla.

Det fanns inget vykort till nån endaste bybo som inte blev läst utav honom och inte ett brev gick hans öga spårlöst förbi.

Han kände förstås adressaternas namn för som sagt blev han nästan en utav oss och snart nog kände han också igen de avsändarnamn som han sett förut.

De brev utan avsändarnamn som kom väckte ett alldeles särskilt intresse.

Efter uträttat värv satt han gärna kvar och pratade mycket med alla en stund tills han fann det för gott att gå hem.

Uppfylld av nyheter trivdes han gott.

Kunnig om allt det nya för dagen kom han med friskhetens vindar, gav han den vindögda ny blick för världen.

– 12 –

– 13 –

– 14 –

lingondag i september

– 15 –

Det doftar av tallskog och mjölkgrässnår däruppe på berget dit småvägen går, lingonkonten i näver flätad av flitig gumma med sinne för det som är vackert i världen.

Himmelen klarblå utan ett moln hela dagen.

Så ovanligt klart blir det bara just den dag i september då lingonen blivit som mognast och rödast.

Lingonskrapan i handen raspar snabbt över lingonriset, raspar och raspar och raspar, full blev den redan visst.

Konten fylls på med skrapa på skrapa blåbär som stör kommer med ibland och himmelen blå och klar som förut.

Litet saft i en plastmugg och bullar i påse – 16 –

lingonskrapan igång igen och mera går inte att bära.

I doften av tallskog och mjölkgrässnår med lingonkonten på ryggen dunkar det dovt för vart steg jag tar som det gör av lingon i kontar av näver. Över vägen med gul sand, den lenaste arten, rinner det plötsligt en orm med en slinga av zigzag på ryggen.

Den ser farlig ut med sitt vassa mönster.

I skogen har den sitt hem eller irrar omkring i ett virrvarr som visste den inte alls vart den skulle, den ser farlig ut där den ringlar.

Den klarblå himlen är ännu blå men ändå är det som fanns där ett åskmoln.

Så rasslar huggormen undan i riset med zigzagen nitad på ryggen, hem till sitt bo eller bort i sitt virrvarr.

Själv går jag hemåt med lingon på ryggen i kont som är mönstrad i zigzag.

En zigzag på ryggen är lättare börda än en kont fylld av dagens lingonskörd hinner jag tänka och ormen försvinner.

Och knattrar gör det och dammigt blir det – 17 –

när gubben på Berga åker förbi mig på väg uppför backen I Porträtt från en värmländsk by tecknar Christina på tre små vingliga hjul Lövestam i ord ett antal porträtt av byn Sätergården i sin flaggblåa Messersmitt. på 1950- och 1960-talet. Här finns handelsboden Han vinkar glatt men vill inte stanna, och byskolan, bönhuset och öldrickarna, stugorna han vet att han knappt får igång den igen med gubbar och gummor, de märkliga fasanerna så mycket uppför som vägen bär och, intesom långt borta, så mycket gul sand vägen är sjön Fryken. så mycket nedför med konten på ryggen. är en förgången tid som skildras, men sedd MenDet ett stycke ner i den gula sanden

barnets ögon ochfärdigt. uttryckt genom en vuxens sergenom jag att omen har runnit blir porträtten både historisk betraktelse En ord zigzag-rand är nog lätt atten bära menoch en zigzag-rand en Messersmitt en samtidaplus skildring av relationer mellan blir tyngre för ormen än konten människor.

På samma gångför blirmig det ett porträtt och orörlig den ormeniimitten sanden.av 1900-talet. av en ligger by i Fryksdalen Aldrig mer ska den glänsa i solen en klarblå septemberdag.

– 18 –