Bär mig by Daniel Åberg

Bร R MIG christian sahlstrรถm

Upplaga: 1:1 Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring 4 olovligt framställt material. av

Tack till min familj Erika Sophia Maud och Erik Sahlström. Tack till min vän Michael Bakken. Tack till min ängel Linnéa Vall för att du stod ut med den jag en gång var. Tack till döden för att du får mig att leva.

Det smakar zink i min mun och jag drömmer om järn emellan mina tänder. Där kommer att ligga ett lik och det fanns ett mysterium att lösa.

Försommar. Någon gång. Mintgröna blad kläder träden och luften vimlar av eldflugor. Kanske är det bara i mina tankar. Ja, vem fan vet? Solkatter springer över gräsmattans återtåg i långa ärevarv inför allt det som ligger dött. Snart skall där åter spira av liv, så som det är tänkt. Jag står inför ett uppvaknande, mitt i mitt eget underland. I fjärran träder svarta fåglar i stora långsamma ringar. Spejandes. Vakandes. Fångade i onda cirklar. De sitter över himlavalvet som en tavla över ensligheten, strax under trasiga moln. De ligger som brudslöjor för vinden, som hundra och åter hundra Runnaway Brides över hela djävla Mellansverige. Här finns mycket att fly ifrån, många att bli fri ifrån, löften att bryta innan det är för sent. Det mörka staketet emot insynen är alldeles för lågt men bättre än ingenting alls, det ligger i slutet av trädgården som en inbillad tidsaxel – en mörk och horisontell tystnad. Som den i mig. Kanske är det platsen? Ja, kanske. Men förmodligen är det någonting helt annat. Något jag aldrig kommer undan; som en väg vars ände jag är tvungen att nå.

INRE BESIKTNING

1989

och bakfulla spårvagnar gled genom den benvita staden. Det var fredagen den trettonde och jag hade otur: jag levde utan komplikationer. Hon också. Det var min mors första graviditet och navelsträngen grät i en skål intill oss. Maud låg ensam i förlossningsrummet inringad av fula 80tals tapeter, sladdar och maskiner. På nattduksbordet stod ett glas vatten och en slokande skvallertidning. Kanske stod det om Tommy Nilsson eller vem fan som var inne på den tiden? Min pappa var inte där när det hände, han var ute och firade att det skulle hända. Man kan väl säga att han hade tagit ut den berömda ”lyckan” i förskott och ramlade in då allt var över som något slags Neil Armstrong mitt i min mammas månlandning. Kom in och stal showen när arbetet redan var över, myntade något episkt citat och sög åt sig all form av ära. Han var överväldigad och tydligt överförfriskad. Personalen tyckte synd om honom. De omhändertog Erik som om det var han som just hade tryckt ut en fyra kilos unge ur sitt mellangärde. Han fick en egen säng, någonstans i närheten av mamma, han låg där, sov ruset av sig, uppassad av diverse sjuksystrar. j u l e n va r ö v e r

”More water Mr. Armstrong?” ”Can I please take a selfie with you?” ”What was it… one small step for a man, but a… giant leap for a woman?” 13

Själv vilade jag på mammas mage och undrade var i helvete jag hade hamnat. Göteborg tydligen. Inga medaljer delades ut, inga applåder skallade emellan Sahlgrenskas trånga korridorer. Nej, ingen hade vunnit någonting. Identiteten framgick av en plastremsa fästad vid högra handloven. 0125. Det var så det började, historien jag kom att leva i. Den om mig; Christian Sahlström. Berlinmuren skulle snart komma att falla. Det skulle vi alla göra.

1993

i sin sjuksäng. I uterummet där hon hade legat i ett par veckor med sin mamma ständigt vid sin sida. En urtvättad filt i bomullsfrotté låg intill henne. Made in China. Mormor med de stora glasögonen satt som en präst vid en dödsbädd. I veckor hade hon tålmodigt vakat över hennes egen dotters otålighet, rädd att hon just givit henne den sista smörjelsen; i faderns, sonens och det heliga helvetets namn. Stödskenor sköt i luften, plåster som födelsemärken över hennes kropp. Värktabletter. Inopererat stål i leder. En korsett tryckte om hennes buk för att fixera det som aldrig skulle bli helt. Mamma låg med utsikten över den vita sluttande trädgården som större delen av dygnet rusade i mörker, altandörrarna bildade ett väldigt panoramafönster som avslöjade allt som inte längre fanns där ute. Särö var mörkt och ute blänkte snön ifrån de glesa gatulamporna. Längs med backen ned emot den stora vägen stod de förvirrade i sin egen elektricitet, enade av kablar men oförstående inför sin egen betydelse och den gryning som snart skulle komma att släcka allt som var ljust i deras liv. De var digitala dagsländor mitt i vintern och ständigt återuppståndna in i mörkret. Varje kväll, om och om igen. Genom fönstren kunde hon se snön i djupa trappsteg ned emot de högt vajande granarna. De stod avlånga som piprensare vid tomtgränsen, den som tog vid emellan oss och fotbollsplanen där ingen någonsin verkade spela. Etage hela vägen

m a m m a s at t u p p

ned, ett ishotell, ett drömland för ett rastlöst syskonpar. Det stora körsbärsträdet stod tomt på bigarråer och under sig kastade det en frostvit gunga av plankor. Krusbärsbuskarna syntes inte till, kanske var de övertäckta, fläderblomsträdet var stelt och ledset; det hängde långa kalla tårar från dess fingrande grenar. Nu stod vintern elak över det som förut varit sommar. Vi satt ofta vid hennes säng, i den svala luften från de dåligt isolerade skjutdörrarna, uppkurade på var sida om henne. Jag och Erika. Prasselbyxor med snören och pyjamas-överdelar. Mamma var äntligen fri från sjukhusets kalla lokaler där det ekade ifrån ensamma patienter om nätterna. Klockor som tickade, maskiner som pep. Prassel ifrån journaler och vita plastmuggar. Klack klack. Personal som kom och gick. Tick tack. Till skift, från skift, hem till kärnfamiljer och tipp tapp. Nu satt hon åldrad genom december i en dittransporterad sjuksäng. Hon hade fått lämna statens fängslande vård i förtid för att få vara med sina två barn. Hon ville vårda, inte vårdas. Om en vecka skulle vi vara hemma igen. För första gången på nästan två månader. Vi skulle skåla in det nya året och skapa det där löftet vi hoppades att vi skulle kunna hålla. Löftet om ett nytt liv. Mamma ansträngde sig mycket den där dagen. Julafton. 1993. Barnens högtid. Som ett kolli flyttades hon ifrån det enda rummet till det andra. Från kylan, in till värmen. Från uterum, till vardagsrum. Bredvid den senapsgula soffan man inte fick hoppa i låg hon nu och låtsades le. Den där kylan, den skulle lik förbannat vina genom allt som verkade alldagligt i våra liv. De vedhuggande träfigurerna stod där de alltid hade stått, termometern satt där den alltid hade suttit, den rektangulära furuklockan hängde över dörröppningen som en påminnelse 16

om att tiden fortfarande gick. Som den alltid hade gjort. I sovrummen hängde tavlor av egyptiska figurer, nakna i konstiga positioner och med teckenskrift över sina armar. Målningar sträckte sig över väggarna och lutade sig ned över oss i vårt temporära sovrum, där vi drömde om allt som varit och det som kanske skulle komma att bli. Allt var som vanligt och ändå var allt precis tvärtom. Annorlunda. Där fanns en underliggande lukt av något unket, av någonting som dött. Vi stod i mitten av vårt eget julspel och gjorde vårt bästa för att se ut som de vi trodde att vi var. De vi mindes att vi varit. Ridån gick upp och alla väntade på samma mans entré. Granen stod i hörnet, vid senaps-soffan, ovan det kalla marmorgolv man kunde glida över om man hade tillräckligt med fart. Vanligtvis stod där samma gamla plastgran från 80-talet med grenar som stack från stammen i bisarra riktningar, som om Piff och Puff redan varit där. Men inte den där gången. Inte det där året. Inte den där dagen. Där reste nu en stor och vacker kungsgran – klädd i glitter, kulor, änglar, en stjärna på toppen och små skinande lampor som aldrig tycktes sitta stilla. Den dansade i hörnet som en isdrottning och under henne låg julklappar i större mängder än vi någonsin hade vågat drömma om. För en gångs skull verkade tomten ha tagit våra önskningar på allvar. Klappar fyllde granens botten, lutade sig emot väggarna och rann ut som en stor tår över vardagsrumsmattan. Små och stora paket, huller om buller i ett gnistrande hav av färger. En pool av materialistiska drömmar. De flesta var till oss, till vår stora lycka. De kom från personer jag inte mindes att jag någonsin hade träffat, vars namn jag inte kunde känna igen. Vi fick aldrig några paket från dem igen. Det var bara just den där julen. Det där året. Den där dagen. 17

Jag undrar varför de glömde bort oss så fort? Några av paketen utmärkte sig i mängden. De låg fördelade i mindre paket men hörde alla samman, som en familj. Ett stort, följt av två små knöliga knippen med trassligt papper omkring sig. Ett blodsband höll dem samman och låg krusat på toppen av dem. Jag öppnade dem varsamt och placerade innehållet framför min krypande lillasyster. De log välkomnande emot oss. Paketen. En stor gosedjurskanin och två små, alla med samma vita fläck över magen. Två barn och en mamma. Ingen pappa. * Gatan ledde folket upp emot sanatoriet där lungsjuka hade bott i årtionden. Stenbyggnaden stod som ett mentalsjukhus på höjden omgiven av lummig grönska. Delsjöområdets eget Hogwarts. Där hade patienter hostat sig genom tiden och somliga ut ur densamma. Tuberkulosen hängde som punkterade lungor över väggarna, gula och viskade om vår allas dödlighet. I andra änden av den gatan bodde vi, i en lägenhet på bottenvåningen av ett tre våningar lågt trähus med dubbla uppgångar som följde vägen runt hörnet. Jag. Erika. Mamma. Pappa. Familjen. Genom fönstren kunde vi se hur allén av lindar följde vägen som livvakter upp till Renströmska sjukhuset. Ifrån köket såg vi gården, den ojämna gräsmattan och vallgraven av spretigt singel. Där stod en rostig tvättställning och en trasig uteplats för grillning. Det var tidigt 90-tal och långa sweatshirts hängde över varenda pakethållare. Grammofonmusiken från lägenhetens öppna fönster valsade ut emot augustis sneda skymning och daggen startade nattklubb över vartenda vilset strå. 18