FILANTROPEN by Daniel Åberg

R R. A g e s s o n Filantropen

Fi l a n t r o p e n

â&#x20AC;&#x201C; En berĂ¤ttelse om det goda livet i Hallonberg

Filantropen © 2018 Författaren Inlaga och omslag: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma Tryckt: Publit 2018 Första utgåvan, första tryckningen ISBN 978-91-7773-659-2 Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material.

FIL ANTROPEN av RR . Ag esson

1 . H a l l onber g, byn vid h av et.

n eftermiddag i juli steg en man i trettiofemårs åldern av bussen i Hallonberg. Han var klädd i jeans, rutig skjorta och av allt att döma obekväma och varma boots. Dem drog han av sej så fort han slagit sej ner på busshållplatsens bänk, som bestod av ett par betongtegel och en bred planka. Bootsen spände han fast på ryggsäcken och barfotavandringen började ner till byn. Det var ett bra tag sedan Anton gått barfota, knappast senare än som tretton-fjortonåring. Till all lycka bestod vägrenen utanför asfalten av mjuk, torr jord, som kändes som sammet under fötterna. Han hade promenerat ett gott stycke då han själv fann det lustigt att komma på den befängda tanken att klä sej barfota, men det kändes skönt. Han kom så småningom fram till att han på så vis omedvetet accentuerade frihetskänslan och han kände sej faktiskt väl och fri till mods. Det pirrade av vällust i kroppen. Det var hans första egentliga semester på snart tio år och inte hade det blivit någon semester nu heller om han inte hade råkat ut för incidenten i Oslo. När han promenerat ett hundratal meter, kom han in på vägen som ledde ner till byn. Här uppe hade man en magnifik utsikt över landskapet. Man var säkert tio meter högre än hustaken i byn. Avståndet till bycentrum var på sin höjd tre-fyrahundra meter. Här kunde 5

man på förhand orientera sej. Byvägen började med en nittio graders högerkurva och en svartvit bom såg till att man verkligen vände och inte körde rakt ner i branten. Vägbommen blev den första rastplatsen. Anton satt en god stund på den randiga bommen, dinglade med benen och njöt oerhört av vad han såg. Stunden förgylldes av det underbara vädret. Han försökte tänka sej hur han hade upplevt allt detta om det hade spöregnat när han steg av bussen. Han hade ju inte ens packat ner några vettiga regnkläder. Vid det här laget hade hans kläder redan varit genomvåta och han hade varit tvungen att komma under tak, men var fanns det taket, var fanns värmen? Ingen människa syntes, det enda ljudet var vinden och regnet. Han skulle ha kommit till en gudsförgäten by. Alldeles säkert hade det första intrycket av byn varit något helt annat. Men det han nu såg var ett soldränkt, välkomnande landskap. Varför åker man hundrafemtio kilometer till en liten by, som knappast har allt för mycket att erbjuda en ung man? Svaret är enkelt. Hans bästa vän hade pekat ut just Hallonberg som ett paradis på jorden. Hans morföräldrar hade bott där sedan kriget och han, vännen, hade firat alla sommarlov hos dem, hans allra käraste. Där bodde morföräldrarna ända tills det blev för tungt att bo i ett eget hus och de bytte till en lägenhet i stan. Det var snart femton år sedan dess och byn hade under den tiden förändrats en hel del, men det visste kompisen ingenting om, utan mindes Hallonberg som världens mysigaste by och tyckte att en bättre plats för att finna lugn och ro kunde man inte finna på Guds gröna jord. Precis just vad hans kompis Anton behövde. Naturen var det minsann inget fel på. Den långa, vackra byviken som slutade med strandängen och flaggberget hade förr i tiden varit

den enda porten till yttervärlden. Största delen av virket från sågen som låg ett par kilometer därifrån, forslades med pråmar från byviken och skulle man in till stan tog man naturligtvis turbåten som gick tre–fyra gånger i veckan. Först efter kriget fick man busstrafik till stånd hit ut till byarna. Efter den långa bussresan och kanske också beroende på den ställvis svala marken, började Anton se sej om efter en skyddad plats där han kunde kissa. Han gick bakom ett skjul, tittade sej omkring och skall just skrida till verket, när han hör en myndig röst: – Där ska du int pissa, de börjar lukta här inne. Det finns toalett på krogen, hundrafemtio meter framåt. Den ertappade Anton tog ett par snabba steg bakåt. Någon människa såg han inte. Märkligt, mycket märkligt, och samtidigt lite genant. Han kände sej litet fånig när han lommade iväg längs bygatan ner mot krogen. På vänstra sidan om bygatan växte enorma lönnar och på högra sidan låg rödmålade bostadshus, som var förenade med staket och utgjorde en vacker arkitektonisk helhet. Husen byggdes alla samtidigt, i början av tjugotalet, som bostäder för sågens arbetare. Krogen hade just öppnat, men än så länge syntes inga andra gäster. När Anton kom in tittade bartendern undrande på honom och frågade: – Skall du ha någonting eller kom du bara för att pissa? – Först vill jag pissa och sedan vill jag ha en öl, svarade Anton litet trotsigt och tänkte samtidigt hur i all sin dar karln kunde veta att han behövde pissa.

– Där borta, pekade bartendern – där är toaletten. Medan han stod framför pissoaren la han märke till att toaletten var städad och prydlig. Det mörka klinkergolvet blänkte och han var mycket noggrann med att inga droppar hamnade utanför wc-skålen. När han tvättat händerna och öppnade dörren såg han till sin förfäran ett otal fotavtryck på det skinande golvet. Skulle han bry sej skit i det och gå, eller .... En stund senare kommer Anton backande på alla fyra från toaletten med ett knippe papper i var hand och avlägsnar efter bästa förmåga sina fotavtryck. Plötsligt hör han en barsk stämma: – Vad fan håller du på med? Hann du inte i tid? – Jo, visst, jag bara putsar mina fotavtryck, svarade Anton. – Nå, vad skall du göra med de där lortiga pappren? undrade bartendern. – Dem skall jag överlämna till dej, mot en kall öl. – Accepterar, sa bartendern, vänligt skrattande och bad gästen slå sej ned och känna sej välkommen. – En märklig humor man verkar ha i den här byn, tänkte Anton medan han tog plats vid ett bord. – Är det din krog? frågade Anton då han fick sin öl. – Nej, bevars, ägaren kommer senare om han överhuvudtaget kommer. Han har så mycket att stå i med på annat håll. – Kan du berätta mej litet om den här byn? Jag har tänkt stanna här en tid och njuta av lantlivet. – Har du semester? frågade bartendern. – Jo, första semestern på tio år och därför kommer jag att stanna så länge jag trivs. – En sak förvånar mej, fortsatte Anton, mina vänner berättade att den här byn skulle vara en typisk skärgårdsby, med en del sommar-

gäster sommartid och totalt död på vintern, men här finns ju till och med en krog. Ni har väl stängt på vintern? – Nej, vi har öppet året om och på veckosluten har vi alltid fullsatt, också på vintern. – Det var som tusan, sa Anton och frågade om hur det var möjligt. – Det gäller att ha smart marknadsföring, svarade bartendern flinande. Under timmen som Anton bevistade krogen fick han en massa viktig information om byn. Informationen blev emellertid rätt ensidig. Varje gång bartendern i sin tur frågade Anton, fick han nog ett långt svar, men som egentligen inte alls var svar på hans fråga. När Anton hade gått, kom en av gästerna fram till servitören och undrade vem den där ”Barfota-Lasse” var. – Det kan låta tokigt, men jag ställde minst ett dussin frågor till honom, men trots det vet jag absolut ingenting annat än att han verkade vara en prima kille och att han hade kommit med bussen. Ja visst, han hade jobbat hårt i tio år och att hans yrke, ja, vad var det, jag tyckte han sa filantrop, och ett sådant yrke har jag aldrig i mitt liv hört talas om. Ja, och så behövde han naturligtvis pissa, liksom de flesta som suttit ett par timmar i bussen. När Anton lämnade krogen var han övertygad om att byn dit han kommit var den rätta för honom. Här skulle han slå sej till ro. Här skulle hans sargade själ få läkas i lugn och ro. Det började kännas som om han äntligen kunde börja avnjuta avkastningen av hela tio års hårt arbete. Det skulle kanske bli verklighet, det som han drömt om i sin ungdom, att jobba en dag i veckan och leva det verkliga livet de sex övriga, i stället för tvärtom. Först när han kommit ut kom han ihåg att han borde ha frågat var

man kunde få tak över huvudet, men tyckte samtidigt att det just nu inte kändes så viktigt. Nere vid kajen under en väldig tall satt två polare och delade en back öl. Anton gick fram till dem och frågade rakt på sak: – Råkar ni eventuellt ha en burk för mycket? – Kanhända har vi en som ser litet vilsen ut, den kan du få, om du först berättar vem du är och varifrån du kommer. – Jag kommer från huvudstan, heter Anton och har för avsikt att stanna en längre tid i den här gemytliga och lugna byn. Dunder och Stor-Klas tittade på varandra och undrade om han var riktigt klok? – Det var nog nära att jag hade blivit tokig, med det arbetstempo jag var utsatt för den sista tiden, men jag tror nog att jag klarade mej trots allt, med förståndet i behåll. Det dröjde inte länge innan alla tre insåg att det fanns en massa att diskutera och att det krävdes bunkring i bybutiken. Stor-Klas anmälde sej som ölkusk. Han var rik i dag och ville bjuda, i morgon kunde man inte riktigt veta hur det skulle stå till. – Men i dag vill jag bjuda, upprepade han och slog sej för bröstet. – Ni skall veta att jag stannar här en god tid, förutsatt att jag hittar en bostad, så turen att bjuda kommer nog också till mej, sa Anton. När Stor-Klas hade avlägsnat sej frågade Anton om man verkligen kan kalla hans kompis för ”Stor-Klas”? – Visst kan du det. Alla här i byn har sedan skoltiden kallat Klas Grankvist för ”Stor-Klas”. Apropå det där med bostad, fortsatte Dunder, hur stor ska den vara? – Det spelar ingen roll. Till en början klarar jag mej med ett enkelt rum.

– Bra, sa Dunder, då har vi kirrat det. I andra ändan av huset där jag bor, står tre rum och ett kök och väntar på en hyresgäst eller en köpare, hela huset är nämligen till salu. En stund senare kommer Stor-Klas med en back öl och festen kunde fortsätta. Dunder berättade för honom att han skall få ny granne. – Anton skall flytta in ännu i kväll. – Det var som fan, sa Stor-Klas. Jag hörde på förmiddagen att krögaren är ute efter samma hus. Han skall köpa det, men antagligen får du hyra det av honom. – Känner ni ägaren? frågade Anton. – Jovisst, nog känner vi smeden Alfons, en gammal bybo. Om du vill kan vi gå dit nu, omedelbart. Först nu märkte Anton att Stor-Klas verkligen bar skäl för namnet. Han var en bit över hundranittio och vikten drygt hundra. Hans atletiska kropp slutade med ett sympatiskt och vackert ansikte. Anton som var hundraåttiotre i strumplästen kände sej liten där han stod intill honom. Den andra, alltså Dunder, var något kortare än Anton men betydligt klenare byggd. Ur bermudashortsen stack det ut två klena men muskulösa ben och han påminde mycket om en långdistanslöpare, med andra ord, raka motsatsen till kamraten. De tre gick för att titta på huset som visade sej vara i behov av en ordentlig reparation, men hade till all lycka fått förbli i originalskick. Huset låg mycket vackert, med utsikt över viken och uppe på kullen låg ett rätt förfallet uthus. Uthusväggen ner mot havet bestod till största delen av presenning. Medan Stor-Klas och Dunder gick in för att titta på bostaden ville Anton först granska huset på yttre sidan och gjorde en sväng upp till uthuset och drog presenningen åt sidan. Han hade svårt att tro sina ögon. Där stod en gammal

skolpulpet med tillskarvade ben och på den en halvfärdig målning och på hyllorna en massa landskapsmålningar och tuschteckningar, verkligt fina alster. Dunder kom först ut, skyndade sej fram och förklarade försynt att Anton inte ”desto mera” skulle kommentera vad han sett. Man skall nämligen inte gå in där, förklarade Dunder och gjorde en grimas och pekade med tummen mot Stor-Klas som nu först kom ut från villan. Efter en mycket kort visitation av villan invändigt, ansåg Anton saken vara helt klar. – Det här huset skall vi ha och inte krögaren, eller hur? – Jo, jo, men det är inte så enkelt, för våran krögare är inte vem som helst, sa Dunder och fortsatte, det blir bara bråk om man stöter sej med honom. – Jag är inte känslig för litet bråk. Vi köper bort rasket om ägaren är villig att sälja. Och så skulle det bli. Anton bodde den första natten hos Dunder och följande dag gick trion till Alfons och berättade att Anton ville köpa hans hus. – Men vad bra, jag skulle ogärna sälja till den där Davidsson, för han kräver att priset skall vara betydligt lägre än vad jag och frugan hade tänkt oss och dessutom tycker vi att han uppträder på något sätt hotfullt. Parcellen är ju också nästan en hektar. – Nå, vad har du tänkt dej? frågade Anton. – Hundra tusen, men krögaren, han vill ha det för sjuttio. – Det är bra, då säger vi väl hundra tusen, sa Anton och räckte fram sin hand. Jag såg att här finns en liten bankfilial i byn så vi kan väl träffas där i morgon klockan tio, föreslog Anton. – Ta det för guds skull litet långsammare, jag hinner inte riktigt med, sa den överraskade smeden. Är du verkligen villig att köpa huset så där på stubinen? 12

– Jo visst, sådana saker skämtar man inte om. Nu gäller det att fortast möjligt få fullmakt av chefen, som står för fiolerna, sa Anton smått road. – Men vad skall krögaren säga? undrade Alfons. Jag vill absolut inte åsamka dej tråkigheter. – Om det blir problem, kan du ju sända honom till mej, jag tar nog väl hand om honom. Dunder och Stor-Klas hade också haft svårt att hänga med i resonemanget och tittade storögt på nykomlingen, som verkade helt oberörd, om också väldigt nöjd med den kommande transaktionen. Vid sextiden gick de tre till krogen för att fira affären med en ordentlig middag. Så fort de hade slagit sej ner kom en servitris fram till deras bord och undrade vad de där två gjorde där och stirrade på Dunder och Stor-Klas. – Vi skall äta middag, så var vänlig och hämta menyn, svarade Anton irriterat och fortsatte; dessa två herrar är i mitt sällskap och jag står i stor tacksamhetsskuld till dem och vill därför bjuda dem på middag. Jag har för en stund sedan kommit överens om ett husköp här i byn och kommer, om jag får den service jag önskar, säkert in här igen. Har ni förstått eller är någonting fortfarande oklart? Jag hade gärna blivit betjänad av mannen som var här igår, samma karl som just försvann ut i köket. Den frustrerade servitrisen vaknade till och skyndade efter menyn. Dunder och Stor-Klas hade reagerat på det inte direkt ovänliga, men det skarpa och befallande tonfallet. Maten lämnade mycket att önska, men Anton gjorde inget nummer av det. Sällskapet stannade inte längre än nödvändigt, då varken Dunder eller Stor-Klas kände sej välkomna och det berättade också Anton för servitrisen när han betalade notan. 13

Det var förvånansvärt många människor utanför deras hus när de återvände. Väl framme kom två män med rakade huvuden och frågade vem som bodde i huset. Innan Dunder hann svara, tog Anton vid och berättade att han bodde där och var i färd med att köpa fastigheten. – Men vilka är ni? – Det skall du fan inte bry dej om, men du skall så fort som möjligt packa iväg dej därifrån du kom, basunerade hundra kilo skinnskalle. – Ja så, det låter så, sa Anton och uppmanade Stor-Klas att tillkalla en ambulans. Nej du, det behövs tydligen två, där sitter två till i bilen rättade Anton. Humöret rann ögonblickligen över för de två skinnskallarna och ett knogjärn passerade Antons huvud. I och med att slaget missade sitt mål kom en retur från Anton och den första låg på marken, höll sej om strupen och vred sej av smärta. – Din kamrat behöver läkarvård, hans adamsäpple blev nästan mosat, förklarade Anton helt oberörd. Den andra vinkade ut de andra två som anföll Anton från olika håll. Det blev en uppvisning utan like. Man såg att Anton njöt av föreställningen. Det var svårt att se vad han egentligen gjorde med dessa tre, men nästan lika snabbt som den första däckades, låg en till och vred sej. – När kommer ambulanserna? frågade Anton mellan varven. – Menade du allvar? frågade Stor-Klas. – Jo visst, skynda på, de där två har väldigt ont, men vi skall se till att det räcker med en ambulans. De två som ännu stod på benen verkade vara beredda att slänga in handduken, men det var för sent, de hade ingen chans att gardera sej eller slå tillbaka. Det blev en verklig uppvisning och allt flera bybor strömmade till. Nu stod endast en skinnskalle på benen. 14

– Har ni fått tillräckligt för i kväll? frågade Anton. – Vi skall se till att du får ett helvete här! morrade skinnskallen. – Det tror jag knappast, men du kommer att ha ont en längre tid, sa Anton, samtidigt som han greppade mannen som i nästa sekund gjorde en vådlig luftfärd och landade på rygg på den hårda marken. – Aj, aj, det där gjorde nog ont, sa Anton medlidsamt. Där låg busen som en fisk på landbacken. Luften hade gått ur honom. Ögonen rullade i skallen på honom tills Anton lyfte honom i sittande ställning och gav honom en rejäl klapp i ryggen. Mannen kvicknade till och lovade dyrt och heligt att aldrig mer sätta sin fot i Hallonberg. – Du skall komma ihåg att du och han där, trots allt kom lindrigare undan. De där två har det ganska svårt i veckor framåt. Tio minuter senare kom ambulansen. – Hur länge har det här slagsmålet egentligen pågått? undrade den ena ambulanskillen. Dom har ju slagit varandra alldeles fruktansvärt! Vi borde egentligen ta dem alla med, men det är sämre ställt med de här två och flera får vi inte ta med, förklarade ambulanschauffören. – Vi skall se till att de får hjälp, lovade Anton. En av åskådarna lovade föra dem till sjukhus, men var något ängslig om ingen annan skulle följa med. Stor-Klas ställde gärna upp. – Det är det minsta jag kan göra för den fina underhållningen, tyckte han. Samtidigt som ambulansen skulle starta kom en polisbil. Poliserna gick snabbt fram till ambulansföraren och frågade vad som hänt och om någon skadats eller omkommit. Polisen fick en kort förklaring och försökte bilda sej en uppfattning av det som skett. Polisen vände sej till åskådarna och undrade vem som hade börjat slagsmålet och vem hade slagit vem? 15

Anton Bengtsson kommer barfota vandrande in i den sömniga lilla byn Hallonberg. Snabbtskadad? blir hanfrågade bekant polisen. med byns två udda existenser; – Är någon annan Dunder ochingen Stor-Klas, hjälpmannen han spränger en spritsmugglar– Nej, tackmed varevilkas den här som försvarade oss mot liga stora som byn.attUnder deoch där startar fyra busarna somsmå hadeförbättringsprojekt kommit hit enbarti för slåss, den sa en i publiken. sömniga ytan sjuder byn av skvaller, kärlekshistorier och passion. – Det här är ingenting att skämta om,upp sa den äldre konstapeln. Gamla hemligheter och oförätter rullas i dagsljuset och för- Jag vill innan veta om någon annan deltagit i slagsändrar byns vilivåker för härifrån alltid. Antons semester drar uthar på tiden och målet. hans livsöde vävs ihop med byborna i Hallonberg. Anton steg fram och berättade hur det hängde ihop och att det inte fanns någon annan möjlighet att lugna dessa legosoldater än att Det är vemodigt när man kommer upp i åren och inser att man inte längre ge dem ett ordentligt kok stryk. kan fortsätta med sina favorithobbyn och man blir tvungen att hitta på – Mennytt, ni förstår att nislitna inte kroppen kommerfortfarande ostraffad undan en så här någonting som denvälgamla orkar med. brutal tyckte misshandel dessutom vill vived veta upp för Tidigare jag om och att bygga hus, hugga ochvilka avla som barn.ställde Tre hobbyn er,jag sa verkligen konstapeln. som behärskade. Däremot är jag föga övertygad om resultatet – Jo, det hobby, förstårnämligen jag mycket om Jag ni insisterar på att av min senaste dettaväl, alster. kan väl tänka mejkriminella att nån element får löpasom fritt. Dessvärre behövde ingen hjälp förborde att klara verkligt läshungrig orkat plöja igenom dennajagbok, anser att jag de därmed busarna, svarade Anton. haav fortsatt vedhuggningen istället, eller ... Den äldre konstapeln blängde ilsket på Anton och förklarade att det var deras sak att avgöra vem som är skyldig. – Det verkar knappast oklart vem som åsamkat dessa fyra svåra skador. Ni följer med oss. Nu blev det liv i åskådarhopen, som vuxit under händelsernas gång. Plötsligt kommer en äldre dam fram till konstaplarna, tittade på dem under tystnad och frågade sedan lugnt vad ”polispojkarna” hette. – Ge er av, fräste den äldre konstapeln. Då fattade tanten eld, höjde sin käpp och slog den med full kraft i polisbilens torpedplåt och uppmanade poliserna att göra det som just nu var viktigt och det var att fåAage de här fyra idioterna till sjukhus. Media – Sedan kan ni börja fundera på hur ni skall lappa ihop er auktoritet. Jag heter Linnea Ahl, byns före detta lärarinna och jag minns 16